MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

Västra Paraná statliga universitet (Universidade Estadual do Oeste do Paraná), Brasilien

ORCID-id: orcid.org/0000-0003-2859-1749

Forskningsområden: namnforskning, jämförande namnforskning, relevansteori.

DOI: doi.org/10.35321/all86-06

LITAUISKA KVINNLIGA PERSONNAMN SOM KULTURELLA NAMN, HÄRLEDDA FRÅN APPELLATIV, UR TALARES PERSPEKTIV SOM TALAR LITAUISKA SOM ETT ARVSPRÅK^¹

Litauiska kvinnliga personnamn som kulturella namn härledda från appellativ ur talare av litauiska som arvsspråkets perspektiv^²

^¹ Jag tackar professor Igor Antônio Lourenço da Silva (Universidade Federal de Uberlândia, ORCID-id: orcid.org/0000-0003-0738-3262), som fick finansiering från det brasilianska stö programmet för forskarutbildning (PROAP) genom CAPES (samordningen för förbättring av personal inom högre utbildning), för den utmärkta revideringen av översättningen. Jag tackar också forskarutbildningsprogrammet i språk och litteratur (PPGL) vid Unioeste i Brasilien för det stöd som tillhandahölls.

^² Jag tackar professor Igor Antônio Lourenço da Silva (Federala universitetet i Uberlândia, ORCID-id: orcid.org/0000-0003-0738-3262), som erhöll finansiering genom CAPES (samordningen för förbättring av personal inom högre utbildning) inom ramen för det brasilianska stödprogrammet för forskarutbildning (PROAP), för den oklanderliga granskningen av översättningen. Jag tackar också för det stöd som erhållits genom forskarutbildningsprogrammet i humaniora (språk och litteratur) (PPGL) vid Västra Paraná statliga universitet i Brasilien.

144

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

ANNOTATION

Det finns litauiska kvinnliga personnamn som är härledda från appellativ, exempelvis namnet Audra, som kommer från audra (storm). Denna typ av namn motsvarar konventionella kvinnliga personnamn, och vissa av dem är exklusiva för den litauiska kulturen. Dessutom visar den precisa information som informanten lämnat att namnforskningens kunskap är en integrerad del av deras språkliga kompetens i litauiska som arvsspråk, vilket visar att det också är intressant för namnforskningen att beakta folklig kunskap och föreställningar om personliga egennamn.

NYCKELORD: namnforskning, antroponomastik, litauiska kvinnliga personnamn, lexikalt fält, kulturellt personnamn.

ANOTACIJA

Vissa litauiska kvinnliga personnamn har sitt ursprung i appellativ, exempelvis namnet Audra, som härstammar från audra (storm). Denna typ av namn motsvarar traditionella kvinnliga personnamn, och vissa av dem är särskilda för den litauiska kulturen. Dessutom visar den precisa information som informanterna lämnat att kunskaper i namnforskning är en oskiljaktig del av kunskaperna i litauiska som arvsspråk, vilket visar att det också är intressant för namnforskningen att behandla folklig kunskap och föreställningar som rör personnamn.

VIKTIGA ORD: namnforskning, antroponymik, litauiska kvinnliga personnamn, lexikalt fält, kulturellt personnamn.

INLEDNING

Vissa kvinnliga personnamn som härstammar från egennamn har tidigare studerats som exempel på naturrelaterade namn, det vill säga som ”namn härledda från ord som betecknar naturfenomen” (Gudavičius 2013: 144). Efter att ha rådfrågat tre källor om personnamn (det vill säga en databas över litauiska medborgares personnamn 1989–2010, ett register över medborgare i Šiauliai födda 1999–2011 samt olika ordböcker) fann Aloyzas Gudavičius att även om denna typ av namn hade förändrats vad gäller användning och popularitet under det senaste århundradet, ”intar naturkomponenten fortfarande en viktig plats i det litauiska antroponymiska systemet” (Gudavičius 2013:144) och utgör en del av en repertoar av personnamn som utgör ”det gamla nationella namnforskningens skikt” (med hänvisning till Zinkevičius 2009: 134). Faktum är att namn som de som analyseras i denna artikel kan betraktas som litauiska konventionella personnamn, eftersom de delar följande egenskaper: 1) integrering i landets namnnomenklatur under en given period

Straipsniai / Articles

145

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

i tiden, 2) val i överensstämmelse och harmoni med inhemsk eller lokal sedvänja och 3) anknytning till nationell eller religiös tradition (Felecan 2014: 133).

Denna artikel fokuserar på litauiska kvinnliga personnamn som härletts från appellativ, hävdar att denna typ av personnamn belyser sambanden mellan språk, kultur och appellativ samt visar att kunskap om personnamn är en del av talare av litauiska som arvsspråks namnforskningskunskap. Mer specifikt syftar den till att: 1. identifiera litauiska kvinnliga personnamn som härletts från appellativ och ordna dem i lexikala fält, 2. visa att talare av litauiska som arvsspråk har kunskap om denna typ av personnamn och 3. visa att vissa av dessa namn är kulturella namn. Utgångspunkten var Coserius antagande att ”varje [språklig] aktivitet motsvaras av en separat, autonom typ av språklig kunskap” (1985: 28) samt Prestons antagande att ”föreställningar om, reaktioner på och kommentarer om språk från det vi kallar ’verkliga människor’ (det vill säga icke-lingvister) är intressanta, belysande och stärkande ur etnografiska, lingvistiska och praktiska (eller tillämpningslingvistiska) perspektiv” (2002: 13).

Trots relevansen av kvinnliga personnamn som härletts från appellativ för det litauiska antroponymiska systemet har en aktuell litteraturöversikt endast funnit den ovan nämnda artikeln av Gudavičius (2013) som närmast besläktad med den föreliggande studien. Översikten genomfördes av denna artikels författare med hjälp av DOAJ (Directory of Open Access Journals) den 11^th december 2022. Termerna ”personal”, ”Lithuanian” och ”names” användes som nyckelord. Totalt hittades 21 titlar, varav 15 hörde till det relevanta området. Forskningen har fokuserat på drag i den diakrona litauiska kvinnliga antroponymikon (Ragauskaitė 2021), historisk morfologi hos personnamn bildade av utvalda rötter (Sinkevičiūtė 2007, 2010, 2013), etymologisk stavning av specifika personnamn (Zinkevičius 1981), ursprunget till ett adligt efternamn (Čiūnaitė 2002), det etymologiska ursprunget hos polska och litauiska migranters förnamn i migrationssammanhang i båda länderna (Walkowiak 2017), val av förnamn inom den litauiska minoritetsgemenskapen i Polen (Walkowiak 2019), val av förnamn i litauiska migrationssammanhang i Brasilien (Seide 2020) samt översättning av utländska personnamn till litauiska (Kvašytė 2018).

Den föreliggande forskningen fyller denna lucka, bekräftar Gudavičius (2013) resultat och Felecans (2014) antaganden samt föreslår en djupgående analys som visar att kvinnliga namn härledda från egennamn ingår i den ideala talarens

^³ Eftersom varje litteraturöversikt begränsas av sina kriterier för exkludering och inkludering återfinns inte all befintlig litteratur i varje sökning. Ytterligare forskning inom detta område finns i Kuzavinis, Savukynas 1994; Sinkevičiūtė 2006; 2011; 2015 och Sinkevičiūtė, Griniūtė 2014.

146

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

namnforskningskunskap (Seide 2021) och att vissa av dem kan betraktas som litauiska kulturella personnamn.

1. TEORETISKT RAMVERK

Det finns omfattande vetenskapliga diskussioner om personnamnens språkliga egenskaper. En sådan diskussion gäller huruvida de har betydelse eller inte. Medan Mill (1806–1873) hävdar att egennamn saknar betydelse eftersom de endast tjänar till att hänvisa (Mill 2009: 38–40), hävdar hans samtida Lower (1821–1876) att ”alla namn ursprungligen var betydelsebärande; även om betydelsen hos de flesta av dem under tidernas lopp kan ha fallit ur mänsklighetens minne” (Lower 1849: 2).

I Lower fotspår undersökte López-Franco (2014) personnamn som härletts från appellativ i arabiska och i ett inhemskt mexikanskt språk. Hon analyserade arabiska kvinnonamn som Jamāl (skönhet) och Karima (generös och ädel) samt inhemska kvinnonamn som Citlalli (stjärna) och Tonatiuh (sol) på náhuatl. Hon drog slutsatsen att personnamn med transparent betydelse är regel snarare än undantag (López–Franco 2014: 71).

Själva förekomsten av personnamn som härletts från appellativ tycks vara ett belägg för López–Francos antagande att betydelsemässig transparens är regel i flera namnforskningssystem. Men då uppstår frågan: för vem är dessa personnamn transparenta? Begreppet den ideala talarens namnforskningskunskap verkar användbart för att besvara denna fråga på ett korrekt sätt:

”Det är en del av talarens kunskap, det vill säga kunskap om de språkliga egenskaperna hos egennamn i hans/hennes modersmål och om hur de används i den språkgemenskap som hon/han tillhör. Det bör noteras att denna kunskap kan omfatta eller inte omfatta sådant som rör studiet av egennamnens etymologiska betydelse, men den omfattar säkert talarens föreställningar om och attityder till dessa namn [...]. Medan föreställningar gäller hur var och en uppfattar att namn bör eller kan vara och innefattar subjektiva kriterier för att värdera (positiva, neutrala eller negativa) egennamn, anger attityder huruvida egennamn uppfattas som semantiskt opaka eller transparenta, det vill säga om de har någon betydelse eller endast en referentiell funktion” (Seide 2021: 213).

När det gäller enspråkiga talare innebär kunskap om deras modersmål kunskap om vilka uttryck språket använder som egennamn, hur de uttalas och hur de används. Utöver dessa namn kan det finnas viss kunskap om vissa

Straipsniai / Articles

147

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

utländska namn. Följande tabell beskriver den ideala talarens namnforskningskunskap.

TABELL 1. Den ideala talarens namnforskningskunskap

1. procedurmässig denotativ betydelse i vardagsspråket (hur egennamn används)

2. relationen mellan namn och referent som är känd eller nämns i vardagslivet (vilka namn människor och platser till exempel har)

3. repertoar (mängd och typer av kända egennamn; den kan omfatta namn på andra språk)

4. uttal av kända namn och antagna regler för uttal av okända namn (hur namn uttalas)

5. stavning enligt språkets ortografiska regler (det kan även ingå kunskap om stavningen av namn på andra språk)

6. grammatisk information (såsom egennamnens genus och numerus)^⁴

7. konstitution (antal namn; det kan till exempel gälla ett förnamn eller ett ortnamn)

8. associativ betydelse (den formas utifrån talarens erfarenheter av namnens referenter)

9. emotionell betydelse (förekommer till exempel i hypokorismer, där namnen har en affektiv konnotation)

10. sociolingvistiska faktorer (antaganden om till exempel social klass och kön hos personer med vissa namn)

11. etno-sociokulturella föreställningsvärldar (antaganden om namns egenskaper, såsom att engelska namn har högre prestige än portugisiska namn i den brasilianska kulturen)

12. namngivningsprocess: vem som ger namnet och när (den kan omfatta juridiska aspekter av officiell namngivning)

13. motivation för namngivningen (kunskap om historien bakom namnvalet, varför ett visst namn valdes)

14. användningar och värden hos förnamn i den fiktiva världen (litteratur, film, miniserier, såpoperor, spel osv.)

15. etymologisk och/eller historisk betydelse

Källa: Seide (2021: 214).

När personnamn härleds från appellativ tenderar deras betydelse att tilldelas genom att man uppmärksammar den. Studenter vid det tidigare Šiauliai

^⁴ Grammatisk information beror på det aktuella språket. När det gäller böjningsspråk, såsom litauiska, finns det också information om kasus och deras deklinationer.

148

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

universitet (Vilnius universitets Šiauliai-akademi från och med 2019) tillfrågades om sina namn. En students svar visade att hon kände till betydelsen av sitt förnamn på grund av betydelsen hos de appellativ som hennes namn kommer från: ”Min mamma bestämde sig för att kalla mig Raminta eftersom hon förväntade sig att jag skulle vara en lugn person (1999 [året då hon föddes])” (Butkuvienė et al. 2021: 432).

I familjer där språkbyte och förlust av modersmålet sker mellan generationerna finns det fall där den namnforskningskunskap som föräldrarna talar försvinner. Reyes-Contreras (2020) föddes till exempel i en familj av mahazua-talare. Enligt honom beslutade familjen att inte tala eller använda ursprungsspråket med sina barn för att undvika språkliga och sociala fördomar. När han var barn kallades han med olika former av sitt namn Miguel: e Migue och ta Migue. Då trodde han att det var en hypokoristisk form av hans namn. När han som vuxen studerade mahazua upptäckte han att dessa former endast var hans eget namn anpassat till mahazuaspråket (Reyes-Contreras 2020: 146).

I den föreliggande forskningen är informanterna vuxna talare av litauiska som arvsspråk, med dubbel eller tvåspråkig namnforskningskunskap. Det är viktigt att i fråga om personnamn som härletts från appellativ är språklig kunskap en förutsättning för namnforskningskunskap. I enlighet med detta antagande ansågs lexikonet motsvara ”den språkliga gemenskapens talares internaliserade kunskap om ordens lexikala egenskaper”⁵ (Vilela 1994: 10).

En analys av personnamn är inte nödvändigtvis morfologisk eller syntaktisk utan snarare semantisk, eftersom namn kan analyseras utifrån sitt lexikala fält. Namnet Audra (”storm”) är till exempel förbundet med fältet naturfenomen. I den föreliggande forskningen kategoriserades de personnamn som informanterna angav i lexikala fält, även kallade semantiska eller begreppsliga fält. Ett lexikalt fält är resultatet av att lexikala enheter organiseras efter sin betydelse: ”Det är ett paradigm som består av fördelningen av ett kontinuum av innehåll (lexikalt) på olika enheter i språket [...]. De drag som är gemensamma för alla fältets lexem utgör arkisememet [...]; de lexikala fälten är relativt öppna klasser” (Vilela 1994: 23).⁶ Ett givet ord förbinds med andra genom betydelsen och bildar ett fält som avgränsas av andra lexikala fält. Exempelvis kan ordet ”storm” betydelsemässigt relateras till orden ”regn”, ”blåsig” och ”dimma”, som tillsammans ingår i fältet ”naturfenomen”. ”De relaterade

5 ”Vi förstår lexikonet som [...] den internaliserade kunskap som talare i en språklig gemenskap har om ordens lexikala egenskaper.”

6 ”Det handlar om ett paradigm som består av fördelningen av ett kontinuum av innehåll (lexikalt) på olika språkliga enheter [...] De drag som är gemensamma för alla fältets lexem utgör arkisememet [...] de lexikala fälten är relativt öppna klasser.”

Straipsniai / Articles

149

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

ord och flerordsenheter i ett givet lexikalt fält på ett givet språk visar oss att språket har delat upp det semantiska rummet” (McCarthy 1995: 21).

Hur lexikonet organiseras i lexikala fält i ett visst språk beror på den världsbild som språket självt möjliggör, eftersom språk, världsbild och kultur är sammanlänkade. Det är viktigt att kultur definieras olika beroende på forskarens ämnesområde. I denna artikel betraktas den inte som en produkt av intellektuella prestationer eller som en kraft som föreskriver normer för socialt beteende, utan snarare som något som en individ lär sig medan hen socialiseras i en grupp (Katan 2009: 74–75). Därför beaktar denna forskning inte kulturens yttre skikt, som ”representeras av de sedvänjor, beteendenormer, artefakter och symboler som är knutna till gruppen”; fokus ligger snarare på ”de djupare eller inre skikten, bestående av de föreställningar och värderingar som en grupp omfattar” (Davies 2003: 68).

Med hjälp av den isbergsmetafor som Hall (1990) använder för att definiera kultur ligger fokus inte på synliga element utan under vattenlinjen, det vill säga på den nivå som kan nås genom forskning om lexikala fält, eftersom kultur och språk korrelerar, det vill säga är ömsesidigt beroende system: ”Kultur kan inte existera utan språk, och språk är meningslöst om det inte relaterar till en kultur” (Nida 2003: 423–424). Medan språk är en del av kulturen påverkas och formas kulturen av språket. Språk och kultur delar funktionen att symbolisera, representera och beskriva ”händelser, idéer, värderingar och oss själva” (Nida 2003: 423–424).

Varje språk har sina lexikala enheter, som organiseras i lexikala eller semantiska fält på ett särskilt sätt och återspeglar hur språket betraktar och kategoriserar världen.

”Kategorisering innefattar processer genom vilka människor, när de använder språket, identifierar och klassificerar allt de kan uppfatta med sina fem sinnen (man skulle även kunna nämna det sjätte sinnet, eftersom den subtila dimensionen eller den osynliga världen av gudomar och spöken faktiskt verbaliseras). Dessutom bör lingvistisk (kognitiv) kategorisering inte förväxlas med vetenskaplig klassificering. [...] Med andra ord förklarar kategoriseringsbegreppet hur världen struktureras i medvetandet hos människor som talar genom sitt språk, men inte nödvändigtvis utifrån vetenskapliga principer.” (Petrulionė 2015: 30)

Petrulionės (2015) definition passar särskilt väl för appellativ. När det gäller egennamn som härletts från appellativ sker en omkategorisering (appellativet blir ett egennamn). Alla appellativ omkategoriseras inte, utan endast några få. Det finns en urvalsprocess som riktar ett kulturellt fokus (Newmark, 1988: 94) mot det som anses tillräckligt viktigt för att bli ett egennamn.

150

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

Det betyder inte att alla egennamn har ett kulturellt fokus; de kan också vara interkulturella eller akulturella. Medan de förstnämnda är egennamn som finns och används av flera kulturer och språk, är de sistnämnda ”inte identifierbara som tillhörande något särskilt språk eller någon särskild kultur” (Davies 2003: 71). Kulturella egennamn är sådana som är särpräglade för och exklusiva i ett språk och/eller en kultur. För att avgöra om ett egennamn är kulturellt måste man göra en jämförande analys mellan språk. I denna forskning jämförs den litauiska repertoaren av kvinnonamn med repertoaren i två andra språk: engelska och brasiliansk portugisiska.

Den språkliga process genom vilken ett appellativ blir ett egennamn betraktas som en typ av svag funktionsöversättning. Termen och begreppet översättning skapades av den franske lingvisten Lucien Tesnière omkring 1940 i syfte att möjliggöra en enhetlig syntaktisk analys, tillämpbar på flera språk och utgörande en del av ett teoretiskt förslag till allmän syntax (Tesnière 1959: 380). För att exemplifiera dess syfte och undersökningsobjekt citerar och analyserar lingvisten en syntagm på tre språk: ”Le livre de Pierre” (franska), ”liber Petri” (latin) och ”Peter’s book” (engelska).

Som Tesnière visar behandlas subjektet heterogent, eftersom traditionell grammatik skiljer sig åt i varje språk. I fransk grammatik analyseras syntagmen ”Le livre de Pierre” med hänsyn till prepositionen ”de”:s syntaktiska funktion. Den motsvarande syntagmen analyseras med hänsyn till genitivkasusets syntax i latinsk grammatik och användningen av en sachsisk genitiv i engelsk grammatik. Användningen av översättningsbegreppet förenar dock dessa analyser och integrerar dem med varandra: i samtliga fall förekommer samma fenomen, det vill säga översättningen av ett ords funktion: ”Dans son essence, la translation consiste donc à transférer un mot plein d’une catégorie grammaticale, c’est à dire à transformer une espèce de mot en une autre espèce de mot. C’est à ce changement de nature syntaxique que nous donnons le nom de translation” (Tesnière 1959: 67).

I en översättning sker en kategoriförändring till följd av en funktionsförändring. Om denna föreställning tillämpas på den aktuella förändringen av underkategorier, det vill säga appellativ och egennamn, föreligger en särskild typ av översättning där ett appellativ börjar fungera som ett egennamn. Tesnière var medveten om skillnaderna mellan egennamn och appellativ men behandlade inte möjligheten till översättning mellan dessa underkategorier. Han hävdade endast:

”Les substantifs propres ont l’extension la plus limitée, puisqu’ils s’appliquent à des individus, mais en même temps la compréhension la plus vaste, puisque ces individus comportent un nombre infini de qualités. Les substantifs communs on une extension plus large, puisque comme leur nom l’indique, ils sont communs

Straipsniai / Articles

151

MÁRCIA SIPAVIČIUS SEIDE

till mer eller mindre betydande grupper av individer, men samtidigt en mindre omfattande förståelse, eftersom dessa grupper gemensamt endast har ett mindre antal egenskaper” (Tesnière 1959: 67).

Namns funktion som appellativ och som egennamn behandlades av van Langendonck (2007) i hans förslag att skilja mellan egennamn som funktion och egennamn som proprialt lemma för att förklara fall som följande exempel. I dessa exempel får användningen av namnen John och Napoleon i (3) och (4) dem att fungera som appellativ och inte som egennamn:

(1) ”John deltog i ett möte i dag. (2) Kejsar Napoleon besegrades vid Waterloo. (3) Du talar om en annan John. (4) Han håller på att bli en andra Napoleon” (van Langendonck 2007: 11).

Utifrån antagandet att översättningen mellan underkategorier inom samma ordklass sker på samma sätt som översättningen mellan kategorier kan man hävda att förnamnen i meningarna (3) och (4) översattes till appellativ genom de translativa elementen ”different” respektive ”second”. Det fenomen som står i centrum för denna explorativa studie är emellertid den omvända översättningen, det vill säga från appellativ till egennamn, såsom illustreras i meningarna nedan:

(5) Buvo titin galinga audra / Stormen var extremt våldsam. (6) Min vän Audra är mycket vacker / Min vän Audra är mycket vacker.

Medan appellativet audra används som sådant i (5), fungerar det som egennamn i (6). I skriftspråk bidrar användningen av versaler till att ange när ett substantiv är ett egennamn, medan denna uppfattning i talspråk uteslutande skapas genom den pragmatiska tolkningen av de yttranden där orden används.

I det analyserade materialet finns egennamn som härletts från appellativ och som själva är översatta namn. Dessa är adjektiv som först överfördes till appellativ och efter denna första översättning överfördes ordets funktion till egennamnsfunktionen. I litauiskan finns personnamnet Aušrinė, som till sitt ursprung är ett adjektiv som bokstavligen skulle kunna översättas med ”som hör till gryningen, morgon-”.

Som Zymovets (2021) hävdar finns det ingen skarp åtskillnad mellan appellativ och egennamn; de skiljer sig snarare i grad än till art. Därför förekommer processer av ony misering (överföringsprocessen från appellativ till

152

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

egennamn) och deonymisering (det motsatta, det vill säga när egennamn blir appellativ) i flera språk. Dessa processer visar att ”egennamnssemantik delar många drag med appellativ, med den avgörande skillnaden att de förstnämnda betecknar unika entiteter” (Zymovets 2021: 247).

Efter att det teoretiska ramverket har beskrivits redogör följande avsnitt för denna studies tillvägagångssätt.

2. METODOLOGISKA TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Som angavs i det första avsnittet är det första syftet med denna forskning att identifiera och organisera litauiska namn som är avledda av appellativ, och det andra är att visa att talare av litauiska som ett arvsspråk har onomastisk kunskap (Seide 2021). Med båda syftena i åtanke samlades uppgifter in genom en enkät bland vuxna litauisktalande i en privat Facebook-grupp med ättlingar till litauer födda i engelskspråkiga länder. Dessa informanter är tvåspråkiga talare för vilka litauiska är ett arvsspråk.

Det tredje syftet med denna artikel är att visa att vissa av de personnamn som informanterna nämnde är kulturella namn, det vill säga att visa det unika hos litauiska kvinnonamn. För detta ändamål organiserades namnen i lexikala fält och jämfördes därefter med motsvarigheter i brasiliansk portugisiska och engelska; i annat fall betraktades de som kulturella namn i enlighet med den jämförande antroponomastikens metodik (Fernández Juncal, Seide 2021; Seide, Frai 2019; Seide, Petrulionė 2018; Seide, Petrulionė 2020).

När det gäller talare av ett arvsspråk i jämförelse med modersmålstalare är det viktigt att komma ihåg att förstaspråksinlärning i en enspråkig miljö skiljer sig från arvsspråksinlärning i en tvåspråkig miljö. Medan ett arvsspråk används av endast en viss grupp människor och för ett mer begränsat antal ändamål, används språket i en enspråkig miljö av alla och för alla slags ändamål. Sådana begränsningar kan leda till mycket olika input, vilket resulterar i olika output. Balčiūnienė och Dabašinskienė jämförde hur enspråkiga litauisktalande bosatta i Litauen och sekventiellt tvåspråkiga litauisk-engelska talare i samma ålder (i genomsnitt 78 månader) som bodde i Storbritannien kunde skapa muntliga berättelser. Deras resultat visade att även om de tvåspråkiga barnens berättelser på litauiska var längre, innehöll de berättelser som producerades

⁷ De hade lärt sig litauiska som sitt modersmål och lärde sig kort därefter engelska och blev därmed tvåspråkiga.

Straipsniai / Articles

153

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

av enspråkiga barn betydligt fler syntaktiska hjälpmedel som underlättar för dem att skapa textuell sammanhållning (Balčiūnienė, Dabšinskienė 2019: 5).

Som utgångspunkt angavs namnet Audra som exempel på ett kvinnonamn avlett av ett appellativ. Efter detta exempel tillfrågades gruppmedlemmarna om de kände till några andra personnamn av detta slag. Detta skede i datagenereringen och datainsamlingen varade i fyra dagar: från 01 till 04 februari 2018.

Följande kriterier användes för att utvärdera respondenternas svar: att vara ett kvinnligt förnamn och att det i språket skulle finnas ett appellativ som formellt och semantiskt var relaterat till det uppgivna förnamnet, oavsett dess etymologiska ursprung. För att genomföra denna språkliga undersökning av namnen användes onlineordboken Zodynas.lt. Denna ordbok valdes eftersom den på olika flikar redovisar resultat för ord som är appellativ – på fliken Kalbų žodynas⁸ (språkordbok) – och resultat för ord som är egennamn – på fliken Vardai (personnamn). Även om nätordböcker kanske inte är exakta informationskällor ansågs denna ordbok lämplig för att finna belägg för användningen av både egennamn och appellativ. Om forskningen endast hade gällt egennamn hade andra informationskällor kunnat användas, såsom uppgifter tillgängliga på webbplatsen Vardai⁹. Exempel på studier som genomförts med hjälp av dessa uppgifter finns i Seide och Petrulionė (2018, 2020).

Det är viktigt att framhålla att denna forskning inte fokuserar på språklig kunskap sådan den beskrivs av litauisk språkvetenskap och experter på det litauiska språket, utan snarare på den onomastiska kunskapen hos talare av litauiska som ett arvsspråk. Därför bedöms det som i denna artikel kan uppfattas som en naiv tolkning av namnenas ursprung, sådan den uppgivits av respondenterna, som legitim språkkunskap i enlighet med Coseriu (1985) och, mer nyligen, Preson (2002).

Oavsett namnets språkliga ursprung bedömdes det huruvida övergången från appellativ till förnamn var transparent för modersmålstalaren. Ett exempel är det litauiska namnet Lilija, som syftar på blomman ”lelija” (lilja). Ett annat exempel är namnet på mytologiska väsen som är homonyma med appellativ, av vilka vissa har ursprung som kan tolkas på andra sätt. Eftersom formen är identisk skulle endast en fråga till dem som valde förnamnen kunna visa om namngivaren tänkte på appellativets betydelse eller på det mytologiska väsendets betydelse. Ett belysande fall är namnet Laima, som både syftar på appellativet ”laimė” (någon persons lott) och på namnet på det mytologiska väsendet Laimė och dess variant Laima, en hednisk halvgud förknippad med barnafödande och glädje (EB 2018).

^⁸ Tillgänglig på Žodynas internete – Teksto vertėjas | Žodynas.lt (Tillgänglig på: https://www.zodynas.lt).

^⁹ Vardai VLKK (Tillgänglig på: http://vardai.vlkk.lt).

154

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

Med hjälp av dessa kriterier valdes alla nämnda namn ut, dvs. 100% av de föreslagna namnen bekräftades. Detta resultat vittnar om informanternas onomastiska kunskap om litauiska. Efter att personnamnen hade ordnats i lexikala fält,¹⁰ gjordes en sökning efter deras eventuella motsvarigheter på både engelska och brasiliansk portugisiska. Om det fanns en motsvarighet till ett visst namn betraktades detta namn som ett interkulturellt egennamn; annars betraktades det som ett kulturspecifikt egennamn.

3. ORGANISERING AV NAMN I LEXIKALA FÄLT

Som tabell 2 visar härrörde de kvinnliga förnamn som informanterna nämnde huvudsakligen från 10 lexikala fält. Florans fält (som omfattar blommor) har fler lexikala enheter än de övriga, följt av klimatfenomen, tid och känslor. De vanligaste av dem kan relateras till naturliga miljöer eller ekosystem genom hur de beskriver omgivningarna i Litauens traditionella landsbygdsliv.

TABELL 2. Kvantitativ analys av urvalet

Lexikala fält | Antal namn flora (inklusive blommor) | 10 klimatfenomen | 8 tid | 7 känslor | 5 landsbygdsprodukter | 4 klassiska element | 4 ädelstenar | 3 landskap | 3 abstrakta begrepp | 2 musik | 2 övriga | 6 totalt | 54

¹⁰ Enligt teorin om lexikala fält organiseras lexikala enheter i uppsättningar av namn med liknande betydelse i ett givet språk. Ett språks uppsättning av lexikala fält och antalet enheter inom varje fält kan avslöja vilka delar av verkligheten språket begreppsliggör och framhäver.

Straipsniai / Articles

155

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

3.1. Flora

Hälften av förnamnen inom detta fält är blomnamn: LILIJA, RAMUNĖ, ROŽĖ, SAULUTĖ och ŽIBUTĖ. Att ge flickor blomnamn kan hänga samman med den kulturella västerländska världsbilden, enligt vilken skönhet och känslighet är lämpliga kvinnliga egenskaper. Som gemensamma kulturella drag har vissa av dessa namn motsvarigheter i andra språk, dvs. samma blomma används också för att namnge kvinnor i andra språk. LILIJA motsvarar ”Lily” på engelska och ”Lílian” på brasiliansk portugisiska. ROŽĖ motsvarar ”Rose” på engelska och ”Rosa” på brasiliansk portugisiska. SAULUTĖ motsvarar ”Daisy” på engelska och ”Margarida” på brasiliansk portugisiska. ŽIBUTĖ motsvarar ”Violet” på engelska och ”Violeta” på brasiliansk portugisiska.

När det gäller RAMUNĖ är den vanliga motsvarigheten ”camomila” på brasiliansk portugisiska och ”chamomile” på engelska, men dessa substantiv har inte översatts till egennamn i dessa språk. Följande kvinnliga förnamn verkar också vara exklusiva för litauiska kvinnonamn: EGLĖ (gran), GILĖ (ekollon), JORĖ (naturens gudinna om våren), JORŪNĖ (härlett från JORĖ) och RŪTA (vinruta).

3.2. Klimatfenomen

Namnet Audra angavs som ett exempel. Resultaten pekade på AUDRONĖ, som är härlett från namnet Audra, samt på följande namn: MIGLĖ (dimma), RASA (daggdroppar), SNIEGĖ (en form relaterad till det litauiska appellativet ”sniegas”, som betyder snö), SNIEGUOLĖ (härlett från SNIEGĖ), VAIVA (ett ord relaterat till ”vaivorykštė”, som betyder regnbåge) och VĖJŪNĖ (bris). Endast det sistnämnda namnet används i engelskspråkiga länder, men mycket sällan. De övriga används inte alls som förnamn i brasiliansk portugisiska. Intressant nog är namnen i detta lexikala fält relaterade till landets klimatförhållanden, där det regnar mycket och vintrarna är hårda.

3.3. Tid

De appellativ som är relaterade till tid och som har översatts till personnamn är: AUŠRA (gryning), AUŠRINĖ (härlett från AUŠRA), LIEPA (juli), RYTĖ (relaterat till formen ”rytas”, som betyder morgon), VAKARĖ (relaterat till formen ”vakaras”, som betyder kväll), VASARA (som betyder sommar),

156

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

och VASARĖ (relaterat till formen ”vasaris”, som betyder februari).¹¹ I både engelskspråkiga länder och Brasilien används de motsvarande appellativen inte som personnamn. Intressant nog finns det besläktade namnet Aurora i båda språken, men det kommer från det latinska namnet på gryningens gudinna och är inte lika semantiskt transparent som på litauiska.

3.4. Känslor

Sex kvinnliga personnamn nämndes inom detta lexikala fält. Det består av namnen GAILĖ (sorg), VILTĖ (en smekform av det fullständiga namnet Viltautė, som betyder hopp för nationen), TAUTVILĖ (samma betydelse som Viltautė), LAIMA (relaterat till formen ”laimė”, som betyder lycka) och MEILĖ (kärlek). Inget av dem förekommer som personnamn på engelska eller i portugisiskspråkiga länder. Medan två av dem (Viltautė och Tautvilė) har med patriotism att göra, verkar de andra vara relaterade till moderns eller familjens känslor inför ett nyfött barn.

Dessa namn är huvudsakligen euforiska. Det enda dysforiska är GAILĖ, som betyder ånger och är ett neutralt adjektiv som ofta används i utrop. På litauiska motsvarar utropet ”Gaila!” det engelska uttrycket ”What a pity!”.

Det är också intressant att notera synonymiteten mellan namnen VILTĖ och TAUTVILĖ. Det förstnämnda är en smekform av Viltautė. I Viltautė finns först roten till ordet ”viltis” (hopp), följd av ”-taut” (roten till ordet som betyder nation på litauiska) och ”-ė” (morfem för feminint genus). I TAUTVILĖ finns först morfemet ”taut-”, följt av ”viltis” och det feminina genusbärande morfemet ”-ė”. Därför förekommer i båda fallen avledning genom sammansättning.

3.5. Landsbygdsprodukter

Följande namn syftar på produkter från åkern, antingen genom utvinning eller genom odling: BITĖ (bi), MEDA (relaterat till formen ”medus”, som betyder honung), LINA (relaterat till formen ”linas”, som betyder linne eller lin) och RUGILĖ (råg). Eftersom BITĖ syftar på biodlingsverksamhet ansågs namnet inte tillhöra djurfältet utan landsbygdens produkter

¹¹ I dessa fall, där den besläktade formen är maskulin, ändras den maskulina morfemändelsen på -s till en feminin morfemändelse på -ė.

Straipsniai / Articles

157

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

eftersom det är relaterat till produktion och handel med honung. Alla namn inom detta område hänvisar till Litauens landsbygds­tradition. Lin och råg är verkligen odlingsprodukter i Litauen. Detta lexikala fält finns inte i brasiliansk portugisiska eller engelska.

3.6. Klassiska element

De klassiska elementen är sådana som antikens filosofer ansåg vara de enklare substanser som all materia måste vara sammansatt av: VANDENĖ (relaterat till formen ”vanduo”, som betyder vatten), UGNĖ (relaterat till formen ”ugnis”, som betyder eld), ŽĖMYNA (relaterat till formen ”žemė”, som betyder jord) och, analogt, SMILTĖ (relaterat till formen ”smiltys”, som betyder sand). Liksom för de andra lexikala fält som beskrivits ovan finns det inga motsvarigheter i brasiliansk portugisiska eller engelska.

3.7. Ädelstenar

Ädelstenar, som också finns i naturen, bildar ett viktigt lexikalt fält. Det omfattar AUKSĖ (gyllene), GINTARĖ (bärnsten) och GINTA (hypokoristisk form av GINTARĖ). Ur kemisk konstitutionssynpunkt är bärnsten inte ett mineral, men den kategoriserades som en juvel eftersom detta råmaterial är sällsynt och används vid smyckestillverkning. Bärnsten är fossiliserat trädharts som finns i större mängd i Litauen. Med undantag för namnet Amber på engelska används de övriga namnen inom detta fält inte som kvinnonamn på portugisiska eller engelska.

3.8. Landskap

Namnen inom detta lexikala fält omfattar DANGUOLĖ (från himlen), JŪRA (hav) och SAULĖ (sol). De beskriver ett idylliskt kustlandskap och har inga motsvarigheter i brasiliansk portugisiska eller engelska.

3.9. Abstrakta begrepp

Det finns två belägg inom detta fält: GUODA (ära) och DALIA (öde), utan motsvarigheter i brasiliansk portugisiska eller engelska.

158

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

3.10. Musik

Detta är ytterligare ett område med två belägg och utan motsvarigheter på brasiliansk portugisiska och engelska: DAINA (en icke-religiös sång) och DAINORA (de som vill sjunga, ett namn från den verbala syntagmen ”norinti dainuoti”¹²).

3.11. Övriga

Slutligen omfattar kategorin ”Övriga” belägg av namn med endast en förekomst inom ett visst lexikalt fält, nämligen: AIDA (feminin form av ”aidas”, eko, från ljudfältet), AINĖ (ättling, från släktskapsfältet), AUSTĖJA (väverska, från yrkesfältet), UNDINE (sjöjungfru, från fältet för mytologiska väsen), SVAJONĖ (dröm, från fältet för psykiska fenomen), ŽYDRŪNĖ (blåaktig, från färgfältet) och ŽIEDĖ (feminin form av ”žiedas”, som betyder ring eller blomma, från objektfältet). Inget av dem har motsvarigheter på brasiliansk portugisiska eller engelska.

4. SLUTANMÄRKNINGAR: KVINNLIGA PERSONNAMN SOM KULTURELLA EGENNAMN

I enlighet med Davies (2003) kategorisering betraktades kvinnliga personnamn utan motsvarighet på engelska och portugisiska som kulturella egennamn. Med undantag för fyra namn som härletts från blomnamn och ett namn som härletts från appellativet amber är alla återstående 48 namn kulturella egennamn. Med andra ord är de namn som är särpräglade för och exklusiva inom det litauiska registret av kvinnliga personnamn. Mängden och mångfalden av dessa kulturella egennamn antyder kulturella särdrag. Detta gäller särskilt lexikala fält med anknytning till den rurala livsstilen.

De namn som analyseras i denna artikel är konventionella och motsvarar delvis sunt förnuft (lekmannakunskap om personliga egennamn) om vad som betraktas som ett kännetecken för vad det innebär att vara litauer, såsom det exempelvis beskrivs i en bok som syftar till att presentera landet för turister:

¹² I detta fall skedde först en funktionsöverföring, verbet omvandlades till ett appellativ, och därefter blev appellativet ett egennamn. Syntagmen ”norinti dainuoti” betyder ’de vill sjunga’.

Straipsniai / Articles

159

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

”Även om flera generationer har vuxit upp i stadsområden är vi oskiljaktiga från jorden: en äkta litauer lyckas plantera flera potatisplantor till och med på fönsterbrädan i ett höghus” (Kairienė 2001: 5).

Dessutom korrelerar de flesta lexikala fält med det ideal av lietuvybė (”litauiskhet”) som beskrivs i samma bok:

”Grunden för den litauiska kulturen är en kärlek till naturen, särskilt till träd och skogar [...] Historiska och exceptionellt vackra naturområden har blivit Litauens symboler och har nästan samma status som den officiella statsflaggan, statsvapnet och nationalsången. Östersjöns vågor kastar upp bärnstensbitar, kända som Östersjöns guld, på stranden. Det är också ett tecken på vår nationella identitet och en symbol för vår originalitet, motståndskraft och styrka” (Kairienė 2001: 56).

Eftersom beskrivningarna av det litauiska folkets nationella kulturella särdrag och det semantiska innehållet i de lexikala fälten av kvinnliga personnamn som härletts från appellativ sammanfaller, tycks den föreliggande analysen bekräfta att denna typ av namn är konventionella kvinnliga förnamn i litauiskan.

Med beaktande av den begynnande litteraturen om litauiska kvinnliga personnamn som härletts från appellativ (se Gudavičius 2013) syftar den föreliggande artikeln till att fylla denna lucka. Analysen bekräftar Gudavičius (2013) genom att påvisa förekomsten av en kategori kvinnliga personnamn i litauisk antroponymi som härletts från appellativ med anknytning till naturen.¹³ Den bekräftar också Felecans (2014) antaganden. Denna typ av namn är 1) konventionella kvinnonamn i litauiskan, 2) en del av den ideala talarens onomastiska kunskap (Seide 2021) och, i viss mån, 3) kulturella personnamn från Litauen.

Dessutom visar den precisa information som informanten lämnat att onomastisk kunskap är en integrerad del av deras kulturella och språkliga kompetens i litauiska som arvsspråk. Ytterligare forskning behövs dock, särskilt undersökningar med litauiska modersmålstalare och undersökningar som bedömer huruvida resultaten varierar beroende på informanternas ålder och utbildningsnivå.

REFERENCES

Balčiūnienė Ingrida, Dabašinskienė Ineta 2019: Language Dominance in Bilingual Acquisition: A Case Study of Narrative Production in Lithuanian. – Eesti

¹³ If the masculine forms of those cultural names are used, the uniqueness of such first names should apply to them as well. However, further research is needed to confirm this. Please see two studies on masculine and feminine forms of first names, one in Brazilian Portuguese (Seide 2021a) and another in Peninsular Spanish (Fernández Juncal 2021).

160

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

Rakenduslingvistika Ühingu aastaraamat [Estonian Papers in Applied Linguistics] 15, 1–19. DOI: http://dx.doi.org/10.5128/ERYa15.01.

Butkuvienė Karolina, Petrulionė Lolita, Seide Márcia Sipavičius, Valiulienė Edita 2021: Name-Giving Motives in Lithuania and Brazil: A Comparative View. – Domínios de Lingu@gem 15(2), 405–445. DOI: https://doi.org/10.14393/DL46-v15n2a2021-6.

Coseriu Eugeniu 1985: Linguistic Competence: What Is It Really? – The Modern Language Review 80(4), 25–35.

Čirūnaitė Jūratė 2002: Bajorų pavadinimai – lietuvių pavardžių šaltinis. – Baltistica 37(2), 28–41.

Davies Eirlys E. 2003: A Goblin or a Dirty Nose? The Treatment of Culture-Specific References in Translations of the Harry Potter Books. – The Translator 9(1), 65–100.

EB 2018: Laima. – Encyclopaedia Britannica, 3^th edition, e. version, Feb, 14, 2018. Available at: https://www.britannica.com/topic/Laima.

Fernández Juncal Carmem 2021: Estructura formal del repertorio antroponímico español. – Revista de Filología Española 10(1), 127–149. Available at: http://revistadefilologiaespañola.revistas.csic.es/index.php/rfe/article/view/1287.

Fernández Juncal Carmen, Seide Márcia Sipavicius 2021: Convergencia y divergencia de los repertorios antroponímicos brasileño y español. – Fórum Linguístico 18(2), 6101–6123. DOI: 10.5007/1984–8412. 2021. e73809.

Felecan Oliviu 2014: Unconventional First Names: Between Onomastic Innovations and Illustrious Models. – Unconventional Anthroponyms: Formation Patterns and Discursive Function, eds. O. Felecan, D. Felecan, Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing, 133–155.

Gudavičius Aloyzas 2013: Nature in the System of Lithuanian Personal Names. – Voprosy Onomastiki 10(2), 137–145.

Hall Edward Twitchell 1990: The Silent Language, New York: Doubleday.

Kairienė Audra 2001: Lithuania, Vilnius: R. Paknio leidykla.

Katan David 2009: Translation as Intercultural Communication. – The Routledge Companion to Translation Studies. Munday Jeremy, London: Routledge, 74–92.

Kuzavinis Kazimieras, Savukynas Bronys 1994: Lietuvių vardų kilmės žodynas, 2-asis stereotip. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Straipsniai / Articles

161

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

Kvašytė Regina 2018: Theory and Practice of Rendering Foreign Proper Names into Lithuanian and Latvian. – Voprosy onomastiki 15(1), 155–167.

López-Franco Yolanda Guillermina 2014: En torno al semantismo de los nombres propios: entre debate y síntesis teórica. – Revista Trama 10(20), 69–81.

Lower Mark Anthony 1849: English Surnames, London: John Russel Smith. Available at: https://archive.org/details/englishsurnames01lowe/page/2.

Nida Eugene 2003: Language and Culture: Two Similar Symbolic Systems. – Translation Translation, ed. S. Petrilli, Amsterdam: Rodopi, 433–449.

McCarthy Michael 1995: Vocabulary, Oxford: OUP.

Mill John Stuart 2009: A System of Logic, Ratiocinative and Inductive. Available at: mill1843book1.pdf (earlymoderntexts.com).

Newmark Peter 1988: A Textbook of Translation, New York: Prentice-Hall International.

Petrulionė Lolita 2015: Translation of Culture-Specific Items from English into Lithuanian and Russian: The Case of Joanne Harris’ Gourmet Novels: unpublished Doctoral Dissertation, Kaunas: Vytautas Magnus University. Available at: Translation of Culture-Specific Items from English into Lithuanian and Russian: the Case of Joanne Harris’ Gourmet Novels (vdu.lt).

Preston Dennis 2002: What is Folks Linguistics. – Målbryting 6, 13–23. DOI: 10.7557/17.4751.

Ragauskaitė Alma 2021: Naming System of Kėdainiai Women in Local Register Books of the 17^th–18^th Centuries. – Onomástica desde América Latina 2(4), 4–31. DOI: 10.48075/odal.v0i0.27485.

Reyes-Contreras Miguel 2020: Truncamientos de hipocorísticos españoles y nombres de pila en mazahua: un fenómeno compartido. – Onomástica desde América Latina 1(1), 145–171. DOI:10.48075/odal.v1i1.24164.

Seide Sipavicius Márcia 2020: Antroponimia, diáspora y migración: los descendientes de lituanos en Brasil. – Onomástica desde América Latina 1(1), 100–121. DOI: 10.48075/odal.v1i1.24156.

Seide Márcia Sipavicius 2020a: Antroponomástica comparada. – Onomástica desde América Latina 1(2), 83–102. DOI:10.48075/odal.v1i2.25488.

Seide Sipavicius Márcia 2021: Proposal of Interdisciplinary Definition of Proper Names. – Onomástica desde América Latina 4(2), 200–222. DOI: 0.48075/odal.v0i0.28007.

162

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI

Lithuanian Female Personal Names as Cultural Names Derived from Common Nouns from the Point of View of Speakers of Lithuanian as a Heritage Language

Seide Márcia Sipavicius 2021a: Caracterização morfológica dos prenomes mais populares no Brasil nas décadas de 1930 a 2000: um estudo exploratório. – Filol. Linguíst. Port. 23(1), 47–69. DOI: 10.11606/issn.2176-9419.v23i1p47–69.

Seide Márcia Sipavicius, Frai Patrícia H. 2019: Antroponímia comparada: um estudo sobre os nomes inovadores na antroponímia da Espanha e do Brasil. – Afluente 4(12), 64–86. Available at: http://www.periodicoseletronicos.ufma.br/index.php/afluente/article/view/11443/6843.

Seide Sipavicius Márcia, Petrulionė Lolita 2018: Between Languages and Cultures: An Exploratory Comparative Study of Usage of Lithuanian and Brazilian Masculine Anthroponyms. – Revista de Estudos da Linguagem 26(3), 1201–1226. DOI: 10.17851/2237-2083.26.3.1201–1226.

Seide Sipavicius Márcia, Petrulionė Lolita 2020: Formation and Usage of Hypocoristic Forms in Brazilian Portuguese and Lithuanian. – Alfa: Revista de Linguística 64, 1–25. DOI: 10.1590/1981-5794-e11611.

Sinkevičiūtė Daiva 2006: Dėl vardyno plėtimo dvikamieniais vardais ir jų variantais. – Kalbos kultūra 79, 275–280.

Sinkevičiūtė Daiva 2007: Asmenvardžių su kamienais žyg– ir žy–m– raida. – Baltistica 42(1), 117–131.

Sinkevičiūtė Daiva 2010: Dėl lietuvių dvikamienio asmenvardžių kamieno dal– atsiradimo. – Baltistica 45(2), 325–340.

Sinkevičiūtė Daiva 2011: Nauji 2007–2010 m. lietuviškos kilmės vaikų vardai ir jų davimo polinkiai. – Kalbos kultūra 84, 214–229.

Sinkevičiūtė Daiva 2013: Dėl nesutrumpėjusių dvikamienių asmenvardžių kamieno gaud– variantų lietuvių kalboje. – Baltistica 48(1), 119–128.

Sinkevičiūtė Daiva, Vaida Griniūtė 2014: Ispaniški vardai lietuvių vardyne 1991–2010 m. – Bendrinė kalba 87, 1–17.

Sinkevičiūtė Daiva 2015: Nauji dvikamieniai asmenvardžiai 1991–2010 m. Lietuvos vardyne. – Acta Linguistica Lithuanica 73, 82–100.

Tesnière Lucien 1959: Éléments de Syntaxe Structurale, Paris: Libraire C. Klincksieck.

Van Languendonck Willy 2007: Theory and Typology of Proper Names, Berlin, New York: Mouton de Gruyter.

Vilela Mário 1994: Estudos de Lexicología do Português, Almedina: Coimbra.

VLKK – Valstybinė Lietuvių Kalbos Komisija [State Commission of the Lithuanian] 2022. Available at: http://www.vlkk.lt/.

Straipsniai / Articles

163

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE

Walkowiak Justyna Barbara 2017: O rozbieżnych etymologiach nazwisk polskich i litewskich Wstęp. – Acta Baltico-Slavica 41, 251–265.

Walkowiak Justyna Barbara 2019: Imiona mniejszości litewskiej w Polsce. – Acta Baltico Slavica 43, 81–104.

Zinkevičius Zigmas 1981: Sirvydas ar Širvydas? – Baltistica 17(1), 28–41.

Zinkevičius Zigmas 2009: Lietuvių asmenvardžių sąveika. – Baltistica 45(1), 125–134.

Zymovets Galyna 2021: Frame Semantics as an Explanatory Model for Commercial Names Formation. – Acta Linguistica Lithuanica 85, 244–261.

Žodynas internete – Teksto vertėjas 2022: Available at: https://www.zodynas.lt.

Lietuviški moterų asmenvardžiai kaip iš bendrinių daiktavardžių kilę kultūriniai vardai gimtosios lietuvių kalbos vartotojų požiūriu

SANTRAUKA

Straipsnyje analizuojami lietuviški moterų asmenvardžiai, kilę iš bendrinių daiktavardžių. Teigiama, kad šio tipo asmenvardžiai išryškina ryšius tarp kalbų, kultūrų ir bendrinių žodžių ir parodo, kad žinios apie asmenvardžius yra neatsiejama gimtosios lietuvių kalbos vartotojų onomastikos žinių dalis. Straipsnį sudaro šios dalys: po įžangos einanti pirmoji straipsnio dalis pateikia teorinį pagrindimą ir šio žvalgomojo tyrimo prielaidas; antrojoje dalyje aprašomi tyrime taikomi metodai; trečiojoje dalyje duomenys klasifikuojami pagal leksinius laukus, o ketvirtoji dalis apibendrina tyrimo rezultatus. Tikrinių žodžių analizė patvirtina, kad šio tipo vardai atitinka tradicinius moterų asmenvardžius ir atskleidžia, kad kai kurie iš jų yra būdingi tik lietuvių kultūrai. Be to, informantų pateikta tiksli informacija parodo, kad onomastikos žinios yra neatskiriama gimtosios lietuvių kalbos žinių dalis.

Įteikta 2022 m. sausio 2 d.

MÁRCIA SIPAVICIUS SEIDE Rua Rio Grande do Norte, 1363, Marechal Cândido Rondon, PR, 85960–970, Brazil [email protected]

164

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVI