GERHARD STICKEL

Institutet för tyska språket

ETT EUROPEISKT SPRÅKS UTVECKLING: STANDARDTYSKA

1. TYSKA I DAG I EUROPA

Varje språk har sin historia, särskilt den dominerande varieteten av ett språk som utvecklade sina standarder ur de olika regionala och sociala varieteterna av det så kallade naturliga språket. När ni firar standardlitauiskan och dess historia vill jag bidra till detta evenemang genom att kort skissera och diskutera framväxten och den nuvarande situationen för ett annat europeiskt standardspråk, det språk som jag känner bäst eftersom det är mitt modersmål, det vill säga tyska.

För närvarande är tyska officiellt språk i Tyskland, Österrike, Liechtenstein, två tredjedelar av Schweiz och en liten region i östra Belgien. Det är ett av de officiella språken i Luxemburg och i en provins i norra Italien. Det talas också som minoritetsspråk i Ungern, Rumänien, Polen, Ryssland och flera andra europeiska och icke-europeiska länder.

Tyska är förstaspråk för omkring 100 miljoner människor i Europa och används eller lärs in som främmande språk av ytterligare 30 till 40 miljoner människor. Dessa imponerande siffror måste dock betraktas närmare. Om jag begränsar mig till de 100 miljoner modersmålstalarna kan jag inte säga att de alla talar samma slags tyska. Många av dem talar dialekter eller regionala varieteter av tyska. Det enda man kan säga är att den stora majoriteten av alla dessa människor förstår – med mindre nationella variationer – samma varietet av tyska, det vill säga standardtyska, som vi skulle säga Hochdeutsch. Hur detta gick till är en lång historia på mer än tusen år.

2. FRÅN 800-TALET TILL I DAG

Tidiga former av tyska utvecklades ur språken hos västgermanska stammar som under folkvandringarna – för omkring 1 500 år sedan – slog sig ned

G. STICKEL. The Evolution of a European Language: Standard German

119

i Centraleuropa och förenades gradvis till större stamförbund. Med undantag för några få runinskrifter och enstaka ord i latinska sammanhang har inga dokument från de tidigaste formerna av tyska före andra hälften av 8^th-talet bevarats. Medeltidstyskan förekom i olika stam- och regionalvarieteter. Dessa varieteter utvecklades och förenades delvis i en process som pågick under flera århundraden, började under Karl den stores regeringstid och fortsatte mer eller mindre fram till 18^th-talet.

Den viktigaste formella utvecklingen, som ledde till att de tyska varieteterna skildes från de övriga västgermanska språken, såsom engelska, frisiska, nederländska och lågtyska, var den högtyska ljudförskjutningen, det vill säga den gradvisa förändringen av vissa germanska fonem till fonetiskt besläktade ljud. Några exempel: ett germanskt ord som fornsälsk appul ’äpple’ blev därmed apful i övre tyska. Fornsaxiska settian ’sitta’ motsvarar fornhögtyska setzan/sezzan, fornsaxiska that motsvarar övre tyska daz.

Under karolingisk tid uppmuntrades användningen av tyska vid sidan av latin som ett medel för kristnandet och religiös praxis i det frankiska rikets germanska delar. Källmaterialet från denna tid består främst av religiösa texter och dessutom fragment av magiska formler och heroisk poesi. Från 10^th-talet och långt in på 11^th-talet återtog latin sin ställning som nästan det enda språket för religion, lag, lärdom och litterär produktion. Den funktionella tvåspråkigheten (diglossin), där det prestigefyllda latinet var huvudspråk för religion och lärdom medan tyskans folkliga varieteter användes parallellt, bestod i århundraden och inom vissa områden ända till 18^th-talet. I viss mening var framväxten av ett tyskt standardspråk en process av gradvis frigörelse från medeltidslatinet. Spår av denna process är bland annat de många latinismerna och andra romanismerna i det moderna tyska ordförrådet.

Från mitten av 11^th-talet vann tyskan mark som litterärt språk, använt inte bara av lärda präster utan också av medlemmar av den lägre adeln. De kunde föga eller ingen latin och påverkades av traditionerna inom fransk och provensalsk riddarkultur och hövisk kärleksdiktning. Därför blomstrade världslig lyrik (Minnesang) och epos (Parzival, Nibelungenlied med flera). Inom krigföring, riddarkultur och lyxvaror lånades många ord in från fornfranska eller provensalska, till exempel āventiure < OF aventure, banier < OF baniere, tanzen < OF dance.

120

KALBOS KULTŪRA | 83

Mot slutet av 13^th-talet, när allt fler borgare i de växande städerna och småstäderna också blev läskunniga, ökade användningen av tyska (vid sidan av latin) i litteratur, juridiska dokument samt pedagogiska, medicinska och religiösa texter. Även om regionala drag fortfarande märks i skriftspråkets varieteter utvecklades de första tendenserna till ett högtyskt standardspråk inom poesin.

Från 12^th-talet till mitten av 14^th-talet ökade den tyskspråkiga befolkningen avsevärt i både täthet och geografisk utbredning. Tyska furstar utvidgade sina riken till slaviska områden och grundade ett stort antal nya städer och byar, ibland men inte alltid på inbjudan av de lokala slaviska härskarna. Ett relativt stabilt tyskt språkområde formades och bestod mer eller mindre fram till 20^th-talet. Efter Hohenstaufendynastins fall (1268) försköts den politiska och ekonomiska makten från sydvästra Tyskland till öster och sydost, där de mäktiga dynastierna Meißen-Sachsen, Luxemburgarna i Böhmen och därefter Habsburgarna i de österrikiska områdena hade sina maktbaser. Detta ledde också till att de östliga språkvarieteterna fick ett allt större inflytande på tyskans utveckling, vilket bland annat framgår av juridiska dokument från vissa kanslier (Kanzleien) som använde den folkliga tyskan, även om de flesta fortfarande fortsatte att skriva medeltidslatin.

Under 16^th-talet gjorde tyskans utveckling mot ett standardspråk betydande framsteg. Två faktorer var viktiga: användningen av en särskild blandning av central- och högtyska vid den kejserliga kansliet i Prag, senare Wien, vilket påverkade språket vid andra kanslier, samt Martin Luthers val av kanslispråket vid kansliet i Meißen-Sachsen, en östcentral tysk varietet, för sina bibelöversättningar och reformatoriska skrifter. Användningen av tryckpressen med rörliga metalltyper, uppfunnen av Johannes Gensfleisch, känd som Gutenberg, i mitten av 15^th-talet och tryckeriernas framväxt i flera städer kring början av 16^th-talet bidrog till att sprida reformationen i hela Centraleuropa. Språkligt påverkade detta de nordtyska regionerna, där lågtyska hade varit religionens och förvaltningens standardspråk. Fram till dess hade lågtyska också varit lingua franca i det mäktiga Hanse, Hansan, mellan Novgorod i öster och Bergen och London i väster. Nu predikade och bad protestantiska präster på Luthers tyska varietet. Hansans nedgång Hanse påskyndade denna förändring av skriftspråket från

G. STICKEL. The Evolution of a European Language: Standard German

121

lågtyska till högtyska. I den tyskspråkiga södern fanns det också tendenser att standardisera skriftspråket. Trots dessa tendenser fortsatte de regionala och lokala varieteterna av det talade språket att användas, och så är det mer eller mindre än i dag.

Luthers skrifter och religiösa och juridiska texter av författare från olika regioner berikade standardspråkets ordförråd med ord som geistre ich ’vitsig’, kleingläubig ’klentrogen’, Machtwort ’befallande ord’ och många andra. Låneöversättningar av latinska uttryck uppstod, såsom Eigenname (<nomen proprium), Gegensatz (<oppositio), Muttersprache (<lingua materna). Inlåningen från latin, grekiska (via latin), franska och italienska fortsatte: Kapitel, Minister, Akademie, Dekan, Professor, Manier, Bankier, brutto, netto och så vidare.

Vid mitten av 17^th-talet hade en standardform av skriven tyska, med vissa regionala varianter, blivit tämligen väl etablerad i de centrala och norra tyska regionerna samt i delar av södra Tyskland, även om språket ännu inte erkändes som bruksspråk inom många ”högre” domäner. Vid sidan av latinet, som fortfarande var utbildningens språk och – i de katolska områdena – kyrkans språk, blev nu också franskan vid Ludvig XIV:s hov prestigefyllt språk i de tyska länderna, särskilt bland aristokratins elit. Detta kritiserades och motarbetades av Sprachgesellschaften, ’språksällskap’, som uppstod på flera håll. Det äldsta och mest inflytelserika av dem, Fruchtbringende Gesellschaft, ’Fruktbringande sällskapet’, grundades 1617 i Weimar efter förebild av den florentinska Accademia della crusca (sedan 1582) och samlade många av tidens framstående författare och grammatiker. Målet var att bevara och främja det tyska språket, som betraktades som ett idealiskt och ”rent” litterärt medium utan främmande ord och dialektala uttryck.

18^th-talet ledde slutligen till att de regionala skillnaderna i standardspråket jämnades ut och att tyskan började användas inom alla funktionella domäner. Bland annat banade den mångsidige lärde Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716) väg genom sina uppmaningar att använda tyska inom vetenskap och politik, universitetsprofessorn Christian Thomasius (1655–1728) genom sitt provokativa bruk av tyska i stället för latin och filosofen Christian Wolff (1679–1754) genom sitt terminologiska arbete. Därigenom blev tyska ett språk för utbildning, filosofi, vetenskap och offentlig förvaltning. Användningen av de prestigefyllda språken latin och franska minskade gradvis—

122

KALBOS KULTŪRA | 83

minskade i ”det fina samhället” och inom vetenskapen. Sammantaget började frigörelsen av tyskan från medeltidslatinet senare och tog längre tid än framväxten av spanska, italienska och franska som dominerande språk i sina respektive länder och regioner. Till skillnad från frigörelsen och standardiseringen av dessa språk stöddes eller framtvingades utvecklingen av standardtyskan inte genom kungliga eller statliga dekret, utan av en växande kulturell samsyn bland lärda och bildade borgare. Karakteristiskt nog förblev latinet – vid sidan av tyskan – ett av det Heliga romerska riket av tysk nations två officiella språk fram till rikets slut år 1806.

Mot slutet av 1700-talet kunde filosofer som Kant och Herder, författare som Lessing, Goethe och Schiller samt många andra skribenter utveckla sin egen språkliga kreativitet på grundval av ett etablerat standardspråk och därmed bli förebilder för de bildade klassernas språkbruk. Vid slutet av 1700-talet utgjorde dessa klasser dock inte mer än högst 20% av befolkningen i de tyskspråkiga områdena. Den passiva förståelsen av standardspråket förbättrades under 1800-talet när allmän obligatorisk skolgång infördes i de olika tyskspråkiga staterna, och följaktligen ökade läs- och skrivkunnigheten hos majoriteten av befolkningen. Standardspråket stabiliserades och stärktes också av ordböcker och grammatiker som utkom under 1800-talet.

Som en (kraftigt förenklande) illustration av de formella förändringarna i tyskan sedan 800-talet följer här några korta utdrag ur olika tyska översättningar eller bearbetningar av Bibeln (Lukas 2:1):¹

- Latin (Vulgata):

Factum es autem diebus illis exiit edictum a Cæsare Augusto ut describeretur uni- versus orbis. (På den tiden utgick ett påbud från kejsar Augustus om att hela världen skulle skattskrivas. Från: The New Revised Standard Version)

- Fornhögtyska (Tatian, ca 830):

Uuarð thô gitân in thên tagun / framquam gibot fon demo aluuâten keisure / thaz gibrieueit uourdi al these umbiuuerft.

- Medelhögtyska (Matthias von Beheim, 1343):

Abir geschên ist in den Tagen / ein gebot gînc ûz von dem keisere Augustô, daz beskriben worde der ummecreiz allesament.

¹ Examples taken from Tschirch: 1969, 24f.

G. STICKEL. The Evolution of a European Language: Standard German

123

– Tidig nyhögtyska (Martin Luther, 1522): ES begab sich aber zu der zeytt / das eyn gepott von dem keyser Augusto aus gieng / das alle wellt geschetz wurde.

– Modern tyska (ca 1900): Es begab sich aber zu der Zeit, daß ein Gebot von dem Kaiser Augustus ausging, daß alle Welt geschätzt würde.

Från mitten av 1800-talet^th och framåt genomgick tyskan, liksom andra europeiska språk, en omfattande utvidgning av sitt ordförråd till följd av den industriella revolutionen, utvecklingen av allt fler och mer specialiserade vetenskaper och teknologier samt de ökande kontakterna med andra språk genom handel, krig, nya medier och, på senare tid, turism. Sedan mitten av 1900-talet^th har lånandet av ord från engelskan, som började tidigare, ökat avsevärt. Ett symtom är att gamla franska lånord ersätts av anglicismer; till exempel Appartement av Apartment, Bankier av Banker, Mannequin av Model.

De ortografiska normerna i de olika tyskspråkiga regionerna närmade sig i hög grad varandra fram till slutet av 1800-talet^th. Efter tidigare fruktlösa försök fastställdes slutligen en standardiserad ortografi vid den andra ortografikonferensen (1901) i Berlin, och under de följande åren infördes den officiellt i skolorna och den offentliga förvaltningen i alla tyskspråkiga stater och regioner. Ändringar av denna norm föreslogs och diskuterades gång på gång. Slutligen enades myndigheterna i de deltagande länderna och regionerna 1996 om en reviderad norm, som – efter några mindre revideringar – officiellt godkändes och infördes i skolorna 2006.

På begäran av aktörerna vid de många teatrarna i det tyskspråkiga området gjordes också, mot slutet av 1800-talet^th, försök att standardisera uttalet av talad tyska. År 1892 presenterade Theodor Siebs sin ”Deutsche Bühnensprache” (tyskt scenuttal). Hans norm, som huvudsakligen byggde på det nordtyska uttalet av standardspråket, vann emellertid inte gehör utanför teatrarna på en bredare regional nivå, även om Siebs norm i måttlig form fortfarande har ett visst inflytande på uttalet hos radio- och tv-talare i Tyskland. I Österrike och Schweiz skiljer sig de ortoepiska normerna för offentligt bruk av standardspråket något från den tyska normen.

124

KALBOS KULTŪRA | 83

3. MODERN TYSKA I DE TYSKSPRÅKIGA LÄNDERNA

Det tyskspråkiga området i Europa hade sin största utbredning efter koloniseringen av tyskspråkiga nybyggare och migranter under 1200-talet^th och 1300-talet^th. Trots politisk, militär och ekonomisk utveckling förblev detta område mer eller mindre oförändrat fram till andra världskriget. Efter detta krig, som inleddes av det naziststyrda ”Tredje riket” 1939, minskades Tysklands territorium avsevärt i öster. Den tyskspråkiga befolkningen i de förlorade regionerna tvingades flytta västerut till de återstående delarna av Tyskland och Österrike.

De nationella varieteterna av standardtyska kännetecknas av skillnader i mindre delar av ordförrådet, särskilt i juridisk och administrativ terminologi samt i uttryck som syftar på livsmedel. Det finns också viss variation i morfofonemik och uttal. De nationella varieteterna skiljer sig även åt i användningen av regionala varieteter i förhållande till standardspråket. I norra Tyskland används få eller inga dialekter i vardagligt tal, utan snarare standardvarieteter eller regionala varieteter som ligger nära standarden. I södern och i delar av centrala och östra Tyskland används regionala varieteter ofta, men bruket anpassas efter situationens formalitetsgrad. Dialekter används helst i informella situationer och standardvarieteter eller varieteter nära standarden i formella situationer. I allmänhet trängs utpräglade regionala varieteter tillbaka och ersätts av regionala varieteter med större spridning. Bruket av regionala språkformer är fortfarande förknippat med låg social prestige om talaren inte anpassar sig till talsituationen (formell–informell, distanserad–nära osv.).

Språksituationen i Österrike kännetecknas å ena sidan av dialektala varieteter som är knutna till enskilda regioner (Bundesland) och å andra sidan av den ökande användningen av en koinévarietet som sprider sig från Wienregionen över landets östra och centrala delar. Kännetecknande för användningen av varieteter i Österrike är växlingen mellan regionala, regionalt utbredda och standardiserade varieteter inom korta diskurssekvenser, beroende på faktorer som förhållandet mellan talare och lyssnare och huruvida talsituationen är formell eller informell. Användningen av icke-standardiserade varieteter i vardagliga talsituationer är normal i alla sociala grupper och är inte socialt markerad. Det finns dock en skillnad mellan stad och landsbygd: varieteter utanför städerna anses ha lägre prestige.

Språksituationen i Schweiz skiljer sig fortfarande från de två andra ländernas, eftersom det råder diglossi mellan varieteterna av ”Schweizer-

G. STICKEL. The Evolution of a European Language: Standard German

125

”dütsch” (schweizertyska), det vill säga de regionala (kantonala) varieteterna av alemannisk tyska och den schweiziska standardformen av tyska. Ingen social grupp använder standardspråket som norm för vardagliga samtal. De som talar schweizertyska talar dialekt och skriver på standardspråket – en situation som inom sociolingvistiken kallas medial diglossi. Det finns inget interspråk mellan de mediala varieteterna. Muntlig användning av standardspråket förekommer endast i formell undervisning vid skolor och universitet, i sakorienterade radio- och TV-program, i parlamentet och i formella tal. Generellt sett är användningen av någon av varieteterna av schweizisk talspråkstyska, som omfattar ett stort antal huvudsakligen ömsesidigt begripliga regionala varieteter, varken förknippad med social prestige eller stigmatisering.

Bortsett från användningen av dialekter och överregionala varieteter är skillnaderna mellan de nationella varieteterna av standardtyska, särskilt i skrift, inte lika uttalade som exempelvis skillnaderna mellan standardvarieteterna av engelska i Storbritannien, Australien och Amerikas förenta stater.

4. SPRÅKLAGSTIFTNING OCH SPRÅKINSTITUTIONER

I Germany har det tyska språket ingen konstitutionell status, till skillnad från exempelvis franska i Frankrike, spanska i Spanien eller litauiska i Litauen. Det finns alltså ingen bestämmelse i den tyska konstitutionen av typen ”tyska är (eller ska vara) Germanys statsspråk”. Endast särskilda lagar föreskriver tyska som officiellt språk inom rättsväsendet och den offentliga förvaltningen. Tyskans status som ”nationellt” eller ”officiellt” språk, eller som ett av flera officiella språk, anges däremot uttryckligen i konstitutionella lagar i Österrike, Liechtenstein, Schweiz och Belgien.

I inget av de tyskspråkiga länderna finns officiella institutioner med omfattande normerande befogenheter för standardspråket, såsom Académie française för franska eller Academia Española för spanska. Den faktiska kodifieringen av standardtyskan sköts av förlag som Dudenverlag, Bertelsmann med flera i Germany samt Österreichische Bundesverlag i Österrike, som ger ut ordboken ”Österreichisches Wörterbuch”. Schweiz har ingen egen tysk ordbok; i stället används de ordböcker som ges ut i Germany.

126

KALBOS KULTŪRA | 83

I Germany delar flera institutioner mellan sig uppgifter som kan jämföras med en språkakademis. Institut für Deutsche Sprache (Institutet för det tyska språket) i Mannheim, det största forskningscentrumet för det tyska språket, fokuserar på empirisk beskrivning av modern tyska och dess närmaste historia. Bland resultaten finns en omfattande grammatik över nutida tyska, specialordböcker och ett stort antal monografier och handböcker om olika aspekter av tyska². Institutet är också känt för sina omfattande språkkorpusar, som har samlats in under de senaste 40 åren. Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung (Tyska akademin för språk och diktning) i Darmstadt samlar välkända romanförfattare, poeter, litteraturkritiker och (ett fåtal) lingvister från olika tyskspråkiga länder, med målet att främja och vårda det tyska språket och den tyska litteraturen genom att anordna konferenser om litterära och språkvetenskapliga frågor samt dela ut priser till framstående författare. Goethe Institut ägnar sig främst åt att sprida och främja tyska i länder som inte är tyskspråkiga.

Det finns flera andra, huvudsakligen privata organisationer som intresserar sig för standardtyskans nutida användning och utveckling. Den i särklass största, Verein Deutsche Sprache (Föreningen för det tyska språket), med omkring 30 000 medlemmar, bekämpar aktivt användningen av anglicismer. Gesellschaft für deutsche Sprache (Sällskapet för det tyska språket) värnar också om användningen av nutida standardtyska, men på en mer seriös och språkvetenskapligt grundad basis. De större statligt understödda språkinstitutionerna samarbetar sedan 2003 inom Deutscher Sprachrat (Tyska språkrådet), en lös sammanslutning med målet att öka språkmedvetenheten bland den tyska befolkningen.

I Österrike sköts språkkodifieringen av ordboksenheten vid Österreichische Bundesverlag, som ger ut Österreichisches Wörterbuch (österrikisk ordbok). Det finns två mindre forskningsenheter för studiet av österrikisk tyska: den ena vid Österrikes akademi för vetenskap och teknik, den andra vid universitetet i Graz. Den senare arbetar främst med sammanställning av specialordböcker och korpusar.

Hittills har Schweiz ingen kodifierande institution. En reglerande funktion utövas av Schweizerische Erziehungsdirektorenkonferenz EDK

² Se www.ids-mannheim.de för detaljerade publikationsförteckningar.

G. STICKEL. The Evolution of a European Language: Standard German

127

(Schweiziska utbildningsministerkonferensen) som fastställer språknormerna i undervisningsmaterial för tyska som förstaspråk i schweiziska skolor.

De olika språkinstitutionerna och organisationerna i de tyskspråkiga länderna samarbetar på olika sätt, men främst genom informella kontakter. Den enda transnationella institutionen för tyska är Rat für die deutsche Rechtschreibung (Rådet för tysk rättstavning). Dess uppgift är att främja och samordna den reformerade tyska stavningen i alla tyskspråkiga länder och regioner.

5. TENDENSER OCH PROBLEM

När det gäller den nuvarande utvecklingen av tyskan är förutsättningarna för de nationella varieteterna av standardtyska ojämlika. Tyskland har omkring 80 miljoner talare, Österrike 8,2 miljoner och den tyskspråkiga delen av Schweiz omkring 4 miljoner. De övriga tyskspråkiga regionerna har högst 350 000 talare. Tyskland har alltså inte bara det största antalet talare, utan också det största inflytandet genom TV-program som kan ses i nästan alla hushåll i de tyskspråkiga områdena. Den överväldigande majoriteten av tidningar och tidskrifter samt de flesta barnprogram och ljudprodukter ges ut i Tyskland. Detta innebär att utvecklingen av standardtyskan i Tyskland också berör de nationella standardvarieteterna i Österrike och Schweiz, särskilt när det gäller nyord, fraseologi och textkonventioner. Å andra sidan insisterar många österrikiska och schweiziska talare på att använda och bevara sina egna språkliga särdrag som markörer för sin nationella identitet. Detta påverkar också förhållandet mellan standardspråk och dialekter: i Tyskland minskar användningen av utpräglade dialekter. I Österrike är regionala varieteter och deras användning mer stabila, även om det också finns tendenser till en övergång från lokala dialekter till större överregionala varieteter. I Schweiz ökar däremot de sammanhang där regionala dialekter används muntligt i stället för standardtyska, det vill säga diglossin mellan talad dialekt och skriftspråkets standard blir tydligare. Detta kritiseras av de fransk- och italienskspråkiga schweiziska medborgarna, eftersom det gör muntlig

128

KALBOS KULTŪRA | 83

kommunikation med människor från den tyskspråkiga delen av landet allt svårare.

Ett stort problem som alla tyskspråkiga länder och regioner står inför är att standardspråket används allt mindre inom flera områden av vetenskap och ekonomi. Fram till 1900-talets första årtionden användes tyska, vid sidan av engelska och franska, som ett internationellt kommunikationsmedium inom vetenskaper som kemi, fysik, biologi och medicin samt inom vissa humanistiska ämnen. Kemistudenter i USA eller läkarstudenter i Japan var tvungna att lära sig tyska för att kunna läsa relevanta internationella tidskrifter och handböcker. Efter två världskrig har tyskan förlorat denna ställning. På grund av USA:s växande betydelse inom vetenskap och teknik och behovet av internationellt utbyte har engelska blivit det nästan allenarådande publikationsspråket inom naturvetenskap och medicin. Engelska är också det föredragna arbetsspråket vid vetenskapliga konferenser, även sådana som hålls i tyskspråkiga länder. Vid flera privata universitet med inriktning på företagsekonomi och nationalekonomi används engelska också som undervisningsspråk. Om denna utveckling fortsätter kan tyskan drabbas av en allvarlig domänförlust; det vill säga att tyskan inte längre skulle utvecklas i takt med framstegen inom vissa vetenskaper, vilket innebär att tyska, österrikiska och schweiziska forskare en dag inte ens skulle kunna kommunicera om ämnen inom sina fält på sitt modersmål. Detta är dock ett problem som även andra europeiska språk står inför.

Den hotande domänförlusten är den största oron hos många intellektuella i de tyskspråkiga länderna när det gäller standardtyskans framtida utveckling. Det tog århundraden av ansträngningar från forskare, vetenskapsmän och författare att utveckla språkvarieteterna till ett standardspråk för samhällets alla områden, det vill säga ett medium där allt vi vet och vill veta kan uttryckas. Nu finns det en risk att vårt standardspråk, liksom andra europeiska standardspråk, kan förlora denna värdefulla egenskap. Det enda sättet att övervinna denna risk är att övertyga våra forskare och ekonomer om fördelarna med praktisk tvåspråkighet, eller ännu hellre: trespråkighet. Detta bör naturligtvis också vara målet för alla människor, så att de kan bevara sitt standardspråk som en del av Europas språkliga mångfald, vilken utgör grunden för vår kontinents kulturella mångfald och rikedom.

G. STICKEL. The Evolution of a European Language: Standard German

129

LITTERATUR

Ammon U. et al. 2004: Variantenwörterbuch des Deutschen. Die Standardsprache in Österreich, der Schweiz und Deutschland, Berlin / New York.

Clyne M. 1992: Pluricentric Languages. Differing Norms in Different Nations, Berlin / New York.

Keller R. E. 1978: The German Language, London / Boston.

Kluge F. 2002: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. Bearb. v. Elmar Sebold, 24. durchges. u. erw. Aufl., Berlin / New York.

Knipf-Komlósi E., Berend N. (eds.) 2001: Regionale Standards. Sprachvariationen in den deutschsprachigen Ländern, Budapest / Pécs.

Koenig W. 1996: dtv-Atlas zur deutschen Sprache, 11. Aufl., München.

Moser H. 1969: Deutsche Sprachgeschichte, 6. überarb. Aufl., Tübingen.

Muhr R., Schrodt R., Wiesinger P. (Hrsg.) 1995: Österreichisches Deutsch. Linguistische, sozialpsychologische und sprachpolitische Aspekte einer nationalen Variante des Deutschen, Verlag Hölder Pichler Tempsky, Wien.

Muhr R. 2007: Aussprachewörterbuch und Aussprachedatenbank des Österreichischen Deutsch, Frankfurt a. M.: Peter Lang Verlag.

Österreichisches Wörterbuch, 2005, 40. Aufl., Wien, öbv&hpt.

Polenz P. von, 1995–1999: Deutsche Sprachgeschichte vom Spätmittelalter bis zur Gegenwart, 3 Bde., Berlin / New York.

Schmidt W. 1993: Geschichte der deutschen Sprache, 6. Aufl., Stuttgart / Leipzig.

Siebenhaar B., Wyler A. 1997: Dialekt und Hochsprache in der deutschsprachigen Schweiz, 5. vollständig überarbeitete Auflage, Zürich.

Tschirch F. 1969: 1200 Jahre deutsche Sprache in synoptischen Bibeltexten, 2. Aufl., Berlin: de Gruyter.

Gauta 2010 10 22

ETT EUROPEISKT SPRÅKS UTVECKLING: STANDARDTYSKA

Sammanfattning

Artikeln beskriver tyskans situation i världen och ger en sammanhängande översikt över språkets utvecklingshistoria och regionala variation, dess nuvarande ställning, problem och sätt att lösa dem.

Författaren presenterar faktauppgifter om tyskans utbredning i världen och ger en översikt över språkets utveckling från 700-talet fram till i dag. Intressanta

130

KALBOS KULTŪRA | 83

tendenser i användningen av tyska och språkets regionala variation lyfts fram. Större uppmärksamhet ägnas åt situationen för tyska i andra länder (Österrike och Schweiz) än i Tyskland. Den regionala och dialektala variationen i tyska är inte lika tydlig som i engelska, där brittiska, australiska och amerikanska språkvarieteter framträder tydligt. De dialekter som används i Österrike och deras prestige diskuteras, liksom den särskilda situationen i Schweiz, som beskrivs med termen medial diglossi: den officiella tyska språkvarianten har valts för skrift, medan man talar en fritt framvuxen varietet av tyska. Även den rättsliga grunden för tyska och de språkvårdande institutionerna beskrivs. Till skillnad från litauiskans ställning i Litauen har tyskan ingen status som är inskriven i grundlagen.

När författaren behandlar de viktigaste utvecklingstendenserna och problemen för språket i dagens värld konstaterar han att vissa domäner för tyska (till exempel vetenskapsspråket) för närvarande hotas tydligt och går förlorade. En möjlig lösning är tvåspråkighet eller trespråkighet; det skulle motsvara de nutida tendenserna till flerspråkighet i Europa.

GERHARD STICKEL

Institut für Deutsche Sprache

[email protected]

G. STICKEL. The Evolution of a European Language: Standard German

131