LIETUVIŲ KALBOS GRAMATIKOS TYRINĖJIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

ZIETELOS DIALEKTS SUBSTANTIV

A. VIDUGIRIS

Zietela är den plats som ligger längst söderut från Litauiska SSR:s gräns där det sedan gammalt har funnits människor som kan litauiska. År 1957 kunde fortfarande drygt 40 personer i trakten kring Zietela litauiska mer eller mindre väl, de flesta gamla. De flesta av dem var födda i byn Zasečiai och endast två i Pagiriai. Under tio år (fram till 1967) minskade antalet människor som kunde litauiska i trakten kring Zietela med mer än hälften: de flesta dog, och några flyttade därifrån; två reste till Folkrepubliken Polen, en till Ukrainska SSR. År 1962 dog de båda sista gamla kvinnorna födda i byn Pagiriai som kunde litauiska väl. Dessutom bor en del av de gamla som ännu finns kvar långt ifrån varandra och har ingen att tala litauiska med, och därför har de till stor del glömt språket. Således finns det nu färre än tio personer som behärskar denna dialekt väl.

Zietelas litauiska dialekt är mycket viktig för språkvetenskapen, både på grund av de arkaiska drag den har bevarat och de nyare drag som har utvecklats, eftersom den under många århundraden har varit isolerad. Därför väcktes intresset för denna dialekt redan för mer än åttio år sedan. Den har undersökts av E. Volteris, K. Būga, J. Rozvadovskis, P. Aruma, Chr. Stang, J. Gerulis, E. Frenkelis med flera.¹ En betydande mängd material finns också i Z. Zinkevičius ”Lietuvių dialektologija” (Vilnius, 1966). Alla de nämnda språkforskarnas arbeten ger emellertid huvudsakligen enskilda viktiga uppgifter om dialekten, men ingen fullständig bild av den.

För att åtminstone delvis fylla denna lucka undersökte författaren särskilt Zietela-dialektens fonetik och morfologi 1957–1960. En del av dessa undersökningar har redan publicerats².

Här publiceras en beskrivning av substantivet i Zietela-dialekten. Förutom böjningen behandlas även ordbildningen av substantiv i denna dialekt mer ingående för första gången. Det illustrativa materialet har kompletterats med ett par exempel som upptecknats senare, huvudsakligen 1962–1967.

ORDBILDNING

§ 1. I Zietela-dialekten utgör avledningar med suffix den största gruppen av substantivavledningar; sammansättningar samt avledningar med prefix och avledningar med ändelser har upptecknats i mycket litet antal.

Suffixavledningar

§ 2. Suffixavledningar delas in i vissa betydelsegrupper. Avledningarna i varje sådan grupp behandlas inte i alfabetisk ordning, utan efter hur många suffixavledningar det finns, liksom i ”Lietuvių kalbos gramatika”³.

¹ Se „Lietuvių kalbotyros klausimai“ (hädanefter LKK), bd 2, Vilnius, 1959, s. 239 ff.

² Om pronomenet, se LKK, bd 3, s. 113—131; om verbbildning med suffixen -inėti, -dinėti, se MAD, A, bd 2(11), s. 219—231. Några anmärkningar om dialektens fonetik finns i LKK, bd 2, s. 195 ff.

³ Se LTSR MA Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, Lietuvių kalbos gramatika, bd 1, Vilnius, 1965, s. 251—473.

16*

147

Diminutiver

§ 3. Betydelsen hos diminutiva, smekande samt augmentativa och pejorativa suffixavledningar är densamma som i lk. I artikeln görs ingen åtskillnad mellan avledningarnas betydelser av litenhet och ömhet; endast avledningar med augmentativ och pejorativ betydelse skiljs ut. Ord som inte längre har en smekande diminutiv betydelse behandlas också separat.

§ 4. -ėlis, -ė. Suffixet -elis, -ė (uttalas -alis, -ė efter palataliserade konsonanter) är ett av de mest produktiva. Avledningar med detta suffix bildas vanligen av tvåstaviga substantiv som betecknar föremål, växter, djur, personer, kroppsdelar hos människor (eller djur) etc., t.ex.: akėlės⁴, bandėlė, bernėlis, beržālis ~ beržėlis, burnėlė, dalgėlė, daržālis ~ daržėlis, dāubėlė || duᵒbėlė, drāugėlis, duᵒnėlė, galvėlė, girālė ~ girėlė, giẽsmėlė, graštālis, kalnėlis, kampālis, kartėlė, kelālis ~ kelėlis, kojālės, kruᵛvėlė, kuᵒlālis ~ kuolėlis, lamptėlė ”liten bräda”, lankėlis, liẽpālis ”lindlitet” (jfr liẽpas ”lind”) lovālis, mergėlė, piᵛvėlė, pirkėlė, plostālis ”liten flotte”, ragālės ”liten släde” (jfr rāgos ”släde”), rankėlė, ratālis, sodālis, stalālis ~ stalėlis; suᵛnėlis, šākėlė, širādėlė, tvarṭėlis, uᵒgėlė, upālė (sällsynt upālis), vaikālis, vartālei, virvėlė, žagrāle ~ žagrėlė, žirgėlis, žmogelis.

Förutom litauiska avledningar finns också en hel del hybrider, t.ex.: bočālis ”lille far”, chmorālė ”litet moln”, grušālė ”litet päron”, kapālė ”liten hög” katkālė ”liten skiva”, klėtkālė ”liten bur”, kliⁿnėlis ”liten kil”, kruᵛkėlis ”liten krok”, kšonškālė ”liten bok”, kupkālės ”liten gryta”, kurᵛkālė ”liten hög”, kvietkālė ”liten blomma”, kvosālis ”liten väg”, loznālė ”liten videbuske”, mastālis ”liten bro”, skuᵛlāle ”litet hål”, skuᵛrāle ~ skūrėlė, trubālė ”litet rör”, tbnālėlis ”litet tunnstaket”, verbālė ”liten pil”, vesālė ”liten by”.

Den diminutiva eller smekande betydelsen hos vissa avledningar med detta suffix har bleknat; enstaka avledningar har någon särskild betydelse, t.ex.: bobālė ”redskap för att slipa en lie; groblad (växt)”, kuᵒjālis ”hammare”, kuᵒdėlis, vadāles, važālis ”kräfta”, višālėlis ”kyckling”.

Egennamn som bildats med detta suffix har i regel också förlorat betydelsen av litenhet eller ömhet, t.ex. ortnamnet Trakėliai ”fältet i byn Zasečiai”; efternamn och öknamn Bagd(z)ėlis, Cigėlis, Dargėlis, Gaidėlis, Ponėlis, Trainėlis, Vaškėlis, Žukėlis (i byn Zasečiai), Černėlis (i byn Kurpešiai), jfr de slaviserade namn och efternamn (patronymikon?) från 1500-talet Юкрель, Ккрель, även Стулькрелевич (Stulg-el-evičius) (byn Pagiriai), Григелевичъ (byn Naričiai), Бонелевичъ, Бобрелевичъ, Яне-левичъ, Нарелевичъ, Стаселевичъ (byn Strėla).

Ord bildade av flerstaviga substantiv med suffixet -elis, -ė förekommer också, t.ex.: paršukėlis och hybriderna baronėlis ”litet lamm”, dubravėlė ”liten sumpmark”, (u)z-bonėlis ”liten kanna”. Sådan ordbildning är dock inte typisk för dialekten.

⁴ Exemplen återges med förenklad fonetisk transkription.

Accenttecknen anger samtidigt också ljudens längd, med undantag för den första leden i de akutbetonade blandade diftongerna i, u + l, m, n, r, som alltid är kort. Längden hos obetonade ljud a, e, i, u markeras med en punkt ovanför till höger om bokstaven. Längden hos till sin natur långa ljud o och ė markeras inte. Egennamn skrivs med stor begynnelsebokstav.

⁵ Se Акты издаваемые Виленскою археологическою комиссиею для разбора древнихъ актовъ, bd 14, Vilnius, 1888, s. 203—225 (hädanefter — Акты…).

148

Avledningar som bildats av maskulina substantiv är huvudsakligen maskulina, och avledningar av feminina substantiv är feminina. Undantagen är få: vištėlis (jfr višta) och upėlis vid sidan av den vanligare formen upėlė (jfr upė).

§ 5. -(i)ukas, -ė. Det finns mycket många avledningar med detta suffix. De bildas huvudsakligen av maskulina substantiv med olika betydelser. Konsonanten omedelbart före suffixet är sällan palataliserad, t.ex.: ačiukas ”liten kopp, liten mugg”, berniukas, dėdžiukas ”farfar”, gaidžiukas, medžiukas, paučiukas ”litet ägg”, pėdžiukas, tvarčiukas. I övrigt är konsonanten hård (i enskilda avledningar kan detta också ha uppkommit genom att konsonanterna l, r, s, ž och affrikatorna č, dž blivit hårda), t.ex.: akmeniukas, alūkas, arklūkas ”liten häst”, berniukas, beržukas, dantukai, dvūmukai, gaidukas, gebukas, grūdūkas, jėrukas, kaisniukas ”liten korg”, kampukas, kaulūkas, kelmukas, kiemūkas, kraštukai, lapūkas, laužukas, litukas ”liten litau”, maišukas, metukai, namukas, paršūkas, peliukas, pienukas, pilvukas, puodžiukas, ramtukas ”liten käpp”, ražiukas ”liten kvast”, samtukas, sodukas, šiltukas ”liten eld, liten låga”, šienukas, šuniukas, tiltukas, veršūkas, viršūkas, žiėdukas.

Suffixet -ukas fogas också till pluralia tantum-substantiv, t.ex.: bubulūkai ”små barn; små bollar”, katinukas, komolūkas ”liten boll”, kubilūkas, kumelūkas, lašinukai, lopinukas, lovitūkas, naginukai, truputukas ”liten smula”, vištelūkas, žagarūkai, žolitūkai.

Endast vištukė och žolukė har belagts bland feminina avledningar med detta suffix. De har bildats av feminina substantiv. Det förekommer också enstaka maskulina avledningar bildade av feminina ord, t.ex. širdūkas ”trädets lilla kärna” – av širdis ”hjärta”; kirmėlūkas – av kirmėlė; mergitūkas ”busig liten flicka” – av mergitė.

Egennamn med detta suffix är sällsynta, t.ex. Juozapūkas, Pāulūkas ”lille Povilas”, Petrūkas, Vincūkas.

Jämförbara är egennamn utan diminutiv eller kärleksfull betydelse, vilka kan vara bildade såväl på litauiskt som på slaviskt sätt, t.ex.: Mančūkas, Šaipūkas, Tumūkas ”efternamn i byn Zasečiai”, Maziuk, Szymruk ”efternamn på gravmonument på kyrkogårdarna i byn Narčiai och i småstaden Zietela”. Ordet klaušiukas, som används som öknamn på litauerna i Zietela, har sannolikt bildats av invånare som inte talade litauiska.

§ 6. -yka. Detta är ett av de mest karakteristiska substantivsuffixen i Zieteladialekten. Vokalen i i detta suffix (som vi återger med y i litterärt språk) uttalas mycket varierat av Zietelaborna. Oftast hörs ett otydligt främre vokalljud -bĭ- (ibland -bĭ-, -bĭ-, -ui-), t.ex.: avbika ”får”, bitbika ”litet bi”, galvĭika ”litet huvud”, duobĭbĭika ”litet hål”, sesbika ”lillasyster”, skepetūika ”liten sjal”. Efter j, och ibland också efter č, g, k, n, hörs en främre vokal -i- eller -ii-, t.ex.: akikąs ”små ögon”, kelniikos ”små byxor”, kojikos, mergika, mergučika ”liten flicka”, šaūjiika || šaūjiika ”liten handfull”, užvoganĭika⁶.

⁶ Olika forskare av denna dialekt återger suffixet på olika sätt: E. Volteris (E. Wolter, “Mitteilungen der Litauischen litterarischen Gesellschaft“, t. 4. Heidelberg, 1899, s. 169–171; nedan – MLLG) – avuika || avika, paštuika, sesuika; K. Būga (Zẏtelos šnekta, manuskript, handskriftsamlingen vid Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko v. universiteto bibliotekos, s. 17–19; nedan – ZŠ) – galvōyka, zibōyka ”liten fisk”; P. Aruma (P. Aruma, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend mit grammatischen Anmerkungen, Dorpat, 1931, s. 45, 50; (nedan – LMT). – duktȯi-ka, ski̇lȯi-komi; Chr. Stangas (NTS, t.18, s. 178) – pašūtbika.

Suffixet – bĭ-ka kan inte förklaras fonetiskt utifrån sitt ursprung, eftersom i efter konsonanterna b, d, l, p, s, r, v i dialekten inte övergår i bĭ. Det är möjligt att suffixet -bĭ-ka har uppkommit genom kontamination med

149

Till sin produktivitet är detta det tredje diminutiva suffixet med affektiv betydelse. Avledningar med detta suffix bildas främst av substantiv i femininum med konkret betydelse, t.ex.: ausbika ”litet öra”, duktbika ”liten dotter”, kalbika ”liten tik”, kamarbika ”litet förråd”, karvbika, kaulbika, krupbika ”liten smula”, mešbika, plutbika, skiedbika ”liten sticka”, straisbika ”liten säck”, paustbika, saulbika, skilbika, tašlbika ”liten deg; litet baktråg” terlbika ”liten kruka”, verpsbika, višnikos, višbika, za-sūka ”liten gås”, zvaizdbikos ”små stjärnor”, žvirždbikos ”små sandkorn”.

Det finns också avledningar på -yka som bildats av flerstaviga ord, t.ex.: adatbika, api-varbika, avitbika || avultbika, bazničika, daržinika, karvybitbika ”liten ko”, kumelbi-ka, mergaitbika ”liten flicka”, moterbika, peludbika, pirkaitbika ”litet rum”, skepetbika, spadničika ”underkjol”.

Enstaka avledningar med suffixet -ykas, bildade av substantiv i maskulinum, förekommer också, t.ex.: liežuvbikas ”liten tunga”, brolykas⁷, akmuikas, vanduikas⁸. Suffixet -ykas döljer sig möjligen också i avledningen lovi-kūtas ”liten säng”.

§ 7. -ėlis, -ė. Med detta suffix bildas avledningar av olika slags flerstaviga substantiv, oftast med konkret betydelse, t.ex.: an(k)sli-nėlis ”liten alridå”, aržolėlis ”liten ek”, berži-nėlis, gelaistuvėlis ”liten brynsten”, kunodėlė ”liten potatis”, šeimi-nėlė, tvartukėlis, užuoganėlė, vainikėlis, vakarėlis, valvadėlis ”litet koppel”, van-dėnėlis, vuodegėlė, jfr hybriderna beragėlis ”liten strand”, baronėlis ”litet lamm”, budin-kėlis ”liten byggnad”, čelnokėlis ”liten skyttel” čeravi-kėlei ”små skor”, deravėkėlė ”liten stock”, drobinėlė ”liten stege”, kančiukėlis ”liten piska, liten ridpiska”, koplonėlis ”liten präst”, kulbokėlė ”liten sadel”, kvartukėlis ”litet förkläde”, lančiugėlis ”liten kedja”, mala-tėlis ”liten hammare”, pi-ragėlis, primokėlis ”liten brasa”, sožaukėlė ”liten höstack”.

Jfr också efternamnet Tumūšėlis från byn Zasečiai. Av återgivningen av 1500-talets efternamn Банакрель, Бa-накреловичъ (Vanag-el-iovičius⁹) framgår det inte om suffixet då var -elis eller -ėlis.

§ 8. -utas, -a. Avledningar med -utas, -a bildas huvudsakligen av maskulina substantiv, t.ex.: kištūkas, langūtas, nagūtas, vaikūtas, vilkūtas, žmogūtas, jfr även hybriden cviekūtas ”liten spik”. Det finns bara någon enstaka avledning med detta suffix bildad av feminina substantiv. Av dessa används oftast endast mer-gutė ”flicka” (pluralis mergūtos, oftare mergūčos). Suffixet -utas, -a fogas också ganska ofta till avledningar med andra diminutiva suffix med affektiv betydelse, t.ex.: bermukū-tas, jerukūtas, kaisnukūtas ”liten kastanj”, kašikūtas ”liten korg”, kumelukūtas ”liten häst”, lovi kūtas, paršūkūtas, ridikūtas, telukūtas, veršūkūtas ”liten tjur, liten tjurkalv”. Då förstärker det ytterligare avledningarnas diminutiva och affektiva betydelse.

§ 9. -utis, -ė. Avledningar med detta suffix bildas också huvudsakligen av substantiv, t.ex.: bernutis, bandūtė, mergūtė, momutė ”lilla mamma”, menutis ”liten måne” (grundordet är mėnas) saulūtė. Av ett adjektiv har substantivet vėsūtė ”som blivit sval—

flera suffix fallit bort. Redan E. Frenkelis (E. F r a e n k e l, ”Balticoslavica”, vol. 2, s. 57) hävdade att detta suffix (han skrev -uika) hade uppstått genom sammansmältning av -ukas och -ykas. P. Skardžius (APh, vol. 6, s. 131–132; LKŽD, s. 160, 365) underbyggde bäst uppfattningen att -uika kan ha uppstått genom kontamination av -ukas, -ė och -ykas, -a. Möjligen är det numera i dialekten obrukade suffixet -eika besläktat med -ka(s); jfr de avledningar motereika, živei-ka som K. Būga (Zš, s. 17–18) upptecknat med beteckningen dim. (diminutiver) (förutsatt förstås att dessa former inte är varianter av -yka).

⁷ Se K. Būga, Rinktiniai raštai, vol. 1, Vilnius, 1958, s. 305.

⁸ Se E. Fraenkel, a.a. verk, s. 56; P. Skardžius, APh, vol. 6, s. 131, LKŽD, s. 160, 365.

⁹ Акты... т. 14, р. 303–306.

150

”väsen”, från verbet — truputis ”smula” (jfr truputis ”smula”). Diminutivt-kärleksfull betydelse saknas hos följande avledningar med suffixet -utis, -ė: blakutė, sällan blakutė ”vägglus”, rągutės ”släde”, žmogutis ”ögats pupill, docka”.

Med suffixet -utis förekommer också några enstaka personnamn, t.ex.: Sigirskūtis ”Sigirskos son”, Svibūtis ”Svibos son”; jfr namnen och efternamnen (patronymika) i 1500-talets godsregister från trakten kring Zietela: Молдутъ (byn Savičiai), Пенькутъ (byn Dainava), samt Довкутевич (Dauk-ut-evičius), Кестутевич (byn Pagiriai), Нарутевич (byn Strėla)¹⁰.

§ 10. -ytis, -ė. Med suffixet -ytis, -ė har endast följande substantiv belagts: karvītė, lovītis, mergītė. Det förekommer oftare tillsammans med andra suffix, t.ex.: avìt'bìlka (på grund av vokalharmoni också avbūt'bìka), lovì'tūkas ”liten säng”, vaikì'tūkas ”litet barn”, za'sì't'bìka ”liten gås”.

§ 11. -aitis, -ė. Det finns få avledningar med detta suffix i dialekten. Ord med det bildas vanligen av substantiv, t.ex.: bernàitis, mergàitė; jfr ordet ponàitė, upptecknat av E. Volteris (MLLG, bd 4, s. 172). Ordet pirkàitė ”kammare” har ingen diminutiv-kärleksfull betydelse. Jfr också de ofta använda substantiven med två suffix: mergaitbìka, pirkaitbìka.

Med suffixet -aitis, -ė bildas också personnamn, t.ex.: Jurkàitis ”Jurkos son”, Laurukàitis ”Laurukos son”¹¹, samt ortnamn, t.ex.: Balàitės ”äng i byn Zasečiai”, Pievàitė ”åker i byn Zasečiai”.

§ 12. -(i)ulis, -ė. Endast några få avledningar har upptecknats med detta suffix. Det rör sig om ord bildade av substantiv: bočiùlis ”lillefar”, dievùlis; av adjektiv har ko-namnet Margùlė bildats, och av ett ljudhärmande ord — bubùlis ”liten pojkspoling”, jfr bubùlùkai.

§ 13. -užėlis, -ė. Enbart avledningar med suffixet -užis, -ė har inte hörts i dialekten. Det har belagts endast i sångorden bernužėlis, mergužėlė, i det sammansatta suffixet -užėlės, -ė.

§ 14. -ynas, -a. Med detta suffix har endast ett substantiv med kärleksfull betydelse upptecknats: sàulì'na, sällan sàulìna. Avledningen pagonìnas används i nedsättande betydelse: ”en ohövlig, slarvig ung man”.

§ 15. -ikas. I ord av litauiskt ursprung förekommer det diminutivt-kärleksfulla suffixet -ikas sällan, och då endast som del av det sammansatta suffixet -ik-utas, t.ex.: bernikùtas ”liten pojke”, paršikùtas ”liten griskulting”.

§ 16. -itkas. Detta suffix för adjektivavledningar (jfr báltitkas ”vitaktig”) fogas ibland också till substantiv med betydelsen liten, t.ex.: vaìkitkas ”litet barn, liten unge”.

§ 17. Också några enstaka diminutivt-kärleksfulla suffix av slaviskt ursprung har kommit in i Zietela-dialekten. Bland dessa kan följande nämnas:

a) -ikas. Efter vitryskt och polskt mönster är det numera mycket vanligt i dialekten att bilda personnamn med diminutivt-kärleksfull betydelse med detta suffix, t.ex.: Álikas ”Aliukas, Algiukas”, Barnádikas ”Bernardukas”, Dònikas ”Danieliukas”, Jùzikas ”Juozukas”, Kázikas ”Kaziukas”, Kóstikas ”Kastukas”, Valėrikas ”Valeriukas”; jfr andra lån med detta suffix: kùmpikas ”liten klimpa”, kaptánikas ”liten kavaj, liten jacka”, krìžikas ”litet kors”;

¹⁰ Акты..., т. 14, р. 213, 215, 226.

¹¹ Båda personnamnen har upptecknats efter den lokala litauiska läraren Kotryna Žukelytė-Jodienė, tidigare från byn Zasečiai.

151

b) -usis, -ė. Även med detta suffix bildas oftare personnamn, t.ex.: Bōlūsis ”Baliukas”, Kastūsis ”Kastukas”, Marūsė ”Marytė”. Bland appellativa kan nämnas momūsė ”lilla mor”, jfr det rena lånet tatūsis ”lilla far, pappa”.

c) -ilka. Detta hybrida suffix förekommer i det nedsättande substantivet mergilka ”en lättsinnig flicka”;

d) -ečkas. Med detta slaviska suffix är endast ordet ažarėčkas belagt, ”en liten sjö, en obetydlig liten sjö”.

Benämningar på handlingar och deras resultat

§ 18. Eftersom benämningar på handlingar och deras resultat huvudsakligen bildas av verb, och samma avledningar ofta kan ha både handlings- och resultatbetydelse, behandlas de därför på ett och samma ställe. Först ges de mest karakteristiska suffixbildade benämningarna på handlingar, och därefter benämningarna på handlingars resultat.

a) Suffix för benämningar på handlingar:

§ 19. -imas. Detta är ett av de produktiva suffixen i dialekten. Dess avledningar betecknar oftast en handling, t.ex.: akėjimas, arimas, gimimas, gėrimas, jėdimas, prausimas, šienavimas, užtekėjimas, užžimas, žaidimas, jfr även hybriden kūrėjimas ”rökning”. Ett stort antal avledningar med detta suffix har dock också fått andra konkreta betydelser:

a) resultat av en handling, t.ex.: arimas ”plöjd åker”, ištinimas ”svullen kroppsdel”, kvėpimas ”andedräkt”, sarišimas ”band, förbindelse”, tinimas ”den del av lien som ska vässas”, virimas ”avkok”;

b) föremål för en handling, t.ex.: jėdimas ”mat”, penimas || penėjimas ”foder, gödsel”;

c) en viss typ av skrift eller dokument, t.ex.: laidimas ”tillståndsskrivelse”.

Av exemplen framgår att avledningarna bildas av stammen i preteritum av primära och sekundära verb (jfr gėrimas, kūlimas).

I avledningar bildade av sekundära verb utelämnas ibland preteritumsuffixet i stammen, så att det ser ut som om avledningarna hade bildats av presensstammen, t.ex.: gulimas ”liggande” (jfr gulė ir gulėjo), kvėpimas (jfr kvėpėjo), penimas (jfr penėjo).

De flesta handlingsbenämningar bildade av primära verb kan ha betoningen antingen på suffixet eller på roten, t.ex.: arimas || arimas, gėrimas || gėrimas, kūlimas || kūlimas, pjovimas || pjovimas, užžimas || užžimas. Benämningar på handlingens resultat och föremål har däremot oftast betoningen på roten.

§ 20. -ymas. Med detta suffix bildas handlingsbenämningar vanligen av verb med o-stam, t.ex.: gani·mas, rūki·mas, saki·mas, mer sällan ganimas, rūki-mas.

Några avledningar med detta suffix används också i konkret betydelse, t.ex.: minki·mas ”knådad deg”, pudi·mas, valgi·mas ”lunch, lunchtid”.

Enstaka avledningar med suffixet -ymas har bildats av a-stamsverb, t.ex.: būsti·mas ”liv, tillvaro” (jfr būsta ”lever, är”), Degimas ”en äng i byn Pagiriai” (jfr dega).

§ 21. -ulys. Avledningar med suffixet -ulys bildas av verb och betecknar fysiologiska företeelser eller tillstånd, t.ex.: kosulīs ”hostande”, skaudulīs ”smär-

152

ta, smärta”, smirdulis ”stank, stinkande”. Några avledningarna med detta suffix har en konkret betydelse, t.ex.: skāudulis ”böld”.

§ 22. -ienė. Av verb har med suffixet -ienė bildats orden čiužinė ”glidande, åkande på hal is (på is, snö)” och žaidinė ”lek, förlustelse”.

§ 23. -yba. Med suffixet -yba har endast en verbavledning belagts: dailiba ”delning, uppdelning” (jfr dailīt ”dela”).

§ 24. -estis. Detta suffix finns i ordet rūpestis, bildat av ett verb och med betydelsen ”omsorg om något eller oro för något”.

§ 25. -umas. Av ett verb har med detta suffix bildats ordet kvepumas ”doftande, doft” (jfr kvėpa ”det doftar”), vilket betecknar både handlingen och handlingens resultat. Det är möjligt att även ordet degūmas ”hetta”, som betecknar en egenskap eller resultatet av en handling, har bildats på detta sätt (av verbet dega; i dialekten finns inget adjektiv degūs).

§ 26. Betydelsen hos andra handlingsbeteckningar, som huvudsakligen bildats med improduktiva suffix, har också blivit betydligt konkretiserad, t.ex. med:

a) -lys: diėglis ”stickande, stötande”;

b) -na: šalnà ”köld, frost”;

c) -smė: giėsmė ”sång, visa”;

d) -tus: li:tūs ”regnande”.

b) suffix för beteckningar av handlingens resultat:

§ 27. -inys. Detta suffix förekommer i ord med konkret betydelse, bildade av verb, t.ex. kratīnīs ”blandat hö- och halmfoder”, lopinīs, trupinīs.

§ 28. -alas. Med detta suffix bildas följande beteckningar för resultatet av handlingar från primära verb: mi:zālai ”urin”, vērpalas ”spunna trådar”, viralas ”soppa; ibland även grönsaker att koka soppa på”.

§ 29. Med många andra suffix har dialekten endast belägg för knappt en enda avledning med denna betydelse, t.ex.:

a) -eklas || -iklas: audeklas || audiklas;

b) -eta: kupetà;

c) -etys: šepetis (jfr. šèpti);

d) -yna: lupīna || lupī·na ”skal (på potatis, träd)”;

e) -inės: rāžginės ~ rėžginės;

f) -urys: žiburis ”ljus, lykta, lampa”;

g) -utas: degūtas;

i) -utys: trupūtis ”liten bit, smula, klump”;

Det är möjligt att även derivatet kėpenės || kėpinēs av suffixet -enės || -inēs, ”lever, lever”, kan hänföras till beteckningar för handlingens resultat.

Benämningar på egenskaper

§ 30. Benämningar på egenskaper bildas huvudsakligen av adjektiv, mer sällan av andra ordklasser. Vid sidan av de flesta avledningarna med abstrakt betydelse förekommer också enstaka substantiv med konkret betydelse. De senare anges separat.

§ 31. -umas. De flesta avledningarna med detta suffix har bildats av enkla adjektiv (utan suffix). Avledningarna kan vara både maskulina och feminina, utan

153

betydelseskillnad. Feminina avledningar är till och med vanligare. De betecknar vanligen en abstrakt egenskap, t.ex.: au(k)štūmà || au(k)štùmas, brangùma, grąžùmas, jìlgumà, karštùmas, kartùma || kartùmas, platùma || platùmas, ruštùma || ruš-tùmas ”syrlighet”, saldùmas, sausùma, slidùma, storùma, šaltùma ”kyla”, šiltùma ”värme”, tirštùmas.

Ordet daugumas är bildat av ett substantiv som används adverbiellt (jfr daugis, daugelis).

Enstaka avledningar med detta suffix har också en mer konkret betydelse, t.ex.: ilgùma ”den allra längsta platsen”, platùma ”den allra bredaste platsen”, sausùma ”en torr plats”.

§ 32. -yba. Avledningar med detta suffix bildas av adjektiv, t.ex.: gerìba ”godhet”, gi·viba, gražìba, jaunìba ”ungdom”, negerìba ”ondska, dålighet”, piktìba, saldìba. Avledningarna har vanligen fast betoning, men ibland ligger betoningen också på ändelsen, t.ex.: gražìbà, saldìbà.

§ 33. -umynas, -a. Substantiv med detta sammansatta suffix bildas också av adjektiv. Den egenskap som uttrycks är starkare och mer intensiv än den egenskap som uttrycks av avledningar med suffixet -umas. De flesta avledningarna med detta suffix är feminina, t.ex.: gražùmi·nà ”skönhet, stor skönhet”, karštùmi·nà ”stark hetta, stor hetta”, tamsùmi·nà ”mörker, djupaste mörker”. Maskulina former är sällsynta, t.ex.: gražù-minas.

§ 34. -imas. Substantiv som betecknar egenskaper bildas i dialekten ganska ofta av adjektiv även med suffixet -imas, t.ex.: aštrìmas || aštrìmas ”skärpa”, karštìmas ”hetta”, rušìmas ”syrlighet”, šlapìmas ”väta”.

En hel del avledningar med suffixet -imas används också i konkret betydelse, t.ex.: aštrìmas || aštrìmas ”blad (på eggverktyg)”, min(k)štìmas, tirštìmas.

Här kan också nämnas ordet trãji-mas, bildat av ett räkneord och med liknande betydelse: ”en åker som plöjts tre gånger”.

§ 35. -ysta. Det finns få avledningar med detta suffix. De som har adjektiviskt ursprung är: jaunì·stà ”ungdom”, och senì·stà ”ålderdom, hög ålder, forntid”. Den possessiva avledningen kùngi·stà, mer sällan kunìgi stà ”livegenskap”, är bildad av ett substantiv.

§ 36. -ata. I dialekten finns endast ett substantiv bildat av ett adjektiv med detta suffix: švì·katà, mer sällan šveikatà ”hälsa, sundhet”.

§ 37. -aitė. Med detta suffix har substantivet pilnaitė ”fullmåne” bildats av ett adjektiv. Det är möjligt att suffixet -aitė i detta ord har uppkommit i stället för suffixet -atė genom analogi med andra diminutiva och hypokoristiska suffixavledningar (ändelsen i-kamienė -is används inte i dialekten).

§ 38. -ystva. Orden jaunì·stvà (oftare jaunì·stà) och senì·stvà har detta suffix vid sidan av -ysta. Suffixet -ystva är sannolikt en hybrid, som uppkommit genom kontamination mellan det litauiska suffixet -ysta och det slaviska -stva (jfr lånorden: bagostvà ”rikedom, rikedomar”, krìžastva ”vägskäl”, susì(d)stvà ”grannskap”, tùžestva ”tyngd, börda”).

§ 39. För att beteckna vissa abstrakta egenskaper används även lånord med suffixet -àstis, t.ex.: ròdastis ”glädje”, slòbastis ”svaghet”, spakàinastis ”lugn, stillhet”.

154

Redskapsbeteckningar

§ 40. De suffixavledda substantiv som presenteras i detta avsnitt har huvudsakligen bildats av verb och betecknar olika redskap, apparater eller andra slags hjälpmedel. Avledningar med denna betydelse är få i dialekten.

§ 41. -tavas. Detta är ett av de mest produktiva suffixen i denna grupp, t.ex.: gelaist uvas ”bryne, slipsten”, pjautuvas, skaltuvas ”anordning för att slå gnistor med flinta”.

Pluralavledningar förekommer också, t.ex.: mintuvai || mintuvai, muštuvai ”del av en vävstol”.

§ 42. -yklė. Detta suffix finns i avledningarna šaudiklė ”anordning för att sätta in skytteln vid vävning” och veit'klė.

§ 43. -tuvė. Endast ett par exempel har noterats med detta suffix, t.ex.: brauktuvė ”redskap för att bryta lin”, kultuvė ”redskap för att banka tvätt”.

§ 44. -(i)olas. Suffixet -(i)olas finns i den av verb bildade beteckningen sukòlas ”anordning för att gnida skyttlar”, som möjligen har uppkommit efter lånordet kočėlas ”kavel”.

§ 45. Vissa suffix i redskapsbeteckningar förekommer endast i enstaka avledningar, t.ex.:

a) -ata || -eta || -ita: ádata, oftast ádeta, ádita; möjligen också lopetà ”spade”;

b) -ėčia: akėčia, dial. akėčia ”harv”;

c) -ynė: sėdinė;

d) -imas: vežimas;

e) -las: šulas;

f) -lys: grėblis, kaplis ”hacka”;

g) med det slaviska suffixet -yčia har hybriden sprageli'čia bildats: ”slagan skaft”.

§ 46. Till denna grupp av avledningar bör också sådana redskapsbeteckningar räknas vars bildning är oklar, t.ex. med -elas: spragėlas ”slaga”, -enas: vėlanas ~ vėlenas, -ega: vedegà.

Ortsnamn

§ 47. Ortsnamn är substantiv bildade av olika ordklasser, vilka betecknar en plats utifrån de föremål som finns där, en handling som äger rum där eller någon annan karakteristisk egenskap. Tillsammans med dessa namn anges också mer karakteristiska ortnamn bildade med suffix.

§ 48. -ynas. Ord med suffixet -ynas bildas av substantiv för att beteckna en plats där det finns många föremål av ett och samma slag, t.ex.: aglynas ”granskog”, an(k)slìnas ”alskog”, aržolìnas ”ekskog”, beržìnas, karklìnas, ruošutìnas ”hasselbuskar”¹², skiedìnas ”aspdunge”, hybriderna kvaìnas ”tallskog”, velaukinas ”enebusksnår”.

Ortnamn har bildats av ord med samma betydelse, såsom: Beržìnas ”äng i byn Pagiriai”, Kuìlinas ”betesmark i byn Pagiriai”, Laužìnas ”skog nära byn Narčiai”, Lazdinai ”äng i byn Kurpėšiai”; jfr även Gardìnas ”staden Grodno, Grodno”, samt ortnamnen Краклін || Карклін ”betesmark i byn Zmejačiai”, Жвырздыны ”fält i byn Narbutonys”, nedtecknade efter belarusiskt uttal.

¹² Vid sidan av dessa avledningar används mycket ofta även slaviska lån, t.ex.: ariešni'kas ”hasselbuskar”, bereznikas ”björkskog”, jie'lnikas ”granskog”.

155

§ 49. -iena. Avledningar med detta suffix bildas av substantiv och betecknar en plats (jordmån) där vissa odlade växter har vuxit, t.ex.: avižienà, kvietienà, kunodienà, ”potatisfält”, linienà, miežienà, rugienà, žirnienà.

§ 50. -(i)nykas. Följande substantiv med betydelsen plats har suffixet -(i)nykas: kaulinikas ”svinstia, plats där grisar hålls”, poperosni·kas ”ask för cigaretter, cigarettask”; jfr även avledningar med sammansatta suffix (-idnykas, -ynẏkas): kaulidni·kas ”plats med svinstior”, ankšli·nikas ”plats där det finns många alskogar”.

§ 51. -(i)ava || -uva. Med detta suffix har ordet ganavà ”betesmark” bildats av ett verb; jfr även ortnamn med detta suffix: Dainavà, mer sällan Dainuvà ”by i trakten kring Zietela (på belarusiska Játviez)”, Li·tavà || Li·tuvà, oftare Litvà, Ramúltava Ramúntava ”äng i byn Kurpėšiai och en del av floden Zietela”, Varenavà ”Varenavas (stad)”.

§ 52. Här följer ett exempel på vart och ett av de med dessa suffix bildade platsbetecknande orden som har belagts:

a) -yklė || -ykla: gani·klė, mer sällan gani·klà;

b) -iniai: kapinei || kapinei ”begravningsplats”;

c) -udė: peludė, jfr även peludīka;

d) -ūnė: pelūnė ”loge”, jfr viršūnė;

e) -urys: vidurīs, jfr Dāuburei || Dāuburai ”snår i byn Zasečiai”.

Det redan nämnda suffixet -idnykas (kaulidni·kas) visar att avledningar med suffixet -idė också förekom tidigare i Zietela-dialekten.

Även fristående avledningar med suffixet -uma används med platsbetydelse; se § 31.

§ 53. De litauiska ortnamn som förekommer inom dialektområdet har, utöver de redan nämnda suffixen, också följande:

a) -iškės: Kràučškės ”en by i Zietelos omgivning”, Tetāliškės, Vinātiškės ”åkrar i byn Chadian-lion”, Vesėliškės ”ängen Žukaučinos”. Jfr även ortnamn med detta suffix, upptecknade enbart efter vitryska talare: Андру́нишки, Де́книшки, Падоу́кінишки ”åkrar i byn Narbutoniai”, Гле́бишки ”en åker i byn Jūravičiai”, Янкишки, Гле́нишки ”en åker och en äng i byn Akanai”. Юрішки ”en åker i byn Dainava”, Яцішки ”en åker i byn Kiaučiškiai”, Вайню́йшки ”en åker i byn Maldūnai”, samt de ängar som nämns på 1500-talet nära byn Vezaučius: Одринишки а Селивонишки¹³;

b) -aine: Šilainė ”en skog i byn Naručiai”;

c) -ikliai: Variklei ”buskar i byn Pagiriai”;

d) -onas: Dirvōnas ”en åker i byn Zasečiai”.

Det finns ganska många ortnamn med det slaviska (vitryska) suffixet -ščina, t.ex.: Bablāuščina, Fidinăuščina || Chvidinăuščina ”åkrar i byn Zasečiai”, Žibartauščina ”en tidigare herrgård i Zietelos omgivning”, Hápкoyшчина ”en åker i byn Zmejaucai”.

Benämningar på aktörer och personer

§ 54. Det finns mycket få benämningar på aktörer som bildats av verb i dialekten, och därför behandlas samtidigt också substantiv som betecknar personer och har bildats av andra ordklasser. Först anges benämningar på aktörer som härstammar från verb, därefter personbeteckningar som härstammar från andra ordklasser och anger olika egenskaper hos en person: efter yrke, ursprung eller bostadsort, könsskillnad, släktskap osv. I detta avsnitt tas också mer karakteristiska efternamn med suffix upp, liksom några ortnamn som uppkommit från personbeteckningar.

¹³ Акты..., т. 22 (1895), p. 290–291.

156

a) Suffix för beteckningar på aktörer:

§ 55. -ėjas, -a. Avledningar med detta suffix betecknar en aktör eller person utifrån såväl dennes stadigvarande sysselsättning och arbete som en tillfälligt utförd handling. Substantiv med suffixet -ėjas, -a bildas av verb i preteritum, till exempel: audėja (: audė), melžėja (: melžė), pjovėjas, mer sällan pjovėjis, pjovėja (: pjovė). Suffixet är inte särskilt produktivt, eftersom aktören ofta betecknas på ett omskrivande sätt, till exempel: mergà, katrà kárves mėlža; móterė, katrì grėba.

§ 56. -ūnas. Med detta suffix bildas vanligen personbeteckningar med negativ betydelse, till exempel de verbavledda orden ėdūnas ”frossare, glupsk person”, girgitūnas ”en som talar obegripligt, skorrar”.

Med suffixet -ūnas bildas även efternamn och ortnamn, men dessa avledningar har ursprungligen patronymisk betydelse, till exempel: Dibūnas ”efternamn i byn Zasečiai”, Burdun, Tekun, Žykelun (< *Žukel-ūnas?) ”efternamn på gravvårdar i Zietela”; Maldūnai || Maldūnei, ibland Maldūčei ”by i trakten kring Zietela”, Mišūnai ”den södra änden av byn Zasečiai”, Lagūnai, Taukūnai ”byar i trakten kring Zietela”.

§ 57. -ojas. Med suffixet -ojas har endast en verbavledd aktörsbeteckning belagts: artójas, mer sällan artójis.

§ 58. -očius. Med detta lånade suffix har endast en verbavledd aktörsbeteckning belagts: ru·kõčius || ru·kõčis ”person som röker, piprökare”; jämför även lånord med liknande bildning: bagõčius || bagõčis ”rik person; höstfest (den 5 september)”, skripõčius ”violinist; syrsa”.

b) Suffix för personbeteckningar:

§ 59. -(i)nykas, -ė. Avledningar med detta suffix bildas av substantiv och betecknar personer efter arbete, sysselsättning, fallenhet, klädsel med mera, till exempel: darbinìkas, -ė, giesminìkas, -ė, mėsini·kas, -ė; jämför även hybridbildningarna kepelūšni·kas ”person som bär hatt”, vesėlnì·kas ”bröllopsgäst”. Det finns överlag inte många litauiska avledningar med detta suffix i dialekten.

§ 60. -iškis, -ė. Med suffixet -iškis, -ė bildas vanligen personbeteckningar utifrån personernas härkomst eller bostadsort (by, småstad, stad), till exempel: dainaviškis, -ė, krėliškis, -ė, kurpėšiškis, -ė, narbutoniškis, -ė, narčoniškis, -ė, no°gardiškis, -ė, pagiriškis, -ė, vilniškis, -ė, zasečiškis, -ė, zi°teliškis, -ė.

Med detta suffix bildas ibland även personbeteckningar efter nationalitet, till exempel: látviškis, -ė ”lett, -iska”, lietaviškis, -ė || lietuviškis, -ė, mer sällan lietuviškis, -ė ”litauer, -iska”, rūsiškis, -ė ”ryss, -ska”, eller efter könsskillnad, till exempel maskulina substantiv móteriškis ”kvinna” och virìškis ”man”.

Ibland används även pronominala avledningar i substantivisk betydelse: maniškis, -ė ”min person, make eller son”, mūsiškis, -ė ”vår, en av våra”, taviškis, -ė ”din, en av dina”.

§ 61. -(i)onis, -(i)onės || -(i)on(i)ai. Suffixet -(i)onis förekommer i enskilda ord som betecknar personer efter bostadsort eller härkomst, till exempel: narčónis, oftare narčoniškis, -ė ”invånare i byn Narčiai”; jämför ett lånord med liknande betydelse och bildning: mieščónis ”stadsbo”.

I vissa ortnamn kan detta suffix ha patronymiskt ursprung, till exempel: Narbutónės, likaså Naradónės ”byar i trakten kring Zietela”, Žirmónės || Žirmónai

157

”en småstad i Lida distrikt”, i andra fall slaviska, t.ex.: Chadaūlōnės || Kadūalōnės, Chil-mōnės ”byar i Zietela-trakten”. Med -(i)oniai sägs Sači̇vlōnei ”by i Zietela-trakten”.

§ 62. -ėnas. Med suffixet -ėnas är endast ett ord belagt, som betecknar en person utifrån bostads- eller ursprungsort; det är hybriden v'ėšėnas ”bonde, invånare på landsbygden” (jfr vesė || viešė ”by”).

§ 63. -ienė. Avledningar med detta suffix bildas främst av benämningar på personer av maskulint genus, vanligen sådana som betecknar släktskap eller yrke, t.ex.: kalvī̇nė || ka-volīnė ”smedens hustru”, didẽnė ”farfars/morfars, den gamle mannens hustru”, kriauči̇nė ”sömmerska eller skräddarens hustru”, udūlinīnė ”änka”.

Detta suffix är inte typiskt för hustrurs efternamn. Endast ett par exempel med det är belagda, t.ex.: Buroki̇nė, Šaipuki̇nė. I övrigt benämns kvinnor oftast helt enkelt med männens eller fädernas efternamn, t.ex.: Katri̇na Žukėlis-Jōda ”Katryna Žukelytė-Jodienė”, Marjonā Burȯkas ”Marijona Burokienė”. Sinsemellan säger de oftast bara – Adōlo pati, Jūnkos bōba ”Jons hustru”, Bōlūso aspādnie.

Även manliga efternamn med ett liknande suffix har förekommit, jfr Лапеня ”efternamn från 1500-talet i byn Strelos”.¹⁴

§ 64. -ainė. Med suffixet -ainė används ordet brōlàinė ”svägerska, broderns hustru”.

§ 65. -ikis. Med detta suffix har substantivet jaunìkis av maskulint genus bildats av ett adjektiv: ”tjänare, dräng”.

§ 66. -ynas, -a. Substantivet savīnas, savīna || savīna, bildat av ett pronomen, har suffixet -ynas, -a: ”släkting, anhörig, en av de egna”.

§ 67. Vissa suffix i personbeteckningar har bevarats endast i egennamn, efternamn eller ortnamn, t.ex.:

a) -eika: Čučėika, Domeika, Kugeika, Ku̇leika, Mileika, Noreika, Šareika ~ Šereika, Žadeika; jfr även ortnamnen Teteikei || Titeikei, Žadeikei ”byar i Zietela-trakten”. Лижейки ”åkermark i byn Taukunai”;

b) -ilas: Kurilas, Virbilas;

c) suffixen -idė, -ilda återspeglas i efternamnen Дойлида Кибилда från 1500-talets Zietela-trakt.¹⁵

§ 68. I dialekten används ett stort antal förlitauiskade lånord som betecknar personer. Lånord med suffixet -nykas används oftast för att ange sysselsättning, typ av arbete och dess karaktär: agrōdni̇kas ”trädgårdsmästare”, „kolchōzni̇kas ”kolchosbonde”, leṡnikas ”skogvaktare”, mėlnīkas ”mjölnare”, pamōčni̇kas ”hjälpare”, tōpelni̇kas ”drunknad person” m.fl.

Personer anges ofta efter nationalitet med förlitauiskade lånord med suffixet -ėkas, t.ex.: litvėkas ”litauer”, palėkas ”polack”, žmuid(z)ėkas ”litauer, samogitier”.

Med slaviska lånord betecknas ibland en person även efter bostads- eller ursprungsort, t.ex.: nārbutaūckas ”person från Narbutonys”, vilenskas ”person från Vilnius”.

Benämningar på djur och växter

§ 69. Suffixavledda substantiv som betecknar djur och växter har huvudsakligen bildats av substantiv, adjektiv och verb.

§ 70. -ėlė. De vanligaste avledningarna med detta suffix är: dirgėlė, kirmėlė, utėlė.

¹⁴ Akты..., t. 14, s. 216.

¹⁵ Akты..., t. 14, s. 203.

158

§ 71. Många av suffixen i denna grupp är mycket improduktiva, och endast ett exempel på varje avledning har antecknats:

a) -atė. Detta suffix finns i ordet gi:vātė, bildat av ett adjektiv;

b) -ava || -uva. Med detta suffix har substantivet kėltava || kėltuva ”nötkreatur, ko” bildats av ett verb;

c) -inas. Med detta suffix har ordet kātinas bildats av ett substantiv;

d) -ynė. Med -ynė har ordet ruškīnės ”syra” bildats av ett adjektiv;

e) -ojas (|| -ojis, -ojus). Detta suffix förekommer i avledningen vasarōjas, mer sällan vasarōjis, vasarōjus, bildad av ett substantiv.

§ 72. Enskilda avledningar i denna grupp har antingen en slavisk rot eller ett slaviskt suffix, till exempel:

a) -ulys. Detta suffix finns i chrištulis || krištulis ”ollonborre”, bildat av en slavisk rot (jfr polska chrząszcz ”skalbagge”);

b) -očius. Med detta slaviska suffix bildas hybriden krankōčius, vid sidan av det vanligare lånordet kramkōtis ”korp, kråka”;

c) -nykas, -aunykas. Efter slaviska språks mönster bildas med dessa suffix benämningar på vissa växtstjälkar, till exempel: kunōdni·kas ”blast av potatis” (jfr kunodā ”potatis”); viūgauni·kas ”bärbuskarnas stjälkar”, jfr lånordet krivāuni·kas, bildat på motsvarande sätt, ”blodört”.

Kollektiva beteckningar

§ 73. Avledningar med suffix som betecknar en grupp, skara eller kollektiv av såväl levande varelser som växter eller föremål är fåtaliga. De bildas av substantiv eller adjektiv.

§ 74. -ynas. Ett par belagda avledningar med detta suffix betecknar en grupp växter, t.ex. ru'sūtinas || ru⁰sūtinas ”hassel, buske”, žōlinas, žōli'nai ”läkemedelsörter”.

§ 75. Substantiv med följande suffix betecknar vissa människokollektiv:

a) -yna: šeimyna;

b) -imas: jaunimas ”ungdomar, unga människor”.

Benämningar på högtider och ceremonier

§ 76. Orden i denna lilla grupp är fåtaliga och bildas främst av räkneord. Suffixet -inės || -inis har något fler avledningar, t.ex.: devintinės || devintinis, sekminės, šeštinės || šeštinis. Som exemplen visar är detta oftast substantiv i femininum plural.

Ceremonibeteckningen krikstynos ”dop” är sannolikt lånad från slaviska språk.

Olika andra benämningar

§ 77. Förutom de redan nämnda betydelserna kan suffixavledda substantiv också ha en rad andra betydelser. Det finns till exempel avledningar som betecknar människors klädsel (kläder, skor), maträtter, kroppsdelar, tid och liknande. Sådana avledningar förekommer dock mycket sparsamt; därför är det inte ändamålsenligt att gruppera dem efter betydelse.

§ 78. -inė, -inės. Avledningar med detta suffix bildas av substantiv. En del förekommer endast i singular, andra endast i plural; vissa är maskulina, andra feminina, och de betecknar kläder, till exempel: kėlinės || kelinės, mer sällan kálnės, piršti-

159

nė. Någon enstaka avledning med detta suffix har även en annan betydelse, till exempel betyder daržinė en byggnad där spannmål förvaras, en loge.

§ 79. (-inys), -iniai. Detta suffix förekommer i pluralorden kalnẽi (<-kailiniai), marškinẽi || marškinėi. Det förekommer också i ordet lašinėi. Jfr även den av E. Volteris (MLLG, t. 4, p. 168) upptecknade avledningen med detta suffix, auštinys ”Rauchloch, aukštinis, hål i taket där röken går ut”.

§ 80. -ienė. Avledningar bildade av substantiv betecknar maträtter, till exempel: pautẽnė || pautinė ”äggröra”, hybridformen panuokfẽnė ”gröt av grova korngryn”.

§ 81. Med andra suffix har endast enstaka avledningar belagts:

a) -alys: šakalis;

b) -iemus: saldīnus || saldītnis ”en mäsk av lätt jäst råg- eller kornmjöl, som vanligen äts med potatis under fastan”;

c) -ija: žarija;

d) -ynė: krūtītnė || krūtis (jfr krūtìsa skaũst ”bröstet gör ont”);

e) -ojas, -ojus: rìtojas, mer sällan rìtojus;

f) -ovė: rankovė;

g) -ulys: šipulis;

i) -ivis (<-uvis): liežīvis ”tunga”.

§ 82. Man kan också nämna sådana substantiv som används i Zietelas dialekt och vilkas suffixavledning fortfarande är mer eller mindre märkbar, men vilkas stam numera är svårare att knyta till något grundord, till exempel: -ara || -era: ašara || ašera, vāsara; -eras || -aras: ažaras ”sjö”, vãkaras, žãgaras; -ega, || -ẽl || vuodegà || vuodegė; -enai: pelėnai; -eta || -ita: skẽpeta, mer sällan skãpita ”sjal, liten sjal”; -ykas: vainikas ”krans”; -olys: komolis ”boll”; -ūnė: alkūnė; -urys: staburīs || stimburīs ”stubbe”; -utas, -učios: riẽšutas || rū̃šutas; ruõškūčios ”nötter”.

§ 83. Dialekten är rik på olika suffixlån. Särskilt påminner de slaviska lånorden, som är rikligt förekommande i Zietelas dialekt och fonetiskt anpassade, om bildningar med suffixet -ėkas, vilket används i vissa litauiska dialekter: arlėkas ”Adamsäpple”, barčėkas ”bikupa”, čerpėkas ”skopa”, derevėkas ”ändträ”, kumpėkas ”skinka”, smal-(n)ėkas ”stycke kådrikt trä”, stremėkas ”sticka” m.fl.

Avledningar med ändelse

§ 84. Avledningar med ändelse utgör en av de minsta ordbildningsgrupperna i Zietelas dialekt. Dessa avledningar är gamla, traditionella och skiljer sig i huvudsak inte från standardspråket, t.ex.: ėdžos, drãugė ”familj”, gìlis || gilìs, sãmitis, švìlus ”en person som röker mycket, piprökare”, šaltis, šiltis ”värme, eld, ljus, eldsvåda”, vilkė m.fl. Om avledningar med ändelse som bildats av prefixverb, se § 88.

Prefixavledningar

§ 85. Substantiv bildade med prefix är få i Zietelas dialekt. Avledningar med följande prefix har belagts: apy || api-, in-, ne-, pa-, per-, pra-, prie-, užu(o)-. Det mest produktiva av dessa är prefixet pa-. En del avledningar har bildats av substantiv, andra av verb. Först behandlas avledningar bildade av substantiv.

§ 86 pa-. Avledningar med prefixet pa- betecknar oftast en plats som ligger intill det föremål som uttrycks av grundordet eller under detta föremål, t.ex.: pakelė || pakelīs, pakluonė

160

”plats intill khuono”, patvorė; pau⁰degė. Jfr ortnamn med liknande bildning och betydelse: Pagirėi || Pagir'is ”by i Zietelas omgivningar”, Pãgudės ”äng i byn Zasečiai”, Patiltai ”äng i byn Zasečiai”, Pãži'telei ”äng i byn Zasečiai, belägen vid floden Zietel(k)a”, jfr även slaviserade ortnamn av detta slag: Побаль ”ängar, betesmark i byn Zapolia”. Падубы ”betesmark, buskmark i byarna Narbutoniai och Viedravičiai”.

Avledningar med tidsbetydelse är pavakarė ’sen eftermiddag’ och pavasaris ’vår’. Substantivet pagalís har en konkret betydelse.

I avledningar med prefixet pa- bildade av substantiv förändras stammens slutvokal oftast, t.ex.:

a > ė, mer sällan ia: pakluonė, pakelė || pakelės, pavakarė, Pãgudės, pagalis;

o > ia, eller ė: pavásaris, Pãži'telei, patvorė, pau⁰degė;

io > ia: Pagirėi || Pagir'is.

Avledningen Patiltai har en oförändrad stam. Former av enstaka kasus med oförändrad stam förekommer också oftare, t.ex.: aš sėdu papirkōj ”jag sitter intill stugan, papirký”; tik iš paviršo (bredvid poviršo) šlapas ”våt endast på ytan” (jfr viršas ”ovansida”).

Här kan också nämnas mer typiska slaviska lånord med liknande bildning eller egenartade hybrider och ombildningar, t.ex.: pãkutis || pakutis ”hedersplatsen vid bordet, hörnet bakom bordet”, papėčė, paviduì; jfr āni'z būsta paviduì vesės ”de bor mitt i byn”.

§ 87. Av substantiv bildade med andra prefix har bara ett eller ett par belägg noterats.

ne-: nedalà ”missöde, olycka”, netiesà. Ordet negerība ”det dåliga, ondska, bekymmer” är möjligen bildat av adjektivet negėras med suffixet -yba.

api-: apinast ris || apinast ris, oftast aprimėstis;

per-: pėrdienė ”närmaste tid, framtid”, t.ex.: ānas an pėrdienės atvažiuos ”han kommer under de närmaste dagarna”;

prie-: priėšvirmė;

uzu(o)-: užūvėja || užū⁰vėja;

pra-: pravardė ”efternamn”;

pro-: prodėdas ”farfars far” (omarbetat lånord).

Denna sparsamma användning av prefixavledningar bör förklaras med att de i dialekten ofta ersätts av prepositionskonstruktioner, t.ex.: po tvōrai ”vid staketet”, po vā-kari ”på kvällen”, prie švirmi ”i lutningen”, už vėjo ”i lä”, m.fl.

§ 88. Prefixavledningar av verb är ännu färre. De flesta är mycket gamla, och det är nu svårt att fastställa vilka av dessa avledningar som har bildats med prefix från verb utan prefix och vilka som redan direkt har uppstått ur prefixverb.

Substantiven pãkulos, pašukos har möjligen bildats av verb utan prefix.

Andra avledningar har sannolikt redan direkt uppstått ur prefixverb, t.ex.: apivara || apivara ”litet rep”, jfr ap(i)verti; inklōtis ”strö, bäddmaterial”, jfr inklōti ”strö, skaka, lägga”, prākaitas, jfr prakaisi; hybriden užgavė ”fastlagen”, jfr užgavėti. Följaktligen bör dessa substantiv betraktas som avledningar med ändelser snarare än med prefix, och de betecknar huvudsakligen resultatet av en handling.

Enskilda prefixavledningar med ändelser förekommer också med vokalväxling, t.ex.: pavadis || pāvadis, pavalkai, užū⁰gana || žū⁰gana. De sistnämnda kan också vara prefixavledningar.

11. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

161

Sudurtiniai daiktavardžiai

§ 89. Det finns ännu färre sammansatta substantiv i Zietelas dialekt än avledningar med prefix.

Flest belägg finns på bildningar av två substantiv. Vanligen bestämmer den första leden i denna typ av sammansatta substantiv den andra. Utifrån den första leden kan följande betydelser hos sådana sammansatta substantiv urskiljas:

a) tillhörighet, t.ex.: grėblakotis, kirvakotis ”skaft till en yxa”, jfr ortnamnet Gaidžoklonis || Gaidžuklonės ”fältet i byn Zasečiai”;

b) likhet, t.ex.: lapanošis ”brednäst, plattnäst”.

Det finns bara några få sammansatta substantiv i dialekten där den andra leden bestämmer den första. Som första led förekommer oftast substantivet vidus. Dessa sammansatta substantiv har två betydelser:

a) plats, t.ex.: vidùki⋅mis ”mitten av en by, en bosättning”; jfr även ortnamn med liknande betydelse: Vidùgirei, mer sällan Vidùgiris ”skog mellan byarna Zasečiai och Kurpešiai”, samt Бідулаўка, upptecknat efter vitryska talare, ”dungen i byn Narbutonys”;

b) tid, t.ex.: vidunakčtis.

Det är svårt att dra slutsatser om hur vanliga eller karakteristiska vissa förbindelsevokaler är utifrån dessa få exempel. I de flesta bildningar av denna typ sammanfaller förbindelsevokalerna med den första ledens stamslut, t.ex.: lapanošis, grėblakotis, vidùki⋅mis. Substantivet kirvakotis avviker: i stället för det förväntade -ia- har det förbindelsevokalen -a- (stamslutets affrikata har sannolikt uppkommit genom analogi med andra kasusformer, jfr kirvakočio, kirvakočių), liksom ortnamnet Gaidžoklonis || Gaidžuklonės. Som förbindelsevokal i det senare fungerar sannolikt genitivändelsen -io hos ett substantiv med stammen ia-. Att detta genitiviska ortnamn först nyligen har smält samman till ett enda sammansatt substantiv framgår av att två betoningar har bevarats. Förbindelsevokalen -iu- i den alternativa formen är sannolikt en fonetisk variant av -io-, eftersom obetonat o här ibland uttalas u även i andra dialektord, t.ex.: kùdėl ~ kodėl, tukàm ~ tokiàm.

§ 90. Av sammansatta substantiv med andra slags leder finns bara något enstaka ord upptecknat, t.ex.:

av räkneord och substantiv: pirmagalis, trikojis ”ställ att sätta upp grytor på”;

av adjektiv och substantiv: ankstritas || anstritas, mer sällan ansritas ”morgon, morgontid”;

av adverb och substantiv: pušáudi⋅na ”middagstid, middag”; av substantiv och verb: ši⋅mpjovis ”höbärgare, slåtterman”.

§ 91. Nega staff?

§ 91. Gruppen av sammansatta substantiv är inte särskilt stor, men den kan kompletteras med olika sammansatta egennamn, vilkas beståndsdelar vi numera har svårt att med säkerhet knyta till någon viss ordklass, eftersom vi knappast längre uppfattar de enskilda leden. Till denna grupp av sammansatta substantiv med oklar bildning hör framför allt äldre personnamn, t.ex.: Vizgiris ”ett efternamn i byn Pagiriai”, Žibartas ”ett efternamn i Zietelas omnejd”, jfr även Ginvid ”efternamn i Zietelas församlings kyrkböcker från 1814–1815”, Gintowt ”efternamn upptecknat i byn Zasečiai av K. Būga (ZŠ, s. 4)”; slaviserade efternamn (patronymikon) i 1500-talshandlingar: Довкгаловичъ (byarna Zasečiai och Strėla), Домонтовичъ (byn Narbutonys), Контминовичъ (byn Pagiriai), Радивиловичъ (byn Narūčiai och Zie-

162

telą)¹⁶. Till dessa bör även ortnamn med liknande bildning nämnas, till exempel: Butvilai || Butvil-laučiai, Giędzgalai || Gięzgalai, mer sällan Giędagalai, Ži-bartai, Žibartauščina ”byar i Zietelas omgivningar”, Nāugardas ”Navahrudak”.

Alfabetiskt register över substantivsuffix

§ 92. När substantiv bildade med suffix grupperas efter betydelse, förekommer avledningar med vissa suffix i flera betydelsegrupper. För att läsaren genast ska kunna se alla substantivsuffix i Zietelas dialekt och lättare hitta var avledningarna med vart och ett behandlas, ges nedan ett alfabetiskt register över dem.

-ainė § 53 b, 64; -aitis, -ė § 11, 37; -alas § 28; -alys 81a; -ara (|| -era) 82; -aras (|| -eras) § 82; -astis § 39; -ata § 36, (|| -eta || -ita) § 45a; -atė § 71a; -auckus § 68; -auny­kas § 72c; -(i)ava (|| -uva) § 51, 71b; -ėčia § 45b; -ėčkas § 17c; -ega, -ė § 46, 82; -eika § 67a; -ėjas (|| -ėjis), -a § 55; -ėkas § 68, 83; -eklas (|| -iklas) § 29; -elas § 46; -ėlė § 70; -elis, -ė § 4; -ėlis, -ė § 7; -enai § 82; -enas § 46; -enas § 62; -enės (|| -inėš) § 29; -enskas § 68; -era (|| -ara), -eras, -eris § 82; -estis § 24; -eta § 29b, (|| -ita) 45a, 82; -etys § 29c; -yba § 23, 32; -yčia § 45g; -id(e), (-ida) § 52, 67c; -iena § 49; -ienė § 22, 63, 80; -ienius § 81b; -ija § 81c; -yka § 6; -ykas § 82; -ikas § 15, 17a; -ikis § 65; -ykla (|| -yklė) § 52 a; -yklė § 42; -ikliai § 53c; -ilas § 67b; -ilda § 67c; -ilka § 17c; -imas § 19, 34, 45d, 75b; -ymas § 20; -inas § 70c; -yna § 29b, 75a; -ynas, -a § 14, 48, 65, 74; -inė (|| -inėš) § 78; -ynė § 45c, 70d, 81d; -inės § 29e, (|| -inis) § 76; -iniai § 52b, 79; -inykas (|| -(i)nykas), -ė § 50, 59, 68; -inis (|| -inėš) § 76; -inys § 27; -ynos § 76; -ysta § 35; -ystva § 38; -iškės § 53a; -iškis, -ė § 60; -ita (|| -ata, -eta) § 45a, 82; -ytis, -ė § 70; -itkas § 16; -ivis 81i; -las § 45e; -lys § 26a, 45f; -na § 26b; -nykas § 68, 72c; -odžius § 58, 72b; -ojas § 57, (|| -ojis, -ojus) 70e, 81e; -(i)olas § 44; -olys § 82; -onas § 53d; -ionis (|| -iones) § 66; -ovė § 81f; -smė 26c; -ščina § 53; -tus § 26d; -tūvas (|| -tuvai), -tuvė § 41, 43; -učios § 82; -udė § 52c; -(i)ukas, -ė § 5; -(i)ulis, -ė § 12; -ulys § 21, 72a, 87g; -umas, -a § 25, 31, 51; -umynas-a § 33; -ūnas § 56; -ūnė § 52d, 82; -urys § 29f, 52e, 82; -usis, -ė § 17b; -utas, -a § 8; -ūtas § 29g, (|| -učios) 82; -utis, -ė § 9; -utys § 29i; -uva (|| ava) § 51, 71b; -užėlis § 13.

BÖJNING

Allmänna anmärkningar

Genus

§ 63. Substantiven i Zietelas dialekt är antingen maskulina eller feminina. Genus skiljs åt både utifrån ordens lexikala betydelser och substantivens morfologiska egenskaper. För substantiv som betecknar personer, aktörer och vissa djur motsvarar det grammatiska genuset oftast det naturliga manliga eller kvinnliga könet, till exempel: vyras — moterė, pati, sūnūs — duktė, brolis — sesūo; veršis — karvė, šūo — kālė, darbinikas — darbinikė, pjovėjas — pjovėją och så vidare. Det förekommer dock även avvikelser: vissa benämningar på manliga individer är feminina, till exempel lånorden — pāpa ”påve”, tāta ”pappa”, efternamnen — Jōda, Kaškā, Koskā, Lenkā, Žibkā, och med maskulint suffix

¹⁶ Акты..., т. 14, р. 203—208, 210—211, 215.

11*

163

Ett substantiv som används om kvinnan själv är moteriškis (vid sidan av moterė, moteriškė). Andra substantiv – som betecknar konkreta föremål eller abstrakta begrepp – har omotiverat grammatiskt genus, t.ex.: pirkà, tvártas, grážumas, seni’sta.

Dialekten har flera substantiv vars genus inte överensstämmer med litauiskans, t.ex. femininum: ágrastas, klónis, páūštė ”fågel”, sémenos; maskulinum: tulžis ”galla”.

Följande substantiv har dubbelt genus – både maskulinum och femininum: pė́tis, rudùo, Vílna || Vílnius || Víl-nis. Dessutom finns det i dialekten många andra exempel på genusväxling och sammanblandning, jfr: ašei ”axlar”, dárba ”arbete”, duónas ”bröd”, kójei ”ben”, pláukos ”hår”, rankóvei ”ärmar”, šėserei ”systrar”, (ta) vandùo, vū́ogai ”bär” (oftare: ášės, kójos, šėsėres, vū́ogos).

Människornas tvåspråkighet har utan tvivel bidragit till denna variation i substantivens genus; den leder vanligen till såväl motiverade som till synes helt omotiverade avvikelser från normen – interferens. Genuset hos vissa substantiv anpassas till motsvarande slaviska (oftast belarusiska) substantivs genus, t.ex.: dárba, duónas, vandùo. För andra ord (t.ex. ašei, as,mókos, oftare asmókai ”pengar”, bažnìčei, oftare bažnìčos, kójei, pláukos) är det svårt att förklara genusbytet genom direkt analogi. Troligen rör det sig om ett slags hyperkorrektioner, som uppstått i ett försök att uttala en så korrekt form som möjligt av bortglömda ord. I regel är det främst dialekttalare som under en längre tid inte har talat litauiska med någon som använder sådana genusväxlade former. Följaktligen är dessa former ett resultat av att det egna modersmålet glömts bort.

Numerus

§ 94. Substantiv har två numerus: singular och plural, t.ex.: jáučas: jáučei, pirkà: pirkõs, sesùo: šėsėres. Dualis är en kategori som redan håller på att försvinna. Framför allt används dualisformer i nominativ och ackusativ tillsammans med räkneorden du, dvi, mer sällan abù, abì, t.ex.: mask. nom.: dú gražù bérnu nūvažáu; du jáuču ir žágre bit (buvo); reìka, kad dú daugù bútu(p); dú vaikùtù biti; mask. ack.: dú kartù vagójam; dáu du kaisnukù ”gav två tuggor”, abù (dù) paršù nupenė́jom; fem. nom.: dvi avýki bit ”det fanns två får”; dvi bóbi kásėm; irà dvi (abì) dukti; dvi de’ni jáu pjáuna; kab dvi kárvi, tai svė́sto irà; fem. ack.: dvi kasi pìne; dvi mergìti pametė ”lämnade två flickor”, dvi seserì turė́; dvi žiemì vai(k)ščiójau. Pluralformer med dessa räkneord är ovanliga: dú arklėi ir kárvė; dvi mašinàs átvežė.

Former av övriga dualis kasus skiljer sig inte från pluralformerna, t.ex.: iš abejų vesės galū bit vyrai ”det fanns män i båda ändarna av byn”; pirkà sa dvejeis langais ”stugan med dubbla eller två fönster”; dvi’mi arklaami avižu davù; sa dvėmi (oftare dvejomi) bóbomi ùtarinau ”jag talade med två kvinnor”.

Vissa substantiv i dialekten kan bara förekomma i det ena numeruset – antingen endast i singular eller endast i plural. Exempel på substantiv som bara förekommer i singular är: akėčia, kunóđni’kas, málka ”ved”, šiltis m.fl.; substantiv som bara förekommer i plural är: ákstės || ákščos ”gäddsax”, dùlkės (endast av blånor), nasrai ”mun, käftar”, stóvai ”vävstol”, žvirž-dos ”grus, sand” m.fl.

I vissa fall växlar substantiv numerus. T.ex. används singularformen av konkreta substantiv ofta i kollektiv eller generaliserande betydelse i stället för plural, jfr: labai pė́rdžuvo grúdas; kab nebit futorė, là ùkas bit tàuli ”när det inte längre fanns någon gård, då var …”

164

det fanns ensamt liggande gårdar, åkertegarna låg långt borta”; på de här fingrarna växte det ingen nagel. Plural används i stället för singular något mer sällan, till exempel: det regnar fortfarande och regnar, ”nu regnar det bara och regnar”; det rann inåt; bekymmer och bekymmer att finnas till.

Kasus

§ 95. Utöver de sju kasus som används i lk. har dialekten dessutom inre illativ, eller illativ, yttre lokativ, eller adesiv, och yttre illativ, eller allativ¹⁷. De nämnda lokalkasusen och andra kasus vars ändelser skiljer sig från lk. bör behandlas var för sig, nämligen: maskulinum singularis dativ, femininum singularis instrumentalis, maskulinum och femininum pluralis dativ, femininum instrumentalis samt maskulinum och femininum inessiv.

§ 96. Illativ är bildad av den gamla ackusativen och postpositionen -n(a)¹⁸. Illativformer i singularis, liksom inessivformer, finns oftast bara hos substantiv som betecknar livlösa föremål, till exempel: indė́j lapai; vežimąn krauna; nuvažų giron; įvertė duobėn. Illativ i pluralis kan förekomma hos substantiv som betecknar såväl livlösa som levande ting, till exempel: įlindo kártėsna vištą; palaido šunį bobosna; nuvėži marčiosna; išėjai švė̃čiosna.

§ 97. Adesiv är bildad av den gamla singularis-lokativen och postpositionen -pi (< -pie)¹⁹, oftare -p, till exempel: bernupi, brólip, gaid(ž)i’ep || gaidip, Žukip. Adesivkasus förekommer främst hos substantiv som betecknar personer och levande varelser, till exempel: berniukip akės gražos ”pojkens vackra ögon”; pasiklausyk dievip; manam virip bit sesū ”min man hade en syster”; buvau Žvirblip, Kaškąp būsti ar Šaipukip ”bor du hos Kaška eller hos Šaipuka”? flickan har vackert hår; mūmaip hade bara en son; vištaip finns det ingen mjölk. Adesivkasus används endast mycket sällan hos substantiv som betecknar livlösa föremål, till exempel: o jūsip šonip moza daugėst būsta ”och i ert område bor det kanske fler (människor)”; rudenip kunodās kašė ”på hösten grävde man upp potatis”.

Adesivformer i pluralis har inte belagts i dialekten. De ersätts av inessiv i pluralis, till exempel: jau manūsa sunūsa vaikai och ”mina söner har redan barn”; tuosa visūsa žmonėsa nebit ražumo ”alla dessa människor hade inget förstånd”. Adesivbetydelse uttrycks med adesiv i singularis i yttrandet: kad aš būčap lietuvėp, tai viekest pajimčap, ”om jag bodde hos litauerna (i Litauen), skulle jag lära mig (litteraturspråket) snabbare”. Numera förekommer ibland även ackusativ med prepositionen pas⟧ i stället för adesiv i singularis: o paz Adāmā ar buvai? o ar pas Katrīnā jo nebit ”och var han inte hos Katryna?”

§ 98. Allativ är bildad av genitiv och postpositionen -p (< -pie). Endast rester av detta kasus förekommer. Det har bevarats i det adverbialiserade ordet namóp (till exempel: aimù namóp; važiuosim namóp; namóp nuvažavāu) och

¹⁷ I det följande benämns dessa lokalkasus för enkelhets skull med sina latinska namn. Inessiv, eller inre lokativ, förkortas i texten in och i paradigmet In.

¹⁸ Plg. J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 460–461 (toliau – Gr); J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, p. 130–131 (toliau – GF); J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, t. 3, Warszawa, 1956, p. 76–78 (toliau – Gr).

¹⁹ K. Būga, „Vil tis“, 1908, Nr. 125; Ф. Эн дзелинь, Латышские предлоги, т. 1, Юрьевъ, 1905, p. 168. J. Endzelynas, GF, p. 131; P. Arumaa, Untersuchungen zur Geschichte der litauischen Personalpronomina, Tartu, 1933, p. 90–92 (toliau – Untersuchungen…); A. Laig onaitė, Pašalio vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje, kn.: Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai, Vilnius, 1958, p. 21–25 (toliau – LKGK); J. Otrębski, Gr., t. 3, p. 78–83.

165

ibland i substantiv som betecknar personer (oftast i efternamn), t.ex.: ánas nuvãi Burõkop ”han gick till Burokė”; Gaidžóp aisù; nuvejãu pónop prašít; iš Michailùko nuvãi Saračìnskõp ”från Michailūkas gick han till Saračinskas”; aimù Žvirblóp ”jag går till Žvirblis”. Numera används oftare ackusativ med prepositionen pas i stället för de sistnämnda formerna: aimù paz Adòlį; važìju paz Ganõfą ”jag åker till Genovaitė”; nuvãi paz árklį. Ibland används adessiv i stället för singularis allativ: ìma dẽvip tã vaikùtą; o anà Ròmakiẽp nenõri aĩt ”men hon vill inte gå till Romanas”.

Pluralformerna av illativ används inte längre. I deras ställe säger man: nuvejãu paz arklùs; dabẽgo pas tùos žmonìs. Vi har sannolikt en betydelsemässigt omtolkad rest av den äldre pluralis allativen i uttrycket: põnum mõža bit, o žmonùm nebit lõsku ”herrarna kanske hade, men människorna hade inga sängar”.

§ 99. Maskulina substantiv har två möjliga singularformer i dativ: -(i)u och -i. Vanligen används former med ändelsen -(i)u [<-(i)uo], t.ex.: árklu, bėrnu, piẽmeniu, šùniu, žmogù.

I prepositionskonstruktioner har den äldre ändelsen -i hos konsonantstams- och i-stamsubstantiv bevarats. Den förekommer framför allt i former med följande prepositioner: lig, po och prig || preg || pri, t.ex.: prig ìtam dãnti kitas skãust; po pažãsti bit snẽgo ”det fanns snö ända upp till armhålan”; duktẽ praturẽs manè lig šmertì ”dottern kommer att försörja mig ända till döden”. Man antar²⁰ att ändelsen -i, under inflytande av dessa stammar, också förekommer med samma prepositioner i singularis dativformer av (i)a-stammar, t.ex.: dvì kasì lik ìtam dãikti; nùnešė lik truputùki; vàndino po ìtam dãikti ”vatten fram till den här platsen”; buvãu preg brõli; pri kẽli būsta ”bor vid vägen”; prig lõpši būk.

§ 100. Instrumentalis singularis av alla feminina substantiv har ändelserna -ai, -ei (-aei) i stället för de litauiska standardändelserna -a, -e, t.ex.: kójaĩ pakùlė tãrla ”benet slog sönder krukan”; ãnas ten Li·dõji sa nãkàei bõbaĩ būsta ”han bor där i Lyda med någon kvinna”; vandùõ káp upẽĩ ãjo iš visù laukù; drãugẽĩ gãnõ; sa viẽnãĩ momùtẽĩ būsta; sa gražãĩ mergãĩ pasižãnino ”han gifte sig med en vacker flicka”; tãĩ parãĩ jãũ buvãũ namìẽ ”vid den tiden var jag redan hemma”.

Där förekommer också singularisformer i instrumental med ändelserna -a, -e, vilka har adverbialiserats eller stelnat i vissa uttryck, t.ex.: basamiñča apšavė ”tog på sig skor barfota”; atãĩ nakẽĩ; nu·nãĩnìšča atãĩ ”kom i dag”; dùona nubẽgo pãkluõne; jämför också K. Būgas anteckning: bẽrnas sa mergãite²¹. De sistnämnda exemplen tyder på att formerna med -ai, -ei är nyare i dialekten. Det råder ingen tvekan om att -ai, -ei har uppkommit ur pronominala former. Men åsikterna går isär²² om hur och varifrån de längre singularisändelserna i instrumental uppkom hos sådana substantiv som aldrig har pronominala former.

²⁰ Jfr J. Endzelīns, Gr., s. 428–432; J. Otrebski, Gr., bd 3, s. 40; K. Ulvydas, LKGK s. 115 ff.; J. Kazlauskas, LKGK, s. 7–8.

²¹ Žr. K. Būga, „Viltis“, Vilnius, 1908, Nr. 125.

²² För uppfattningen att -ai, -ei är förkortade ändelser -aja, -iaja hos pronominala pronomen eller adjektiv, vilka senare generaliserats och utvidgats till andra ordklasser, se P. Arumaa, LMT, s. 42, 70; E. Fraenkel, a.a., bd 2, s. 49; Z. Zinkevičius, Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai, Vilnius, 1957, s. 100 (härefter – IBIB).

För uppfattningen att singularis instrumentalis av litauiska o-stamsubstantiv från äldre tid hade både en kortare form (rankan) och en längre (pronominal) form (*rankajan), ur vilken även formen rankai kan ha uppkommit, se J. Kazlauskas, ”Kalbotyra”, bd 1, Vilnius, 1958, s. 58; jfr även K. Morkūnas, MAD, A. bd 2(7), s. 198 ff.

166

Låt oss också undersöka om ändelserna -ai, -ei inte kan ha uppkommit rent fonetiskt direkt ur den ursprungliga absoluta ändelsen -a, -e (möjligen innan de hade förlorat sin längd) eller -án, -én; jfr ett analogt fenomen i ordstammen: geláistuva s, káisnis ~ kãšnis, káisk ~ kãsk, pageláisk ”vässa”. Samma fenomen förekommer också i vissa andra dialekter, t.ex. i nordvästra kapsiska gerãsas ~ gerãsias, jáisas ~ jáisias, táis ”den där”²³, i de litauiska fiskardialekterna i det forna Ostpreussen geresnêises, káisti, sal-džeises, sláistai ~ žemdises²⁴. Det är sant att -ai, -ei i stället för de äldre ändelserna med akut accent -á, -é eller -án, -én inte har belagts någonstans; jfr de nämnda dialekternas pluralformer i ackusativ gálvas (< *gál-vans), mažàs, tokàs, singularformer i inessiv daiktè (< *daiktén), kamè, pluralformer i instrumental i de sydvästra höglandsmålen ausisè (< *ausysén), laukuóse och i Zietela-dialekten áusi·sà, šveču·sà. Detta visar att när -á-, -é- eller -án-, -én- före vissa konsonanter i ordstammen övergick till -ai-, -ei-, hade de redan monoftongerats och förkortats i ändelsen²⁵. Former från kapsiska i Pzanavikys område, anáis ”den där”, táis, kan inte kullkasta detta påstående, eftersom de först och främst är enstaviga ord, som ofta har egna fonetiska utvecklingslagar, och dels kan ha uppkommit ur förkortade pronominalformer *anáisas, *táisas eller ha bildats efter deras mönster. Följaktligen är inte heller antagandet att ändelserna -ai, -ei skulle kunna ha uppkommit ur den absoluta ändelsen -á, -é eller -án, -én rimligt. En sådan övergång (dvs. á, é eller án, én > ái, éi) har emellertid sannolikt ägt rum i nästan alla tänkbara fall: både i ordstammen och i den skyddade singulara instrumentalisändelsen i följande stavelse (motsvarande pronominala pluralformer i ackusativ har inte bevarats i dialekten). Detta bekräftas också av kapsiska och zanavikiska singularformer i instrumental senáju || senájā²⁶. Senare, när pronominalformerna förkortades, kunde den andra komponenten i diftongerna ai, ei lätt smälta samman med -j (< -ja)²⁷. *-ánjan > *-ánja > -ája > -áj. Det är möjligt att de motsvarande ändelserna i de slaviska språken, -ou, -eu, i samma kasus och genus också bidrog till att de längre ändelserna generaliserades så starkt i Zietela-dialekten; jfr vitryska прыехаў ранняй вясной; ryska пришёл со своей женой.

§ 101. Dativ plural av nominalord av maskulint och feminint genus i alla stammar har efter stamvokalen ändelsen -mi, t.ex.: dùok darbà· vīrami itre·mi ”ge de här männen arbete”; ark lám i reikà dùot pasulsèt (vila); visómi marčiómi po skėpta’ nupirko ”köpte en huvudduk åt alla svärdöttrar”; kárvėmi kunódu· diòjam; vis èmi žmonėmi atlaidė; nupirkâu akimikàplu ”köpte ögondroppar”; pi ẽme nàmi davàu.

Pluralformer i instrumental hos många nominalord (oftast feminina) har samma ändelser, t.ex.: visa reikėj rankomi dirpt; sa penkomi mergomi aimù namop; ilgomi dalgėmi pjaunam; ragù savomi akimi; dantìmi krimta; iš-kirzdinėja (träd) sa visomi šaknìmi; aimù sa savomi dukterimi; mer sällan sa mergòmi, šakòmi²⁸.

²³ J. Senkus, Pzanavykio kapsų tarmė, filol. m. kand. disertacija, mašinraštis, Vilniaus valstybinio V. Kapsuko bibliotekos Rankraštynas, Vilnius, 1955, p. 64; J. Otręb ski, Gr., t. I, p. 175.

²⁴ Žr. J. Gerullis ir Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, Kaunas, 1933, p. 11.

²⁵ Att nasalvokalerna i ordstammen och cirkumflexvokalerna i ordslutet bevarats längre, särskilt ą, ę, framgår också av de gamla skrifterna; se A. Bezzenberger, Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache, Göttingen, 1877, p. 30; J. Palionis, Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius, 1967, p. 99–103.

²⁶ Žr. J. Senkus, LKK, t. 3, p. 146–147.

²⁷ Plg. J. Endzelīns, Gr., p. 470–471; Z. Zinkevičius, IBIB, p. 43.

²⁸ Formernas accent är oklar. Därför är skillnaden i beteckningen mellan dativ plural mergòmi och instrumental plural mergòmi (oftare mergo-mi) huvudsakligen formell.

167

Formerna i dativ plural och instrumental plural skiljer sig åt genom accentens ton eller placering, men i grunden har dessa båda kasus ändå en gemensam generaliserad ändelse. Med stöd av andra dialekter, där en identisk form för dativ och instrumental plural används i de flesta fall, bör man anta att den först generaliserades för i- och konsonantstammarna²⁹ och först därefter för -(i)o-, ė- och de övriga stammarna³⁰.

Ändelsen -mi i dativ och instrumental plural generaliserades förmodligen för dessa båda kasus ganska nyligen, eftersom det ibland fortfarande förekommer dativformer i plural utan -i, t.ex.: dúok z a·sim avižų; adúok jẽm; jům pasakáu.

§ 102. Inessiv plural av alla substantiv har ändelsen -sa, t.ex.: krūmúsa, nasrúosa; bóbosa, pū́kosa, draugė́sa, upė́sa; krúti sa; baltúsa, drobinė́sa, trijósa, júosa, ma-nosa, tosa. Samma ändelse i inessiv plural är vitt utbredd i de sydliga dzūkiska dialekterna — såväl inom Litauiska SSR:s territorium (ungefär fram till linjen Lazdijai — Varėna — Šalčininkėliai³¹) som i närliggande litauiska områden i Vitryska SSR (i distrikten Gardinas, Rodūnia³², Varenavas och Įvija) m.fl.

Det finns en uppfattning att a i instrumentalformer i plural med ändelse uppkommit genom depalatalisering av konsonanten s³³, men sannolikt har den hämtats från illativformer, jfr. laukúosna, savósna³⁴.

Stammar

§ 103. I Zietelas dialekt, liksom i det litauiska skriftspråket, finns sex huvudsakliga substantivstammar: (i)a, (i)o, ė, i, (i)u samt konsonantstammen. Stammarna är inte alla lika starka och välbevarade. Starkast är stammarna (i)a, (i)o och ė. De återstående — i-, (i)u- och konsonantstammarna — är svagare: många av deras former trängs undan av motsvarande former med (i)a-, (i)o- eller ė-stam, t.ex. har pluralformerna av (i)u-stammen nästan helt trängts undan av pluralformerna av ia-stammen: su·nai, su·nami, pãčėis. De flesta substantiv av femininum med i- och konsonantstam har övergått till ė-stammen (duktẽ || duktẽrė, móterė, žãsė „žąsis“, živẽ „žuvis“) eller, mer sällan, till (i)o-stammen (ãkšės || ãkštės), medan maskulina substantiv övergått till (i)a-stammen (dañtas || dañ-čis, dañtei, šunei), mer sällan till ė-stammen (dañtės, šunės).

Det förekommer också motsatta fall, t.ex. att vissa substantiv med (i)a- eller i-stam i enskilda kasus får ändelser från (i)u-stammen, t.ex. singularis instrumental kelúm, ugnúm, tilltalsform brólau, dievìliau.

Andra mindre fall av stamblandning anges efter paradigmen.

Inga reflexiva substantiv har över huvud taget belagts i dialekten.

²⁹ Denna egenhet tycks först ha uppmärksammats av P. Aruma (LMT, p. 68), när han nedtecknade texter på Lazūnai-dialekten: „Nur die i-Stämme endigen in beiden Kasus regelmäßig auf -mi“.

³⁰ Om formanten -mi:s ursprung, se P. Arumaa, Untersuchungen..., p. 50–78; E. Fraenkel, anförda verk, bd. 2, p. 36; J. Otrębski, Gr., bd. 3, p. 84–85.

³¹ Uppgifterna har hämtats från material insamlat för Litauiska språkets atlas (enligt frågan nr 290 i ”Programmet”).

³² O. Broch, som beskrev den litauiska dialekten i den östra delen av Rodūnias distrikt (byarna Puodžiai, Lapotiškiai och Zeniūnai), transkriberade inessivändelsen i plural som -sę, men påpekade att s inte palataliseras; se O. Broch, NTS, bd. 19, (1960), p. 21.

³³ Jfr. J. Senkus, MAD, A, bd. 1 (1955), p. 150; A. Laigonaitė, Vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje, filologie licentiatavhandling, maskinskrift, Vilnius, 1956, p. 15–16.

³⁴ Jfr. även Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 239.

168

Betoning

§ 104. Dialektens substantiv har också en hel del egna betoningsegenskaper. Människor som har glömt dialekten känner i många fall inte längre ordens bet system och blandar förhållandevis kraftigt ihop betoningens placering. Mest förväxlas betoningsplaceringen i substantivens singular instrumental, plural nominativ, genitiv och plural ackusativ. Till exempel har formerna av dessa kasus hos substantiv i accentklass I och III ofta förskjuten betoning på ändelsen, jfr: singular instrumental árklu || arklù, brólu || bro·lù, láužu || laužù, pù·du || pu·dù, súnu || su·nù; agù·nai || agù·naí, gálvai || galvái, márškai || marškái;

dual nominativ–ackusativ: två brólu || bro·lù, sú·nu || su·nù; två bóbi || bobi, rišti || ri·šti ”käppar”, stráisti || straisti ”små säckar”;

plural ackusativ árklus || arklùs, brólus || bro·lùs, dárbus || darbùs, súnus || su·nùs; dróbes drobès, || gálvas || galvàs.

Det verkar som om ändelserna i dessa former började betonas framför allt under påverkan av motsvarande kasus hos substantiv i accentklass II och IV. Även om betoningen förskjuts, har skillnaden mellan substantiv med olika betoning ändå inte försvunnit, eftersom den äldre tonaccenten i ordroten bevaras; med undantag för något enstaka fall är den densamma hos de flesta substantiv som i standardspråket. Även substantivets accentklass har viss betydelse för variationen i betoningens placering. Ord i den tredje accentklassen har oftare betoningen på ändelsen i de nämnda kasusen, medan ord i den första har den i roten.

Enskilda former av substantiv i accentklass II och IV uttalas också med tillbakadragen betoning. Betoningen flyttas oftast från en kort ändelse till en lång rot, till exempel: singular instrumental gaĩdu, rė̃tu, ver̃šu, žõdu, plural ackusativ gaĩdus, blĩnus, žõdus, pĩrkas, vir̃šas. Detta fenomen är dock mycket ovanligare än den ovannämnda förskjutningen av betoningen till ändelsen.

Även andra kasus kan ha dubbel betoning. Singular nominativ av ia-stamsubstantiv med ändelsen -ys eller -is har förhållandevis ofta dubbel betoning: former med betonad ändelse (arklìs, gi·lìs, glėbìs, šulnìs) betonas ofta på roten (árklis, gilis, glėbis, šulnis), medan former med rotbetoning (aṅ(k)slis, žõdis) ibland får betoning på ändelsen (an(k)slìs, žodìs).

För vissa substantiv har singular illativ ofta dubbel betoning (krúman || kru·màn, pádān || padàn, rátan || ratàn, ski·etàn || ski·e·tan, sódan || sodàn), för andra formerna av plural inessiv eller illativ (daiktuosa || dãiktuosa, daiktu·sna || dãiktu·sna, lovu·sà || lóvu·sa), och för ytterligare andra singular adessiv, jfr § 106 m.fl.

Det finns också fler olika mindre detaljer om betoningen av substantiv eller enskilda former av dem. De anges i anmärkningarna efter paradigmen.

Kasusböjning

(i)a-stam

§ 105.

Singular

V. brólis, par̃šas, bérnas, kẽlas, gaidìs || gaid̃is K. brólo, par̃šo, bérno, kẽlo, gaid̃o || gaidžo N. brólu, par̃šu, bérnu, kẽlu, gaid̃u || gaidžu G. brólį, par̃šą, bérną, kẽlą, gaidì· Įn. brólių³⁵, par̃šu, bérnu, kelùm || kelù, gaidù || gaidžù

³⁵Paradigmerna och formerna i texten som återges med två accenttecken visar att betoningen kan ligga både på stammen och på ändelsen.

169

In. vėji, ski̇ʿtė, daiktė, kelė: ramti „lazdoje“ Il. vėjin, ski̇ʿtaņ, daiktaņ, kelan, ramtiņ Ad. brólin, paršiņ, bérniņ, gaidiņ, gaidʿep || gaidžʿep Al. pónop, gaidóp || gaidžóp Š. bról(i) || brólau, pône, bérne, žálti

Dualis

V.-G. du brólu, du paršu, du bérnu, du gaidʿù || gaidžʿù

Plural

N. brólei, paršai, bernai, gaidēi || gaidžai G. brólu, paršu, bernu, gaidū || gaidžū D. brólamī, paršamī, bernāmī, gaidāmī || gaidžāmī A. brólūs, paršūs, bérnūs, gaidūs || gaidžūs I. bróleis, paršais, bernais, gaidēis || gaidžais In. žirnʿosa, pónuʿs(a), dáiktuʿosa, gaiduʿsa || gaidžuʿsa Ill. žirnʿosna, páituʿsna, dáiktuʿsna, švečiʿsna V. brólei, bernai

Anmärkningar. § 106. 1. I singularis nominativ kan det rörliga a-et ibland falla bort i substantiv av a-stam, t.ex.: vaiks, oftare vaikas, dėus, oftare dėvas, jfr nechói dėz gina ”må Gud skydda”. Substantiv av ia-stam, såsom artójas, kráujas, vėjas, har i singularis nominativ efter konsonanten j ofta ändelsen -is: artójis, kráujis, vėjis. 2. Singularis inessiv hos substantiv av ia-stam är förkortad, t.ex.: kaisni ”i en bit”, kráuji || kráuji, kuʿgi, lopši, lovi, ramti, rēti, sámiti, vėjį. Ordet kėlas har en singularis inessivform av a-stam, kelė, jfr daiktė, kraštė. 3. De substantiv av ia-stam som i singularis nominativ slutar på ändelsen -ias har i singularis illativ ändelsen -ian (< -iana) (kelan ”till vägen, på resa”, medžan), medan alla övriga har ändelsen -in (< -ina) (lovin, ramtiņ, sámtin, vėjin). 4. Singularis adessiv har två ändelser: -iep eller -ip. Ändelsen -iep förekommer oftare under betoning, t.ex.: arklīep, diēvīep, gaidīep, || gaidžīep, lietuvīep, veršīep, Žukīep, žvirblīep, medan den i obetonad ställning är -ip: árklip, Adólip, Adómip, bernūkìp, Bóhusip, brólip, Burókip, dedžūkìp ”hos farbror”, jáučip, diēvip, gaidip || gaidžip, Jōnip, kiškìp, paršip, pónip, veršip, virip || virīskip. Men även formerna gaidip, paršip, veršip eller Rōmakiep, virīškiep, žvirblīep förekommer. Ibland används också den pronominella singularis adessivändelsen, t.ex.: Žukelčikim sàdegė tvártas, jfr manim, muʿsim. 5. Singularis allativ hos tvåstaviga substantiv har vanligen betoning på ändelsen -op (Gaidžóp aišū ”jag går till Gaidis”; aimū Žukóp), medan betoningen hos flerstaviga substantiv varierar: både på ändelsen och stammen (Gaide lóp nubėk; nuvājom Macūkóp || Mačūk op; Michailūk op || Michailukóp tadaik bėgu ”då springer jag till Michailukas (öknamn)”). 6. Singularis vokativ hos tvåstaviga substantiv av a-stam har ändelsen -e. Denna vokativform betonas oftast på roten, t.ex.: kab táu, bérne, dūgno nebūt ”må du, pojke, gå under någonstans”; diēve, dovánok táu; atai̇kit šēi, pône; vaike, krūpa inkáisk ”pojke, ta en liten munsbit”. Men ibland ligger betoningen också på ändelsen, t.ex.:

170

t.ex.: o kab, vaike, stalavojates ”men hur, pojke, har ni det med maten”? dievė mano miltikas ”min käre Gud”.

Vokativ hos flerstaviga substantiv (med suffixen -ukas, -utas) saknar oftast ändelse, t.ex.: kiškut nabagut (l.d.); aimà, brolùk; Vosi'lùk, palàuk; vaikùt, àik šen.

Vokativ i singularis hos vissa substantiv av ia-stam har en ändelse av iu-stam, t.ex.: tep bùstasi, brólau ”så går det (så lyckas man leva), min broder”; dièvulau tu mùnas; tai vòl, ponėlau, kàp.

I dialekten används ofta nominativ i stället för vokativ, nämligen: ak, mùnas tu katinùkas; ar nu'naik, pònas, aisi kanà ”ska du gå någonstans i dag, herrn”? nacàlnì'kas (chefen), padarik mùn tep; àch, vaikùtas tu miltikas.

7. Vid sidan av den vanliga pluralis instrumentalisändelsen -(i)ais förekommer ibland former av detta kasus även med -(i)ami (möjligen efter slaviskt instrumentalisföredöme, delvis också efter feminina substantiv), t.ex.: jàučami tadaik arè ”då plöjde de med oxar”; pìrṧtami intardė ”rispade med fingrarna”; ùspilė skatikami; sa švèčami prabit; o anà būma sa tomi vilkùtami ”och hon är med de där vargungarna”.

8. Pluralis inessiv är ofta också förkortad, t.ex.: daržùos, kampùos, laukùos, marškiniùos, naginiùos ”i naginis”, pònùos, rugùos. Ibland uttalas fullformer med tillbakadragen betoning, t.ex.: didesnìù-sa vaikùosa.

9. Pluralis illativ har ibland en betonad postposition, t.ex.: nas(t)ruosna, Žirmonuosna ”till Žirmūnai”. En gång hördes en form med ändelsen -uosan: šìena stogùosan sakràudinėja ”höet lastar de i stackarna”.

Substantivens pluralis adessiv och allativ används inte längre.

10. Pluralis vokativ förekommer sällan. Den sammanfaller med pluralis nominativ, t.ex.: kab jùmi, pònai, visa gerai būtù'p ”må allt gå er väl, herrar”; àch, brólei mani; kanà jūs, vìrai, aimat ”vart går ni, män”.

§ 107. I Zietelas dialekt finns även följande ord av a-stam: mėnas ”månad, måne”, och av ia-stam: tulžis och vōris ”väder”. I stället för orden av a-stam ažaras, vìras kan man ibland även säga ažaris, viris, singularis genitiv ažari', viri'.

2. Vid sidan av former av ia-stam med affrikator (gaidžo, gaidžù, gaidžei, ramčo, rėčo, žodžo) används också former utan affrikator (gaido, gaidù, gaidei, ramio, rėto, žōdo). De har sannolikt uppkommit efter andra former i samma paradigm som saknar affrikator (gaidìs, ramìtis, gaidì', ramì', ramti', rėti', ramtiñ, rėtiñ). Detsamma gäller den motsatta företeelsen, som förekommer mer sällan, t.ex.: gaidžis, darčis, žōdžis, danči', žōdži', žōdžin.

3. Till accentklass IV hör lāpas, ku'gīs, tulžīs, žaltīs, rāžnas ”kvastskaft”.

(i)o-stam

§ 108.

Singular

V. bōba ”hustru, kvinna”, momà ”mamma”, galvà, gìrà, martì || marcà

K. bōbos, momōs, galvōs, gìros, marcōs

N. bōbai, mōmai, gálvai, gìrai, marcèi

G. bōbà, momà', galvà', gìrà', marcà'

Įn. bōbai, momái, galvái, gìrāi, marcāi

Inessiv: strāistoi, galvōi, gìroi

Illativ: strāiston, galvōn, gìrōn,

171

Ad. bóbaip, mōmaip, marčeip

Al. Katri·nõs(p)³⁶

Š. bóba, mōma, tētà || tẽt

Dualis

V.-G. dvi bóbi, dvi mōmi, dvi gálvi, dvi marti.

Plural

V. bóbos, mōmos, gálvos, gìros, marčos

K. bóbuˈ, mōmuˈ, galvũ, gìruˈ, marčũ

N. bóbomi, mōmomi, galvómi, gìromi, marčõmi

G. bóbas, momàs, gálvas, gìrãs, marčàs

Įn. bóbomi, mōmomi, galvōmi, marčõmi

Įn. bóbosa, galvosà, gìrosa, marčosà

Il. bóbosna, galvósna, gìrosna

Š. bóbos, mẽrgos

Anmärkningar. § 109. 1. Singularisformerna i dativ har oftast betoning på stammen, t.ex.: bóbai, pažei, tėtai. Men ibland förekommer också former i detta kasus med betonad ändelse, vanligen med akut accent, t.ex.: Katri·nai behöver dapadēt ”Kateri-nai behöver hjälp”; marčẽi pasakāi tiktàik viẽnai ”jag sade det bara till en svärdotter”; kāmgi t a i mergãi reĩka; dūˈsi pačẽi krūpa ”du ger hustrun lite”; padēk savaĩ tetai kumōdni·kaˈ kāst ”hjälp din moster att räfsa upp potatisblast”. En gång har en singularform i dativ också noterats med betonad cirkumflexändelse: pasakik tāi mergãi. Möjligen är dessa former rester av substantiv med gammal ändelsebetoning (oksitoner).

2. Den betonade ändelsen -(i)ai i singularis instrumentalis har alltid akut accent, t.ex.: galvãi, gīrãi, mergãi, pirkãi. Även när diftongen -ai i dessa ändelser är obetonad (kōjai, karvìkai), är dess första led tydligare än det första ledet i diftongen i singularis dativändelsen (mōmai, pirkèi).

3. Singularis inessivus har förkortats, t.ex.: galvōi, márškoje, ”i täcket”, pirkōi, Vilnoi ”i Vilnius”. Kanske har e fallit bort här nyligen, eftersom E. Volteris vid sidan av giroi också skriver pirkioje³⁷.

4. Singularis adesivändelse för o-stammar är -aip, för io-stammar -iaip (uttalas -eip), t.ex.: avìkaip, bóbaip, mergáip, mōmaip, Juzžfaip, Katerìnaip, Šẽnkaip, Víktaip. Den betonade singularis adesivändelsen har oftast cirkumflex accent, t.ex.: marčẽip, mergãip, momãip, pačẽip, vištãip, Kaškaip, Katri·naip. Former med akut accent i singularis adesiv är sällsynta: marčāip, momāip.

5. I dialekten har endast ett par exempel på substantivens allativ belagts: Katri-nōs (< Katri·nōsp) och en feminin form med maskulin singularis allativändelse Lenkōp nu-vejàu (Lenkā — efternamn från byn Zasečiai).

6. Vid sidan av vokativformer i singularis med ändelsen -a (aik tu, bóba, nug manē ”gå du, kärring, bort från mig”; mōma, dūˈk pienuko; būk šviekā, tēt a || tẽta ”farväl, moster”), förekommer då och då även förkortade former, t.ex.: tẽt, aik šōn.

³⁶ Denna allativform är hämtad från P. Aruma; se P. Arumaa, LMT, s. 70.

³⁷ Se E. Wolter, MLLG, bd 4, s. 169, 172.

172

§ 110. 1. io-stamsorden marti, pati, uttalas ibland i nominativ singularis som marčà, pačà, sannolikt på grund av paradigmutjämning. Den äldre formen av namnet på staden Vilnius tillhör också denna stam: Vilna. Till o-stammen hör: grucà ”grucė”, plėvà ”plėvė”, žirkłos, žvirzdos ”sand”.

2. Till skillnad från Ik. har följande dialektord betoning: accentklasserna II och IV kan ha: kapà, rankà, vištà, mergà, plėvà, apačà, vir(k)ščà. Till accentklass II hör avledningar med suffixet -yčia (bažnyčà, sprageli·čà, teli·čà); till klass III hör former på -iena (aviž·nà, žirni·nà). Till accentklass IV hör: ši·và ”šeiva”, pirkà.

ė-stammen

§ 111. Substantiv med ė-stam böjs på följande sätt:

Singular

N. karvė, bitė, gerklė, draugė ”familj”, pelė; G. karvės, bitės, gerklės, draugės, pelės; D. karvei, bitei, g’rklai, draugei, pelai; A. karvę, bitę, gerklą, draugę, pėlą; I. karvai, bitai, gerklai, draugai, pelai; I. upė, gerklė, draugė; In. upen, gerklėn, draugėn; Ad. karveip, biteip, kãteip || kateip; V. karve, momūte, kãte

Dual

N.-A. dvi karvi, dvi biti, dvi draugi, dvi pelbi

Plural

N. karvės, bitės, gerklės, draugės, pėlės; G. karvių, bitių, gerklių, draugių, pelų; D. karvėmi, bitėmi, gerklėmi, draugėmi; A. karvės, bitės, gerklas, draugės, pelàs; I. karvėmi, bitėmi, gerklėmi, draugėmi; I. karvėsa, bitėsa, gerklesà, draugėsà; In. karvėsna, bitėsna, draugėsna; V. karvės, kãtės

Anmärkningar. § 112. 1. Vid sidan av de vanliga singularformerna i dativ av ė-stammen med betoning på stammen (karvei, kaũlai, kãtei, põnei, bitei, paūstei) förekommer ibland någon enstaka form med betoning på ändelsen. Endast ord med kort eller cirkumflexbetonad stam har betoning på ändelsen, t.ex.: bitei, katei, kaulai, paūstei.

2. Beträffande singular instrumentaländelsen -ėi och den emellanåt förekommande -e, se § 100.

3. Singular inesiv har förkortats: draugėi, pūšėi, ūpėi³⁸.

4. Singular adesiv betonas oftast på stammen: Burok’ė neip zladjei bit ”det fanns tjuvar hos Burokienė”; vėnas sunūs bit Kãseip ”Kasė hade en son”; mergiteip gražūs plāukai. Ändelsebetoning är sällsynt: kateip nagai ilgi; poneip li-

³⁸ E. Volteris (MLLG, t. 4, p. 172) skriver dessutom upeja (sagāwo Alēna upeja).

173

kaũ. Den sammansmälta ändelsen -ep (< -iep < -eip, kanske liksom i ordet viˈkãũ || vĩkãũ || vekãũ ”snabbare”) har hörts i ordet mergĩep.

Inga former av singularis och pluralis allativ har noterats.

5. Singularis och pluralis vokativ är mycket sällsynta.

§ 113. I ē-stammens paradigm har vokalerna ē, e, æ och diftongen ei i stamändelsen i singularis dativ, singularis och pluralis ackusativ samt singularis vokativ efter de förhårdnade konsonanterna l, r, š övergått till e, a, ą, ai, till exempel: gruˈšė, grūša, gruˈšas, kãulė, kãulai, kãula, kãulas; žãgrė, žãgra, žãgràs; mergẽla, vuˈgẽla. Ändelserna i dessa kasus sammanfaller alltså i praktiken med ändelserna i motsvarande kasus i o-stammen, se § 108. Därför övergår även singularis genitiv och pluralis nominativ ibland analogiskt till o-stammen, till exempel: gruˈšos, grūšos, šaũlos, skiˈlos, skìlos, žìrklos.

§ 114. 1. Följande ord tillhör ē-stammen i dialekten: bãlė ”lera, pöl”, blusė ”loppa”, gisle ”åder”, dal̃gė, kãrtė ”stång”, kùlsė ”vävsked”, mãrės, mer sällan mãros, pẽntė ”häl”, pãuštė, põnė || ponẽ ”fru”. Ett ord med två stammar är sėklė || sėkla. Även substantivet kõjēs, kõjėmi; tenderar att övergå till ē-stammen.

2. Följande ord har accentuering enligt accentklass II och IV: bitė || bitẽ, dal̃gė || dalgẽ, klešnė || klešnẽ ”byxben”, mùsė || musẽ, põnė || ponẽ, pusė || pusẽ, virvė || virvẽ, verpstė, mer sällan verpstẽ.

Följande ord har accentklass IV: meñtė, ”skäränden på en lie”, rumbė ”söm, kant”, skuˈlė ”böld, sår”, tiˈsė ”höger”, žvaizdė.

i-stam

§ 115. De flesta substantiv med i-stam är feminina. Endast följande är maskulina: ãnglis, dañtis, diˈveris, gelãžis, žveris (oftare žvẽris), ùgnis (i dess ställe används numera oftare också det maskulina ordet šìltis).

Singular

V. klõnis, širdìs, dañtis, akìs

K. klõniės, širdìes, dañto || dañčio, akiẽs || akẽs

N. klõnei, širdei (prig. širdi), dañtũ || dañčiu, ãkei

G. klõniˈ, širdiˈ, dañtiˈ, ãkiˈ

Įn. klõnei, širdẽi, dañtũ || dañčiu, akẽi

Įn. klõniˈ, širdiˈ, dañtiˈ, ãkiˈ

Il. klõnin, širdin, dañtin, akĩn

Ad. žvẽrip, žìveip, žãsēip

Dualis

V. G. dvi šìrdai, du dañtũ, dvi akì, dvi zaˈsi

Pluralis

V. klõnės, širdẽs || širdes, dañtės || dañtei, ãkės

K. klõnių, širdų, dañtũ || dañčų, akũ

N. širdìmi, dañtimi || dañtãmi, akẽmi || akimi

G. klõnis, širdis, dañtũs || dañtis, akìs || akẽs

Įn. klõnimi, širdimi, dañtẽis || dañtimi, akimi

Įn. klõniˈsa, kruˈtiˈsa, dañtiˈsa, akiˈsa

Il. klõniˈsna, kruˈtiˈsna, dañtiˈsna, akiˈsna

174

Anmärkningar. § 116. 1. Många substantiv med i-stam kan, utöver singularis nominativändelsen -is, också ha -ė, t.ex.: nósis || nosė, karštis || karštė ”nytta”, pažastis || pažastė, širdis || širdė, verpstis || verpstė || verpštė, za’sis || zašė || za’sė, žuvis, oftare žvė || žvė.

2. Genitiv singularis femininum har också ofta en alternativ ė-stamsform, t.ex.: ausės pakėlė ”lyfte i örat”; nėr karštės ”det finns ingen nytta”, an naktės atȧi ”kom på natten”; an kloniės gano ”vaktar i dalen”. Genitiv singularis maskulinum har övergått till ia-stammen: añglo, dañto, žvėro.

3. I stället för singularis instrumentaländelsen i-stammiga substantiv av gammalt feminint genus, -imi, har ändelsen från ė-stammen nu generaliserats, -ei: nósėi, živéi (om denna, se § 100), och i stället för maskulinum instrumentaländelse används ändelsen från ia-stammen, -(i)u: añglų, gãlažu, žvėru. Ändelser som härrör från io- och iu-stammar förekommer endast i adverbialiserade former, t.ex.: nakčà (oftare nakčėi) kab ima lót; kad ãnas ugnũm (< ugnim?) nepažnótų ”så att han inte alls skulle känna igen [det]”.

4. Inessiv singularis är förkortad: ausī, nósī, širdī. Feminint adessiv singularis har samma ändelse som ė-stammen: žãseip, živeip, medan den maskulina ändelsen -ip har sammanfallit med ändelsen hos konsonantstammen och den obetonade (i)a-stammen: díʽverip, žvėrip.

5. Nominativ pluralis hos feminina substantiv med i-stam har nästan helt övergått till ė-stammen: ãkės, ãšės, ãusės, šãknės, zãses. Nominativformer med ė-stam för maskulinum är sällsynta, t.ex.: dañtės, dùrės, širdės. Vanligare är maskulinum nominativ pluralis med ändelsen -ei ~ -iai, t.ex.: anglei, dañtei, gelãžei, žvėrei (men också: gãlaži’s, zvėri’s). Med den gamla ändelsen hos konsonantstammen -es har bara några få nominativformer pluralis belagts: dañtes, dùres, širdes.

6. Genitiv pluralis har ändelsen -(i)ų, t.ex.: akų, ausų, dañtų || dañčių, kruʽtų, naktų, nósų, petų || pecų, pirčių, zaʽsų || žãstų, živų. Endast två ord avviker: dùrų och žvėrų.

7. Ackusativ pluralis har två ändelser: -is (akis, ašis, ausis, dañtis, naktis, žuvis) och -es — ašės, šaknės, živės || živės, zaʽsės.

8. Endast ett exempel är belagt med den förkortade inessivändelsen pluralis: anà tũri dañtis nėka ”hon har något i tänderna”. Ibland förekommer också former med ė-stam, t.ex.: dùrėsa.

9. Illativ pluralis har, vid sidan av former med ändelsen -i·sna, något mer sällan också former med -ėsna: pažùrėk abejòs akísna; šmertis nėžùri dañtísna ”döden ser inte till tänderna”; mẽtė dùrísna || dùrĭėsna, živėsna. Näst sista stavelsen betonas oftast, men ibland sägs också: kõ žùri dañti·snà.

§ 117. 1. Som vi ser är i-stammen kraftigt reducerad: vissa ord har redan helt övergått till andra stammar (se § 114), medan endast enskilda former av andra har övergått, t.ex. har ordet dañtis || dañčės former med hela tre stammar, ibland dañtas, jfr: genitiv singularis dañčo || dañti·s; nominativ pluralis dañtėi || dañtės, dativ pluralis dañtimi || dañtėmi || dañtãmi || dañčėmi. Det finns få former som härrör från io-stammen, t.ex.: instrumental singularis nakčà, nominativ pluralis ãkščos, dativ pluralis ašómi, instrumental pluralis nakčómi, oftare naktimi.

2. Det är värt att notera den omfattande paradigmen för substantivet i med former både från žmonės-stammen och från konsonantstammen, t.ex.: plural nominativ žmonės || žmon'ės, mer sällan žmonės || žmoni·s (|| žmogai, jfr § 119₈), genitiv žmonų, dativ žmonėmi || žmonimi || žmonãmi, ackusativ žmonis, mer sällan žmones, instrumental žmonėmi, mer sällan žmonimi, žmonėis, instrumental žmoni·sà || žmonėsa, illativ žmonisna || žmoni’ėsna.

175

Det vore svårt att tro att formerna av de utdöende i- och konsonantstammarna i denna deklination är nya. Troligen har de bevarats ända från den tid då ordet žmog var en konsonantstam, jfr formen žmog i Lazūnai-dialekten.

3. Ordet dùrės har rotaccent. Endast inessiv och illativ i plural har två möjliga accentueringar: dùrėsa || dùri·sà, dùrėsna || dùrisna.

IV-accent har švirtis (detta ord hördes endast från en enda gammal man).

I ordet za·sis ligger accenten i pluralformerna oftast på ändelsen, men man säger också zàšų, zàšimi, zàšėsna, jfr den nominativform i singular som används då och då, žàsę.

(i)u-stammen

§ 118. Det finns mycket få substantiv med u-stam i Zietelas dialekt. Dessutom är de flesta av dem singularia tantum, t.ex.: alùs, dangùs, li·tùs, medùs, pãekus, vidùs, cùkrus. Det finns något fler substantiv med iu-stam: bõčus, kãpčius, lãjus, pãčus, saldė·nus, švìlus, ru·kõčius och andra.

Singularis N. pãekus, su·nùs, viršùs, bõčus || bõčis G. pãekaus, su·nãus, viršãus, bõčo D. pãeku, sùnu, bõču A. pãeku·, sùnu·, viršù·, bõčù· || bõči· I. pãeku, sùnu, viršù, medùm bõčù In. dangù·i, viršù·i || viršù·i, Ill. dangùn, viršùn, Ad. sùnip || su·nìp, bõčip || bõčup All. Mikalõjop Voc. su·nãu bõčau Dualis N.–A. du turgù, sùnù, viršù, žmogù, bõčù Pluralis N. turgai, su·nãi || sùnù·s, viršai, bõčei G. turgù, su·nù, viršù, bõčù· D. turgãmi, su·nãmi || su·nùmi, viršãmi, bõčãmi A. turgùs, sùnùs, viršùs, bõčãs I. turgais, su·nais, viršais, bõčéis In. turgù·sà, su·nù·s || su·nu·sà, bõčù·sa Ill. turgù·sna, su·nù·sna, bõčù·sna

Anmärkningar. § 119. 1. Många substantiv med iu-stam har två möjliga ändelser i singular nominativ: -ius och -is, t.ex.: bõčus, dĩšlus || dĩšlus, pãčus, ru·kõčius, saldė·nus, švìlus, užančius ”armhåla” och därjämte pãčis, ru·kõčis, užančis. Det förekommer också u-stamsord som har övergått till i a-stam, t.ex.: viršas || viršus.

De substantiv med iu-stam som har konsonanterna r, š, c, vilka kan hårdna, i slutet av stammen har ibland ändelser från u-stammen i singular nominativ, t.ex.: aspadõrus || aspadõris ”husbonde”, kermõšus || kermõšis ”stor marknad”, palãčus ”palats”, plãčius ”torg”.

176

2. Genitiv singularis av substantiv med u-stam har, vid sidan av ändelsen -aus (både medaus och alaus; iš vidaus gražast, kap iš viršaus), även en något mer sällsynt alternativ ändelse av a-stam, t.ex.: iš daňgo mětė; an turgo važinėjo Zičtelon, medan genitiv singularis av substantiv med iu-stam har den vanligare ändelsen av ia-stam, t.ex.: ir bōčo nebit namė; ir stōja gaidis an kāpčo; važuoja an kermošo Li-dōn, mer sällan an ri-tōjaus bus; nug pėčiaus; mārlūs „marlor“.

3. Ackusativ singularis av substantiv med iu-stam uttrycks ofta också med ändelser från andra stammar, t.ex.: sūna' momā ište'sė negiva', bit piē Vilni: „var (bodde) i närheten av Vilnius“; piē pėči' dirbasi.

4. Instrumentalis singularis har ändelsen -um, t.ex.: lig li-tum; kvepėtu medum: sa cukrum förekommer mer sällan. Ännu oftare säger man: sa cūcru, sa medū; sa bōču ir momāi.

5. Inessiv och illativ singularis har också dubbla ändelser, t.ex.: būsta dangūi; būvom turgu; ir vidū ir viršūi karšta biti; āugo dangūn; nuvažiavom Nogardan turgu n; saldė'nūn nekrauna miēlū; viršūn ir apačōn pakeldinėi och dessutom: medė pristāpino mūsė „en fluga drunknade i honung“; būsta Vilni:; katė pėči' sėdėi; medan inkišāu pirštūs; kunodās kāpčin supilė.

6. Adessiv singularis är vanligtvis densamma som för (i)a-stam, t.ex.: klāusa bōčip; pasiklāsks sūnip; su-niep būvom; tām žmōgip arklis prapuōle; žmōgip (|| žmo-giep) valasai, paršip šarei „(människans hår, grisens borst (alltså)“. Av de gamla formerna med (i)u-stam finns endast rester kvar. Den har sannolikt bevarats i exemplet upptecknat från Pagir av P. Chaleckienė: vienam bōčup bit keturi su-nai. Ändelsen för adessiv singularis av u-stam har använts med ett a-stamsord, pōnas: riudenip kunodās mōteres pōnup dirbo „på hösten grävde kvinnorna potatis hos herrn“. Även ändelsen för allativ singularis av ia-stam bör nämnas, använd med en form av iu-stam i betydelsen adessiv singularis: Mikalōjop būvot? „var ni hos Mikalojus?“

7. Pluralis av substantiv med (i)u-stam har nästan helt övergått till (i)a-stam (jfr paradigmet). Endast enstaka gamla former med (i)u-stam har belagts, t.ex.: nominativ pluralis mūsų bōčis ir jo bōčis biti rodni brōlei, jau didžūko sūnūs; dativ pluralis bōčis su-nūmi (|| su-numi) pārdavdinėi (ūki).

8. Dubbelnominativ–ackusativ av substantivet žmogus (— mer sällan žmogūs⁳⁹) är du žmōgū, nominativ pluralis žmōgai (|| žmōnės || žmōnes || žmōni·s, se § 117₂), genitiv pluralis žmōgū, dativ pluralis žmōgāmi, ackusativ pluralis žmōgūs, instrumentalis pluralis žmōgais, inessiv pluralis žmōgūos || žmōgūsa, illativ pluralis žmōgūosna.

120. 1. Även om dialektens (i)u-stam är mycket sparsamt företrädd, är enskilda kasusformer ändå relativt talrika och tränger till och med in i andra stammar, t.ex.: instrumentalis singularis aik keliūm; kad ānas ugūnūm; vokativ singularis artōjau, brōliau, dievuliau ponēliau. I vissa substantivs paradigm har även andra kasus former med (i)u-stam, t.ex.: nominativ singularis ana kėpina, kap šilūs „hon bränner, som eld“; vasarōjus (oftare vasarōjas, -ōjis); genitiv singularis pirko medžāus an visōs pirķōs „köpte trä (material) till hela bastun“; an ri-tōjaus (oftare ri-tōjo); šiltāus nebit „det fanns ingen eld, värme, lampa“; vasarōjaus; instrumentalis singularis medžūi kirmėlės „maskar i trädet“; šiltūi dėga.

2. Pluralformen av ordet žmogus har fjärde accentparadigmet, medan singularformen varierar: i instrumentalis och adessiv singularis ligger betoningen oftast på stammen, kvantiteten är oklar: žmogū, žmogų, žmogip,

³⁹ Formen žmogūs förekommer något oftare tillsammans med adjektiv med u-stam, t.ex.: brangūs, gražūs skupūs žmogūs.

12. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

177

mer sällan žmogų, žmogip || žmogieᵖ. Ordet bōči(u)s har oftast rotbetoning i alla sina former.

lìtus tillhör den fjärde accentklassen. Singularis av tùrgus tillhör den andra accentklassen, medan pluralis tillhör den fjärde.

Konsonantstam

§ 121. I dialekten finns det några substantiv med konsonantstam (n- och r-stam). Nästan alla substantiv med n-stam är maskulina, t.ex.: akmūo, pi̇emūo, rudūo, šūo, tešmūo, vandūo. Men rudūo || rudenė och vandūo övergår ofta till femininum, sannolikt på grund av påverkan från motsvarande ord i de slaviska språken, t.ex.: ilgą rudūo || rudenė, an rudenės, lig r ū denei; tokà vandūo bit, nàvet kárvė negėrė ”sådant (smutsigt) vatten var det, inte ens kon drack”; även substantivet sėmenos || sėmenės med n-stam, som övergår till o- och ē-stam, är feminint.

Substantiv med konsonantisk r-stam – duktē (mer sällan dukterė), mòtērē (vid sidan av mòteriškis), sestrō – är feminina. Det maskulina ordet di̇e’veris || di̇everis (sällsynt di̇everis) med samma stam har nästan helt övergått till ia-stam. Ordet mė́nas ”månad, måne” med s-stam har övergått till a-stam.

§ 122. Böjningsparadigmet för substantiv med n- och r-stam:

Singularis

N. šūo || šuva || šūnis, pi̇emūo, sesūo || seserė Gen. šunìes || šūno pi̇emenio, seserės Dat. šuniu || prig šūni, pi̇emeni, sēserei, sällan seserei Ack. šuni, pi̇emeni, sēseri Instr. šūnū, pi̇emenū, sēserā Iness. vandenì Ill. šunìņ pi̇emenìņ Adess. šūnip || šūnieᵖ⁴⁰, pi̇emenip || pi̇emenieᵖ, sēserēip, sällan seserēip Dualis N./Ack. du šunū, du pi̇emenū, dvi sēseri Pluralis N. šūnes || šūnes || šūnei, pi̇emenai || pi̇menei, sēserēs || sēseres Gen. šūnū, sällan šunū pi̇menū || pi̇menū, seserū Dat. šūnimi || šunāmi, pi̇menāmi, sēserēmi || sēserimi Ack. šūnis || šūnūs, pi̇menūs, sēseres || sēseris Instr. šūnimi || šūneis, pi̇menais || pi̇menāmì || pi̇menāmi, sēserēmi || sēserimi Iness. šun’isā || šunūos(a), pi̇menūos(a), sēserēsā Ill. šunisnā || šuni̇osna, pi̇menūosna || pi̇meniosna, seserēsna

Anmärkningar. § 123. Endast ett fåtal kasus har bevarat de gamla ändelserna för konsonantstammar i dialekten, t.ex.: sg. nom. šūo, sesūo, tešmūo; pl. gen. akmenū, dukterū, obelū, pi̇emenū, šunū, seserū; med prepositioner, mask. sg. dat. lig rudenì; prig šūni;

⁴⁰ Denna form är hämtad från Chr. Stang (NTS, bd. 18, s. 186–187).

178

Ibland förekommer i genitiv singularis och nominativ pluralis formerna seserės dukte; tris seseres; šūnes jis, do ir visa; jaib tris dukteres bit ”hon hade tre döttrar”; jämför även den form som K. Būga antecknat, pėmenes. Att detta är den gamla pluraländelsen i nominativ -es framgår av formen med bortfall av det korta -e, till exempel: dvi čà dukters, vienà ten.

Maskulinum singularis adesivändelse -ip, iᵉp har sammanfallit med samma ändelse hos substantiv med i- och ia-stam: šunip, šunīᵉp, piᵉmenip, rūdenip. Den maskulina adesivändelsen överförs ibland till feminina ord, till exempel: dukterip (oftare duktereip, sėsereip).

Ordet šūo har flest gamla ändelser från konsonantstammen i sin böjning (jämför de kasusformer i pluralis som sammanfallit med i-stammen: šunimi, šunis, šunimi, šunìsà, šunisna). Också genitiv-, inessiv- och illativändelserna i singularis hos andra n-stamsord är ålderdomliga och sammanfaller med ändelserna hos ia- och i-stammar, jämför genitiv singularis piᵉmeni; tėšmeni; inessiv singularis akmeni, vándini; illativ singularis akmenin, vandenin. Ibland förekommer fortfarande med gamla ändelser också dativ, ackusativ och instrumentalis pluralis hos r-stammen: dukterimi, sėseris, sėserimi.

Det är oklart om formerna för femininum singularis dativ, med betoning på ändelsen, är av gammalt eller nyare ursprung, till exempel: tiktaik seserei tai pasakāu vienai; viresnei seserei savo pasakāu; šunča lapūs (laiškus) dukterei ir ganà.

Vid sidan av de äldre konsonantstamsformerna börjar nu parallellformer av nominativ singularis, bildade efter i- eller ia-stammen, att användas: akmenis, piᵉmenis, rūdenis, tėšmenis, vándenis, šūnis. Den ibland förekommande formen šuvà har samma ursprung som västdzūkiska sesuvà, ruduvà, šuvà, vanduvà.

Övriga kasusformer hos n-stammen har ändelser från ia-stammen, mer sällan från a-stammen; jämför böjningsmönstret.

Parallellformerna i femininum singularis av ordet rudùo har, liksom de flesta r-stamsformer i samma numerus, numera övergått till ē-stammen; jämför böjningsmönstret. Nominativ pluralis av det maskulina ordet šuo har också ofta en form med ē-stam.

Efter ē-stamsformen i nominativ singularis duktė har kortare parallellformer med ē-stam uppstått även i nästan alla andra kasus: genitiv singularis duktes, dativ singularis duktei, adesiv singularis dukteip, instrumentalis pluralis duktešù. Efter duktė säger man ibland också sesė: sesė nečhoj atvažūoja ”låt systern komma”.

§ 124. Substantivet vanduo med konsonantstam kan, med undantag för nominativ singularis, ha dubbla former i alla övriga kasus: vid sidan av vándeno, vándenu osv. uttalas även vándinio vándiniu, vándini, vándini... ⁴¹ Samma fenomen förekommer också i andra litauiska dialekter och i äldre skrifter⁴².

* * *

§ 125. Jämfört med litauiskt standardspråk och andra dialekter uppvisar substantivet i Zietelas dialekt ett stort antal särdrag. De flesta har uppstått till följd av dialektens isolering under många århundraden:

På grund av denna isolering (de närmaste litauisktalande orterna ligger mer än 80 km norr om Zietela) har vissa arkaiska drag bevarats i dialekten, till exempel postpositionella

⁴¹ Det bör nämnas att vokalen e växlar med i även i enskilda avledningssuffix hos substantiv i Zietelas dialekt, jämför: ādeta || ādāta: ādita, kãepenės: kãpinės, škãpeta: škãp(i)ta osv.

⁴² Se K. Būga. Rinktiniai raštai, t. 3, Vilnius, 1961, p. 369, 375; A. Jonait y tė, LKK, t. 3, p. 107; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 58–59.

12⁺

179

vietininkai (gaidip || gaidiẽp, gaid(ž)óp, kárveip, sãšereip, akiñ, dañtiñ, dañtisna, galvósna, turgũosna), į ir priebalsinio kamieno atskirų linksnių formos (vns. naud. prik dañti, po pažãsti, lig rudenì; vns. kilm. dukterès, seserès; dgs. vard. dũkteres, šines) ir kt.

Å andra sidan har denna dialekt sedan gammalt påverkats av de slaviska språk som omger den (främst vitryska, i mindre utsträckning polska och ryska). De slaviska språkens inflytande är ganska tydligt. Det påverkar både substantivbildningen och böjningen. På grund av dessa språks inflytande blandas genus hos vissa ord ihop (dárba, dĩonas, vandũo), det har blivit vanligt att bilda egennamnssubstantiv med diminutiv och ömhetsbetydelse med suffixet -ikas, och olika affix och hybrider bildade med dem har uppstått (mergìlkos, rùkõčius, sunãučius ”sonson” pradėdukas ”farfars far” med flera.

Dialekten uppvisar också en hel del andra morfologiska egenheter som inte kan förklaras som en direkt följd av de slaviska språkens inflytande, men det råder inget tvivel om att många av dem har uppstått till följd av tvåspråkigheten hos dialektens talare. De tänker redan på vitryska och översätter sina tankar när de behöver tala litauiska; i allmänhet har de i hög grad glömt den traditionella lokala litauiska dialekten. Därför har oräkneliga olika parallellformer uppstått, med variationer i betoning, ordbildning och böjning (sãulìna || saulì:na, pelùdė || pelūnė, senìstà || senìstvà; mergãip || mergãip, jáučéis || jáučami, sãserèmi || sėserèmi).

Det är sant att även det litauiska litteraturspråket och andra litauiska dialekter i viss mån har bidragit till mångfalden av morfologiska former i denna dialekt. Zietelaborna har kommit i kontakt med talare av andra dialekter — främst västliga dzuker — på marknaderna i Lida, mer sällan i Zietela, Vilnius och på andra orter; en och annan har träffat litauer som talat andra dialekter under tjänstgöring i det tsarryska eller det borgerliga Polens armé. Några zietelabor har fått studera det litauiska litteraturspråket något vid den litauiska skolan som var verksam i Zasečiai 1918–1928, höra det från litauiska intellektuella som arbetade här en tid och möta det i viss mån genom litauisk press som de läst. Litteraturspråkets inflytande begränsas dock huvudsakligen till ordförrådet och till att de flesta av dialektens talare, bättre eller sämre, kan förstå litteraturspråket eller en person som talar en närbesläktad dialekt.

I allmänhet är denna litauiska dialekts fattigdom slående. Det känner även zietelaborna själva. Många av dialektens talare som talar litauiska relativt väl tar ofta till de slaviska språken när de vill uttrycka en mer komplicerad tanke. Därför har många suffix- och prefixavledningar endast kunnat illustreras med ett eller ett par exempel. Å andra sidan finns det utan tvivel också en hel del material kvar i dialekten som inte har nedtecknats, och som skulle kunna belysa inte bara substantivens morfologi utan även strukturen hos denna utdöende, unika dialekt i dess helhet betydligt mer fullständigt.

SUBSTANTIV I ZIETELOS DIALEKT

А. ВИДУГИРИС

Резюме

Artikeln beskriver ordbildning och böjning av substantiv i Zieteladialekten, en av de mest intressanta isolerade dialekterna av litauiska inom Belarusiska SSR:s territorium.

I det första avsnittet behandlas särdragen i substantivens ordbildning i dialekten. Följande ordbildnings-

180

…: suffixavledning, prefixavledning, böjning och sammansättning. Det konstateras att suffixavledningar är vanligast i dialekten. Prefixavledningar (t.ex.: apinastris || aprimėstis, pakelė || pakelės, pãkulos, pãrdė nė), sammansättningar (t.ex.: an(k)strítas, kĩrvakočis, šiẽmpjovis, vidukiẽmis) samt böjningsbildningar (t.ex.: drãugė, švìlus, šìltis) är inte typiska för dialekten.

Vid analysen delas avledda substantiv, särskilt suffixavledningar, in i grupper efter betydelse. Bland dessa grupper är följande särskilt intressanta, t.ex.: diminutiver med suffixen -ukas (arkliùkas, piẽniukas), -yka, oftare -bì-ka (karvìka, pãuštìka, sãujika), -utas, -a (kiškùtas, langùtas, mergùtá), -yna (sãulina || sãuli·nà); beteckningar för handlingar och deras resultat med suffixen -imas (arìmas, gẽrimas, ku·lìmas, kvepìmas (jfr kvepėjimas) och ãrimas, gẽrimas, kùlimas), -ymas (bùsti·mas, vãlgi·mas), -ienė (čùz̃rė·nė, žaidė·nė), -ulys (skùadulìs), -yba (dailìba); beteckningar för egenskaper med suffixen -umas, oftare -umà (brangùmà, grãžumas, kartùmd), -yba (jaũniba, saldìba), -umyna (gražùmi·na), -ysta (seni·stã), -imas (karštìmas, šlapìmas); personbeteckningar med suffixen -iškis, -ė (lãtviškis, -ė, liẽtaviškis, -ė || lietuviškis, -ė), -ainė (brólainė) m.fl.

I det andra avsnittet behandlas förändringar hos dialektens substantiv i fråga om genus, numerus och kasus. Det konstateras att vissa substantiv används både som maskulina och feminina (rudù, Víl·nia || Vílnius) eller har ett annat genus än i standardspråket (dãlgė, tuĩžis).

Förutom singular och plural har substantiven i nominativ och ackusativ även dualis, som används tillsammans med räkneorden du, dvi, abi, abi: du gražiù bérni nuvažã·; abi dukti pãmetė.

Förutom de sju kasus som också finns i standardspråket används i dialekten dessutom illativ (singular gìron; plural dãritisna), adessiv (endast singular bérnpi, veršẽp, vištãip) och allativ (endast singular patób, põnpop).

Maskulinum dativ singular används alltid utan slutligt -i: gaid(ž)u, kãtinu. I prepositionsfraser har den äldre ändelsen -i i maskulinum dativ singular bevarats, ärvd från substantiv med i-stam och konsonantstam: po pãžasti, pri gãnti, pri kẽli, lig rùdeni.

Många feminina substantiv i dativ singular uttalas med betoning på ändelsen, t.ex.: katẽi, marcẽi, mergãi, seserẽi.

Instrumentalis singular av alla feminina substantiv har ändelserna -aį, -eį: mãrškai, virvẽį, men i vissa fraser eller adverb förekommer också ändelserna -a, -e: pakčã, pãkū·nė.

Former av substantiv med stammar på (i)o, ė, (i)u i inessiv singular uttalas alltid utan slutligt -e: strãistoi, pirḱoi, drãugėi, saldiẽniui, medan former med stammar på ia, i och konsonant uttalas utan -je: kraũji, akmeni.

Alla substantiv i dativ plural har ändelsen -mi: ark-lãmi, galvómi, akìmi, su·nùmi. Substantiv med stammar på (i)o, ė, i och konsonant har samma ändelse även i instrumentalis plural: pirkómi, pelėmi, šunìmi.

Inessiv plural av de flesta substantiv slutar på -s(a) i stället för standardspråkets -se (krùmu·sa, ùpėsa vid sidan av krùmu·s).

Substantiv med konsonantstam har i genitiv singular och nominativ plural bevarat den äldre ändelsen -es (jfr seserẽs och sãseres, šùnes vid sidan av seserẽs, sãseres, sãseri·s, šùnes, šùnei) m.fl.

181

Många substantiv i dialekten kan ha en annan stam än i skriftspråket (mēnas, pāištē) eller ett annat accentparadigm (bitė || bitē 2, 4, lāpas 4, pirkā 4). Fall av sammanblandning av stammar och förväxling av accentparadigm är inte heller ovanliga.

Som framgår av denna korta översikt har många arkaiska drag bevarats i dialektens substantivböjning, men å andra sidan har också ett stort antal innovationer uppstått.

Att arkaismerna har bevarats beror på dialektens långvariga isolerade läge. Innovationerna har däremot, utöver isoleringen, uppstått därför att dialekten sedan gammalt har stått i nära kontakt med slaviska språk (den står i närmast kontakt med belarusiskan, i mindre grad med polskan och ryskan). För övrigt märks dessa språks inflytande inte så mycket inom området för förändring av dialektens substantiv (t.ex. ändras genus i vissa ord efter mönster av motsvarande ord i slaviska språk: dárba, diònas, vandrō), utan snarare inom ordbildningen (t.ex. har bildningen av diminutiver av egennamn med suffixet -ikas generaliserats, och många hybrider med slaviska affix har uppstått: mergīlkos, ru-kōčus, su-nāiēus, prodie-dūkas) m.m.

Dessutom förekommer inom substantivmorfologin många andra särdrag, vars uppkomst inte kan förklaras genom direkt påverkan från slaviska språk. Ändå har uppkomsten av många av dem sin grund i dialekttalarnas tvåspråkighet. På grund av denna tvåspråkighet har många parallellformer uppstått i dialekten såväl inom ordbildningen som inom böjning och accentuering (t.ex.: pelūnē || pelūdē, seni-stà || seni-stvà, jāu-čēs || jāu-cami, sēserēm || sēserimi, mērgaip || mergaip) m.m.