ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIII (2005), 101–109

PASTABOS

Remarks

INVÄNDNINGAR MOT ROSINAS ARTIKEL „DAR DĖL ADESYVO KILMĖS AIŠKINIMO“

Jag tog med intresse del av Rosinas artikel (Rosinas 2005), där han kritiserar mina två senaste arbeten om adessiv (Сержант 2004a) och inessiv (Seržant 2004b). Det var mycket obehagligt att konstatera att författaren, enligt vår mening, hade valt en olämplig stil och ton, som inte motsvarar hans ställning och utbildning. Nedan följer en diskussion av de fakta som Rosinas anfört samt våra invändningar.

1. (s. 177–178). Pra-latgaliskans lokativändelse *-i

För att förklara spridningen av inessivändelsen i singularis i *ā-deklinationen även till *o-deklinationen antar vi att det i förlettiskan ännu fanns en ändelse för en ”omarkerad” lokativ, som var en direkt fortsättning på den urindoeuropeiska lokativen: *ā-deklinationen: *-eH₂-i > förlett. *-ai > pralatg. *-i och *o-deklinationen: *o-i > förlett. *-ai > *-ie > pralatg. *-i, eftersom dessa ändelser har bevarats i litauiskan (i formen adess. sg. žmón-ai-p,¹ adv. nam-iẽ), och följaktligen också fanns i östbaltiskan, det vill säga kunde ha ärvts även av lettiskan. Det är naturligt att ”... tokią pat galūnę *-i tuo raidos laikotarpiu turėjo turėti ją₂, ē, i ir с kamienų vienaskaitos lokatyvo formos.“ (Rosinas 2005: 178)².

”Följaktligen borde följden av konkurrensen ha varit att den omarkerade formen fick övertag i lokativets delsystem. Så skedde emellertid inte.” (ibidem)

Här vill vi framföra följande invändning:

– det förefaller som om den moderna indoeuropeistiken och språkvetenskapen i allmänhet ännu inte har nått en sådan förståelse av processerna att man, utifrån en bestämd konstellation av systemiska relationer, entydigt kan förutsäga den fortsatta utvecklingen av detta system. Därför förses sådana antaganden vanligtvis med en viss sannolikhetsbedömning;

– vi skulle vilja anföra motsvarande exempel från andra språk som, enligt vår mening, vederlägger att en sådan ändelse oundvikligen skulle precisera sig (įsigalėjimas) i systemet.

¹ Rosinas (Rosinas 1999; Rosinas 2005) motsätter sig denna tolkning av fakta; våra invändningar finns i Seržant (2004a) och i denna artikel.

² Härefter kommer vi att använda de beteckningar för deklinationstyper som är vedertagna inom indoeuropeistiken: *-jo- (för *-jа₂), *-jā- (för *-ē-), *-i- och konsonantdeklination (för c)

102 |

PASTABOS

(1) I de slaviska språken är situationen mycket likartad. Här sammanföll också ändelserna i loc. sg. av *ā- och *o-deklinationerna i -ь, vid stam på mjuk konsonant i -и. Trots detta utvecklas här (redan i de äldsta fornslaviska minnesmärkena) en semi-analytisk konstruktion med prepositionen въ(n), i sak analog med den konstruktion som ligger till grund för baltisk inessiv, med den enda skillnaden att detta i baltiska är en postposition, medan det i slaviska är en preposition. Det är emellertid tydligt att deras funktioner var ungefär desamma – att framhäva den lokala betydelsen. Analogin med lettiskan består dessutom i att lokativens ändelse sammanföll med dativ singularis (liksom i de östslaviska språken efter att betoningens placering från lokativformerna generaliserats till dativformerna). Dvs. den mer markerade morfemen föredrogs för att undvika homonymi.

(2) I de iranska språken smälter prepositionen/postpositionen a ”till, hos” samman med ändelsen hos den forna lokativen. I avestiskan är båda formerna fortfarande möjliga, medan i fornpersiskan huvudsakligen endast inessivformen används. Även här föredras alltså den form som morfologiskt är mer entydig.

2. Relativ kronologi och Leskiens lag

2.1.

„Formerna i̯qn̄r... schirdīpi... innehåller enligt vår uppfattning den gamla lokativändelsen singularis av i-deklinationen, förkortad enligt Leskiens lag, *-ēi > *-ie > *i“ (Seržant 2004a, 52). Ta mintis nėra nauja – ji pasiskolinta iš Kazlausko (žr. Kazlauskas 1968, 154), nors autorius ir nenurodomas.“ (Rosinas 2005: 178).

– Naturligtvis kunde vi inte heller ha haft för avsikt att stjäla någon annans idé!³ Hänvisningen till och referensen till Kazlauskas (som på detta sätt endast förklarar formen av i-deklinationen, men av någon anledning inte i-deklinationen) finns två sidor tidigare i Ser징ant (2004a: 50).

2.2.

”... hur kunde det i litauiskan, när postpositionella lokativformer uppstod, redan före VR diftongernas förkortning, vid sidan av de nya singularformerna av inessiv *rank-ājen, *žem-ējen, ha existerat till och med äldre lokativformer med *-ei > -ie i stammen, t.ex. *ak-ē osv. (s. 52)” (Rosinas 2005: 178).

– Formen -ie är ingenstans belagd (i slutet av ord), därför markerade vi den (Seržant 2004a: 52) och markerar den fortsättningsvis som en rekonstruktion med en asterisk *-ie. Formerna *rank-ājen, **žem-ējen finns inte och kunde inte finnas vare sig i Seržant (2004a) eller i Seržant (2004b) av följande skäl: enligt vår uppfattning är inessivändelsen i *ā-deklinationen (och följaktligen även i *-iā- / *-iā-deklinationen) mycket gammal och utgör egentligen källan till att inessivmarkören spridits genom analogi. Därför strider Rosinas formulering „... greta naujųjų vienaskaitos inesyvo formų *rank-ājen, *žem-ējen...“ direkt mot det som visas under hela arbetet Seržant (2004b). Dessa former är enligt vår uppfattning ärvda från indoeuropeiskan (se närmare

³Dessutom blev vi mycket glada över att på detta sätt finna bekräftelse på våra egna antaganden hos en så auktoritativ forskare som Kazlauskas.

P A S T A B O S

103

Seržant 2004b) och kan därför på intet sätt vara nya. Zinkevičius anser till exempel också att formen iness. sg. av *ā-deklinationen är den äldsta bland inessiverna (Zinkevičius 1982: 21). Vidare rekonstruerar vi här, i enlighet med Stang (Stang 1966: 128) och hans argument, den inessiva postpositionen *-ēn. Således existerade enligt vår uppfattning verkligen formerna *rank-ājēn, *žem-ējēn (utan att ange prosodin) före Leskiens lag verkade (eftersom de annars inte skulle ha förkortats enligt denna lag) och följaktligen, vid sidan av formerna av den gamla lokativen i-deklinationen på *-ēi.

3.

„Följaktligen måste det vid sidan av singularis av ā- och ē-klasserna, det nya inessivet med *āien respektive *-ēien, även ha funnits singularis av i-stammen med *-ēien...“ (Rosinas 2005: 178).

Formen av singularis inessiv i i-deklinationen uppkom kronologiskt betydligt senare, jfr Seržant (2004b: 62–63), Zinkevičius (1982: 21–22).

4.

„De östbaltiska språken [...] förkortade singularis lokativ i i-stammen *-ēi (dvs. *ēi > ei) enligt principen om typologisk enhetlighet, jfr:

ā-stam ē-stam i-stam sg. dat. *-āi *-ēi *-ei sg. lok. *āi *ēi *ēi > *ei“ (Rosinas 2005: 178–179).

Här tas prosodin inte med i beräkningen; alla dativändelser måste ha haft cirkumflex accent, eftersom de inte förkortades enligt Leskiens lag: rankai, žētei, akie. Ändelsen i i-deklinationen måste ha haft akut accent, eftersom urindoeuropeiskt *ēi i litauiskan ger akut accent. Rekonstruktionen av loc. sg. av *ā- och *ē-deklinationerna som *āi respektive *ēi är inte bevisad; dessutom är den ur den moderna indoeuropeistikens perspektiv mycket osannolik. Snarare bör det här ha rört sig om korta *-ai < *-ah₂-i #, *-(ə)iai < *(i)iah₂-i #. Följaktligen är denna analogi inte helt noggrant formulerad. Dessutom är antagandet om analogi enligt vår uppfattning alltid ändå en sista utväg, och det är bättre att försöka förklara en viss utveckling i enlighet med konkreta fonetiska lagar.

„Den så förändrade grammatiska morfemen i i-stammen kunde tillsammans med ei därefter utvecklas till *-ē. Att en sådan utveckling är möjlig visas av formerna med -ie i singularis inessiv i lettiska dialekter (i höglettiska dialekter även med -ī).“ (Rosinas 2005: 179).

Om vi har förstått rätt antar Rosinas här att endast *ei övergick till ie, men inte *ēi; jfr dock lettiska siet men sēju. Med andra ord kan lettiskt ie i en obetonad stavelse gå tillbaka såväl på urgammalt baltiskt långt *ēi som på den korta diftongen *ei. Det vill säga, de lettiska uppgifterna tycks inte visa att man måste anta denna analogi och inte heller i allmänhet förkortningen *ēi > *ei.

104 |

PASTABOS

5.

„... en adesivisk konstruktion, lokativ + postposition *p(r)ē, t.ex. *akē̄ p(r)ē, kunde ha existerat, vars första komponents -ē̄ efter Leskiens lag blev -i (som Seržantas hävdar), och först därefter växte postpositionen (enligt Seržantas uppfattning, pi) samman med lokativformen. Om det var så som Seržantas hävdar, borde ē-stammens singularis adesiv inte heller vara ett undantag: enligt Seržantas ”logik” borde man också förvänta sig former av typen *upip för ē-stammens singularis adesiv. Utan att ta sig ur denna onda cirkel kan man inte heller på allvar tala om den förutsättning för adesivets uppkomst som Seržantas försvarar.“ (Rosinas 2005: 179).

Här vill vi påminna om att Leskiens lag inte gäller diftongen urindoeuropeiska *ēi – endast urindoeuropeiska *īe >) förkortas> till i (se exempelvis Stang 1966: 115; Kazlauskas 1968: 96, passim). Naturligtvis kunde denna urindoeuropeiska *ēi (< eller urbal tiska *(i)ēi < och indoeuropeiska *(i)ēih₂), inte övergå till **īe och följaktligen inte vara föremål för Leskiens lag. Diftongen *āi förkortas inte heller enligt Leskiens lag. Således följer formen **urip(i) inte på något sätt av våra resonemang.

6.

„Att vifta med indoeuropeiska folianter är knappast ett gott argument [...]. Om dativformen med -i inte rekonstrueras i indoeuropeiska arbeten, är det ett indoeuropeiskt problem. Baltisterna har inget med saken att göra. Följaktligen behöver indoeuropeisterna sätta sig in bättre i baltiska språks substantivmorfologi“ (Rosinas 2005: 179).

Här kan man dra en metodologisk analogi och anta att urbal tiskan hade en dativändelse på -am för *o-deklinationen (t.ex. tēv-am), eftersom denna ändelse redan förekommer i de äldsta lettiska texterna, medan det faktum att baltisterna rekonstruerar en annan ändelse redan är deras problem, och de måste bekanta sig mer seriöst och djupgående med lettiskans data. Med andra ord bestäms denna ståndpunkt av att fakta från andra indoeuropeiska språk ignoreras.

„Dativ med -i erkänns av de främsta specialisterna på litauiskans historiska morfologi (se Kazlauskas 1968, 144 ff.; Zinkevičius 1980, 164).“ (ibidem)

Såvitt vi kan bedöma rekonstruerar Kazlauskas (loc. cit.) inte för urbal tiskan en dativändelse i sg. *-i. Alla rekonstruktioner som föreslås här går tillbaka på indoeuropeiska *-ei. Han medger emellertid att en sådan form förekommer i dialekter och gammallitauiska texter, vilket vi inte heller bestred. De flesta baltister torde hålla med om att ändelsen -i i gammallitauiska texter inte är ursprunglig, utan uppkom antingen analogiskt eller av andra orsaker⁴.

7.

„Jag vet inte vad som fick Seržantas att dra slutsatsen att kurp i sådana meningar till exempel är en relikt av ett adesiv som en gång funnits: Kurp jedams? Kurp tu mani nes? [...] Följaktligen har adverbet kurp inte en betydelse som är utmärkande för adesivet. Det påminner snarare om allativ eller illativ…“ (Rosinas 2005: 180).

⁴ Jfr vår hypotes i Seržantas (2004b: 56).

PASTABOS

105

7.1. Det är riktigt att kur och šurp i modern lettiska har betydelsen ’rörelse’ och snarare besvarar frågan vart? Man bör dock erinra om att en sammanfallning av essiviska och lativiska betydelser har ägt rum i lettiskans historia, jfr loc. sg.: mēs esam ciemos; mēs braucam ciemos; kur viņš iet? kur viņš ir? Detta fenomen spred sig även till vissa litauiska dialekter, jfr: tėvas yrà miškan’ (Ill.), tėvas ēina miškel (Lok.) Zinkevičius (1966: 200–201). Se Wälchli (1998: 214), Серебренников (1959: 245f), Seržants (2004c) för en utförligare behandling. Följaktligen är det förståeligt att riktningens och platsens betydelser här kunde sammanfalla. Samtidigt förekommer en lokativ (essivisk) betydelse i gammallettiska texter, jfr Tehws es gribbu ka kurp es eßtmu arr tee ar mannim irr (Tas Jauns Testaments, 1685, Joh. 17.24).

Mot bakgrund av dessa fakta förefaller det metodologiskt inkorrekt att projicera den moderna betydelsen hos formen kurp på gammallettiskan och i synnerhet på urlettiskan.

Med hänsyn till adverbet kurps morfologiska form är det svårt att föreställa sig att denna form går tillbaka på en gammal allativ eller illativ. Snarare har formen historiskt sitt ursprung i lokativformen av det interrogativa/relativa pronomenet kas, till vilken postpositionen -p har fogats. Vi fann Rosinas förslag, att kurp är en kalkering av tyskans wohin, intressant. Rosinas avsåg här sannolikt den medellågtyska (mittelniederdeutsch) frasen war henne/ wa hen. Här kan emellertid vissa kronologiska problem uppstå:

– saken är den att fram till ungefär 1400-talet användes endast det interrogativa och relativa war i betydelsen ”wo” och ”wohin” (Grimm 1960: 1016; Lübben 1980: 555).

– orden wa(r) och hen skrevs åtskilda fram till ungefär 1500-talet. Här är hen huvudsakligen en avskiljbar verbal partikel, jfr medelhögtyska: wa ist din mantel komen hin (Grimm 1960: 1017) ”wo ist dein Mantel hingekommen?”

– samtidigt är den lettiska formen kurp belagd redan i Tas Jauns Testaments, 1685 (Math. 8.19; Luc. 9.57 m.fl.).

Vid genomgången av de viktigaste källorna till medellågtyskan och medelhögtyskan får man intrycket att kombinationen wahen har en något annan funktion än kurp i lettiskan; hen förblir här i stor utsträckning bunden till verbet (som avskiljbar partikel). Även i modern tyska förekommer som regel paren: Wohin gehst du? och Wo gehst du hin? Lettiskans kurp har inga parallella konstruktioner av detta slag.

Vidare anges i LKŽ den litauiska formen kurp, dock med endast en källa. En annan hänvisning till den litauiska parallellen kurpi finner vi hos Arumaa (1934: 101).

Det förefaller möjligt att den gamla formen kurp, som Rosinas föreslår, under påverkan av konstruktionen viruop iet kom att befästa betydelsen riktning (”vart”). Med tanke på att essiv och allativ i övrigt praktiskt taget har gått förlorade i lettiskan förefaller en sådan semantisk konsolidering av formerna sannolik.

8.

8.1. Som avslutning vill vi påpeka att Rosinas övergripande ståndpunkt om uppkomsten av singularis adessiv fortfarande inte är helt klar för oss. Anser han att singularis adessiv har bildats på grundval av den fornösterska dativen? I så fall är det obegripligt varför han inte konkret besvarade

106 |

PASTABOS

vissa punkter i Seržant (2004a) som just rör denna fråga⁵ och dessutom i Rosinas (2005: 177, fotnot) påpekade att han inte hade gjort ett sådant uttalande (att singularis adessiv grundar sig på den fornösterska dativen); innebär det alltså att vi har förstått slutsatserna i Rosinas (1999) fel?

8.2. När det gäller den idé som framfördes i Seržant (2004b), fann vi här över huvud taget inga hänvisningar till Rosinas ståndpunkt i denna fråga, och inte heller någon konkret kritik, även om vi gärna skulle vilja få veta hans uppfattning och framför allt hans argument.

ЛИТЕРАТУРА

ARUMAA, P. 1934: Untersuchungen zur Geschichte der litauischen Personalpronomina, Tartu: Acta et commentationes Universitatis Tartuensis.

GRIMM, J. und W. 1960: Deutsches Worterbuch, bearbeitet von Ludwig Sutterlin und den Arbeitsstellen der Deutschen Wörterbuches zu Berlin und Gottingen 14. Band, II. Abteilung, Wilb-Ysop, Leipzig Verlag von S. Hirzel.

LÜBBEN, A. 1980: Mittelniederdeutsches Handwörterbuch. Nach dem Tode des Verfassers vollendet von Christoph Walther. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

ROSINAS, A. 1999: Inesyvo ir adesyvo formų kilmės ir raidos klausimu. Baltistica 34 (2), 173–183.

ROSINAS, A. 2005: Dar dėl adesyvo kilmės aiškinimo. Baltistica 40 (2), 177–181.

СЕРЕБРЕННИКОВ, В. А. 1959: О некоторых возможных причинах происхождения иллативного значения у латышского локатива. In: E. Sokols, ed., Rakstu Krājums. Veltījums akadēmiķim profesoram Dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei. Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība, 243–246.

СЕРЖАНТ, И. А. 2004a: К вопросу об образовании адессива. Acta Linguistica Lithuanica 51, 49–57.

SERŽANT, I. A. 2004b: Zur Vorgeschichte des Inessivs. Acta Linguistica Lithuanica 51, 59–67.

SERŽANTS, I. A. 2004c. Einige Bemerkungen zur Geschichte des Illativs. Baltu Filoloģija 13 (1), 113–120.

STANG, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo etc.: Universitetsforlaget.

WALCHLI, B. 1998: Der Synkretismus der Lokalkasus im Lettischen und Livischen. Linguistica Baltica 7, 207–229.

ZINKEVIČIUS, Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis.

ZINKEVIČIUS, Z. 1982: Lietuvių kalbos postpoziciniai vietininkai. Baltistica 18 (1), 21–38.

Ilja Seržants Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva

⁵ Например, к какой форме датива он возводит ад. типа šipui(1) или namui(1).