ĮVAI RENYBĖS

Kazimieras GAIVENIS

NAMN PÅ NÅGRA FISKAR

Kanske fångar också vi en guldfisk efter alla olyckor och krig.

A. Baltakis

I världens hav, floder och sjöar lever omkring 21 000 fiskarter. En del av dem ägnar människan ingen uppmärksamhet alls, eftersom de är pyttesmå (1–2 cm) och oansenliga. Andra fruktar man som pesten, eftersom man vet att deras vassa tänder kan skada badande eller människor som kommit i vattnet av andra skäl så svårt att de dör. Andras färg och form fångar ögat, och därför håller människan dem i akvarier och beundrar dem. En fjärde grupp fångar man så gott man förmår, saltar, fryser in och lägger i stekpannor. Människans förhållande till fiskarna har alltså varit olika sedan urminnes tider.

.. I Litauens sötvatten lever omkring 60 fiskarter, och i Östersjön utanför Litauens kust ytterligare omkring 30 arter. De flesta av våra fiskar är inhemska, några är införda och acklimatiserade.

De äldsta litauiska fisknamnen är gamla indoeuropeiska ord, till exempel: erškėtas, ešerys, karšis, lašiša, lydeka, lynas, menkė, plekšnė, ungurys, vėgėlė med flera. Ett utmärkande drag hos våra fisknamn är synonymrikedomen. De populära fiskarna har kallats åtminstone flera olika namn, till exempel: gružlys (Gobio gobio) – kilbūkas, zablys, gūirė, gramzdė, kriaunys; kūoja (Rutilus rutilus) – mėkšras, brunšė; plākis (Blicca bjoerkna) – béržalpe, plėgždė, ykutis; raudė (Scardinius erythropthalmus) – raudonsp...

De liknar varandra, och därför blandar många också ihop deras namn. Till exempel liknar sėliavos (Coregonus albula) mycket sikar (Coregonus lavaretus). Dessutom finns den senare fisken i många varianter. Iktyologer säger att det lever minst fyra former av sik i Litauens vatten, till exempel: Baltijos sykas, ežerinis sykas med flera. Den största siken fångades 1985 i Tau-

86

ragnė. Den vägde 4,2 kg, var 76 cm lång och 1,4 m. gammal¹. J. Lyvinskis kallade sik med ordet šalvė, medan ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (1993) säger att ordet šalvis felaktigt används om minst fyra fiskar: öring, sik, harr och asp. Professor T. Ivanauskas kallade däremot norsar för salava, šalava. Fisknamnen är alltså ganska förvirrande. Bara specialister kan reda ut dem.

En annan typisk egenskap hos fisknamnen är att vi litauer har bildat motsvarande verb av fisknamnen, vilka betyder att fånga dem, till exempel: aukšliúoti, lydekauti, stintinėti, šapalaúti (šapalinėti) och så vidare. En sådan ordbildning är inte typisk för vissa andra språk som vi känner bättre till. Till exempel är konversion mycket vanlig i engelskan (jfr the fish ”fisk” och to fish ”fiska”), men engelsmännen skulle inte säga to burbot ”fiska lake” utan säger catch burbots. Inte ens våra grannar letterna kan säga ”fiska lake”, utan säger ķert vēdze-les.

Vi har också jämförelsevis få litauiska efternamn som härrör från fisknamn, till exempel: Lydys, Lydekà, Lydekáitis, Lidekáuskis, Lidekávičius; Vėgėlė (och Vėgelávičius); Karosas, Šapalas; Šalvìs (och Šalvys); Kūjoja. Intressant nog finns det inget litauiskt efternamn Ešerys (åtminstone hittar vi det inte i ”Lietuvių pavardžių žodynas”), trots att dessa fiskar är bland de mest populära i Litauen.

Nors (Osmerus eperlanus L.) var, med professor V. Urbutis ord, en gång i tiden den främsta födan för tusentals människor, särskilt de fattiga, vid Kuriska näsets laguner². På våren gick alla ut för att fånga nors. Poeten E. Matuzevičius skriver så här om norsfisket:

Denna sed kan man inte ändra på, Så är det bara, och väder spelar ingen roll: Om du går ut på vårens första fisketur, Är du frisk hela året³.

¹ V i r b i c k a s J. Lietuvos žuvys. V., 1986, P. 34.

² U r b u t i s V. Baltų etimologijos etuidai. V., 1991. P. 175.

³ M a t u z e v i č i u s E. Rinktiniai raštai. V., 1987. T. 1. P. 136.

87

Ordet stinta är en germanism, medan det av östborna använda ordet stinka är en polonism. Sjösikarna, som zoologerna kallar ežerinėmis stintelėmis (Osmerus eperlanus m. relicta), doftar intensivt och angenämt. Folk i La-banoras säger att de doftar som nyjästa gurkor. Nordsjöns didstintės doftar inte. Efter kriget kallades de en tid med det ryska ordet (som egentligen är finskt) moiva. Nu har termen stintenė skapats för att beteckna dem.

I den stora ”Litauiska språkordboken” finns följande mening från A. Juškas ordbok under ordet seliava: ”Seliava har ett vitt öga, medan smaila har ett rött.” Vilken rödaögd släkting till seliavan talade alltså A. Juška om? Av samma ordbok framgår att ordet smaila användes om två fiskar: löja och stensimpa. Tyvärr har ingen av dem röda ögon. Så kanske användes ordet smaila även om en tredje fisk – raudė, eller žiežulė (Scardinius erythrophtalmus L.)? Dess ögon har verkligen en röd fläck på den övre delen. Även mörtarnas, eller mekšrų (Rutilus rutilus L.), ögon är förvisso röda. För övrigt användes ordet žiežulė (”bli arg”) sannolikt också om denna fisk på grund av dess röda ögon.

Det händer att yngel kallas något annat än de vuxna fiskarna. Ordet nėgė är till exempel en germanism. Med prof. V. Urbučio ord: ”litauerna har snarare fått detta namn – troligen via kuršininkarna från lettiskan”. Inom systematikens terminologi är ordet nėgė relativt nytt. J. Elisonas använde ännu inte ordet, utan kallade fisken i fråga septyntaškė (vid dess huvud finns sju par gälspringor som liknar prickar). Prof. T. Ivanauskas var sannolikt den förste som införde ordet nėgė i fiskens systematiska terminologi. A. Juška och F. Kuršaitis kallade flodnejonögat (Lampetra fluviatilis L.) devynakė. Det verkar som om valet av talet ”nio” här motiveras endast bildligt, nämligen: nio betyder ”många” (jfr fågelnamnet devynbalsė – Sylvia). Nejonögats yngel kallas graužavirba (graužavirbla), smegžernė med flera. Sammansättningsleden i dessa ord visar att de små fiskarna gärna gräver sig ner i flodbottnen. Ordet

‘ Urb u l i s V. Samma verk. S. 153.

88

vingilis betyder i själva verket inte graužavirba, utan en individ som ännu inte har genomgått metamorfosen⁵. Smånejonögats (Lampetra planeri) vingilis kan till och med leka. Alla nejonögon är parasitiska, blodsugande fiskar. Zoologen J. Elisonas skrev målande om dem: ”Septyntaškė livnär sig oftast på kadaver eller, om den lyckas suga sig fast, även på levande fiskars kroppar. Den tackar inte heller nej till olika små vattendjur, till exempel maskar och annat. När septyntaškė har sugit sig fast på något vattenlevande djur gnager den först hål på dess hud med sina hornartade tänder, och börjar sedan, som en riktig parasit, suga i sig allt kroppsvätska och kött från sin värd med tungan. Septyntaškės vållar ibland fiskarna mycket bekymmer, eftersom de kan förstöra deras nät på en enda natt när de angriper dem; med andra ord äter de upp fiskarna som fastnat i näten”⁶.

De äldre litauiska fisknamnen är till största delen inte sammansatta ord. Nyare namn bildas (antagligen genom analogi) mycket ofta med efterleden žuvis (-žuvė), till exempel: bizonžuvė (Ictiobus ap- prinellus), katžuvė (Ictalurus punctatus), saulažuvė (Leneaspius delineatus), taukvė (Pholis gunellus L.), vėjažuvė (Belone belone L.), vilkžuvė (Anarchichas lupus L.) med flera. Från ”Hushållsencyklopedin” (V., 1987) kan man också lägga till juodažuvę (en stor fisk som ibland väger upp till 10 kg och fångas i de norra haven i Fjärran östern), šernažuvę (en liten men välsmakande fisk som fiskas nära Hawaiiöarna) och papūgažuvę (en mycket välsmakande fisk som fångas utanför Kubas kust). Sådana namn är möjliga, men denna typ av ordbildning bör inte utvidgas alltför mycket. Ur systematisk synvinkel är alla dessa namn dåliga, eftersom de strider mot kraven i de internationella nomenklaturkoderna. Dessutom bör man undvika primitiva översättningslån när man skapar nya ord, till exempel lydėlinė baltažuvė (Champsocelus esox), jfr ryska щучья белокопка. Den borde kallas något annat (till exempel paprastąją ledžuvę). Även namnet didžiažuvė (Percottus glenhi) är ganska dåligt, jfr ryska головешка. Man skulle kunna anpassa namnet på mögelsvampen (Aspergillus) i klassen borstskivlingar till den, det vill säga galvenė. Alltså skulle artnamnet kun-

⁵ Urbutis V. Samma verk. S. 153.

⁶ Elisonas J. Zoologijos vadovėlis aukštesniosios mokykloms. K., 1925. P. 386.

89

na vara paprastoji galvė.

Stavningen av vissa fisknamn varierar mycket ofta. Till och med i böcker som getts ut mycket omsorgsfullt förekommer ibland felaktiga stavningar, till exempel: skernukis (= skerssnukis), strimėlė (= strimelė) och så vidare. I ”Hushållsencyklopedin” (1987) hittar man andra olämpliga namn, till exempel čavica (= Stillahavslax), saida (= grönlandstorsk), vobla (= kaspisk mört) med flera.

Den mest skräckinjagande av alla exotiska fiskar är förmodligen piranija (Rooseveltiela nattereri). Zoologer kallar den ofta också amerikiniu lašiškarpiu. Vid sidan av ordet piranija förekommer ibland även den icke normerade formen piraja. Dessa fiskar lever i Amazonbäckenet. Deras rovlystnad sägs vara obeskrivlig. En fiskare skrev så här: ”En gång när vi rodde över floden sköt vi ett vildsvin som också simmade tvärs över floden bredvid oss. Indianen som satt vid styråran band vildsvinet vid båten, och vi bogserade det i land med avsikt att ordna en festmåltid. Men våra drömmar fick inte gå i uppfyllelse: en stor flock pirajer (= piranjor – K.G.) kände lukten av blod, omringade genast vildsvinet och kastade sig över det. På ett ögonblick började vattnet koka av de plötsliga rörelserna hos dessa små djävlar, som slet loss bitar av vildsvinskött. När vi pasiekėme den andra stranden fanns det nästan ingenting kvar av vildsvinet”⁸. Ordet piranija har kommit via portugisiskan från tupispråket (de brasilianska indianernas språk). Prof. T. Ivanauskas skrev, när han beskrev en expedition till Brasilien, att de fångade pirajor i sjön Piri-Piri, vilket på den lokala indianstammens språk betyder ”fisk, fisk”⁹. Det kan alltså vara så att även roten i ordet piranija betyder fisk.

Akvariefiskarna är också intressanta och vackra: gupiai, som skimrar i regnbågens alla färger, de flegmatiska guramiai, gröna och livliga pecilijos, teleskopai, silverkarparnas storögda kusiner, de rosafärgade kardučiai, šamukai, som med sina skäggtömmar känner sig fram på bottnen, de färgstarka bråkstakarna gaidėliai, de graciösa svarta molinēzijos, de platta skaliarai och så vidare. Namnen på nästan alla dessa små fiskar är icke-litauiska. Det förekommer också felaktiga namn. Till exempel kallar akvarister ofta karduočius (Hipophorus) för-

⁷ Virbickas J. Samma verk. S. 19, 57.

⁸ Om kontinenter och länder. K., 1979. S. 17–18.

⁹ Ivanauskas T. Trys mėnesiai Brazilijoje. V., 1960. P. 112.

90

oftare kallas svärdbärare, eftersom hanarna hos dessa fiskar har ett stjärtutskott som liknar ett svärd. Det sistnämnda ordet är ofta en översättning från latin. J. Pabrėža försökte en gång skapa liknande översättningslån till termen svärdbärare inom växtsystematiken, men senare ersattes de alla av andra termer.

För några småfiskar från varma vatten, som också hålls i akvarier, har vi tillsammans med specialister skapat ett antal litauiska namn, till exempel: grå gäddling (Ctenolucius hujeta insculpatus), grön spindelfisk (Labeo frenatus), vanlig prickfisk (Chilodus punctatus) med flera. Men detta är bara början på arbetet. Många akvariefiskar saknar fortfarande lämpliga litauiska namn. Dessutom återstår det att ordna även deras fisknamn.

91