LINDA LAUZE

Liepājas universitet, Lettland

FUNKTIONER OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR VARIETETER AV DET LETTISKA SPRÅKET: RADIO- OCH TV-JOURNALISTERS ÅSIKTER

Syftet med föreliggande artikel är att karakterisera de funktioner och användningsområden för varieteter av det lettiska språket som kan utläsas ur intervjuer med radio- och tv-journalister. Studien bygger på intervjuer med 24 lettiska radio- och tv-journalister samt programledare. Den ingår i projektet Baltic Sociolinguistics (BalSoc): Linguistic Awareness and Orientation in Lithuania and Latvia (projektledare Dr Loreta Vaicekauskienė), som lämnades in till Litauens statliga stiftelse för vetenskap och studier av Institutet för det litauiska språket. De standardiserade intervjuerna, som genomfördes ansikte mot ansikte och omfattade sammanlagt 883 minuter, bestod av 20 frågor med fokus på följande frågor: språkdrag, språkets prestige, journalisternas språkliga och kommunikativa kompetens, språkpolitik och språksituationen i Lettland samt uppgifter om respondenterna (ålder, födelseort, modersdialekt, utbildning, arbetslivserfarenhet) och de program de ledde. Urvalet bestod av 24 män i åldrarna 32–48 år, representanter för både nationella och kommersiella audiovisuella medier. Efter ingående diskussioner och förundersökningar inom projektet kategoriserades företrädare för denna sociala grupp som typiska radio- och tv-journalister och programledare. Det bör vara en uppgift för genusforskningen att analysera ”varför radio och tv i de flesta västländer har män i nyhetsprogram och som programledare för dokumentärer och andra ’seriösa’ program” (Kroløkke, Sørensen 2006: 91). Föreliggande artikel behandlar radio- och tv-journalisters åsikter om funktioner och användningsområden för litterärt språk, talspråk, slang och subdialekter, inte enbart i audiovisuella medier utan även i andra diskurser.

190

KALBOS KULTŪRA | 82

DET LETTISKA SPRÅKETS STRATIFIERING

Inom modern lingvistik finns det ingen enhetlig uppfattning om det lettiska språkets stratifiering. Inta Freimane föreslår till exempel att varieteter av lettiska delas in i standardspråk och icke-standardspråk, där litterärt talspråk ingår i standardspråket och vardagligt talspråk är en varietet av icke-standardspråket (Freimane 1993: 27–28). Jānis Rozenbergs har en liknande uppfattning, uttryckt med andra termer (Rozenbergs 2004: 143–145). I de ovan nämnda synsätten tillämpas kriteriet litterärt – icke-litterärt. Om vi betraktar frågan ur ett sociolingvistiskt perspektiv är talspråk en självständig existensform för språket utanför det litterära språkets ramar. Det är en territoriellt obegränsad varietet av nationalspråket, vars främsta kännetecken är en spontan talad form och en informell talsituation (Lauze 2004: 160). Enligt Fergusons teori om diglossi har litterärt språk högre prestige i samhället än talspråk.

När det gäller slang har lettiska lingvister hittills ägnat större uppmärksamhet åt dess ordförråd. De mest betydelsefulla publikationerna i ämnet har skrivits av Ojārs Bušs och Vineta Ernstone; därtill kommer Ernstones doktorsavhandling och en ordbok över lettisk slang (Bušs 1979; Ernstone 1998; Ernstone 1999; Bušs, Ernstone 2006; Bušs 2006; Ernstone 2006). Vissa sociolingvister menar att slang kan vara en varietet av det lettiska språket (Druviete 1988: 198–199; Ernstone 1999: 8). Föreliggande studie hävdar att dialekter kan betraktas som territoriellt avgränsade varieteter, medan slang är en socialt avgränsad varietet av det lettiska språket. För att med säkerhet kunna hävda att slang har en självständig status krävs det dock ytterligare studier av andra nivåer av slang, inte bara ordförråd utan även fonetik, morfologi och syntax.

NATIONELL RADIO OCH TV: GÄLLANDE REGLER FÖR SPRÅKANVÄNDNING

Vi hävdar att personer som arbetar i medierna, särskilt i de nationella medierna, uteslutande bör använda standardspråk. Journalister som arbetar i

L. LAUZE. Functions and spheres of use of Latvian language varieties: radio and television journalists’ opinion

191

I de lettiska nationella radiomedarbetarnas anställningsavtal finns en särskild klausul om språkanvändning. Några av dess begränsningar är följande:

• Enligt avtalet får journalister inte använda slang, vulgära eller oförskämda uttryck.

• De måste undvika att använda alltför många främmande ord. Intervjuer och kommentarer på främmande språk måste översättas till lettiska.

• Dialekter tolereras endast när den intervjuade använder en språkvarietet och journalisten måste använda standardspråk, utom när programmet riktar sig till en särskild publik (till exempel talare av latgaliska dialekter).

• Journalister som arbetar för lettisk radio måste använda ett högkvalitativt, rikt standardspråk som motsvarar tidsandan och de vedertagna normerna.

• Studiecentret följer och utvärderar kontinuerligt radiojournalisters, kommentatorers och programledares tal med avseende på kvalitet och språkkultur.

Journalister som arbetar för lettisk television måste följa liknande regler. De måste alla ta hänsyn till Etiska principer för alla anställda inom journalistiken och lettisk television och Professionella standarder för lettisk televisions program. Här är några begränsningar:

• Språket måste vara tydligt och enkelt; överdrifter och tvetydiga uttryck måste undvikas.

• Programledare och journalister måste hålla sig till den lettiska standardspråkstilen.

• Användning av dialekter tolereras endast för att skydda särskilda samhällsintressen (till exempel för att bevara specifika dialekter).

• I televisionsprogram är det inte tillåtet att använda vulgära uttryck eller språk som strider mot gällande samhällsnormer.

• I undantagsfall är olämpliga uttryck (icke-standardiserade, oartiga) godtagbara om de bidrar till att ge information av högre kvalitet och om ett undvikande av sådana uttryck skulle kunna försämra programmets kvalitet.

192

KALBOS KULTŪRA | 82

SPRÅKETS FUNKTIONER

I intervjuerna om varieteter av lettiska uttryckte journalister och programledare sina åsikter med hänvisning till flera viktiga språkfunktioner, nämligen kommunikativ, referentiell, fatisk, emotiv, appellativ och estetisk funktion.

Kommunikativ funktion

I utövandet av språkets kommunikativa funktion genom audiovisuella medier dominerar standardspråket. Utifrån svaren på följande frågor kan vi dra flera slutsatser om situationen för andra språkvarieteter i masskommunikationen: Tycker du att det är tillåtet att använda vardagligt talspråk i radio och tv? Hur ser du på inslag av slang? Hur ser du på användningen av inslag från en lokal dialekt eller sociolekt? I vilka situationer är de lämpliga? De flesta respondenter medgav att de använde vardagligt talspråk och slang i audiovisuella medier, men satte samtidigt upp olika gränser med hänsyn till programmets tema, typ och publik. Dessa språkvarieteter kunde vara acceptabla i underhållningsprogram om vardagslivet för en bred publik, program om särskilda ämnen som populärmusik, sport och datorer samt program för unga, men inte i nyhetssändningar och andra allvarliga program. I vissa intervjuer begränsades användningen av icke-standardiserat språk till enskilda inslag. Det framhölls att journalisternas språkkänsla och instinkt i dessa fall borde hålla sig inom anständighetens gränser.

När man talar om inslag hämtade från andra språkvarieteter kan de behandlas inom ramen för den definition av den informativa stilen som Jānis Rozenbergs ger: ”den informativa stilen är en av den standardskrivna språkets stilar, där inslag av vardagligt talspråk används när det är lämpligt, och till och med (för att uppnå vissa effekter) inslag av icke-standardiserat språk” (Rozenbergs 2004: 94). Journalistspråket i radio- och tv-sändningar förekommer i muntlig form, men har också drag av både talat och skrivet språk. Å ena sidan använder journalister texter som skrivits i förväg när de talar i sina program. Å andra sidan kan de tala spontant när de leder programmet eller helt enkelt reagerar i en talsituation. Gränsen mellan förberett offentligt tal och spontant tal kan vara ganska vag, men spontant tal är det som

L. LAUZE. Functions and spheres of use of Latvian language varieties: radio and television journalists’ opinion

193

förknippas med större möjligheter att använda inslag av icke-standardiserat språk. Det handlar också om självkontroll. Enligt intervjumaterialet tänker programledarna mindre på hur de talar under sina egna program; de koncentrerar sig mer på samtalets innehåll. I den senaste språkvetenskapliga litteraturen har flera författare pekat på en tendens i språkbruket som kallas stilöverskridande, stilblandning eller stiltransparens (se Rozenbergs 2006: 114; Nitiņa 2004: 32; Ernstone 2009: 36–37).

Forskningsresultaten visar att det inte finns några tydliga skillnader i journalisternas språkliga inställning till vardagligt talspråk och slang. Inslag av vardagligt talspråk värderades något högre, men överlag ställde respondenterna inte vardagligt talspråk mot slang, med undantag för vulgära uttryck som hör till slangen. Vi kan nämna en stereotyp uppfattning om kollegornas arbete i det motsatta lägret. En företrädare för ett kommersiellt medium L¹ (42 år, man, arbetar med ett populärt program) framhåller att journalister som arbetar för den nationella radion och den nationella televisionen, vilka företräder staten, bör tala ett korrekt litterärt språk. En företrädare för ett public service-medium N (44 år, man, arbetar med ett program för en akademisk publik) påpekar i sin tur: ”ett privatägt medium kan fritt säga något som jag inte kan säga i ett public service-medium.” Särskild uppmärksamhet ägnas åt mängden inslag som hämtas från vardagligt talspråk och slang. De bör inte överanvändas. En programledare G (38 år, man, arbetar för en kommersiell radiostation med ett populärt program) har insett att ”ibland är tätheten av vardagligt talspråk i det offentliga rummet alltför hög, och man kan göra sig märkbar genom att tala på ett trevligare sätt”.

Ilze Lokmane tar upp massmediespråkets plats i systemet av funktionella undertyper och stilar och medger att normen för journalistisk stilistik under de senaste årtiondena har rört sig i riktning mot vardagligt talspråk (Lokmane 2009: 8). I flera intervjuer har radio- och tv-journalister uttryckt uppfattningen att slang inte bör bli samhällets enda kommunikationsmedel.

När man analyserar språkvarieteter som fyller en kommunikativ funktion bör det konstateras att användningen av subdialekter också är begränsad i audiovisuella medier. De bör endast tillåtas i särskilda fall, till exempel i särskilda program eller i regionala nyhetssändningar. Ett undantagsfall då en väl

¹ För att skydda respondenternas integritet hänvisas till varje person med en versal som inte motsvarar någon av personens initialer.

194

KALBOS KULTŪRA | 82

En känd musiker som leder ett populärt program och talar den latgaliska dialekten på en kommersiell radiostation får en positiv bedömning. Två respondenter har nämnt en ytterligare funktion hos en subdialekt. När den hörs i ett program kan den stärka lyssnarnas och tittarnas patriotism. Följande tanke, uttryckt av en representant för ett kommersiellt medium, G (38, man, arbetar med ett populärt program), är värd att diskutera. Han säger: ”i den hårda konkurrensen i massmedierna kan en programledare göra sig bemärkt om hen talar en subdialekt, men för att lyckas måste hen vara en personlighet.” För att förmedla information bör massmediernas språk vara begripligt, men i detta avseende har subdialekter (liksom slang) skapat kommunikativa barriärer. Det finns två diametralt motsatta uppfattningar om journalese. En radioprogramledare, G (38, man, arbetar för en kommersiell radiostation med ett populärt program), anser att den uppfattning som godtagits inom lettisk journalistik – att standardspråket är god journalese – är oacceptabel. En annan journalist, C (34, man, arbetar för en nationell radiostation med ett populärt program), anser inte att det är nödvändigt att använda icke-standardiserade språkvarieteter i massmedierna.

Referentiell funktion

Språkets referentiella funktion gäller främst kontexten i dess vidaste bemärkelse, ”som innefattar hänvisning till entiteter, händelser, sakförhållanden etc.” (Matthews 1997: 313). Inom diskursanalysen ”kallas denna nivå av språkbruk för språklig representation” (se Thornborrow 2004: 58). Journalisters och programledares två typiska slutsatser återspeglar den referentiella funktionen hos vardagligt tal och slang såväl som subdialekter. För det första är det nödvändigt att använda de ovan nämnda språkvarieteterna i radio och tv för att bättre beskriva en personlighet eller en talsituation. Det bidrar till att göra den aktuella informationen trovärdig. En radioprogramledare, J (33, man, arbetar för en nationell radiostation och utvecklar ett populärt program), föreslår till exempel att man föreställer sig en situation där en bonde i leriga stövlar, stående vid sin traktor, skulle tala om sina förväntningar på skörden på ett högt utvecklat akademiskt språk. Han tillägger att bonden i så fall skulle verka som en skådespelare. För det andra är det mycket viktigt att ge tydlig information, eftersom man i populära program om specifika ämnen, såsom sport, musik, bilar och trafik, föredrar vanligt förekommande vardagliga ord eller slanguttryck framför officiellt godkända termer som språkvetare har godkänt.

L. LAUZE. Functions and spheres of use of Latvian language varieties: radio and television journalists’ opinion

195

Appellativ funktion

När språket i audiovisuella medier fyller en appellativ funktion riktar det sig till lyssnare och tittare för att påverka dem. Intervjumaterialet visar att journalister är medvetna om massmediernas makt. I denna bemärkelse berör den appellativa funktionen också språkets normativa och terminologiska aspekter. Flera respondenter påpekar att nya termer som används i radio och tv lättare accepteras i samhället. Det är känt att massmediernas språk kan påverka språkets kvalitet i samhället. Journalisterna har därför också ett ansvar för det språk de väljer att använda. Vi kan instämma med en radioprogramledare, G (38, man, arbetar för en kommersiell radiostation med ett populärt program), som säger: ”i ett kommersiellt medium bör vi använda standardspråk eftersom barn lyssnar. Jag går inte mot rött när det finns barn i närheten.”

Fatisk funktion

I den fatiska funktionen, som säkerställer kontakt mellan talaren och mottagaren under kommunikationen, kan alla språkvarieteter användas, men journalister och programledare har ägnat särskild uppmärksamhet åt vardagligt tal och slang. En informell talsituation gör det möjligt att minska avståndet mellan samtalsdeltagarna, det vill säga mellan intervjuaren och publiken. En tv-programledare, A (41, man, arbetar för nationell television och utvecklar ett populärt program), påpekar att en journalist kan skapa den nödvändiga kontakten med den inbjudna personen före intervjun. En annan programledare, T (36, man, arbetar för en kommersiell radiostation med ett program för en akademisk publik), betonar att han ogillar att bli tilltalad på ett informellt och vänskapligt sätt. Detta återspeglar den språkliga attityden hos en betydande del av samhället; människor anser det oacceptabelt att bli tilltalade av främlingar med lettiskans informella pronomen tu (se resultaten från den sociolingvistiska undersökningen Lauze 2002). När journalister och programledare bedömer användningen av slang, som fyller en fatiskt och andra språkfunktioner, bör de ta hänsyn till följande sociolingvistiska slutsats: ”användningen av ord som ’fuck’ och ’shit’ i offentliga medier har blivit ett tecken på frigörelse eller ett uttryck för revolt, beroende på hur man ser på saken” (Spolsky 2003: 36).

196

KALBOS KULTŪRA | 82

Emotiv funktion

De flesta program kan knappast undvara att uttrycka språkets emotiva funktion. Vi bör dock skilja mellan två olika tv-funktioner som en tv-programledare, U (39, man, arbetar för en kommersiell tv-kanal med ett program för en akademisk publik), beskriver: nyheter bör förmedlas som information utan att någon personlig inställning visas, medan slang och enkla ord som uttrycker journalistens inställning kan vara acceptabla i ett annat program. Analysen av intervjuerna har visat att alla språkvarieteter kan fylla den emotiva funktionen.

Estetisk funktion

När de svarar på följande frågor Vad anser du vara ”god språkanvändning”? Vilket språk skulle du beskriva som gott? Vilka egenskaper kännetecknar ett gott språk? Vilket språk tycker du verkar mer tilltalande? och de ovan nämnda frågorna om respondenternas språkliga attityd till vardagligt tal, slang och subdialekter, har journalister och programledare också riktat sin uppmärksamhet mot språkets estetiska funktion. Språkets estetiska aspekt handlar om dess rikedom, som kommer till uttryck i epitet och synonymer och i vissa fall i dess klang. Av intervjuerna framgår att de ovan nämnda egenskaperna traditionellt betraktas som kännetecknande för litterärt språk. Flera respondenter har nämnt att användningen av subdialekter gör tidningsspråket mer färgstarkt och tilltalande. En programledare i televisionen, N (44, man, anställd vid den nationella televisionen, med ett program för en akademisk publik), jämför obildade människors språk, som är fullt av skällsord och jargonguttryck, med en säregen musik. Sammantaget är de intervjuade företrädarna för de audiovisuella medierna mer eller mindre medvetna om alla språkvarieteters estetiska funktion.

ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR LATVISKA SPRÅKVARIETETER

Språket kan fungera inom tydligt avgränsade användningsområden i samhället. En av de viktiga faktorerna vid analysen av språksituationen i en stat är användningen av litterärt språk inom de viktigaste områdena av samhällslivet. Med andra ord avses

L. LAUZE. Functions and spheres of use of Latvian language varieties: radio and television journalists’ opinion 197

språkets sociolingvistiska funktioner. Ina Druviete hävdar att det inom teorin om språkpolitik inte finns någon enhetlig och allmänt erkänd klassificering av sociolingvistiska domäner (Druviete 2007: 138). Inom lettisk sociolingvistik är följande indelning i 13 domäner allmänt accepterad:

Statliga och offentliga institutioner (parlament, ministerråd, ministerier).

Försvarsmakten, federal polis.

Självstyren, kommunal polis.

Transport och kommunikation.

Industri och jordbruk.

Hälso- och sjukvård, social trygghet.

Handel, sociala tjänster.

Högre utbildning, vetenskap.

Massmedier.

Grundskole- och gymnasieutbildning.

Kultur (litteratur, teater etc.).

Vardagsliv, informella kontakter.

Family (Druviete 2000: 10–11).

I svaren på frågan Finns det områden i livet och samhället där ett föredömligt standardspråk bör användas? kan de svarandes inställning till de domäner där det litterära språket används identifieras. De beskrivs på två sätt. För det första nämner journalister och programledare bestämda sociolingvistiska domäner, och för det andra talar de om företrädare för dessa domäner. De flesta svarande betonar att det litterära språket är den språkvarietet som ska användas i det offentliga rummet. I många fall preciseras svaret genom att domäner där det litterära språket används nämns, till exempel statliga och offentliga institutioner; högre utbildning och vetenskap; massmedier; grund- och gymnasieutbildning; kultur. Högre krav på användningen av det litterära språket ställs på politiker, parlamentsledamöter, forskare, lärare, journalister, radio- och tv-programledare etc. En representant för den offentliga radion, F (48 år, man, arbetar med ett populärt program), säger: ”de människorna, däribland politiker och olika stjärnor, är offentliga personer.” Flera svarande ställer det offentliga rummet mot privatlivet när de talar om de domäner där icke-standardiserat språk används, vilket omfattar vardagsliv, informella kontakter och familj.

198

KALBOS KULTŪRA | 82

SLUTSATS

Talspråket påverkar i betydande grad språkbruket i det offentliga rummet; intervjuresultaten visar dock att det lettiska litterära språkets ställning är stabil. När den kommunikativa funktionen förverkligas genom audiovisuella medier dominerar standardspråket. Å ena sidan begränsar de befintliga reglerna för språkbruk användningen av andra varieteter av lettiska i nationell radio och tv. Å andra sidan stärker journalisternas självkontroll, liksom deras kollegors och programmets lyssnares och tittares självkontroll samt deras egen övertygelse om det litterära språkets betydelse, dess ställning inte bara i de nationella utan också i de kommersiella audiovisuella medierna.

De intervjuade radio- och tv-representanterna talar inte om alla språkfunktioner² som återspeglas i tidningsspråk; de är dock medvetna om huvudfunktionerna och användningsdomänerna för alla varieteter av lettiska. När de talar om litterärt språk, talspråk, slang och subdialekter hänvisar de svarandes åsikter till de kommunikativa, referentiella, fatiska, emotiva, appellativa och estetiska funktionerna.

De flesta svarande har betonat att det litterära språket är en språkvarietet som ska användas inom de viktigaste områdena av samhällslivet. I flera fall ställs det offentliga rummet mot privatlivet; då omfattar de domäner där icke-standardiserat språk används vardagsliv, informella kontakter och familj.

I fortsatt forskning vore det nödvändigt att analysera de svarandes talbeteende när de producerar radio- eller tv-sändningar. Det skulle visa sambandet mellan deras språkliga attityd och den faktiska användningen av varieteter av lettiska.

REFERENCES

Bušs O. 1979: Latviešu valodas nedialektālā neliterārā leksika jeb slengs. – Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas Vēstis, nr. 2, 68–77.

Bušs O. 2006: Latviešu valodas slenga leksika teorētiskā un praktiskā leksikogrāfiskā skatījumā. – Lietuviešu un latviešu sastatāmās stilistikas jautājumi, Šauļi: ŠUL, 214–224.

Bušs O., Ernstone V. 2006: Latviešu valodas slenga vārdnīca, Rīga: Norden AB.

² There was no direct question about language functions in the interviews.

L. LAUZE. Functions and spheres of use of Latvian language varieties: radio and television journalists’ opinion

199

D r u v i e t e I. 1988: Par jaunatnes sarunvalodu. – Valodas aktualitātes – 1987, Rīga: Zinātne, 197–202.

D r u v i e t e I. 2000: Sociolinguistic Situation and Language Policy in Baltic States, Rīga: University of Latvia.

D r u v i e t e I. 2007: Augstākā izglītība sociolingvistisko jomu kontekstā. – Vārds un tā pētīšanas aspekti: rakstu krājums 11, Liepāja: LiePA, 138–146.

E r n s t s o n e V. 1998: Slenga elementi mūsdienu reklāmā. – Vārds un tā pētīšanas aspekti: rakstu krājums 2, Liepāja: LPA, 32–36.

E r n s t s o n e V. 1999: Latviešu valodas slenga leksika. Disertācijas kopsavilkums filoloģijas doktora grāda iegūšanai, Rīga: LU Latviešu valodas institūts.

E r n s t s o n e V. 2006: Aizgūtās interjekcijas latviešu slengā. – Lietuviešu un latviešu sastatāmās stilistikas jautājumi, Šauļi: ŠUL, 370–379.

E r n s t s o n e V. 2009: Par vārdu izvēli un stilu caurspīdīgumu publiskajā saziņā. – Valodas prakse: vērojumi un ieteikumi. Nr. 4, Rīga: LU Akadēmiskais apgāds, 36–41.

F r e i m a n e I. 1993: Valodas kultūra teorētiskā skatījumā, Rīga: Zvaigzne.

K r o l ø k k e C., S ø r e n s e n A. S. 2006: Gender Communication Theories and Analyses: from Silence to Performance, Thousand Oaks, London and New Delhi: Ssge Publications.

L a u z e L. 2002: Vecuma atšķirības uzrunas lietojumā. – Vārds un tā pētīšanas aspekti: rakstu krājums 6, Liepāja: LiePA, 434–440.

L a u z e L. 2004: Ikdienas saziņa: vienkāršs teikums latviešu sarunvalodā, Liepāja: LiePA.

L o k m a n e I. 2009: Publicistikas valodas vieta funkcionālo paveidu un stilu sistēmā. – Valoda: nozīme un forma. Plašsaziņas līdzekļu valoda = Language: Meaning and Form. Mass Media Language, Rīga: LU Akadēmiskais apgāds, 5–13.

M a t t h e w s P. H. 1997: The Concise Oxford Dictionary of Linguistics, Oxford and New York: Oxford University Press.

N ī t i ņ a 2004: Moderna cilvēka valoda, Rīga: Valsts valodas aģentūra.

R o z e n b e r g s J. 2004: The Stylistics of Latvian, Rīga: LU Akadēmiskais apgāds.

R o z e n b e r g s J. 2006: Publicistikas valodas stils latviešu valodas stilu sistēmā. – Lietuviešu un latviešu sastatāmās stilistikas jautājumi, Šauļi: ŠUL, 112–121.

S p o l s k y B. 2003: Sociolinguistics, Oxford: Oxford University Press.

T h o r n b o r r o w J. 2004: Language and the media. – L. Thomas [et al.]. Language, Society and Power. 2nd ed. London and New York: Routledge, 55–74.

Gauta 2009 11 17

200

KALBOS KULTŪRA | 82

LATVIŲ KALBOS VARTOSENOS VARIANTŲ FUNKCIJOS IR SRITYS: RADIJO IR TELEVIZIJOS ŽURNALISTŲ NUOMONĖ

Santrauka

Straipsnio tikslas – apibūdinti latvių kalbos vartosenos variantų funkcijas ir sritis, išryškėjusias pokalbyje (interviu) su radijo ir televizijos žurnalistais. Buvo tiriama žurnalistų nuomonė apie literatūrinę, šnekamąją kalbą, tarmes ir kitus kalbos vartosenos variantus bei komunikacinę, referentinę, fatinę, emocinę, apeliatyvinę ir estetinę kalbos funkcijas.

Darbe remiamasi 24 pokalbiais su Latvijos radijo ir televizijos žurnalistais bei programų vedėjais. Visi tyrime dalyvavę respondentai buvo 32–48 metų vyrai. Bendra pokalbių trukmė – 883 minutės. Interviu sudarė 20 klausimų, pagrindinė jų tematika susijusi su kalbos prestižu, kalbos politika ir bendra kalbos situacija Latvijoje, žurnalistų kalbine ir komunikacine kompetencija. Tiesioginių klausimų apie kalbos funkcijas nebuvo.

Tyrimo rezultatai parodė, kad šnekamoji kalba turi nemenką įtaką viešosios kalbos vartosenai. Tačiau nenustatyta, kad latvių literatūrinė kalba patiria didesnį neigiamą poveikį, jos padėtis pakankamai stabili. Nors žurnalistai ir programų vedėjai nebuvo linkę kalbėti apie žurnalistų kalbos funkcijas, iš pokalbių buvo aišku, kad jie suvokia pagrindines latvių kalbos vartosenos variantų funkcijas ir sritis. Toliau tiriant žurnalistų kalbą būtų svarbu išnagrinėti respondentų kalbinę elgseną jiems rengiant radijo ir televizijos laidas.

Tyrimas atliktas pagal Lietuvos valstybinio mokslo ir studijų fondo finansuotą projektą Baltų sociolingvistika: kalbinė visuomenės savimonė Lietuvoje ir Latvijoje (projekto vadovė dr. Loreta Vaicekauskienė).

LINDA LAUZE

Liepājas Universitāte

Lielā iela 14

Liepāja LV-3401 Latvia

[email protected]

L. LAUZE. Functions and spheres of use of Latvian language varieties: radio and television journalists’ opinion

201