B A L T Ų I R S L A V Ų K A L B Ų R Y Š I A I L I E T U V O S T S R M O K S L Ų A K A D E M I J A

SIMAS KARALIŪNAS

NÅGRA FRÅGOR OM DE ÄLDSTA RELATIONERNA MELLAN BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅK

Problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken har länge varit föremål för språkvetenskaplig forskning. Under många år undersökte och diskuterade forskare det, men nådde ingen enighet, och lösningen på problemet blev, kan man säga, ännu mer komplicerad. Diskussioner och meningsskiljaktigheter i frågan förs i dag med samma lidelse som för många år sedan. Att problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken är aktuellt framgår inte bara av det faktum att det, som ett av slavistikens viktigaste problem, diskuterades ingående vid den fjärde internationella slavistkongressen i Moskva (fyra föredrag hölls i ämnet), utan också av att en internationell kommission för studiet av baltisk-slaviska relationer inrättades 1962 på beslut av den internationella slavistkommittén. I kommissionen ingick ett dussintal framstående specialister inom slavistik och baltistik från elva europeiska länder¹. Problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken utgör ett av kommissionens arbetsområden. Problemet är aktuellt också därför att det ingår i den större kretsen av indoeuropeiska språkvetenskapliga frågor. Hur problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken löses påverkar delvis lösningen av många frågor om de baltiska och slaviska språkens historia. Det är självklart att problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken också har samband med enskilda frågor om litauiskans historia.

Att det beträffande problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken ”i dagens vetenskap förs häftiga diskussioner, vilka i enskilda fall till och med får en aktuell ideologisk-politisk innebörd”^² ställer också litauiska lingvister inför uppgiften att utan dröjsmål ge sin syn på frågan.

De baltiska och slaviska språken tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och härstammar från en språklig gemenskap som existerade för flera årtusenden sedan och som benämns på olika sätt – indoeuropeiska ur-

¹ Vid den femte internationella slavistkongressen i Sofia godkändes följande sammansättning av kommissionen: K. Korsakas (kommissionens ordförande, Sovjetunionen), J. Safarewicz (vice ordförande, Polen), S. Bernšteinas (Sovjetunionen), I. Duridanov (Bulgarien), V. Falkenhanas (DDR), K. O. Falk (Sverige), V. Georgijevas (Bulgarien), V. Holtumas (England), Č. Kudz inovskis (Polen), V. Kiparsky (Finland), B. Larinas (Sovjetunionen), Chr. Stangas (Norge), R. Šmitelinas (Frankrike), V. Toporovas (Sovjetunionen), P. Trostas (Tjeckoslovakien), A. Vračius (Rumänien).

² K. Korsakas, Jämförande språkvetenskap och den sovjetiska litauiska filologins uppgifter, LKK, 6, 1963, s. 13.

7

språk, språkfamilj, språklig enhet, språklig gemenskap eller gemensam epok³. Eftersom de baltiska och slaviska språken härstammar från en indoeuropeisk språklig gemenskap har de många gemensamma drag som ärvts från forntiden och som också återfinns i andra indoeuropeiska språk. Men vid sidan av detta har de baltiska och slaviska språken också gemensamma drag som inte kan förklaras med att dessa språk härstammar från en indoeuropeisk språklig gemenskap. Problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken består just i frågan om hur innovationerna i de baltiska och slaviska språken uppstod, det vill säga sådana gemensamma drag inom fonetik, morfologi och lexikon som kännetecknar de baltiska och slaviska språken och inte förekommer utanför deras språkområde.

För att besvara frågan om hur innovationerna i de baltiska och slaviska språken uppstod och vilken karaktär relationerna mellan dessa språk hade under de första århundradena efter att de skilts från den indoeuropeiska språkgemenskapen, har flera olika teorier utformats. Det första kapitlet i detta arbete ägnas åt forskningshistorien kring problemet med de äldsta baltisk-slaviska relationerna och åt en redogörelse för de teorier som har utvecklats.

Det andra kapitlet begränsas av utrymmesskäl till en analys av fonetiska företeelser; deras forskningshistoria redovisas och uppfattningar om deras ursprung och utveckling presenteras.

I det tredje kapitlet försöker man lösa några kronologiska frågor om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken (liksom andra indoeuropeiska språk).

För att så långt möjligt klargöra ursprunget till de gemensamma dragen i de baltiska och slaviska språken och tidpunkten då de uppstod, bygger författaren på material från baltiska, slaviska och andra indoeuropeiska språk. Bland de baltiska språken används främst litauiskt språkstoff, som ofta är arkaiskt och som inte alltid har beaktats tillräckligt vid behandlingen av detta problem.

Vid framställningen av materialet, särskilt i arbetets första del, har en kronologisk princip följts: forskarnas arbeten behandlas efter varandra i den ordning de publicerades. En forskares verksamhet hänförs till en period – i regel den då forskarens viktigaste arbete om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken utkom, även om enskilda artiklar i frågan kan ha publicerats under andra perioder. Exempelvis behandlas Chr. Stangs ståndpunkter i kapitlet om arbeten från 1920- och 1930-talen, trots att en av hans artiklar också publicerades 1963, och J. Kurilowiczs ståndpunkter i kapitlet om efterkrigstidens arbeten, trots att hans första artikel i den nämnda frågan utkom redan 1934.

Författaren till detta arbete gör inte på något sätt anspråk på att lösa problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken i dess helhet – det är ännu alltför komplicerat. Avsikten är framför allt att belysa det aktuella läget för forskningen om problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, ange styrkorna och svagheterna hos de teorier som finns i frågan och lägga fram argument för den teori som författaren anser vara den mest tillförlitliga.

³ I arbetet används omväxlande termerna ”urspråk” (праязык, Ursprache), ”språklig enhet” (языковое единство, Spracheinheit) och ”språklig gemenskap” (языковая общность, Sprachgemeinschaft), men de ges olika innebörd. Termen ”urspråk” passar för en språklig enhet med obetydlig dialektal uppdelning, som existerade under förhistorisk tid. Termen ”språklig gemenskap” används om en förhistorisk språklig enhet med större dialektal differentiering. När man behandlar den uppfattning som företräds av de forskare som erkänner existensen av ett baltisk-slaviskt språk efter upplösningen av den indoeuropeiska språkgemenskapen, används deras egen term ”baltisk-slavisk språklig enhet”.

8

HISTORIEN OM FORSKNINGEN OM DE ÄLDSTA RELATIONERNA MELLAN BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅK

Historien om forskningen om de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk har redan belysts ganska utförligt. Utvecklingen av de allmänna teoretiska ståndpunkter som rör dessa språks äldsta relationer behandlas i en omfattande artikel av N. Bogoliubova och T. Jakubaitė¹. V. Toporov beskriver ingående forskningens historia om dessa relationer i tre större artiklar². Här uppehåller vi oss främst vid de viktigare, särskilt teoretiska, momenten i forskningen om dessa relationer. Trots detta har upprepningar inte kunnat undvikas i denna och det ovan nämnda arbetet.

Frågan om relationerna mellan baltiska och slaviska språk i den jämförande språkvetenskapens grundläggares arbeten

Den vetenskapliga undersökningen av släktskapsförhållandena mellan enskilda språk inleddes i början av 1800-talet, då F. Bopps, R. Rasks och J. Grimms arbeten¹ lade grunden för den indoeuropeiska jämförande-historiska språkvetenskapen.

De första komparativisterna betraktade språkens släktskap på ett nytt sätt, med utgångspunkt i jämförande språkstudier.

Rasmus Rask (1787—1832) ägnade i sina arbeten ett betydande utrymme åt analysen av baltiska och slaviska språk. Han framhöll för första gången de baltiska språkens betydelse för vetenskapen, och sedan dess har dessa språk intagit en viktig plats inom den jämförande språkvetenskapen. R. Rask påpekade att de baltiska språken utgör en självständig gren av de indoeuropeiska språken och att de är besläktade med de slaviska och germanska språken.

Franz Bopp (1791—1867) hade en liknande uppfattning. Enligt honom² bildade preussiska, litauiska och lettiska en grupp nära besläktade språk, som anslöt sig till de slaviska språken. F. Bopp framhöll att de baltiska språken inte bör betraktas som en del av de slaviska språken. Han försökte fastställa en relativ kronologi för språkens ursprung, vars princip är följande: en närmare eller avlägsnare släktskap mellan språk beror på om de skilts åt tidigare eller senare. Med utgångspunkt i att de baltiska språken är mer besläktade med de slaviska än med andra språk menade F. Bopp att dessa språk sannolikt hade skilts åt betydligt senare. Det balto-slaviska språket hade skilts från sin asiatiska syster, som man enligt honom kunde kalla sanskrit eller inte kalla något alls, senare än de klassiska, germanska och

¹ Н. Д. Боголюбова, Т. А. Якубайтис, История разработки вопроса о балто-славянских языковых отношениях, „Rakstu krājums (Veltījums akadēmikim profesoram Dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei)“, Rīga, 1959, p. 331—375.

² В. Н. Топоров, Новейшие работы в области изучения балто-славянских языковых отношений, ВСЯ, 3, 1958, p. 134—161; Очерк истории изучения древнейших балто-славянских языковых отношений, УЗИСл, 17, 1959, p. 248—274; Из истории изучения древнейших балто-славянских языковых отношений, УЗИСл, 23, 1962, p. 3—43; jämför också O. Szemerényi, The Problem of Balto-Slav Unity—A Critical Survey, „Kratylos“, 2, 1957, p. 97—123; A. Vraciu, Slava si baltica. Problema vechilor raporturi dintre ele în lumina noilor cercetari, „Romanoslavica“, 12, 1965, p. 283—297, där den senaste forskningen inom detta område översiktligt behandlas.

¹ F. Bopp, Om sanskritspråkets konjugationssystem i jämförelse med det grekiska, latinska, persiska och germanska språkets, Frankfurt am Main, 1816; R. Rask, Undersökning om det fornnordiska eller isländska språkets ursprung, Köpenhamn, 1818; J. Grimm, Tysk grammatik, Göttingen, 1819 (2:a uppl. 1822).

² F. Bopp, Über die Sprache der alten Preussen, Berlin, 1853, p. 80.

9

det keltiska språket, men före den asiatiska grenens uppdelning i de iranska och indiska språkgrenarna. F. Bopp var alltså den förste som framförde tanken på ett baltisk-slaviskt urspråk och på nära förbindelser mellan de baltiska och slaviska språken och språken i den indo-iranska gruppen.

Jakob Grimm (1785–1863) erkände också de baltiska språkens jämbördiga ställning bland de andra indoeuropeiska språken. Enligt hans uppfattning vittnar de många lexikala motsvarigheterna om en gammal förbindelse mellan de slaviska och germanska språken. De baltiska och slaviska språken står sinsemellan betydligt närmare varandra än vart och ett av dem gör separat de germanska språken. De baltiska språken fungerar i viss mån som förmedlare mellan de slaviska och germanska språken. Detta innebär dock inte att de baltiska språken är en blandning av de sistnämnda språken. Enligt J. Grimm kan man inte heller anta att de slaviska och germanska språken skulle ha lånat de äldsta elementen i sina system från de baltiska språken. Enligt J. Grimm har gemensamma drag och likheter mellan de germanska, slaviska och baltiska språken uppstått därför att det länge har funnits en gemenskap mellan dem (Gemeinschaft)⁴.

De första komparativisternas synsätt sammanfattades och utvecklades vidare av August Schleicher (1821–1868), som i sina undersökningar ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om de baltiska språkens släktskap. A. Schleichers förståelse av språkens släktskapsförhållanden hänger samman med hans allmänna uppfattning om de indoeuropeiska språkens ursprung.

A. Schleicher utformade en sammanhängande hypotes om språkens genealogiska klassificering, kallad teorin om det ”genealogiska språkträdet” (Stammbaumtheorie). Enligt denna teori delades det gemensamma indoeuropeiska urspråket (indogermanische Ursprache) först upp i två grenar: en gren med de baltiska, slaviska och germanska språken (Slawodeutsch) och en gren med de indo-iranska, grekiska, italiska och keltiska språken. Den stora grenen med de baltiska, slaviska och germanska språken delades senare upp i två mindre grenar — den germanska (Deutsch) och den baltisk-slaviska (Slawolitauisch). Samtidigt delades också den andra grenen av det indoeuropeiska urspråket upp — först i en indo-iransk gren och en grekisk-italisk-keltisk gren. Senare, när grekerna hade skilts av, återstod det italiskt-keltiska urspråket. Den gren med de baltiska och slaviska språken som A. Schleicher kallade det baltisk-slaviska urspråket (Slawolitauische Ursprache) delades senare upp i de slaviska och baltiska grundspråken (Grundsprache), vilka i sin tur åter skulle delas upp i enskilda språk⁵.

A. Schleicher utvecklade alltså F. Bopps tanke om ett baltisk-slaviskt urspråk och införlivade den i en sammanhängande teori om det indoeuropeiska urspråkets uppdelning. Han angav tydligt det baltisk-slaviska urspråkets plats bland de indoeuropeiska språken och erkände dess genetiska förbindelser med det germanska urspråket. A. Schleichers auktoritet var så stor att de flesta språkforskare höll fast vid teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk under 1800-talets andra hälft och till och med i början av 1900-talet.

Under den jämförande historiska indoeuropeistikens framväxt diskuterade man inte huruvida ett baltisk-slaviskt urspråk hade funnits eller inte — alla erkände dess existens utan undantag — utan dess plats bland de andra indoeuropeiska språken. R. Rask ansåg att de baltiska och slaviska språken var närmare besläktade med språken i den indo-iranska (ariska) gruppen, medan F. Bopp, J. Grimm och A. Schleicher hävdade att de baltiska och slaviska språken var genetiskt besläktade med de germanska språken. Frågan om de baltiska och slaviska språkens plats förblev föremål för diskussion även under 1900-talets andra hälft.

³ J. Grimm, Geschichte der deutschen Sprache, Aufl. III, Leipzig, 1868, I, p. 9–10, 119; II, p. 711–712, 715.

⁴ J. Grimm, op. cit., I, p. 119.

⁵ A. Schleicher, Compendium der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, Aufl. III, Weimar, 1871, p. 6–7.

10

Baltų ir slavų kalbų seniausiųjų santykių tyrinėjimas XIX a. antrojoje pusėje

A. Schleicher dog övertygad om att han hade lyckats uppföra en fulländad och avslutad byggnad för den indoeuropeiska språkvetenskapen. Under andra hälften av 1800-talet började dock denna byggnad raseras. Och det var A. Schleichers egna lärjungar som började rasera den. Således granskade Johan Schmidt (1843–1901) teorin om det ”genealogiska språkträdet” kritiskt. Enligt hans mening visar fakta att de baltisk-slaviska (Lituslawische) språken är nära besläktade både med de germanska och med de indo-iranska språken. Därför kan, framhåller J. Schmidt, såväl ett baltisk-slaviskt-germanskt urspråk som ett baltisk-slaviskt-ariskt urspråk erkännas på samma grund. Följaktligen förblir de baltiska och slaviska språkens plats oklar. Den skulle klarna när man, enligt J. Schmidts mening, erkänner inte bara att de baltiska och slaviska språken inte skilde sig från vare sig de germanska eller de indo-iranska språken, utan också att de organiskt förenar dessa båda sistnämnda språkgrupper. Liksom det geografiskt inte finns några gränser mellan Europa och Asien, bör inte heller några strikt dragna demarkationslinjer finnas mellan Europas och Asiens språk. J. Schmidt tillägger att man överallt kan se en oavbruten övergång (continuierlicher Übergang) från ett språk till ett annat, och att det aldrig hade funnits några skarpa gränser inom det indoeuropeiska språkområdet: två dialekter långt från varandra, till exempel A och X, var oavbrutet sammanbundna genom de dialekter som låg mellan dem, B, C, D osv.

Med allt detta i åtanke föreslog J. Schmidt i stället för teorin om det ”genealogiska språkträdet” en ”vågteori” (Wellentheorie): ”I dess ställe skulle jag vilja framställa bilden av en våg som, när den rör sig bort från sitt centrum, sprider sig i koncentriska cirklar som ständigt avtar i styrka”². Enligt honom spreds alltså språkliga förändringar likt vågor från ett språk till ett annat.

J. Schmidts nya idéer innebar ett relativt stort steg framåt. Några av dem (indoeuropeiska dialekter, idén om geografisk kontinuitet m.m.) utvecklades vidare under 1900-talet.

Det är viktigt att framhålla att teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk inte väckte några tvivel hos J. Schmidt. Föremålet för hans undersökningar var de baltiska och slaviska språkens plats i den indoeuropeiska språkfamiljen.

Kitas A. Šleicherio mokinys Augustas Leskynas (1840–1916) bandė suderinti „genealoginio kalbų medžio“ ir „bangų“ teorijas. Jis manė³, kad baltų, slavų ir germanų kalbos galėjusios pergyventi bendrą istorinį etapą nepriklausomai nuo kitų ide. kalbų, taigi ir skilimą, kaip jis suprantamas A. Šleicherio teorijoje. Be to, visai tikėtina, kad baltų ir slavų kalbos buvusios ta grandimi, kuri jungusi germanų ir indų-iranėnų kalbas. A. Leskyno nuomone, nesą būtino reikalo pripažinti baltų-slavų-germanų prokalbę, nes tų kalbų linksniavimo sistemos, išskyrus kai kuriuos linksnius su bendru formantu -m-, nesančios jau tokios panašios⁴. Taigi „Vadinamoji „genealoginio kalbų medžio“ teorija visai neprieštarauja „perėjimo“ teorijai, jei taip trumpai pavadintume J. Šmito hipotezę“⁵.

¹ L Schmidt, Die Verwandtschaftsverhältnisse der indogermanischen Sprachen, Weimar, 1872, p. 16–27.

² J. Schmidt, op. cit., p. 27.

³ A. Leskien, Die Declination im Slawisch-litauischen und Germanischen, Leipzig, 1876, p. XII.

⁴ A. Leskien, op. cit., p. 157–158.

⁵ A. Leskien, op. cit., p. XII.

11

Varken J. Šmit eller A. Leskyn intresserade sig för de inbördes relationerna mellan de baltiska och slaviska språken. J. Hanuš riktade uppmärksamheten mot dem. Jan Hanušs (1858–1887) artikel⁶, som publicerades 1886, var den första som särskilt ägnades åt problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken.

J. Hanuš ställde två frågor: 1) Vad gör det möjligt att erkänna en gemensam baltisk-slavisk språkperiod? 2) Hur kan man mer exakt fastställa när balter och slaver talade ett och samma språk? Som svar på den första frågan anförde J. Hanuš ett dussintal gemensamma drag i baltisk och slavisk fonetik och morfologi: indoeuropeiska sonanters utveckling, de bestämda adjektivens böjning med mera. Hans andra argument för en gemensam baltisk-slavisk språkperiod var lånord av baltiskt ursprung i de finsk-ugriska språken kring Östersjön, vilka han betraktade som baltoslaviska (vid den tiden hade forskarna ännu inte klarlagt att de var rent baltiska till sitt ursprung). Som svar på den andra frågan gissade J. Hanuš att den baltisk-slaviska stammen måste ha splittrats i balter och slaver ungefär mellan 500-talet f.Kr. och 100-talet e.Kr., eftersom Herodotos neurier enligt hans mening var baltoslaver. Senare forskare bekräftade inte denna datering.

J. Hanušs artikel var betydelsefull genom att den konkret tog upp frågan om de inbördes relationerna mellan de baltiska och slaviska språken och att alla då kända gemensamma drag i baltiska och slaviska språk för första gången presenterades samlade på ett ställe.

Snart hamnade frågorna om släktskap inte bara mellan baltiska och slaviska språk utan också mellan alla indoeuropeiska språk i bakgrunden. Helt nya frågor (ljudlagar, analogi, lånord) trädde fram och stod under många år i forskarnas fokus⁷. En artikel⁸ av Karl Brugmann (1849–1919), en av de mest framstående företrädarna för den junggrammatiska skolan (Junggrammatiker), publicerades; i den uttrycktes skepsis mot teorin om urspråk: gemensamma innovationer i enskilda språk kan inte tjäna som argument för ett nära släktskap mellan språken, eftersom dessa innovationer kan ha uppstått oberoende av varandra i varje språk. K. Brugmann betraktade den samlade mängden innovationer inom fonetik, böjning, syntax och lexikon som det enda beviskraftiga argumentet för språksläktskap⁹.

Även om K. Brugmann var skeptisk till teorier om språksläktskap, menade han ändå att de baltiska och slaviska språken tidigare hade genomgått en period av gemenskap (Zeit der baltisch-slawischen Urgemeinschaft)¹⁰. I sin ”Grundskiss över de indoeuropeiska språkens jämförande grammatik” lade K. Brugmann fram sju gemensamma drag i de baltiska och slaviska språken, vilka enligt hans mening visade på nära förbindelser mellan dessa språk¹¹:

1) indoeuropeiska sonanter n, r̥ utvecklas till in, ir (jfr lit. at-mintis och fornslav. mьnǫ, pa-mętь);

2) förenkling av intervokaliska geminater;

3) bildandet av bestämda adjektivformer med pronomenet *jo- (jfr lit. gerasis och fornslav. dobrъjь);

⁶ J. Hanusz, O dobie litewsko-słowiańskiej w stosunku do pra języka indoeuropejskiego, „Rozprawy i sprawozdania z posiedzeń wydziału filologicznego Akademii Umiejętności“, 11, Kraków, 1886, p. 249—272.

⁷ Plačiau žr. F. Specht, Die „indogermanische“ Sprachwissenschaft von den Junggrammatikern bis zum ersten Weltkriege, „Lexis“, 1, 1948, p. 229—263.

⁸ K. Brugmann, Zur Frage nach den Verwandtschaftsverhältnissen der indogermanischen Sprachen, „Internationale Zeitschrift für allgemeine Sprachwissenschaft“, 1, 1884, p. 226—256.

⁹ K. Brugmann, op. cit., p. 253.

¹⁰ K. Brugmann Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, I, Strassburg, 1897, p. 146.

¹¹ K. Brugmann, op. cit., p. 20—21.

12

4) particip av nt-stammen och substantiv med konsonantstam övergår i vissa kasus till i-stammen (jfr lit. vėžančio, fornkyrkslav. vezǫšta från *vezontio och lit. vežàs, fornkyrkslav. vezi från *vezonts; lit. akmenìmis, fornkyrkslav. kamenьmi och lit. akmuõ, fornkyrkslav. kamy från *akmōn¹²;

5) de urindoeuropeiska pronomenen *so, *sā ersätts av lit. tas, tā, fornkyrkslav. to, ta;

6) dativ singularis av pronomenen lit. mānie, fornpreuss. mennei, fornkyrkslav. mьnē bildas efter genitiv singularis;

7) genitiv singularis av substantiv med o-stam ersätts av ablativ (jfr lit. vilko, fornkyrkslav. vlьka och fornind. vṛkāt).

De gemensamma dragen hos de baltiska och slaviska språken som K. Brugmann hade lagt fram räckte för att de flesta lingvister i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skulle övertygas om att ett baltoslaviskt urspråk hade existerat.

Under 1800-talets andra hälft var, liksom tidigare, en av de viktigaste frågorna om de baltiska och slaviska språken deras ställning inom den urindoeuropeiska språkfamiljen. Men just vid denna tid riktades uppmärksamheten mot de baltiska och slaviska språkens inbördes förhållanden: den första särskilda artikeln ägnad åt detta problem, av J. Hanuš, publicerades, som vi har sett, och K. Brugmann lade fram gemensamma drag som kännetecknade de baltiska och slaviska språkens inbördes förhållanden.

Även om de flesta forskare under denna period inte betvivlade det baltoslaviska urspråket, hördes just vid denna tid, i slutet av 1800-talet, skeptiska röster om det. Dessa röster blev särskilt starka i början av 1900-talet.

Diskussionen 1908–1912 om de baltiska och slaviska språkens äldsta förhållanden

I början av 1900-talet började teorin om ett baltoslaviskt urspråk starkt ifrågasättas. Alla gemensamma drag hos de baltiska och slaviska språken, som vanligen hade betraktats som argument för teorin om ett baltoslaviskt urspråk, granskades kritiskt.

Man började betrakta alla urspråk med skepsis redan från de unga grammatikernas tid. B. Delbrück ansåg alla indoeuropeiska språkgrupperingar i dialekter vara tvivelaktiga, med undantag för det indo-iranska urspråket. P. von Bradke uttalade sig tvivlande om ett baltoslaviskt urspråk². Jan Baudouin de Courtenay (1845–1929) skrev 1903 att det inte fanns fler, och kanske rentav färre, argument för en ”litauisk-slavisk epok” än emot den, och att vi därför kunde betrakta den som en vetenskaplig fiktion³. Kazimieras Jaunius (1848–1908) hävdade att ”det är inte sant att det slaviska och det aistiska språket skulle vara tvillingsystrar: det aistiska språket är det slaviskas syster, precis som även de övriga indoeuropeiska språken är det”⁴.

De nämnda forskarna begränsade sig, utan att ange några argument, till allmänna resonemang riktade mot teorin om ett baltoslaviskt urspråk.

¹²I K. Brugmanns bok „Kurze vergleichende Grammatik der indogermanischen Sprachen“ (Berlin—Leipzig, 1922, p. 18) skiljs participen från konsonantstammen åt, och därför anges där åtta kännetecken.

¹ B. Delbrück, Einleitung in das Sprachstudium, 3. Aufl., Leipzig, 1893 (I leidimas 1880 m.).

² P. von Bradke, Beiträge zur Kenntnis der vorhistorischen Entwicklung unseres Sprachstamms, Giessen, 1880.

³ И. Бодуэн-де-Куртенэ, Лингвистические заметки и афоризмы, ЖМНП, 346, 1903, p. 330.

⁴ К. Явнис, Грамматика литовского языка, Петроград, 1908—1916, p. 27.

13

Den förste som argumenterat tog ställning mot teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk var Antoine Meillet (1866—1936).

Redan 1905 skrev A. Meillet att de baltiska och slaviska språken inte hade så många innovationer som tillskrivits dem, och att det inte fanns någon grund för att tala om en epok av baltisk-slavisk enhet (d’une époque d’unité balto-slave)⁵. I boken ”Indoeuropeiska dialekter”⁶, som utkom 1908, ägnade A. Meillet ett stort kapitel åt en karakteristik av de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken.

Innan A. Meillet började undersöka de gemensamma drag mellan de baltiska och slaviska språken som K. Brugmann hade angett, påpekade han att likheten mellan de baltiska och slaviska språken är uppenbar. Enligt hans mening förklarades den likartade karaktären hos de baltiska och slaviska språksystemen av följande faktorer: 1) de baltiska och slaviska språken härstammade från identiska dialekter (de parlers indo-européens sensiblement identiques) inom den indoeuropeiska språkgemenskapen (l’unité indo-européenne), utan att någon viktigare isogloss skilde dem åt; 2) de baltiska och slaviska språken genomgick inte några radikala systembrott (aucune fracture brusque du système) under sin utveckling, och är således konservativa och arkaiska och har därför bevarat många forntida särdrag; 3) balter och slaver levde hela tiden i angränsande geografiska områden under likartade civilisationsförhållanden. Dessutom påpekade A. Meillet att likheten mellan de baltiska och slaviska språken förstärktes av lånord — särskilt lån från slaviska språk till baltiska⁷.

Därefter undersökte A. Meillet ingående de gemensamma drag mellan de baltiska och slaviska språken som K. Brugmann hade räknat upp.

1. En likartad utveckling av de indoeuropeiska sonanterna l, m, n, r förekom, förutom i baltiska och slaviska språk, även i germanska och keltiska språk. I vissa positioner utvecklades u intill en sonant i grekiska, latin och armeniska. Därför är uppkomsten av en inskjuten vokal i, u intill sonanter ett dialektalt fenomen inom den indoeuropeiska språkgemenskapen, men inte en innovation i de baltiska och slaviska språken.

2. Förenklingen av geminater är ett resultat av den allmänna indoeuropeiska tendensen att reducera s, och den började redan inom den indoeuropeiska språkgemenskapen. I baltiska och slaviska språk, liksom i armeniska, förenklades geminaterna, medan detta inte skedde i andra språk. Det är osäkert om geminater över huvud taget förekom i den indoeuropeiska språkgemenskapen, där de främst förekom i hypokoristiskt ordförråd och i barnspråk.

3. Typerna av pronominella adjektiv skiljer sig åt i detaljer i de båda språkgrupperna, och deras betydelse överensstämmer inte. Pronomenet *jo- används på ett mycket likartat sätt intill substantiv och adjektiv i avestiska (A. Meillet betonar särskilt att pronomenet *jo- i såväl avestiska som baltiska och slaviska språk kongruerar med de ord som det används tillsammans med).

4. Maskulina aktiva presensparticip övergick till jo-stammen efter de feminina participen (jā-stammen), som båda redan existerade inom den indoeuropeiska språkgemenskapen. A. Meillet påpekade att adjektiv tenderar att övergå till en vokalstam mycket snabbare än substantiv (litauiskan har endast adjektiv med o och u-stam, de slaviska språken endast med o-stam). Denna övergång är ett uttryck för en allmän innovation i de indoeuropeiska språken, eftersom en exakt motsvarighet till den baltisk-slaviska företeelsen återfinns i de västgermanska språken (fornengelska, fornsaxiska och fornhögtyska).

5. Insättningen av -i- i former som lit. akmen-i-mis, fsl. kamen-b-mi, är inte karakteristisk enbart för baltiska och slaviska språk, eftersom exakt samma fenomen förekommer i latin (jfr. ped-i-

⁵ A. Meillet, Etudes sur l’étymologie et le vocabulaire du vieux slave, II, Paris, 1905, p. 201.

⁶ A. Meillet, Les dialectes indo-européens, Paris, 1908.

⁷ A. Meillet, Les dialectes indo-européens, Nouveau tirage, Paris, 1922, p. 40—41.

14

bus), armeniska (jfr ot-i-wkh) och andra språk. Dessutom underlättades närmandet mellan dessa två typer av att de fonetiskt sammanföll både i singular ackusativ av i-stammar och konsonantstammar och i deras plural ackusativ.

6. Den gamla nominativformen av det demonstrativa pronomenet *so-, *sā- (jfr skr. sá, sā, gr. ὁ, ἡ, got. sa, so) ersattes av stammen *to-, *tā-, utöver de baltiska och slaviska språken även i de västgermanska språken (jfr fornsaxiska thē, thia, fornhögtyska dēr, diu). A. Meillet betonade att detta är en mycket enkel innovation, eftersom alla former i paradigmet utom nominativ singular började med konsonanten t-, som genom analogi mycket lätt kunde överföras till den enda kasusformen med initialkonsonanten s-.

7. Pronomenets dativ lit. manie, man, preuss. mennei motsvarar inte fornkyrkoslav. mъně vare sig i rotvokalen eller i ordslutets vokal. A. Meillet tillade att dessa former i de baltiska och slaviska språken är ett utmärkt exempel på parallella men inbördes oberoende innovationer som kännetecknar båda språkgrupperna.

8. Genitiv-ablativ singular lit. vilko, fornkyrkoslav. vlъka motsvarar sanskrits ablativ vṛkāt. Genitiv och ablativ sammanföll eftersom genitiv och ablativ singular i alla stammar utom o-stammarna hade en och samma form. Grekiskan använde genitivformen för att uttrycka ablativ, medan ablativ i de baltiska och slaviska språken omvänt kom att överta genitivens funktion. A. Meillet framhåller att detta fenomen inte tycks ha uppstått under den baltisk-slaviska enhetsperioden (à une période de communauté), eftersom preussiskan har genitivformen deiw as ”guds”. Följaktligen, tillade han, kan generaliseringen av ablativ lätt förklaras som ett resultat av språkens oberoende utveckling.

Efter att ha undersökt dessa gemensamma drag i de baltiska och slaviska språken drog A. Meillet slutsatsen att ”de baltiska och slaviska språken utvecklades parallellt; denna parallellism gav naturligtvis upphov till vissa identiska former, men dessa innovationer berättigar inte till att erkänna en gemensam period i språkens utveckling”⁸. Som ett tydligt exempel på parallell innovation angav A. Meillet de Saussures–Fortunatovs lag och hävdade helt riktigt att lagen verkade oberoende i litauiska och slaviska.

Genom att anföra motsvarande fakta från andra indoeuropeiska språk och lyfta fram fler liknande företeelser visade A. Meillet att de nämnda gemensamma dragen i de baltiska och slaviska språken antingen är arkaismer, ärvda från den protoindoeuropeiska tiden, eller nybildningar. Om en företeelse eller ett faktum är arkaiskt, innebär det att baltiska och slaviska språk, liksom andra indoeuropeiska språk, har bevarat det. Inte heller kan nybildningar utgöra ett avgörande argument för ett baltisk-slaviskt urspråk eller en gemensam epok, eftersom de kan ha uppstått antingen oberoende i baltiska, slaviska och andra indoeuropeiska språk eller under kontaktperioden mellan dessa språk. Enligt A. Meillet är dessutom de baltisk-slaviska innovationerna endast likartade, inte identiska (jfr exempelvis personliga pronomenets dativ).

A. Meillets nya, djärva idéer skakade grundvalarna för teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk. Hans kritik visade att de befintliga argumenten inte räckte för att bevisa ett sådant urspråk. Därför tvingades anhängarna av urspråksteorin söka nya fakta till stöd för sina påståenden.

Den förste som reagerade var Wiktor Porzeziński (1870—1929). Slutsatsen i hans arbete om frågan om baltiska och slaviska språk löd: ”de baltiska och slaviska språken genomgick en gemensam period, under vilken ett stort antal nybildningar uppstod”⁹.

⁸ A. Meillet, op. cit., p. 45.

⁹ W. Porzeziński, Die baltisch-slavische Sprachgemeinschaft, RSI, 4, 1911, p. 2—3.

15

I sitt fortsatta arbete försöker V. Porzeziński lyfta fram så många innovationer som möjligt som enligt hans mening uppstod i det baltisk-slaviska urspråket, vilket han kallar ”den baltisk-slaviska perioden”. För att försvara det gemensamma i de baltiska och slaviska språken mot A. Meillets kritik analyserade V. Porzeziński i detalj den första och den sista av de gemensamma drag som K. Brugmann räknat upp. Han ansåg att dessa gemensamma drag var mycket viktiga för att lösa frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer. V. Porzeziński lade också fram nya fakta och betraktade dem som baltoslaviska innovationer. Till sådana innovationer räknade han verbens preteritum, jfr litauiska nešė, vedė och fornkyrkoslaviska nešė-acho, vedė-acho. Skillnaden mellan baltiskt preteritum och slaviskt imperfekt var enligt honom att de baltiska språkens preteritum bildats på grundval av den asigmatiska aoristen¹⁰.

V. Porzeziński försvarade en gemensam period för de baltiska och slaviska språken (eine baltisch-slavische Periode), medan Jan Rozwadowski (1867—1935) utformade ett ganska komplicerat schema för att belysa de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer¹¹. Han urskilde tre perioder i utvecklingen av de baltiska och slaviska språkens inbördes relationer:

1) en gemenskapsperiod (doba prawspólności), som sannolikt varade under det tredje årtusendet f.Kr.;

2) en period då kontakterna mellan de baltiska och slaviska språken hade brutits och deras utveckling fortskred oberoende av varandra (det andra och första årtusendet f.Kr.);

3) en period av förnyad närhet och grannförbindelser, som började omkring vår tideräknings början och fortsätter än i dag¹².

De flesta forskare ställde sig likgiltiga till J. Rozwadowskis teori. Endast den tjeckiske språkforskaren O. Hujer ansåg den vara ”helt tillförlitlig”¹³. B. Gornung menar dessutom att kontakterna mellan de baltiska och slaviska språken hade brutits under lång tid och återupptagits först omkring vår tideräknings början¹⁴.

J. Rozwadowskis teori väcker allvarliga tvivel. Det är tvivelaktigt att de baltiska och slaviska språken under två eller ett och ett halvt årtusende inte skulle ha haft några kontakter alls, och att sådana kontakter skulle ha återupptagits först omkring vår tideräknings början. Både ortnamnen, den materiella kulturen och fragmenten av historiska källor ger anledning att anta att balter och slaver sannolikt varit grannar sedan urminnes tider och därför naturligtvis kan ha upprätthållit vissa förbindelser, vilka också avspeglades i deras språk.

Dessutom är det knappast troligt att relationerna mellan balter och slaver var särskilt nära under det tredje årtusendet f.Kr., eftersom det finns grund för att anta att de baltiska dialekterna vid den tiden kan ha stått de germanska dialekterna närmare.

J. Rozwadowski försvarade i själva verket teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk, men tvingades modifiera den och förlägga den till en mycket avlägsen forntid, eftersom den gamla, oförändrade versionen av teorin redan var svår att försvara. J. Rozwadowskis exempel visar vilket inflytande A. Meillets idéer hade vid den tiden.

Efter artiklarna av V. Porzeziński och J. Rozwadowski började frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer bli mer komplicerad.

¹⁰ W. Porzeziński, op. cit., s. 24–25.

¹¹ J. Rozwadowski, O pierwotnym stosunku wzajemnym języków bałtyckich i słowiańskich, RSI, 5, 1912, p. 1–36.

¹² J. Rozwadowski, op. cit., s. 24.

¹³ O. Гуйер, Введение в историю чешского языка, Москва, 1953, р. 42.

¹⁴ Б. В. Горнунг, Из предыстории образования общеславянского языкового единства, Москва, 1963, р. 95.

16

Janis Endzelīns (1873—1961) tog sig an en mångsidig undersökning av de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken och ägnade en hel monografi åt frågan¹⁵.

Först ställde J. Endzelīns den principiella frågan: vilka språkliga fakta och företeelser visar på nära släktskapsförhållanden mellan de baltiska och slaviska språken? Det är självklart att sådana språkliga fakta och företeelser måste vara innovationer i dessa språk. Men för att innovationerna ska ha bevisvärde måste det, enligt J. Endzelīns uppfattning, finnas många av dem¹⁶.

Med dessa principer som utgångspunkt undersökte J. Endzelīns också likheter och skillnader i de baltiska och slaviska språkens fonetik, grammatik, syntax och lexikon. Han analyserade de fonetiska företeelserna särskilt ingående. J. Endzelīns visade tydligt att sådana gemensamma fonetiska företeelser i de baltiska och slaviska språken som förenklingen av geminater, sammanfallet mellan tonande och tonande aspirerade konsonanter, övergången från finalt -m till -n samt bortfallet av konsonanterna -d och -t i ordslut antingen är dialektala företeelser från den indoeuropeiska språkförbundsperioden eller har uppkommit oberoende av varandra redan i de enskilda indoeuropeiska språken, och därför saknar bevisvärde.

J. Endzelīns upptäckte i morfologin och syntaxen både flera nya fakta som var gemensamma för de baltiska och slaviska språken och flera äldre skillnader mellan dem. Han lade också fram en omfattande lista över gemensamt ordförråd i de baltiska och slaviska språken (omkring 200 ord).

Efter att ytterst noggrant ha granskat likheterna och skillnaderna mellan de baltiska och slaviska språken beskrev J. Endzelīns de äldsta relationerna mellan dem så här: ”Redan i det gemensamma indoeuropeiska urspråket skilde sig den ”slaviska” dialekten i vissa avseenden från den ”baltiska” dialekten och intog ungefär en mellanposition mellan de ”ariska” och ”baltiska” dialekterna. När indo-iranierna, i samband med att det indoeuropeiska urspråket splittrades, geografiskt skildes från slaverna, genomgick de senare, som närmaste grannar till de baltiska stammarna, en gemensam epok med dem. Under denna tid var deras språk ännu så närbesläktade att slaverna förstod baltiska och balterna slaviska. Då berikades deras språk med många nya, gemensamma ord, och vissa (inte många!) gemensamma förändringar uppstod inom fonetik, morfologi och syntax. Det går alltså att tala om en ”slavisk-baltisk epok”¹⁶; det är bättre att inte använda termen ”slavisk-baltiskt urspråk”, eftersom den lätt ger intryck av fullständig språklig enhet. Att det slaviska språket redan i det indoeuropeiska urspråket skilde sig från det baltiska framgår också av att de enskilda slaviska språkens släktskap med de baltiska språken tycks vara lika starkt (visserligen försvann vissa baltiska dialekter utan att lämna några skriftliga minnesmärken). Det råder knappast något tvivel om att alla slaviska språk är lika avlägsna från de baltiska språken. Fornspråket skiljer sig i vissa avseenden från litauiska och lettiska och närmar sig de slaviska språken. Med undantag för pr. twais, swais (fornsl. tvoi, svoi), där överensstämmelsen sannolikt är tillfällig, rör det sig i de särskilda fallen av likheter inom grammatiken inte om gemensamma nybildningar utan om bevarande av äldre drag (jfr till exempel pr. noūson, tebbei, wans: fornsl. nasъ, tebě, vy och neutrum), och därför visar dessa överensstämmelser inte på ett närmare släktskap mellan fornspråket och de slaviska språken än mellan dessa och litauiska och lettiska”¹⁷.

Med hänvisning till de mycket gamla skillnaderna mellan språken, enligt hans uppfattning (till exempel indoeuropeiskt s som övergår till š efter r, k i de baltiska språken och ch efter k, r, i, u i de slaviska språken; indoeuropeiskt kh som övergår till k i de baltiska och ch i de slaviska språken osv.), ansåg J. Endzelīns, till skillnad från förespråkarna för teorin om baltisk-slavisk språklig enhet, att de baltiska och slaviska språken hade utvecklats ur skilda dialekter inom det indoeuropeiska språkförbundet. Till skillnad från A. Meillets teori om parallell utveckling hävdade J. Endzelīns,

¹⁵ И. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, Харьков, 1911.

¹⁶ И. Эндзелин, op. cit., p. 3.

¹⁷ И. Эндзелин, op. cit., p. 200—201.

2. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

17

att de baltiska och slaviska språken, efter att den indoeuropeiska språkgemenskapen hade splittrats, närmade sig varandra och genomgick en gemensam epok. Det var sådana innovationer i de baltiska och slaviska språken som fick J. Endzelīns att dra den senare slutsatsen: indoeuropeiskt r̥, l̥, m̥, n̥ utvecklades till ir, il, im, in respektive ur, ul, um, un; pluralens dativändelse *-mus; indoeuropeiskt eu och ēu utvecklades i baltiska och slaviska språk till jau, varifrån slaviska ju senare uppstod; bildandet av pronominaladjektiv; ersättandet av den gamla genitiven singularis hos substantiv på o-stam med ablativ; uppkomsten av pronomenet *mun-; predikativ användning av instrumentalis; genitiv vid negation; och slutligen likheten mellan en stor del av ordförrådet¹⁸.

För att förklara de gemensamma innovationerna i de baltiska och slaviska språken utvecklade J. Endzelīns således konvergensteorin. J. Endzelīns ansåg att språkliga gemensamheter inte nödvändigtvis förutsätter en gemensam protospråk, som existerat efter upplösningen av den indoeuropeiska språkgemenskapen: en del av dessa gemensamheter kan bero på språkens gemensamma ursprung i den indoeuropeiska språkgemenskapen; andra kan uppstå när språken kommer geografiskt närmare varandra och får kontakt.

J. Endzelīns idé att geografisk kontakt, grannskap och kontakter av olika slag kan ge upphov till gemensamma nya företeelser i språk eller skapa förutsättningar för att nybildningar i ett språk förs över till ett annat var något jämförelsevis nytt inom språkvetenskapen. J. Endzelīns konceptions geografiska aspekt påminde i själva verket om J. Schmidts idé om geografisk kontinuitet. Denna idé hos J. Endzelīns stämde överens med fakta om språkens naturliga utveckling: genom geografisk kontakt uppstår gemensamma förändringar i olika språk, och språken närmar sig varandra (jfr språken på Balkanhalvön).

J. Endzelīns nya teori bedömdes på motstridiga sätt. Förespråkarna för teorin om en baltisk-slavisk språklig enhet (ett protospråk) ansåg att J. Endzelīns stod på deras sida. J. Rozwadowski skrev att han var övertygad om att teorin om ett baltisk-slaviskt protospråk, som dittills hade godtagits av alla, var bevisad och att J. Endzelīns hade stärkt den med nya argument¹⁹. A. Meillet förklarade i sin recension av J. Endzelīns bok att J. Endzelīns slutsatser, bortsett från subtila nyanser, inte skilde sig från hans egna²⁰.

Denna motstridiga bedömning berodde på att recensenterna inte satt sig tillräckligt in i den nya teorin och dessutom på en viss vaghet i J. Endzelīns påståenden. När J. Endzelīns drog slutsatser av mer allmän karaktär var han mycket försiktig. Som om han ville precisera och förklara sin ståndpunkt, som andra inte riktigt hade förstått, återkom J. Endzelīns 1931 till frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken.

I en artikel om verbet i de baltiska och slaviska språken²¹ betonade J. Endzelīns särskilt den stora likheten mellan de indoeuropeiska dialekter ur vilka de baltiska och slaviska språken uppstod. Även efter att det indoeuropeiska protospråket splittrats förblev de baltiska och slaviska folkens förfäder sannolikt grannar en tid och upprätthöll språkliga kontakter. Vissa språkliga innovationer uppstod under denna period av språkgemenskap (in dieser Periode der Sprachgemeinschaft). De hade emellertid varit mycket få, eftersom de baltiska och slaviska språken vid den tiden varit mycket

¹⁸ И. Эндзелин, op. cit., s. 200. Förutom dessa gemensamma drag hos de baltiska och slaviska språken anger J. Endzelīns år 1938 ytterligare tre: frekventa fall av accentförskjutning; genitivformen av första person plural av pronomenet *nōs(s)ēm; infinitiv med *-et(e)i vid sidan av presensformer med en stam, se J. Endzelīns, Latviešu valodas skaņas un formas, Rīgā, 1938, s. 9–10; jfr J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, s. 7.

¹⁹ J. Rozwadowski, op. cit., p. 6–7. Plg. dar A. Šachmatovo ir N. Joklio recenzijas, žr. A. Шахматов, ЮРЯС, 17, 1912, p. 281–290; N. Jokl, AfslPh, 35, 1913, p. 307–317.

²⁰ A. Meillet, RSl, 5, 1912, p. 153.

²¹ J. Endzelin, Zur slavisch-baltischen Konjugation, APh, 2, 1931, p. 38–46.

18

konservativa. J. Endzelīns anser att man kan tala om denna betydelse i fråga om den baltisk-slaviska språkgemenskapen (slavisch-baltische Sprachgemeinschaft), och om man så vill även om ett urspråk (Ursprache)²².

Av denna artikel framgår tydligt J. Endzelīns uppfattningar om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken: efter att den indoeuropeiska språkgemenskapen splittrats hade de baltiska och slaviska språken bildat separata språkliga enheter, vilkas relationer var av kontaktkaraktär.

I denna artikel grundade J. Endzelīns sin slutsats om frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken på gemensamma drag i dessa språks verb, eftersom verbet i monografin ”Studier i baltiska och slaviska språk” nästan inte behandlades. I motsats till A. Meillets uppfattning att de baltiska och slaviska språkens verbstrukturer är mycket olika försökte J. Endzelīns visa att även på detta område finns det många gemensamma drag mellan baltiska och slaviska språk. Exempelvis började den indoeuropeiska optativen enligt J. Endzelīns användas i slaviska språk med imperativ betydelse. Samma öde drabbade den i baltiska språk: i fornpreussiska uttrycker den imperativ, medan litauiskans permissiv (till exempel tenesė) har sitt ursprung i en äldre optativ.

De baltiska språken har en sigmatisk futurumform. Att även de slaviska språken en gång hade en sådan framgår enligt J. Endzelīns av participen byšęšt- eller byšąst- (jfr litauiska būsiančio) m.fl.

J. Endzelīns höll fast vid denna uppfattning om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken ända till slutet av sitt liv. Det framgår av hans artikel ”De gamla baltisk-slaviska språkförbindelserna”²³, där han åter upprepade sina tidigare påståenden.

Diskussionen 1908–1912²⁴ spelade en viktig roll i forskningshistorien kring problemet med de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk. Den visade att problemet med dessa språks äldsta relationer inte är så enkelt och lätt att lösa som man hade trott på 1800-talet. Den teori om ett baltisk-slaviskt urspråk som förra århundradets forskare allmänt erkände visade sig vara endast en av flera hypoteser, som liksom de andra måste underbyggas och försvaras.

Diskussionen 1908–1912 visade också den dåtida språkvetenskapens svaga sidor och metodens brister. På grundval av analyser av i stort sett samma språkliga fakta formulerades fyra teorier som på olika sätt tolkade ursprunget till och karaktären hos de gemensamma dragen (innovationerna) i baltiska och slaviska språk. Efter denna diskussion blev lösningen på problemet med de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk ännu mer komplicerad, och uppmärksamheten på teoretisk forskning avtog tydligen därför. Därmed blir vissa forskares skeptiska inställning till diskussionen 1908–1912 begriplig. Aleksander Brückner (1856–1939) kallade den ”en tom sak”²⁵, eftersom A. Meillet ju inte hade förnekat likheten mellan de baltiska och slaviska språkens strukturer, medan en företrädare för teorin om baltisk-slavisk enhet (ett urspråk) ärligt hade pekat ut de drag som skiljer de baltiska och slaviska språken åt. A. Brückner själv argumenterade för enhet mellan baltiska och slaviska språk med lexikala belägg. De baltiska och slaviska språkens

²² J. Endzelin, op. cit., p. 45.

²³ Я. М. Эндзелин, Древнейшие славяно-балтийские языковые связи, „Известия Академии наук Латвийской ССР“, 3 (56), 1952, p. 33—46; „Труды Института языка и литературы АН Латвийской ССР“, 2, 1953, p. 67—82.

²⁴ B. Gornung har beskrivit den utförligt, se Б. В. Горнунг, Из истории изучения балтийско-славянских языковых отношений (научная полемика 1911—1912 г.г.), „Rakstu krājums“, p. 109—132.

²⁵ A. Brückner, Die lituslavische Spracheinheit, KZ, 46, 1914, p. 217—239.

2*

19

stambildningsmotsvarigheter, vilka enligt hans uppfattning var viktigare än alla de punkter som K. Brugmann hade angett²⁶.

Att situationen blev sådan att fyra olika hypoteser skapades på grundval av en och samma språkliga fakta berodde troligen på att de slaviska och i synnerhet de baltiska språken vid den tiden ännu inte hade undersökts tillräckligt, att de jämförda företeelsernas kronologi var okänd och att det saknades faktamaterial för mer eller mindre övertygande teoretiska generaliseringar. K. Būga hade därför helt rätt när han skrev att ”denna fråga (dvs. frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken — S.K.) endast kan lösas genom en allsidig undersökning av de baltiska och slaviska språken”²⁷.

Trots att forskningen om de baltiska språken i dag har intensifierats kraftigt, återstår många frågor om de baltiska språkens historia att lösa med den historisk-komparativa metoden eller att ompröva i ljuset av lingvistikens senaste landvinningar (vi talar tills vidare inte om strukturell forskning om de baltiska språken, som ännu får anstå till framtiden). De omständigheter som nämnts här, liksom de baltiska språkens skriftliga minnesmärken började framträda sent, de fragmentariska texterna på fornpreussiska och avsaknaden av skriftliga minnesmärken på andra baltiska språk — kuriska, seliska m.fl. — försvårar också en framgångsrik lösning av frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken.

Forskningen om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken under 1900-talets andra decennium

Kazimieras Būga (1879—1924) deltog inte i diskussionen 1908—1912, men han uttalade sig vid flera tillfällen om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken.

Redan i ”Aistiški studijai”, påverkad av K. Jaunius lära, betraktade K. Būga det aishtiska urspråket som en av de indoeuropeiska urspråkets döttrar, ”som ett äkta barn som bevarat mycket av sin moders företräden och egenskaper”². K. Būga övervägde inte ens tanken på ett gemensamt urspråk eller en gemensam epok för de baltiska och slaviska språken.

I en artikel om det litauiska språket, skriven 1910 för en polsk encyklopedi³, kallade K. Būga teorin om baltisk-slavisk enhet för en dogm som hade uppstått av två skäl: 1) de baltiska och slaviska folkens nära grannskap, 2) de tämligen många slaviska lånorden och andra främmande ord i litauiskan, eftersom förra seklets språkvetare inte hade kunnat skilja mellan vad som var litauiskt och vad som inte var det. Här gör K. Būga ett mycket intressant antagande: om aishtierna hade bott inte vid Östersjön utan någonstans längre bort från slaverna, till exempel i Iran eller på Iberiska halvön, skulle ingen ens ha kommit på tanken att söka ett nära släktskap mellan balter och slaver⁴.

K. Būga skrev vidare att de samtida anhängarna av teorin om baltisk-slavisk enhet inte hade framlagt ett enda övertygande argument till stöd för den. K. Brugmanns sju punkter,

²⁶ A. Brückner, op. cit., p. 236.

²⁷ K. Būga, RR, I, p. 433.

¹ De termer som K. Būga använder.

² K. Būga, Aistiški studijai, I, Peterburgas, 1908, p. 10.

³ Kaž. Būga, Litewsk i język, „Wielka encyklopedja powszechna ilustrowana“, serja I, 43—44, Warszawa, 1910, p. 624.

⁴ Loc. cit.

20

Enligt K. Būga visar de på intet sätt ett närmare släktskap (powinnowactwa) mellan de baltiska och slaviska språken. Därför bör den baltiska språkgruppen, framhåller K. Būga, skiljas från den slaviska språkgruppen och betraktas som en självständig medlem av den ide. språkfamiljen ⁵.

Straipsnyje „Kalbų mokslas bei mūsų senovė“ (1913) seniausiesiems baltų ir slavų kalbų santykiams charakterizuoti K. Būga pacituoja J. Endzelyno išvadą⁶, padarytą monografijoje „Baltų ir slavų kalbų etudai“. Iš to matyti, kad K. Būga buvo J. Endzelyno konvergencijos teorijos šalininkas.

Straipsnyje „Šis-tas iš lietuvių ir indoeuropiečių senovės“ (1924) K. Būga rašė: „Kiti kalbininkai tiki, kad kalbos bendrybės, kurių turi gana daug aisčių ir slavėnų kalba, rodančios aisčius ir slavėnus turėjus dar ir atskirą prokalbę po indoeuropiškosios. Tuo aš netikiu, nes nerandu nė vieno kalbos fakto, kuris būtinai verstų mus pripažinti tariamąją aisčių-slavėnų prokalbę.

Alla gemensamma drag mellan de baltiska och slaviska språken visar endast att de baltiska folken sedan urminnes tider, det vill säga sedan den indoeuropeiska epoken, har bott som grannar med slaverna (kursiverat i citatet – S.K.).

Grannspråk har ofta gemensamma fonetiska drag, även när de inte är besläktade med varandra: eftersom de utgått från ett och samma centrum kan de, likt vågor, översvämma hela eller delar av grannspråkens område⁷.

K. Būgas påståenden om den gemensamma baltisk-slaviska vokabulären är särskilt viktiga.

Enligt K. Būga kan man inte enbart med hänvisning till att motsvarigheter till den gemensamma baltisk-slaviska vokabulären saknas i andra ide. språk hävda att de baltiska och slaviska språken också skulle ha haft ett separat urspråk. Eftersom balter och slaver sedan gammalt har varit grannar är det alltså inte alls förvånande att deras språk innehåller många gemensamma ord. Detta är en orsak till att en gemensam baltisk-slavisk vokabulär uppkommit. Som en andra orsak anger K. Būga de baltiska och slaviska språkens härkomst ur den indoeuropeiska språkgemenskapen: de gemensamma baltiska och slaviska orden kan ha varit ”ord i den indoeuropeiska urspråkets slaviska och baltiska dialektgrupper”. Alla dessa gemensamma baltiska och slaviska ord visar enligt K. Būga endast ”att de två nordöstindoeuropeiska dialekterna i urminnes tider (dvs. de baltiska och slaviska dialekterna – S.K.) hade andra namn på dessa ting, vilka inte överensstämde med namnen i de västliga och sydliga indoeuropeiska urspråkens dialekter”⁸.

Till exempel använder balter och slaver ett och samma ord för kråka respektive korp, medan italikerna och grekerna hade helt andra ord för dessa fåglar, jfr lit. várna, lett. vārna, preuss. warne, sl. *varnā (ryska воро́на, polska wrona, tjeckiska vrána, serbokroatiska vrȁna); lit. varnas, preuss. warnis, sl. *varnъ (ryska во́рон, polska wron, tjeckiska vran, serbokroatiskavrȁn) och lat. cornix ”kråka”, gr. κορώνη ”kråka”; lat. corvus ”korp”, gr. κόραξ ”korp”⁹. K. Būga betonar särskilt tanken att ”gemensamma ord ännu inte visar att slaver och balter inte härstammar direkt från grannspråkens dialekter i det indoeuropeiska urspråket, utan via ett övergångsstadium, det så kallade gemensamma ’slavisk-baltiska urspråket’¹⁰.”

⁵ K. Būga, loc. cit.

⁶ K. Būga, RR, I, p. 407–408.

⁷ K. Būga, RR, III, p. 595.

⁸ K. Būga, RR, II, p. 169.

⁹Benämningarna på kråka och korp är inte en specifik gemensamhet mellan de baltiska och slaviska språken, eftersom även tokhariskan har samma ord för detta, jfr tokh. B wrauna (se E. Schwentner, IF, 63, 1958, s. 167).

¹⁰ K. Būga, loc. cit.

21

Det innebär att enligt K. Būga uppstod det gemensamma ordförrådet i de baltiska och slaviska språken därför att:

a) de baltiska och slaviska språken härstammade från den urindoeuropeiska språkgemenskapen, där de baltiska och slaviska dialekterna redan hade ord som var karakteristiska enbart för dem;

b) de baltiska och slaviska språken under historiens gång gränsade direkt till varandra och var grannar.

Denna tolkning av ursprunget till det gemensamma ordförrådet i de baltiska och slaviska språken har inte förlorat sitt värde än i dag. Långvarig kontakt mellan besläktade språk kan verkligen ge upphov inte bara till likartade fonetiska och morfologiska företeelser, utan också till ett gemensamt ordförråd.

Įga fann inte ett enda faktum som visade på enheten mellan de baltiska och slaviska språken (med hans term, ett urspråk) och var därför bestämt emot den, medan de ryska språkforskarna A. Šachmatov och A. Sobolevskij, som verkade vid samma tid, inte betvivlade enheten mellan de baltisk-slaviska språken.

Aleksejus Šachmatovas (1864–1920), pažymėjęs, kad baltų ir slavų kalbų ypatingu artumu vargu ar galima abejoti, rašo: „Šis artumas negali būti atsitiktinis ir priklausyti tiktai nuo bendros jų kilmės iš indoeuropiečių prokalbės; ir baltų, ir slavų kalbos turi daug bendrų nukrypimų nuo senųjų santykių, ir šitie bendrieji nukrypimai liudija jų bendrą gyvenimą tuo metu, kada jos jau atsiskyrė nuo kitų indoeuropiečių kalbų. Vadinasi, reikia pripažinti baltus ir slavus kilus iš bendrų protėvių (от одного общего родоначальника), kurie jau buvo atsiskyrę nuo giminės, kalbėjusios indoeuropiečių prokalbe. Baltų ir slavų kalbų protėviu, kurį galima vadinti baltų-slavų prokalbe, buvo kalba tos indoeuropiečių giminės, kuri, išsiskyrusi iš indoeuropiečių šeimos, tik paskui suskilo į dvi — baltų ir slavų šakas“¹¹.

Av citatet framgår A. Šachmatovs syn på de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken: utan att tveka hävdar han att en baltisk-slavisk enhet existerat, såväl språklig som etnisk, efter upplösningen av den urindoeuropeiska språkgemenskapen.

Aleksej Sobolevskij (1856–1929) skapade en originell och intressant hypotes om de slaviska folkens och språkens uppkomst. När han behandlade frågan om det slaviska urspråkets bildande ägnade han särskild uppmärksamhet åt reflexerna av urindoeuropeiskt s i de slaviska språken. Efter i, u, r och k övergick urindoeuropeiskt s i de slaviska språken till ch, medan det i alla andra positioner förblev oförändrat. A. Sobolevskij gjorde denna ljudlag absolut och drog slutsatsen att det slaviska urspråket var en förening av två språk: ett s-språk och ett ch-språk¹².

Ch-språket tillhörde den iranska språkgrenen och var sannolikt en av språkets övriga varieteter. Ord som härrör från det språket har ch i stället för s. Däremot var s-språket enligt A. Sobolevskij ”besläktat med de baltiska språken och hade tidigare tillsammans med dem bildat ett enhetligt slavisk-baltiskt, eller slavisk-litauiskt, språk”¹³. Till det hörde ord och former med s i stället för det äldre s; denna förändring till ch hade aldrig förekommit i det baltisk-slaviska språket.

A. Sobolevskij var alltså övertygad om att de baltiska och slaviska folken en gång hade talat ett och samma språk. Detta enhetliga baltisk-slaviska språk hade enligt honom existerat ända fram till vår tideräknings början, det vill säga tills skyterna mötte de baltisk-slaviska folken vid Östersjön.

Om de hypotetiska baltisk-slaviska folken och deras språk kunde A. Sobolevskij inte säga något mer: ”Varifrån kom folken med förfäder som talade s-språket till Östersjökusten, de baltisk-slaviska

¹¹ А. Шахматов, Очерк древнейшего периода истории русского языка, „Энциклопедия славянской филологии“, вып. II, Петроград, 1915, p. IX.

¹² А. Н. Соболевский, Русско-скифские этюды, ИОРЯС, 27, 1924, p. 334.

¹³ А. Н. Соболевский, op. cit., p. 334.

22

folk vet vi inte; knappast från väster, sydväst eller öster. Vi har inte heller någon grund för att söka den bland de folk som Herodotos nämner». Ett folk med ch-språk är enligt hans uppfattning en gammal invånare vid Östersjökusten, som också gav namn åt floden Nemunas¹⁴.

A. Sobolevskijs hypotes utsattes för hård kritik och förkastades¹⁵. Varken A. Sjachmatovs eller A. Sobolevskijs hypoteser hade argumentation som byggde på analys av det empiriska materialet i de baltiska och slaviska språken. A. Sjachmatovs och A. Sobolevskijs exempel tycktes bekräfta K. Būgas ord om att man, när man behandlar frågor som rör språkens genes, först och främst måste undersöka själva språken grundligt.

Problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken under 1900-talets tjugo- och trettiotal

Under 1900-talets tjugo- och trettiotal studerade forskarna framför allt de baltiska och slaviska språken i sig. När de undersökte enskilda frågor inom fonetik, accentologi, morfologi och lexikologi drog forskarna också slutsatser av mer allmän karaktär, som berörde de äldsta relationerna mellan dessa språk. Denna induktiva lösning på frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, grundad på analys av ett omfattande empiriskt material, var metodologiskt av utomordentlig betydelse.

Av stor betydelse för undersökningen av de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken var N. van Wijks studie om ursprunget till dessa språks accent- och intonationssystem¹ samt R. Trautmanns ordbok över baltiska och slaviska språk².

I inledningen till sin bok konstaterade Nikolaj van Wijk (1880—1941) att det inte finns någon principiell skillnad mellan A. Schleichers och J. Rozwadowskis teorier: båda forskarna erkänner en ”baltoslavisk period”. Därefter tillade N. van Wijk uttryckligen att inte heller A. Meillets teori skiljer sig särskilt mycket från A. Schleichers teori, även om skillnaden mellan dem vid första anblicken kan verka mycket stor. Enligt A. Meillet existerade nämligen de baltisk-slaviska dialekterna (man kan även säga ”urspråket”) inom den indoeuropeiska språkgemenskapen fram till dess upplösning, medan A. Schleicher, såsom hans schema över ”språkens genealogiska träd” visar, ansåg att de existerade även efter den indoeuropeiska språkgemenskapens (med A. Schleichers term: urspråkets) upplösning. N. van Wijk själv ansåg att de dialekter inom den indoeuropeiska språkgemenskapen ur vilka de baltiska och slaviska språken senare utvecklades utgjorde en tämligen sammanhängande (zusammenhängendes), om än dialektalt differentierad helhet (Ganzes), även när andra grupper av indoeuropeiska språk, till exempel de indo-iranska, redan hade skilts åt. Detta kontinuum bestod uppenbarligen inte länge, eftersom det inte lämnade några tydliga spår i de kända språken. Därför kan vi i praktiken bortse från den teoretiskt möjliga baltisk-slaviska språkenheten, säger N. van Wijk³.

Efter att ha rekonstruerat två intonationer för de urbaltiska och urslaviska dialekterna—cirkumflex och akut—noterade N. van Wijk att ”detta på intet sätt visar

¹⁴ A. H. Соболевский, op. cit., p. 332.

¹⁵ En kritisk bedömning av A. Sobolevskijs hypotes har lämnats av A. Pogodin, se А. Л. Погодин, Теория акад. А. Н. Соболевского о двояком происхождении славянского племени, „Slavia“, 9, 1930—1931.

¹ N. van Wijk, De baltiska och slaviska accent- och intonationssystemen (Ett bidrag till utforskningen av de baltisk-slaviska släktskapsförhållandena), Amsterdam, 1923.

² R. Trautmann, Baltisch-slavisches Wörterbuch, Göttingen, 1923.

³ N. van Wijk, De baltiska och slaviska accent- och intonationssystemen, 2:a uppl., ’s—Gravenhage, 1958, p. 13.

23

en närmare släktskap mellan de båda språkgrupperna, eftersom: 1) kvaliteten hos de protobaltiska och protoslaviska intonationerna endast kan fastställas mycket osäkert; 2) liknande intonationsförhållanden förekommer också i grekiskan”⁴.

Reinhold Trautmanns (1883—1951) ”Ordbok över de baltiska och slaviska språken” är den största och mest fullständiga samlingen av baltiskt och slaviskt ordförråd. Den består huvudsakligen av gemensamma ord i de baltiska och slaviska språken, även om den också innehåller sådana som förekommer endast i den ena språkgruppen eller rentav bara i ett språk. Detta berodde uppenbarligen på att R. Trautmann var övertygad om att en baltisk-slavisk språkgemenskap (baltisch-slavische Sprachgemeinschaft) hade existerat⁵: enligt hans uppfattning kan baltiska ord som numera saknar motsvarigheter i de slaviska språken tidigare också ha förekommit i de slaviska språken.

En stor del av det ordförråd som R. Trautmann presenterade kan inte betraktas som baltoslaviskt: en del av de gemensamma orden i båda språkgrupperna har motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk och är därför sannolikt nedärvda från den indoeuropeiska språkgemenskapen, medan en del förekommer endast i en språkgrupp eller rentav i ett enda språk.

R. Trautmanns ordbok var viktig för studiet av de baltiska och slaviska språkens ordförråd och även för undersökningen av dessa språks äldsta relationer. Men när frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer skulle avgöras hade den dessutom en viss negativ inverkan. Forskarna påverkades av själva det faktum att en sådan ordbok hade sammanställts: om man kan skriva en så omfattande ordbok över de baltiska och slaviska språkens ordförråd, kan det inte råda något tvivel om att dessa språk har existerat i en språkgemenskap! Ett tydligt exempel är följande ord av F. Specht: ”Att de baltiska och slaviska språken förr genomgick en gemensam utveckling, som endast kan förklaras med teorin om ett baltiskt och slaviskt urspråk, borde inte längre kunna betvivlas efter utgivningen av R. Trautmanns ’Ordbok över de baltiska och slaviska språken’”⁶.

Frågan är vilken betydelse ordförrådet faktiskt har vid undersökningen av släktskapsförhållanden mellan språk. I detta sammanhang bör A. Meillets påståenden om utvecklingen av de baltiska och slaviska språkens ordförråd erinras. I artikeln ”De slaviska språkens ordförråds ursprung: I. — Problemet med den baltoslaviska enheten”⁷ tog han upp frågorna om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer och ordförrådets betydelse och återkom vid flera tillfällen till R. Trautmanns ordbok. Han framhöll:

1. De förlorade elementen kännetecknar ordförrådet lika mycket som de bevarade. De baltiska och slaviska språken har förlorat många gamla indoeuropeiska ord och ersatt dem med nya. De baltiska och slaviska språken förlorade exempelvis den gamla benämningen för ”far” (sanskrit pitá, grekiska πατήρ, latin pater). I dess ställe började de baltiska folken använda en nybildning: litauiska tėvas, lettiska tēvs och fornpreussiska tāws, medan slaverna använde det expressiva s.sl. ot-bьcь (beträffande suffixet, jfr adjektivet s.sl. ot-bьjь ”faderlig”). Att de baltiska och slaviska språken förlorade de gamla orden och i deras ställe skapade olika ersättningar visar att baltiska och slaver hade liknande levnadsvillkor och att deras språk förändrades parallellt.

2. Lånordslikheter mellan de baltiska och slaviska språken visar inte att dessa språk hade en gemensam period efter den indoeuropeiska epoken, eftersom det gemensamma baltiska och slaviska ordförrådet är nedärvt från den indoeuropeiska språkgemenskapens dialekter; jfr exempelvis litauiska miglà, fornkyrkoslaviska mbgla och grekiska ο-μίχλη⁸.

⁴ N. van Wijk, op. cit., p. 46.

⁵ R. Trautmann, op. cit., p. V.

⁶ F. Specht, Zur baltisch-slavischen Spracheinheit, KZ, 62, 1934, p. 248.

⁷ A. Meillet, Les origines du vocabulaire slave: I. — Le problème de l’unité balto-slave, RÉSI, 5, 1925, p. 5—13.

⁸ A. Meillet, loc. cit.

24

3. Parallell utveckling i baltiska och slaviska språk framgår av lexikala ordbildningsformanter. Exempelvis har baltiska språk suffixet *-tlo- (lit. -kla-) i nomina instrumenti-avledningar, medan slaviska språk har suffixet *-dhlo; jfr lit. árklas och fornslav. ralo, tjeck. rádlo. Dessa suffix liknar varandra men är inte identiska, och båda är gamla: det första motsvarar lat. -culum (jfr lat. pōculum ”bägare”), det andra lat. -bulum (jfr lat. pābulum ”foder”) och gr. -θλον (jfr gr. γένεθλον).

4. En tydlig skillnad mellan baltiska och slaviska språk är att de baltiska språken har bevarat det indoeuropeiska ordförrådet bättre än de slaviska. Exempelvis har de baltiska språken väl bevarat beteckningarna för människa och man (jfr fornlit. žmuo, pr. smoy och lat. hemō eller homō, got. guma; lit. vyras, lett. vīrs, pr. wijrs och sanskr. vīráḥ, lat. vir, fornir. fer, got. wair), medan de slaviska språken har förlorat dem.

I slutet av sin artikel skriver A. Meillet: ”Den indoeuropeiska delen av ordförrådet i baltiska och slaviska språk härstammar från en och samma grupp av indoeuropeiska dialekter. Men det räcker att bläddra igenom Trautmans Baltisch-slavisches Wörterbuch för att inse att det mellan den indoeuropeiska språkgemenskapen och den historiska epoken för de baltiska respektive slaviska språken inte fanns någon period under vilken ett ordförråd gemensamt för båda språkgrupperna skulle ha bildats. Det finns parallellism, inte enhet”⁹.

Det är intressant att A. Meillets uppfattning om de baltiska och slaviska språkens lexikon ligger mycket nära K. Būgas uppfattning — båda forskarna anser att dessa språks gemensamma lexikon 1) har sitt ursprung i den indoeuropeiska språkgemenskapens dialekter och 2) uppkom oberoende, parallellt, medan de båda språkgrupperna sedan urminnes tider levde som grannar.

För att förklara det gemensamma lexikonet i de baltiska och slaviska språken är det i själva verket inte alls nödvändigt att erkänna en baltisk-slavisk språkenhet: olika kontakter som baltiska och slaviska folk har haft under sin historia räcker för att förklara hur detta lexikon uppstod. Dessutom får man inte överdriva lexikonets betydelse när frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta förhållanden behandlas, eftersom ordförrådet, som bekant, är den mest föränderliga delen av språksystemet.

För att underbygga teorin om de baltiska och slaviska språkens enhet åberopade Franz Specht (1888—1949), utöver det lexikala argumentet, flera grammatiska gemensamma drag som han hade iakttagit¹⁰, såsom: att ersätta lokativen singularis av demonstrativa pronomen med ackusativ och en postposition (lit. tamē=fornslav. tomb från *tamen), en strikt åtskillnad mellan stammar på men och n, förlusten av maskulina nomina agentis med formanten *-tēr- (jfr indoeur. *patēr och lit. tėvas, fornslav. отbь) etc.

N. van Wijk, R. Trautmann och F. Specht behandlade frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta förhållanden med utgångspunkt i slutsatserna från sina konkreta undersökningar. De italienska neolingvisterna gick en helt annan väg. I enlighet med sina teoretiska principer för allmän lingvistik försökte de främst fastställa de baltiska och slaviska språkens karaktär.

Till en början medgav Vittore Pisani¹¹ att de baltiska och slaviska språken efter den indoeuropeiska språkgemenskapens sönderfall genomgick en gemensam utvecklingsperiod. Enligt V. Pisanis uppfattning ger de baltiska och slaviska språkens isoglosser, som korsar dessa språkområden, anledning att anta att de baltiska och slaviska språkens territorier förblev förenade under ganska lång tid efter den indoeuropeiska språkgemenskapens sönderfall. V. Pisani kallade den gemensamma utvecklingsperioden för dessa språk för språkgemenskapens

⁹ A. Meillet, op. cit., p. 13.

¹⁰ F. Specht, op. cit., p. 248—259.

¹¹ V. Pisani, Balto e slavo, StB, 2, 1932, s. 1—22 (= Linguistica generale e indoeuropea, Milano, 1947, s. 65—82).

25

epok (men inte ett urspråk), som han daterade till ungefär 500-talet f.Kr. och 300-talet e.Kr. Senare ändrade emellertid V. Pisani sina ståndpunkter: han ansåg att man utifrån systemet av isoglosser knappast kunde tala om en baltisk-slavisk gemenskap, och inte heller om ett baltiskt och slaviskt urspråk, eftersom ett sådant uppenbarligen aldrig hade existerat¹².

En annan italiensk neolingvist, Matteo Bartoli (1874—1946), analyserade flera motsvarigheter mellan de baltiska och slaviska språken och drog slutsatsen att de baltiska språkens kronologiska ställning bestäms av att de innehåller fler förhistoriska nybildningar än de germanska språken, men betydligt färre än fornindiskan¹³. Giuliano Bonfante, som inte instämde i M. Bartolis slutsats, framförde uppfattningen¹⁴ att de baltiska språken, särskilt litauiskan, är både arkaiska och konservativa, medan de slaviska språken är konservativa men inte arkaiska. G. Bonfante angav flera arkaismer och tillade samtidigt att inte heller de baltiska språken hade undgått innovationsvågor som utgått från centrum (grekiska, armeniska och andra språk)¹⁵.

Den norske språkforskaren Christian Stang analyserade inte bara de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken, utan skrev också omfattande verk där han belyste historien om de baltiska och slaviska språkens verb och accentologi.

I en av sina artiklar¹⁶ ställde Chr. Stang frågan: vad betyder egentligen begreppet ”språklig enhet”? Enligt honom kan språklig enhet förstås på två sätt:

1) en enhet som kännetecknas av individuella (inte dialektala eller sociala) avvikelser;

2) en enhet där talarna upplever att deras språk är ett och samma, även om det är uppdelat i dialekter (enligt denna definition är till exempel tyskan ett språk, medan svenska och norska är två, trots att skillnaden mellan de senare är mindre än mellan nord- och sydtyska dialekter; en sådan språklig enhet bygger enligt Chr. Stang på politiska och kulturella förhållanden).

Enhet av den första typen kan inte ha förekommit mellan de baltiska och slaviska språken efter upplösningen av den indoeuropeiska språkgemenskapen, eftersom till exempel det indoeuropeiska s-ljudets utveckling efter k, r, i, u för de slaviska språken närmare de indo-iranska språken. Förekomsten av enhet av den andra typen mellan dessa språk efter den nämnda upplösningen kan inte beläggas med språkvetenskapliga data.

Chr. Stang beskriver de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken så här: De baltiska och slaviska språken har, kan man säga, sitt ursprung i samma indoeuropeiska dialekt. Det finns emellertid mycket gamla skillnader mellan dem: olika utveckling av indoeuropeiskt s efter k, r, i, u (se s. 81 ff. i detta arbete), olika detaljer i satəm-fenomenet (jfr lit. klausyti och sl. slyšati, se s. 186 ff. i detta arbete) m.m. Senare, när den indoeuropeiska språkgemenskapen upplöstes, genomgick de baltiska och slaviska språken en period då deras områden genomkorsades av flera nya isoglosser. Vissa av dem omfattade hela språkområdet, andra endast en del av det. Sådana isoglosser omfattar utvecklingen av r, l, m, n till ir, il, im, in och ur, ul, um, un (se s. 76 i detta arbete), verbtypen med -auju: -ųja, nomina agentis lit. artōjas, pr. artoys, f.sl. ratajь m.m. Så länge, enligt Chr. Stangs uppfattning, det finns möjlighet att nya

¹² V. Pisani, Glottologia indoeuropea, Torino, 1949, p. 26.

¹³ M. Bartoli, Il carattere conservativo dei linguaggi baltici, StB, 3, 1933, s. 1—26.

¹⁴ G. Bonfante, „Arcaico“ e „conservativo“ nel gruppo baltico, StB, 5, 1935—1936, p. 30—37, jfr „Indogermanisches Jahrbuch“, 21, 1937, p. 326.

¹⁵ För utförligare information, se B. H. Топоров, Из истории изучения древнейших балто-славянских языковых отношений, p. 22—25.

¹⁶ Chr. Stang, Några anmärkningar om förhållandet mellan de slaviska och baltiska språken, NTS, 11, 1939, s. 85—98.

26

så länge det gäller isoglosser kan man tala om ett levande isoglossområde (lebendiges Isoglossengebiet).

År 1963 preciserar Chr. Stang sina uppfattningar om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken och gör dem mer konkreta¹⁷. Han menar att det olika ödet för ide. s efter k, r, i, u och vissa avvikande reflexer av satam-fenomenet (klaušyti: sly-šāti) i de baltiska och slaviska språken inte är lika gamla som tiden för den ide. språkgemenskapen.

Efter att ha diskuterat vissa innovationer i de baltiska och slaviska språken drar Chr. Stang slutsatsen att dessa språk efter den ide. språkgemenskapens upplösning bildade ett enhetligt dialektområde (Dialektgebiet), där nybildningar uppstod i språken och som gör det möjligt att använda uttrycket ”baltisk-slaviska språk” (”Baltisch-slavisch”). Å andra sidan anser han att man också måste erkänna att vissa äldre isoglosser korsade varandra i detta dialektområde och skilde de baltiska dialekterna från de slaviska. Det baltisk-slaviska dialektområdet splittrades i etapper, eftersom det finns isoglosser som omfattar dels det slavisk-östbaltiska, dels det slavisk-preussiska området.

I sina arbeten använder Chr. Stang ofta uttrycket ”baltisk-slaviska språk”. I boken ”Slaviska språkens accentuering”¹⁸ anges att han inte använde termen ”baltisk-slaviska språk” (”Balto-Slavonic”) i betydelsen av ett fullständigt enhetligt språk. Med denna term avsåg han ”ett dialektområde som är så enhetligt att språkliga förändringar som uppstår där kan omfatta hela området eller en del av det”¹⁹. De viktigaste slutsatserna i hans bok ”Det slaviska och baltiska verbet” bekräftade Chr. Stangs uppfattning om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken²⁰. Tidigare måste likheterna mellan de baltiska och slaviska verbalsystemen ha varit betydligt större, och deras presenssystem måste ha varit mycket lika efter den ide. språkgemenskapens upplösning²¹. Senare kom dessa språks verbalsystem att fjärma sig från varandra till följd av olika utvecklingstendenser.

Chr. Stang lyfter också fram stora strukturella skillnader mellan de baltiska och slaviska språkens verb. De baltiska språken har, liksom de germanska, ingen sigmatisk aorist och har den uppenbarligen aldrig haft. Den slaviska sigmatiska aoristen överensstämmer i hög grad med den indo-iranska: båda har en förlängd rotvokalismgrad. I detta sammanhang konstaterar Chr. Stang att de baltiska och slaviska språken, vad gäller aoristen, möjligen tillhörde olika geografiska sfärer. De slaviska språken saknar det långrotade preteritum som finns i de baltiska, germanska, keltiska, italiska och albanska språken. I de baltiska språken är den sigmatiska futurumformen utbredd, men den saknas i de slaviska språken. Där började perfektiv presens fylla futurums funktion, och därför behövdes inte längre en sigmatisk futurumform.

Chr. Stangs analys visar att vissa strukturella typer och kategorier (till exempel nasala verb och i-stamsverb, optativ) snarare är resultat av konvergent eller till och med parallell utveckling.

En översikt över forskningen om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken under 1920- och 1930-talen visar att forskarna under denna period, med undantag för R. Trautmann och F. Specht, inte finner belägg som gör det möjligt att erkänna icke-

¹⁷ Chr. Stang, Über das Verhältnis zwischen slavischen und baltischen Sprachen, „Prace językoznawcze“, 5, 1963, p. 393–394.

¹⁸ Chr. S. Stang, Slavonic accentuation, Oslo, 1957.

¹⁹ Chr. S. Stang, op. cit., p. 174.

²⁰ Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, Oslo, 1942.

²¹ Chr. S. Stang, loc. cit., p. 268, 271.

27

tande baltisk-slavisk språklig enhet. Tvärtom gjorde undersökningen av konkreta accentologiska och morfologiska fenomen det möjligt att dra slutsatser som visade att de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk var av kontaktkaraktär.

Undersökningen av de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk under efterkrigsåren

Undersökningen av frågan om de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk intensifierades efter andra världskriget. Flera artiklar som särskilt ägnades åt denna fråga publicerades. De äldsta relationerna mellan dessa språk karakteriseras också i flera omfattande verk om de baltiska eller slaviska språkens historia. E. Fraenkels bok ”De baltiska språken”, som utkom 1950¹, blev en impuls till att J. Endzelin publicerade en artikel, på vilken J. Otrębski, A. Zenas med flera i sin tur svarade (se nedan). Man kan säga att en viss diskussion uppstod. Särskilt aktivt diskuterades de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk inför den IV internationella slavistkongressen i Moskva.

Undersökningarna av de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk under efterkrigsåren kännetecknas av att kända och nyupptäckta likheter och skillnader mellan dessa språk analyseras i detalj och att frågan om deras kronologi tas upp. Dessutom undviker man numera att formulera hypoteser som ger en ny tolkning av de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk; man nöjer sig med att modifiera de teorier som lades fram 1908–1912, utveckla argumentationen mer i detalj eller kritisera teorierna.

År 1946 utkom två arbeten av polska lingvister om frågan om de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk² — J. Safarewiczs artikel ”Om frågan om den baltisk-slaviska gemenskapen”³ och T. Lehr-Splawińskis bok ”Om slavernas ursprung och urhem”⁴.

I sin artikel konstaterade Jan Safarewicz att å ena sidan är sådana innovationer gemensamma för baltiska och slaviska språk som bildandet av presens från aoriststammar (jfr lit. duomi, fornkyrkoslav. damъ och fornind. dādam, gr. ἔδομεν), härledningen av typen minėti från perfektstammen *men- är mycket gamla och kan därför inte ha uppstått genom en senare närmandeperiod mellan baltiska och slaviska språk. Med detta påstående hade J. Safarewicz utan tvivel J. Endzelins konvergensteori i åtanke. Sådana och liknande innovationer visade enligt hans mening att en gemenskapsperiod sannolikt hade funnits och att den hade inträtt omedelbart efter den indoeuropeiska språkgemenskapen, som en fortsättning på denna⁵. Å andra sidan visar sådana gamla skillnader mellan baltiska och slaviska språk som användningen av presenssuffixet *-do (jfr fornkyrkoslav. idǫ och lit. eimi, lit. vėrda, som saknas i de slaviska språken), enligt J. Safarewicz att dessa språks gemenskapsperiod (okres wspólnoty) inte var långvarig. Han menar att den baltisk-slaviska gemenskapen upplöstes inte på grund av geografiska kontakter, utan på grund av de iranska stammarnas infall.

Senare blev J. Safarewiczs anmärkningar om den språkliga enheten mellan baltiska och slaviska språk ännu mer kritiska⁶. År 1961 skriver han att ”den baltisk-slaviska gemenskapsperiodens existens är inte alls säker”⁷. Därefter påpekar J. Safarewicz att likheterna mellan baltiska och slaviska språk

¹ E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, Heidelberg, 1950.

² Under krigsåren utkom H. Pedersens artikel ”Et baltoslavisk problem” (In memoriam Kr. Sandfeld, København, 1943), som författaren till detta arbete tyvärr inte fick tillfälle att ta del av.

³ J. Safarewicz, Przyczynki do zagadnienia wspólnoty bałto-słowiańskiej, „Sprawozdania z czynności i posiedzeń Polskiej Akademii Umiejętności“, 46, 1946, p. 199–202.

⁴ T. Lehr-Splawiński, O pochodzeniu i praojczyźnie słowian, Poznań, 1946.

⁵ J. Safarewicz, op. cit., p. 200.

⁶ J. Safarewicz, Bałto-słowiańskie stosunki językowie, „Słownik starożytności słowiańskich“, I, 1 (A–B), Wrocław–Warszawa–Kraków, 1961, p. 79–80.

⁷ J. Safarewicz, op. cit., p. 79.

28

är snarare parallella innovationer som uppkommit oberoende av varandra (jfr genitivändelsen i singularis hos o-stamsubstantiv – litauiska -o, fornkyrkoslaviska -a och fornpreussiska -as). Till och med en så iögonfallande gemensamhet mellan de baltiska och slaviska språken som bestämda adjektiv anser han ha utvecklats oberoende i de båda språkgrupperna. Enligt J. Safarewicz går endast de första ansatserna till detta fenomen tillbaka till den baltoslaviska gemenskapstiden. Han menar att de baltiska och slaviska språken härstammar från en gemensam dialekt inom den indoeuropeiska språkgemenskapen och att den baltoslaviska gemenskapstiden, om den nu alls har existerat, kan ha infallit under första hälften av det andra årtusendet f.Kr.

En något annorlunda aspekt på frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer anlade en annan polsk lingvist, Tadeusz Lehr-Splawiński (1891–1965). I boken ”Om slavernas ursprung och urhem” lade han kortfattat fram sin uppfattning: ”slavernas och baltiernas förfäder genomgick en gång en gemensam språklig utvecklingsperiod, som fortsatte även efter det att kontakterna med andra grupper av indoeuropeiska dialekter redan hade brutits⁹. T. Lehr-Splawiński utgår från den metodologiska principen att innovationer visar en gemensam språkutveckling med större säkerhet än urindoeuropeiska arkaismer, vilka enligt hans mening lätt kan ha bevarats också under språkens självständiga utveckling. Till stöd för sin tes räknar T. Lehr-Splawiński upp flera gemensamma innovativa förändringar i de baltiska och slaviska språkens fonetik, morfologi och lexikon. Som det viktigaste argumentet betraktar han ändå de gemensamma dragen i ordförrådet, vilka enligt hans mening är så många att de bildar en omfattande (med hela 1 600 uppslagsord) etymologisk ordbok över de baltiska och slaviska språken (här avses R. Trautmanns ordbok).

Enligt T. Lehr-Splawiński motsäger äldre skillnader i morfologi och framför allt i ordförråd inte tesen om de baltiska och slaviska språkens ursprungliga enhet. För det första visar dessa skillnader att de indoeuropeiska dialekter som baltiernas och slavernas förfäder talade under den indoeuropeiska språkgemenskapens tid var närbesläktade, men ändå skilde sig avsevärt åt både i grammatisk struktur och i ordförråd. Detta hindrade ingalunda att gemensamma utvecklingstendenser uppstod, vilka verkade även efter den indoeuropeiska språkgemenskapens upplösning och senare förde de båda dialektgrupperna närmare varandra under deras gemensamma period. För det andra visar de äldre skillnaderna mellan de baltiska och slaviska språken att den gemensamma baltoslaviska perioden (doba wspólności językowej bałto-słowiańskiej) ägde rum i en mycket avlägsen forntid. Denna period följdes av en tämligen lång fas av självständig och oberoende utveckling av de protobaltiska och protoslaviska dialekterna. Under denna fas uppstod tendenser till olika formbildning i grammatiken och skillnaderna i ordförrådet ökade; en del av dessa skillnader hade ärvts redan från den indoeuropeiska språkgemenskapen. Under denna tid försvagades kontakterna mellan de båda dialektgrupperna kraftigt, men upphörde inte helt. Efter en tid blev kontakterna livligare igen, och deras avspegling utgjordes av lånord från slaviska språk i baltiska språk och från baltiska språk i slaviska.

Denna uppfattning av T. Lehr-Splawiński¹⁰, som lades fram i boken ”Om slavernas ursprung och urhem” från 1946, utvecklades under de följande åren i ett stort antal artiklar¹¹, men dess kärna förblev densamma.

⁸ J. Safarewicz, op. cit., p. 80.

⁹ T. Lehr-Splawiński, op. cit., p. 23.

¹⁰ Jos kvintesencija žr. ВЯ, I, 1958, p. 37–41 ir „Сборник ответов на вопросы по языкознанию (К IV Международному съезду славистов)“, М., 1958, p. 152–157.

¹¹ För en bibliografi över T. Lehr-Splawińskis arbeten publicerade 1946–1955, se V. Falkenhahn, ZfSl, 2, 1956, p. 49–88; för en bibliografi över särtrycken av hans arbeten från 1951–1961 (bland annat om frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer), se ”Studia linguistica in honorem Thaddaei Lehr-Splawiński”, Warszawa, 1963, p. 7–8.

29

T. Lehr-Splawińskis artikel bör nämnas; i den försöker han karakterisera de indoeuropeiska dialekter ur vilka de baltiska och slaviska språken utvecklades¹².

Enligt T. Lehr-Splawiński bildade de indoeuropeiska dialekter ur vilka de baltiska och slaviska språken senare utvecklades inte en kompakt enhet under den indoeuropeiska språkgemenskapens tid, utan bestod av flera närbesläktade dialekter med tämligen stora skillnader. För att karakterisera den indoeuropeiska dialektgrundvalen för de baltiska och slaviska språken räknar T. Lehr-Splawiński upp följande särdrag som visar att grundvalen var heterogen:

I. Företeelser som är karakteristiska för de baltiska språken och okända i de slaviska språken:

a) de baltiska språken, liksom alla västliga indoeuropeiska språk (med undantag för de germanska), skiljer mellan indoeuropeiskt ō och ā, medan de indoeuropeiska långa vokalerna sammanföll i de slaviska språken, liksom i de indo-iranska och germanska språken (se s. 61 ff. i detta arbete);

b) den indoeuropeiska ljudföljden sr- bevarades oförändrad i litauiskan (jfr lit. sraujà och sanskrit srá-vati), medan den i lettiska, fornpreussiska, slaviska och alla västliga indoeuropeiska språk övergick till str- (jfr fornkyrkoslaviska struja¹³);

c) olika bildning av räkneordet ”första”, jfr lit. pìrmas, fornpreussiska pirmas, fornengelska forma, fornsaxiska formo (suffix *-mo-) och fornkyrkoslaviska prъvъ (suffix *-uo-, liksom i indo-iranska och tokhariska samt sannolikt illyriska);

d) olika bildning av räkneorden ”elva” och ”tolv”, jfr det andra ledet *-leig- (lit. vienúolika, dvýlika, gotiska ainlif, twalif, fornhögtyska einlif, zwalif) och den syntaktiska konstruktionen i fornkyrkoslaviska (jedinъ na desęte, dъva na desęte);

e) forntyska bevarade den indoeuropeiska medialändelsen för första person -mai (fornpreussiska asmai ’jag är’, jfr grekiska -μαι).

II. Företeelser som är karakteristiska för de slaviska språken och okända i de baltiska språken:

a) i de slaviska språken, liksom i de indo-iranska, övergick urindoeuropeiskt s efter k, r, i, u till (š>) ch, medan det i litauiskan endast gjorde det efter r, k (jfr fornslav. mъchъ, ucho och lit. músos, ausis; se s. 81 ff. för en utförligare behandling);

b) nomina agentis med suffixet -telb (jfr hett. -talla-);

c) suffixet *-es- i benämningar på kroppsdelar, liksom i hettitiskan (jfr fornslav. ucho ušese, oko očese);

d) suffixet för adjektiviska abstrakta substantiv -ostb (jfr hett. -ašti)¹⁴;

e) bildning av deverbaladjektiv med participfunktion med suffixet *-lo- (jfr fornslav. bylъ och hett. dalugmūla av dalugnu- ”förlänga”)¹⁴;

f) användningen av suffixen *-no- || *-io för att bilda intransitiva och transitiva verb med samma rot, gemensam med de germanska språken (jfr fornslav. užasnąti: užasiti och got. usgeisnan: usgaisjan);

g) perfektens första persons flexion -é (fornslav. vedě=lett. vidē) och bevarandet av den mediala tredje personens ändelse -tъ < *-tor.

Dessa gamla skillnader mellan de baltiska och slaviska språken visar att de baltiska och slaviska dialekterna skilde sig åt i många grammatiska egenskaper när den urindoeuropeiska språkgemenskapen splittrades. Eftersom de baltiska och slaviska språkområdena gränsade direkt till varandra under många århundraden — vilket utan tvivel påskyndade processen där skillnader utjämnades och gemensamma drag uppkom — kan skillnaderna vid den urindoeuropeiska språkgemenskapens upplösning, enligt T. Ler-Slavinskis uppfattning, ha varit betydligt fler och större.

¹² T. Lehr-Splawiński, Podstawy indoeuropejskie wspólnoty językowej bałto-słowiańskiej, ”Z polskich studiów slawistycznych”, Warszawa, 1958, s. 125—136.

¹³ I litauiskan finns det även exempel med str-, jfr lit. strañjas ”snabb (om vatten)”, strėbti, stragùs.

¹⁴ Dessa två suffix tycks också förekomma i de baltiska språken, jfr lit. bjaur-astis (: bjaurùs) och dęg-las (: dègti).

30

Av T. Ler-Splavinskis teori framgår att 1) han härleder de baltiska och slaviska språken från dialekter av den indoeuropeiska språkgemenskapen som inte var identiska, och att 2) de baltiska och slaviska dialekterna närmade sig varandra först senare. Även om T. Ler-Splavinskis teori vid första anblicken påminner om J. Endzelynas konvergenskonception, skiljer de sig i grunden starkt åt: den polske lingvisten erkände inte bara ett språkligt utan också ett etniskt släktskap mellan balter och slaver.

André Vaillant behandlar på liknande sätt frågan om de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken och erkänner utan tvekan en period av baltisk-slavisk enhet (une période d’unité balto-slave)¹⁵. Enligt hans mening visar mängden gemensamma drag mellan de baltiska och slaviska språken, särskilt sådana anmärkningsvärda som de pronominella adjektiven, tydligt att en period av baltisk-slavisk språklig enhet bestod under ganska lång tid efter den indoeuropeiska språkgemenskapens upplösning. Å ena sidan medger den franske slavisten att de baltiska språken inte skiljer sig från de slaviska mer än svenska från tyska; å andra sidan tvingas han konstatera att slaverna utan svårighet känner igen släktskapet mellan sina språk, medan litauiskan är helt främmande för dem.

A. Vaillant är benägen att betrakta Östersjöns veneter (Vénèdes de la Baltique) som baltisk-slaver, vilka omkring vår tideräknings början ännu inte skilde sig mycket åt i fråga om språk. Enligt hans mening bör det gemensamma baltisk-slaviska språket föreställas som ett knippe dialekter (un faisceau de parlers), vars centrala och perifera dialekter skilde sig mer eller mindre sinsemellan. Den baltisk-slaviska stammen, hävdar den franske slavisten vidare, delades i två grupper genom de germanska folkens invasion omkring vår tideräknings början, särskilt goterna från Skandinavien, vilka därmed slutgiltigt bröt sönder den baltisk-slaviska språkenheten, som redan hade splittrats i dialekter.

A. Vaillant ställer uppgiften att rekonstruera det baltisk-slaviska språket. I så fall skulle forskare i baltiska och slaviska språk behöva arbeta med tre rekonstruerade språkmodeller – den indoeuropeiska, den baltisk-slaviska och den ur-baltiska respektive ur-slaviska.

I artikeln ”Baltisk-slavisk språkenhet”¹⁶ analyserade A. Vaillant ingående likheter och skillnader mellan de baltiska och slaviska språken och betonade särskilt identiteten hos de företeelser där A. Meillet såg skillnader mellan dessa språk (till exempel i verbet). I slutet av artikeln ställer A. Vaillant uppgiften att finna en gemensam grund för olika baltiska och slaviska språkföreteelser och fakta¹⁷. Av artikeln framgår att A. Vaillant för flera baltiska och slaviska språkföreteelser försöker finna just en sådan gemensam ursprunglig grund. Vissa företeelser i de slaviska språken som uppkommit senare tycks faktiskt kunna tolkas med stöd av de baltiska språkens uppgifter. Så påpekar A. Vaillant helt riktigt att man i slavisk imperfektböjning kan känna igen stammar utvidgade med suffixen *-ėjā- och *-ājā- (jfr fornkyrkoslaviska vidēa- och iškaa-), vilka endast återfinns i de baltiska språken (jfr litauiska mylėjo och ieškojo). Den gemensamma ursprungliga grunden för andra företeelser som A. Vaillant anger väcker däremot stora tvivel. A. Vaillant menar till exempel att litauiska neša är resultatet av en sammansmältning av formerna *nešeti, 3:e person singularis, och *nešanti, 3:e person pluralis. Det är knappast troligt att de baltiska språken en gång har haft tematiska verbändelser i 3:e person singularis och pluralis

¹⁵ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, Lyon—Paris, 1950, p. 13—15; Le problème de l’unité balto-slave, BSL, 51, 1955, p. XIII—XV.

¹⁶ A. Vaillant, L’unité linguistique balto-slave, „Filologija“, I, Zagreb, 1957, p. 23—35.

¹⁷ ”Man måste återfinna den ursprungliga enheten där den har upphört att vara synlig”, – A. Vaillant, op. cit., s. 34.

31

3:e personens ändelser *-ti och *-nti. Det saknas belägg för detta. Det säger sig självt att A. V. Vaillant rekonstruerade de nämnda formerna i 3:e person singularis och pluralis enbart med stöd av motsvarande former i de slaviska språken, jfr fornryska nesetb och nesoutb.

År 1950, då A. V. Vaillants ”Slaviska språkens jämförande grammatik” utkom, publicerades också ett verk om de baltiska språkens historia — E. Fraenkels bok ”Baltiska språk”¹⁸. Båda böckernas författare ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken, men drog helt motsatta slutsatser. A. V. Vaillant är en ivrig anhängare av teorin om baltisk-slavisk språklig enhet, medan E. Fraenkel anser att likheterna mellan de baltiska och slaviska språken och deras innovationer uppkom genom långvarigt grannskap.

Den framstående tyske baltisten, författaren till en etymologisk ordbok över litauiska¹⁹, Ernst Fraenkel (1881—1957), analyserade i sin bok ”Baltiska språk” ingående gemensamma och särskiljande företeelser inom de baltiska och slaviska språkens fonetik, accentologi, morfologi, syntax och lexikon. För många av de undersökta företeelserna anförde han paralleller från andra indoeuropeiska språk och visade därmed att de inte är specifika för endast de baltiska och slaviska språken. Han påvisade också stora strukturella skillnader mellan de baltiska och slaviska språken.

E. Fraenkel medger att de baltiska och slaviska språken förenas av många isoglosser, vilka enligt hans mening uppkom därför att 1) de baltiska och slaviska språken, eftersom de låg långt från centrum för aktiva kontakter och utbyten mellan indoeuropeiska språk, bevarade en gammal form och 2) de var grannar under många århundraden²⁰. Dessutom kan man i dessa språkgrupper ofta iaktta parallellt uppkomna förändringar, vilka dock i sig inte visar på närmare förbindelser mellan de baltiska och slaviska språken. Det förekommer också betydande skillnader, särskilt i ordförråd och syntax. Ibland har de slaviska språken färre arkaiska drag än de baltiska. De baltiska, slaviska och germanska språken bildar en språkunion i den pragiska lingvistiska skolans bemärkelse²¹.

J. Endzelin²² kommenterade E. Fraenkels bok (se detta arbete, s. 19) och polemiserade med honom i enskilda frågor; något senare publicerades omfattande artiklar av J. Otrębski och A. Zēns. I fråga om hur de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken skulle förklaras påminde dessa artiklar om arbetena från 1950: liksom då argumenterade den ena för baltisk-slavisk språklig enhet, medan den andra förnekade den.

I artikeln ”Slavisk-baltisk språklig enhet” reviderade Jan Otrębski²³ sin tidigare ståndpunkt i frågan om de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken. År 1947 skrev han att ”det aldrig har funnits något baltisk-slaviskt urspråk”²⁴, eftersom det enligt honom omöjliggjordes av det olika ödet för indoeuropeiskt s efter k, r, i, u i de baltiska och slaviska språken. År 1954 menade J. Otrębski däremot att de baltiska och slaviska språken härstammar från dialekter inom en gemensam baltisk-slavisk språkgrupp. Den gruppen bör betraktas som en enhet som härstammar från ett gemensamt språk, vilket i sin tur hade skilts ut ur den indoeuropeiska språkgruppen²⁵. De baltiska och slaviska språkens ordförråd, enligt J. Otrębski

¹⁸ E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen (Ihre Beziehungen zueinander und zu den indogermanischen Schwesteridiomen als Einführung in die baltische Sprachwissenschaft), Heidelberg, 1950.

¹⁹ E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg—Göttingen, 1955 tt.

²⁰ E. Fraenkel, op. cit., p. 75.

²¹ E. Fraenkel, op. cit., p. 75.

²² Я. М. Эндзелин, Древнейшие славяно-балтийские языковые связи, 1953, p. 67—82.

²³ Я. С. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство, ВЯ, 1954, 5, p. 27—42, 6, p. 28—46.

²⁴ J. Otrębski, „Slavia Occidentalis“, 18, 1947, p. 448.

²⁵ Я. С. Отрембский, ВЯ, 6, p. 43.

32

enligt hans uppfattning så likartat att balter och slaver, när de talade sina språk, förstod varandra inte bara under enhetsepoken utan också under lång tid efter dess upplösning. I de baltiska och slaviska språken ser J. Otrębski överallt identiska företeelser och likartade processer: de slaviska språken har sigmatisk aorist — de baltiska språken måste också ha haft den, där den senare sammanfallit med futurum; i de slaviska språken blev diftongerna oi och ei till ē och ī — en liknande process ägde rum även i de baltiska språken, där diftongerna oi och ei blev ie etc. Den svaga sidan i J. Otrębskis argumentation är att han betraktar företeelser från olika kronologiska epoker som samtidiga — både sammanfallet mellan de långa vokalerna ō och ā, reflektionsutvecklingen hos de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna, monoftongeringen av diftongerna oi och ei, assibileringen av de indoeuropeiska palatala velara konsonanterna och accentens förskjutning enligt de Saussure–Fortunatovs lag (om några av dem mer utförligt, se den andra delen av detta arbete). Dessutom analyserar han företeelser i de baltiska och slaviska språken utan att relatera dem till liknande företeelser i andra indoeuropeiska språk. Exempelvis kan övergången av gruppen tt till st inte betraktas som en företeelse särskilt utmärkande för de baltiska och slaviska språken och följaktligen som ett argument för baltisk-slavisk språklig enhet, eftersom även andra indoeuropeiska språk känner till denna företeelse (iranska och grekiska). Eftersom gruppen tt blev st ganska sent (efter att de enskilda indoeuropeiska språkgrupperna redan hade bildats) och därför oberoende av varandra i iranska och grekiska, kan den också ha förändrats oberoende av varandra i de baltiska respektive slaviska språken.

För att visa den fullständiga identiteten mellan nominalböjningen i de baltiska och slaviska språken rekonstruerar J. Otrębski paradigmet för räkneordet ”tre” i de baltiska och slaviska språken, men uppmärksammar inte att andra indoeuropeiska språk — germanska, fornindiska etc. — har nästan exakt samma kasusändelser.

A. Vaillant, en ivrig anhängare av teorin om baltisk-slavisk språklig enhet, har vid upprepade tillfällen påpekat att man bör föreställa sig det baltisk-slaviska språket som bestående av dialekter, medan de baltiska och slaviska språken enligt J. Otrębskis uppfattning härstammar från ett enda språk, som skilts ut från den indoeuropeiska språkgruppen och först senare splittrats i dialekter.

Alfred Zenas²⁸ har kategoriskt motsatt sig teorin om baltisk-slavisk språklig enhet, som försvaras av A. Vaillant, J. Otrębski m.fl. Han anser²⁹ att de gamla balterna (Urb alten) bodde norr om Pripets träsk (Pripet- oder Rokitno-Sümpfe). Från väster, norr och öster omgavs de gamla baltiska stammarna av ugrofinländare, medan deras direkta grannar i sydväst var germanerna (Urgermanen). De oframkomliga Pripetsträsken skilde balterna från slaverna, hindrade deras kontakt och isolerade slutgiltigt balterna och deras språk. A. Zenas skriver att Pripetsträsken, eftersom de var omöjliga att ta sig igenom, gjorde varje direkt kontakt mellan balter och slaver omöjlig³⁰.

De baltiska bosättningarna norr om Pripet, hävdar A. Zenas vidare, var inte de ursprungliga. Förbalterna (Vorb alten) bodde väster eller sydväst om Pripetsträsken, där deras grannar var slaver, germaner och möjligen illyrer. Här bildade de en enhet av statlig karaktär (staatliche Einheit), men inte ett illyrisk-germanskt-slaviskt-baltiskt urspråk (Ursprache). För att de baltiska språken skulle utvecklas självständigt, det vill säga för att deras språkliga gemenskap (Urbaltisch) skulle ta form, krävdes en förändring av deras grannars — de förslaviska folkens

²⁶ W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, Heidelberg, 1954, p. 76–78.

²⁷ Я. С. О тр ембский, ВЯ, 6, р. 28–29.

²⁸ A. Senn, On the Degree of Kinship between Slavic and Baltic, „The Slavonic and East European Review“, 20, 1941, p. 251–265; Die Beziehungen des Baltischen zum Slavischen und Germanischen, KZ, 71, 1954, p. 162–188.

²⁹ A. Senn, Die Beziehungen des Baltischen zum Slavischen und Germanischen, p. 162–188.

³⁰ A. Senn, op. cit., p. 164.

3. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

33

och urgermanska (Vorslaven und Vorgermanen) – språk, medan urbaltiskans språk ännu kan ha förblivit ”protoindoeuropeiskt” (”urindogermanisch”).

A. Zenas anser att balterna och slaverna kom i kontakt först efter slavernas expansion norrut: östbaltierna med östslaverna och preussarna med västslaverna.

A. Zenas anger följande gemensamma särdrag hos de baltiska och slaviska språken: a) bortfall av postkonsonantiskt į framför främre vokaler, b) övergång av nt-particip till io-stammen, c) pluralis dativs ändelse -mus, d) singularformerna av första personens personliga pronomen med *mur, e) genitiv plural av första personens personliga pronomen *nō(s)sōm³¹.

Alla gemensamma drag hos de baltiska och slaviska språken är enligt A. Zenas antingen arkaismer, ärvda från indoeuropeisk tid, eller innovationer som uppstått oberoende inom varje språkgrupp.

Av artikeln ”De baltiska språkens förhållande till de slaviska och germanska språken” verkar det som om A. Zenas ansluter sig till parallellismteorin. I en senare artikel, ”Förhållandet mellan baltiska och slaviska språk³²”, säger sig A. Zenas emellertid inte vara anhängare av A. Meillets parallellismteori och tillägger att han inte tror på parallell utveckling hos två närbesläktade språk, vars talare levde i nära symbios i mer än tusen år. De många överensstämmelserna och likheterna mellan de baltiska och slaviska språken återspeglar enligt A. Zenas att ryssar och polacker tidigare hade politiskt och kulturellt inflytande över litauer och letter.

Till skillnad från J. Otrębski och A. Zenas betraktade Walter Porzig de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk ur ett helt annat metodologiskt perspektiv. De slutsatser författaren drar i boken ”Det indoeuropeiska språkområdets uppdelning”³³ i frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer är synnerligen viktiga, inte bara därför att en jämförelse mellan dessa språks inbördes relationer och relationerna mellan andra indoeuropeiska språkgrupper (till exempel indo-iranska eller keltisk-italiska) gör det lättare att förstå vad dessa äldsta relationer mellan baltiska och slaviska språk består i och vilken teori som bäst förklarar deras uppkomst. Slutsatserna är särskilt viktiga också därför att V. Porzig använder en helt annan metod för att beskriva de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer. Han skriver: ”Våra kunskaper ger oss anledning att dra slutsatsen att de båda språkgrupperna hela tiden var grannar. Detta ledde till många innovationer som kännetecknade just dem och som nästan alla hör till lexikon och ordbildning. De baltiska och slaviska språken tycks inte ha några innovationer inom fonetik och flexion. Det är möjligt att också de dialektala områden från vilka de baltiska och slaviska språken ärvde en stor del av sina system redan var grannar. Det finns få direkta belägg för detta. De baltiska och slaviska språkens reflexer av stavelsebildande sonanter, som uppkom redan i de enskilda språken, är identiska, men detta har i sig inget bevisvärde. Vår hypotes om de ursprungliga områdenas grannskap skulle bekräftas eller vederläggas om de båda språkgrupperna hade samma, eller ofta olika, förhållande till andra språk”³⁴.

Av citatet framgår att V. Porzig avstår från det traditionella argumentet om gemensamma drag och skillnader mellan de baltiska och slaviska språken när han beskriver de ursprungliga baltiska och slaviska dialektområdenas förhållande, det vill säga de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer: dessa språks

³¹ A. Senn, op. cit., p. 185.

³² A. Senn, The Relationships of Baltic and Slavic, „Ancient Indo-European Dialects“, Berkeley and Los Angeles, 1966, p. 139–151.

³³ W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, Heidelberg, 1954.

³⁴ W. Porzig, op. cit., p. 140.

34

innovationer som enligt hans mening uppkommit genom långvarigt grannskap mellan de baltiska och slaviska språken. Därför jämför V. Porzig, i syfte att bättre karakterisera de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, dem med relationerna mellan andra indoeuropeiska språkgrupper. Efter att ha gått igenom relationerna mellan de baltiska och slaviska språken å ena sidan och de indo-iranska språken å den andra, och konstaterat att dessa språks utbredningsområde omges av tjugoen isoglosser, drog V. Porzig följande slutsats: förhållandet mellan de indo-iranska och baltiska språken är nästan detsamma som förhållandet mellan de indo-iranska och slaviska språken; följaktligen måste kontakterna mellan de baltiska och slaviska språken ha varit nära under första hälften av det andra årtusendet f.Kr.³⁵.

Antanas Salys ståndpunkt ligger nära V. Porzigs. A. Salys skriver: ”Den uppenbara och allmänt erkända likheten mellan de båda språkgrupperna förklaras lätt av att de härstammar från två närliggande indoeuropeiska dialekter, som hade kontakt även under den sista fasen av upplösningen av den indoeuropeiska språkgemenskapen. De förbaltiska (pre-Balts) folkens migration norrut omkring 2000 f.Kr. avbröt kontakterna med de förslaviska (pre-Slavs) folken, och av denna anledning började de båda språkgrupperna utvecklas självständigt. Till följd av slavisk expansion uppstod nya kontakter omkring 500-talet e.Kr. i norr och något tidigare i söder”³⁶.

Manus Loimanas skriver om de mycket nära banden mellan de baltiska och slaviska språken. I sin artikel ”De baltiska och slaviska språken”³⁷ påpekade han framför allt att teorin om en baltoslavisk språkgemenskap (die baltoslavische Theorie) har blivit föremål för en principiell strid: tvisten gäller de principer med vilka de baltiska och slaviska språkens gemensamma drag ska tolkas. Därefter ägnade författaren, efter att ha räknat upp flera gemensamma drag hos de baltiska och slaviska språken, huvuddelen av artikeln åt att undersöka relationerna mellan verbalsystemen i dessa språk. M. Loimanas hävdar att det baltiska ā-, ē-preteritumet i grunden liknar slavisk tematisk och sigmatisk aorist. De anförda gemensamma dragen i verbalsystemet är enligt hans mening utan undantag gamla nybildningar, som vittnar om nära band mellan de baltiska och slaviska språken.

Med stöd av dessa nybildningar anser M. Loimanas att de baltiska och slaviska språken efter upplösningen av den indoeuropeiska språkgemenskapen förenades av en ganska omfattande samling isoglosser, som skilde dessa två språkgrupper från andra språk. Därför är enligt hans mening en ursprunglig gemensam baltoslavisk fas av samma typ som den indo-iranska den enda rimliga tolkningen av denna samling isoglosser³⁸.

M. Loimanas grundade påståendet om en baltoslavisk språkgemenskap på gemensamma drag i verbalsystemen, medan J. Kurylowicz främst grundade det på prosodiska förhållanden.

Jerzy Kurylowicz betraktar följande företeelser som de främsta argumenten för teorin om en baltoslavisk språkgemenskap³⁹: a) ersättningen av apofonins ”fullgrad: nollgrad”; b) de två typerna av motsättningar eR: iR, eR: uR (där R betecknar en sonan

³⁵ W. Porzig, op. cit., p. 169.

³⁶ A. Salys, Baltic Languages, „Encyclopaedia Britannica“, 3, 1964, p. 53.

³⁷ M. Leumann, Baltisch und Slavisch, „Corolla linguistica, Festschrift F. Sommer“, Wiesbaden, 1955, p. 154–162.

³⁸ M. Leumann, op. cit., p. 162.

³⁹ J. Kuryłowicz, Balto-słowiańska jedność językowa, ”Słownik starożytności słowiańskich (Zeszyt próbny)“, Warszawa, 1934, s. 4–7; L’apophonie en indo-européen, Wrocław, 1956, s. 209–243, 286–308; L’accentuation des langues indo-européennes, Wrocław–Kraków, II uppl., 1958, s. 162–356; O jedności językowej bałto-słowiańskiej, BPTJ, 16, 1957, s. 71–113; О балто-славянском языковом единстве, ВСЯ, 3, 1958, s. 15–49.

3*

35

uppkomsten av l, r, m, n); c) kvantitativa förändringar (uppkomsten av nya längder); d) förändringar i accent och intonation.

J. Kurylowicz betraktar särskilt intonationerna i de baltiska och slaviska språken som en viktig innovation och kallar dem dessa språks grundläggande och mest karakteristiska drag⁴⁰. Enligt honom har grekiskans intonationssystem och intonationssystemet i de baltiska och slaviska språken utvecklats oberoende av varandra, och därför kan de inte betraktas som nedärvda från den indoeuropeiska språkgemenskapen. Kurylowicz menar att intonationerna i grekiskans slutstavelser uppkom först under historisk tid, medan baltisk och slavisk akut är resultatet av att accenten dragits tillbaka till en lång stavelse.

J. Kurylowicz periodiserar, med utgångspunkt i prosodiska principer, även de baltiska och slaviska språkens historia på följande sätt:

1) den baltisk-slaviska epoken (från intonationernas uppkomst);

2) den litauiska språkepoken (från de Saussures lags verkan);

3) den gemensamma slaviska epoken (från försvagningen av jers och uppkomsten av neoakut)⁴¹.

Liksom M. Loiman och J. Kurylowicz håller även Peter Arumaa, utan att vara en förespråkare för teorin om baltisk-slavisk språklig enhet, fast vid den. För att underbygga teorin försöker han lägga fram nya fakta. I en artikel ägnad åt analysen av derivat med elementet b(h)⁴² konstaterade P. Arumaa beklagande att de baltiska och slaviska språkens ordbildningsförhållanden är mycket litet utforskade, och att suffix i regel tenderar att hårdna och därför erbjuder goda förutsättningar för att språkskillnader ska uppstå. Ändå finner man enligt honom i de baltiska och slaviska språkens derivation ”förbluffande överensstämmelser vid varje steg”⁴³. Förlängningen av korta vokaler, särskilt i och u, och den frekventa användningen av de långa vokalerna ū och ī, liksom intonationssystemet, betraktar P. Arumaa som mycket viktiga fakta för avgörandet av frågan om baltisk-slavisk språklig enhet⁴⁴.

I den första delen av ”Den urslaviska grammatiken”, utgiven 1964⁴⁵, hävdar P. Arumaa att de baltiska och slaviska språken har sitt ursprung i ett tämligen enhetligt område av den indoeuropeiska språkgemenskapen, eftersom dessa språk, jämförda med andra indoeuropeiska språk, har mycket många gemensamma isoglosser. Efter den indoeuropeiska språkgemenskapens upplösning bildade de baltiska och slaviska språken en enhet (sprachliche Einheit), som möjligen var uppdelad i två huvuddialekter. Enligt P. Arumaa kan de baltiska och slaviska språken tidigare ha varit lika nära besläktade som de indo-iranska språken. Denna tes är svår att underbygga, sägs det, eftersom de baltiska och slaviska språkens skriftliga minnesmärken framträdde mycket sent, ett och ett halvt till två årtusenden efter de indo-iranska språkens minnesmärken. Den omfattande senare forskningen (P. Arumaa avser arbeten som publicerades efter diskussionen 1908–1912) visar att teorin om baltisk-slavisk enhet är bevisad⁴⁶. Därefter påpekar P. Arumaa att det inte finns några uppgifter som gör det möjligt för oss att fastställa när den baltisk-slaviska enheten existerade. Ändå är han benägen att anse att den baltisk-slaviska enheten (enligt P. Arumaa, språket) redan hade splittrats på 400-talet f.Kr.

⁴⁰ J. Kuryłowicz, L’accentuation des langues indo-européennes, p. 163.

⁴¹ J. Kuryłowicz, op. cit., p. 163.

⁴² P. Arumaa, Die Verwandtschaftsverhältnisse zwischen Baltisch und Slavisch, ZfsIPh, 24, 1955, p. 9–28.

⁴³ P. Arumaa, op. cit., p. 28.

⁴⁴ P. Arumaa, De l’unité balto-slave, „Scando-Slavica“, 9, 1963, p. 86.

⁴⁵ P. Arumaa, Urslavische Grammatik (Einführung in das vergleichende Studium der slavischen Sprachen), I. Band (Einleitung·Lautlehre), Heidelberg, 1964.

⁴⁶ P. Arumaa, op. cit., p. 19–20.

36

Osvaldas Semerenjis anser också att det i forntiden fanns en period då ett gemensamt baltisk-slaviskt språk talades (a period of common language). I sin omfattande artikel ”Problemet med den baltisk-slaviska enheten – en kritisk översikt”⁴⁷ gick han igenom många gemensamma drag i de baltiska och slaviska språken och konstaterade att vissa av dem var arkaiska (till exempel suffixet *-mo- hos presens passiva particip, jfr lit. neša-mas, fsl. neso-mъ och hett. ašima-, ”älskad”). Han drog slutsatsen att följande gemensamma drag bör betraktas som innovationer i de baltiska och slaviska språken: 1) palatalisering; 2) uppkomsten av vokalen i och (efter velara konsonanter) u framför ide. l, m, n, r; 3) att ide. s efter k, r, i och u övergick till š; 4) accentuella innovationer; 5) pronominella adjektiv; 6) participens jo-deklination; 7) ändelsen *-ā(t) i genitiv singularis för o-stammar; 8) nya suffix för adjektivens komparationsgrader; 9) första personens pronominalstam i singularis *men- (*mun-) och genitiv pluralis *nōsōm; 10) pronomina *tos/*tā i stället för ide. *so/*sā; 11) presensparadigmet *dōmi, *dōsi, *dōst-, *dōdṇ-; 12) preteritumstammarna -ē och -ā; 13) verb med lit. -āuju = och fsl. -uja; 14) gemensamt ordförråd⁴⁸.

Dessa viktigaste innovationer i de baltiska och slaviska språken kan enligt O. Semerenjis uppfattning inte förklaras som resultat av tillfälligheter eller parallell utveckling. De visar alltså att det mellan balter och slaver fanns en gemensam period av språk och liv⁴⁹.

Det bör dock tilläggas att vissa av de gemensamma dragen i de baltiska och slaviska språken som O. Semerenjis räknar upp inte tycks kunna betraktas som innovationer. Gotiskan har till exempel participens jo-deklination; ide. s efter k, r, i, u övergick också till š i de indo-iranska språken, och det finns dessutom skäl att anta att denna process ägde rum oberoende i varje språkgrupp (se s. 81 ff. i detta arbete); även de västgermanska språken ersatte det ide. pronomenet *so/*sā (jfr fornsaxiska thē, thia och fornhögtyska der, diu); preteritumstammar med -ē och -ā förekommer också i de italiska språken (jfr lat. dice-bam, amā-bam)⁵⁰.

Konsonantpalataliseringen tycks inte vara ett särskilt gammalt fenomen som går tillbaka till den förurbaltiska tiden. Oppositionen, exempelvis p – pʹ (jfr taupau – taupʹau), uppstod sannolikt när j försvann, redan inom litauiskan, eftersom den fonetiska realiseringen i lettiskan var en annan—lett. p – pl och p – pj. Påståendet att konsonantpalataliseringen är ett sent fenomen stöds också av den olika utvecklingen av den baltiska förbindelsen sj, jfr lit. siūti, lett. šūt och fornpr. schuwikis (= lit. siuvikis). Man kan alltså anta att den baltiska språkgemenskapen hade intakta konsonantförbindelser med j.

Inte heller andra gemensamma drag i dessa språk som O. Semerenjis räknar upp visar på en baltisk-slavisk språkenhet. Uppkomsten av pronominalstammen *mun- är alltför oklar⁵¹ för att kunna betraktas som en innovation i de baltiska och slaviska språken som uppstod under den baltisk-slaviska språkge-

⁴⁷ O. Szemerényi, The Problem of Balto-Slav Unity—A Critical Survey, „Kratylos“, 2, 1957, p. 97—123. Jo 1948 m. išspausdintas straipsnis „Sur l’unité linguistique balto-slave“ (Études slaves et roumaines, I, 1948) šio darbo autoriui liko neprieinamas.

⁴⁸ Se den andra delen av arbetet för en utförligare beskrivning av vissa av dessa gemensamma drag.

⁴⁹ O. Szemerényi, op. cit., p. 120.

⁵⁰ Preteritumstammar med -ē och -ā kan vara arkaismer, se A. Vaillant, L’origine des présents thématiques en -e/o-, BSL, 38, 1937, p. 96.

⁵¹ Pronomenet munie kan ha uppstått fonetiskt i den samogitiska dialekten, eftersom a (balt. o) här mellan m och n övergår till u, jfr samog. nūmas, kāmunos, kamunė i stället för standardspråkets namas, kamanos, kamanė, — K. Būga, RR, II, p. 282; P. Jonikas, Pagramančio tarmė, Kaunas, 1939, p. 59; J. Aleksandravičius, Kretingos tarmės įvardis, „Kalbotyra“, 10, 1964, p. 121; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 299.

37

under perioden. o-stammiga substantivs genitiv singularisändelse -ā visar att nära relationer endast förelåg mellan de östbaltiska och slaviska språken, eftersom det preussiska språket här, synes det, har bevarat den gamla ändelsen -as (jfr hettitiska antuhšāš ”människans”). Enligt A. Vaillant⁵², vars uppfattning O. Semerenji instämmer i, att den preussiska ändelsen -as har uppstått ur den gamla *-ā (lit. -o, lat. -a), till vilken -s fogats efter nominativformen, är alltför hypotetisk och kan därför knappast åberopas.

För O. Semerenjis argumentation, liksom för andra företrädare för teorin om baltisk-slavisk språklig enhet, är tendensen att söka identitet i varje faktum eller företeelse i dessa språk, även när de skiljer sig åt, karakteristisk. Således härleder O. Semerenji det slaviska suffixet *-dlo-, som förekommer i nomina instrumenti, från *-tlo (men inte från indoeuropeiska *-dhlo-, som alla forskare gör), sannolikt därför att det också förekommer i de baltiska språken (lit. -kla-s). Men i de slaviska språken blev konsonanten t ju inte d.

En förespråkare för teorin om baltisk-slavisk språklig enhet är också den bulgariske lingvisten Vladimir Georgiev.

V. Georgiev⁵³ tog upp frågan om ett kriterium för att fastställa graden av närhet mellan språkgrupper. Han påpekar att ett sådant kriterium skulle kunna hämtas från den indo-iranska språkliga enheten, vars existens är oomtvistlig och om vilken de äldsta skriftliga beläggen på dessa språk ger upplysningar. Enligt V. Georgiev skulle det knappast vara möjligt att fastställa ett nära släktskap mellan dessa två språkgrupper och därigenom dra slutsatsen att en indo-iransk språklig enhet en gång existerat utan de gamla indo-iranska språkens skriftliga monument (de äldsta delarna av Rigveda dateras till slutet av det andra årtusendet f.Kr., och Avesta senast till 700-talet f.Kr.), eftersom de nutida indiska och iranska språken har förändrats kraftigt. De slaviska språkens skriftliga monument började, fortsätter han, uppträda först från 800–900-talen, och de litauiska först från mitten av 1500-talet; de slaviska språkens uppgifter är alltså belagda nästan 2 000 år senare och de litauiska 2 500 år senare än de indo-iranska. Ändå är närheten mellan de baltiska och slaviska språken uppenbar, medan en sådan närhet mellan de indiska och iranska språken under 900–1500-talen skulle vara betydligt svårare att urskilja. V. Georgiev är därför övertygad om att ”de baltiska och slaviska språken en gång bildade en enhet som varade under lång tid och sannolikt splittrades senare än den indo-iranska enheten”⁵⁴.

V. Georgiev anser att närheten mellan de baltiska och slaviska språkens morfologi är så stor att den protoslaviska morfologin nästan är identisk med den litauiska morfologin. Han betraktar denna morfologiska närhet som det viktigaste argumentet för baltisk-slavisk språklig enhet: identiska böjningsmorfem (nominal- och verbalböjning) kan inte lånas (just det: lånas!) eller uppstå när språk kommer i nära kontakt — de måste ha ärvts från en språklig enhet som existerade en gång⁵⁵.

V. Georgiev anger följande utvecklingsstadier i relationerna mellan de baltiska och slaviska språken: perioden av baltisk-slavisk språklig enhet — det tredje årtusendet f.Kr.; övergångsperioden — slutet av det tredje och början av det andra årtusendet f.Kr.;

⁵² A. Vaillant, BSL, 44, 1948, p. 129.

⁵³ В. Георгиев, Към въпроса за балто-славянската езикова общност, „Български език“, 8, 1958, р. 105—110; Балто-славянский, германский и индо-иранский, СФ, 1, 1958, р. 7—26; Исследования по сравнительно-историческому языкознанию, М., 1958, р. 218—238.

⁵⁴ V. Georgiev, Balto-slaviska, germanska och indo-iranska, s. 10.

⁵⁵ В. Георгиев, ор. cit. р. 11.

38

den protoslaviska perioden — det andra och första årtusendet f.Kr.⁵⁶

Som framgår förlägger V. Georgijev den baltisk-slaviska språkliga enheten till mycket avlägsna tider, till det tredje årtusendet f.Kr. (enligt hans uppfattning hade den indoeuropeiska språkgemenskapen bestått fram till det fjärde årtusendet f.Kr.). I detta sammanhang bör vi erinra oss hur andra anhängare av enhetsteorin daterar den baltisk-slaviska språkliga enheten.

A. Vaillant anser⁵⁷ att den baltisk-slaviska språkliga enheten upplöstes omkring vår tideräknings början, när germanska stammar invaderade området och skilde balterna från slaverna. J. Otrębski⁵⁸ har en liknande uppfattning. P. Arumaa antar⁵⁹ att den baltisk-slaviska enheten redan hade splittrats på 400-talet f.Kr. T. Lehr-Spławiński⁶⁰ daterar upplösningen av den baltisk-slaviska språkliga enheten, som han kallar den baltisk-slaviska språkgemenskapen, till 1500–1300 f.Kr.

Teorin om en baltisk-slavisk språklig enhet har under efterkrigstiden också mött en hel del kritiska invändningar.

Anglų slavistas Viljamas Metjusas (? — 1958), straipsnyje „Baltų ir slavų kalbų tarpusavio santykiai“⁶¹ trumpai apžvelgęs ir kritiškai įvertinęs baltų ir slavų kalbų seniausiųjų santykių tyrinėjimo istoriją, konstatavo, kad šių kalbų bendrybių pilniausio inventoriaus sudarymas dar nepadeda spręsti jų seniausiųjų santykių problemos: bendrybės, kaip kalbos faktai, yra izoliuotos ir todėl argumentais negali būti laikomos, nes kalba yra ne izoliuotų duomenų inventorius, bet sistema, kurioje tie duomenys yra susiję ir vienas nuo kito priklauso. V. Metjusas mano, kad baltų ir slavų kalbų seniausiųjų santykių klausimas turi būti tyrinėjamas kita kryptimi: abi kalbų grupes reikėtų ištirti kaip sistemas. Detalūs sinchroniniai, pavyzdžiui, lietuvių ir rusų kalbų struktūrų aprašai esą būtini teisingam tyrinėjimui ir, galimas daiktas, seniausiųjų santykių problemos sprendimui. Jie leistų tyrinėtojui sulyginti visas abiejų sistemų detales, ir tuo būdu būtų galima prieiti labiau pagrįstų išvadų.

Forskare som undersöker de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken grundar i regel sina teorier på rekonstruerade fakta, men alla vet att dessa rekonstruktioner i samtliga fall bygger på jämförelser av språkdata som inte har belagts vid samma tid. De fornindiska skriftliga minnesmärkena är till exempel flera århundraden äldre än de slaviska språkens minnesmärken, och de senare är i sin tur omkring ett halvt årtusende äldre än de litauiska språkminnesmärkena. Dessutom citeras vanligen, vid jämförelser med äldre språk, inte former ur äldre skrifter utan former ur nutida litauiska. En jämförelse mellan fornindiska och hindi visar hur kraftigt de indiska språken har förändrats. De baltiska och slaviska språken kan på liknande sätt ha förändrats, men vi vet ingenting om dessa förändringar. De rekonstruerade förhistoriska formerna är overkliga, eftersom det inte finns några bevis för att de någonsin har existerat.

V. Matthews framhåller att subjektivismen spelar en viktig roll i teorin om en baltisk-slavisk språklig enhet. Han avvisar kategoriskt denna teori som ohistorisk: eftersom de baltiska

⁵⁶ B. Георгиев, op. cit., p. 14.

⁵⁷ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 13—14.

⁵⁸ J. Otrębski, Rozwój wzajemnych stosunków między grupą językową bałtycką a słowiańską, „Z polskich studiów slawistycznych“, Warszawa, 1958, p. 146.

⁵⁹ P. Arumaa, Urslavische Grammatik, I, p. 19.

⁶⁰ T. Lehr-Spławiński, Wspólnota językowa bałto-słowiańska a problem etnogenezy słowian, „Slavia Antiqua“, 4, 1954, p. 21.

⁶¹ W. K. Matthews, The Interrelations of Baltic and Slavonic, „The Slavonic and East European Review“, 35, 1957, p. 409—427; В. К. Мэтьюс, О взаимоотношении славянских и балтийских языков, СФ, I, 1958, p. 27—44.

39

och problemet med de äldsta relationerna mellan de slaviska språken är diakroniskt; därför kan vi formulera det som ett problem inom historisk dialektologi och samtidigt ”neutralisera” dess synkroniska aspekt.

Teorin om en baltisk-slavisk språklig enhet avvisas också av den tjeckiske lingvisten Adolf Erhart.

Han menar⁶² att likheten mellan de baltiska och slaviska språkens morfologiska system berodde på de båda språkgruppernas konservativa karaktär. A. Erhart påpekade att dessa språks gemensamma drag (Übereinstimmungen) räcker för att endast belägga grannskap mellan de indoeuropeiska dialekter ur vilka de baltiska och slaviska språken senare utvecklades. Enligt hans uppfattning kan de baltiska och slaviska språken ha utvecklats självständigt efter upplösningen av den indoeuropeiska språkgemenskapen.

A. Erhart framhåller emellertid att vi inte har ett enda faktum som slutgiltigt skulle kunna vederlägga teorin om en baltisk-slavisk språklig enhet.

Därefter beskrev A. Erhart kortfattat skillnaderna och de gemensamma dragen mellan de baltiska och slaviska språken. Han angav fjorton skillnader och tjugofem gemensamma drag.

A. Erhart räknade upp följande gemensamma drag mellan de baltiska och slaviska språken: indoeuropeiskt ḱ, gʰ blev š, ž (slaviskt s, z), liksom i de indoiranska, armeniska och andra indoeuropeiska dialekterna; förlusten av tonande aspirerade konsonanter, liksom i andra indoeuropeiska dialekter; sammanfallet mellan indoeuropeiskt a och o, liksom i andra indoeuropeiska språk; indoeuropeiskt eu blev jau; indoeuropeiskt s förändrades till š i vissa positioner, liksom i de indoiranska språken; indoeuropeiskt R blev iR och uR (detta gemensamma drag saknar bevisvärde, eftersom det inte är ett typiskt fonetiskt fenomen); genitivändelsen i singularis hos o-stammar (A. Erhart är här benägen att erkänna ett slaviskt inflytande på de baltiska språken); instrumentalisändelsen i singularis hos ā-stammar (litauiska -a < *-ān, fornslaviska -ą, -oją; forntida indiska -ā, -ayā utan m); övergången av konsonantstammar till i-stammar, liksom i latin; pronominella adjektiv (den indoeuropeiska pronominalroten; jfr uppgifterna från de iranska och germanska språken); presensparticipens suffix *-jo-, liksom i de västgermanska språken; pronomenet *mun- (jfr hettitiska ammu); bildandet av dativ singularis av första personens pronomen utifrån genitivformen i singularis (A. Erhart påpekar att detta är ett parallellt fenomen); pronomenens genitiv pluralis *nōssom, *vōssom; den personliga användningen av pronomenroten *i/j-o-, liksom i latin och de germanska språken; demonstrativa pronomens nominativformer *tos, *tā (i stället för indoeuropeiskt *sos, *sā); pronomenens dativformer (och lokativformer) med ändelsen m (jfr litauiska tāmui, tamē), liksom i de västgermanska språken; räkneordet ”nio” (östbaltiskt d- kan ha uppkommit under inflytande av de slaviska språken); räkneorden litauiska ašmas, fornslaviska osmь; bildandet av distributiva räkneord (jfr litauiska penkeri, fornslaviska petorъ); ordbildning, jfr de baltoslaviska suffixen -ējas: -ējė; -ovas: -avъ; -lis, -lys: -lb; -uolis: alb; -ininkas: -bnikъ; -ytis: -ištъ; -tukas: -tъkъ; -tojas: -tajь; -yba: -ьba; preteritumbildning med suffixen *-ē, *-ā, liksom i latin; infinitivsuffixet *-ti (A. Erhart jämför det med vediskt -tāye) och presens passiva participens suffix *-mo-, liksom i de armeniska, luviska (och, bör tilläggas, hettitiska) språken.

Som framgår räknade A. Erhart bland de baltiska och slaviska språkens gemensamma drag inte bara upp innovationer i de baltiska och slaviska språken (indoeuropeiskt eu blev jau; indoeuropeiskt R övergick till iR och uR; genitivändelsen i singularis hos o-stammar; ändelsen hos ā-stammarnas substantiv i singularis

⁶² A. Erhart, Zum Problem der baltisch-slavischen Spracheinheit, „Sborník prací filosofické fakulty Brněnské University“, Ročník VII, Rady jazykovědné (A), Č. 6, 1958, p. 123–130.

40

singular instrumentaländelsen; pronomenet *mun-; avledningsmorfem osv.), utan också de gemensamma företeelser som återfinns i andra indoeuropeiska språk.

A. Erhart har angett följande skillnader mellan baltiska och slaviska språk:

1. Den första palataliseringen i de slaviska språken är ganska gammal, och det är fullt möjligt att den hänger samman med palataliseringen i de indo-iranska språken. Detta skulle vara ett viktigt argument mot teorin om baltisk-slavisk språklig enhet.

2. Det olika ödet för indoeuropeiskt ō och ā (se vidare s. 61 ff. i detta arbete).

3. Böjningsmönstret för adjektiv i de baltiska språken skiljer sig, liksom i de germanska språken, från substantivens (pronominala singularis-dativändelser osv.).

4. Komparativsuffixet -esnis hos adjektiv påminner om motsvarande germanska suffix (jfr gotiska -izan).

5. Ordbildning. De slaviska språken bildar nomina agentis med suffixet -telb, som saknas i litauiskan. Motsvarigheter till de litauiska suffixen -ėjas, -tojas är ganska sällsynta i de slaviska språken. I litauiskans diminutivsuffix dominerar elementet -l-, som är främmande för de slaviska språken, medan det mycket vanliga diminutivelementet -k- i slaviska språk används sällan i litauiskan. De baltiska språken hade suffixet *-tlo- för nomina instrumenti, medan de slaviska språken hade *-dhlo. Litauiskan har det mycket produktiva adjektivsuffixet -ingas, som saknas i de slaviska språken.

6. Förändringen av de ursprungliga oböjliga räkneorden ”fem”–”nio”: i de baltiska språken fogades elementet jo, som bildar adjektiv, till dem, medan räkneordsabstrakta i de slaviska språken bildas med suffixet *-ti-.

7. Bildningssättet för litauiska räkneord från ”elva” till ”nitton” har paralleller endast i de germanska språken.

8. Vissa presenstyper (nasalt infix, sta-stam) saknar helt motsvarigheter i de slaviska språken. De i slaviska språk vitt spridda *ne/no-verben förekommer nästan inte alls i de baltiska språken. Baltiska intransitiva verb har suffixet -i-, medan de slaviska har -i- (<ei?).

9. I de baltiska språken finns inga spår av sigmatisk aorist.

10. Första person singularis i de baltiska språken har bevarat den indoeuropeiska böjningen *-ō. Ursprunget till ändelsen -ą i de slaviska språken är oklart.

11. Tredje person pluralis i de baltiska språken saknar ändelse.

12. De baltiska språken saknar particip med suffixen -l- och -n-.

13. Verbens aspektkategori är sämre bevarad i de baltiska språken.

14. Ordförråd.

Vissa av de skillnader mellan baltiska och slaviska språk som A. Erhart har angett kan vara mycket gamla, till exempel skillnaden i räkneord, sigmatisk aorist och tredje person plural. Dessa skillnader berör centrala delar av de baltiska och slaviska språkens system och visar att de baltiska och slaviska språken inte var identiska i det förflutna. Andra skillnader mellan dem (den första palataliseringen i de slaviska språken, det skilda ödet för ide. vokalerna ō och ā, sta-stamsverb, första person singularisändelse med mera) har sannolikt uppkommit senare. De återspeglar alltså inte de baltiska och slaviska språkens förhållanden efter upplösningen av den ide. språkgemenskapen. A. Erhart har därmed pekat på stora och gamla skillnader mellan de baltiska och slaviska språken.

41

En av de mest konsekventa förespråkarna för konvergensteorin, Samuel Bernstein, ställde också frågan varför teorin om en baltisk-slavisk språklig enhet inte kan godtas⁶⁴. Enligt hans mening:

1. Många av de äldsta processerna i de baltiska och slaviska språken skilde sig åt (till exempel blev ide. o och a till a i de baltiska språken men till o i de slaviska; de baltiska språken bevarade skillnaden mellan ide. ē och ā, medan de slaviska språken förlorade den; om detta i större detalj, se s. 52 ff. i detta arbete).

2. Många av de viktigaste processerna i det slaviska urspråket under dess tidiga period var helt eller delvis okända i de baltiska språken (till exempel blev ide. s i de slaviska språken till ch efter k, r, i, u, medan det i litauiska blev till š efter k, r; om detta i större detalj, se s. 81 ff. i detta arbete).

3. Teorin om en baltisk-slavisk enhet förnekar den gamla dikotomin i det baltiska urspråket.

4. Förespråkarna för teorin om en baltisk-slavisk enhet kan inte rekonstruera ett baltisk-slaviskt urspråk; detta sägs vara ett uppenbart bevis på teorins bristande grund.

5. Teorin om en baltisk-slavisk enhet får inget stöd av de arkeologiska beläggen. Arkeologer, till exempel J. Kostrzewski, finner ingen kultur som kan betraktas som en motsvarighet till en baltisk-slavisk språklig enhet.

På grundval av detta anser S. Bernstein att det aldrig har funnits vare sig en baltisk-slavisk språklig enhet (ett urspråk) eller ett baltisk-slaviskt urfolk.

S. Bernstein framhöll vidare att det är ett allmänt erkänt faktum att de baltiska och slaviska språken står varandra nära och har många gemensamma drag. Det är inte detta som forskarna tvistar om. Vanligen gäller diskussionen de baltiska och slaviska språkens gemensamma drags karaktär och ursprung. S. Bernstein anser att de baltiska och slaviska språken står varandra så nära inte på grund av att de härstammar från den ide. språkgemenskapen, utan på grund av de långvariga kontakter som uppstod mellan dem. Dessa inleddes inte omedelbart efter den ide. språkgemenskapens upplösning och upphörde långt före vår tideräknings början. Med andra ord uppstod de baltiska och slaviska språkens närhet och gemensamma drag genom en baltisk-slavisk språkgemenskap (сообщность, Verkehrsgemeinschaft)⁶⁵. Antagandet om långvariga kontakter är tillräckligt för att förklara ursprunget till de gemensamma dragen i de baltiska och slaviska språken.

Boris Gornung godtar inte heller en baltisk-slavisk språklig enhet eller dess uppdelning i två grenar. Enligt hans mening åtföljdes upplösningen av den ide. språkgemenskapen inte bara ständigt av en integration av skilda dialekttyper (ökade kontakter, dialektpåverkan och sammansmältning), utan integrationen dominerade ofta. Därför kunde själva differentieringen ibland vara en följd av integrationsprocesser⁶⁶.

Enligt B. Gornung delades den ”nordvästra” zonen av den ide. språkgemenskapen i slutet av det tredje årtusendet f.Kr. och början av det andra årtusendet f.Kr. upp i en ”västlig” zon (proto-keltisk-illyrisk-italisk-germansk) och en ”nordöstlig” zon (proto-baltisk-slavisk-tokharisk). När prototokharerna hade flyttat bortom Volga bör den återstående ”nordöstliga” zonen av den ide. språkgemenskapen betraktas som den gemensamma källa ur vars dialektala mångfald de protobaltiska och protoslaviska språkgemenskaperna utvecklades.

⁶⁴ S. B. Бернштейн. Очерк сравнительной грамматики славянских языков (проспект), КСИСл, 18, 1956, р. 3—26; Балто-славянская языковая сообщность, СФ, I, 1958, р. 45—68; Очерк сравнительной грамматики славянских языков, М., 1961, р. 27—37; se även ВЯ, I, 1958, р. 48—49; „Сборник ответов на вопросы по языкознанию (К IV Международному съезду славистов)“, М., 1958, р. 167—169.

⁶⁵ S. B. Bernstein, Den baltoslaviska språkgemenskapen, s. 45.

⁶⁶ B. V. Gornung, Om diskussionen om baltoslavisk språklig och etnisk enhet, VJ, 4, 1958, s. 55—62; Ur förhistorien till den allslaviska språkliga enhetens bildande, M., 1963.

42

Den mest tvivelaktiga punkten i B. Gornungs teori är att de urprusiska dialekterna sedan gammalt skulle ha hört till den protoslaviska, inte den protobaltiska, språkgemenskapen. Det preussiska språkets baltiskhet är obestridlig. Det verkar inte som om denna baltiskhet för några årtusenden sedan skulle ha varit mindre än den är nu. De prussisk-slaviska isoglosserna⁶⁷ räcker uppenbarligen inte för att dra en sådan slutsats.

Omkring andra kvartalet av det andra årtusendet f.Kr. började de protoslaviska dialekterna, bland vilka enligt vad som redan nämnts även de urprusiska dialekterna ingick, närma sig de protobaltiska dialekterna — en ”baltisk-slavisk epok”⁶⁸ tog sin början (B. Gornung använder J. Endzelīns term). Enligt B. Gornung varade den emellertid inte länge, eftersom de urprusiska dialekterna omkring mitten av det andra årtusendet f.Kr. anslöt sig till de protobaltiska (det vill säga, enligt B. Gornung, de protolitauisk-lettiska), varigenom den baltiska språkgemenskapen⁶⁹ uppstod. B. Gornung menar att kontakterna mellan balter och slaver då avbröts under lång tid.

B. Gornungs principiella syn på de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken påminner om J. Endzelīns, Chr. Stangs, E. Fraenkels och S. Bernsteins uppfattningar.

Särskilt uppmärksamhet förtjänar B. Gornungs tanke att de genetiska banden (resp. gemensamma dragen) mellan de baltiska och slaviska språken kan härröra från olika kronologiska epoker. B. Gornung härleder dem från fem epoker⁷⁰: 1) från epoken med den klotformiga amforakulturen; 2) från epoken då stridsyxekulturerna och den snörkeramiska kulturen expanderade; 3) från epoken med kontakter mellan de protobaltiska och protoslaviska grupperna och bärarna av den båtyxekulturen; 4) från epoken med kontakter med protoindoiranierna, under vilken satem-isoglossen bildades, och 5) slutligen från den ”baltisk-slaviska epoken”.

Att projicera gemensamma drag mellan baltiska och slaviska språk på olika kronologiska plan är metodologiskt oerhört viktigt, eftersom förespråkare för teorin om baltisk-slavisk språkenhet i regel bortser från den kronologiska aspekten: de tenderar att projicera alla gemensamma drag mellan baltiska och slaviska språk på ett och samma kronologiska plan. Då uppstår intrycket att det verkligen finns mycket stora likheter mellan de baltiska och slaviska språken och att dessa — vilket är viktigast — härrör från en och samma epok. I så fall ligger tanken på baltisk-slavisk språkenhet nära till hands. Analysen av gemensamma drag mellan baltiska och slaviska språk visar emellertid att de sannolikt har uppkommit under olika kronologiska epoker.

Av den genomförda översikten framgår att lingvister från olika länder som under efterkrigsåren deltog i diskussionerna om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, liksom tidigare, inte nådde fram till enighet. En grupp forskare — T. Ler-Splavinskis, A. Vaillant, J. Otrębski, M. Loiman, J. Kurylowicz, P. Arumaa, O. Semerenyi, V. Georgiev — håller fast vid teorin om baltisk-slavisk språkenhet. En annan grupp forskare — J. Safarewicz, E. Fraenkel, A. Zenas, A. Salys, V. Porzig, V. Matthews, A. Erhart, S. Bernstein, B. Gornung — förnekar denna teori och föredrar att förklara de baltiska och slaviska språkens närhet och gemensamma drag med att språken är besläktade (J. Safarewicz), långvariga grannar (E. Fraenkel), har nära förbindelser (V. Porzig), har haft långvariga kontakter (S. Bernstein) eller genom att de dialekter de utvecklats ur varit grannar (A. Erhart).

⁶⁷ J. Endzelīns, Par prūšu valodas radniecības sakariem, FBR, 11, 1931, p. 189—193; S. Stang, Einige Bemerkungen über das Verhältnis zwischen den slavischen und baltischen Sprachen, NTS, 11, 1939, p. 85—103.

⁶⁸ Б. В. Горнунг, Из предыстории образования общеславянского языкового единства, р. 96.

⁶⁹ Б. В. Горнунг, op. cit., p. 106, išnaša 9.

⁷⁰ Б. В. Горнунг, op. cit., p. 97.

43

Frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken och den IV och V internationella slavistkongressen

Undersökningen av de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken fick ett betydande uppsving genom den IV och V internationella slavistkongressen. Särskilt stor uppmärksamhet ägnade den IV slavistkongressen frågan om de baltiska och slaviska språkens genetiska släktskap; den hölls i Moskva den 1–10 september 1958.

Inför kongressen offentliggjorde den sovjetiska slavistkommittén trettio frågor för behandling vid kongressen, vilka omfattade slavistikens grundläggande problem. Den tjugonde frågan löd: ”Fanns det en baltisk-slavisk språklig och etnisk enhet, och hur bör den förstås?”¹ Svaren på dessa frågor gavs ut i en separat publikation².

Vid kongressen lästes fyra föredrag om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken³. Dessa föredrag och själva frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken diskuterades livligt under kongressen⁴.

På frågan ”Fanns det en baltisk-slavisk språklig och etnisk enhet, och hur bör den förstås?” svarade K. Janaček, V. Kiparskij, V. Ernits, E. Dikenman, L. Bulachovskij, I. Lekov med flera.

K. Janaček påpekade⁵ att två avgörande hinder gör det omöjligt att besvara frågan jakande: 1) monumenten över de baltiska och slaviska språken framträdde mycket sent; 2) vi vet inte vilka drag i de enskilda indoeuropeiska språken som kan betraktas som tillhörande det indoeuropeiska urspråket, eller hur den baltisk-slaviska perioden ska skiljas från det indoeuropeiska urspråkets period.

V. Kiparskij uttryckte sin övertygelse om att en baltisk-slavisk språklig enhet hade existerat⁶. Enligt honom skulle man annars inte kunna förklara de många lexikala nybildningarna i den så kallade grundläggande ordförrådsfonden. V. Kiparskij är benägen att förbinda det baltisk-slaviska etniska komplexet med Herodotos neurier.

V. Ernits erkänner, liksom V. Kiparskij, den baltisk-slaviska enheten. Han angav⁷ att balter och slaver, efter att ha skilts från de övriga företrädarna för satemgruppen, ännu bevarade sin enhet under en viss tid. Senare, när befolkningen växte, territoriet utvidgades och dialektala särdrag uppstod, började språkliga och territoriella skillnader mellan balter och slaver att framträda

¹ ВЯ, 1, 1958, p. 36.

² Samling svar på frågor om språkvetenskap (inför den IV internationella slavistkongressen), Moskva, 1958.

³ R. Trosts ”Det aktuella läget i frågan om baltisk-slaviska språkliga och etniska relationer”, V. Ivanovs och V. Toporovs ”Hur man bör ställa frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken”, J. Otrembskis ”Utvecklingen av relationerna mellan de baltiska och slaviska språkgrupperna” och V. Mažiulis ”Om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken”, se IV Международный съезд славистов (Материалы дискуссий), II, Moskva, 1962, p. 422—426.

⁴ Om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken talade, utöver föredragshållarna, T. Ler-Splavinskij (Polen), M. Altbauer (Israel), K. O. Falk (Sverige), V. Georgijev (Bulgarien), J. Čekanovskij (Polen), V. Iličiuss-Svitičius (Sovjetunionen), M. Guchman (Sovjetunionen), M. Fasmer (Förbundsrepubliken Tyskland), V. Machek (Tjeckoslovakien), E. Zeidel (Tyska demokratiska republiken), A. Vračius (Rumänien), B. Gornung (Sovjetunionen), B. Larin (Sovjetunionen), P. Aristė (Sovjetunionen); se IV Международный съезд славистов (Материалы дискуссий), II, p. 429—450.

⁵ Samling svar på frågor om språkvetenskap (inför den IV internationella slavistkongressen), p. 162—166.

⁶ Op. cit., p. 170—171.

⁷ Op. cit., p. 173—174.

44

skillnader. Men kontakterna upprätthölls även därefter. Därför kan språkliga förändringar som uppstod i den ena gruppen lätt ha spridit sig till den andra. Allt detta måste enligt V. Ernits uppfattning ha inträffat före kontakterna mellan balterna och de baltiska ugrisk-finska folken (omkring 2000 f.Kr.), eftersom dessa kontakter inte längre avspeglades i de slaviska språken.

E. Dikenman påpekade⁸ att det saknas tillräckliga uppgifter för att besvara frågan om det fanns en etnisk enhet mellan balter och slaver jakande, medan deras språkliga enhet inte väcker några tvivel.

L. Bulachovskis (1888–1961), vienas stambiausių slavų akcentologijos specialistų, pabrėžė⁹, kad baltų kalbų kirtis iki šiol nepraradęs savo senosios morfologinės funkcijos (šokinėjimo paradigmoje). Tačiau to negalima esą pasakyti apie slavų kalbas. Svarbiausias baltų ir slavų kalbų ypatingo artimumo įrodymas — de Sosiūro-Fortunatovo dėsnis — gali būti paralelinės abiejų kalbų grupių raidos padarinys. Hirto dėsnio veikimas baltų ir slavų kalbose apskritai kelias abejonių. Ne įtikinamesni yra ir kiti šių kalbų bendri akcentologiniai reiškiniai (pavyzdžiui, metatonija supyno formose ir pan.).

Skillnaden mellan de baltiska och de slaviska språken är så uppenbar att den inte kräver några bevis. Det rör sig om ”slutna” språkgrupper utan några övergångsled. Det verkar inte heller som om förhållandet mellan de baltiska och de slaviska språken i grunden skulle ha sett annorlunda ut för tusen år sedan. Man kan anta att de baltiska och slaviska språkförbindelser som existerade i forntiden en gång i tiden slutgiltigt bröts. Detta hindrade dock inte de baltiska och slaviska språken från att inte bara bevara vissa spår av sin tidigare närhet, utan också var för sig utveckla nya gemensamma drag.

L. Bulachovskij menar att de flesta gemensamma dragen hos de baltiska och slaviska språken uppstod vid en tid då dessa språk ännu tillhörde satemdialekten inom den indoeuropeiska språkgemenskapen, inom vars ramar en baltisk-slavisk språklig enhet kan ha existerat.

Även J. Lekov¹⁰ motsatte sig teorin om en baltisk-slavisk språklig enhet. Enligt hans uppfattning består de gemensamma dragen hos dessa språk av: 1) arvet från den indoeuropeiska språkgemenskapen; 2) senare företeelser som uppstått genom parallell utveckling; 3) lånord från olika kronologiska epoker. I. Lekov framhöll att terminologisk förvirring försvårar avgörandet av frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer, eftersom forskarna använder en mängd olika termer — gemenskap, enhet, gemensam epok eller period, protospråk, parallell utveckling med flera.

Varken i de nämnda svaren eller i kongressföredragen nådde man fram till enighet om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer.

I sitt föredrag betonade P. Trost¹¹ att det främsta argumentet som kan bevisa en baltisk-slavisk språklig enhet är specifika morfologiska motsvarigheter, det vill säga små morfologiska drag som liknar varandra i båda språkgrupperna. Enligt hans uppfattning kan de omfattande överensstämmelserna mellan de två språken förklaras på två sätt: genom genetiska släktskap eller genom en språkunion. Likheten mellan de små morfologiska dragen i de baltiska och slaviska språken tyder dock mer på genetiska släktskap än på en språkunion.

Det har redan tidigare nämnts att vissa forskare (till exempel V. Metjus) har krävt att man i sökandet efter en lösning på problemet med de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer ska leta efter nya

⁸ Op. cit., s. 175.

⁹ Op. cit., s. 157–162.

¹⁰ Op. cit., s. 172–173.

¹¹ P. Trost, K otázce baltoslovanských jazykových vztahů, „Československé přednášky pro IV. Mezinárodní sjezd slavistů v Moskvě“, Praha, 1958, p. 221–227.

45

... sätt, med nya metoder, eftersom en inventering av likheter och skillnader mellan dessa språk knappast hjälper till att lösa problemet.

Ur metodologisk synvinkel var V. Ivanovs och V. Toporovs föredrag¹² värdefullt; det tog upp frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken på ett helt nytt sätt. Författarna påpekade att frågan om huruvida ett baltisk-slaviskt urspråk existerade eller inte inte kan ställas. Forskningen under de senaste decennierna visar nämligen att de äldsta förhållandena inom de baltiska och slaviska, indo-iranska samt italiska och keltiska språkgrupperna inte bör förstås som ett traditionellt urspråk, utan som ett dialektkontinuum i tid och rum. Av denna anledning formulerar V. Ivanov och V. Toporov frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken så här: hur förhåller sig de äldsta strukturella modellerna i de baltiska och slaviska språken till varandra?

Efter att genom intern rekonstruktion ha fastställt de äldsta fonologiska och morfologiska modellerna separat för de baltiska respektive slaviska språken och jämfört dem, drog V. Ivanov och V. Toporov slutsatsen att de äldsta strukturella modellerna i de baltiska och slaviska språken sammanfaller och att de i grunden skiljer sig från den indoeuropeiska modellen. Dessutom kan modellerna för de baltiska och slaviska språken enligt dem inte placeras på samma kronologiska nivå: modellen för de slaviska språken uppstod senare och är en följd av en förändring i den strukturella modellen för de baltiska språken¹³. V. Toporov beskrev kärnan i denna lösning på problemet med de genetiska relationerna mellan de baltiska och slaviska språken så här: det slaviska urspråket bildades ur perifera dialekter av baltisk typ¹⁴.

V. Ivanovs och V. Toporovs hypotes stämmer väl överens med den regelbundenhet i språkliga faktas utbredning i tid och rum som kan iakttas i språklivet: språk med obetydlig dialektal differentiering och stor geografisk utbredning har uppkommit senare och spridits över detta område senare. Slaviska språk är just sådana. De baltiska språken däremot är, trots sitt begränsade utbredningsområde, starkt dialektalt splittrade. Engelska, som har spridits över olika kontinenter, och de starkt dialektalt differentierade västgermanska språken i Europa utgör en god analogi till förhållandet mellan slaviska och baltiska språk.

I sitt föredrag¹⁵ betonade J. Otrebski att balter och slaver en gång talade ett och samma språk. Enligt J. Otrebski upplöstes den baltisk-slaviska språkliga enheten (łączność bałtycko-słowiańska), arvtagare till den indoeuropeiska språkgemenskapen, mycket sent, omkring vår tideräknings början. Orsaken till upplösningen skulle ha varit att en del av balterna, eller baltisk-slaverna, började tala finsk-ugriska språk och blev finsk-ugrare.

V. Mažiulis¹⁶ ägnade sig främst åt ursprunget till de presensstammar som representeras av lit. duomi, demi, fornkyrkslav. damь. Med stöd av hettitiska språkdata härleder författaren dessa atematiska former från icke-reduplicerade urindoeuropeiska former. Elementet -d- i tredje person plural-

¹² В. В. Иванов и В. Н. Топоров, К постановке вопроса о древнейших отношениях балтийских и славянских языков, М., 1958.

¹³ В. В. Иванов и В. Н. Топоров, op. cit., p. 39.

¹⁴ В. Н. Топоров, К проблеме балто-славянских языковых отношений, КСИСл., 33—34, 1961, p. 213.

¹⁵ J. Otrębski, Rozwój wzajemnych stosunków między grupą językową bałtycką a słowiańską, p. 146—148.

¹⁶ В. Мажюлис, Заметки к вопросу о древнейших отношениях балтийских и славянских языков, Вильнюс, 1958. Den litauiska versionen av föredraget, se Pastabos baltų ir slavų kalbų seniausių santykių klausimu, LKK, 2, 1959, s. 5—16.

46

i denna person kan ha uppstått, enligt V. Mažiulis mening, först till följd av de redan formade baltiska och slaviska konjugationssystemen.

När språket förändras är räkneorden ofta de mest beständiga. Därför har de stor betydelse vid undersökningen av språkliga släktskapsförhållanden. I detta avseende är V. Mažiulis slutsatser intressanta, vilka han kom fram till när han undersökte det baltiska räkneordssystemet¹⁷: ”I allmänhet liknar det baltiska räkneordssystemet, vad gäller ordbildning och morfologi, i många avseenden det slaviska. Man bör emellertid uppmärksamma att de äldsta baltiska räkneorden, dvs. de gemensamt indoeuropeiska, är direkta relikter från det indoeuropeiska urspråket, medan de senare, dvs. de icke-gemensamt indoeuropeiska, räkneorden på motsvarande sätt liknar räkneorden i slaviska och även germanska samt vissa andra indoeuropeiska språk”¹⁸. V. Mažiulis undersökningar visar att flertalet gemensamma drag i de baltiska och slaviska språkens räkneord har ärvts från den indoeuropeiska språkgemenskapen.

Vid den IV internationella slavistkongressens föredrag, som ägnades åt frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, och i diskussionerna om denna fråga företräddes två teorier — teorin om baltisk-slavisk språklig enhet och teorin om konvergent utveckling hos baltiska och slaviska språk. Liksom tidigare betonade anhängarna av teorin om baltisk-slavisk språklig enhet innovationerna i de baltiska och slaviska språken, medan företrädarna för teorin om konvergent utveckling hos baltiska och slaviska språk, utan att förneka dessa språks innovationer, också framhöll deras talrika och inte mindre arkaiska olikheter. Det är självklart att det knappast går att lösa problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken med utgångspunkt i gemensamma drag (innovationer) och olikheter vars kronologi är okänd. Kongressens diskussion visade att man vid lösningen av detta problem måste använda en kombination av olika lingvistiska metoder, där de baltiska och slaviska språkens relationer till andra språk och språkgrupper, lånord från andra språk och lån från dem till andra språk, etnonymi och toponymi, landskapstermer (biologiska och geografiska) m.m. bör inta en viktig plats. En lösning på dessa extralingvistiska problem, tillsammans med en fördjupad strukturell analys av företeelser i de baltiska och slaviska språken, kommer att göra det möjligt att dra vissa slutsatser av geografisk och kronologisk art och avgöra om de baltiska och slaviska dialekterna existerade tillsammans eller var för sig¹⁹.

Det är naturligt att det i vetenskapens utveckling efter febrila och intensiva undersökningar kommer en period av avmattning. En sådan avmattning började i själva verket efter den IV internationella slavistkongressen.

Till exempel ägnades vid den V internationella slavistkongressen, som hölls i Sofia den 17—23 september 1963, inte ett enda föredrag åt frågan om de äldsta relationerna mellan dessa språk, bortsett från T. Ler-Splavinskis sammanfattande skiss över slavernas etnogenes, där de genetiska relationerna mellan baltiska och slaviska språk berördes i förbigående²⁰. Visserligen förekom här också

¹⁷ В. Мажюлис, Литовские числительные и соотношение балтийских числительных с числительными других индоевропейских языков (рукопись), М., 1955; Индоевропейская децимальная система числительных, ВЯ, 4, 1956, р. 53—59.

¹⁸ V. Mažiulis, Pastabos baltų ir slavų kalbų seniausių santykių klausimu, p. 14.

¹⁹ В. М. Иллич-Свитыч, Балто-славянская проблематика на IV Международном съезде славистов, ВЯ, 1, 1959, р. 139—141.

²⁰ Славянска филология, VI (отчетни материали), София, 1965.

47

Man talade om de baltiska och slaviska språkens relationer, men om sena relationer från den historiska perioden. Föredrag av V. Falkenhan, J. Otrębski, T. Zdancewicz och E. Smulkova ägnades åt dessa relationsfrågor²¹.

Problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken under de senaste åren

Det har redan nämnts att intresset för problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken minskade efter den IV internationella slavistkongressen. Orsaken till detta bör möjligen anses vara problemets komplexitet, bristen på jämförande företeelser med kronologiska distinktioner samt avsaknaden av objektiva kriterier för att fastställa graden av släktskap mellan språken.

Enskilda artiklar och bokkapitel som i allmänna drag beskriver de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken fortsätter ändå att komma ut.

A r i t o n a s V r a č i u s menar¹ att de baltiska och slaviska språken härstammar från ett indoeuropeiskt gemensamt dialektområde. J a n i s L o j a menar att ”de baltiska och slaviska språken utvecklades självständigt inom den indoeuropeiska språkgemenskapen, men på grund av långvariga och ganska livliga baltisk-slaviska kontakter uppstod senare ett och annat gemensamt fenomen i deras språk”². Enligt honom kan det inte alls talas om baltisk-slavisk språklig enhet, särskilt som de stora skillnaderna mellan de baltiska språken själva (å ena sidan preussiska och å andra sidan litauiska och lettiska) inte tillåter J. Endzelin att utan tvivel erkänna ett baltiskt urspråk. Sådana gemensamma baltiska och slaviska språkföreteelser som io-stammens inverkan på particip i nt-stammen, pluraländelser i dativ och instrumental med -m- (jfr motsvarande fakta i de germanska språken), övergången från konsonantstam till i-stam (jfr motsvarande fakta i latin) och pronominaladjektiv betraktar J. Loja som nybildningar i de baltiska och slaviska språken, uppkomna oberoende och självständigt. Fedot Filin är också kategoriskt motståndare till teorin om baltisk-slavisk språklig enhet³. Enligt hans mening saknar teorin en fast vetenskaplig grund: argumentationen hos förespråkarna för teorin om baltisk-slavisk språklig enhet kännetecknas av apriorism, antihistorism och tendentiöshet i urvalet och tolkningen av fakta. Som exempel på sådan antihistorism och bristande hänsyn till företeelsernas kronologi nämner F. Filin V. Georgievs påstående att litauiskan, som kännetecknas av fonetisk och morfologisk konservatism, nästan kan ersätta det skriftligt obelagda slaviska urspråket. F. Filin motsätter sig också den motsatta uppfattningen, att de baltiska och slaviska språken skildes åt oberoende av varandra ur den indoeuropeiska språkgemenskapen och aldrig hade någon närmare kontakt. Han menar att en grupp dialekter redan inom den indoeuropeiska språkgemenskapens ram hade bildats, och att de som talade dessa dialekter hade ganska nära och långvariga kontakter. Besläktade dialekter, som inte var isolerade från andra indoeuropeiska …

²¹ V. Falkenahns ”Den litauisk-polska språkunionen”, J. Otrębskis ”Slaviseringen av litauiska hydronymer och ortnamn”, T. Zdancewiczs ”Det litauiska och ryska ordförrådets inflytande i Białystoktrakten” och E. Smulkovas ”Om belarusiskans g ega ”tитnagас”, se J. Marvan, Vzajemné vlivy mezi slovanskými a baltskými jazyky (V. Mezinárodní sjezd slavistů v Sofii), ”Slavia” 33, 1964, s. 252–256.

¹ A. V r a c i u, Problema comunității lingvistice balto-slave, ”Romanoslavica”, 4, 1960, s. 87–106; se recensionen LKK, 6, 1963, s. 325–330.

² J. Loja, Valodniecības vēsture, Rīga, 1961, p. 151–154.

³ Ф. М. Филин, Образование языка восточных славян, М.–Л., 1962, p. 123–130; žr. recenziją LKK, 7, 1964, p. 240–243.

48

dialekter berikades med särskilda nybildningar och genomgick många gemensamma förändringar. Inom denna grupp av indoeuropeiska dialekter fanns förfäderna till de protobaltiska och protoslaviska språken. När den indoeuropeiska språkgemenskapen upplöstes skildes de protobaltiska och protoslaviska språken åt; deras system var inte identiska, men förblev likartade ända till våra dagar. Av detta drar F. Filin slutsatsen att kontakterna mellan de baltiska och slaviska språken, med korta avbrott, har bestått under hela deras historia.

Vladislav Illitj-Svitytjs bok om substantivparadigmers historia utgör ett värdefullt bidrag till studiet av accentologiska relationer mellan de baltiska och slaviska språken.⁴ Dessa språks system av substantivparadigm liknar varandra. Uppgifterna från V. Illitj-Svitytjs undersökningar gör det möjligt att dra slutsatsen att de baltiska och slaviska system för substantivaccentuering är en fortsättning på det indoeuropeiska accentueringssystemet. Substantiv i litauiskans barytoniska paradigm (med undantag för en grupp med lång, icke-apofonisk vokal i roten) motsvarar substantiv i samma paradigm i grekiska, fornspråket i Indien och de germanska språken. På samma sätt motsvarar litauiskans substantiv med rörlig accent substantiv i de nämnda språkens oxytone paradigm. Den indoeuropeiska motsättningen ”barytoniskt accentueringsparadigm: paradigm med rörlig accent eller oxytont paradigm” har i grunden bevarats också i de slaviska språken.⁵

Följaktligen står de baltiska och slaviska språkens substantivaccentuering varandra mycket nära, och tidigare stod de ännu närmare. Som V. Illitj-Svitytjs undersökning visade är närheten mellan de baltiska och slaviska språkens substantivaccentuering ett arkaiskt drag, ärvt från den indoeuropeiska språkgemenskapens tid, och visar därför inte att en baltisk-slavisk språklig enhet existerade efter den indoeuropeiska språkgemenskapens upplösning.

I ett nytt arbete ägnat åt frågor om baltisk etnogenes⁶ använder Vytautas Mažiulis termen ”äldsta kontakter” om kontakter mellan besläktade dialekter (idiom) som kännetecknas av att: 1) de stammar som upprätthöll kontakterna förstod varandra ganska väl; 2) det område där de äldsta kontakterna förekom måste, beroende på befolkningstätheten, ha varit mer eller mindre begränsat, eftersom kompakta språkkontakter förr eller senare måste upphöra i ett stort område. Med utgångspunkt i den stridsyxekultur som tillskrivs de baltiska stammarna och som spred sig över stora delar av nordöstra Europa i början av det II årtusendet f.Kr., är V. Mažiulis benägen att anse att upplösningen av de äldsta baltiska kontakterna (med andra ord den baltiska språkgemenskapen) började just då. Eftersom upplösningen av de äldsta baltiska kontakterna och de äldsta baltisk-slaviska kontakterna enligt hans mening började samtidigt, daterar han början på upplösningen av de äldsta baltisk-slaviska kontakterna till de första århundradena av det II årtusendet f.Kr. Enligt V. Mažiulis måste kontakterna mellan de baltiska och slaviska språken ha varit allt närmare ju längre tillbaka man går från början av II årtusendet f.Kr. Han drar slutsatsen att ett slavisk urspråk existerade, men inte ett baltiskt; det baltiska urspråket (Ursprache) existerade inom ramen för den baltisk-slaviska språkliga enheten (within the framework of the Balto-Slavonic „Ursprache“).⁷

Framför allt de nutida areella relationerna mellan de baltiska och slaviska språken behandlas i Anatolij Nepokupnos bok ”Arealiniai baltų-slavų kalbinių santykių

⁴ В. М. Иллич-Свитыч, Именная акцентуация в балтийском и славянском (Судьба акцентуационных парадигм), М., 1963; se recensionen LKK, 7, 1964, s. 231–236.

⁵ В. М. Иллич-Свитыч, op. cit., s. 83.

⁶ V. Mažiulis, Linguistic Notes on Baltic Ethnogenesis, Moscow, 1964.

⁷ V. Mažiulis, op. cit., s. 3.

4. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

49

aspekter”⁸. Men både genom sin metodologi och genom geografisk täckning av de semantiska och syntaktiska fenomen som undersöks kan denna bok också vara till nytta för studiet av de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken.

Georg Shevelov, som behandlade de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, påpekar⁹ att dessa språk har många tydliga likheter, men också minst lika tydliga skillnader. Det är framför allt dessa skillnader som försvårar fastställandet av tidpunkten för den baltoslaviska enheten (Balto-Slavic unity), om en sådan enhet över huvud taget någonsin har funnits.

Enligt G. Shevelov ger jämförelser av ljudförändringar mycket viktig information, särskilt när uppmärksamheten riktas mot deras kronologi. G. Shevelov betraktar det som ett enkelt faktum att ”under den första perioden (ungefär 2000—1500 f.Kr.) av de fem perioderna i det protoslaviska språkets historia var de fonetiska och fonologiska förändringarna i de slaviska språken gemensamma även för de baltiska språken, medan så inte längre var fallet under de senare perioderna”¹⁰. Under denna period genomgick de baltiska språken följande förändringar, liksom de slaviska: de förlorade aspirerade klusiler och labiovelarer, förenklade konsonant- och frikativförbindelser, omvandlade stavelsebildande sonanter R till iR och uR, fick två intonationer i långa stavelser — akut och cirkumflex — och förlorade finalt r. Vissa av de förändringar som nämnts här inträffade också i andra språk, men den dubbla vokaliseringen av stavelsebildande sonanter och uppkomsten av fonemiska intonationer sägs vara företeelser som är specifika för de baltiska och slaviska språken. Därför kan man inte betvivla att de baltiska och slaviska språkens utveckling var gemensam under den första perioden av protoslaviskan.

Under de senare perioderna av protoslaviskans utveckling var de baltiska språken inte helt isolerade från de slaviska, men kontakten var mycket svag. Att relationerna mellan de baltiska och slaviska språken hade försvagats avsevärt framgår av två viktiga fonetiska förändringar i de slaviska språken, vilka endast delvis återspeglas i de baltiska språken: i de baltiska språken förändrades s efter k, r, i, u inte till ch, såsom skedde i de slaviska språken; i de baltiska språken förändrades s endast efter k, r (se s. 81 ff. i detta arbete). En annan karakteristisk förändring i de slaviska språken — sammanfallet mellan ide. o och a — påverkade endast de korta vokalerna i de baltiska språken.

På grundval av de fonetiska förändringarna kan vi alltså, enligt G. Shevelov, urskilja fyra perioder i utvecklingen av släktskapsförhållandena mellan de baltiska och slaviska språken: 1) en period av gemensam utveckling omkring 2000—1500 f.Kr.; 2) en period av försvagad kontakt; periodens sista århundraden var 500- och 400-talen f.Kr.; 3) en period av självständig utveckling (period of no established contacts) ungefär från 400-talet f.Kr. till 600—700-talen e.Kr.; 4) en period av kontakter mellan östslaviska och lettiska (i Pskovområdet).

Det bör sägas att G. Shevelovs bild av de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken är relativt objektiv. Det råder inget tvivel om att vokaliseringen av stavelsebildande sonanter och uppkomsten av accentoppositioner är innovationer i de baltiska och slaviska språken. De talar för att de baltiska och slaviska språkens utveckling under de första århundradena efter den ide. språkgemenskapens upplösning var gemensam i den meningen att en innovationsvåg som uppstod i de slaviska språkens område obehindrat kunde skölja över hela eller en del av det baltiska språkområdet,

⁸ А. П. Непокупный, Ареальные аспекты балто-славянских языковых отношений, Киев, 1964.

⁹ G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, Heidelberg, 1964, p. 613—614.

¹⁰ G. Y. Shevelov, op. cit., p. 613.

50

och omvänt. Med andra ord talar de för att de baltiska och slaviska språken bildade ett ”levande isoglossområde” (Chr. Stangs term).

Efter att ha analyserat terminologin inom slaviska hantverk (vävning, träbearbetning, krukmakeri och smide) och jämfört den med motsvarande terminologi i de baltiska språken konstaterade Oleg Trubatjov¹¹ att: 1) de baltiska och slaviska språken skiljer sig kraftigt åt i ordförrådet inom detta område¹²; 2) motsvarigheter mellan de baltiska och slaviska språken uppträder i senare, nybildade ordförrådsskikt, vilket leder till slutsatsen att närheten mellan de baltiska och slaviska språken på detta område är sekundär¹³. När O. Trubatjov sammanfattar resultaten av sina undersökningar skriver han: ”… själva materialet visar att de forntida slaverna orienterade sig inte mot kontakter med balter, utan mot kontakter med indoeuropéer bosatta längre västerut, vars umgänge med slaverna vid skapandet av terminologin var så omfattande och så betydelsefullt att vi tvingas erkänna att det en gång fanns ett centraleuropeiskt kulturområde, som omfattade dialekter inom forngermanska, italiska och slaviska (eller delar av dem) och inte berörde de baltiska dialekterna, med vilka kontakterna kan ha inletts senare”¹⁴.

* * *

Med hjälp av M. Weingarts och N. van Wijks scheman¹⁵ kan alla hittills framlagda teorier om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken åskådliggöras grafiskt på följande sätt:

För att avgöra vilken av de rådande teorierna som bör föredras, och vilken som kan anses vara den mest tillförlitliga och objektivt återge de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, behöver man gå igenom de viktigaste likheterna mellan dessa språk, med särskild tonvikt på dem som betraktas som huvudargument för teorin om baltoslavisk språklig enhet.

¹¹ О. Н. Трубачев, Ремесленная терминология в славянских языках, М., 1966.

¹² О. Н. Трубачев,, op. cit., p. 209.

¹³ О. Н. Трубачев, op. cit., p. 275.

¹⁴ О. Н. Трубачев, op. cit., p. 393.

¹⁵ Se N. van Wijk, Die baltischen und slavischen Akzent- und Intonationssysteme, s. 12.

4*

51

KARAKTÄRISTIK ÖVER DE VIKTIGASTE GEMENSAMHETERNA MELLAN BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅK

När problemet med de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk behandlas, utgår man framför allt från gemensamma drag i språkens fonetik, morfologi och lexikon; dessa utgör, kan man säga, argumentationen för varje teori. Anhängarna av teorin om baltisk-slavisk språklig enhet betonar särskilt innovationerna i de baltiska och slaviska språken.

I den lingvistiska litteraturen nämns särskilt ofta följande gemensamma drag hos baltiska och slaviska språk: samma öde för de urindoeuropeiska korta vokalerna o och a samt diftongen eu, samma reflex av urindoeuropeiska stavelsebildande sonanter R, förändring av den urindoeuropeiska konsonanten s efter k, r, i, u, affrikation av de palatala velara konsonanterna k’ och g’, uppkomsten av tonaccent, Hirts och de Saussure–Fortunatovs lagar, bildandet av suffixen *-ėjo-, *-tėjo- med flera, uppkomsten av pronomenroten *mun-, bildandet av pronominella adjektiv, samma genitivändelse i singular för o-stammar bland substantiven, ursprunget till verbens ändelse i andra person *-sēi med mera.

Anhängarna av teorin om baltisk-slavisk språklig enhet projicerar alla dessa gemensamma drag, liksom andra, särskilt innovationerna, på ett och samma kronologiska plan. Därigenom uppstår intrycket att de gemensamma dragen hos baltiska och slaviska språk, i synnerhet innovationerna, är mycket talrika och att de — vilket är viktigast — har uppkommit under en och samma epok. Därav drar man slutsatsen att en baltisk-slavisk språklig enhet otvivelaktigt har funnits. En klarläggning av villkoren och detaljerna kring uppkomsten av gemensamma företeelser och processer i baltiska och slaviska språk, liksom en belysning av deras kronologi, kan emellertid väsentligt förändra bilden av hur dessa gemensamma drag, särskilt innovationerna, har bildats och utvecklats.

Därför är uppgiften att ingående granska de viktigaste gemensamma dragen hos baltiska och slaviska språk, särskilt dem som betraktas som huvudargument för teorin om baltisk-slavisk språklig enhet. I detta arbete begränsar vi oss, av de skäl som anges i förordet, till en analys av fonetiska företeelser¹.

Urindoeuropeiska korta vokaler o och a

Reflexen av de urindoeuropeiska korta vokalerna o ir a i de baltiska språken är a, medan den i de slaviska språken är o. Jfr: a) urindoeuropeiskt o: litauiska naktis, lettiska nakts, fornpyr. naktin (ack. sing.), fornslaviska noštь (från *nakti-): latin nox noctis; litauiska akis, lettiska acs, fornpyr. ackis, fornslaviska oko: latin oc-ulus, grekiska ὄσσε (nom. du.); b) urindoeuropeiskt a: litauiska ašis, lettiska ass, fornpyr. assis, fornslaviska osь: latin axis, grekiska ἄξων, fornhögtyska ahsa, fornindiska ákṣaḥ; litauiska marios, lettiska mare, fornpyr. mary, fornslaviska morje: latin mare, gotiska marei. Latin och grekiska har bäst bevarat de urindoeuropeiska korta vokalerna o ir a. Deras exempel visar därför tydligt var vokalen o och var vokalen a tidigare fanns. När frågan om de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk behandlas är det viktigt att fastställa vilken vokal den baltiska språkgemenskapen och det slaviska urspråket hade i stället för dagens baltiska a och slaviska o. Forskarnas åsikter i denna fråga går isär.

¹ För en kort karakteristik av gemensamma accentologiska och morfologiska företeelser i baltiska och slaviska språk, se S. Karaliūnas, Baltų ir slavų kalbų seniausiųjų santykių klausimu, „Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai“, Serija A, 1(20), 1966, p. 167—177; С. Каралюнас, Древнейшие отношения балтийских и славянских языков (автореферат), Вильнюс, 1967.

52

M. Muchas¹, P. Kretschmer², J. Endzelīns³, J. Mikola⁴, V. Vondrák⁵, E. Schwarz⁶, T. Lehr-Splawiński⁷, A. Vaillant⁸, J. Otrębski⁹, K. Horálek¹⁰, P. Arumaa¹¹, V. Georgiev¹² med flera ansåg eller anser fortfarande att de indoeuropeiska korta vokalerna o och a i såväl den baltiska språkgemenskapen som det slaviska urspråket hade övergått till a. M. Bartoli¹³, V. Porzeziński¹⁴, H. Jakobson¹⁵, F. Fortunatov¹⁶ med flera menade att en vokal ă (a med låg grad av labialisering) hade förekommit under den baltisk-slaviska språkenhetens tid, och att baltiskt a och slaviskt o senare hade utvecklats ur denna.

Alla dessa forskare var anhängare av teorierna om en baltisk-slavisk språkenhet eller en gemensam baltisk-slavisk period (J. Endzelīns), och detta var sannolikt också vad som formade deras syn på utvecklingen av vokalismen i de baltiska och slaviska språken: i de baltiska språken måste samma förändringar ha ägt rum som i de slaviska.

Eftersom det indoeuropeiska o och a i alla baltiska språk hade ersatts av a, måste det enligt dessa forskare även ha funnits a i den baltiska språkgemenskapen. Slutsatsen att vokalen a tidigare hade förekommit i de baltiska språken byggde inte i tillräcklig grad på fakta från de baltiska språken själva. J. Endzelīns¹⁷ var exempelvis benägen att anta att vokalen a hade funnits under den baltisk-slaviska perioden av två skäl: 1) vågen av indoeuropeiskt os övergång till a, som omfattade det indo-iranska, albanska och germanska språkområdet, måste också ha sköljt över de baltiska och slaviska språken, som gränsade till dessa; 2) i grekiska och finsk-ugriska lånord av slaviskt ursprung förekommer a i stället för den nuvarande slaviska vokalen o. Även de andra nämnda forskarna betraktade dessa lånord som huvudargument för att den korta vokalen a hade förekommit i det slaviska urspråket.

En annan uppfattning hade framförts redan ganska länge tidigare. K. Brugmann¹⁸ ansåg att det indoeuropeiska o och a under den baltisk-slaviska språkenhetens tid hade övergått till vokalen a, som bevarats i de slaviska språken men förändrats till a i de baltiska språken. Hans uppfattning att det tidigare hade funnits i de baltiska språken

¹ M. Much, Abhandlungen zur germanischen Philologie, „Festgabe für R. Heinzel“, Halle, 1898, p. 213.

² P. Kretschmer, Die slavische Vertretung von indogermanischen o, AfslPh, 27, 1905, p. 228–240.

³ Я. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, p. 106–107.

⁴ J. J. Mikkola, Urslavische Grammatik, I, Heidelberg, 1913, p. 48.

⁵ W. Vondrák, Vergleichende slavische Grammatik, I, 2. Aufl., Göttingen, 1924, p. 106.

⁶ E. Schwarz, Zur Chronologie von asl. a > o, AfslPh, 41, 1927, p. 124–136.

⁷ T. Lehr-Splawiński, O pochodzeniu i praojczyźnie słowian, p. 24.

⁸ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 107.

⁹ Я. С. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство, ВЯ, 5, 1954, p. 28.

¹⁰ K. Horálek, Úvod do studia slovanských jazyků, Praha, 1962, p. 99.

¹¹ P. Arumaa, Urslavische Grammatik, I, p. 74–77.

¹² В. Георгиев, Вокалната система в развоя на славянските езици, София, 1964; Нови теории и традиционални заблуди, „Български език“, 15, 1965, p. 297–307.

¹³ M. G. Bartoli, Riflessi slavi di vocali labiali romane e romanze, greche e germaniche, „Zbornik u slavu V. Jagića“, Berlin, 1908, p. 30–60.

¹⁴ W. Porzeziński, Die baltisch-slavische Sprachgemeinschaft, p. 16.

¹⁵ H. Jacobsohn, Arrier und Ugrofinnen, Göttingen, 1922, p. 75.

¹⁶ Ф. Ф. Фортунатов, Лекции по фонетике старославянского (церковно-славянского) языка, Петроград, 1919, p. 26.

¹⁷ Я. Эндзелин, op. cit., s. 106–107.

¹⁸ K. Brugmann, Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, I, 1, p. 146.

53

men väl underbyggd var den inte. V. Tomsen¹⁹ och H. Jakobzon²⁰ stödde sina påståenden om att baltiska språk tidigare hade vokalen o på lånord av baltiskt ursprung i finsk-ugriska språk, där en kort vokal o förekommer i stället för baltiska språks nuvarande a.

Med stöd av lånord av baltiskt ursprung i de baltiska finska språken menade K. Būga²¹ att baltierna under den äldsta perioden av kontakter mellan baltiska och finska språk hade bevarat urindoeuropeiskt o oförändrat endast i obetonad position, medan det i betonad position hade utvecklats till a.

På senare tid har man försökt underbygga påståendet att det korta vokalet o existerade i den baltiska språkgemenskapen med nya fakta. J. Kazlauskas²² menar att de östaukštaitiska dialekternas in, un och de samogitiska dialekternas ẹn, ọn kan ha uppstått ur ẹn, ọn. Vidare hävdar J. Kazlauskas att förändringen av de lettiska sekvenserna ẹn, ọn till ē, ō och sedan (efter att korrelationen ē: ō uppkommit) till ie, uo skulle vara enklare och mer begriplig. Sekvenserna en, an behöver inte ha gett ē, ō, eftersom även nasala ẹ, ą är möjliga.

V. Mažiulis²³ menar att grafemet oa i ord av den preussiska typen doalgis ’lie’ betecknar en lång vokal ō, som uppstått genom cirkumflexförlängning av kort o, vilket enligt hans uppfattning bör betraktas som urbaltiskt. Påståendet att den baltiska språkgemenskapen hade den korta vokalen o stöds kanske också av ytterligare två uppgifter.

1. Vid undersökningen av utvecklingen av de baltiska språkens vokalism har principen om polarisering i vokalsystemens utveckling redan angetts i den vetenskapliga litteraturen²⁴. Den framträder tydligt i utvecklingen av de samogitiska dialekternas vokalsystem. Här är inte bara vokalerna a, e, utan även vokalerna ɔ, ẹ breda och öppna. Att vokalerna ɔ, ẹ har uppstått ur de höga vokalerna u, i framgår av sekvenserna um, un, im, in, där vokalerna u, i till största delen har förblivit oförändrade. Det faktum att vokalerna u, i i alla andra litauiska dialekter har behållit sin höga artikulation, medan de i den samogitiska dialekten har blivit öppnare, bör sannolikt förklaras av de långa vokalernas starka labialisering och stora höjning; jfr lit. uo, ie → samog. ū, ī, ọu, ẹi, lit. o, ė → samog. uo, ie.

Följaktligen förändrades de samogitiska dialekternas system av långa vokaler i riktning mot högre artikulation och labialisering, medan systemet av korta vokaler däremot förändrades i riktning mot öppnare artikulation och delabialisering. I så fall återstår slutsatsen att inte bara vokalerna ɔ, ẹ, utan även vokalerna a, e har uppstått ur höga och labialiserade korta vokaler (u, i respektive o, ẹ). Med hänsyn till denna tendens hos korta vokaler att bli öppnare kan deras höga artikulation i vissa positioner betraktas som ålderdomlig. I de samogitiska dialekternas sekvenser, som redan nämnts, um, un, im, in är vokalerna u, i alltid höga; med andra ord har de här, genom påverkan från nasalvokalerna, bevarat sin ursprungliga karaktär. På samma sätt bör även vokalerna ɔ, ẹ i de samogitiska sekvenserna ɔm, ɔn, ẹm, ẹn betraktas som äldre än vokalerna a, e i öppna stavelser. Detta har redan behandlats i den vetenskapliga litteraturen²⁵.

I den nordliga dounininkai-dialekten har de gamla betoningarnas positioner höga vokaler, på vissa håll diftongiserade genom kraftig höjning, ẹ/ie, om den följande stavelsen innehåller en hög—

¹⁹ V. Thomsen, Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske)Sprog, Köbenhavn, 1890, p. 89.

²⁰ H. Jacobsohn, op. cit., p. 75.

²¹ K. Būga, RR, I, p. 457.

²² И. Казлаускас, К развитию общебалтийской системы гласных, ВЯ, 4, 1962, p. 20–24.

²³ В. Мажюлис, Заметки по прусскому вокализму, „Вопросы теории и истории языка (Сборник в честь профессора Б. А. Ларина)“, Ленинград, 1963, p. 192–193; V. Mažiulis, Remarques sur le vocalisme du vieux prussien, „Acta baltico-slavica“, 2, 1965, p. 55.

²⁴ И. Казлаускас, op. cit., p. 21–22.

²⁵ I. Kazlauskas, op. cit., s. 23.

54

De smala vokalerna u, i (korta eller långa). Framför andra vokaler i följande stavelse finns här ett brett e. Att vokalen e har bevarat sin äldre karaktär i den ena positionen framgår av vokalernas u, i beteende. De smala vokalerna u, i är i större delen av det dounininkiska dialektområdets utbredning oförändrade framför dialektens smala vokaler u, ū, uo, i, ī, ie. Framför dialektens övriga vokaler har de vidgats och blivit ọ, ẹ²⁶. Om vokalerna u, i framför smala vokaler har bevarat sin ursprungliga karaktär, kan alltså även vokalen e i denna position ha bevarat sin ursprungliga karaktär (smalhet).

De fakta som beskrivits här visar alltså att de ursprungliga korta vokalerna i de samogitiska dialekterna sannolikt var de smala o, ẹ.

I de östlitauiska dialekterna (de så kallade rotininkai-dialekterna) uttalas o i stället för litteraturspråkets betonade a utanför ordslut (i dialektologisk transkription betecknat ə och ă), jfr anykštėnų, kupiškėnų rotai, gražū (acc. sing.), vokaras, dorbos. I obetonad position och i betonad ordslutsposition, som fonologiskt motsvarar en obetonad position, finns här a, jfr vakarai, gražūs, giria²⁷.

Frågan är om rotininkavimas är ett nyuppkommet fenomen eller om det är ärvt från äldre tider (med andra ord, om vokalismen i den betonade eller den obetonade positionen är äldre).

Rotininkavimas är utbrett över ett relativt litet område mellan Papilys och Ukmergė²⁸. Eftersom vokalassimilation inte förekommer i den södra delen av rotininkavimasområdet och ljudförhållandena därför är tydligare, begränsas framställningen inledningsvis till en undersökning av vokalsystemen i dialekterna i denna del. Enligt Z. Zinkevičius²⁹ är exempelvis vokalsystemen i Anykščiai-dialekten följande:

korta vokaler långa vokaler i betonad position u. i. ū ī ə. ẹ. uo ie i obetonad position u i u. i. a e a. e.

Innan diftongerna uo och ie uppstod (vilka ur synkron synvinkel möjligen bör betraktas som spända fonem) kan systemet av långa vokaler i betonad position ha sett ut så här:

ū ī ō ē ā ē

Varje fonems position i systemet kan ha karakteriserats av följande särskiljande drag:

fonemen /ū/ och /ī/ — diffusa (kontrasterade mot fonemen /ō/ och /ē/) och icke-kompakta (kontrasterade mot fonemen /ā/ och /ē/);

²⁶ Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 61–62.

²⁷ Se Z. Zinkevičius, op. cit., s. 50 för en utförligare redogörelse.

²⁸ Z. Zinkevičius, op. cit., s. 50–51 och karta nr 6.

²⁹ Z. Zinkevičius, op. cit., s. 50 ff.

55

Fonemen /ō/ och /ē/ är icke-diffusa (motsatta fonemen /ū/ och /ī/) och icke-kompakta (motsatta fonemen /ā/ och /ē/); fonemen /ā/ och /ē/ är kompakta (motsatta fonemen /ō/ och /ǭ/) och icke-diffusa (motsatta fonemen /ū/ och /ī/). Dessutom tycks fonemen /ū/, /ō/, /ā/ respektive /ī/, /ē/, /ė/ ha haft de distinktiva dragen ”bemoliskt – diesiskt”. Fonemen /ū/, /ō/, /ā/ betecknas som bemoliska eftersom inte bara vokalerna ū och ō var starkt labialiserade på den fonetiska nivån, utan även ā tycks ha haft en viss grad av labialisering (en mer adekvat beteckning vore ā eller till och med ā). Att vokalen ā var labialiserad framgår av att den labialiserats till diftongen uo i de samogitiska och vissa högaukštaitiska dialekterna (kring Zietela, Lazūnai, Ramaškonys och kring Adutiškis samt Gerdasiai nära Druskininkai ³⁰). Denna diftongisering förutsätter i sig en viss första grad av labialisering hos vokalen ā. Att vokalen ā var manifestationen av ett kompakt, icke-diffust och dessutom bemoliskt fonem bekräftas, tycks det, också av att slaviska språk återger vokalen a med det litauiska långa o (jfr lit. striōkas och fornruss. strachъ, pol. strach). För den östbaltiska språkgemenskapen kan sannolikt en sådan vokal rekonstrueras som den som nu finns i de östliga högaukštaitiska dialekterna (kring Dusetos, Svėdasai, Alanta, Utena) och i de västliga samogitiska dialekterna (kring Karklė, Žardė). Även en geografisk omständighet visar att denna vokal (dvs. ā) är arkaisk: enligt den areallingvistiska principen är ett språkligt fenomen eller faktum som förekommer i marginala eller från varandra åtskilda områden äldre än ett sådant fenomen eller faktum som är utbrett i ett centralt eller sammanhängande område³¹. Med andra ord finns det skäl att anta att det gamla ā från den östbaltiska språkgemenskapen har bevarats i de nämnda östliga högaukštaitiska och kustnära samogitiska dialekterna.

När vi jämför den östbaltiska språkgemenskapens system av långa vokaler med systemet av långa vokaler i Anykščiai-dialekten ser vi att: 1) på fonematisk nivå har elementens inbördes position och relation förblivit desamma: fonemen karakteriseras av samma distinktiva drag som tidigare; 2) på fonetisk nivå har elementen förändrats i riktning mot en mindre grad av labialisering och slutning: ō, ē→uo, ie och ā, ē→ɔ, ė.

Frågan är i vilken riktning systemet av korta vokaler i Anykščiai-dialekten förändrades – mot slutning eller öppning – och hur dess utveckling förhöll sig till utvecklingen av systemet av långa vokaler. För att besvara denna fråga är det viktigt att i de östliga högaukštaitiska dialekterna (åtminstone de som ingår i rotininkai-området) en korrelation har uppstått mellan korta vokaler, som här har förlängts till halvlånga, och långa vokaler. Många fakta bekräftar att denna korrelation förekommer. Kring Ukmergė har inte bara längd–korthetsoppositionen utan även den lokala (klangfärgs-)oppositionen neutraliserats; jfr rōtas ”hjul”: prōtas ”förstånd”. I den norra delen av rotininkai-området, där vokalassimilation förekommer, har både kort e och långt ē gått samma öde till mötes. Före bemoliska vokaler och i absolut ordslut motsvaras standardspråkets e och ē i kupiškėnai-dialekten av a respektive ā, medan de före diesiska vokaler och etymologiskt j motsvaras av e respektive ē. Efter k, g, š, ž, č, j har de flesta kupiškėnai e respektive ē, oberoende av kvaliteten hos den följande stavelsen; kring Papilys är det däremot före bemoliska vokaler och i absolut ordslut i den nämnda positionen æ respektive ǣ³².

³⁰ Z. Zinkevičius, op. cit., p. 71.

³¹ В. Пизани, Общее и индоевропейское языкознание, „Общее и индоевропейское языкознание (Обзор литературы)“, Москва, 1956, p. 112–114.

³² Z. Zinkevičius, op. cit., p. 54, 74.

56

När en korrelation mellan korta och långa vokaler hade uppstått (främst till följd av att de korta vokalerna förlängts), måste båda vokalsystemen ha förändrats i samma riktning. Eftersom, som vi har sett, systemet av långa vokaler labialiserades och slöts, måste även systemet av korta vokaler ha förändrats i riktning mot labialisering och slutning. Följaktligen har de slutna vokalerna o, ẹ i de östliga högaukštaitiska dialekterna sannolikt uppstått på nytt ur äldre öppna vokaler a, e.

I obetonad ställning förändrades systemet av långa vokaler i rotininkai-dialekterna i motsatt riktning – vokalerna förkortades och öppnades. I Anykščiai-dialekten delabialiserades och öppnades ō, ē till exempel och sammanföll därmed med ā, ē; de senare blev genom delabialisering och öppning a., æ.. I obetonad ställning har rotininkai-dialekterna överallt öppna korta vokaler. Den enhetliga utvecklingen av vokalismen i rotininkai-dialekterna i obetonad ställning stöder alltså också påståendet om en enhetlig utveckling i betonad ställning.

Att en korrelation mellan korta och långa vokaler förekommer i de östliga högaukštaitiska dialekterna (dvs. att de korta vokalerna förlängts, slutits och labialiserats i betonad ställning) framgår också av att vi i en stor del av rotininkai-området, vid sidan av de långa vokalerna ō, ō, finner det korta (här förlängda) ɔ, och i den östra delen av området vid sidan av ā den korta vokalen ā. I gränsdialekterna kan dessa förhållanden vara omkastade – vid sidan av ɔ kan det finnas ā (i byn Trakiniai mellan Kavarskas och Alanta), och vid sidan av ā kan det finnas ɔ (i Svėdasai-dialekten)³³. Men själva förekomsten av korrelationen är obestridlig även här.

Vokalväxlingen i kupiškėnai-dialekten beroende på position (assimilation) blir begriplig om vi antar att det tidigare fanns öppna, låga vokaler e respektive ē här, vilka ytterligare öppnades och blev a respektive ā före bemoliska vokaler och i absolut ordslut, men slöts och blev ẹ respektive ē före diesiska vokaler och etymologiskt j, dvs.

e respektive ē → a respektive ā; e respektive ē → ẹ respektive ē

Att den öppna vokalen a slöts i rotininkai-dialekterna framgår också av att diftongen au i akutposition har vokalen a (men inte o). Den slöts tydligen inte på grund av betoningens karaktär och på grund av u, framför vilket en sluten vokal (e eller o) tycks vara omöjlig.

Den labialiserade vokalen a förekommer ibland även i de samogitiska dialekterna (kring Laukuva, Seda m.fl.)³⁴. Men även här är den sannolikt ny, eftersom de korta vokalerna i de samogitiska dialekterna, till följd av de starkt labialiserade och slutna långa vokalerna, regelbundet måste ha blivit öppna och låga.

De ovan nämnda förändringarna i vokalismen i de litauiska dialekterna (den polariserade utvecklingen av korta och långa vokaler i den samogitiska dialekten, uppkomsten av korrelation och assimilationsfenomen i de östliga högaukštaitiska dialekterna) visar kanske att de korta vokalerna o, e blev öppna a, e relativt tidigt.

2. I lettiskan har de östliga dialekterna av augšzemnieki kort vokal o i stället för standardspråkets a. Vokalen o kan här förekomma både i betonad och obetonad ställning (jfr lett. vosara och vosora ”sommar”), både framför en bakre vokal och framför

³³ Z. Zinkevičius, op. cit., p. 50.

³⁴ Z. Zinkevičius, op. cit., p. 51.

57

främre vokaler (jfr lett. lobs ”god”, och obi ”båda”)³⁵. Utan att undersöka utvecklingen av vokalsystemen i de lettiska dialekterna är det svårt att säga något om denna vokals ålder.

Den korta vokalen o förekommer också i fornpreussiskan. I den elbingska ordlistan förekommer o ganska ofta i stället för a³⁶, jfr fornpreuss. wobse ”geting”, sompisinis ”grovt bröd, Grobbrot” (fornpreuss. som- motsvarar lit. sam-). Detta o kan vara en rest av den korta vokalen o, som tidigare hade en vidare utbredning³⁷.

3. Att den korta vokalen o kan ha funnits i den baltiska språkgemenskapen framgår möjligen också av lån i de finska språken kring Östersjön av baltiskt ursprung, där o förekommer i vissa fall, jfr finska morsian och lit. marti, finska oinas och lit. avinas, finska lohi och lit. lašiš med flera³⁸. På senare tid har V. Steinitz framfört den välgrundade uppfattningen att ord med o tillhör det äldsta lagret av lån från baltiskt ursprung i de finsk-ugriska språken³⁹.

Vissa forskare, med början hos K. Brugmann⁴⁰, är benägna att anse att även urgermanskan hade den korta vokalen o. M. Fasmer⁴¹, A. Meillet⁴², S. Bernstein⁴³, F. Filin⁴⁴ med flera har haft eller har denna uppfattning.

M. Vasmer⁴⁵ förklarade det faktum att vokalen o i slaviska lånord och ortnamn i grekiskan återges med vokalen a på följande sätt: grekiskans slutna vokal o var olämplig för att återge den slaviska vokalen o, eftersom denna var öppen. Enligt A. Meillets uppfattning⁴⁶ fanns det i urgermanskan ingen större skillnad i klangfärg mellan kort o och långt a. Skillnaden var huvudsakligen kvantitativ. S. Bernstein menar⁴⁷ att den slaviska vokalen o tidigare hade haft en låg grad av labialisering.

Följaktligen hävdar vissa forskare att urgermanskan hade den korta vokalen a eller ă, medan andra är benägna att anse att urgermanskan hade vokalen o. I själva verket är skillnaden mellan dessa två uppfattningar inte så stor som den kan tyckas vid första anblicken. De som hävdar att urgermanskan hade vokalen a menar nämligen också att denna korta vokal var något labialiserad och mer sluten än vokalen a. Och de,

³⁵ J. Endzelins, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 110–123; M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīgā, 1964, p. 267–271.

³⁶ E. Berneker, Die preussische Sprache, I. Lautlehre, Strassburg, 1895, p. 27; J. Endzelin, Zum o für a im Elbinger Vokabular, StB, 5, 1935–1936, p. 94–98; Senprūšu valoda, Rīgā, 1943, p. 24.

³⁷ Plg. И. Казлаускас, op. cit., p. 21.

³⁸ För litteratur från senare år, se E. Nieminen, Über einige Eigenschaften der baltischen Sprache, die sich in den ältesten baltischen Lehnwörtern der ostseefinnischen Sprachen abspiegelt, „Sonderabdruck aus den Sitzungsberichten der Finnischen Akademie der Wissenschaften 1956“, Helsinki, 1957, p. 199–200; A. Sabaliauskas, Baltų ir Pabaltijo suomių kalbų santykiai, LKK, 6, 1963, p. 109–136.

⁳⁹ W. Steinitz, Zur Periodisierung der alten baltischen Lehnwörter im Ostsee-Finnischen, „Symbolae linguisticae in honorem Georgii Kurylowicz“, Wrocław–Warszawa–Kraków, 1965, p. 297–303.

⁴⁰ K. Brugmann, op. cit., p. 146.

⁴¹ M. Vasmer, Zwei kleine Abhandlungen. II. Zur slavischen Vertretung von arioeurop. o, KZ, 41, 1907, p. 157–164.

⁴² А. Мейе, Общеславянский язык, Москва, 1951, p. 42–44.

⁴³ С. Б. Бернштейн, Очерк сравнительной грамматики славянских языков, p. 144–146.

⁴⁴ Ф. П. Филин, Образование языка восточных славян, p. 101.

⁴⁵ M. Vasmer, op. cit., p. 157–164.

⁴⁶ A. Meje, op. cit., p. 44.

⁴⁷ С. Б. Бернштейн, op. cit., p. 143.

58

som anser att ur-slaviskan hade en kort vokal o, framhåller samtidigt dess svaga grad av labialisering och dess öppenhet.

Följande fakta tycks möjliggöra en mer exakt bestämning av kvaliteten hos ur-slaviskans korta vokal:

1. Att den ur-slaviska vokal som utvecklats ur indoeuropeiskt o och a fonetiskt kan ha stått närmare vokalen a än o, framgår av lånord och ortnamn av slaviskt ursprung i finsk-ugriska, baltiska, germanska och grekiska språk, vilka genomgående har a i stället för de moderna slaviska språkens vokal o; jfr finska papu ’böna’, från ryska боб, fornpreussiska maddla ’bön, Bitte, Gebet’, från polska modła, gammalbayerska Rasa från slaviska ražb, grekiska βάβεω ’gammal kvinna’ från slaviska *baba, osv. I andra språk återges slaviskans a överallt med vokalen o; jfr fornslaviska kotblъ ’kittel’, från gotiska *katils (jfr katile gen. pl.). Detta visar att de slaviska språken vid lånetillfället hade vokalen a.

2. I vitryska och vissa sydryska dialekter, liksom i vissa mycket arkaiska bulgariska dialekter⁴⁸, förekommer vokalen a i obetonad ställning (så kallat ”akanye”); jfr vitryska каза́, ryska каза́ (skrivet коза) och bulgariska kazý-te (nom. pl.).

I obetonad ställning har dessa dialekter bevarat den protoslaviska korta vokalen a⁴⁹. I den nyligen förda diskussionen om ”akanyes” ursprung⁵⁰ dominerade uppfattningen att detta särdrag i vitryska och sydryska dialekter uppkom ganska sent (omkring 1200–1300-talen)⁵¹ spontant eller under påverkan av ett substrat. Den första tolkningen av ”akanyes” ursprung förefaller ändå mer tillförlitlig: a i obetonad ställning i dessa dialekter bör betraktas som en relikt av protoslaviskt a, eftersom: a) det geografiska förhållandet talar för detta (jfr det analoga fenomenet i arkaiska bulgariska dialekter); b) fonologiska studier bekräftar att ett kort a existerade i ur-slaviskan.

3. Alla hittillsvarande forskare har rekonstruerat korrelationen a: ā (resp. ă: ǟ)⁵² för ur-slaviskan. Omvandlingen av den indoeuropeiska korta vokalen o till a och sammanfallet med reflexen av indoeuropeiskt a hängde samman med delabialiseringen av andra ur-slaviska vokaler. I ur-slaviskan pågick, parallellt med palatalisering av konsonanter före vokal, även labialisering av konsonanter före vokal (resp. delabialisering av vokaler)

⁴⁸ Ст. Стойков, Акане в говора на с. Триград (Девинско), „Български език“, 13, 1963, p. 8–21.

⁴⁹ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 107; G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, p. 386–387; В. И. Георгиев, Русское аканье и его отношение к системе фонем праславянского языка, ВЯ, 2, 1963, p. 20–29; Общеславянское значение проблемы аканья, ВЯ, 4, 1964, p. 151–152.

⁵⁰ В. Г. Руделев, К фонологической интерпретации русского аканья, ВЯ, 2, 1963, p. 30–38; П. С. Кузнецов, К вопросу о происхождении аканья, ВЯ, 1, 1964, p. 30–41; В. В. Колесов, О некоторых особенностях фонологической модели, развивающей аканье, ВЯ, 4, 1964, p. 66–79; Я. Риглер, К проблеме аканья, ВЯ, 5, 1964, p. 36–45; В. И. Лыткин, Ещё к вопросу о происхождении русского аканья, ВЯ, 4, 1965, p. 44–52; Г. А. Хабургаев, О фонологических условиях развития русского аканья, ВЯ, 6, 1965, p. 55–63. Jfr även M. Halle, Akan’e (The Treatment of Unstressed Nondiffuse Vowels in Southern Great Russian Dialects), „Symbolae linguisticae in honorem Georgii Kuryłowicz“, p. 103–109.

⁵¹ Jfr В. И. Борковский, П. С. Кузнецов, Историческая грамматика русского языка, М., 1963, p. 142.

⁵² R. Jakobson, Remarques sur l’évolution phonologique du russe comparée à celles des autres langues slaves, TCLP, 2, 1929, p. 20–23; F. V. Mareš, Vznik slovanského fonologického systému a jeho vývoj do konce období slovanské jazykové jednoty, „Slavia“, 25, 1956, p. 445; G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, p. 150–162; H. ван Вейк, К истории фонологической системы в общеславянском языке позднего периода, „Slavia“, 19, 1950, p. 293.

59

processen. Av fonologiska undersökningar under de senaste åren har det konstaterats⁵³ att de korta vokalerna o och a (liksom ō och ā) först sammanföll i position efter labiala konsonanter. Här blev vokalen o:s (liksom ō:s) differentiala egenskap ”bemollighet” irrelevant, eftersom denna egenskap var ett konstitutivt element hos de labiala konsonanterna (se närmare detta arbete s. 67 ff.).

Påståendet att det i urgermanskan fanns en kort vokal a (men inte o)¹ motsägs av ändelsen -ō i nominativ och ackusativ singularis av maskulina o-stammar – fonetiskt kunde den endast ha uppstått ur *-os och *-om via mellanformerna *-u(s) och *-u(m).

Uppkomsten av nominativändelsen -ō i stället för *-as (jfr fornkyrkoslaviska vьlkъ) förklarar G. Shevelov med all rätt gärna med morfologiska orsaker⁵⁴. Ändelsen *-am kunde mycket lätt ha blivit -ō, eftersom vokalförträngning framför nasala konsonanter sägs vara ett vanligt fenomen som förekommer i många språk. Efter de fonetiska förändringarna i ordslutet i ur-slaviskan bildades genom analogi mellan o- och u-stammar följande proportion: *-u (ack. sing., u-stam): *-u (nom. sing., u-stam)= *-u (ack. sing., o-stam): x (nom. sing., o-stam), där x måste ha varit lika med *-u.

Följaktligen finns det inget som hindrar oss från att anta att kort a förekom i ur-slaviskan, möjligen något labialiserat, eftersom lånord av slaviskt ursprung i rumänskan har oa i stället för ur-slaviskans a; jfr rum. groază ”skräck” från slav. *graza⁵⁵.

Enligt forskarnas uppfattning övergick slaviskans korta vokal a till o ganska sent (omkring 700–800-talet), strax före de första fornslaviska skriftliga minnesmärkenas framträdande⁵⁶. Efter 900-talet har lånord av slaviskt ursprung i andra språk redan ganska ofta o; jfr grek. Σϑλοβενοί från slav. *slověne.

Nästan alla forskare är överens om att det ursprungliga kortvokalsystemet i såväl baltiska som slaviska språk var triangulärt:

Men ett annat alternativ är lika möjligt: att dessa språks ursprungliga kortvokalsystem var fyrkantigt:

i vilket oppositionen a: o saknades.

Förutom i de baltiska och slaviska språken sammanföll de urindoeuropeiska korta vokalerna o och a även i de germanska, albanska, for nindiska och hettitiska språken. I dessa språk motsvaras de av a.

53 B. K. Журавлев, Формирование группового сингармонизма в праславянском языке, ВЯ, 4, 1961, s. 35–36.

54 G. Y. Shevelov, op. cit., s. 156–157.

55 G. Y. Shevelov, op. cit., s. 162.

56 E. Schwarz, op. cit., s. 136; H. ван Вейк, op. cit., s. 293; F. V. Mareš, op. cit., s. 445; G. Y. Shevelov, op. cit., s. 151; B. K. Журавлев, Из истории вокализма в праславянском языке позднего периода, ВЯ, 2, 1963, s. 13, 19; В. И. Георгиев, ВЯ, 2, 1963, s. 29; Нови теории и традиционални заблудки, „Български език“, 15, 1965, s. 297–307.

60

Den korta vokalen a var, såvitt man kan se, sällsynt inom den indoeuropeiska språkgemenskapen. Den förekom oftast i expressivt, tekniskt och vardagligt ordförråd, och deltog nästan inte alls i vokalväxlingen⁵⁷.

Ordförrådet i de europeiska språk som skiljer mellan fonemen o och a och som innehåller den korta vokalen a är till största delen begränsat till jordbrukets område. Därför kan detta ordförråd, och följaktligen även fonemet a, vara av senare ursprung⁵⁸. Vissa forskare är benägna att anse att oppositionen o: a i de sydliga indoeuropeiska språken (armeniska, grekiska, italiska och keltiska) kan ha uppkommit senare till följd av laryngalernas bortfall⁵⁹.

Det är därför fullt möjligt att de indoeuropeiska språk som saknar oppositionen o: a aldrig heller har haft den. Den protobaltiska korta vokalen o och den protoslaviska a kan motsvara de sydliga indoeuropeiska språkens o och a.

När man undersöker frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken är det viktigt att klarlägga vilka realiseringar av obetonade kompakta fonem, det vill säga korta bakre vokaler med låg artikulation, de baltiska och slaviska språken hade under de första århundradena efter att de skilts från den indoeuropeiska språkgemenskapen. Detta går inte att fastställa av många skäl, av vilka de viktigaste är följande:

a) Vi saknar belägg som skulle göra det möjligt att rekonstruera vokalismens förhållanden under så avlägsna epoker, det vill säga vi vet inte om de baltiska dialekterna verkligen hade den korta vokalen o och de slaviska dialekterna den korta vokalen a vid den tiden;

b) det är oklart vilket system av korta vokaler (triangulärt eller fyrkantigt) som var ursprungligt i de baltiska och slaviska språken;

c) vi känner inte till den exakta absoluta kronologin för när reflexerna av de indoeuropeiska korta vokalerna o och a sammanföll i de baltiska och slaviska språken (förutsatt att det triangulära systemet med korta vokaler var det ursprungliga).

Hur vi än betraktar saken och vilket system av korta vokaler vi än anser vara ursprungligt, står en sak klar: samma ursprungliga system av korta vokaler som i de baltiska och slaviska språken hade även andra indoeuropeiska dialekter (till exempel de germanska). Följaktligen visar en rekonstruktion av ett gemensamt ursprungligt system av korta vokaler i de baltiska och slaviska språken på intet sätt att det funnits ett gemensamt baltisk-slaviskt utvecklingsstadium eller en baltisk-slavisk språklig enhet som skilde sig från de övriga indoeuropeiska dialekterna.

Indoeuropeiska långa vokaler ō och ā

Indoeuropeiska långa vokaler ō och ā sammanföll i de slaviska språken. De baltiska språken bevarade skillnaden mellan dem. De baltiska och slaviska språken skiljer sig alltså kraftigt åt i fråga om utvecklingen av indoeuropeiska långa vokaler. När man undersöker problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken är det viktigt att klarlägga när de slaviska språken började upphöra att skilja mellan indoeuropeiska långa vokaler.

Indoeuropeiska ā har bevarats oförändrat i lettiskan (ā), i litauiskan blev det o, medan de slaviska språken här har a, jfr:

lit. brólis, broter-ėlis, lett. brãlis, brāter-ītis, fornkyrkoslav. bratrъ: sanskr. bhrātā, gr. φράτηρ ”medlem av en brödraskapsgrupp”, lat. frāter, got. broþar (o från indoeuropeiskt ā), tokh. A pracar;

⁵⁷ A. Meillet, Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes, 7 éd., Paris, 1934, p. 99, 166–168. Jfr. ”La voyelle a se trouve notamment dans des mots de caractère populaire, technique ou affectif” (p. 99).

⁵⁸ H. Kuhn, Ablaut, in: Altertumskunde, KZ, 71, 1954, p. 129–161.

⁵⁹ J. Kuryłowicz, L’apophonie en indo-européen, Wrocław, 1956, p. 167–168.

61

lit. moté, móteris, lett. māte, fornkyrkoslav. mati: sanskr. matā, gr. (dorisk) μάτρη, lat. māter, tokh. A mācer.

Indoeuropeiskt ō blev a i de slaviska språken. I de östbaltiska språken hade det två olika reflexer. På vissa håll blev indoeuropeiskt ō till uo, jfr:

lit. juos-ta, lett. juos-ta, fornkyrkoslav. po-jasъ ”bälte”: gr. ζωστός ”omgjord”, (= lit. juostas), avest. vāh ”bälte” (ā från indoeuropeiskt ō);

lit. puo-tà: gr. πώ-νω ”jag dricker”, lat. pō-tus ”dryck”, sanskr. pā-ti ”(han) dricker” (ā från indoeuropeiskt ō);

lit. uoga, lett. uōga: fornkyrkoslav. jag-oda;

lit. uolektis (och uolektis), lett. uōlekts: gr. ὠλένη ”armbåge”: *ōl- är en förlängd grad av roten *el-/*ol- (jfr lit. elcūnė, alkūnė och lett. elkuons);

lit. ūosis, lett. uōsis: ryska яс-ень, serb.-kroat. jas-ēn;

lit. dūo-ti, duo-snùs, duo-slùs, dūo-klė, lett. duō-t, fornkyrkoslav. da-ti, da-nъ ”tribut” (= lit. duo-nis ”gåva”¹), da-rъ ”gåva”: gr. δῶ-μι ”jag ger”, δῶ-ρον ”gåva”, lat. dō-num ”gåva”, sanskr. dānám ”gåva” (ā från indoeuropeiskt ō); men med o lit. do-snùs (lett. dā-sns), do-slùs, do-vanà (lett. dō-vana), dō-vamas ”som ges som gåva”, dō-vis ”givande”, dō-sai ”brudgåvor”, dō-tas ”givande, gåva”, dō-talas (lett. dā-tali ”gåvor”) ”givande, tribut”, do-tilas ”detsamma”: jfr fornpreuss. dā-t, dā-twei ”ge”.

Indoeuropeiskt ō, som växlade med indoeuropeiskt ē, blev också i vissa fall uo, jfr brėžti: bruožas; plėšti, lett. plēst: plūostas, lett. plūōsti ”slita sönder”, pluosa ”raseri”; rėžti, fornkyrkoslav. rěz-ati ”slå”: ruožas, fornkyrkoslav. razъ ”slag; snitt”; sėsti: sūodžiai, lett. suōd-rēji ”sot”, fornkyrkoslav. sazъda; ėsti: ūodas, lett. uōds.

På andra håll blev indoeuropeiskt ō till o i litauiskan och till ā i lettiskan, jfr:

lit. nor-ėti: gr. νωρ-εῖν ”verka, göra”, νώρ-εμενος ”stor, vid”;

lit. krōk-ti (ir kriōk-ti), kriog-uoti ”prata eller skrika med hes röst”, lett. krākt, krākt, fornruss. krak-ati ”hosta”: lat. crōc-āre, crōc-īre ”kraxa (om kråkor)”, gr. κρώζω ”jag harklar mig” (-ζ- ur *-gj-), fornhögty. hruoh ”kråka” (uo ur germ. ō);

lit. žmōnės, žmona: lat. ack. sing. homōnem (nom. sing. homō) och hemōnem; roten *gʰm-/*gʰem-/*gʰom-; i orden žmōnės, žmona har vi nollgradens rot, medan normalgradens rot är lit. žem-ė; men forn lit. žmuo (ur *gʰm-ōn);

lit. prō, pró- (jfr. pró-plaiša): lat. prō, prō(d)-, gr. πρω-; men lett. pruō-jām, pruō-m ”bort, iväg”;

genitiv singularis av o-stammiga substantiv lit. vilk-o, lett. vilk-a, fornsl. vlъk-a: fornlat. (personnamn) Gnaiv-ōd, lat. lup-ō ”från vargen”, fornind. vṛk-āt, vṛk-ād (-āt -ād ur *-ōd), gr. τω (ur *pōd) ”varifrån”.

I stället för den regelbundna vokalväxlingen (lit. ē: uo, lett. ē: uo ur ie. ē: ō) förekommer växlingen ē: o i litauiskan, och ē: ā i lettiskan, jfr.:

lit. bėgti, lett. bēgt: lit. bog-inti ”bära, köra, frakta eller transportera något snabbt eller tungt”, men lett. buōk-stīt ”gömma”, buōk-stīties ”ströva omkring, driva omkring”;

lit. glėbti, lett. glēbt: lit. glōbti ”svepa, omsluta, omfamna”, lett. glābt ”värna, skydda”, lit. globà (acc. sing. glōbą) och glōba; normalgraden i vokalväxlingen är lit. glab-ōti ”omfamna, ta, gripa”, lett. glab-āt ”skydda, värna; begrava” (ur balt. *glo-b-);

¹ Lit. donis bör betraktas som en slavism.

62

lit. korýs (ack. sing. kõrį), lett. kãris: gr. χηρός ”vax”, lat. cēra; jfr. kor-ýti, kor-ýtas;

lit. mólis, mõlė ”jord nära lera”, mol-iūgas ”lerfärgad, lerig”, lett. mãls (vanligen pl. mãli): fornkyrkoslav. mẽlъ ”kalk”; E. Fraenkel räknar även mėlas, mėlynas² hit;

lit. nókti, lett. nãkti ”komma”: got. nehv(a) ”nalkas”, nehv-jan ”närma sig”, fornhögty. nãh ”nära” (ā ur ē < ur ie. ē);

lit. plėšti: plótas, vid sidan av dem finns rötterna med normalgrad *plet- (jfr. plėčia, plet-óti) och *plot- (jfr. platus);

lit. slėgti (och slėgti), lett. slėgt: lit. slog-inti ”tynga, pressa”, sloga ”en sådan sjukdom; tyngd, besvär”, slõgas ”tyngd som läggs på lin eller hampa”, lett. slāga, slāgs ”börda, tyngd, lidande, sjukdom”; men lit. šliuogas (och šliuogas) ”tyngd när något pressas ned”, lett. šluõga, šluõgs ”detsamma”, šluõdz-it, šluõdz-et ”tynga, pressa”;

lit. sėsti, sėd-ėti: sod-inti, sõdas (och sõdnas), fornkyrkoslav. sadъ, lit. sodà (ack. sing. sõdą), sõdžius (lett. sādzā, sādzius, antas vara litauiska lån); lågpreuss. svad-inti ”plantera” kan komma från *suod-inti;

lit. tvėrė, lett. tvēru ”jag kände, grep”: lit. tvorà; normalgraden återfinns i tvēr-ia, jfr. fornruss. tvor-iti ”göra, skapa”;

lit. vókas (och vokà) ”lock, överdrag; ögonlock”, lett. vāks ”lock”: fornkyrkoslav. vėko ”(ögon)lock, täckelse”;

lit. vóras ”Spinne”, lett. vāris: lit. vėrė, lett. vēru ”jag trädde”: normalgraden är vēr-ia, var-tai;

lit. žolė, lett. zāle: lit. žėlė; roten i normalgrad *g’hel-/*g’hol- återfinns i orden žėl-ia, žãl-ias.

Reflexerna av ie. ō och ā i preussiska är mycket oklara.

I Elbingordlistan (ett monument över Pomesaniens dialekt) betecknas ie. ā med grafemen o och oa (jfr. preuss. mothe och lit. mótė, lett. māte; preuss. moazo ”moster” och lit. mõša, lett. māsa ”syster”). På samma sätt betecknas ie. ō här (jfr. preuss. podalis och lit. samogitiska puo-dãlis; preuss. woasis och lit. úosis, lett. uosis). Att reflexerna av ie. ō och ā betecknas grafiskt på samma sätt här tycks visa att ie. ō och ā sammanföll i Elbingordlistans preussiska dialekt³. J. Kazlauskas menar dock⁴ att den likartade grafiska beteckningen inte visar att oppositionen mellan reflexerna av ie. ō och ā neutraliserats. I äldre litauiska skrifter betecknar bokstaven o nämligen både o och uo. Enligt J. Kazlauskas kan preussiskt o (från ie. ō) ha haft en snävare och mer labialiserad artikulation än o (från ie. ā). Det senare kan ha varit ett ljud med lägre tungläge och svag labialisering.

I de preussiska katekeserna (skriftliga monument över sambiska dialekten) betecknas reflexen av ie. ā med ā eller a (jfr. preuss. brāti och lit. brólis, lett. brālis). Reflexen av ie. ō betecknas här huvudsakligen med ō eller o (jfr. preuss. per-ōn-i ”gemenskap” och lit., lett. -uon- i ord som gel-uon-is och dzel-uon-s). I vissa fall betecknas reflexen av ie. ō här med ā eller a (jfr. preuss. dāt, dātwei samt daton och lit. duóti, lett. duôt; preuss. sālin och lit. žolė, lett. zāle).

Följaktligen har skillnaden mellan reflexerna av ie. ā och ō bevarats i katekesternas dialekt, med undantag för vissa fall där ie. ā och ō, liksom i de östbaltiska språken, har sammanfallit.

^² E. Fraenkel, LEW, p. 430.

^³ Plg. K. Būga, RR, III, p. 104.

^⁴ И. Казлаускас, К развитию общебалтийской системы гласных, p. 21.

63

Den dubbla reflexen av det urindoeuropeiska långa vokalljudet ō i de baltiska språken förbryllade länge forskarna. En del av dem (J. Hanuš⁵, O. Wiedemann⁶, J. Mikkola⁷ m.fl.) ansåg att litauiska o och lettiska ā var den enda reflexen av urindoeuropeiskt ō i de baltiska språken, medan de härledde litauiska och lettiska uo från urindoeuropeiskt *ōu (eller *ōn och *ōns). Denna uppfattning motsägs av det faktum att den regelbundna utvecklingen av den urindoeuropeiska diftongen *ōu i litauiskan inte var uo utan áu, jfr lit. gáuti, káuti m.fl. Att deras rötter härstammar från *gōu-, *kōu- framgår av formerna gōvė, kōvė. Härledningen av káuti från *kōu- bekräftas också av uppgifter från andra urindoeuropeiska språk (jfr fornhögtyska houwan ”hamra” och lat. cūd ere ”hamra, slå” < *kou-/*kōu-).

Andra forskare (G. Malov⁸, H. Pedersen⁹, V. Poržežinskis¹⁰, A. Vaillant¹¹ m.fl.) menade att urindoeuropeiskt ō i litauiskan och lettiskan endast utvecklades till uo. De mest framstående specialisterna på baltiska språk, K. Būga¹², J. Endzelīns¹³, P. Skardžius¹⁴, E. Fraenkel¹⁵ och J. Otrębski¹⁶, delade också denna uppfattning. Alla dessa forskare ansåg att vokalerna ō och ā i litauiskan och lettiskan i stället för det väntade uo hade uppkommit genom vokalväxling: efter litauisk apofoni a: o (från urindoeuropeiskt a: ā) hade, vid sidan av den regelbundna växlingen a: uo (från urindoeuropeiskt o: ō), också vokalväxlingen a: o uppstått (i stället för urindoeuropeiskt o: ō). En viktig roll här spelade omständigheten att de urindoeuropeiska korta vokalerna a och o i de baltiska språken hade sammanfallit till vokalen a.

Svagheten med denna hypotes är att den inte förklarar vokalväxlingen i sådana ord (till exempel bog-inti) som saknar sidoformer med kort vokal a (till exempel *bag- från urindoeuropeiskt *bog-).

Dessutom finns det fall som forskarna tvingas förklara genom att konstruera ganska komplicerade scheman. Så skapade J. Endzelīns en invecklad analogiteori¹⁷ för att förklara vokalen ā i det preussiska ordet dāt (jfr lit. dúoti och lett. duôt). Att döma av lett. dakstīt ”ge”, gr. δόσις ”gåva” och lat. datio ”givande” bör infinitiven *dat(e)i ha funnits i de baltiska språken. Det långa ā (jfr preuss. dāt) uppstod här, enligt teorin, därför att vokalen i infinitiver alltid var lång omedelbart före *-t(e)i. Litauiska och lettiska dúoti och duôt skulle däremot ha fått diftongen uo från futurumformerna (jfr lit. dúosiu och sanskr. dāsyā-mi).

För ord med rotvokalen o (lett. ā), som växlar med ē, försökte J. Endzelīns finna en indoeuropeisk grund och föreslog att man skulle anta …

⁵ J. Hanusz, O dobie litewsko-słowiańskiej w stosunku do prajęzyka indoeuropejskiego, p. 254.

⁶ O. Wiedemann, Das litauische Präteritum, Strassburg, 1891, p. 45–51.

⁷ J. Mikkola, RSI, 1, 1908, p. 8; Urslavische Grammatik, p. 50–51.

⁸ G. Mahlow, Die langen Vocal e A, E, O in den europäischen Sprachen, Berlin, 1879, p. 82.

⁹ H. Pedersen, Wieviel Laute gab es im Indogermanischen?, KZ, 36, 1900, p. 101–103.

¹⁰ B. K. Поржезинский, К истории форм спряжения в балтийских языках, Москва, 1901, p. 7.

¹¹ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 112.

¹² K. Būga, Priesagos -ūnas ir dvibalsio uo kilmė, RR, II, p. 340–366.

¹³ J. Endzelin, Le. nākt: li. nók̇ti: got. nēhʷ und der Wechsel von ē und ā, KZ, 62, 1934, s. 23–28; Le. buokstīt und Verwandtes, APh, 5, 1935, s. 10–13; Was ist im Altpreussischen aus ide. ō (und ā) geworden, StB, 4, 1935, s. 133–143; Lettische Grammatik, Riga, 1922, s. 39; Latviešu valodas gramatika, s. 58–59.

¹⁴ P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1941, p. 47–48, 544.

¹⁵ E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, p. 76.

¹⁶ Я. С. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство, ВЯ, 5, 1964, p. 29; tačiau savo „Gramatyka języka litewskiego“ (I, Warszawa, 1958, p. 180–181) J. Otrembskis pripažino ir ide ō > liet. o.

¹⁷ J. Endzelin, Was ist im Altpreussischen aus ide. ō (und ā) geworden? p. 136.

64

känna igen ide. vokalväxlingen ā: ē¹⁸. En sådan apofoni är emellertid, med få undantag, främmande för ide. språk¹⁹, och därför bemöttes J. Endzelynas tanke kritiskt²⁰.

Andra forskare (J. Zubatas²¹, K. Brugmanas²², H. Hirtas²³, A. Meje²⁴, N. van Veikas²⁵, Chr. Stangas²⁶, J. Safarevičius²⁷, H. Krahe²⁸, G. Ševeliovas²⁹ m.fl.) erkände att ide. ō hade en dubbel reflex i de baltiska språken: på vissa håll utvecklades det till uo, på andra till ā (lit. o, lett. ā).

Med utgångspunkt i den dubbla utvecklingen av ide. ō i de baltiska språken och genom att därmed överdriva det litauiska språkets ålderdomlighet lade J. Zubatas³⁰ fram tanken att den ide. språkgemenskapen hade haft två ō-ljud – ett som i litauiskan utvecklades till uo, och ett annat som gav o i litauiskan. Senare övergavs denna teori, när man konstaterat att den dubbla utvecklingen av ide. ō berodde på specifika förhållanden i litauiskan.

När man väl hade erkänt den dubbla utvecklingen av ide. ō i de baltiska språken uppstod frågan om i vilka fall ide. ō här utvecklades till uo och i vilka till ā (lit. o, lett. ā, fornpreuss. ā eller a). H. Hirt och A. Meje var benägna att anta³¹ att ide. ō, som växlade med ide. ē, utvecklades till ā i de baltiska språken, medan ide. ō, som inte deltog i vokalväxlingen, utvecklades till uo. Att denna uppfattning saknar grund framgår av vokalväxlingen i typen brėžti: bruožas (se s. 62 i detta arbete), liksom av det faktum att den ide. icke-apofoniska vokalen ō ganska ofta motsvaras av vokalen ā i de baltiska språken (se s. 62 i detta arbete).

Under de senaste åren har man tenderat att knyta utvecklingen av ide. ō (liksom det baltiska vokalsystemet i allmänhet) till accentueringssystemet (J. Kazlauskas, V. Mažiulis³²): i betonad position utvecklades ide. ō till uo i de östbaltiska språken, medan det sannolikt bevarades oförändrat i de preussiska dialekterna; i obetonad position sammanföll ide. ō med ide. ā i de baltiska språken. Påståendet att utvecklingen av ide. ō (och vokalsystemet i allmänhet) beror på accentueringssystemet grundar sig på belägg från levande litauiskt talspråk. Så är oppositionen mellan reflexerna av ide. ō och ā i obetonad position eliminerad i många östaukštaitiska dialekter: vissa östaukštaitiska dialekter har a (halvlångt eller kort) i stället för ide. ō och ā, andra (t.ex. kring Kupiškis m.fl.) har o (halvlångt eller kort), och ytterligare andra (t.ex. kring Raguva m.fl.) har u (vanligen reducerat och kort). Oppositionen mellan reflexerna av ide. ō och ā är också

¹⁸ J. Endzelin, Le. nākt: li. nókti: got. nēh und der Wechsel von ē und ā, p. 27.

¹⁹ A. Meillet, Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes, p. 153–168.

²⁰ E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, p. 78.

²¹ J. Zubatý, Zum baltischen ū, BB, 18, 1892, p. 241–266.

²² K. Brugmann, Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, I, 1, p. 151–152, 158.

²³ H. Hirt, Indogermanische Grammatik, II, Heidelberg, 1921, p. 33, 180.

²⁴ A. Meillet, op. cit., p. 100–104.

²⁵ N. van Wijk, Les voyelles uo, ie en letto-lituanien et en russe, StB, 4, 1935, p. 144.

²⁶ Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, p. 196 (išnaša).

²⁷ J. Safarewicz, Przyczynki do zagadnienia wspólnoty bałto-słowiańskiej, p. 199–202.

²⁸ H. Krahe, Indogermanische Sprachwissenschaft, I, Berlin, 1958, p. 57.

²⁹ G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, p. 150.

³⁰ J. Zubatý, op. cit., p. 241. Jfr J. Otrebski, Przyczynki słowiańsko-litewskie, I, Wilno, 1930, p. 53–54. K. Brugman och H. Hirt tog in J. Zubatas teori i sina jämförande grammatikor över de ide. språken; se K. Brugmann, op. cit., p. 151–152, 158 och H. Hirt, op. cit., p. 33, 180.

³¹ H. Hirt, op. cit., p. 33; A. Meillet, op. cit., p. 100–104; kritiska anmärkningar om H. Hirts uppfattning, se K. Būga, RR, II, p. 242.

³² I. Kazlauskas, Om utvecklingen av det gemensambaltiska vokalsystemet, p. 24; V. Mažiulis, Anmärkningar om fornpreussisk vokalism, p. 195–196; V. Mažiulis, Remarques sur le vocalisme du vieux prussien, p. 53–59.

5. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

65

saknas hos västaukštaiter omkring Smalininkai (här finns ett långt o med mycket svag diftongisering, och ibland även en tydlig diftong ou) och västsamogiter omkring Priekulė (här finns ett långt o³³. I obetonad position hade alltså dessa dialekter i stället för ide. ō och ā ett labialiserat ljud ā (en adekvatare grafisk beteckning vore ā); i vissa dialekter blev det a, i andra — o, u eller till och med diftongen ou.

I betonad position bevaras skillnaden mellan reflexerna av ide. ō och ā i dessa dialekter. Det baltiska språkmaterialet som berör ide. ō:s öde i de baltiska språken tycks inte heller motsäga den nämnda tanken (att utvecklingen av ide. ō berodde på accentueringssystemet): i litauiskan förekommer uo i många fall i ord med baritonisk paradigm (jfr brúožas, júosta, plúoštas, rúožas³⁴, súodžiai, úodas, úoga, úolektis, úosis m.fl.). I ord med rörlig accentparadigm (t.ex. puõta) kan vokalismen i de baritoniska kasusformerna ha generaliserats (jfr acc. sing. puõtą).

Litauiskans o, som motsvarar ō i andra ide. språk, är ganska ofta obetonat (jfr nor-ėti, bog-inti, kriog-úoti, kor-ỹs, kor-ýtas, slog-à, slog-inti, sod-inti, tvorà, vilk-o, vorai, žmonių, žolė m.fl.). Här bör man också beakta sådana faktorer som analogi och generalisering: vokalismen i former med obetonat ō kan ha generaliserats även till former med betonat ō. På så sätt kan o ha uppstått i betonad position. Det motsatta kan också ha skett: vokalismen i former med betonat ō, som regelbundet blev uo, kan ha överförts till obetonad position i former med samma rot. På så sätt kan uo ha uppstått i obetonad position. Därmed blir förekomsten av dubbelrotformer begriplig, jfr lit. šúo-lis och šõ-k-ti, liksom lit. dúo-ti, lett. duõ-t och fornp. dā-t.

Den brutna tonen i de lettiska orden juõsta, úoga, úoleks, uõsis m.fl. visar att dessa ord tidigare tillhörde en rörlig accentparadigm i lettiskan. Även här kan vokalismen i de baritoniska kasusformerna ha generaliserats.

Analysen av det baltiska språkmaterialet visar att ide. ō och ā, som redan nämnts, sammanföll i obetonad position i de baltiska språken. Resultatet av sammanfallet i de baltiska språken tycks, liksom i de slaviska språken, ha varit ā, jfr lett. ā och fornp. (katekismdialektens) ā eller a. Att lit. o har utvecklats ur ett äldre ā (sannolikt med en viss grad av labialisering) framgår av litauiska dialekter och äldre skrifter (jfr M. Mažvydas katekes a[ō]); se mer om detta på s. 56 i detta arbete.

Det innebär att sammanfallet mellan de ide. långa vokalerna hade börjat även i de baltiska språken. Orsaken till att det fortsatta sammanfallet mellan de ide. långa vokalerna ō och ā hejdades i de baltiska språken var uppenbarligen att baltiskt ō (ide. ō) kom att stå i korrelation till baltiskt ē₂, som uppstod i betonad position ur ē och, tycks det, ur ā³⁵ (jfr exempelvis lit. piẽmõ och finska paimen från baltiska *pai-men, jfr gr. ποιμήν). Den korrelativa utvecklingen av baltiskt ō och ē₂ framgår av deras diftongisering (jfr högliet. uo och ie, samogit. ộu och ẹi) och den fortsatta slutningen (jfr samogit. ū och ī) i litauiska dialekter. När denna korrelation hade uppstått, det långa vokalljudet i de östbaltiska språken—

³³ Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 69, 86—87 ir žemėlapiai Nr. 29, Nr. 59.

³⁴ DLKŽ (s. 687) anger den tredje accentueringsparadigmen för ordet rúožas.

³⁵ H. Hirt, Om den utdragna och stötta tonen i de indoeuropeiska språken, IF, 1, 1892, p. 32—41; J. Endzelin, Litauisch-lettische Miszellen. I. Zum lit.-lett. ie, „Lietuvių tauta“, II, Vilnius, 1911, p. 284—291; FBR, 12, 1932, p. 180—181; K. Būga, RR, II, p. 90, 277; Chr. S. Stang, Ein Beitrag zum Problem von Diphthong ie im Litauischen, „Die Welt der Slaven“, I, 2. Heft, 1956, p. 137—139; J. Kuryłowicz, Łotewsko-litewska monoftongizacja ai, ei>ie, BPTJ, 15, 1965; P. Skardžius, Zum Wandel ai, ei>ie im Litauischen, ZfslPh, 26, 1958, p. 375—382; I. Endzelin, Om ursprunget till litauisk-lettisk ie, ИОРЯС, 12, I, 1907, p. 40—66.

56

Palataliseringssystemet blev symmetriskt, inga tomma platser återstod i det, och förskjutningen av den långa vokalen ō mot ā upphörde.

Korrelationen ō: ē₂ uppstod dock endast i den östbaltiska språkgemenskapen (efter 400–300-talet f.Kr.). Det verkar inte ha funnits förutsättningar för att den skulle uppstå i preussiskan, eftersom diftongen ei (och ai) här inte monoftongerades (jfr preuss. deiws, eit m.fl.)³⁶.

Av denna anledning kan sammanfallet mellan de urindoeuropeiska långa vokalerna ō och ā i preussiskan ha fortsatt även senare, det vill säga ha övergått från obetonad till betonad position. Det fragmentariska skicket hos de preussiska skriftminnesmärkena gör det visserligen omöjligt att säga vad som faktiskt hände med urindoeuropeiskt ō och ā i preussiskan. Omständigheter som talar för att oppositionen mellan ō och ā här kan ha eliminerats är följande:

1) att reflexerna av urindoeuropeiskt ō och ā betecknas grafiskt på samma sätt i Elbingglossariet (grafemen o och oa);

2) reflexerna av urindoeuropeiskt ō och ā övergår till ū eller u efter labialer och, förefaller det, även efter velarer i katekesdialekten.

Alla här behandlade förändringar av urindoeuropeiskt ō och ā ägde rum under senare stadier av de baltiska språkens utveckling.

När man behandlar frågan om de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken är det viktigt att de baltiska språken (och utan tvivel de östbaltiska) fortfarande skilde mellan urindoeuropeiskt ō och ā. Det råder inte heller något tvivel om att de baltiska språken skilde mellan dessa vokaler även under de äldsta perioderna av sin historia.

Att de baltiska språken skilde mellan två långa vokaler under de äldsta utvecklingsperioderna framgår av lånord med baltiskt ursprung i de finsk-ugriska språken kring Östersjön, där baltiskt ō i många fall återges med finskans uu (jfr finska huuta och litauiska šluota; finska kuuro och lettiska kuorns ’döv’), medan baltiskt ā återges med finskans uo (jfr finska vuota och litauiska óda, finska tuohi och litauiska tošis, finska luoma och litauiska lomà). Lånen visar dessutom att baltiskt ā hade en viss grad av labialisering (finska uo < *oo).

Som redan nämnts försvann oppositionen mellan reflexerna av de urindoeuropeiska långa vokalerna ō och ā i de slaviska språken.

De senaste årens fonologiska undersökningar (A. Martine, V. Zjuravljov m.fl.) har visat att sammanfallet mellan de urindoeuropeiska långa vokalerna ō och ā, vid sidan av de urindoeuropeiska korta vokalerna o och a, var en av de första förändringarna i de slaviska språkens vokalsystem. Fonologiska undersökningar har också fastställt att en annan process ägde rum parallellt med palataliseringen av de slaviska språkens konsonanter: labialisering av konsonanter som stod före labialiserade vokaler. Den fonologiska kärnan i dessa processer var att vokalerna överlät sina distinktiva drag ”diësis – bemollighet” till de föregående konsonanterna³⁷. Sammanfallet mellan de urindoeuropeiska långa vokalerna ō och ā i de slaviska språken hänger samman med en av dessa processer – vokalernas delabialisering och konsonanternas labialisering. Vokalernas delabialisering anses ha inletts med neutraliseringen av o och a efter labiala konsonanter, det vill säga att grupperna po: pa, bo: ba, me: ma, uo: ua, pō: pā, bō: bā … kan ha sammanfallit och upphört att skiljas åt. Bemollighet är ett konstitutivt kännetecken hos labiala konsonanter och blev därför irrelevant för vokaler som stod omedelbart efter labiala konsonanter. Resultatet av sammanfallet mellan vokalerna o och a

³⁶ E. Berneker, Die preussische Sprache, I, Lautlehre, p. 16—18; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, Göttingen, 1910, p. 137—141; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 29.

³⁷ В. К. Журавлев, Формирование группового сингармонизма в праславянском языке, ВЯ, 4, 1961, р. 35.

5*

67

På grund av dissimilatorisk neutralisering måste den ha varit a. Senare, när den differentiella egenskapen ”bemolighet” hos vokalerna o och ō överfördes till de konsonanter som föregick dem, sammanföll vokalerna o och a även i andra positioner (efter dentala konsonanter osv.)³⁸.

Den exakta kronologin för ō:s och ā:s sammanfallande är okänd. Det står endast klart att under de slavisk-germanska och slavisk-grekiska språkkontakterna (ungefär från de första århundradena e.Kr.) hade de slaviska språken redan förlorat ō: germanska och grekiska språks långa slutna ō återges i slaviska språk med vokalen ū, jfr fornkyrkoslaviska bukъvi ’bokstäver’ från gotiska bōkōs ’böcker’, fornkyrkoslaviska Solomunъ från grekiska Σολομών.

Man kan anta att de slaviska språken hade dessa vokaler intakta innan oppositionen mellan reflexerna av urindoeuropeiskt ō och ā neutraliserades. Detta antyds kanske också av några olika reflexer i ändelserna. Exempelvis hade dativ singularis av o-stammen i den urindoeuropeiska språkgemenskapen ändelsen *-ōi, medan ā-stammen hade *-āi. Om dessa ändelser fonetiskt hade sammanfallit till följd av neutraliseringen av oppositionen mellan ō och ā, skulle båda stammarna ha haft samma ändelse. Så är dock inte fallet, eftersom o-stammen i fornkyrkoslaviska här har -u (jfr rab-u), medan ā-stammen har -ē (jfr žen-ē).

Det ursprungliga systemet för långa vokaler i de slaviska språken, liksom i de baltiska, såg troligen ut så här:

ī ū ē ō ā

Både de baltiska och de slaviska språken ärvde detta triangulära system från dialekterna i den nordliga arealen av den urindoeuropeiska språkgemenskapen (jfr exempelvis det exakt likadana ursprungliga systemet för långa vokaler i de germanska språken) och hade det sannolikt fortfarande oförändrat under de första århundradena av sin självständiga existens.

Eftersom problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken gäller förhållandet mellan baltiska och slaviska dialekter som existerade under de första århundradena efter deras separation från den urindoeuropeiska språkgemenskapen, är det självklart att bevarandet av den urindoeuropeiska oppositionen mellan ō och ā i de baltiska språken och dess eliminering i de slaviska språken inte kan betraktas vare sig som ett argument för eller som ett motargument mot teorin om baltisk-slavisk språklig enhet. Vokalerna ō:s och ā:s öde kännetecknar de senare utvecklingsstadierna och utvecklingstendenserna hos de baltiska och slaviska språken.

I den fortsatta utvecklingen av urindoeuropeiskt ō och ā i de baltiska och slaviska språken var det gemensamt att de långa vokalerna hade en tendens att sammanfalla. Genom denna egenskap hör de baltiska och slaviska språken till samma areal som de germanska och indo-iranska språken.

Men de baltiska och slaviska språken skiljer sig också avsevärt åt i fråga om urindoeuropeiskt ō:s och ā:s öde. I de slaviska språken sammanföll de urindoeuropeiska långa vokalerna överallt, medan de i de baltiska språken sammanföll endast i obetonad position. De baltiska språken (otvivelaktigt de östbaltiska) har bevarat skillnaden mellan de långa vokaler som ärvts från den urindoeuropeiska språkgemenskapen ända fram till i dag (lit. uo: o, lett. uo: ā).

De baltiska och slaviska språken skiljer sig inte bara åt genom resultaten av utvecklingen av de urindoeuropeiska långa vokalerna, utan också genom själva utvecklingstendenserna hos systemen för långa vokaler. De baltiska språkens system för långa vokaler hade en tendens att bli trängre och mer labialiserat, och därför övergick baltiskt ō och ē₂ i litauiska till uo och ie, medan baltiskt ā och ē förändrades till o och ė. I de slaviska språken rådde däremot en tydlig tendens till att systemet för långa vokaler vidgades och delabialiserades. Därför övergick slaviska ō och ū till vokalerna a och y.

³⁸ Б. К. Журавлев, op. cit., p. 35–36.

68

Utvecklingen av den urindoeuropeiska diftongen eu

Det är ännu inte slutgiltigt klarlagt hur den urindoeuropeiska diftongen eu har reflekterats i de baltiska och slaviska språken.

I vissa fall återges den urindoeuropeiska diftongen eu (ēu) i baltiska (östbaltiska) språk som jau och i slaviska som ju (från slaviska *jau), jfr:

lit. liaukà och liauka (Karsakiškis, Panevėžys), pl. liaukos ”en sådan sjukdom hos svin”, liaūkti ”rinna, flöda ymnigt”, lett. ļauka och laukas¹ ”svinsjukdom”: gr. λεύκη ”utslag” (detta ord anses finnarna ha lånat från baltiska språk, jfr finska leuka ”haka”²; detta skulle visa att baltiska språk vid tiden för lånet ännu bara hade eu);

lit. liaupsė, acc. sing. liaūpse (från *leub-s-), fornkyrkoslav. ljubъ ”kär”: got. liufs, fornhögty. liob ”kär” (got. iu, fornhögty. io från urindoeuropeiskt eu);

lit. liaudis och liaudžia, acc. sing. liaudžią (Valkininkai, Rodūnia), lett. pl. ļaudis och dial. ļauži, fornkyrkoslav. ljudьje ”människor”, fornryska ljudi ”folk”: fornhögty. liut ”människor” (iu från urindoeuropeiskt eu);

lit. siāuras, lett. sāurs: gr. εὔριπος ”sund” (gr. εὐ- kan komma från *seu-);

lit. šiāurė (från *ḱeu-r-): fornryska séverъ (från *k’ēu-er-).

Det finns många fall där andra urindoeuropeiska språks diftong eu motsvaras av au i baltiska språk och av u i slaviska språk (från slaviska *au), jfr:

lit. baūsti: fornkyrkoslav. bljusti ”iaktta, uppfatta”, gr. πεύθομαι ”jag uppfattar, erfar”, got. ana-biudan ”befalla, ålägga” (got. iu från urindoeuropeiskt eu);

lit. naūjas, forngammalpreuss. nauns, lit. *navas (en av lingvister rekonstruerad form utifrån bynamnet Nav-ikai och efternamnet Nav-ikas): got. niujis, gr. νέος ”ny, ung” (från *νέFος), hett. neua-; däremot visar fornkyrkoslav. novo, lat. novus, gall. (ortnamn) Novio-dūnum (jfr lit. Naujamiestis) att det urindoeuropeiska *nou- har funnits;

lit. laūkas och láukas ”djur med vit nos eller vit panna”, lett. lauks: gr. λευκός ”vit” (finnar har lånat detta ord från baltiska språk, jfr finska laukki ”vit fläck hos ett djur”, som har diftongen au i roten);

lit. raūdas, lett. raūds, fornkyrkoslav. ruda ”metall”, ryska румяный (ryska rum- från *raud-m-): forneng. réod ”rödaktig”, gr. ἐρεύθω ”jag rodnar”.

Redan det material som anförts här visar att det inte är lätt att säga rakt ut hur det urindoeuropeiska eu återspeglas i baltiska och slaviska språk — lit. jau och slav. ju eller lit. au och slav. u.

Vissa forskare (J. Schmidt³, G. Ul janov⁴, E. Berneker⁵, V. Por že zin-

¹ K. Širvydas form laukos (C. Szyrwid, Dictionarium trium linguarum, Quinta editio, Vilnae, 1713, p. 136), som har införts i K. Mühlenbachs–J. Endzelīns och E. Fraenkels ordböcker (K. Mü len b a c h a Latviešu valodas vārdnīca. Redigējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns, II, Rīgā, 1925–1927, p. 426; E. Fraenkel, LEW, p. 361), bör sannolikt rättas till liaukos, eftersom: 1) formen laukos (med hårt l-) inte är känd från andra håll, 2) i den tredje utgåvan av K. Širvydas ordbok (C. Szyrwid, Dictionarium trium linguarum, Tertia editio, Vilnae, 1642, p. 157, 528) står Laukos (= liaukos). Se K. Pakalka, Konstantino Širvydo žodyno „Dictionarium trium linguarum“ lietuviškų žodžių registras (LTSR MA Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, 1964, mašinraštis).

² Vissa forskare (E. Nieminen, Y. Toivonen) förnekar att finskans leuka är baltiskt, se A. Sabaliauskas, Baltų ir Pabaltijo suomių kalbų santykiai, LKK, 6, 1963, p. 121.

³ J. Schmidt, Was beweist das e der europäischen Sprachen für die Annahme einer einheitlichen europäischen Grundsprache?, KZ, 23, 1877, p. 352–353.

⁴ Г. Ульянов, Основы настоящего времени в старославянском и литовском языках, Варшава, 1888, p. 36, 64, 100.

⁵ E. Berneker, Von der Vertretung des eu im baltisch-slavischen Sprachzweig, IF, 10, 1899, p. 145–167; plg. AfslPh, 25, 1903, p. 487.

69

skis⁶, E. Cupica⁷, J. Endzelynas⁸, H. Pedersen⁹ med flera) ansåg att indoeuropeiskt eu i baltiska språk regelbundet hade blivit jau, medan det i slaviska språk hade blivit ju. H. Pedersen tillade att ordet liaukà (jfr grek. λεύκη) ensamt skulle räcka för att bevisa att indoeuropeiskt eu i litauiskan blev jau¹⁰.

Eftersom de nämnda forskarna betraktade övergången från indoeuropeiskt eu till litauiskt jau som regelbunden, måste alla de fall där litauiskt (och annat baltiskt) au motsvarar eu i andra indoeuropeiska språk enligt dem vara undantag. Därför behövde man finna sätt att förklara dem.

Efter att ha undersökt frågan kom V. Porzhezhinskij fram till slutsatsen¹¹ att mjuka konsonanter framför eu i den baltiska språkgemenskapen under påverkan av konsonanter som stod framför u (där var de hårda) i vissa ord hade ersatts av hårda konsonanter. På så sätt övergick gruppen ”mjuk konsonant + diftongen eu” i litauiska och lettiska till gruppen ”mjuk konsonant + diftongen au”, medan den i preussiska övergick till gruppen ”mjuk konsonant + diftongen eu”. Gruppen ”hård konsonant + diftongen eu” övergick till gruppen ”hård konsonant + diftongen au”. E. Berneker¹² anslöt sig till V. Porzhezhinskijs uppfattning och påpekade att detta kunde förklara många undantag där au står i stället för det väntade jau.

H. Pedersen¹³ försökte förklara au:s ursprung på ett helt annat sätt. Enligt honom kunde t…t i ordet tautà ha förändrats till t…t genom assimilatorisk påverkan från det andra t:et. Ordet laũkas kunde ha fått vokalen o från ett annat ord med samma rot. Och naũjas i stället för *niaujas kunde ha uppkommit genom dissimilation eller på något annat sätt.

E. Cupica¹⁴ förklarade redan 1907 uppkomsten av diftongen au i ordet tautà på samma sätt. Dessa förklaringar av au i stället för det väntade jau är inte helt övertygande. V. Porzhezhinskij visade till exempel inte varför mjuka konsonanter på vissa håll ersattes av hårda, men inte på andra. Hans teori förklarar inte varför exempelvis preussiska peuse inte blev *pause, trots att det i den baltiska språkgemenskapen också fanns ett ord där p- framför u var hårt (jfr litauiska pušis). Enligt V. Porzhezhinskijs teori borde man just ha väntat sig en sådan förändring. Det är förstås möjligt att anta, som E. Cupica och H. Pedersen hävdar, att assimilation förekom i ordet tautà, men det är svårt att belägga med fakta.

O. Wiedemann¹⁵, K. Johansson¹⁶, J. Mikola¹⁷, A. Meillet¹⁸ med flera ansåg att jau i de baltiska språken hade uppkommit enbart ur indoeuropeiskt ēu, medan diftongen au var en reflex av indoeuropeiskt eu. Enligt dem kunde ju i de slaviska språken ha uppkommit både ur indoeuropeiskt ēu och ur indoeuropeiskt eu. Många litauiska exempel där jau har utvecklats ur den indoeuropeiska korta diftongen eu motsäger inte dessa forskares uppfattning.

J. Zubatas¹⁹ försökte fastställa ett kriterium för att avgöra var indoeuropeiskt eu blev jau och var det blev au. Enligt honom blev indoeuropeiskt eu i baltiska respektive slaviska språk jau respektive ju framför främre vokaler, medan det framför bakre vokaler förändrades till au respektive u.

⁶ В. Поржезинский, К истории форм спряжения в балтийских языках, Москва, 1901, p. 79–80.

⁷ E. Zupitza, Lit. naũjas, KZ, 40, 1907, p. 250–251.

⁸ И. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, p. 79.

⁹ H. Pedersen, Lit. IAU, StB, 4, 1934–1935, p. 150–154.

¹⁰ H. Pedersen, op. cit., p. 152.

¹¹ В. Поржезинский, op. cit., p. 80.

¹² E. Berneker, AfslPh, 25, 1903, p. 489.

¹³ H. Pedersen, op. cit., p. 150–154.

¹⁴ E. Zupitza, op. cit., p. 254–255.

¹⁵ O. Wiedemann, Das litauische Präteritum, p. 17–18, 32, 184.

¹⁶ K. Johansson, Indische Etymologien, IF, 8, 1897, p. 172 (išnaša).

¹⁷ J. Mikkola, Urslavische Grammatik, I, p. 57–61.

¹⁸ A. Meillet, Le traitement de *-eu- en letto-lituanien, BSL, 25, 1924, p. 174–175.

¹⁹ J. Zubatý, AfslPh, 20, 1898, p. 396–397.

70

J. Zubats förklaring, något modifierad, fick stöd av J. Endzelin²⁰. Enligt honom uppstod baltiska språks au ur ide. eu sannolikt inte framför alla bakre vokaler, utan endast framför betonade; jfr de exempel som J. Endzelin anför: lit. tautā och got. þiuda (-d- ur -t- visar att dessa ord sedan gammalt hade ändelsebetoning), lit. laũkas och gr. λευκός.

J. Zubats och J. Endzelins uppfattning²¹ förklarar inte sådana litauiska språkfakta där au förekommer framför bakre vokaler; jfr till exempel liaukà, siaũras, kiáuras, kiáutas m.fl. Dessutom förekommer diftongen au ofta också i ord med fast rotbetoning; jfr kiaũlė, kiaũšis, liáudis, šiáurė m.fl.

E. Berneker²², E. Čupic²³, K. Būga²⁴, G. Ševelov²⁵ m.fl. var benägna att anse att baltiska språks diftong au härstammar från en indoeuropeisk diftong med en annan avljudsgrad än diftongen eu. J. Endzelin²⁶ uteslöt inte heller avljudsskillnader. Så skulle exempelvis lit. tautā behöva härledas inte ur ide. *teutā, utan ur ide. *toutā eller *tautā.

J. Otrębskis uppfattning²⁷ bör nämnas särskilt. Enligt den skulle den regelbundna fortsättningen av ide. diftong eu i de (öst)baltiska språken vara au efter en hård konsonant. I de slaviska språken blev ide. eu genom tidig palatalisering av konsonanter framför främre vokaler till *jau, varifrån ju senare uppstod. Eftersom den indoeuropeiska diftongen eu i de baltiska språken förändrades före konsonantpalataliseringen (dvs. konsonanterna framför främre vokaler och framför j måste ännu ha varit hårda), måste diftongen som eu utvecklades till ha varit au med en hård konsonant framför sig. J. Otrębski grundar här ett hypotetiskt förhållande (eu:s utveckling till au) på ett annat, likaså hypotetiskt förhållande (konsonanternas hårdhet och deras palatalisering). Många ord i litauiska och lettiska, vilkas diftong tydligt har uppstått ur ide. eu, talar emot hans uppfattning.

I baltiska och slaviska språk förekommer ganska ofta fall där samma rot har två varianter – en med jau, den andra med au (slaviskt ju respektive u). Lit. kiáunė och lett. caune (c- ur *kj-) har jau i roten, medan preuss. caune och ryska куна́ har au. Vissa slaviska språk har ju (jfr fornryska плюща ”lungor” och fornceckiska plučé), andra u (jfr fornslaviska plušta och polska płuca). Exempel från de baltiska språken visar att rotvokalen här står i o-grad; jfr lit. plaučiai, lett. plāušas och preuss. plauti. Om vi medgav att indoeuropeiskt eu i vissa fall regelbundet utvecklades till au respektive u i baltiska och slaviska språk, tvingar dessa fakta oss att anta att denna utveckling ägde rum mycket sent, redan i de enskilda språken. Det är självklart att så inte kan ha varit fallet. Det finska låneordet laukk(i) visar att de baltiska språken redan hade au i stället för eu i andra indoeuropeiska språk vid tiden för kontakterna mellan baltiska och finsk-ugriska språk.

²⁰ И. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, p. 83; J. Endzelin, Lettische Grammatik, p. 40—41.

²¹ Šią koncepciją pripažino V. Vondrakas ir A. Vajanas, W. Vondrák, Vergleichende slavische Grammatik, I, p. 41; A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 122—124.

²² „Die wenigen Fälle, wo au, u zu entsprechen scheinen, lassen sich durch die Annahme anderen Ablauts bei Seite schaffen“, — E. Berneker, IF, 10, 1899, p. 167.

²³ E. Zupitza, op. cit., p. 250—251.

²⁴ K. Būga, RR, II, p. 348.

²⁵ G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, p. 272—275.

²⁶ И. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, p. 82; J. Endzelin, Lettische Grammatik, p. 41.

²⁷ J. Otrębski, LP, 4, 1953, p. 308—312; Я. С. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство, ВЯ, 5, 1954, p. 31—32.

71

Om vi antar att förändringen av ide. eu i de baltiska och slaviska språken var en regelbunden process som ägde rum inom baltiska och slaviska språkgemenskaper, kunde det omöjligen ha uppstått redan resp. ju i vissa språk och au i andra.

En sådan variation visar att antingen hade o-vokalen ärvts från den indoeuropeiska språkgemenskapen, eller så uppstod den i de enskilda språken genom strukturell analogi. Eftersom det exempelvis vid sidan av pr. caune inte fanns någon form med en annan avljudsgrad, och strukturell analogi därför inte var möjlig, kan det preussiska ordet endast ha utvecklats ur roten *kou-.

I de baltiska (och slaviska) språken blev indoeuropeiskt eu redan ju, och avljud uppstod: ju: au: u (indoeuropeiskt eu: ou: u). I många fall trängde en palatal konsonant undan den velara som stod före u-graden. Exempelvis uppstod lit. griūti i stället för det väntade *grūti enligt griáuti < *grēu-. Den palatala konsonanten generaliserades också i de former där o hade uppstått genom avljud, jfr. griovė i stället för det väntade *grovė < *grōu-.²⁸

Man kan också tänka sig den omvända processen: den velara konsonant som stod före u-graden kan ha trängt undan den palatala konsonanten. Man kan till exempel anta att lett. laukas (med velart l-) uppstod i stället för *liaukas efter ett sådant baltiskt ord (jfr. pr. luckis ”spåna”), där l- regelmässigt var velart. Sådana ord som pr. peuse och lit. pušis, pr. caune och lit. kiáunė tillåter dock inte en sådan tolkning. Även om pušis existerade vid sidan av peuse i den baltiska språkgemenskapen, blev peuse ändå inte till *pause. På grund av analogi kunde inte heller pr. caune ha uppstått ur *kiaune, eftersom det inte finns något ord där konsonanten stod före u-graden.

Allt detta visar att växlingar med au i ord av typen lit. kiáunė: pr. caune måste förklaras av fonomorfologiska orsaker.

Till denna slutsats talar kanske även lånorden av baltiskt ursprung i finskan. Man kan anta att finnarna lånade orden leuka och laukki samtidigt, eftersom båda är knutna till beteckningar för levande varelsers egenskaper. Dessa lånord visar att 1) au redan förekom i de baltiska språken i stället för eu i andra indoeuropeiska språk vid tiden för lånen, och att 2) diftongen eu ännu inte hade blivit ju. Diftongen eu blev ju mycket senare än när eu övergick till au. Processerna eu > au och eu > ju var alltså sannolikt inte förbundna med varandra vare sig kronologiskt eller strukturellt.

De nämnda fakta tycks göra det möjligt att härleda vissa baltiska och slaviska ord, som har au resp. u i stället för eu i andra indoeuropeiska språk, från en rot med o-grad, jfr.:

*kēu-g-: lit. kiáugė och *kōu-g-: lit. káugė, lett. kaudze, fornisl. haugr ”kulle”; *kēu-n-: lit. kiáunė, lett. caūne och *kōu-n-: pr. caune, rus. куча; *leu-k-: gr. λευκός, got. liuha ”ljus” och *lou-k-: lit. laukas, lett. lāuks, lat. lūc-idus ”ljus”, gr. λούσσον (-σσ från *-kj-) ”vit kärna i en gran”; *leu-k-: lit. liaukà, liaūkti, lett. lauku, gr. λεύκη och *lou-k-: lett. laukas; *leu-|*lēu-: lit. liáutis, liav-ōnas, lett. laut ”låta”, tjeck. leviti ”efterskänka”, got. lēwjan ”lämna åt sitt öde” och *lou-|*lōu-: lit. lavōnas, pr. au-lāut ”dö”; *pleu-: fornrus. pljuća ”lungor”, forntjeck. pljuće, gr. πλεύμων och *plou-: lit. plaučiai, lett. plaušas, pr. plauti, fornkyrkoslav. plušta, pol. płuca; *reu-d-: forneng. réod ”rödaktig”, gr. ἐρεύθω ”jag rodnar” och *rou-d-: lit. raūdas, raud-ōnas, lett. rauds, fornkyrkoslav. ruda ”malm”, rus. румяный (rum- från *raud-m-); *sreu-: lit. sriaumuō, gr. ῥεῦμα ”ström” (ῥ- från *sr-) och *srou-: lit. srav-ėti, sraumuo, lett. strāume, fornrus. strumenь ”bäck” (stru- från *srau-);

²⁸ Kanske har r av liknande och andra mindre tydliga skäl mjukt i vissa former i en del litauiska dialekter, men hårt i andra; se Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 153–156.

72

*teut-: got. piuda ”folk”, illyriskt (personnamn) Teuta och *tou-t-: lit. tautà, lett. tāuta, preuss. tauto, osk. touto ”stat”, kymr. tūd ”land” (tū- ur *tou-), fornirländska tuath ”folk” (tua- ur *tou-).

Det bör tilläggas att endast en del av de baltiska och slaviska orden med rotvokalen o kan gå tillbaka till tiden för den indoeuropeiska språkgemenskapen. Detta gäller till exempel det litauiska ordet tautà och dess besläktade former: vissa indoeuropeiska dialekter kan ha haft graden *teu-, medan andra hade graden *tou-. Varianter av de flesta ord med avljudsgraderna e och o kan emellertid ha uppstått redan i de baltiska och slaviska språken, eftersom avljud fortfarande är levande i de baltiska språken (till exempel i litauiskan). Vissa baltiska dialekter hade exempelvis ordet kiáunę med avljudsgraden e, medan andra hade formen med avljudsgraden o (jfr preuss. caune).

I vissa litauiska ord kan diftongen au i själva verket motsvara indoeuropeiskt eu. Presensformer som keičia, sėka (pasaka) m.fl., vars rot har vokalismen e-grad, visar att även formerna baudžia, plaukia, smaukia måste ha vokalismen e-grad, eftersom iterativa-kausativa verb vanligen har vokalismen o-grad; jfr kaityti, sakyti och baũdinti, plaũkyti, smaũkyti. Att den äldre rot-diftongen i dessa presensformer var eu framgår också av motsvarande ord i andra indoeuropeiska språk; jfr lit. baudžia och fornkyrkoslav. bljūsti, lit. plaukia och fornhögty. fliogen ”flyga” (io ur eu), lit. smaukia och fornnord. smjūga ”tränga sig in, glida ned” (ju ur eu). Rotdiftongen eu i de äldre formerna *beudja, *pleukja och *smeukja ersattes av au inte för att indoeuropeiskt eu regelbundet skulle ha övergått till au i de baltiska språken, utan uppenbarligen därför att vokalismen i dessa presensformer anpassades till andra former av samma rot med vokalismen o.

Det går alltså att anta att, bortsett från några verb där ou sannolikt uppkommit analogiskt i stället för det äldre eu, övergick den indoeuropeiska diftongen eu inte till au i de baltiska (och slaviska) språken. Alla ord i de baltiska och slaviska språken som har au respektive u i roten i stället för andra indoeuropeiska språks eu har sannolikt utvecklats ur former med vokalismen o-grad.

Den indoeuropeiska diftongen eu övergick regelbundet till jau respektive ju i de baltiska och slaviska språken. Denna ljudutveckling betraktas som en baltisk-slavisk innovation som visar på de språkens nära släktskap och stöder teorin om en baltisk-slavisk språkenhet.

Övergången av indoeuropeiskt eu till jau respektive ju kan betraktas som ett argument för en baltisk-slavisk språkenhet endast om indoeuropeiskt eu hade övergått till jau respektive ju under den baltisk-slaviska enhetsperioden. Det tycks dock inte finnas någon grund för att betrakta denna ljudutveckling som så gammal.

Det går inte att med säkerhet säga att övergången från indoeuropeiskt eu till jau var gemensam för alla baltiska språk. Det är svårt att avgöra utifrån de fornpreussiska språkminnesmärkena vilken reflex av den indoeuropeiska diftongen eu som fanns i fornpreussiskan. Stavningarna av typen bleusky i Elbings ordlista är tvetydiga. Vissa forskare anser²⁹ att stavningen eu betecknar diftongen au efter en palataliserad konsonant. Således skulle även indoeuropeiskt eu ha övergått till jau i fornpreussiskan. R. Trautmann påpekar även liknande stavning med jau i äldre litauiska språkminnesmärken, t.ex. gereus i stället för geriaus i M. Daukšas skrifter³⁰. Andra ansluter sig till uppfattningen³¹ att fornpreussiskt eu faktiskt betecknar diftongen eu, inte jau. Enligt dem har indoeuropeiskt eu bevarats oförändrat i fornpreussiskan.

²⁹ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 148—149; J. Endzelīns, Prūsų tekstu grafika, FBR, 15, 1935, p. 97—98; Senprūšu valoda, p. 30; V. Mažiulis, Prūsų kalbos paminklai, Vilnius, 1966, p. 54—55.

³⁰ R. Trautmann, op. cit., p. 148.

³¹ J. Otrębski, LP, 4, 1953, p. 308—312.

73

Som argument nämner alla forskare preuss. iaukint (= lit. jaukinti), vilket påstås visa att indoeuropeiskt eu även i preussiskan övergick till iau. Detta argument är emellertid opålitligt, eftersom ordet också kan ha haft roten *ouk- (inte *euk-). Rotens o-vokalism passar just den kausativa betydelsen hos verbet preuss. iaukint och lit. jaukinti. Att j- här kan vara protetiskt visas av fornsl. učiti (u- ur *au-) och fornind. ókah ”hus”.

Ord som skrivs med digrafen eu (ew) i Elbing-ordlistan är följande: bleusky 286, geauris 757 (jfr lit. giaurÿs LKŽ, III, 282), gleuptene 247, keutaris 762, keuto 156, 497 (jfr lit. kiáutas), peuse 597, skewre 685 (jfr lit. kiáglė). Det är slående att grafemen i, y eller g aldrig står framför denna digraf, trots att de skulle kunna tolkas som tecken på konsonantpalatalisering. Just en sådan grafisk notation skulle vi förvänta oss om preussiskan i dessa ord hade haft sekvensen iau. Visserligen förekommer de nämnda grafemen ibland i Elbing-ordlistan också före främre vokaler, jfr plieynis 38 bredvid pleynis 75. Därför bör man uppmärksamma stavningen av ordet keuto: båda gångerna är det belagt på samma sätt, dvs. med digrafen eu. Allt detta tycks tyda på att de nämnda orden i Elbing-ordlistan hade diftongen eu.

Utifrån att sekvensen *sj i preussiskan blev š (jfr schuwikis 496, schu-meno 507, schuwan 471), brukar man anta att j i preussiskan också föll bort efter andra konsonanter (dentala, velara) och palataliserade dessa konsonanter³². Vissa stavningar, i synnerhet användningen av grafemet g, tycks dock visa att ett j-ljud ändå återges här; jfr till exempel angurgis 565, ansalgis 506, kargis 410, saligan 468, wargien 525 (jfr cugis 518 = lit. kūjis, där grafemet g återger ljudet j). Det är mycket tveksamt att grafemet g här skulle beteckna konsonanternas palatalisering³³. Som litauiskan och lettiskan visar behövde j inte falla bort samtidigt i alla positioner: på vissa håll (t.ex. efter t, d) föll det bort tidigare, på andra håll (t.ex. efter labialer) senare; på vissa håll blev resultatet av bortfallet ett, på andra håll ett annat. Därför visar förändringen av sekvensen *sj ingalunda att även andra konsonantsekvenser med j förändrades. Även företrädarna för palataliseringsteorin om ”joterade” konsonanter utesluter inte helt att j ännu fanns kvar i preussiskan efter labialer³⁴. I detta fall ser stavningen i Elbing-ordlistan ut så här: piuclan 547 (i ordinitial position), kalabian 424, tarbio 325, knapios 268, wupyan 9, wormyan 465, samyen 235, clawio 375, perwios 281. När man undersöker om preussiskan fortfarande hade diftongen eu eller om de preussiska dialekterna redan hade jau i dess ställe, är det inte så viktigt vad stavningarna bia, bio, piu, pio, pya, mya, mye och wio återger: en kombination av en labial konsonant och j eller en palataliserad labial konsonant framför bakre vokaler. Det viktiga är att den grafiska återgivningen av denna position skiljer sig från den motsvarande grafiska återgivningen av positionen i ordet peuse: om diftongen eu i preussiskan hade blivit jau, skulle vi även här (dvs. i ordet peuse) förvänta oss samma grafiska återgivning av en labial konsonant (med j eller palataliserad) framför en bakre vokal (*pjau, *pyau eller *pyeu). Återspeglar den olika grafiska återgivningen inte bara en skillnad i det fonetiska komplexet (i exemplen ovan pja eller p’a..., men i ordet peuse—pe)? När man diskuterar en fonetisk tolkning av grafiken i de preussiska språkminnesmärkena är det också värt att erinra sig hur J. Endzelynas förklarar stavningen pvienkts i den andra katekesen. Han antar att

³² J. Endzelins, Prūšu tekstu grafika, s. 96–98; T. Milewski, Przyczynki do gramatyki pruskiej, ”Slavia Occidentalis”, 15, 1936, s. 102–108; V. Mažiulis, op. cit., s. 54–55.

³³ Jfr den reservation som J. Endzelynas uttrycker i sin tolkning av ordet wargien: ”je te vēl iesprausts aiz g varbūt tāpēc, lai g-burtu te kas nelasītu ka vēlāro balsīgo šļēdeni”, — J. Endzelins, op. cit., s. 97.

³⁴ J. Endzelins, op. cit., s. 98; V. Mažiulis, op. cit., s. 55.

74

här, efter en labial konsonant, kan j ha uppståttj³⁵. Alltså kunde j betecknas även framför främre vokaler.

På precis samma sätt betecknas i Elbing-ordlistan även andra konsonanter (med j eller palataliserade) framför bakre vokaler, jfr maldian 438, median 586, medione 699, brunyos 419, dragios 386 m.fl. På liknande sätt borde de återges i orden keutaris, keuto, skевre, geauris, om konsonanterna där stod framför bakre vokaler. Dessutom bör man uppmärksamma att grafemen i, y i Elbing-ordlistan i allmänhet inte skrivs efter konsonanter framför främre vokaler (jfr deywis 1, deynayno 5, metis 166 osv.), med undantag förstås för enstaka fall (såsom plienis 38 bredvid pleynis 75, geyте 339 osv.). Alltså hade även de nämnda orden med digrafen eu (ew) sannolikt en främre vokal, och följaktligen också diftongen eu.

Samtidigt framgår det att det inte heller finns några verkliga belägg för att indoeuropeiskt eu skulle ha övergått till diftongen jau som ett gemensamt baltiskt fenomen.

När den indoeuropeiska diftongen eu förändrades hade helt olika fonologiska situationer uppstått i de baltiska (östbaltiska) språken respektive de slaviska språken: i de baltiska språken var förändringen förbunden med vissa fonologiska processer, medan den i de slaviska språken var förbunden med helt andra.

En fonetisk övergång från eu till jau förutsätter att vokalen e i position före u vidgades och blev mer bakre (först, tycks det, där vokalen hade akut accent), dvs. e→ā. Att en sådan fonetisk förändring är möjlig visas av litauiskan, där man finner fall då vokalen e före u eller v vidgas och blir mer bakre, jfr många dialekters kliāvas ir klēvas. Före v (u) uttalar samogiter på många håll a med en efterföljande palataliserad konsonant. Här uttalas till och med ē, som uppkommit ur ei, som a, jfr kr’āus ”krokig”³⁶, š’āvā ”skev”. Det a som uppstått ur e före u kan fonetiskt ha varit mycket nära vokalen a, som också stod före u (ur de äldre diftongerna āu ir ōu), och efter j kan vokalen a rentav ha sammanfallit med ā. När vokalen o blev a blev vokalerna a och ā varianter av fonemet /a/. På så sätt kunde varianten ā fonemiseras, med andra ord: i stället för fonemet /e/s manifest i segmentet CāuC (C betecknar konsonanter) uppstod fonemet /a/s manifest, dvs. CāuC → C’auC.

Konsonanterna framför de främre vokalerna måste redan då ha skilt sig från konsonanterna framför de bakre vokalerna. De förra var palatala, de senare velara. Positionen framför j var sannolikt neutral. Efter de ovan nämnda förändringarna kom de palatala konsonanterna att stå framför den bakre vokalen a. En sådan situation kunde inte bestå länge, eftersom den stred mot hela systemet, där palatala konsonanter endast förekom framför främre vokaler och bakre vokaler endast efter velara konsonanter. Denna anomali kunde elimineras på två sätt: 1) C’auC skulle bli CauC (framför en bakre vokal kan endast en velar konsonant stå); 2) C’auC skulle bli CjauC (framför en bakre vokal kan en palatal konsonant endast stå före j). Att genomföra den första möjligheten innebar större svårigheter än den andra: konsonanterna i denna position måste flyttas från klassen av palatala konsonanter till klassen av velara konsonanter. Även om klasserna av palatala och velara konsonanter stod i ett komplementärt distributionsförhållande, skulle genomförandet av den första möjligheten ändå ha inneburit en genomgripande förskjutning i systemet. Det var tydligen därför den andra möjligheten genomfördes; dessutom var genomförandet av den ett slags kompromiss: positionen före j var neutral, alltså

³⁵ J. Endzelīns, op. cit., s. 96.

³⁶ Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 51.

75

Här var alltså konsonanterna varken palataler eller velarer (resp. både palataler och velarer). Inskjutningen av ett jod upphävde den motsättning som hade uppstått i systemet.

För övrigt kunde roten av typen C’auC- på vissa håll, särskilt i de fall där en rotvariant med diftongen au (och ou) existerade sida vid sida, lätt ersättas med en rot av typen CauC-. Det var tydligen vad som också skedde i verben, jfr. daužia i stället för det regelbundna *djaūžia enligt daužyti.

I det protoslaviska språket var monoftongeringen av diftongen eu i samband med en föregående palatal konsonant förbunden med bildandet av sammansatta gruppfonem. Vid bildandet av sammansatta gruppfonem anslöt sig sonanter (däribland också u) till de gruppfonem som stod framför dem och blev stavelsebildande, eftersom det stavelsebildande elementet vanligen var det sista elementet i gruppfonemet. Senare, när de differentiella dragen ”öppenhet: slutenhet” transfonologiserades till de differentiella dragen ”längd: korthet”, blev vokalerna, som då inte längre var stavelsebildande, överflödiga som markörer för diezis, och försvann därför lätt.

När gruppfonemet C’eu blev C’+u uppstod ett unikt fall i det protoslaviska fonologiska systemet – en diezisk konsonant stod före en bemolisk vokal. Motsättningen mellan den dieziska konsonanten och den efterföljande bemoliska vokalen kunde upphävas genom att neutrala gruppfonem bildades. De neutrala konsonanter (varken dieziska eller bemoliska) som då uppstod (t.ex. b) måste ha sammanfallit med de neutrala konsonanter som redan fanns i systemet (t.ex. b ur bjV) och gett samma reflexer. Tydligen är det därför reflexerna av konsonanter som stod både före j och före diftongen eu desamma i alla slaviska språk³⁷.

Följaktligen bekräftar den fonologiska tolkningen av det urindoeuropeiska eus övergång till jaū i de baltiska språken och ’u i de slaviska språken slutgiltigt den intuitiva gissningen att denna förändring var ett helt självständigt fenomen i de baltiska och slaviska språken. Den urindoeuropeiska diftongen eu förändrades i de baltiska och slaviska språken inte bara under olika systembetingelser och påverkad av olika systemfaktorer, utan även den fonetiska karaktären hos förändringen var olika: i de (öst)baltiska språken blev eu jaū, medan den i de slaviska språken blev enbart ’u. Det urindoeuropeiska diftongens eu öde är ett tydligt exempel på den parallella utvecklingen i de baltiska och slaviska språken. Exemplet visar att gemensamma utvecklingstendenser i de baltiska och slaviska språken, understödda av geografisk kontakt, fortfarande bestod under senare skeden av dessa språks historia.

De urindoeuropeiska stavelsebildande sonanternas öde

De urindoeuropeiska stavelsebildande sonanterna l, r, m, n (nedan betecknade R) blev i de baltiska och slaviska språken il, ir, im, in eller, mer sällan, ul, ur, um, un (nedan betecknade iR respektive uR). Deras gemensamma öde för de baltiska och slaviska språken särskilt nära varandra.

De urindoeuropeiska korta sonanterna R blev iR eller uR (med cirkumflex), jfr.:

a) lit. vilkas, lett. vilks, pr. wilkis, fsl. vlъkъ, ry. волк, serb.-kroat. vuk (från sl. *vьlkъ): sanskr. vṛ́kaḥ, got. wulfs, gr. λύκος, lat. lupus;

pr. kirsnan ”svart” (jfr. lit. Kirsna, biflod till Šešupė), fsl. čьrnъ, ry. чёрный (från sl. *čьrnъ): sanskr. kṛṣṇáḥ ”svart”;

lit. šimtas, lett. simts, fsl. sъto (troligen ett lån från iranska språk): sanskr. śatám (śa- från urindoeuropeiska *k’ṃ-), gr. ἑκατόν (-κα- från urindoeuropeiska *k’ṃ-), tokh. kānt(e), lat. centum, got. hund;

³⁷ В. К. Журавлев, Развитие группового сингармонизма в праславянском языке, Минск, 1963, р. 29–41.

76

lit. mintis (ack. sg. minti), at-mintis, lat. mit ”minnas, gissa”, pr. po-minisnan ”minne”, kyrkslav. pa-mętъ (ę från bn): ved. ind. matíh (-a- från n) ”avsikt, önskan; bön”, lat. mens mentis ”ande, förstånd”, got. munš ”tanke”;

b) lit. kulnas (och kulnis, ack. sg. kūlni), lat. kulna ”häl”, pr. kulnis ”fotled”, kyrkslav. klъka ”knäledens hålighet”, bulg. kъlka ”lår”, serb.-kroat. kūk (från sl. *kъlk-): lat. calx ”häl”, toch. A kolye ”lår”; pr. curwis ”tjur”: lit. kárvė, kyrkslav. krava, ry. корова, gr. κέρας ”horn”: de litauiska, slaviska och grekiska orden har en rot med normalgrad *kerH-/*korH-; lat. cornu ”horn”, got. haúrn ”horn” från *kṛH-; lit. ungurys (gen. sg. ūngario): pr. angurgis, ry. угорь (у- från *ang-), roten *ng-/*ong-.

Indoeuropeiska långa sonanter R̄ (från ide. *RH) blev iR eller uR (med akut accent), jfr:

a) lit. vilna, lat. vīna, pr. wilnis och wilna ”kjol; rock”, kyrkslav. vъlna, serb.-kroat. vūna (från sl. *vъlna): ved. ind. ūrṇā, av. varəna, gr. λῆνος, lat. lāna, got. wulla (från germ. *wulna); lit. žirnis, lat. zirnis, pr. syrne ”korn”, kyrkslav. zrъno, ry. зерно (från sl. *zьrno): lat. grānum (rā från ide. *ṛH), got. kaúrn ”spannmål”; lit. pintì, lat. pīt, kyrkslav. peti (ę från bn, men kan också komma från en, jfr kyrkslav. mrěti, pres. mьrǫ), pres. pьnǫ: arm. henum ”jag spinner, väver”, lat. pendere ”väga, värdera”; jfr även lit. pántis; b) lit. gurklỹs (gen. sg. gūrkliō), pr. gurcle ”strupe” (från balt. *gur-tl-), fornry. gъrlo (ry. горло), pol. gardło (från sl. *gъr-dl-): ved. ind. gūrtáh ”väntad, behaglig”, lat. gurges ”virvel”, gurgulio ”luftstrupe”; jfr även lit. gūrkšnis, gerklė, gargaliuoti; lit. mùlkis, lat. muļķis: ved. ind. mūrkháh ”dum”.

Ide. sonanter R blev i baltiska och slaviska språk iR och uR inte bara i prekonsonantisk position, utan även i prevokalisk position, jfr:

lit. pilìs, lat. pils, pr. (ortnamn) Pill-aw, Pille-kaym: ved. ind. pūḥ (ack. sg. pūr-am) ”försvarsmur”, gr. πόλις ”stad”; lit. girìà, lat. dzira (och dzire) ”skog”: ved. ind. giríh ”berg”; pr. garian, garrin ”träd” och kyrkslav. gora ”berg” har en annan avljudsgrad (*gor-); lit. gun-ioti, gūn-yti ”driva bort, jaga”, pr. gun-twei, kyrkslav. gъn-ati ”driva”, lit. giñti, lat. dzīt (i från in), kyrkslav. žęti (ę från ьn eller en), pres. žьnǫ ”jag skördar (säd)”: lit. gan-ýti, lat. gan-īt, kyrkslav. gon-iti.

Av det anförda materialet framgår att de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna R i baltiska och slaviska språk i vissa fall blev iR, i andra uR. Frågan är vad fördelningen av de tillskjutna vokalerna i och u berodde på. Det finns inget enhetligt svar på denna fråga. J. Endzelīns¹, J. Mikola², K. Būga³, R. Trautmann⁴ m.fl. tenderade att förklara uppkomsten av i eller u med avljud. Enligt denna teori uppkom iR ur eR,

¹ И. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, р. 3—24.

² J. J. Mikkola, Urslavische Grammatik, I, s. 68—71; jfr Woher lit. jau und slav. ju?, IF, 16, 1904, s. 99.

³ K. Būga, RR, II, s. 128—129, 260—264.

⁴ R. Trautmann, Viennes baltų slavėnų gramatikos bruožas, „Švietimo darbas“, 1922, 3—6, Kaunas, p. 271—272; Ein Kapitel aus der Lautlehre der baltisch-slavischen Sprachen, „Slavia“, 2, 1923.

77

av diftongen eR i nollgrad, medan uR kommer från oR, diftongen oR i nollgrad. I de baltiska och slaviska språken blev alltså de reducerade e och o till fulla vokaler i och u.

I de baltiska språken växlar iR i många fall med eR, och uR med aR; jfr girtas: gérti (men jfr gurklys), gilti: gėlti, kilti: kėlti; kūlti: kūlti, kūmpas: kampas, preuss. curwis: lit. karvė. Det förekommer emellertid fall där iR står bredvid aR, och uR bredvid eR; jfr miltai: málti, lit. minia: got. manags ”mycket”, lit. giria: preuss. garian, fornslav. gora, preuss. gulsennin ”smärta”: lit. gėlti. I former av samma rot kan iR och uR förekomma sida vid sida; jfr tilpti: telpa: talpinti: tūlpinti.

De fall där iR står bredvid aR, och uR bredvid eR, motsäger inte de nämnda författarnas teori, eftersom det exempelvis vid sidan av *m̥n- och *mon- (jfr lit. minia och got. manags) tidigare också kan ha funnits *men-, vars nollgrad kan ha varit lit. minia.

Det är därför knappast möjligt vare sig att vederlägga teorin om vokalväxling eller att belägga den med fakta.

Det är lämpligt att ställa frågan varför just vokalerna i och u uppstod framför stavelsebildande sonanter i de baltiska och slaviska språken, men inte, låt säga, vokalerna e eller a, som i andra indoeuropeiska språk. I den baltiska språkgemenskapen fanns diftongerna eR och oR, ärvda från indoeuropeisk tid. Därför kunde, tydligen, inte e och o (lit. a) uppstå framför stavelsebildande sonanter.

I det baltiska kortvokalsystemet med fyra led

i u e o,

om man jämför det med systemet av diftongernas första element

e(R) o(R),

var de vokaler i och u som saknade motsvarighet, eftersom diftongernas första element endast var vokalerna e och o. Därför kunde de enda första elementen i diftonger som uppkom ur stavelsebildande sonanter vara de vokaler i och u som saknade motsvarighet.

Av det som sagts framgår att distributionen av iR och uR kan ha berott på formerna med normalgrad i vokalväxlingen, med andra ord på diftongerna eR och oR: iR (från R) kan ha uppstått i former bredvid vilka det fanns former av samma rot med diftongen eR (jfr kil-ti: kel-ti), medan uR (från R) kan ha uppstått i former bredvid vilka det fanns former med diftongen oR (jfr kūl-ti: kūl-ti). Om roten uppvisade växlingen eR/oR, kunde både iR och uR uppstå i dess former (jfr lit. tém-ti: lett. tim-sa: lit. tamša: lett. tūm-sa).

K. Brugmann, A. Vaillant, J. Kurylowicz, G. Shevelov m.fl. ansåg att uppkomsten av den anaptyktiska vokalen i eller u berodde på den fonetiska omgivningen. K. Brugmann⁵ påpekade att vokalen u uppkom efter labialer och velarer. Detta påstående underbyggdes inte tillräckligt med material från de baltiska och slaviska språken. K. Brugmanns förklaring byggde på data från forngrekiska och fornindiska, eftersom ul och ur förekommer efter labialer och velarer i dessa språk.

A. Vaillant⁶ menar att den anaptyktiska vokalen u i de baltiska och slaviska språken härstammar från det vokaliska elementet i de indoeuropeiska labiovelara konsonanterna kʷ, gʷ, gʷʰ. Således skulle de baltiska och slaviska språkens *gen-: *gun- (jfr lit. gėna: gunióti, gūnyti och fornslav. ženą: gʷona-ti) ha uppkommit ur indoeuropeiskt *gʷʰen-: *gʷʰn- (det vill säga *gʷʰn- > *gʷʰn- > *gun-). Enligt A. Vaillant skulle alltså de baltiska och

⁵ K. Brugmann, Kurze vergleichende Grammatik der indogermanischen Sprachen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 123.

⁶ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 171.

78

I de slaviska språken uppstod en inskottsvokal u efter labiovelara konsonanter, medan vokalen i uppstod efter alla övriga.

J. Kurilowicz⁷ har en liknande uppfattning. Enligt honom utvecklades de stavelsebildande sonanterna R i de baltiska och slaviska språken till uR inte bara efter labiovelara utan även efter rena velara konsonanter (ie. k, g, gh), och efter alla andra konsonanter till iR. J. Kurilowicz grundar denna teori på antagandet att palataliseringen av konsonanter i de baltiska och slaviska språken är ett äldre fenomen än vokaliseringen av stavelsebildande sonanter. J. Kurilowicz menar att R skulle ha övergått till iR i grupperna kR och gR, sedan k och g hade ändrats till k’ och g’. Men eftersom velara konsonanter inte kunde palataliseras framför R och därför var hårda, kunde den vokaliska klangen hos den stavelsebildande sonanten endast vara av bakre serie (dvs. u).

De statistiska uppgifter⁸ som J. Kurilowicz lägger fram stämmer inte helt med hans påståenden, eftersom uR efter andra konsonanter förekommer i minst lika många exempel som efter velara konsonanter. Således förekommer uR efter k och g i 35,6% av exemplen, efter m i 34,8% och efter n i 33,3% av exemplen. Samma andel exempel som efter n förekommer också efter j. Den största andelen (44,4%) av exemplen har diftongerna uR efter konsonanten s. I alla övriga exempel förekommer iR.

De ursprungliga distributionsförhållandena mellan iR och uR kan ha sammanblandats under språkets utveckling. Således övergick vokalväxlingen eR: R efter hårda velara konsonanter regelbundet till eR: uR (jfr lit. gerklė: gurklys ur baltiska *ger-tl-: *gur-tl-). Eftersom växlingen eR: iR förekom efter alla andra konsonanter och kunde ha generaliserats eftersom den var vanligare, kunde former med iR lätt ha uppstått vid sidan av former med uR efter hårda velara konsonanter (jfr lit. girtas).

Efter att ha undersökt distributionsfrågan kring iR och uR kom G. Shevelov fram till följande slutsatser⁹:

a) efter palatala velara konsonanter övergick R till iR;

b) mellan velara velarer (däribland labiovelara) övergick R till uR;

c) efter velara velarer framför icke-velara var den fonetiska reflexen av R uR;

d) efter labialer framför velara velarer var den fonetiska reflexen av R uR;

e) efter labialer framför icke-velara velarer och efter dentala konsonanter (däribland s), framför vilken konsonant som helst, övergick R till iR.

Ett tungt vägande argument för teorin om den fonetiska omgivningen är det faktum att uR efter konsonanterna š och ž (från ie. k’ och g’) nästan inte förekommer i de baltiska och slaviska språken. De få exempel som påträffas (jfr lit. šultis, žulsnūs) är sannolikt av sent ursprung. Detta faktum ger anledning att anta att de baltiska och slaviska språken vid övergången från stavelsebildande sonanter R till iR och uR fortfarande hade k’ och g’, eller att de redan hade utvecklat dem till š och ž (möjligen š och ž). Och k’, g’, rš, ž måste ha varit mycket mjuka.

Följaktligen måste man, om man utgår från teorin om den fonetiska omgivningen, medge att den regelbundna utvecklingen av ie. stavelsebildande sonanter i de baltiska och slaviska språken var R > iR. Utvecklingen R > uR, som var beroende av den fonetiska omgivningen (efter k och g), var däremot en anomali.

⁷ J. Kuryłowicz, L’apophonie en indo-européen, Wrocław, 1956, p. 227—243; O jedności językowej bałto-słowiańskiej, BPTJ, 16, 1957, p. 81—94; O балто-славянском языковом единстве, ВСЯ, 3, 1958, p. 23—24.

⁸ J. Kuryłowicz, L’apophonie en indo-européen, p. 229 (išnaša).

⁹ G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, p. 90.

79

Vokalen u efter vissa konsonanter före stavelsebildande sonanter har uppstått även i andra indoeuropeiska språk. Enligt V. Georgiev¹⁰ blev indoeuropeiska stavelsebildande sonanter efter velara konsonanter i tocharspråket uR (efter alla andra — āR). I fornindiskan blev r före vokaler till ur efter labiala och, synes det, äldre labiovelara konsonanter¹¹. I samma fonetiska omgivning blev l och r till ul respektive ur även i grekiskan.

Det finns emellertid inget genetiskt samband här mellan de baltiska och slaviska språken, tocharspråken, de indo-iranska språken och grekiskan, eftersom det inte kan råda något tvivel om att vokalen u före l och r efter vissa konsonanter uppstod självständigt i vart och ett av språken.

Även i andra indoeuropeiska språk har vokalen i uppstått före sonanter. Så blev i albanskan indoeuropeiskt R före vokaler inte bara till iR utan också till Ri¹². I de keltiska språken uppstod vokalen i före konsonanter efter sonanterna l och r¹³. Det kan inte heller vara tal om något genetiskt samband mellan de baltiska, slaviska, albanska och keltiska språken, eftersom omständigheterna under vilka vokalen i uppstod intill en sonant var olika i vart och ett av språken: i de baltiska och slaviska språken uppstod iR både före vokaler och före konsonanter, medan det i albanskan uppstod endast före vokaler; i de baltiska och slaviska språken uppstod vokalen i före sonanter, medan den i de keltiska språken uppstod efter sonanter.

Pelasgiskan har den mest likartade reflexen av de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna: här blev stavelsebildande sonanter, liksom i de baltiska och slaviska språken, till iR eller uR¹⁴. Det genetiska sambandet mellan detta fenomen i de baltiska och slaviska språken å ena sidan och pelasgiskan å den andra kan emellertid inte bevisas, eftersom fördelningen av iR och uR i pelasgiskan är okänd. Det faktum att även lu, ru och om, on uppstod i vissa fall i pelasgiskan tyder sannolikt på att reflexen av indoeuropeiska stavelsebildande sonanter i de baltiska och slaviska språken respektive pelasgiskan utvecklades självständigt.

Allt detta talar för att övergången av de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna R till iR eller uR är en innovation i de baltiska och slaviska språken.

Inget annat indoeuropeiskt språk har samma reflex av stavelsebildande sonanter som de baltiska och slaviska språken. I denna reflex överensstämmer de baltiska och slaviska språken helt: de slaviska språken har iR eller uR där även de baltiska språken har det (med några få undantag¹⁵); i både de baltiska och de slaviska språken blev indoeuropeiska stavelsebildande sonanter R till iR eller uR inte bara i antekonsonantisk utan även i antevokalisk ställning. Allt detta visar att de baltiska och slaviska språken hade nära kontakt när de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna R övergick till iR eller uR: en innovationsvåg som uppstod inom en språkgrupps område kunde också sprida sig till den andra gruppens område.

Att inget annat indoeuropeiskt språk har samma reflex av stavelsebildande sonanter som de baltiska och slaviska språken talar också för att de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna blev vokaliserade (dvs. övergick till iR eller uR) redan i de baltiska och slaviska språk som hade skilts åt från den indoeuropeiska språkgemenskapens nordliga dialektområde.

Indoeuropeiska stavelsebildande sonanter R blev i de baltiska och slaviska språken till iR eller uR sannolikt före den intonationsopposition som betecknas ”cirkumflex: akut” hade uppstått, eftersom iR

¹⁰ V. Georgiev, De baltoslaviska och tokhariska språken, ВЯ, 6, 1958, s. 8—15.

¹¹ T. Burrow, The Sanskrit Language, II impression, London, 1959, p. 86.

¹² N. Jokl, Albanskans släktskapsförhållanden till de övriga indoeuropeiska språken, „Die Sprache“, 9, 1963, s. 120—122.

¹³ G. Lewis och H. Pedersen, Kort jämförande grammatik över de keltiska språken, Moskva, 1954, s. 29.

¹⁴ V. I. Georgiev, Studier i jämförande-historisk språkvetenskap, s. 92.

¹⁵ Jfr litauiska sùrbti och ryska сра́ба́то, polska sarbáć (men fornkyrkoslaviska srobati), litauiska būrlas och ryska берлога. Liknande avvikelser är inte särskilt betydelsefulla som skillnader mellan de baltiska och slaviska språken, eftersom de också förekommer inom de baltiska språken (jfr lettiska, talande i låglandet, tūmsa och höglettiska tīmsa).

80

och uR behandlades som diftonger: iR respektive uR fick cirkumflex, medan iR respektive ūR (ur ie. *RH) fick akut accent. Eftersom lånorden i finsk-ugriska språk med baltiskt ursprung har iR och uR (jfr finska villa och litauiska vilna, finska kurpponen och litauiska kūrpė), skedde reflexeringen av de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna i de baltiska språken före kontakterna mellan baltiska och finsk-ugriska språk.

Det indoeuropeiska s-ljudets öde

I de slaviska och indo-iranska språken förändrades det indoeuropeiska konsonantljudet s efter k, r, i, u: i de slaviska språken blev det ch, i de indo-iranska — š (sanskrit ṣ, avestiska š). I litauiskan har indoeuropeiskt s blivit š efter k och r. Huruvida indoeuropeiskt s även har förändrats efter i och u i litauiskan är ännu inte slutgiltigt klarlagt. Jfr:

lit. aukštas, lett. augsts: lat. augustus ”upphöjd” (: lit. augti);

lit. makštis, lett. maksts: fornkyrkoslav. mošьna ”ask, låda” (av *maks-ina) (: lit. makas ”läderpung (för tobak, pengar)”, lett. maks ”påse”, fornpr. danti-maks ”Zahnfleisch, tandkött”, fornhögty. mago ”mage”);

lit. veršis, lett. vērsis ”oxe”, fornpr. werstian ”Kalb, kalv”: sanskr. vṛṣaḥ, avest. varšni- ”bagge”, lat. verrēs ”galt, svin” (lat. -rr- från *rs);

lit. viršus, lett. virsus: fornkyrkoslav. vrъchъ, fornryska vrъchъ; sanskr. vārṣmā ”topp”, lat. verrūca ”upphöjning; vårta”, ir. ferr ”bättre” (lat. -rr- och ir. -rr från *rs);

lit. maišas, lett. maiss, fornpr. moasis ”Blasebalg, bälg”: fornkyrkoslav. měchъ ”säck”, sanskr. meṣáḥ ”bagge”, avest. maeša- ”får”;

lit. paišyti, lett. pāisīt ”bråka lin”: fornryska pъchati ”stöta, krossa”, sanskr. piṣṭáḥ ”malen”, avest. pišant- ”sönderstött”;

lit. jūšė (och jušė) ”fisksoppa”, fornpr. iuse ”Juche, en sådan soppa”: fornkyrkoslav. jucha ”soppa”, sanskr. yúḥ (yūṣám), lat. iūs;

lit. ausis, lett. auss, fornpr. ausins (ack. pl.): fornkyrkoslav. ucho, avest. uši, got. ausō, gr. οὖς, lat. auris (lat. -r- från -s-).

Som de senaste exemplen visar förekommer š efter i och u i vissa fall i litauiskan (jfr maišas och jūšė), medan s förekommer i andra (jfr paišyti och ausis). Därför uppstår frågan av sig själv: har indoeuropeiskt s förändrats efter i och u i litauiskan eller inte? Forskarna har olika uppfattningar i denna fråga.

J. Endzelynas¹, K. Būga², J. Šeftelovičius³, E. Frenkelis⁴, J. Kurilovičius⁵, S. Bernšteinas⁶, G. Ševel iovas⁷ m.fl. anser att indoeuropeiskt s inte förändrades efter i och u i litauiskan. Konsonanten š i många exempel av typen maišas härleder de från sk’ eller k’. När de förklarar ursprunget till detta š stöter företrädarna för denna teori dock på stora svårig-

¹ И. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, s. 51—60; J. Endzelin, Lettische Grammatik, s. 110; Über den slavisch-baltischen Reflex von idg. sk’, ZfslPh, 16, 1939, s. 107—115.

² K. Būga, RR, III, s. 589—590, 823; jfr K. Буга, Судьба индоевропейского s в литовском языке (Vilniaus Valstybinio universiteto rankraštynas, E 180).

³ J. Scheftelowitz, Die verbalen und nominalen sk’- und sk-Stämme im Baltisch-Slavischen und Albanischen, KZ, 56, 1929, s. 156—170.

⁴ E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, s. 113; LEW, s. 397 (s. v. maišas).

⁵ J. Kuryłowicz, L’apophonie en indo-européen, s. 374.

⁶ С. Б. Бернштейн, Очерк сравнительной грамматики славянских языков, s. 161.

⁷ G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, s. 129.

6. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

81

Men så här varierande och otillförlitligt förklaras ljudet -š-s ursprung, till exempel i ordet laiškas.

H. Peterson⁸ härledde det litauiska ordet laiškas ur *loik’sko-. För att förklara ursprunget till -šk- i ord av typen laiškas hävdade K. Būga⁹ att urindoeuropeiskt sk’ i litauiskan övergått till šk’¹⁰. Enligt honom skulle därför lit. laiškas härstamma från *loisk’-. J. Šeftelovičius¹¹ förband lit. laiškas och fornslav. listъ med sanskrit līs- ’riva’ och härledde dem från *lik’-ko- respektive *lik’-to-.

Om man inte antar att urindoeuropeiskt s efter i och u övergått till š, är det knappast möjligt att förklara konsonanten š i suffixet -iškas. Eftersom han inte visste hur detta š skulle förklaras ansåg J. Šeftelovičius¹² att suffixet -iškas var lånat från de slaviska språken. J. Endzelin menade¹³ att det, förutom *-isko-, tidigare också funnits ett suffix *-isk’o (varifrån lit. *-iša-). J. Endzelins påstående att suffixet -iškas uppkommit genom kontamination mellan dessa suffix är inte tillförlitligt.

H. Pedersen¹⁴, K. Brugmann¹⁵, H. Arntz¹⁶, A. Vaillant¹⁷, J. Otrębski¹⁸ och O. Semerenyi¹⁹ ansåg att urindoeuropeiskt s i den baltiska språkgemenskapen förändrades inte bara efter k och r, utan också efter i, u. Denna slutsats grundades inte på material från de baltiska språken. Den byggde på antagandet att de baltiska och slaviska språken en gång bildade en språklig enhet: eftersom urindoeuropeiskt s efter i och u förändrades i de slaviska språken, måste det också ha förändrats i de baltiska språken, som tidigare bildat en enhet med de slaviska.

För att förklara varför litauiskan i vissa fall har š efter i och u, men i andra fall s, fastställde H. Pedersen följande lag²⁰: efter en akut betonad vokal (jfr. jūšė) bevarades š, medan š efter en cirkumflex betonad vokal åter blev s (jfr. saũšas). Litauiska språkfakta motsäger dock denna lag: i många fall står s efter en akut betonad vokal (jfr. ãusas ’guld’, lýsė, viẽšulas, kláusė m.fl.), medan š står efter en cirkumflex betonad vokal (jfr. maišas, kiũši m.fl.).

A. Meillet²¹, R. Trautmann²², V. Pisani²³ och V. Porzig²⁴ hävdade att urindoeuropeiskt s efter i och u i litauiskan motsvaras av konsonanten š i vissa fall och av konsonanten s i andra.

⁸ H. Petersson, Arische und armenische Studien, Lund—Leipzig, 1920, p. 91.

⁹ K. Būga, RR, II, s. 285—286.

¹⁰ Urindoeuropeiskt sk’ blev sannolikt š i litauiskan; jfr. J. Scheftelowitz, op. cit., s. 165—170; J. Endzelin, Über den slavisch-baltischen Reflex von idg. sk’, s. 107—115; M. Leumann, Idg. sk’ im Altindischen und im Litauischen, IF, 58, 1941, s. 1—26, 113—130.

¹¹ J. Scheftelowitz, op. cit., s. 196.

¹² J. Scheftelowitz, op. cit., s. 197.

¹³ J. Endzelin, Über den slavisch-baltischen Reflex von idg. sk’, s. 112—113.

¹⁴ H. Pedersen, Das indogermanische s im Slavischen, IF, 5, 1895, s. 33—87.

¹⁵ K. Brugmann, Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, I, 2, p. 781.

¹⁶ H. Arntz, Sprachliche Beziehungen zwischen Arisch und Balto-Slawisch, Heidelberg, 1933 p. 9—10.

¹⁷ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 32.

¹⁸ Я. Отрембский, Славяно-балтийское языковое единство, ВЯ, 5, 1954, p. 32—34.

¹⁹ O. Szemerényi, The Problem of Balto-Slav Unity — A Critical Survey, p. 105—107.

²⁰ H. Pedersen, op. cit., p. 77—78.

²¹ A. Meillet, Les dialectes indo-européens, p. 85.

²² R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 169; Baltisch-Slavisches Wörterbuch, p. 165 ir 250 (s. v. maiša- ir sausa-).

²³ V. Pisani, Balto e slavo, StB, 2, 1932, p. 16.

²⁴ W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, p. 165.

82

Analysen av det litauiska språkmaterialet bidrar till att besvara frågan om ide. s i litauiskan efter i och u blev š eller inte.

Här följer exempel där litauiskan har š i stället för s i andra ide. språk: maišas, riešas (riešutas), višta, glušas, jušė (jušė), kriaušė, kruša, kūšys, rūšė, pušė (puškas), aiškus (eiškus), ieškoti, kišką, laiškas (laiskas), miškas, reiškia; -uš- (ėpušė, kermušė, vėtušas), *-ištja- (eriščias) och -išk- (moteriškas). Verbenen rišti, aušti och traušti är osäkra, eftersom deras -š- också kan ha uppstått ur -s-sk’ eller -sk’.

Här följer exempel där ide. s efter i och u inte blev š: ausis, mušė, mušas, pusė; ausas (auksas), blusà, lỹsė, usnis, iesmė, viesulas, visas, pliauskà (plauska); paisyti, tiešti (teisti), veisti, daūsos, klausyti, kniaustis, niausti, praušti, saūsas, tausytis, triušti, preteritparticipiets suffix -us- (jfr. mirusį²⁵). En jämförelse med motsvarande fakta i andra ide. språk visar att elementet -s- i dessa ord är gammalt och utan tvekan fanns före ide. s övergick till š. Därför är š i stället för s förväntat här efter i och u.

När man söker förklara varför ide. s inte blev š i dessa ord måste man beakta att konsonanten förblev oförändrad när en morfemgräns låg mellan den och vokalerna i och u²⁶. I några av orden som anförts här har elementet s också tillhört ett morfem, medan vokalerna i och u tillhört ett annat, jfr.:

plau-sk-à, pliau-sk-à (: plaũ-t-as, pliaũ-t-as, lat. plàu-kt-s, plàu-t-s),

viė-s-ulas, vė-s-ulas (: vė-jas, vė-tra),

pai-s-yti (: pai-l-yti, pai-v-yti, peĩ-k-ė, peĩ-k-enà),

kniaũ-s-tis, kniaũ-s-ėsi (: kniaũ-t-esi)²⁷.

Detsamma gäller lit. niaũ-s-ti ”sänka, böja ned huvudet”, apsi-niaũ-s-ti ”vara dyster”, niau-s-óti ”vara ledsen, dyster”. Varken ljuden eller betydelsen motsäger att de förs samman med lit. niaũ-k-tis (niáu-k-tis) ”bli molnigt”, niau-k-ùs ”mulen, mörk” och niau-r-ùs ”dyster, arg”.

När ide. s övergick till š kan s, på grund av närliggande former med likartad betydelse och andra konsonanter i slutet av stammen, ha uppfattats som ett suffix, det vill säga som tillhörande ett annat morfem än i och u.

Förklaringen att elementet -s- inte ändrades till -š- därför att det tillhörde ett annat morfem än i och u passar inte alla ord som bevarat oförändrat s. Den passar inte de ord som, såvitt man kan se, inte har haft någon asigmatisk form vid sidan av sig och där s sannolikt inte var formant, jfr. lit. tausytis ”lugna sig (om vinden)”, lett. tusēt ”andas tungt, kvävas”, fornp. tusnan ”lugn, tyst”, fornkyrkslav. po-tuchnǫti ”slockna”, ved. tuṣyati ”(han) lugnar sig”. Därför måste dessa ord förklaras på ett annat sätt.

Det är fullt möjligt att ide. s efter i och u inte övergick till š i litauiskan framför vissa konsonanter (till exempel framför j)²⁸.

Det material som granskats ur denna synvinkel visar att de flesta ord har sitt -s- framför j(i), jfr. elementet *-sja, urskiljbart i orden *peisja (av paisyti), tiešia, teisčia, veisia, kláusia (klausyti, där s står framför i), kniausiasi, praušia, *teusjasi (av tausytis, där s står framför i), triūšia. Preteritparticipiets suffix -us- har också alltid varit

²⁵ Alla ord och fall där š och s motsvarar s i andra ide. språk har registrerats i artikeln ”К вопросу об н.-е. *s после i, u в литовском языке”, ”Baltistica”, I(2), 1966, s. 113–126.

²⁶ A.a., s. 122.

²⁷ För betydelser och etymologier, se E. Fraenkel, LEW; K. Būga, RR, I–III (register).

²⁸ ”Baltistica“, I(2), 1966, s. 125.

83

före j, jfr. mirusio och mirusios av *mirusiō och *mirusjās. Sådana i-stamsubstantiv som ausis, musis (jfr. även jā-stammen musià, där s stod före j) och pùšis, som härstammar från äldre ord med konsonantstam, verkar vara betydligt äldre än sina ē-stamsformer, jfr. mùsė, pùsė.

I andra ord har s stått före v(u) (jfr. lýsvė, viesulas), m och n (jfr. iesmė och usnis).

Följaktligen har de flesta ord där s efter i och u förblivit oförändrat detta s före sonanterna j(i), v(u), m och n. Uppenbarligen bör man också söka efter en sådan s-position i de ord där s numera inte följs av en sonant. I ord som aũsas, blusà, aũsos, dùsas, mùsas eller mùsos, saũsas, visàs har morfemen aus-, blus-, daus-|dus-, mūs-|mus-, saus-, vis- mycket oftare stått före sonantiska konsonanter och vokaler än före morfemet -a- (-o-), jfr. auksinis, auksinti, auksýti, auksius (accenten är okänd), auksnas, áuksinas, auksioti (-k- är sekundärt här, jfr. preussiska ausis och latin aurum); blusia (accenten är okänd), blùsinas, blusýnas, blusinėti, blusingas, blusinis, blusinti, blùsius; dūsúoti, dūsinti (lettiska dusinat), dūsýti, dùsnà, dusulýs (lettiska dusulis), duslùs; mūsýti, musýti; saũsis, sausmė, sausra, sausumà, susnà; vismet, visur, lettiska visur (jfr. även fornslaviska vьsь och fornindiska viṣú-, som möjligen visar att även det baltiska ordet tidigare kan ha haft i eller u).

Allt material som lagts fram här tycks tillåta slutsatsen att indoeuropeiskt s efter i och u förblev oförändrat i de baltiska språken, möjligen när det omedelbart stod före sonanter.

Följaktligen talar ingenting emot antagandet att indoeuropeiskt s efter i och u också i de baltiska språken övergick till š, utom naturligtvis i de fall där detta s tillhörde en annan morfem än i och u och stod omedelbart före sonanter.

Följaktligen förändrades indoeuropeiskt s i de baltiska språken, liksom i de slaviska och indo-iranska språken, i position efter k, r, i, u. Att denna förändring var gemensam för de baltiska språken framgår av lånord av baltiskt ursprung i de baltiska finsk-ugriska språken, där ljudet h motsvarar de baltiska konsonanterna š (och ž) och endast kan ha uppkommit ur š (jfr. finska halla, estniska hall och litauiska šalnà, lettiska salna; finska hihna, estniska ihn och litauiska šìkšnà, lettiska siksna). Det ur-indoeuropeiskt s som uppkommit ur indoeuropeiskt s efter k, r, i, u och ur indoeuropeiskt ḱ, liksom dess korrelat ž, som uppkommit ur indoeuropeiskt gʰ och gʰh, övergick i lettiska och preussiska dialekter till s och z på grund av deras fonologiska systems särdrag. De förblev oförändrade endast i litauiskan.

Vissa forskare (A. Meje⁽²⁹⁾, S. Bernstein⁽³⁰⁾ m.fl.) är benägna att se spår av indoeuropeiskt s:s övergång till š i preussiskan, där (i den tredje katekesen) -rsch- faktiskt förekommer vid sidan av -rs- (jfr. preussiska kirscha, kerscha vid sidan av kirsa, pirschau vid sidan av pirsdai). Detta preussiska fenomen bör sannolikt inte betraktas som en kvarleva från ett ur-baltiskt tillstånd, utan som ett nytillkommet faktum i preussiskan (möjligen till följd av tyskt inflytande⁽³¹⁾), förbundet med att *sj övergick till š och att ljudet š uppstod i konsonantkombinationerna šp-, šk-, šl-.

Indoeuropeiskt s:s övergång till š efter k, r, i, u är ett gemensamt fenomen i de baltiska, slaviska och indo-iranska språken. Därför kan det inte vara en innovation i de baltiska och slaviska språken. För karakteristiken av de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken är det viktigt att omständigheterna under vilka indoeuropeiskt s övergick till š skilde sig åt i de olika språkgrupperna.

²⁹ A. Meillet, Les dialectes indo-européens, s. 85.

³⁰ S. B. Bernstein, Очерк сравнительной грамматики славянских языков, s. 161.

³¹ I. Endzelin, Славяно-балтийские этюды, s. 60—68; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 37.

84

I de slaviska språken blev ie. s till ch endast före vokaler, medan det förblev oförändrat när en sonant eller konsonant följde efter³² (jfr. fornkyrkoslav. pracho av *parsas och fornkyrkoslav. prъstъ av *pṛstis). I de baltiska och indo-iranska språken blev ie. s däremot, till skillnad från i de slaviska språken, till š inte bara före vokaler utan också före konsonanter. I de baltiska språken, liksom i de slaviska, förblev ie. s efter i och u oförändrat före sonanter.

I det forntida indiska språket blev ie. s, till skillnad från i de baltiska och slaviska språken, till š inte bara efter k, r, i, u, utan också efter k’ l och i, som hade utvecklats ur ie. H. I de indo-iranska språken var denna förändring så intensiv att även z efter de nämnda ljuden blev till ž (jfr. av. mūždam och fornkyrkoslav. mbzda). I det forntida indiska språket hindrades ie. s från att övergå till š av ett r som följde efter det (jfr. forntida ind. tisrāḥ, femininum, ”tre”), och ofta även av anusvara³³.

Allt detta gör det möjligt att anta att ie. s efter k, r, i, u sannolikt utvecklades separat i de baltiska, slaviska respektive indo-iranska språken³⁴. Det faktum att forntida ind. š i de moderna indiska språken (sindhi, hindi m.fl.) har blivit kh och h³⁵ visar kanske också den parallella utvecklingen av ie. s i de tre nämnda språkgrupperna. Det är otvivelaktigt att denna förändring i de indiska språken inte genetiskt har något gemensamt med den liknande förändringen i de slaviska språken (sl. ch kommer sannolikt från ett äldre š). Det förhållandet att ie. s efter u förblev oförändrat i kafirspråken³⁶ gör det möjligt att anta att ie. s förändrades ganska sent, i dialekter inom den indo-iranska gruppen som redan hade hunnit bildas.

Slutsatsen att ie. s efter k, r, i, u utvecklades separat i de baltiska respektive slaviska språken stöds slutligen också av material från de baltiska språken själva. Att de baltiska och slaviska språken redan var två självständiga språkliga enheter när ie. s efter k, r, i, u övergick till š framgår av att konsonanten s i de baltiska språken förblev oförändrad när den hörde till ett annat morfem än i och u, medan den i de slaviska språken också här blev ch (jfr. de lokativa pluralformerna lit. avi-sù och fornkyrkoslav. gostb-chъ, lit. tri-sù och fornkyrkoslav. trb-chъ). Om de baltiska och slaviska språken vid denna tid hade utgjort en enhet, skulle en sådan skillnad, kan man anta, inte ha uppstått. Vid tiden för ie. s övergång till š eller strax därefter fanns det tydliga motsatta tendenser i de baltiska och slaviska språken: i de baltiska språkens böjning generaliserades s överallt, medan böjningsformen ch i de slaviska språken däremot också kom in i positioner där den inte var fonetiskt motiverad (jfr. fornkyrkoslav. synъ-chъ och žena-chъ i stället för den väntade formen *žena-sъ). I de baltiska språken blev ie. s efter i och u inte till š före sonanter, medan ch i de slaviska språken genom analogi överfördes till suffix och ordstammar där det inte kunde uppstå fonetiskt (jfr. fornkyrkoslav. spě-chъ vid sidan av spě-ti och ryska ma-x-ámъ vid sidan av má-ámъ, dvs. má-j-atъ).

Även om ie. s, som nämnts, blev till š ganska sent, exempelvis först i redan bildade indo-iranska dialekter, förändrades det å andra sidan mycket tidigare än många ljudförändringar i de baltiska och slaviska språken ägde rum. I de baltiska språken tycks till exempel ie. s ha blivit till š innan t och d föll bort framför s (jfr. lit. garšas av *gord-s-os). Denna tanke bör övervägas eftersom ie. s övergång till š efter k, r även påverkade suffixen (jfr. garšas, garšvà).

³² J. Kurilowicz menar (L’apophonie en indo-européen, s. 374) att ie. s även före konsonanter blev till š i de slaviska språken (> sl. ch), som först senare förändrades till s.

³³ A. Thumb, R. Hauschild, Handbuch des Sanskrit, I, Heidelberg, 1958, p. 306; T. Burrow, The Sanskrit Language, p. 79–80.

³⁴ C. C. Uhlenbeck, Miscellen. 1. Zur Geschichte des s im Slavischen, KZ, 39, p. 599–600; A. Meillet, Les dialectes indo-européens, p. 84–85; И. Эндзелин, Славяно-балтийские этюды, p. 74.

³⁵ J. V. Lazicius, Zur Wandlung idg. s>sl. ch, IF, 51, 1933, p. 196–199.

³⁶ G. Morgenstierne, Indo-European k’ in Kafiri, NTS, 13, 1945, p. 225–238.

85

Övergången av baltiskt s till ch i de slaviska språken inträffade tidigare än monoftongeringen av diftongen ai och metatesen av er och or i sydslaviska språk eller pleofonin i östslaviska språk, eftersom ide. s efter diftongerna ai och er samt or har genomgått förändringar.

Det faktum att baltiskt š (och ž) i lånord av baltiskt ursprung i de finsk-ugriska språken kring Östersjön motsvaras av ljudet h, som kan ha uppkommit ur š, visar att kontakterna mellan baltiska folk och de finsk-ugriska folken kring Östersjön inleddes vid en tid då ide. s efter k, r, i, u och ide. k’ redan hade övergått till š i de baltiska språken.

Övergången av ide. s efter k, r, i, u till š i de baltiska språken var strukturellt förbunden med asibileringen av ide. k’. Redan 1908 observerade A. Meje att palatala velarer hade asibilierats i de ide. dialekter där ide. s efter k, r, i, u hade övergått till š³⁷. Att förändringen av ide. s efter k, r, i, u och asibileringen av ide. k’ var synkrona, strukturellt sammanhängande processer framgår tydligt av det identiska resultatet: s efter k, r, i, u och ide. k’ övergick till š i litauiskan. Därmed klargörs också den fonologiska processen bakom övergången av ide. s efter k, r, i, u till š.

Efter den klusila konsonanten k, det rullande r och de höga vokalerna i och u var artikulationen av konsonanten s sannolikt högre, och själva ljudet uttalades förmodligen svagare och mindre tydligt. Akustiskt kan denna variant av konsonanten s ha varit ett mellanljud mellan nutida litauiskt s och š, dvs. den kan ha varit š. Att s-konsonantens ”höga variant” blev ett självständigt fonem berodde på att kombinationerna *-rś- och *-rḱ-, *-iś- och *-iḱ- m.fl. sammanföll under språkets utveckling. Resultatet av sammanfallet blev -rš- och -iš-. Men även kombinationen *-oḱ- övergick till -aš-. Eftersom kombinationen *-os- emellertid innehöll just fonemet /s/ (och inte dess ”höga variant” š), var š och s fonologiskt skilda ljud. På så sätt splittrades fonemet /s/ i två skilda enheter — i s och š³⁸.

På grundval av de uppgifter som lagts fram i detta kapitel kan följande slutsatser dras om förhållandet mellan dialekterna i den ide. språkgemenskapen:

1) vid tiden för övergången av ide. s efter k, r, i, u till š hade de baltiska, slaviska och indo-iranska dialekterna redan blivit självständiga språkliga enheter (jfr ovan de angivna skillnaderna i detaljerna kring denna förändring);

2) under denna förändring hade de baltiska, slaviska och indo-iranska dialekterna vissa kontakter: i alla tre språkgrupperna förändrades ide. s i samma position, och resultatet av denna förändring var också detsamma.

Utvecklingen av ide. palatala velara konsonanter

Den ide. språkgemenskapens (dialektala) k’, g’, g’h asibilierades i de baltiska och slaviska språken. I litauiskan övergick de till š, ž, i lettiskan, fornpreussiskan och de slaviska språken till s, z, jfr:

lit. šimtas, lett. simts, fornkyrkslav. sъto, sanskr. śatám, avest. satəm: gr. ἑκατόν, lat. centum, fornhögty. hund, toch. kante;

lit. širdis, lett. sirds, fornpr. seyr (ur *šer(d)), fornkyrkslav. srъdъ-ce, fornrys. sьrd-ce: gr. καρδία, lat. cor cordis, hett. kard-;

lit. paršas, fornpr. parstian (belagt som prastian i Voc. 686), fornrys. porosja, serb.-kroat. prâse: sanskr., fornhögty. farah, lat. porcus ”gris, galt”, gr. πόρκος;

lit. žiemà, lett. ziema, fornpr. semo (s- bör läsas som z-), fornkyrkslav. zima, sanskr. hēman ”på vintern” (h- ur ide. g’h-): gr. χεῖμα, lat. hiems, hett. gimmant-;

³⁷ ”Linjen för utvecklingen š/s sammanfaller alltså i stort sett med linjen för utvecklingen av velarerna”, A. Meillet, Les dialectes indo-européens, p. 86.

³⁸ A. Martinet, Concerning some Slavic and Aryan Reflexes of IE s, ”Word”, 7, 1951, p. 91–95.

86

lit. žvėris, lett. zvērs, forng. swīrins (ack. pl.), fornkyrkslav. zvěrъ: gr. θήρ, lat. ferus (f- från g’h);

lit. bėržas, lett. bērzs, forng. berse, fornkyrkslav. brěza, serb.-kroat. breza, forni. bhūrjāh: fornhögty. birihha (hh från germ. k < ide. g’).

Av exemplen ovan framgår att vissa indoeuropeiska språk har frikativor, medan andra i samma ord har klusiler. Förr tillmättes denna fonetiska egenskap hos de indoeuropeiska språken stor betydelse: på grundval av den indelades de indoeuropeiska språken i två dialekter – kentum- och satemdialekten (efter namnen på hundra på latin och avestiska, centum och satam). Den förste som föreslog en sådan dialektindelning av det indoeuropeiska språkområdet var P. von Bradke år 1888¹. Tack vare K. Brugmanns stöd² blev indelningen av de indoeuropeiska språken i kentum- och satemdialekter allmänt erkänd. Enligt denna indelning hänfördes, förutom de nämnda baltiska och slaviska språken, även de indo-iranska, armeniska och albanska till gruppen satemspråk, medan grekiska, italiskan, keltiska, germanska och illyriska hänfördes till gruppen kentumspråk. Den lingvistiska klassificeringen motsvarades av de indoeuropeiska språkens geografiska läge: alla satemspråk låg i den östra delen av det indoeuropeiska språkområdet, medan kentumspråken låg i väster.

Med tiden började man emellertid ifrågasätta om isoglossen för palatala konsonanters affrikation kunde läggas till grund för den dialektala indelningen av de indoeuropeiska språken. När de nyligen upptäckta tokhariska och hettitiska språken undersöktes visade det sig att de, trots att de geografiskt ligger bland satemspråken, ändå är kentumspråk. Därmed förlorade centum- och satamteorin sitt geografiska argument. Dessutom förekommer kentumelement även i själva satemspråken, särskilt i dem som ligger längre västerut (till exempel de baltiska och slaviska språken), och det finns inslag av affrikation av palatala velarer i kentumspråken (jfr vissa affrikationsfenomen i hettitiskan). I de baltiska och slaviska språken växlar en velar konsonant och en frikativa ofta i samma rot, vilket ger växlingarna lit. š: k, ž: g och slav. s: k, z: g, jfr lit. šaukti, lett. saukt: lit. kaukti; lit. šeima: kiemas, kaimas; lit. šleivas: klevas, lett. klēvs; lit. šliubas: kliubas, lett. kluhurs; lit. šliaukti: kliaukti; lit. ašmuõ, forni. aśmā ”sten, klippa, himmel”: lit. akmuõ, lett. akmens, gr. ἄκμων ”städ”; lit. aštrùs: akūotas; lit. krėšti, krešėti: krėkti, krekėti, lett. krecēt; lit. šùnpis: kùmpis; lit. šuõ, lett. suns, forng. sunis: lett. kuņa ”tik”; lit. švañkšti: kvañkšti; lit. šviẽti, fornkyrkslav. světěti: lett. kvitēt; lit. ker̃džius, forng. kerdan (ack. sing.) ”Zeit, tid”, fornkyrkslav. črěda ”flock; nötkreatur”: forni. śárdhah ”flock”; forni. rúsant-: lit. laũkas; lit. smãkras (och smakrà), alb. mjekër ”haka; skägg” (från *smekrā-): forni. śmáśru ”skägg” (ś- från s-); lit. pėkus ”nötkreatur”, forng. pecku, lat. pecu: forni. paśúh, av. pasu-; lit. žárdis ”inhägnad plats för boskap”: gárdas, fornkyrkslav. gradъ ”stad”; lit. žėltas ”gulaktig”: geltãs; lit. žentas, fornkyrkslav. zetъ: lit. gentis ”släktingar”; lit. žnybti, žnaibyti: gnybti, gnaibyti; lit. aržóti ”skrika, ropa; gräla, slåss”: argóti ”slå”; forng. gunsix ”Beule, knöl”: lit. gūnglė ”knöl”; lit. įstrižas: įstrigas; fornkyrkslav. brěgъ ”strand”: av. barǝzah- ”berg” (jfr fornhögty. berg); fornkyrkslav. kotora ”tvist”: forni. śátruh ”fiende”; fornkyrkslav. kloniti: fornryskslav. sloniti se, forni. śrāyate ”(han) lutar sig”; fornryskslav. světo: květo.

¹ P. von Bradke, Beiträge zur Kenntnis der vorhistorischen Entwicklung unsres Sprachstamms, Giessen, 1888.

² K. Brugmann, Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, I, 1, p. 542—544.

87

Det finns fall där de baltiska språken har en frikativa och de slaviska en velar, eller där de baltiska språken har en velar och de slaviska en frikativa, jfr lit. klausyti, lett. klāusīt, forng. klausīton ”erhören, lyssna till”: fornkyrkslav. slušati (men även de baltiska språken har frikativan, jfr lit. šlovė, šlovinti, lett. slava, slavět); lit. šešūras, forni. śváśuraḥ: fornkyrkslav. svekrъ; lit. šokti: fornkyrkslav. skokъ; lit. žąsis, lett. žūose, forng. sansy: slav. *gǫsь (rys. гусь, pol. gęś); lit. žvaigždė, lett. zvaigzne, forng. swāigstan (ack. sing.) ”Schein, ljus”: fornkyrkslav. zvězda (zv- från gv-), pol. gwiazda; forng. massī ”jag kan, förmår”: fornkyrkslav. moga osv.

Dessa olika reflexer av indoeuropeiska palatala konsonanter i de baltiska och slaviska språken bör inte tillmätas någon större betydelse, eftersom sådana olika reflexer också förekommer inom de baltiska språken.

Av exemplen ovan framgår att de baltiska och slaviska språken innehåller kentumelement. De är alltså inte rena satemspråk.

De baltiska och slaviska språken är inte de enda bland satemspråken där kentumelement förekommer. Även i albanska, trakiska och frygiska märks en växling mellan frikativor och velara konsonanter. I hettitiskan och vissa andra anatoliska språk har indoeuropeiskt k’ före u övergått till s (jfr ašuwa ”häst”), även om velara och palatala konsonanter sammanföll i alla andra positioner³.

Alla dessa språk där frikativor och velara konsonanter växlar i samma rot bildar en grupp övergångsdialekter mellan de indoeuropeiska språken i öster och väster. Därför urskilde V. Porzig helt riktigt två områden inom zonen för palatala konsonanters affrikation: det första omfattar de indo-iranska och armeniska språken, där de palatala konsonanterna, med några få mindre undantag, genomgående har övergått till frikativor; det andra består av de redan nämnda övergångsdialekterna⁴. E. Cupica hade redan 1904 lagt märke till de så kallade satemspråkens särdrag, att frikativor växlar med velara konsonanter, och påpekade att andelen former med velara konsonanter var större i den västra delen av satemområdet än i den östra⁵. Eftersom de slaviska språken ligger längre österut i det indoeuropeiska språkområdet, är också antalet former med velara konsonanter i stället för frikativor mindre⁶.

Det råder ingen enighet om varför k, g i stället för de förväntade š, ž respektive s, z uppstod i de baltiska och slaviska språken och även i andra indoeuropeiska språk.

De flesta exempel av typen lit. pėkus, slav. *gąsь betraktades som lån av germanskt ursprung⁷ eller som former vars fonetiska gestalt hade förändrats genom kentumspråkens påverkan⁸.

Eftersom det finns ganska många former med k, g i stället för de förväntade š, ž (slav. s, z), verkar det olämpligt att betrakta dem som lån. Om pėkus betraktas som ett lån, skulle man av konsekvensskäl behöva

³ Вяч. В. Иванов, Проблема языков centum и satem, ВЯ, 4, 1958, p. 19; Хеттский язык, Москва, 1963, p. 90. Vissa forskare (t.ex. H. Kronaser, se hans Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen, Heidelberg, 1956, p. 229) tenderar dock att betrakta ord med frikativor, hett. ašuwa ”häst”, šuwana (ack. sing.) ”hund” osv. som lån från indo-iranska språk.

⁴ W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, p. 74.

⁵ E. Zupitza, Zur Gutturalfrage, K.Z. 37, 1904, p. 400.

⁶ Annorlunda menar G. Ševelióvas, se G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, p. 141–145.

⁷ Om lit. pėkus, se K. Būga, RR, II, p. 85–86; om sl. *gąsь, se K. Brugmann, Kurze vergleichende Grammatik der indogermanischen Sprachen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 158.

⁸ M. Fasmer (REW, I, p. 324) menar exempelvis att ljudet z- i sl. *zǫsь (jfr lit. žąsis) har ersatts av g- under inflytande från germanska språk, jfr forn högtyska gans, medan E. Frenkel (Die baltischen Sprachen, p. 15) hävdar att konsonanten k i lit. pėkus, preuss. pecku uppkom när det gamla baltiska namnet på boskap, med š (jfr lit. pešti), sammanblandades med got. faihu ”pengar” (av *peku).

88

betrakta som ett lånord och kleivas. Det vore föga sannolikt att balterna, som hade ett eget ord šleivas, dessutom skulle ha lånat kleivas med exakt samma betydelse.

Andra forskare har varit benägna att förklara uppkomsten av velara konsonanter k och g i stället för de förväntade š och ž (lett., preuss. och sl. s och z) genom en dissimilerande påverkan från intilliggande konsonanter. A. Meillet hävdade att k’ och g’ i de slaviska språken blev k och g genom påverkan från s⁹. E. Frenkel instämde i A. Meillets uppfattning¹⁰. A. Vaillant¹¹ ansåg på liknande sätt att k’, g’, g’h i de baltiska och slaviska språken blev k, g när de stod efter s eller š. Enligt A. Vaillant fick lit. klausyti sitt k från konstruktionen iš-klausyti. A. Meillets och A. Vaillants tolkning¹² lämnar den tämligen vanliga växlingen mellan k, g och š, ž oförklarad.

Enligt S. Agrell och K. Būga¹³ blev ide. k’ och g’, som stod före r, inte š och ž, resp. s och z i de baltiska och slaviska språken, jfr lit. smákras och fornsanskrit śmáśru. Ord av typen šleivas: kleivas, där velarkonsonanterna inte står intill r, ansåg K. Būga däremot inte kunna härledas ur en och samma rot¹⁴. Det går dock att finna litauiska former där konsonanterna k och g, trots att de inte står före r, står i stället för de förväntade š och ž, jfr lit. akmuo och fornsanskrit aśmá.

V. Machek är benägen att anta¹⁵ att palatala velarkonsonanter kan ha depalataliserats före de sonoranta likvidorna r, l och före bakre vokaler (vor dunklen Vokalen).

Växlingen k, g: š, ž resp. s, z i de baltiska och slaviska språken försökte andra forskare (A. Brückner¹⁶, G. Ševelov¹⁷, V. Lehmann¹⁸ m.fl.) förklara genom en växling mellan ide. velara och palatala konsonanter (k, g, gh: k’, g’, g’h). När V. Lehmann behandlade frågan om hur denna konsonantväxling uppkom, fastställde han följande fakta: 1) i ide. språk beror artikulationen av palatala och velara velarkonsonanter på artikulationen av de efterföljande vokalerna: före e har velarkonsonanten en främre tungartikulation, före o en bakre tungartikulation, medan artikulationen före a är neutral, alltså icke-palatal; 2) satem-fenomenet uppträdde i de ide. dialekter som förenklade vokalsystemet; 3) före a och r förekommer k’, g’, g’h aldrig¹⁹. Med utgångspunkt i dessa fakta drar V. Lehmann slutsatsen att den ursprungliga oppositionen mellan velarkonsonanterna i ide. språk var k: kʷ (resp. g: gʷ och gh: gʷh), och att den palatala konsonanten k, som uppstod före e i satemspråken, var en positionsvariant av fonemet k. Vidare menar V. Lehmann att väsentliga förändringar i vokalsystemet (jfr fornsanskrit a ur ide. e, o, a; lit. a ur ide. o och a; fornkyrkoslaviska o ur ide. o och a) skapade en fonematisk kontrast mellan de velara och palatala velarallofonerna, dvs.

⁹ ”Slaviskan använder velaren när ordet innehåller en sibilant: gostь: hostis, gažb: ža-šis”, — A. Meillet, Indo-iranica. II. — Trois notes sur la phonétique des gutturales, MSL, 9, 1896, p. 347. Se även A. Meillet, Varia, II. — A propos de v. sl. gažb, MSL, 13, 1905–1906, p. 243–245.

¹⁰ E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, p. 15.

¹¹ A. Vaillant, Grammaire comparée des langues slaves, I, p. 37–38.

¹² För kritiska anmärkningar om A. Meillets ståndpunkt, se M. Vasmer, Beiträge zur slavischen Grammatik, I. Meillet’s urslavisches Sibilantendissimilationgesetz, ZfslPh, 2, 1925, p. 54–58.

¹³ S. Agrell, Baltoslavische Lautstudien, Lund, 1919, p. 27; K. Būga, RR, II, p. 217, 223.

¹⁴ ”Sådana ordpar kan inte härledas ur en och samma urrot. Vadinasi kommer både šleivas och kleivas från skilda rötter, š(e)l-ei- och k(e)l-ei-”, — K. Būga, RR, II, p. 221.

¹⁵ V. Machek, Zur Vertretung der indogermanischen Palatale, IF, 53, 1935, p. 89.

¹⁶ A. Brückner, Die lituslavische Spracheinheit, KZ, 46, 1914, p. 233.

¹⁷ G. Y. Shevelov, A Prehistory of Slavic, s. 141–142.

¹⁸ W. P. Lehmann, Proto-Indo-European Phonology, Austin, 1964, p. 100–101.

¹⁹ W. Lehmann, op. cit., s. 101.

89

k och k’ hade blivit fonem. På så sätt försöker W. Lehmann besvara den grundläggande frågan: av vilka skäl fick allofonerna k och k’ fonematisk status²⁰. Det går dock inte att säga att W. Lehmanns svar på denna fråga skulle vara helt invändningsfritt: den framlagda förklaringen passar bättre för indo-iranska språk än för baltiska och slaviska språk, där oppositionen mellan främre och bakre vokaler (mellan e i a respektive o) upprätthölls strikt.

Eftersom e och o växlar i former av samma rot (jfr växlingen e/o i verbstammar), uppstod enligt W. Lehmanns uppfattning även växlingen mellan palatala och velara gutturala konsonanter inom ett och samma morfem. Eftersom konsonantväxling inte hade varit möjlig i den urindoeuropeiska språkgemenskapen, måste antingen den palatala eller den velara konsonanten ha generaliserats efter att k’ och k blivit fonem. Det kan emellertid också ha varit så att den palatala konsonanten generaliserades i vissa former och den velara i andra.

Denna förklaring av W. Lehmann till ursprunget för växlingen mellan palatala och velara konsonanter tycks endast passa för växling mellan rotfinala konsonanter (typen kre-š-ėti: kre-k-ėti). Växlingen mellan initiala konsonanter (typen šleivas: kleivas) bör förklaras på annat sätt.

Exempel med växling mellan gutturala och spirantiska konsonanter kan delas in i tre grupper:

1. De växlande gutturala och spirantiska konsonanterna i orden i den första gruppen kan betraktas som formanter: sanskrit rūśant-: litauiska laũkas, litauiska krešėti: krekėti, aržóti: argóti, avestiska barəzah-: fornslaviska bregъ; įstrižas: įstrigas, preussiska massi: fornslaviska moga, šliaužti: sliaugti.

2. Den andra gruppen består av ord där de gutturala konsonanterna står före sonanter, men är åtskilda från dem av ett annat ljud: kaũkti: šaukti, kiẽmas: šeima, kermušė: šermūkšnis, litauiska ker̃džius: sanskrit śárdhah, litauiska katãryti, fornslaviska kotora: sanskrit śátruḥ, litauiska gãrdas: žãrdis, litauiska žąsis: slaviska *gaśb, litauiska geltas: želtas, gentis: žentas.

3. Till den tredje gruppen hör ord där de gutturala konsonanterna står omedelbart före sonanter:

kl, gl: klausýti: šlovė, kleivas: šleivas, kliaũkti: šliaũkti, kliùrti: šliùrti, fornslaviska kloniti: fornryska sloniti, klúbas: šlúbas, litauiska gùnglė: preussiska gunsix;

kr: litauiska smãkras: sanskrit śmáśru, fornslaviska svekrъ: litauiska šešuras;

km: akmuõ: ašmuõ;

kn, gn: gnýbti: žnýbti; agnùs: ažnas;

kj (kj) —;

kv (ku), gv: kvaĩkšti: švañkšti, fornrisk květъ: svěť, latin kvitēt: litauiska švitėti, polska gwiazda: litauiska žvaigždė, kùmpis: šùmpis, litauiska šuo: lettiska kuņa, litauiska pėkus: sanskrit páśuh.

Utifrån orden i den sistnämnda gruppen skulle man kunna anta att de palatala konsonanterna k’, g’ i de baltiska (och möjligen slaviska) språken depalataliserades före sonanter, dvs. att k’l(g’l), k’r, k’m, k’n och k’v(k’u) blev kl(gl), kr, km, kn och kv(ku)²¹ Före r måste depalataliseringen med säkerhet ha ägt rum, eftersom litauiskan saknar konsonantförbindelserna *šr-, *žr- (inte-

²⁰ J. Kurylowicz, Om metoderna för intern rekonstruktion, ”Proceedings of the Ninth International Congress of Linguists“, London, 1964, p. 9—36.

²¹ Jfr. С. Каралюнас, Древнейшие отношения балтийских и славянских языков, p. 8.

90

med lånorden inräknade). Det vore logiskt att anta att de palatala velarkonsonanterna hårdnade även framför andra sonanter – framför l, m, n, liksom framför j, v. En strukturell parallell till denna slutsats vore utvecklingen av s efter k, r, i, u: konsonanten s blev inte š, förefaller det, inte heller i position framför sonanter (se denna studie, s. 84). Antagandet att de palatala velarkonsonanterna depalataliserades framför sonanter motsägs emellertid av många litauiska ord som i början har šl-, žl-, šm-, žm-, šn-, žn-, šv-, žv-. Det är dock viktigt att också hålla i minnet att man kan misstänka att de flesta av dessa ord är av onomatopoetiskt ursprung; jämför till exempel dem som börjar med förbindelserna šn-, žn-: šnabždėti/šnibždėti, šnairas, šnarėti/šnėrėti, šnarkšti/šnėrkšti, šnar̃pšti/šnėr̃pšti, šnekėti, šnervės, šniaukšti, šniaukti, šniokšti, šnioti, šnypšti, šnir̃kšti/šnir̃kšti, šniukštinėti, šniurti, šnopsėti; žnaibyti, žnairùs, žneksėti, žniaugti, žniaukti, žnybti, žniugti. Följaktligen kan även själva växlingen (šl-: kl-, šm-: km- osv.) ha uppkommit till följd av att många av de ord där den förekommer har onomatopoetiskt ursprung. K. Būgas uppfattning kan dessutom också vara riktig: alla dessa varianter med velar- respektive frikativkonsonant behöver inte härledas ur en enda rot; varianten med velarkonsonant kan komma från en rot och varianten med sibilantkonsonant från en annan.

Om antagandet att palatala konsonanter depalataliserades framför sonanter (om det i framtiden skulle visa sig vara riktigt) vore sant, skulle man kunna dra vissa slutsatser. I den baltiska språkgemenskapen fanns redan före de palatala konsonanternas assibilering, vid sidan av former med normal ablautgrad (t.ex. *k’eu-/*k’ou- och *g’er-/g’or-), där utvecklingen av de palatala konsonanter som stod omedelbart framför e och o måste ha varit regelbunden (dvs. de måste ha blivit š och ž, jfr. šau-kti och žar-dis), former med nollgrad i avljudssystemet (t.ex. *k’u- och *g’r-). I dessa former kunde de palatala konsonanter som stod omedelbart framför u och r depalataliseras, dvs. *ku- och *gr-→ku- och *gr- (jfr. kù-kti, kù-kti; exempel med *gr- saknas). På så sätt kan växling mellan palatala (> st-biliantiska) och velara konsonanter ha uppstått i former av samma rot. Senare, när k och g generaliserades, kunde de förekomma framför e och o, medan š och ž kunde förekomma framför i och u. På så sätt kan dubletter med samma eller liknande betydelse ha uppstått (jfr. šaikti: kaukti, šukti: kūkti), ibland även med en viss semantisk differentiering (jfr. žardis: gardas). Följaktligen kan velarkonsonanterna i orden akmuõ och agnùs ha uppkommit genom depalatalisering av palatala konsonanter framför m, n, medan orden ašmuõ och ãžnas fått sina sibilanter från en position framför en vokal, där palatala konsonanter regelmässigt kunde assibileras.

Eftersom ursprunget till växlingen mellan konsonanterna š och k (respektive ž och g) är mycket oklart, går det inte att dra några slutsatser som karakteriserar de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken. Själva assibileringen av de palatala velarkonsonanterna ägde rum i de baltiska, slaviska och indo-iranska språken. Denna omständighet gör också fenomenets relevans för frågan om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken neutral. Assibileringen av palatala konsonanter, som strukturellt var förbunden med förändringen av konsonanten s efter k, r, i, u (se denna studie, s. 86), leder dock till antagandet att de baltiska, slaviska och indo-iranska dialekterna hade språkliga och territoriella kontakter under dessa förändringar. Å andra sidan visar skillnaderna i detaljerna kring dessa förändringar att de nämnda dialektgrupperna vid denna tid redan var autonoma språkliga enheter. I de baltiska språken ägde assibileringen av palatala konsonanter rum före kontakterna mellan de baltiska och finsk-ugriska språken (i lånorden av baltiskt ursprung motsvaras h av š och ž).

91

FRÅGOR OM KRONOLOGIN FÖR DE ÄLDSTA RELATIONERNA MELLAN DE BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅKEN

Vissa gemensamma drag hos de baltiska och slaviska språken är arkaismer, andra är innovationer i de baltiska och slaviska språken, och ytterligare andra är nyskapelser som också förekommer i andra indoeuropeiska språk. Gemensamma morfologiska företeelser i de baltiska och slaviska språken, såsom nominalböjning, suffixen *-esti-/*-osti-, *-lo-, *-er-/*-or-, böjningen av atematiska och tematiska verb (*-mi, *-si, *-ti, *-ō, *-ēi,-) m.m. har ärvts från den indoeuropeiska språkgemenskapen och bör därför betraktas som arkaismer. Även de pronominala adjektiven kan delvis vara arkaismer. Förändringen av indoeuropeiskt s efter k, r, i, u (baltiskt š, slaviskt ch) och utvecklingen av indoeuropeiska palatala konsonanter k’, g’, g’h till baltiskt š, ž och slaviskt s, z är nyskapelser som även är kända i andra indoeuropeiska språkgrupper (indo-iranskan). Det finns dessutom belägg som gör det möjligt att hävda att dessa företeelser uppkom separat i varje språkgrupp. Till de företeelser som också förekommer i andra indoeuropeiska språk hör även baritonering hos nominalformer med lång rot (Hirts lag) och ändelsen *-ō i genitiv singularis av o-stammar.

Slutligen är inte heller innovationerna i de baltiska och slaviska språken likvärdiga. Förändringen av den indoeuropeiska diftongen eu och de Saussure–Fortunatovs lag är otvivelaktiga innovationer i de baltiska och slaviska språken. De uppkom emellertid parallellt i baltiska och slaviska, dessutom relativt sent och under olika omständigheter.

Innovationer i de baltiska och slaviska språken vars uppkomstvillkor och slutresultat var helt identiska är följande:

1) utvecklingen av indoeuropeisk stavelsebildande sonant R till iR och uR;

2) uppkomsten av intonationsoppositionen ”akut: cirkumflex”;

3) uppkomsten av vissa avledningsformanter (till exempel *-ējo-, *-tājo-).

Dessa innovationer i de baltiska och slaviska språken gör det nödvändigt att erkänna en period av aktiva kontakter och samvaro mellan de baltiska och slaviska språken, med andra ord en period av gemenskap. Frågan är när denna gemenskap mellan de baltiska och slaviska språken (respektive kontaktperiod) kan ha existerat.

Bland arkeologer råder uppfattningen att företrädarna för stridsyxekulturerna och den snörornerade keramiken kan ha varit baltiska, slaviska och germanska stammar¹. Den får, förefaller det, också stöd av lingvistiska data. Sådana innovationer som är gemensamma för de baltiska, slaviska och germanska språken – exempelvis en gemensam ändelse -m- i vissa pluralis kasus (jfr. lit. rankoms, fornkyrkoslav. rąkamъ, got. gibom), ordet för talet ”tusen” (jfr. lit. tūkstantis, pr. tū-simtons (ack. pl.), fornkyrkoslav. tysęšti, tysąšti, got. þūsundi), det gemensamma ordet för guld (jfr. lett. zèlts, fornkyrkoslav. zloto, got. gulþ), ett gemensamt verb för att beteckna att styra (jfr. lit. valdyti, fornkyrkoslav. vladъ, got. waldan) och många andra gemensamma lexikala paralleller², gör det möjligt att anta att de baltiska, slaviska och germanska språkens historiska relationer var mycket nära och att dessa språk genomgått en period av gemenskap (respektive kontakter). Kontakterna mellan de baltiska, slaviska och germanska språken måste ha ägt rum under den tid då dessa språks deklinationssystem formades, begreppet tusen uppstod och de första maktsymbolerna framträdde, och då var

¹ M. Gimbutas, The Balts, London, 1963, p. 43; А. Я. Брюсов, Об экспансии „культур с боевыми топорами“ в конце III тысячелетия до н. э., СА, 3, 1961, p. 14–33, Восточная Европа в III тысячелетии до н. э. (Этногенетический очерк), СА, 2, 1965, p. 47–56; П. Н. Третьяков, Финно-угры, балты и славяне на Днепре и Волге, М.—Л., 1966, p. 69–73.

² W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, p. 140–143.

92

… med metaller (jfr också namnet på silver, som lånats från en gemensam källa men separat av varje språkgrupp: lit. sidãbras, ryska серебро, got. silubr). Allt detta visar att kontakterna mellan de baltiska, slaviska och germanska språken är ålderdomliga och motsäger inte dateringen till det tredje årtusendet f.Kr.

De nordliga dialekterna i det indoeuropeiska området vid denna tid, ur vilka de baltiska, slaviska, germanska och andra språken senare uppstod, kan ha haft ett vokalsystem bestående av fem korta (i, u, e, o, a) och långa (ī, ū, ē, ō, ā) vokaler, intakta stavelsesonanter R, ett konsonantsystem med tre serier (bh – b – p, dh – d – t osv.), oppositioner mellan velara konsonanter kʷ – k, gʷ – g och, i vissa positioner, laryngala konsonanter som ännu inte fallit bort. Det måste konstateras att det fortfarande är oklart om oppositionen mellan de korta vokalerna o och a existerade, eftersom de baltiska, slaviska och germanska språken aldrig skilde dessa två vokaler åt. Den dialektala gemenskapen mellan baltiska, slaviska och germanska språk torde också ha haft fri fonologisk betoning.

Även om de nordliga dialekterna i det indoeuropeiska området kännetecknades av en enhetlig fonologisk modell, fanns det redan gamla och höll på att uppstå nya strukturella skillnader (särskilt inom morfologin) mellan de baltiska, slaviska och germanska dialekterna. Detta påstående stöds kanske också av att de baltiska och slaviska språkens släktskap med de germanska språken är av olika grad: de baltiska och germanska språken förenas av fler isoglosser än de slaviska och germanska språken.

Sådana baltiska och germanska språkinovationer som bildningen av räkneorden ”första” (jfr lit. pirmas, got. fruma, en fornengelsk form med suffixet *-mo-; de slaviska språken har här suffixet *-uo-, jfr fornkyrkslav. prъvъ, fornind. pūrvah), ”elva”, ”tolv” (jfr lit. vienúo-lika, dvy-lika, got. ain-lif, twa-lif, fornhögty. ein-lif, zwei-lif, där det andra ledet förknippas med den indoeuropeiska roten *leigʷ- ”(bli) kvar”), samma första och andra person i pronomenens dualis (jfr lit. žem. vēdu, got. wit < *we-duo; lit. jü-du, got. jut < *ju-duo), gemensamma konstruktioner för att beteckna naturfenomen (jfr lit. sniegas drimba, lett. sniegs drēb, fornisl. drífr snær) och talrika gemensamma ord (jfr till exempel verbet för ’gå’, lit. žengia och forneng. gengān), visar att de baltiska och germanska dialekterna gränsade direkt till varandra och att kontakterna dem emellan var aktiva och långvariga. Dessa påtagliga baltiska och germanska språkinovationer låter oss anta att det till och med fanns en baltisk-germansk språkgemenskap inom ramen för de nordliga dialekterna i det indoeuropeiska området.

I de baltiska och germanska språken bildades räkneorden ”första”, ”elva” och ”tolv”; den gemensamma baltiska och germanska vokabulären betecknar primitiva levnadsförhållanden; i dessa språk saknas social terminologi⁴ — allt detta visar att de baltiska och germanska språkgemensamheterna är mycket ålderdomliga och att deras kontakter möjligen är äldre än kontakterna mellan de baltiska, slaviska och germanska språken. Detta antagande stärks av det faktum att de baltiska och germanska språkinovationerna uppstod före palatalisering och assibilering av velara konsonanter (jfr redan nämnda lit. žengia och forneng. gengān).

Förhållandena mellan de slaviska och germanska språken utmärks inte av en lika stor mängd innovationer: dessa språk har framför allt lexikala nybildningar gemensamma⁵.

³ Iš pastarųjų darbų žr. W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, p. 145–147; H. C. Чемоданов, К вопросу о германо-балтийских языковых связях, „Вопросы германского языкознания“, 1961, p. 68–87; Сравнительная грамматика германских языков, I, p. 70–79.

⁴ Сравнительная грамматика германских языков, I, p. 78–79.

⁵ W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, p. 143–145; Сравнительная грамматика германских языков, I, p. 79–81; О. Н. Трубачев, Ремесленная терминология в славянских языках, М., 1966.

93

Analysen av de baltisk-germanska, slavisk-germanska och baltisk-slavisk-germanska isoglosserna tycks göra det möjligt att dra följande slutsats: de baltiska och slaviska språken har sannolikt uppkommit ur dialekter i det nordliga området av den urindoeuropeiska språkgemenskapen som skilde sig från varandra. Till en början kan de ”baltiska” dialekterna ha haft närmare kontakter med de ”germanska” dialekterna. Om de baltiska och slaviska språken hade uppkommit ur en och samma dialekt i det nordliga området av den urindoeuropeiska språkgemenskapen, skulle de baltisk-germanska isoglosserna sannolikt inte ha uppstått: de skulle även ha omfattat det slaviska språkområdet.

Närmandet mellan de ”baltiska” och ”slaviska” dialekterna kan ha inletts under den baltisk-slavisk-germanska språkgemenskapen (resp. kontakterna). Förutom isoglosser som omfattade de tre dialektgruppernas hela område kan separata baltisk-slaviska isoglosser också ha uppstått genom direkt grannskap och kontakter. Det är fullt möjligt att man under den baltisk-slavisk-germanska språkgemenskapen (resp. kontakterna) började använda ett anaforiskt-demonstrativt pronomen oftare tillsammans med adjektiv i baltiska och slaviska dialekter, att en omvandling av vissa element i det indoeuropeiska morfologiska systemet tog sin början (”baltisering” och ”slavisering”) och att de första baltisk-slaviska lexikala gemensamheterna uppstod. Vid denna tid kan vissa olikartade företeelser i de baltiska och slaviska språken ha bildats, exempelvis den sigmatiska futurumformen i de baltiska språken och den sigmatiska aoristen i de slaviska.

I samband med migrationen av företrädare för stridsyxekulturerna och den snörkeramiska kulturen i slutet av det tredje årtusendet f.Kr. och början av det andra årtusendet f.Kr. upplöstes den baltisk-slavisk-germanska språkgemenskap som hade existerat i det nordliga området av den urindoeuropeiska språkgemenskapen.

En ny epok i de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer börjar.

Under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. tycks de baltiska och slaviska dialekterna ha genomgått en period av särskilt nära kontakter. Även om balter och slaver vid denna tid enligt arkeologiska uppgifter ockuperade stora områden i nordöstra Europa, måste man erkänna att de baltiska och slaviska dialekterna då närmade sig varandra i hög grad. Att kontakterna mellan de baltiska och slaviska dialekterna kan ha varit särskilt nära under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. framgår inte bara av de ovan nämnda innovationerna i de baltiska och slaviska språken, vilka sannolikt uppstod just vid denna tid, utan också av de baltiska och slaviska språkens relationer till de indo-iranska språken. Sådana isoglosser mellan de baltiska, slaviska och indo-iranska språken som genitiv singularis av personliga pronomen (jfr lit. dial. mane, fornsl. mene, avest. mana), användningen av pronomenet *jos med substantiv, förändringen av det urindoeuropeiska konsonantljudet s efter k, r, i, u, assibilering av palatala konsonanter och de talrika gemensamma dragen i ordförrådet⁸ gör det möjligt att anta att de baltiska, slaviska och indo-iranska dialektområdena tidigare gränsade till varandra och att dessa dialekter hade vissa kontakter. Dessa kontakter dateras till första hälften av det andra årtusendet f.Kr.⁷ Det råder inget tvivel om att kontakterna mellan de baltiska, slaviska och indo-iranska språken är flera århundraden senare än kontakterna mellan de baltiska, slaviska och germanska språken.

När man behandlar frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta relationer är det viktigt att de baltiska och indo-iranska språkens släktskap är nästan lika nära som de slaviska och indo-iranska språkens, det vill säga att de baltiska och slaviska språken är lika avlägsna från de indo-iranska språken⁸. Detta faktum tycks visa att de baltiska och slaviska dialekterna under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. (dvs. ungefär mellan 2000 och 1500 f.Kr.) bal-

⁶ H. Arntz, Sprachliche Beziehungen zwischen Arisch und Balto-Slawisch; W. Porzig, Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets, p. 164—169.

⁷ W. Porzig, op. cit., p. 169.

⁸ W. Porzig, op. cit., p. 169.

94

Deras dialekter närmade sig de slaviska dialekterna. I dåtidens baltiska och slaviska dialektsystem kan följande förändringar ha ägt rum:

laryngaler faller bort;

oppositionen mellan tonande och tonande aspirerade konsonanter elimineras (b: bh>b osv.);

stavelsebildande sonanter R blir iR och uR;

en oppositionskontrast mellan intonationer uppstår (”akut: cirkumflex”);

vissa nya suffix uppstår (till exempel *-ėjo- och *-tājo-);

palatala konsonanter k’, g’ assibilieras (lit. š, ž; slav. s, z);

ie. s efter k, r, i, u förändras (lit. š, slav. ch).

Vissa av dessa företeelser (assibilering av velara konsonanter, förändring av ie. s och bortfall av laryngaler) var gemensamma för de baltiska, slaviska och indo-iranska språken och måste alltså ha uppstått vid den tid då de nämnda tre dialektgrupperna hade kontakt, det vill säga under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. Förändringen av ie. s efter k, r, i, u och förändringen av palatala konsonanter, som sannolikt ägde rum separat i de baltiska, slaviska och indo-iranska dialekterna, bekräftar den här implicit framförda tanken att dialekter med viss autonomi redan existerade vid denna tid.

Förutom de gemensamma baltiska, slaviska och indo-iranska isoglosserna måste naturligtvis även separata isoglosser för de baltiska och slaviska språken ha uppstått vid denna tid (under första hälften av det andra årtusendet f.Kr.). Dessa var de tidigare nämnda gemensamma dragen hos de baltiska och slaviska språken: förändringen av stavelsebildande sonanter, uppkomsten av nya ordbildningsmorfem och lexem samt, förefaller det, intonationsoppositionen som uppkom till följd av laryngalernas försvinnande.

Tidpunkten då dessa innovationer i de baltiska och slaviska språken uppstod är okänd. Vi har inga uppgifter som skulle hjälpa oss att exakt fastställa när till exempel sådana suffix i de baltiska och slaviska språken som *-ėjo-, *-tājo- uppstod. Därför uppstår frågan varför tidpunkten för dessa innovationers uppkomst i de baltiska och slaviska språken ändå dateras till första hälften av det andra årtusendet f.Kr.

Om man exempelvis hävdar att oppositionen mellan tonande och tonande aspirerade konsonanter eliminerades och att intonationerna uppstod till följd av laryngalernas bortfall, blir det särskilt uppenbart att elimineringen av den nämnda konsonantoppositionen, intonationernas uppkomst och laryngalernas försvinnande ägde rum samtidigt.

De iR och uR som utvecklades ur stavelsebildande sonanter R betraktades redan som diftonger när intonationerna bildades. Därför bör man anta att de stavelsebildande sonanterna förändrades innan intonationerna uppstod. Alla dessa företeelser måste alltså ha uppstått ungefär samtidigt eller omedelbart efter varandra.

Eftersom både förändringen av stavelsebildande sonanter, intonationernas uppkomst och bildandet av ordbildningsmorfemen *-ėjo-, *-tājo- var innovationer i de baltiska och slaviska språken, kan man anta att de uppstod ungefär samtidigt. Eftersom orsakerna och förutsättningarna till att de nämnda innovationerna i de baltiska och slaviska språken uppstod, liksom deras slutresultat, var identiska i de baltiska och slaviska språken, bör man anta att innovationerna uppstod när kontakterna och umgänget mellan de baltiska och slaviska språken var som intensivast. Det faktum att de baltiska, slaviska och indo-iranska dialekterna hade viss kontakt när ie. s efter k, r, i, u förändrades och palatala konsonanter assibilierades, liksom den i stort sett likartade graden av släktskap mellan de baltiska och slaviska språken å ena sidan och de indo-iranska språken å den andra, visar att de baltiska och slaviska dialekternas kontakter var som mest intensiva och nära under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. De baltiska och slaviska innovationernas uppkomst kan alltså

95

kan dateras till första hälften av det andra årtusendet f.Kr. (dvs. ungefär 2000–1500 f.Kr.).

Det verkar inte möjligt att betrakta dessa innovationer som senare uppkomna, med tanke på kontakterna mellan baltiska och finsk-ugriska språk, där slaviska dialekter inte deltog. Följaktligen måste banden mellan baltiska och slaviska språk under kontakterna mellan baltiska och finsk-ugriska språk, möjligen på grund av de stora avstånden, ha försvagats avsevärt. Kontakterna mellan baltiska och finsk-ugriska språk måste ha börjat efter att de stavelsebildande sonanterna R redan hade blivit iR och uR, och de palatala konsonanterna k’, g’ redan hade förändrats till š, ž; jfr finska villa och litauiska vilna; finska kurpponen och litauiska kùrpė; finska halla, estniska hall och litauiska šalnà; finska hihna, estniska ihn och litauiska šikšnà (finskans och estniskans h kommer från baltiska š och ž). Om vi daterar de nämnda förändringarna i de baltiska språken till första hälften av det andra årtusendet f.Kr. (dvs. ungefär 2000–1500 f.Kr.), måste kontakterna mellan baltiska och finsk-ugriska språk ha börjat ungefär under det tredje kvartalet av det andra årtusendet f.Kr. eller senare (men under inga omständigheter tidigare). Eftersom banden mellan baltiska och slaviska språk, verkar det, var ganska svaga under kontakterna mellan baltiska och finsk-ugriska språk, måste försvagningen också ha börjat under det tredje kvartalet av det andra årtusendet f.Kr. eller senare. Detta innebär emellertid under inga omständigheter att banden, grannförhållandet och umgänget mellan baltiska och slaviska dialekter från den tiden skulle ha upphört helt. Från och med då kan en parallell utveckling av baltiska och slaviska språk ha inletts. Att parallella, helt analoga enskilda företeelser uppkom självständigt i baltiska och slaviska språk (förändringen av det indoeuropeiska diftongen eu, de Saussure–Fortunatovs lag och möjligen första person singularis av verbens ändelse *-sēi) kan ha berott på att språken härstammar från den indoeuropeiska språkgemenskapen, på gemensamma nedärvda utvecklingstendenser, samma strukturella typ och geografisk kontakt.

En omständighet kan tyckas tala emot dateringen till första hälften av det andra årtusendet f.Kr. av de baltiska och slaviska språkinnovationernas uppkomst och dessa språks aktiva kontakter. Arkeologer anser att de forntida balterna, eller protobalterna, i slutet av det tredje och början av det andra årtusendet f.Kr., i samband med stridsyxekulturens och snörkeramikkulturens expansion, ska ha intagit ett område från Östersjön till övre Volga och Oka⁹, medan slaverna hade sitt område ungefär mellan övre Wisła och mellersta Dnepr. En fullt berättigad fråga uppstår: kunde aktiva och nära kontakter mellan baltiska och slaviska språk äga rum i ett så stort område, och kunde identiska innovationer som omfattade alla baltiska och slaviska dialekter uppstå? Många innovationsisoglosser uppstår vanligen i ett begränsat område till följd av aktiva och nära kontakter. För det första bör det sägas att en datering som ”i början av det andra årtusendet f.Kr. eller under dess första århundraden” kan omfatta (och sannolikt omfattar) början eller till och med mitten av det andra kvartalet av det andra årtusendet f.Kr. Det är självklart att forntida stammar inte kunde inta ett så stort område på en gång och samtidigt — processen måste ha varit komplicerad och långvarig. M. Gimbutienė, som forskat i baltisk forntid, anser¹⁰ att balterna befolkade det nämnda stora området genom att gradvis sprida sig österut från Sambiska halvön och Östersjökusten. Den slutliga befolkningen av det nämnda området och balternas kontakt med finsk-ugriska folk kan ha varit processer som ägde rum betydligt senare än början av det andra årtusendet f.Kr.

⁹ X. A. Moopa, O древней территории расселения балтийских племен, СА, 2, 1958, p. 9–33; А. Я. Брюсов, op. cit.; П. Н. Третьяков, op. cit.; Gimbutas, op. cit.

¹⁰ M. Gimbutienė, Rytprūsiai ir Vakarų Lietuvos priešistorinės kultūros apžvalga (Atspaudas iš „Mažosios Lietuvos“), New York, 1958.

96

Följaktligen kan man anta att de baltiska och slaviska dialekterna, som tidigare hade skilt sig betydligt mer åt, under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. (ungefär 2000–1500 f.Kr.) närmade sig varandra och genomgick en epok av aktiva och nära kontakter, grannskap och umgänge, med andra ord en gemenskaps- (resp. kontakt-)epok, under vilken ett knippe innovationsisoglosser omslöt de baltiska och slaviska dialekterna. Därför kan epoken av gemenskap (resp. kontakter) mellan baltiska och slaviska språk också kallas den isoglossiska gemenskapens epok.

I den dynamiska utvecklingen av de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk kan man urskilja inslag av både självständig och divergent och parallell utveckling. Den isoglossiska gemenskapens epok omfattar endast en av perioderna i utvecklingen av de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk.

Den här framställningen av de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk närmar sig J. Endzelīns uppfattning (славяно-балтийская эпоха) och de ståndpunkter som Chr. Stang (Isoglossengebiet), E. Fraenkel (Nachbarschaft), S. Bernštein (сообщность), B. Gornung („балто-славянская эпоха“), G. Shevelov (a period of common development), J. Safarewicz, V. Porzig, A. Salys, A. Erhart och andra forskare företräder.

Följaktligen kan de äldsta relationerna mellan baltiska och slaviska språk, och därmed uppkomsten av dessa språks gemensamma innovationer, tolkas som ett uttryck för en baltisk-slavisk isoglossisk gemenskap (Isoglossengemeinschaft), det vill säga existensen av ett rumsligt och tidsligt kontinuum av baltiska och slaviska dialekter, vilket sannolikt uppstod genom att dialekter som till en början skilde sig åt närmade sig varandra.

Slutsatser

1. Under det tredje årtusendet f.Kr. måste de ”baltiska” dialekterna inom den språkliga gemenskapens nordliga område ha skilt sig från de ”slaviska” dialekterna. Vid denna tid måste de ”baltiska” dialekterna ha haft närmare kontakter med de ”germanska” dialekterna.

2. Under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. (ungefär 2000–1500 f.Kr.) måste de baltiska dialekterna ha närmat sig de slaviska dialekterna och genomgått en epok av intensiva kontakter med dem, dvs. en epok av isoglossgemenskap. Den tidens baltiska och slaviska dialekter måste ha omgetts av följande knippe isoglosser:

laringalerna försvann;

oppositionen mellan tonande och tonande aspirerade konsonanter eliminerades (b: bh > b osv.);

stavelsebildande sonanter Ṛ övergick till iR respektive uR;

en tonemopposition (”akut: cirkumflex”) uppstod;

några nya suffix uppstod (till exempel *-ėjo- och *-tājo-);

palatala konsonanter k’, g’ affricerades (lit. š, ž; slav. s, z);

ie. s efter k, r, i, u förändrades (lit. š, slav. ch).

Förändringen av de stavelsebildande sonanterna, uppkomsten av tonemoppositionen och framväxten av specifika morfem och lexem i de baltiska och slaviska språken var gemensamma innovationer i de baltiska och slaviska språken.

3. Ungefär i mitten av det andra årtusendet f.Kr. eller senare måste den konvergenta utvecklingen av de baltiska och slaviska dialekterna ha upphört, och deras parallella utveckling ha inletts. Från den tiden kan en epok av kontakter mellan de baltiska och finsk-ugriska språken ha börjat, i vilka de slaviska språken inte deltog. Sådana gemensamma företeelser i de baltiska och slaviska språken som den urindoeuropeiska diftongen eu:s övergång

7. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

97

baltiska redan, slaviska ju, de Saussures–Fortunatovs lag och möjligen (i ett senare utvecklingsskede) bildandet av ändelserna *-sēi för andra person singularis i pronominella adjektiv och verb var sannolikt följder av baltiska och slaviska språks parallella utveckling.

4. De äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, och därmed också ursprunget till dessa språks gemensamma innovationer, kan tolkas som ett resultat av en baltisk-slavisk isoglossgemenskap (Isoglossengemeinschaft), det vill säga existensen av ett rumsligt och tidsligt kontinuum av baltiska och slaviska dialekter, som sannolikt uppstod genom att dialekter som ursprungligen var åtskilda sekundärt närmade sig varandra.

Under de baltiska och slaviska språkens långa historia kan man se att relationerna mellan språken har varit såväl oberoende som konvergenta och parallella. Den baltisk-slaviska isoglossgemenskapens epok var bara en period i utvecklingen av dessa språks äldsta relationer.

NÅGRA FRÅGOR OM DE BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅKENS ÄLDSTA RELATIONER

С. КАРАЛЮНАС

Sammanfattning

I föreliggande arbete behandlas enskilda frågor inom problemområdet för de äldsta baltisk-slaviska språkförhållandena. Det första kapitlet ger en historik över forskningen om detta problem. Framställningen börjar med en kort översikt över ståndpunkterna om relationerna mellan de baltiska, slaviska och andra indoeuropeiska språk i grundarna av den jämförande språkvetenskapens arbeten och avslutas med en redogörelse för de senaste forskningsresultaten inom detta område.

Det andra kapitlet ägnas åt en granskning av några gemensamma fonetiska fenomen i de baltiska och slaviska språken. För den ur-baltiska språkgemenskapen rekonstrueras ett kort klassiskt a. Dess förekomst i denna gemenskap indikeras av utvecklingen av systemen med korta och långa vokaler enligt polarisationsprincipen i den samogitiska dialekten, bevarandet av den korta vokalens mer arkaiska karaktär framför m, n i samma samogitiska dialekt, möjligen av former av typen fornp preussiska wobse (med o i stället för det förväntade korta) i Elbingordlistan och av baltiska lånord i finsk-ugriska språk (jfr finska morsian och litauiska marti). I de östliga aukštaitiska dialekterna uppstod genom förlängning av korta vokaler i betonad position en korrelation mellan korta och långa vokaler, varför båda systemen måste ha labialiserats och slutits. Förekomsten av kort o i dessa dialekter är alltså sannolikt en nybildning. Genom de senaste årens fonologiska undersökningar (särskilt av V. Zhuravlev) har det fastställts att motsättningen o: a respektive ō: ā i ur-slaviskan genom konsonanternas labialisering resp. vokalernas avlabialisering först neutraliserades efter labiala konsonanter (eftersom det särskiljande draget bemollighet var ett konstitutivt element i dessa konsonanter), och senare även efter övriga konsonanter. Resultatet av sammanfallet genom dissimilatorisk neutralisering var o resp. ā. Därför kan akanje i belarusiska och sydryska dialekter samt i vissa bulgariska dialekter betraktas som en relikt från ett ur-slaviskt tillstånd. Indoeuropeiskt ō sammanföll i obetonad position i de (öst)baltiska språken med indoeuropeiskt ā (därav litauiska o, lettiska ā), medan det i betonad position övergick till uo; motsättningen ō: ā bevarades uppenbarligen i denna position därför att baltiskt ō kom att ingå i en korrelation med ē (från ei och ai).

Den regelbundna utvecklingen av den indoeuropeiska diftongen eu i de baltiska och slaviska språken var dess övergång till litauisk-lettiskt jau och slaviskans *u. Det finns vissa skäl att anta att denna diftong bevarades i fornpresiskan. Diftongen au (slaviskans и) i de ord där den motsvarar eu i andra indoeuropeiska språk anses mest sannolikt ha utvecklats ur den indoeuropeiska diftongen oi (eller *Hu).

98

Omvandlingen av de indoeuropeiska stavelsebildande sonanterna R till iR och uR är en gemensam baltoslavisk innovation. Distributionen av i och u förklaras av två teorier — ablautteorin och teorin om den fonetiska omgivningen. De är likvärdiga, eftersom de varken kan bevisas eller motbevisas på grundval av relevant material från de baltiska och slaviska språken.

Indoeuropeiskt s övergick efter i till š även i de baltiska språken (i lettiska och fornpreussiska övergick baltiskt š tillbaka till s i enlighet med dessa språks specifika utveckling av sina fonologiska system). Denna förändring av indoeuropeiskt s ägde inte rum i två fall: 1) när i, u tillhörde samma (rot)morfem, medan konsonanten s tillhörde ett annat (suffix)morfem, det vill säga när en morfemgräns gick mellan i, u och s; 2) när en sonant stod efter s (r, l, m, n, j, v). Förändringen av indoeuropeiskt s efter k, r, i, u var strukturellt förbunden med assimilationen av indoeuropeiskt palatalt k’ i de baltiska språken (jfr den identiska reflexen š i dessa förändringar). I samma språk finner vi många fall där konsonanten k (respektive g) förekommer i stället för det förväntade š (respektive ž). Eftersom detta k (respektive g) i de flesta fall står före sonanterna r, l, m, n, j, v, skulle man kunna anta att depalataliseringen av palatalt k’ (respektive ǵ) skedde just i denna position. Detta antagande stämmer i fråga om r, eftersom kombinationerna *šr-, *žr- saknas i litauiskan. Många exempel med šl-, žl-, šm-, žm- och så vidare talar dock emot antagandet att k’ (respektive ǵ) depalataliserades även framför andra sonanter. Man bör emellertid komma ihåg att de flesta av dessa exempel kan misstänkas ha ett onomatopoetiskt ursprung. Därför kan också växlingen š/k, ž/g, som är ganska vanlig i litauiskan, i de flesta fall ha samma ursprung. Dessutom kan vissa dubletter med š/k och ž/g ha uppstått ur olika rötter (varianten med š eller ž ur en rot och varianten med k eller g ur en annan).

Vissa detaljer i förändringen av indoeuropeiskt s efter k, r, i, u och assimilationen av indoeuropeiskt k’ (jfr exempelvis förändringen av detta s efter k, l, i < i H och depalataliseringen av indoeuropeiskt k’ framför s>ś i indoiranska dialekter etc.) tyder å ena sidan på att dessa förändringar inträffade självständigt inom de baltiska, slaviska och indoiranska språkgrupperna. Med andra ord hade de baltiska, slaviska och indoiranska dialekterna redan en viss autonomi när förändringarna ägde rum. Å andra sidan förefaller det som om det vid denna tid fanns territoriella och språkliga kontakter mellan dessa dialekter.

I det tredje kapitlet görs ett försök att behandla vissa frågor om de äldsta relationerna mellan de baltiska, slaviska och andra indoeuropeiska (och icke-indoeuropeiska) språk i kronologiskt perspektiv. De lingvistiska fakta tycks inte motsäga slutsatsen, grundad på arkeologiska data, att de baltiska, slaviska och germanska stammarna sannolikt var bärare av kulturer med stridsyxor och snörkeramik: de kända baltoslavisk-germanska isoglosserna förutsätter baltoslavisk-germanska språkkontakter och gör det tydligen möjligt att datera dem till det tredje årtusendet f.Kr. Det finns emellertid även separata baltisk-germanska isoglosser, vars arkaiska karaktär och avsaknaden av en gemensam baltisk-germansk social terminologi ofrånkomligen för tanken till att de baltisk-germanska språkkontakterna är mycket gamla och sannolikt föregick de slavisk-germanska kontakterna. De baltiska och slaviska språken härstammar därför troligen från olika dialekter inom det indoeuropeiska språksamhällets nordliga område. Till en början kan de baltiska dialekterna ha haft närmare kontakter med de germanska dialekterna. Närmandet mellan de baltiska och slaviska dialekterna började tydligen under perioden av baltoslavisk-germanska kontakter. Särskilt nära kontakter mellan dessa dialekter förekom sannolikt under första hälften av det andra årtusendet f.Kr., det vill säga under perioden av baltoslavisk-indoiranska språkkontakter. Vid denna tid kan följande förändringar ha ägt rum i de baltiska och slaviska dialekternas system: bortfall av laryngaler i vissa positioner och, som följd av detta bortfall, upplösning av oppositionen mellan tonande och tonande aspirerade konsonanter samt bildandet av en intonationsopposition, reflexer av indoeuropeiska stavelsebildande sonanter, bildandet av nya morfem, förändring av indoeuropeiskt s efter k, r, i, u och assimilation av indoeuropeiska palatala konsonanter. Alla dessa företeelser (utom de två sistnämnda) var gemensamma baltoslaviska

7*

99

innovationer. Nära baltoslaviska språkkontakter förekom tydligen före de baltisk-finsk-ugriska språkkontakterna, som inleddes ungefär under andra hälften av det andra årtusendet f.Kr. eller senare, eftersom de slaviska dialekterna inte deltog i de sistnämnda.

De äldsta baltoslaviska språkrelationerna tolkas således som uttryck för en baltoslavisk isoglossgemenskap (Isoglossengemeinschaft), det vill säga ett rumsligt och tidsmässigt kontinuum av baltiska och slaviska dialekter, som dock tydligen bildades genom ett sekundärt närmande mellan dialekter som ursprungligen var olika.

OM DE ÄLDSTA RELATIONERNA MELLAN DE BALTISKA OCH SLAVISKA SPRÅKEN

S. KARALIŪNAS

Sammanfattning

Under det tredje årtusendet f.Kr. skilde sig sannolikt de ”baltiska” och ”slaviska” dialekterna åt inom det nordliga området av den indoeuropeiska språkgemenskapen. De ”baltiska” dialekterna tycks då ha haft ganska nära förbindelser med de ”germanska” dialekterna. Kända baltisk-germanska gemensamma drag tyder sannolikt på detta.

Under första hälften av det andra årtusendet f.Kr. (ungefär åren 2000–1500 f.Kr.) kunde de baltiska och slaviska dialekterna närma sig varandra och befinna sig i en period av aktiva kontakter. I de dåtida baltiska och slaviska dialekterna uppstod sannolikt följande isoglossbunt: bortfall av laryngaler, upphävande av oppositionen mellan mediae och mediae aspiratae (b: bh>b osv.), förändring av stavelsebildande sonanter R till iR och uR, uppkomst av fonologiska intonationer (akut: cirkumflex), bildning av några gemensamma suffix (t.ex. *-ēio-, *-tāio-), assimilation av indoeuropeiskt k’, g’ (lit. š, ž, slav. s, z) och förändring av indoeuropeiskt s efter k, r, i, u (lit. š, slav. ch).

Förändringen av stavelsebildande sonanter, uppkomsten av fonologiska intonationer och bildningen av specifikt baltisk-slaviska morfem var gemensamma innovationer i de baltiska och slaviska språken.

Man kan anta att den konvergenta utvecklingen av de baltiska och slaviska dialekterna avslutades ungefär i mitten av det andra årtusendet f.Kr. eller senare och att deras parallella utveckling då började. Därefter inleddes möjligen perioden av baltisk-urgfinska kontakter, där de slaviska språken inte deltog. Sådana gemensamma företeelser i de baltiska och slaviska språken som förändringen av indoeuropeiskt eu till lit.-lett. jau, slav. ju, de Saussure-Fortunatovs lag, bildningen av bestämda adjektiv och verbändelsen *-sei i andra person singularis presens och andra företeelser uppkom sannolikt genom de båda språkgrenarnas parallella utveckling.

Man kan föreställa sig de äldsta förbindelserna mellan de baltiska och slaviska språken och därmed uppkomsten av de gemensamma baltisk-slaviska innovationerna så, att det fanns en gemenskap mellan de baltiska och slaviska dialekterna, det vill säga ett rumsligt-tidsligt kontinuum av dessa dialekter, vilket emellertid uppstod, såvitt det verkar, genom att ursprungligen olika baltiska och slaviska dialekter närmade sig varandra sekundärt. Den baltisk-slaviska språkgemenskapens epok var alltså endast en period i utvecklingen av de äldsta förbindelserna mellan de baltiska och slaviska språken.