HALINA KARÁŠ

Warszawas universitet, Institutet för polska språket

Forskningsområden: dialektologi, polska språkets historia, lexikografi.

JANO KARLOVIČIAUS BIDRAG TILL DIALEKTOLOGISK FORSKNING. POLSKA DIALEKTERNAS ORDBOK – EN BANBRYTANDE ORDBOK¹

Jan Karłowiczs bidrag till dialektologin. Słownik gwar polskich [Ordbok över polska dialekter] som ett banbrytande projekt

SAMMANFATTNING

Šiame straipsnyje aptariamas Jano Karlovičiaus (1836–1903) indėlis į lenkų dialektologijos raidą. Didžiausią šio indėlio dalį sudaro autoriaus parengtas Lenkų tarmių žodynas. Veikalas buvo didžiulis lūžis lenkų tarmių leksikografijoje, be to, jis yra pirmasis visų tarmių žodynas ne tik lenkų, bet ir apskritai slavų kalbų plote. Karlovičius vertinamas ir kaip puikus mokslinės veiklos organizatorius. Mokslininko organizacinės pastangos geriausiai atsispindi Vilniaus valstybės istorijos archyve saugomoje medžiagoje, ypač laiškuose, kiek mažesniu mastu – Lenkijos archyvų medžiagoje. Ši medžiaga rodo, kad rinkdamas „liaudies dalykus“ Karlovičius bendradarbiavo tiek su mokslo žmonėmis, tiek su tarmių, folkloro ir plačiai suprantamos liaudies kultūros mėgėjais. Straipsnyje, atsižvelgiant į Kazimiero Nitz’o 1911 m. publikuotą kritišką Lenkų tarmių žodyno recenziją, taip pat aptariamas šio veikalo turinys ir tikslai.

¹ Artikeln har utarbetats med finansiering från Litauens forskningsråd (eng. Research Council of Lithuania). Avtalsnummer: nr VAT-36/2012. Forskningsprojektet Janas Karlovičius – en förmedlare av det vetenskapliga och kulturella livet vid 1800- och 1900-talens övergång.

N Y C K E L O R D: dialektologi, polska dialekter, litauiska dialekter, lexikografi, Jan Karłowicz, Ordbok över polska dialekter.

N Y C K E L O R D: dialektologi, polska dialekter, litauiska dialekter, lexikografi, Jan Karłowicz, Dictionary of Polish Dialects.

78

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

ANNOTATION

The paper discusses Jan Karłowicz’s (1836–1903) contribution to the development of Polish dialectology, consisting mainly in the compilation of the “Dictionary of Polish Dialects” – a major breakthrough in the Polish dialectal lexicography and the first full dialectal dictionary in the Slavonic language area – as well as in his work as an organizer of scientific life. His organizational efforts are presented chiefly on the basis of archival materials, mainly correspondence preserved e.g. in the Lithuanian State Historical Archives and – to a lesser extent – in the Polish archives. The materials exemplify Karłowicz’s co-operation with both professional scientists and laymen (enthusiasts of folklore, dialects and of broadly understood folk culture) as far as collecting ‘folk objects’ is concerned. The paper also presents the content of the “Dictionary of Polish Dialects” with respect to the 1911 critical review by Kazimierz Nitsch.

1. BETYDELSEN AV DIALEKTOLOGEN JAN KARŁOWICZ VETENSKAPLIGA FORSKNINGSVERKSAMHET

Janas Karlovičius (1836–1903) daug nusipelnė puoselėdamas lenkų dialektologiją, nors šiandien jis prisimenamas tik kaip šešių Lenkų tarmių žodyno – pirmojo lenkų kalbos, ir netgi apskritai slavų kalbų, visų tarmių žodyno – tomų autorius. Karlovičius daug metų buvo nepagrįstai ir aštriai kritikuojamas kaip kalbininkas (leksikografas ir dialektologas), tačiau dabar jis atrandamas ir vertinamas iš naujo (plg. Koniusz 2001; Okoniowa 2003, 2012; Karaś 2011, 2012; Rutkowska 2012). Jau anksčiau eilinės su jo asmenybe ir veikalu susijusios metinės buvo postūmis apmąstyti jo mokslinę kūrybą ir analizuoti dialektologinius pasiekimus (Perzowa 1979). Nors Stanislovas Urbančikas (Stanisław Urbańczyk) Karlovičių nelabai vertino kaip lingvistą ir jo mokslinę veiklą aprašė labai paviršutiniškai, lenkų kalbotyros istorijai skirtoje monografijoje pabrėžė jo organizacinius gebėjimus, įvardydamas jį kaip žymų mokslinės minties skleidėją (Urbańczyk 1993: 98–99). Panašiai rašė ir Henrika Pežowa (Henryka Perzowa 1979: 426).

År 2011 uppmärksammades 175-årsdagen av Karłowiczs födelse och 100-årsdagen av utgivningen av hans viktigaste dialektologiska verk – Lenkų tarmių žodyno (hädanefter LTŽ) – vilket visade på behovet av att ingående analysera hans bidrag till den polska dialektologins utveckling och på nytt bedöma de rådande uppfattningarna om hans vetenskapliga verksamhet. Jubileerna i Polen och Litauen visade att det är nödvändigt att undersöka det vetenskapliga livet vid 1800- och 1900-talens gräns och definiera Karłowiczs roll som organisatör och spridare av den tidens ”intellektuella rörelse” (Karaś 2012). Han är en utomordentligt betydelsefull personlighet för polsk vetenskap och kultur vid 1800- och 1900-talens gräns, vars omfattande och mångsidiga insatser hittills inte har undersökts tillräckligt.

Straipsniai / Articles

79

HALINA KARAŚ

Det är mycket viktigt att erinra sig Karłowiczs person och mer ingående beskriva hans bidrag till dialektologisk forskning, inte bara till lexikografin över polska dialekter, vilket redan delvis har behandlats (jfr Perzowa 1979; Koniusz 2001; Okoniowa 2003; Karaś 2011).

2. JAN KARŁOWICZ – INITIATIVTAGARE OCH ORGANISATÖR AV AREALA ETNOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR

I arbeten om Karłowicz som lingvist och dialektolog har man hittills betonat hans författarskap till Lenkų tarmių žodyno och nämnt några mindre dialektologiska publikationer som inte var särskilt betydelsefulla för den framväxande polska dialektologin. Det rör sig om Gwara kaszubska (1898), O ile należałoby uwzględniać narzecza ludowe w gramatykach (1894) (jfr Perzowa 1979: 429). Karłowicz värderas dock inte som dialektolog på grund av dessa arbeten. Man bör komma ihåg att hans bidrag till den dialektologiska forskningen är betydligt större än vad som hittills har skrivits. Hans verksamhet med att initiera och organisera areala dialektologiska undersökningar lyfts fram och värderas alltför lite. Hans initiativ till att organisera areala etnografiska undersökningar betonas alltid, men dessa kan inte bedömas isolerat, utan koppling till dialektstudierna. För Karłowicz omfattade de etnografiska undersökningar som han entusiastiskt engagerade sig i och planerade och organiserade såväl typiska etnografiska undersökningar som dialektologiska. Detta framgår tydligt av hans påstående i arbetet Poradnik dla zbierających rzeczy ludowe (1871), en broschyr där han uppmuntrade till insamling av ”folkliga föremål”:

Först ska jag påminna om vilka vetenskaper som använder samlingar av folkliga företeelser: språkvetenskap (jämförande filologi), lingvistik, mytologi (religionsvetenskap) och folklivsforskning (etnografi) hämtar direkt ur och lever nästan uteslutande av källan folkliga företeelser [...]. Språkvetenskapen, en ny vetenskapsgren, en frukt av 1800-talets tänkande, lär [...] att inget språk kan undersökas grundligt utan noggrann kännedom om det i tid och rum [...]. Vi behöver nödvändigtvis en så omfattande ordbok över provinsialismer (häradsord) som möjligt [...].².

I detta arbete kräver författaren att man samlar in såväl utpräglat etnografiskt material som material med anknytning till folkligt språk och kultur.

Översättning: Först ska jag påminna om vilka vetenskaper som använder samlingar av folkliga företeelser: språkvetenskap (jämförande filologi), lingvistik, mytologi (religionsvetenskap) och etnografi bygger direkt på och existerar nästan uteslutande tack vare folkliga företeelser [...]. Språkvetenskapen, en ny vetenskapsgren och en frukt av 1800-talets tänkande, [...] lär att inget språk kan undersökas ingående utan noggrann kännedom om det i tid och rum [...]. Vi behöver en så fullständig ordbok över provinsialismer (häradsord) som möjligt [...].

80

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

Att hans uppmaning inte förblev ohörd framgår av den omfattande korrespondensen, som visar hans samarbete vid insamlingen av ”folkliga ämnen” både med forskare och med entusiaster för dialekter, folklore och folklig kultur i vid bemärkelse. De flesta av dem medarbetade i den etnografiska tidskriften Wisła, som redigerades av Karlovičius, och var författare till texter om folklig kultur, ofta också till ordlistor över dialekter i byar eller små regioner. Till exempel finns många brev adresserade till honom bevarade i Karlovičiaus samling vid Litauens statshistoriska arkiv (F1135–10–); de skrevs av etnografer och dialektologer som i dag endast är kända i en snäv forskarkrets³: Juzefas S. Ziemba (Józef S. Ziemba), författare till Słownik prowincjonalizmów powiatu będzińskiego (gubernia piotrkowska) (1891), Augustas Vžesniovskis (August Wrzéśniowski), författare till Spis wyrazów podhalańskich (1884), Janas Sembžvckis (Jan Sembryczki), författare till en kort publikation om masurisk dialekt i tredje bandet av tidskriften Wisła (1889), Juzefas Lepkovskis (Józef Lepkowski), författare till Wiadomości o Szląsku (1849), Ignacija Piontkovska (Ignacja Piątkowska), som i Karlovičiaus källförteckning till LTŽ anges som författare till en handskriven ordlista över Sieradz-dialekten, Melanija Parčevska (Melania Parczewska), författare till Przyczynki do słownika gwary śląskiej, publicerad 1907, Joana Anele Milevska (Joanna Aniela Milewska), som felaktigt nämns i Karlovičiaus källförteckning till LTŽ som författare till en handskriven ordlista över Storpolens dialekt, vilken i själva verket rör dialekterna i trakten kring Ciechanowiec i Mazovien (Ciechanowiec na Mazowszu) (se Karaś 2011: 95), Blažėjus Pavlovičius (Błażej Pawłowicz), författare till artikeln Wyrazy gwarowe z okolic Tarnowa (1893), Stanislovas Poliačekas (Stanisław Polaczek), författare till Powiat chrzanowski w W. Ks. Krakowskim. Monografia historyczno-geograficzna (1914), med en ordlista över dialektord, Karolis Matijasas (Karol Mátyás), författare till Słowniczek gwary ludu zamieszkującego wschodnio-południową najbliższą okolicę Nowego Sącza (1891), samt Ščennas Jasčebovskis (Szczęsny Jastrzębowski), som i LTŽ:s källförteckning anges som författare till en handskriven ordlista över Radomsko-dialekten.

Karlovičiaus verksamhet beskrivs väl i ett brev från Ignacija Piontkovska, daterat 1982-02-19, där en förteckning ges över personer som hade gått med på att samarbeta med Wisła genom att samla in och skicka etnografiskt och dialektologiskt material⁴: 1. prästen Prulinskis (Pruliński) från Klobucko (Kłobucko), 2. prästen Godorovskis (Godorowski) från Vieliūnė (Wieluń), 3. Vyšnevska (Wiśniewska) från Slavencinekas (Sławencinek), 4. Leonas Vineris (Leon Winer) från Konin (Konin), 5. Krušinskis (Kruszyński) från Turekas (Turek), 6. Zofija B. (Zofja B.) från vojvodskapet Sieradz (Sieradzkie), 7. Ana L. (Anna L.) från Piotrkovas

³ Visų išvardytų žodynėlių sąrašas yra straipsnio autorės darbe – Karaś 2011, jie aprašyti internetinėje publikacijoje Dialekty i gwary polskie. Kompendium językowe, red. H. Karaś, regionų puslapiuose – žr. http://www.uw.edu.pl.

⁴ Anges enligt originalet, det vill säga ibland själva efternamnet utan förnamn eller förnamnsinitial, och ibland förnamnet och efternamnets initial.

Straipsniai / Articles

81

HALINA KARAŚ

(Piotrkowskie) län, 8. Marija K. (Marja K.) från vojvodskapet Sieradz, 9. prästen Drozdovskis (Drozdowski) från vojvodskapet Sieradz, 10. Vanda B. (Wanda B.) från vojvodskapet Vieliunė (Wieluńskie), 11. Stanislava K. (Stanisława K.) från vojvodskapet Vieliunė (F1135-10-115-783). Förteckningen visar hur omfattande kretsen av medarbetare var och hur många människor, däribland präster (katolska präster), som engagerade sig i de regionala undersökningar Karlovičius ledde.

3. VILNIUSARKIVENS BETYDELSE FÖR FORSKNINGEN OM JANO KARLOVIČIAUS VERKSAMHET

Litauens statshistoriska arkiv är viktigt för forskningen om Karlovičiaus verksamhet. Förutom de ovan nämnda breven finns här också annat intressant material. Olika dialektologiska anteckningar av ordbokens författare har bevarats i arkivet, till exempel grammatiska anteckningar – plural nominativ av substantiv i maskulinum personligt genus: francia, kacia, organiścia, kamracia, wszyscy święcia, umarcia, rekrucia, studencia, swacia, wójcia (F1135-10-141-60-62), eller dikten ”Från Drohiczyn”, som driver med läspning (F1135-10-141-42a):

Jag är en liten flicka, inte en flicka från den lilla staden Dro jczyna. Jag har några gulden på eget kapital och spelar olika visor på gitarren⁵.

Innehållet i Vilnius statshistoriska arkiv återspeglar väl Karlovičius arbete som organisatör och samlare, vilket inte bara rörde polska dialekter utan även litauiska. Hans insatser för litauisk filologi och litauisk dialektologi har hittills varit föga kända, men på senare tid har denna aspekt av hans verksamhet allt oftare betonats. Till exempel,

⁵ Texten skulle se ut så här om den skrevs enligt ortografins regler:

Jestem sobie panienecka, nie dziewczyna Z szadowego miaszta Dro jczyna Mam szto złotych na procence własnej szumy I gram sobie na gitarze różne dumy.

Texten uppvisar två dialektala särdrag, nämligen mazurering (pol. mazurzenie, eng. mazuration): cz > c, ż > z (panienecka, dziewcyna, różne =ord i standardspråkspolskan panieneczka, dziewczyna, różne), och den så kallade substitutionen av de här återgivna ljuden med varandra: s > sz, z > ż (pol. szadzenie) – detta är hyperkorrektioner som uppstått genom försök att undvika mazurering (miaszta, szto złotych, własnej szumy =ord och uttryck i standardspråkspolskan miasta, sto złotych, własnej sumy).

82

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

I arkivet finns en omfattande samling brev till Karlovičius från litauiska kulturpersonligheter och forskare – brev från Jonas Jūška (Jan Juszkiewicz), Jonas Šliūpas (Jan Szlupa), Jonas Jablonskis (Jan Jabloński) och Mečislovas Davainis-Silvestraitis (Mieczysław Dowojna-Sylwestrowicz). Karlovičius brevväxlade särskilt aktivt med Davainis-Silvestraitis och samarbetade nära med honom. I Vilnius statsarkiv har omkring 100 brev bevarats från denne kontroversielle politiske aktör, en ”framstående beundrare av det litauiska språket” (jfr Sawaniewska-Mochowa 2003), skrivna till Karlovičius. En beskrivning av hans insatser inom litauisk forskning behandlas i en separat artikel (Rutkowska 2012), och därför uppmärksammas här endast denna problematik.

Det är värt att erinra sig denna forskares koncept för vetenskaplig lexikografisk bearbetning av dialektordförråd, som återfinns i arbetet från 1876 Przyczynki do projektu wielkiego słownika polskiego⁶, där han skrev:

Beskrivningen av ett provinsialord bör skilja sig mycket litet från den ovan föreslagna beskrivningen av rikspolska ord. [...] Utöver de kategorier som nämnts där bör man endast lägga till följande: 1) när ordets uttal anges, ska detta återges mycket noggrant; 2) ange exakt den ort där det aktuella provinsialordet används; 3) notera om motsvarande rikspolska ord också är känt i denna provins eller inte; i det första fallet, vilken skillnad det finns i användningen av provinsialordet (s. 44)⁷.

Citatet pekar på ett synsätt hos Karlovičius på dialektfonetik och språkgeografi som ligger ganska nära det moderna vetenskapliga synsättet, och visar hur han uppfattade sambanden mellan folkmålen och standardspråket.

Karlovičius gjorde betydande insatser genom att undersöka den polska som används i Litauen. Många ord från Litauen förekommer både i Lenkų tarmių žodyne och i hans under hans livstid opublicerade verk Podręcznik czystej polszczyzny dla litwinów i petersbur szczan.... Hans manuskript, som Ana Kaupuž (Anna Kaupuż) fann i Vilniusarkivet och som Elżbieta Smulkova (Elżbieta Smułkowa) förberedde för publicering (1984), presenterades först av dessa båda författare (1984) och undersöktes senare ingående på nytt av Zofia Sawaniewska-Mochowa, som skrev monografin Poradnik Jana Karłowicza jako źródło poznania potocznej polszczyzny północnokresowej. Słownictwo (1990).

6 Przyczynki är i dag allmänt tillgängligt på den polska digitala bibliotekssajten www.pbi.edu.pl; 90 fotografier illustrerar verket, som – enligt titelbladet – är ett särtryck ur Akademia Umiejętnościs rapporter från 1876 (Osobne odbicie ze sprawozdań Akademii Umiejętności 1876).

7 Översättning: Beskrivningen av ett dialektord bör skilja sig föga från den tidigare föreslagna beskrivningen av ord i det polska standardspråket. [...] Utöver de kategorier som räknats upp där bör följande också tas med: 1) när ordets uttal anges, återge det mycket noggrant; 2) ange exakt den ort där detta dialektord används; 3) notera om motsvarande ord i det polska standardspråket är känt i provinsen eller inte; förklara först vilken skillnad som uppstår när dialektordet används.

Straipsniai / Articles

83

HALINA KARÁŠ

4. JANO KARLOVIČIUS LENKŲ TARMIŲ ŽODYNAS – EN BANBRYTANDE ORDBOK

Karlovičius viktigaste dialektologiska arbete är utan tvekan Lenkų tarmių žodynas (1900–1911)⁸, som inleder en ny etapp i den polska dialektlexikografins historia. Trots många samband med ordboksarbeten från tidigare perioder kan det betecknas som en banbrytande ordbok, med vilken den andra etappen avslutas och en ny period i den polska dialektlexikografins historia tar sin början. Jämfört med tidigare ordböcker utmärker den sig framför allt genom sitt rika innehåll och omfattande material. För det andra är den den första och hittills enda fullbordade ordboken som omfattar alla polska dialekter (utom emigrantdialekter), och den första av detta slag i de slaviska länderna. Karlovičius ordbok är fortfarande en omfattande källa till dialektordförråd, även om många brister och fel har påpekats sedan den publicerades.

Karlovičius Lenkų tarmių žodynas har hittills inte fått någon omfattande monografi; enskilda aspekter av den har undersökts. Det är värt att uppmärksamma Elżbieta Koniuszs monografi Polszczyzna z historycznej Litwy w „Słowniku gwar polskich“ Jana Karłowicza (2001) och flera av hennes artiklar om Karlovičius LTŽ, bland annat om det historiska Litauens expressiva ordförråd (Koniusz 2008) och arvet från Storfurstendömet Litauen i Karlovičius lexikografiska arbeten (Koniusz 2005a). Lenkų tarmių žodynas har beaktats i en monografi om den polska dialektlexikografins historia (Karas 2011) och i en artikel om typologin hos polska dialektordböcker (Karas 2010). Ordförrådet i Karlovičius Lenkų tarmių žodyne blev utgångspunkt för ett intressant experiment – rekonstruktionen av Aleksander Osipowiczs saknade verk Słownik gwary augustowskiej (Nowowiejski, red., 2009). Denna ordbok anges i Karlovičius LTŽ:s källförteckning som en handskriven ordbok och omnämns också ganska ofta i uppslagsorden i LTŻ med förkortningen Osip.. Detta gav anledning att tro att den rekonstruerade ordboken skulle bli ganska omfattande. I Henrika Pežovas artikel Jan Karłowicz jako dialektolog i det jubileumsnummer av Poradnik Językowy som gavs ut 1979 blev Lenkų tarmių žodynas föremål för reflektion och beskrivning, liksom dess värdering.

I Karlovičius Lenkų tarmių žodyne finns ordförråd från alla polska dialekter som vid den tiden gick att samla in med hänsyn till forskningsläget inom polsk dialektlexikologi. Karlovičius avslutade excerperingen av källtexter 1896; många publicerade arbeten och manuskript som tillkom senare kom därför inte med i ordboken. Dateringen av excerperingen innebar att Karlovičius ordbok inte kunde dra nytta av dialektologins framsteg, en vetenskaplig disciplin som etablerades i början av 1900-talet tack vare Kazimierz Nitsch. Karlovičius avslutade excerperingen det året i avsikt att

⁸ Efter författarens död redigerade Heronim Lopacinski (Hieronim Łopaciński) och Wacław Taczanowski (Wacław Taczanowski) färdigt band III, medan Jan Losius (Jan Łoś) redigerade banden IV–VI. Karlovičius LTŽ gavs ut med medel från Akademia Umiejętności i Kraków.

84

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

att hinna bearbeta en stor mängd material som samlats in under trettio år eller åtminstone utföra det lexikografiska arbetet i sådan utsträckning att någon annan skulle kunna fortsätta redigeringen utan större svårigheter. Han talar om detta i ordbokens förord (s. 1):

förmå bearbeta en stor mängd material som samlats in under trettio år eller åtminstone utföra det lexikografiska arbetet i sådan utsträckning att någon annan skulle kunna fortsätta redigeringen utan större svårigheter. Han talar om detta i ordbokens förord (s. 1):

Eftersom jag förutsåg att jag inte skulle kunna utnyttja allt, föredrog jag att begränsa mig till ofullständiga resurser och offentliggöra dem, i stället för att utöka anteckningarna och överlämna dem åt de postuma manuskriptens vanligen ogynnsamma öde⁹.

I ett längre tidsperspektiv framstår detta som ett lämpligt beslut, även om Nitsch kallade Karlovičiaus verk förhastat strax efter dess utgivning och bedömde det mycket strängt. Men om denna ordbok inte hade kommit ut skulle Polen fortfarande sakna en ordbok över alla dialekter, eftersom det arbete som Nitsch inledde för ett sekel sedan med en vetenskaplig ordbok över polska dialekter fortskred och fortfarande fortskrider mycket långsamt (endast en del av orden som börjar på A–F har publicerats), och Karlovičiaus postuma manuskript skulle med säkerhet ha fått ett ”ogynnsamt” öde.

Därför vände sig forskaren till Krokuvos talangakademi och föreslog att den skulle ta det förberedda ordboksprojektet under sitt beskydd och ge ut det. Det är värt att understryka att han i sitt testamente avsatte en stor summa för att färdigställa ordboken, ifall akademin skulle sakna medel (jfr Koniusz 2001: 26). Han ålade också sin son Mieczysław att övervaka arbetets slutförande. Omständigheterna kring ordbokens tillkomst och historien om arbetet med den har behandlats i en ansenlig mängd litteratur (jfr exempelvis Appel 1904; Brückner 1904; Łoś 1904; Kryński 1904; Perzowa 1979; Koniusz 2001: 14–37); därför behandlas här i huvudsak själva ordbokens innehåll, dess källor, koncept och metodologiska ställningstaganden samt uppfattningar om den.

Karlovičiaus ordbok har en tolv sidor lång inledning med kort information om det material som ligger till grund för ordboken, stavningsproblem samt tack till dem som bidragit med källor (i synnerhet handskrivna ordlistor) och till Krokuvos talangakademi. I detta avseende kritiserades hans verk för brister i fråga om källorna – det centrala materialet – och ordbokskonceptet. Det är känt att forskaren hade för avsikt att presentera ordboken mer utförligt, vilket framgår av meningen i inledningen: ”när jag har avslutat verket ska jag skriva mer ingående om detta”; men döden hindrade honom från att förverkliga sin plan.

5. KÄLLORNA TILL JANO KARLOVIČIAUS POLSKA DIALEKTER ORDBOK

Översikten över förkortningslistan i ordbokens sista band, där Janas Losius uttydde många oklara förkortningar, visar att olika källor har använts i Ordboken över polska dialekter. Här kan följande nämnas:

⁹ Översättning: Eftersom jag förutsåg att jag inte skulle hinna utnyttja allt, föredrog jag att begränsa mig till ofullständiga resurser och publicera dem, i stället för att utöka anteckningarna och överlämna dem åt de postuma manuskriptens ogynnsamma öde.

Straipsniai / Articles

85

HALINA KARAŚ

a) olika publikationer från 1800-talet och tidigare, med skiftande ämnen och av olika slag (även etnografiska och dialektologiska publikationer samt folkloristiska publikationer) (olika arbeten publicerade i tidskrifterna Wisła, Prace Filologiczne, Biblioteka Warszawska, Rozprawy i Sprawozdania z Posiedzeń Wydziału Filologicznego Akademii Umiejętności w Krakowie, Zbiór Wiadomości do Antropologii Krajowej), Oskar Kolbergs verk, sånger, sagor, humoristiska dikter, legender och sägner från många regioner;

b) 24 handskrivna dialektordlistor av lokal och regional karaktär, även från:

bergiga Lillpolen (Małopolska górska) – 3,

Podkarpacie – 2,

Łowiczområdet (Łowickie) – 1,

Sieradzområdet (Sieradzkie) – 1,

Kielceområdet (Kielecczyzna) – 4,

Lublinområdet (Lubelszczyzna) – 3,

Krakowområdet (Krakowskie) – 1,

Radomområdet (Radomskie) – 2,

Masovien (Mazowsze) – 2,

Podlasie och Suwałkiområdet (Suwalszczyzna) (en dialektordlista från Drohiczyn, av Ludwik Czarkowski och Aleksander Osipowicz Słownik gwary augustowskiej) – 2,

Storpolen (Wielkopolska) – 1; (en annan, av J. Milewska, felaktigt beskriven som från Storpolen; den hör i själva verket samman med trakten kring Ciechanów i Masovien (Ciechanów na Mazowszu),

Litauen – 1, en fiskardialekt från olika trakter;

c) talat material, särskilt från Litauen (det som i Ordboken betecknas ”Ust. z Litwy” – ”Muntligt från Litauen”);

d) tvåspråkiga och allmänna polska ordböcker samt specialordböcker: Mrongowiusz tysk–polska och polsk–tyska ordbok, Samuel B. Lindes Słownik języka polskiego, Słownik wileński, de första banden av Słownik warszawski, H. Łabęckis Słownik górniczy, Erazm Majewskis Słownik nazwisk botanicznych zoologicznych polskich, Kornel Kozłowskis Słownik leśny, bartny, bursztyniarski i orylski, Muchlińskis Źródłosłownik wyrazów [...] z języków wschodnich, samt uppslagsverk (till exempel Orgelbrands stora encyklopedi och jordbruksencyklopedin).

Förutom handskrivna ordlistor blev de fler när tryckta ordlistor började ges ut. I slutet av band VI, redigerat av Jan Losius, räknas 22 upp i förkortningsförteckningen, utan att räkna de ordlistor som fogats till dialektbeskrivningar eller andra slags arbeten. Biblioteka Warszawska, Wisła, Prace Filologiczne De utgivna ordlistorna är lexikaliska samlingar från följande regioner:

86

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

• Cieszyn-Schlesien (Śląsk Cieszyński) – 2,

• bergiga Lillpolen (Małopolska górska) – 4,

• Karpaternas förland (Podkarpacie) – 2,

• västra Lillpolen (Małopolska zachodnia), Dąbrowa-bäckenet (Zagłębie Dąbrowskie) – 1,

• mellersta Lillpolen (Małopolska środkowa), Kielce vojvodskap (Kieleckie) – 2,

• Krakóws vojvodskap (Krakowskie) – 1,

• Lublins vojvodskap (Lubelskie) – 1,

• de södra gränstrakterna (Kresy południowe) – 2,

• Masovien (Mazowsze) – 3,

• Podlasien (Podlasie) – 2,

• Masovien och Podlasien tillsammans (Mazowsze i Podlasie łącznie) – 1,

• Kujavien (Kujawy) – 1,

• Chełmno-landet och Kociewie (ziemia chełmińska i Kociewie) – 1.

När man beaktar båda typerna av ordböcker, handskrivna och tryckta, framgår att flest ordböcker efter antal kommer från bergiga Lillpolen – 7, Kielce vojvodskap – 6, Masovien – 5, Karpaternas förland – 4, Lublins vojvodskap – 4, Podlasien – 4 och de östra gränstrakterna (Kresy wschodnie) – 3.

6. DE POLSKA DIALEKTORDBOKENS GEOGRAFISKA OCH KRONOLOGISKA GRÄNSER

Karlovičius De polska dialekternas ordbok har vidsträckta geografiska gränser. Det är en ordbok över alla dialekter och omfattar hela det polska dialektområdet, även de östra delarna, om än ojämnt. Denna geografiska ojämnhet i materialet, som ofta har påtalats i beskrivningar av ordboken, berodde på forskningsläget vid den tiden och låg utanför författarens kontroll. Som bekant dominerar de östra dialekterna, medan de västra dialekterna är svagt representerade, särskilt Storpolens och Schlesiens dialekter, liksom de nordpolska, till exempel Ermlands (Nitsch 1911 [1958]: 197, 200). Delvis – vilket Nitsch själv medgav i sin förödande recension av Karlovičius ordbok – berodde denna situation på objektiva orsaker, nämligen bristen på lämpliga systematiska undersökningar i etniska Polens västra delar, samt på att ordbokens författare inte kunde resa in i det ryskt ockuperade området på grund av sin födelseort och bostadsort.

De kronologiska gränserna för LTŽ är inte vidsträckta. Den omfattar material som samlats in före 1896, så ordboken täcker kronologiskt huvudsakligen 1800-talet (framför allt dess andra hälft), även om ord från tidigare århundraden, till och med medeltiden, ibland har tagits med. Om denna aspekt skrev Nitsch följande om Karlovičius ordbok:

Straipsniai / Articles

87

HALINA KARAŚ

[...] även om vi här och där i ordboken finner något äldre dialektord, tog författaren ändå in dem i sitt verk helt tillfälligt och utan något system, så att det vi har att göra med endast är en ordbok över dagens polska dialekter (Nitsch 1911 [1958]: 196–197)¹⁰.

Naturligtvis är lexikons andel av vissa dialekter och dialektregioner mycket ojämn, både till antal och procent. De största luckorna finns i dokumentationen av västra Polens, det vill säga Storpolens och Schlesiens, lexik. Mazoviens och Lillpolens lexik dominerar, liksom lexik från områden utanför etniska Polen (dagens Litauen, Belarus och Ukraina). Nitsch kritiserade särskilt ordboken för ord med ”tvivelaktig polskhet” (Nitsch 1911 [1958]: 197), framför allt västslaviska lånord som ofta togs med av dåtidens författare från det tidigare samväldets östra områden för att ge verken en lokal prägel. Denna ojämnhet i lexikmaterialet i förhållande till alla polska dialekter ledde till negativa omdömen om ordboken, men man bör komma ihåg att den var en följd av forskningsläget vid den tiden och bristen på relevant material från västra Polen. Situationen förbättrades och material blev tillgängligt senare, när arbetet med att skriva textavsnitten för Karlovičius LTŽ redan hade avslutats.

En annan brist som ofta har nämnts vid bedömningen av Karlovičius verk är den inkonsekventa lokaliseringen (där källförkortningar används i stället för uppgifter från språkgeografin, vilket försvårar användningen av ordboken) och luckorna i den. Efter att Losius dechiffrerat de oklara källförkortningarna i band VI är detta inte längre en lika uppenbar brist. Karlovičius insåg geografins betydelse för dialektlexiken. I det tidigare citerade arbetet från 1876 Przyczynki do projektu wielkiego słownika polskiego betonade han nödvändigheten av att exakt ange varje ords geografiska utbredning och att lokalisera varje citat noggrant, med hänvisning till de berörda byarna. Leksikografens syn på ordens geografi behandlades av Elżbieta Koniusz, som efter att ha analyserat den historiska geografiska fördelningen av litauiskt lexik i Karlovičius ordbok konstaterade att Karlovičius LTŽ inte avvek från sin tids etablerade syn på ordens geografi och dess plats i dialektologisk forskning; i detta avseende är den därför ”en produkt av sin tid” (Koniusz 2001: 78). I den vetenskapliga litteraturen betonas denna skillnad mellan Karlovičius teori och praktik (jfr Karaś 1961: 361; Koniusz 2001: 65; Perzowa 1979: 435). Det är dock värt att minnas att leksikografen i första hand använde samlingar från 1800-talet och tidigare, som i huvudsak endast var lokaliserade på en övergripande nivå och ibland inte alls (det var först i slutet av 1800-talet som ordsamlingarna hade en tämligen exakt lokalisering). För det andra skulle ett försök till noggrannare lokalisering ha tagit lång tid och avsevärt försenat ordboksarbetet. Henrika Pežowa (1979: 435) bedömde situationen träffande: ”Karlovičius, maximalist i sin konception från 1876, visade sig i praktiken vara realist. Han sammanställde en sådan ordbok som han faktiskt kunde sammanställa.”

¹⁰ Översättning: [...] även om vi här och där i ordboken finner något äldre dialektord, som författaren tog med i sitt verk helt tillfälligt och utan något system, är den ändå en ordbok över dagens polska dialekter.

88

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

7. DE POLSKA DIALEKTORDBOKENS INNEHÅLL OCH SYFTEN

Karlovičius uppgav själv att De polska dialekternas ordbok innehöll mer än 50 000 ord (Koniusz 2001: 27). Artikelförfattaren har räknat att den första volymen innehåller 7 688 artiklar, varav 5 209 fullständiga artiklar (67,8 procent) och 2 479 hänvisningsartiklar (32,2 procent). I genomsnitt blir det omkring 7 700 artiklar per volym (vissa volymer är tjockare). Utifrån de tidigare redovisade beräkningsprinciperna kan Karlovičius LTŽ:s innehåll uppskattas till cirka 46 000–50 000 ordboksartiklar inklusive hänvisningsartiklar. Det är i huvudsak en differentierande ordbok, eftersom den främst innehåller lexik som skiljer sig från det allmänna polska ordförrådet, även om det – vilket Nitsch kritiserade – är lexikmaterial som hör till ”intelligentsians vardagsdialekt”. Det är svårt att kalla den en uttömmande ordbok.

Förutom appellativt lexik presenterade Karlovičius i sin De polska dialekternas ordbok – i enlighet med den dåvarande leksikografiska traditionen att ta med utvalda personnamn i ordlistor över folkliga ord – ett urval av olika egennamn: antroponymer, främst förnamn (t.ex. Danilo, Olek, Todora ’Teodora’, Rozwaligóra ’namn i en saga’), öknamn (t.ex. Ruchała ’humoristiskt öknamn’), efternamn (t.ex. Szumilas), etnonymer (t.ex. Rusak / Rusek ’ryss’, Rusin, Rusnak ’ukrainare’, Szwab ’tysk’, Szwed ’svensk’), geografiska namn, främst ortnamn, inte bara namn på stora polska städer (t.ex. Dłutów, Garwolin, Gdańsk, Gdów, Rado, Rudawa, Rzeszów, Rzym, Sambor, Stradom) och bynamn (t.ex. Daniec, Balice), avledda adjektiv (t.ex. rzeszowski, dłutowski) och invånarbeteckningar (t.ex. Gdańszczanin, Rudawianka), regionnamn (t.ex. Ruś), flod- och bergstoppsnamn (t.ex. Dniestr, Babia Góra). Detta urval betingades av 1800-talsmaterialet som Karlovičius använde som grund för ordboken. Den kronologiska räckvidden för det lexik som samlats i Karlovičius LTŽ är begränsad, eftersom den i huvudsak omfattar 1800-talets polska dialektlexik, även om äldre material, ibland ända från medeltiden, också förekommer. Karlovičius ordbok kan betraktas som en synkron dialektordbok.

Enligt författarens intention var ordboken avsedd för en bredare läsekrets, inte bara för lingvister. Därför skrevs citaten enligt dåtidens ortografiska regler och inte enligt principerna för fonetisk transkription. LTŽ:s syfte och författarens intention återspeglas väl i en av de första recensionerna av Karlovičius verk, av Stanisław Dobrzycki, som skrev följande i Poradnik Językowy år 1904:

Detta verk hör vetenskapligt sett till de bästa arbeten som den polska forskningen har gett ut på senare tid; det kommer att användas av den som forskar i det polska språket, vare sig det gäller dialektologi eller språkets historia, och också av språkets psykolog, det kommer att användas

Straipsniai / Articles

89

HALINA KARAŚ

även etnograf, sociolog osv. – och med tiden kommer det att visa sig hur denna ordbok blir helt oumbärlig (Dobrycki 1904: 52)¹¹.

För detta ändamål har omfattande etnografisk information samlats in, ofta med utförliga beskrivningar av olika inslag i folkkulturen; därför hör ordboken inte bara till de språkliga ordböckerna, utan även till de lingvistiska och etnografiska.

8. MIKROSTRUKTUREN I DEN POLSKA DIALEKTORDBOKEN

Den lexikografiska artikelns struktur är följande:

a) uppslagsordet markeras med gles stil, vanligtvis är det ett enda ord, följt av fonetiska varianter (till exempel i artikeln Adwent: Agwynt, Agwent, Jadwent, Jadwynt, Jadwint, Jadwient osv.); parallella fonetiska former av allmänpolska ord (ofta lexikaliserade) illustreras sällan med citat, jfr till exempel artikeln:

Cmentarz: »Centyrz« Goszcz. 132. »Polana, zwana Centyrz« Siem. 113. Rozpr. XVII, 21. »Cmentach« Aten. VI, 118. »Za cmentarzę« Hilf. 130. »Do cmąt arza« ib. »Smentarz« Kuj. I, 164. Zb. XI, 121. »Cwentarz« Zb. I, 61. »Smyntárz« Rozpr. IX, 198. «Smentárz« ib. 199. »Smińtárz« Derd. 18. »Smintárz« Kętrz 58. »Swintárz« Pr.fil. IV, 257. »Cméntárz« Wisła VIII, 147. »Smętárz« Kaspr. 111. »Cyntyrz« Cer.

b) betydelsedefinition – oftast synonymisk eller beskrivande, efter tecknet =;

c) ett längre citat eller endast en kort kontext som illustrerar ordets användning; om kontext saknas anges uppslagsordets eller dess fonetiska variants lokalisering;

d) citat och/eller ordets lokalisering, oftast en förkortning av källan, ibland kompletterad med uppgifter om ordets geografiska utbredning och frekvens, ibland med etymologisk information, exempelvis i uppslagsorden:

Niewodniczy = äldre fiskare, fiskare, hovtjänsteman som övervakar fisket. Ust. z Litwy (traditionellt ord, numera tydligen inte längre använt K.); Nogować = springa, kila iväg. Kuj. II, 273. Wisła IV, 843.;

Siurek = skurk (ty. Schurke): »A ja ciebie siurku (łotrze) nie chcę« Kętrz. 54. [...]

¹¹ Översättning: Detta verk är vetenskapligt sett det bästa som den polska forskningen har publicerat på senare tid; det kommer att användas av forskare i polska när de ägnar sig åt dialektologi eller språkhistoria, liksom av psykologer som studerar samma språk, och även av etnografer, sociologer osv. – med tiden kommer det att visa sig hur denna ordbok blir helt oumbärlig.

90

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

e) efter tecknet ‖ anges atypiska morfologiska former eller andra betydelser hos polysema enheter (B1erwa = »owca (ett augmentativt ord; (lit. augmentativ«); ‖ »B1erwa = twarz szeroka i niekrztałtna – ‘ett brett och oskönt ansikte«), eller fraseologiska uttryck (till exempel i artikeln Ciepły: ‖ »’Ciepłe twoje słowo’ = jeżeli ktoś coś obiecuje, o kim wątpią, żeby dotrzymał – lit. om någon lovar något, men man tvivlar på att personen ska hålla sitt ord« Zb. I, 65), jämförelser (till exempel ‖ Błogi oset = »Carduus Mariae« i artikeln Błogi), eller andra anmärkningar;

f) en hänvisning till en annan artikel kan förekomma.

Exempel på en artikel för ett entydigt ord:

Bladusia = en blek flicka: »Driv på oxarna, lilla bleka flicka!« Kuj. II, 143. »(Gässen) grumlade vattnet i dammen åt min lilla bleka flicka« Pozn. III, 64. Wisła VIII, 491. »Bär mig, lilla bleka flicka, du har verkligen lurat mig vackert« Zb. IV, 154, n 229. Jfr Bladunia.

Exempel på en mer omfattande artikel för ett polysemt ord:

Żywnie: »Żywnie = levande, till exempel: jag har aldrig sett något sådant« Rozpr. VIII, 179. »Jag vet verkligen inte vad de lagar åt den gamle?« Kuj. i, 270 i 271. »Med sablar hugger du sönder allt du än må tänka dig« Zb. VII, 18. ‖ »Żywnie = endast, enbart efter behag, enligt önskan« Święt. »Dessa missfoster har gett sig av... åt alla håll som de önskar« Zb. VII, 45. ‖ »zywnie = mycket, ofta, till exempel: hon for till bröllopet och grät hela vägen« (sorgset) Fed. 414. »Hon grät sorgset« Rog. n 131. Jfr Rzewnie.

Karlowicz samlade ofta uppslagsord som omfattade hela ordfamiljer eller delar av dem, särskilt vissa avledda ord: diminutiver eller augmentativer, ibland former som skilde sig morfologiskt till följd av regionala variationer, till exempel substantiv som skiljde sig åt i grammatiskt genus. Jämför exempelvis artikeln för ordet Podwórze, där lexikografen samlade regionala former, ordnade efter genus, samt diminutiver avledda från dem, till exempel:

‖ Podwórz [...] ‖ Podwórek [...] ‖ Podwóreczek [...] ‖ Podwyrek [...] ‖ Podwyreczko [...] ‖ Podwórcę [...] ‖ Podworyszek.

Ur redaktionell synvinkel tillämpades inte enhetliga regler. Avledda ord kan till exempel förekomma efter tecknet ‖ (jfr ovan Podwóreczek, Podwyreczko, Podworyszek) eller i början av artikeln, på andra plats efter uppslagsordet, jfr: Cierepa, Cierepka = liche naczynko (gliniane) – lit. ’litet kärl (av lera)’. Ibland står två fonetiska eller morfologiska former i början av artikeln, förenade som parallellformer med konjunktionen albo ’eller’, men senare i artikeln för uppslagsordet förekommer efter tecknet ‖ andra parallella former av samma ord, jfr:

Bulbowiny, plural tantum, eller Bulbownik = »potatisblast« O. ‖ »Bulwicze eller Bulwiny, plural tantum = potatisblast« Pr.fil. III, 367.

Straipsniai / Articles

91

HALINA KARAŚ

Sådana morfologiskt och semantiskt avvikande former, ibland avledda ord, återges utan tecknet ‖, jfr:

Bzducha a. Bzdziucha = en svampart, växt O. (...) »Pãkacina a. Bździuch = svarta vinbär « Zb. VIII, 257. »Bzdziuszka = jendyka, jenducha, i Litauen tagetes = tagetes patula« Lub. I, 68. »Bzdziuch = rundaktig svamp, fylld med stoft « pr.fil. IV, 804. Detsamma Osip.

Utöver dessa brister är artiklarna under uppslagsorden tillräckligt begripliga och innehåller mycket viktig information om det insamlade ordförrådet. Det är svårt att fastställa den geografiska spridningen, eftersom man måste jämföra de bibliografiska förkortningarna med förkortningslistan som Losius gav i den sista ordboksvolymen. Den bibliografiska informationen är dock i huvudsak fullständig – något som betonades i diskussionen om ordboken (jfr Karaś 1961: 361).

Karlovičius återgav källcitaten med vissa stavningsändringar och enhetliggjorde skrivsättet, eftersom han ville undvika ”den brokighet som skulle vara ett hinder för läsarna” (ur inledningen till Karlovičius LŽT). Han valde en stavning som motsvarade den litterära polskans ortografi, med tanke på ordbokens avsedda breda läsekrets. Han använde endast några få specialtecken för ljud som inte förekommer i hela Polen, särskilt betonade vokaler: á, é.

9. RECENSIONER AV JANO KARLOVIČIUS

ORDBOKEN ÖVER POLSKA DIALEKTER

Karlovičius verk blev, som Elžbieta Koniuš framhöll, ”föremål för skiftande bedömningar, från entusiastiska till mycket kritiska” (2001: 7). Till en början publicerades, som bekant, mycket positiva recensioner: av Aleksander Briukner (Aleksander Brückner) (1901, 1902, 1904), Stanisław Dobžycki (Stanisław Dobrzycki) (1901, 1904), Władysław Neringas (Władysław Nehring) (1901, 1903), Adam Antoni Krinskis (Adam Antoni Kryński) (1901, 1907) och Janas Losius (Jan Łoś) (1904). Där framhölls:

a) Karlovičius verks nyskapande karaktär, det pionjärarbete han utförde och de svårigheter som följde med detta (Briukner, Losius);

b) materialets mångfald och den stora mängden ofta svåråtkomliga källor (Briukner, Losius, Dobžyckis), även om man förstod att materialet var ofullständigt, eftersom det enligt Losius beskrivning var ”ett veritabelt hav att dricka upp” (enligt: Perzowa 1979: 432);

c) hur lätt det var att hitta det sökta ordet tack vare uppslagsordens stavning enligt standardpolskan (Neringas);

d) definitionernas enkelhet och precision (Neringas);

e) översikten över olika betydelser hos ett och samma ord (Dobžyckis);

92

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

f) angivande av sällsynta grammatiska former (Neringas);

g) översikt över olika ordformer, deras varianter och geografiska utbredning (Dobžyckis);

h) ett stort antal citat – ”exakta och omsorgsfullt utvalda citat” – och möjlighet att kontrollera dem mot den angivna lokaliseringen (Dobžyckis);

i) författarens korta kommentarer och hänvisningar (Neringas);

j) att artikeln för uppslagsordet utvidgas med beskrivningar av seder, ritualer och klädedräkter samt etnografiska inslag och folkloreinslag (Briukneris);

k) ordbokens lämplighet för olika lexikala undersökningar, i snävare mening för onomastiska (Neringas) och etymologiska undersökningar (Dobžyckis);

l) utveckling och spridning av dialektologisk kunskap (Dobžyckis).

Losius framhöll, när han avslutade sin recension av Karlovičiaus verk, dess betydelse inte bara för språkvetenskapen utan också för samhället i stort:

Liksom varje god sak är ”Słownik gwar polskich” ett mycket användbart verk, inte bara för dem som särskilt studerar språk, utan också för en bredare krets. Med hänsyn till utförandet, det rika materialet och det väldiga arbete som lagts ned på verket utgör det det vackraste lagerbladet i Jan Karlowiczs förtjänstkrans och en av hörnstenarna i den polska språkvetenskapen (Loś 1904: 180)¹².

I de första recensionerna förekom ibland kritiska synpunkter. Neringas påpekade till exempel att källor saknades, att förkortningarna inte alltid var tydliga och att information om vissa ”gåtfulla” ord, särskilt ord av främmande ursprung, saknades (jfr Perzowa 1979: 432).

Den första mycket kritiska recensionen skrevs och publicerades av Nitsch 1911, när Karlovičiaus ordbok utkom. Recensionen har hittills påverkat andra forskares uppfattningar om ordboken. Den polska dialektologins grundare kritiserade ordboken för allvarliga brister i fråga om ”materialets tillförlitlighet” och ”vetenskaplig bearbetning”. Som en av huvudorsakerna till Karlovičiaus ordboks ofullkomlighet angav Nitsch att verket hade utarbetats för tidigt, utan hänsyn till vare sig geografiska eller tidsmässiga gränser och utan att dess form återspeglade det metodologiska genombrott som ägde rum inom den polska dialektologin i början av 1900-talet. När lexikografen avslutade avskriften av textfragmenten 1896 utgick han emellertid i huvudsak från den förvetenskapliga dialektologin. Bland de fel och brister som ledde till en negativ bedömning av Karlovičiaus ordbok räknar Nitsch upp följande:

a) oklara grunder för urvalet av ord (till exempel tas konstgjorda ord, individuella nybildningar och ord med ”tvivelaktig polskhet” i beaktande, särskilt olika

¹² Översättning: Liksom varje god sak är Lenkų tarmių žodynas ett mycket användbart verk, inte bara för dem som ingående studerar språk, utan också för en bred krets. Med hänsyn till bearbetningen och mängden material i verket samt det väldiga arbete som lagts ned på det är det det vackraste lagerbladet i Jan Karlowiczs förtjänstkrans och en av hörnstenarna i den polska språkvetenskapen.

Straipsniai / Articles

93

HALINA KARAŠ

lån från Rus’, som ofta används av författare i Storhertigdömet Litauen och Ukraina för att ge sina texter lokal färg, till det lexikon som hör till ”intelligentsians vardagsdialekt”, personnamn och så vidare);

b) materialets geografiska ojämnhet (de östliga dialekterna dominerar, alltför många perifera dialekter som inte härrör från Polens etniska territorier, de västliga dialekterna är svagt representerade, särskilt Storpolens och Schlesiens);

c) avsaknad av en utförlig källförteckning och en karakteristik av källornas språkliga värde (hänvisningar till arbeten eller professionella dialekttexter, värdefulla både innehållsligt och fonetiskt, till icke-professionella men tillförlitliga samlingar, verk av Oscar Kolberg-typ, litterära och vetenskapliga verk samt populära etnografiska arbeten), vilket gör att värdet hos det utvalda lexikala materialet är svårt att fastställa (ibland oklart eller tvivelaktigt);

d) otillräcklig kvalitet hos dessa källor (exempelvis tvivelaktig kvalitet på material hämtat ur sånger, humoristiska dikter och sägner, särskilt från det forna samväldets östra territorium);

e) luckor och inkonsekvens vid lokaliseringen av materialet, olika sätt att citera samma verk samt felaktigheter i citaten;

f) på många ställen en felaktig och ofullständig redogörelse för dialekternas morfologi, som inte gör det möjligt att bilda sig en uppfattning om dessa formers geografiska utbredning, samt ett osystematiskt och ofullständigt syntaktiskt material;

g) avsaknad av förklaringar och hänvisningar till ordbokens struktur (system);

h) ortografiskt kaos, bristande konsekvens i användningen av förenklad citatstavning, inexakta uppteckningar, bristande insikt ”om uppteckningarnas vetenskapliga värde och ignorering av de bättre bland dem, med företräde för de sämre”, samt avsaknad av förklaringar till denna stavning (”reglerna används på olika sätt på olika ställen i ordboken, helt fritt och vårdslöst”, s. 210);

i) alltför många uppslagsord (hänvisningsord), felaktiga former av uppslagsord, som uppstått genom ”en hänsynslös och okritisk hantering av källorna” och ”åsidosättande av fonetiska regler”, s. 215);

j) ett oklart system både inom en enskild uppslagsordsartikel och i hela verket;

k) systemet för ordnandet av betydelser diskuteras inte, och betydelserna hos polysema ord är inte systematiserade.

I slutsatserna skrev Nitsch:

En annan sak är att han åtog sig ett arbete som översteg en enda människas krafter, att han redan vid insamlingen av materialet inte lyckades uppnå fullständighet, än mindre utsätta det för nödvändig kritik, och att hela utförandet i alla avseenden haltar. Jag måste tydligt framhålla denna sida, desto mer som de okritiska lovorden om ordboken är så många, för att vi klart ska inse att man inte kan fortsätta arbeta på detta sätt och att den inte ens för femton år sedan var tillräcklig

94

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

skulle vara, och i dag vore det rentav en anakronism (...). För det var just den fullständiga avsaknaden av metod, rentav föraktet för varje exakt och enhetligt system, som orsakade denna oerhörda mängd inexaktheter i ordboken, vilket gjorde att man aldrig kunde lita på den utan att slå upp källorna. (...) hela företaget var definitivt för tidigt. I många avseenden är detta verkligen fallet, och utan detaljerade systematiska arbeten (...) kan man inte tänka sig att ”bygga upp en dialektkorpus”, vare sig ”storslagen” eller ens blygsam. Därför är det behandlade verket ännu inte någon ”grundval” för denna ”uppbyggnad”. Och ändå är det bra att det finns, bra att vi åtminstone har ett sådant register, som samtidigt visar på de olika bristerna på detta område och behovet av ett annat slags arbete – under 1900-talet – om vi över huvud taget någon gång ska få en ”Thesaurus” över polska dialekter¹³.

Recensenten medgav att verket var alltför tidigt ute, men trots att det förväntas ta ytterligare 40 år att färdigställa den andra vetenskapliga ordboken över alla dialekter (i nuvarande arbetstakt) (Popowska-Tabor­ska 2006: 42), bör vi glädjas åt att ordboken, trots att den är ofullständig, ändå utkom i sin helhet. I detta sammanhang förlorar omdömet uppenbart sitt värde.

Med tiden mildrades omdömena om Ordbok över polska dialekter, och verkets förtjänster lyftes fram och bedömdes utifrån hur väl det motsvarade 1800- och 1900-talens lexikografi.

Senare omdömen, formulerade med ett längre tidsperspektiv, visade att Karlowiczs ordbok är ett vetenskapligt verk, utarbetat enligt 1800-talets lexikografiska praxis och grundat på dåtidens dialektologiska kunskaper. I dag – många år efter den omfattande kritik av ordboken som Nitsch framförde – visar de omdömen som fälls vilken betydelse det undersökta verket har.

Särskilt betydelsefullt var Mieczysław Karaś uttalande. Även om han konstaterade att Karlowiczs ordbok inte erbjuder några nya metodologiska lösningar, betonade han att den på ett adekvat sätt återspeglar forskningsgrunderna vid 1800- och 1900-talens övergång och tydligt framhäver dess betydelse:

Utan tvivel är betydelsen av Słownik gwar polskich mycket stor, och trots många, ofta påtalade brister utgör den ett viktigt led i den polska dialektlexikografins utveckling

¹³ Översättning: En annan sak är att [Karlowicz] tog sig an ett arbete som översteg en enda människas förmåga; inte ens när han samlade materialet lyckades han nå fullständighet, än mindre lägga fram det för kritikerna. Därför var hela arbetet misslyckat ur alla synvinklar. Denna aspekt borde jag ha betonat tydligt; överflödet av okritiska omdömen om ordboken bör hjälpa oss att inse att arbetet inte kan fortsätta på detta sätt. Det är uppenbart att ordboken redan för femton år sedan var ofullständig; i dag skulle den helt enkelt vara anakronistisk [...]. Bristen på metodik, ja till och med åsidosättandet av ett mer exakt eller enhetligt system, ledde till en inexakt ordbok, som man aldrig kan lita på utan att använda källorna. [...] hela projektet var alltför tidigt. I flera avseenden är detta viktigt; utan mer ingående systematiska arbeten [...] kan man inte tänka sig någon ”struktur för en dialektkorpus”, inte ens en mycket blygsam sådan. Det behandlade verket är därför inte någon ”grund” för ”denna struktur”. Men det är bra att [det] finns, bra att vi åtminstone har ett sådant register, som samtidigt pekar på olika brister på detta område och 1900-talets mål – en polsk dialekt-Thesaurus.

Straipsniai / Articles

95

HALINA KARAŚ

ett ögonblick av ojämförlig betydelse. [...] redan medan Karlowiczs verk trycktes insåg man att hans ordbok endast var ett viktigt led i utvecklingen av dialektforskningen, och att den enbart avslutade 1800-talets lexikografiska gärning (Karaś 1961: 363)¹⁴.

Henrika Perzowa formulerade en liknande bedömning 1979. Hon uppmärksammade Karlowiczs roll som pionjär inom den vetenskapliga språkforskningen, hans vetenskapliga koncept för bearbetning av dialektordförrådet och de möjligheter som då fanns att sammanställa en sådan ordbok (Perzowa 1979: 434–435).

10. MODERNA STUDIER AV JANO KARLOVIČIUS POLSKA DIALEKTORDOK

Moderna studier av Karłowiczs Polska dialektordbok visar hittills förtigna förtjänster hos verket, utan att förneka dess uppenbara brister och samtidigt diskutera orsakerna till dem. Elżbieta Koniusz, som undersökte det historiska Litauens ordförråd i Karłowiczs Polska dialektordbok, framhöll att en objektiv bedömning av detta verk måste göras utifrån den epok då det tillkom. Om Karłowicz hade beslutat sig för att ändra verkets koncept, som han tidigare hade övervägt och redan börjat förverkliga, samt välja ut och komplettera källmaterialet, skulle ordboken aldrig ha blivit skriven. Karłowiczs ”samling” betraktas av nutida användare, trots vissa brister och med avseende på geografisk täckning, som användbar och inte som en ”anakronistisk ordlista” (Koniusz 2001: 78–79).

På liknande sätt bedömer Joanna Okoniowa (Joanna Okoniowa), chefredaktör för den nya Ordbok över polska dialekter vid Vetenskapsakademien, Karlovičiaus verksamhet positivt och påpekar att ”generationer av forskare har hämtat och hämtar fortfarande inte bara rikt material från honom, utan också inspiration och idéer till tolkningar”. När hon talade om Nitschs kritiska recension betonade hon att auktoriteten hos den polska vetenskapliga dialektologins grundare var så stor att ”den förolämpande och på många ställen negativa bedömningen länge ’fastnade’ vid Karlovičiaus ordbok”. Först på senare tid har intresset för Ordbok över polska dialekter åter väckts, som en undervärderad källa för språkvetenskaplig forskning (Okoniowa 2003: 249).

De ovan återgivna bedömningarna av Karłowiczs Polska dialektordbok visar hur hänsynen till den epok då verket tillkom, ett längre tidsperspektiv och erfarenheterna från arbetet med en ny polsk dialektordbok enligt Nitschs koncept, som senare ändrades av Mieczysław Karaś, chefredaktör för den statliga vetenskapsakademins polska dialektordbok, och hans

¹⁴ Översättning: Utan tvivel är Polska dialektordbokens betydelse enorm och trots de många, ofta framhävda bristerna är den mycket viktig för den växande polska dialektlexikografin. [...] När Karłowiczs verk trycktes insåg man att hans ordbok utgör ett viktigt skede i dialektforskningens utveckling och fullbordar lexikografins landvinningar från just 1800-talet.”

96

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenkų tarmių žodynas – lūžio žodynas

anhängare påverkade uppfattningen om detta verk. Detta visar hur i grunden orättvis och kränkande Nitschs recension var, trots att hans väsentliga kommentarer och vetenskapliga slutsatser var välgrundade utifrån en ny epok inom vetenskapen och ett nytt koncept för en dialektordbok. Recensenten ägnade vid bedömningen av ordboken otillräcklig uppmärksamhet åt grundläggande faktorer, såsom den dåvarande lexikografiska praxisens och den dåvarande dialektologiska forskningens tillstånd vad gäller polska folkdialekter, det pragmatiska synsättet att färdigställa ordboken så snabbt som möjligt, materialets alltför stora omfattning för att kunna redigeras av en enda person och så vidare. I dag värderas ordboken och dess upphovsman med rätta, och man framhåller att Karłowiczs ordbok alltjämt är en viktig, ovärderlig hjälp vid studiet av dialektordförråd och att den, efter kontroll, är en källa till den nya Polska dialektordboken vid den statliga vetenskapsakademin. Karłowicz såg med rätta i den ”grunden till den underbara strukturen hos våra dialekters kodex”.

* * *

Avslutningsvis är det värt att erinra sig Stefan Żeromskis synnerligen träffsäkra och välformulerade åsikt om Karłowiczs förtjänst för den polska dialektologins utveckling, uttryckt i verket Snobizm i postęp:

Jan Karłowicz gjorde utomordentliga insatser för dialektologin. Han såg inte bara till att ”Słownik gwar polskich” gavs ut, utan lyckades också finna och uppmuntra en hel rad medarbetare som, tack vare hans initiativ och ledning, började samla in material och sammanställa lokala ordböcker. På Jan Karłowiczs tid fanns det en formell intellektuell rörelse, man kunde se en ”strömning” inriktad på folklivsforskning och insamling av folkdialekter (enligt: Karaś 2011: 92–93)¹⁵.

LITERATŪRA

Brückner Aleksander 1904: Prace słownikowe. – Życie i prace Jana Karłowicza (1836–1903). Książka zbiorowa wydana staraniem i nakładem redakcji „Wisły”. Warszawa, 165–176.

Bystroń Jan 1926: Wstęp do ludoznawstwa polskiego. Lwów.

Cygan Stanisław 2009: Mniej znane „dawne” quasi-kwestionariusze do badań dialektów polskich. – Poradnik Językowy 9, 59–75.

¹⁵ Vertimas: Ypatingus nuopelnus dialektologijai pelnė Janas Karlovičius. Jis ne tik išleido Lenkų tarmių žodyną, bet ir sugebėjo surasti ir paskatinti daugelį darbuotojų, kurie jo iniciatyva ir jam vadovaujant pradėjo kaupti medžiagą ir sudarinėti vietinius žodynus. Jano Karlovičiaus laikais vyko akivaizdus protų judėjimas, buvo matoma etnografijos ir liaudies tarmių kaupimo „srovė“ (pagal: Karaś 2011: 92–93).

Straipsniai / Articles

97

HALINA KARAŚ

Dobrzycki Stanisław 1904: Zdobycze językoznawstwa polskiego. – Poradnik Językowy 50–52.

F1135-10-: Lietuvos valstybės istorijos archyvas, Jano Karlovičiaus fondas.

Karaś Halina 2010: Polskie słowniki gwarowe – dzieje, typologia, metody opracowania. – Poradnik Językowy 4, 72–104.

Karaś Halina 2011: Polska leksykografia gwarowa. Warszawa: Uniwersytet Warszawski.

Karaś Halina 2012: O potrzebie badań nad życiem naukowym przełomu XIX i XX wieku. Jan Karłowicz jako animator ówczesnego „ruchu umysłowego”. – Poradnik Językowy 5 (atiduotas spaudai).

Karaś Mieczysław 1961: Z historii badań nad słownictwem gwarowym. – Język Polski 41(3), 161–180; 41(5), 355–369.

Karłowicz Jan 1878: Przyczynki do projektu wielkiego słownika. – Rozprawy i Sprawozdania z Posiedzeń Wydziału Filologicznego Akademii Umiejętności IV/1876, s. XIV–XCIV.

Karłowicz Jan 1871: Poradnik dla zbierających rzeczy ludowe, napisał dr. Jan Karłowicz, Warszawa.

Kaupuž Anna, Smułkowa Elżbieta 1984: Nieznane prace Jana Karłowicza o języku polskim na Wileńszczyźnie. – Studia nad polszczyzną kresową 3, red. J. Rieger, W. Werenicz, Wrocław–Warszawa, 82–90.

Koniusz Elżbieta 1996: Polszczyzna wileńska w „Słowniku gwar polskich“ Jana Karłowicza. – Wilno i Kresy północno-wschodnie 3, Polszczyzna kresowa, red. E. Feliksiak i B. Nowowiejski, Białystok, 125–141.

Koniusz Elżbieta 2001: Polszczyzna z historycznej Litwy w „Słowniku gwar polskich“ Jana Karłowicza. Kielce: Wydawnictwo Akademii Świętokrzyskiej.

Koniusz Elżbieta 2005: Jan Karłowicz jako językoznawca, etnograf i folklorysta – w setną rocznicę śmierci (1836–1903). – Studia Filologiczne Akademii Świętokrzyskiej 18, Kielce: Wydawnictwo Akademii Świętokrzyskiej, 7–17.

Koniusz Elżbieta 2005a: Dziedzictwo kulturowe Wielkiego Księstwa Litewskiego w pracach leksykograficznych Jana Karłowicza. – Kultura i języki Wielkiego Księstwa Litewskiego, red. Maria Teresa Lizisowa. Kraków: Collegium Columbinum, 145–159.

Koniusz Elżbieta 2008: Wyrazy ekspresywne z historycznej Litwy w „Słowniku gwar polskich“ Jana Karłowicza. – Annales Academiae Paedagogicae Cracoviensis. Studia Linguistica 4, red. M. Karamańska, E. Młynarczyk, E. Stachurski. Kraków: Wydawnictwo Naukowe Akademii Pedagogicznej, 179–186.

Kryński Adam Antoni 1904: Jan Karłowicz jako językoznawca. – Życie i prace Jana Karłowicza (1836–1903). Książka zbiorowa wydana staraniem i nakładem redakcji „Wisły”, Warszawa, 120–164.

98

Acta Linguistica Lithuanica LXVII

Jano Karlovičiaus indėlis į dialektologijos tyrimus. Lenky tarmių žodynas – lūžio žodynas

Leszczyński Zenon 1998: O dziewiętnastowiecznych początkach dialektologii polskiej. – Teoretyczne, badawcze i dydaktyczne założenia dialektologii, red. S. Gala. Łódź, 69–75.

Łoś Jan 1904: Znaczenie „Słownika gwar polskich”. – Życie i prace Jana Karłowicza (1836–1903). Książka zbiorowa wydana staraniem i nakładem redakcji „Wisły”, Warszawa, 176–180.

Nehring Władysław 1901: Jan Karłowicz, „Słownik gwar polskich“. Tom pierwszy A do E. 1900, str. 455, 8-e. – Materiały i Prace Komisji Językowej Akademii Umiejętności w Krakowie 1(1), 161–164.

Nitsch Kazimierz 1911: Recenzja „Słownika gwar polskich“ J. Karłowicza. – Wybór pism polonistycznych 4. Pisma dialektologiczne. Wrocław-Kraków, 1958, 195–225.

Nowowiejski Bogusław, red., 2009: Dziewiętnastowieczne słowniczki gwarowe z Polski północno-wschodniej. Białystok.

Okoniowa Joanna 2003: Jan Karłowicz. W setną rocznicę śmierci. – Język Polski 83(4–5), 246–250.

Okoniowa Joanna 2006: Stan obecny perspektywy ogólnopolskiego słownika gwarowego. – Studia Dialektologiczne 3, red. J. Okoniowa. Kraków, 11–19.

Okoniowa Joanna 2012: Słownik gwar polskich Jana Karłowicza. Dziedzictwo. Inspiracje. Wyzwania. – Prace Filologiczne (atiduotas spaudai).

Perzowa Henryka 1979: Jan Karłowicz jako dialektolog. – Poradnik Językowy 9, 426–436.

Popowska-Taborska Hanna 2006: Obecny stan prac nad „Słownikiem gwar polskich“. – Studia Dialektologiczne 3, red. J. Okoniowa. Kraków, 21–22.

Rutkowska Krystyna 2012: Zasługi Jana Karłowicza dla języka i folkloru litewskiego. – Poradnik Językowy (atiduotas spaudai).

Sawaniewska-Mochowa Zofia 2003: Polscy miłośnicy języka i folkloru litewskiego w XIX wieku. – Acta Baltico-Slavica 27, 73–95.

Sawaniewska-Mochowa Zofia 1990: Poradnik Jana Karłowicza jako źródło poznania potocznej polszczyzny północnokresowej. Słownictwo. Warszawa: Uniwersytet Warszawski.

Urbańczyk Stanisław 1993: Dwieście lat polskiego językoznawstwa (1751–1950), Kraków: Polska Akademia Umiejętności.

Woźniak Kazimierz 2000: Stan polskiej leksykografii gwarowej pod koniec XX wieku. – Słowiańskie słowniki gwarowe, red. Hanna Popowska-Taborska. Warszawa, 17–51.

ŻiPJK 1904: Życie i prace Jana Karłowicza (1836–1903). Książka zbiorowa wydana nakładem i staraniem „Wisły“, Warszawa.

Straipsniai / Articles

99

HALINA KARAŚ

Jan Karłowicz’s contribution to dialectology. Słownik gwar polskich [Dictionary of Polish Dialects] as a breakthrough project

SUMMARY

The paper discusses the contribution of Jan Karłowicz (1836–1903) to the development of Polish dialectology, and presents the “Dictionary of Polish Dialects” as a major breakthrough in the Polish dialectal lexicography. Jan Karłowicz, who has been long fiercely, though unjustly, criticized as a linguist (lexicographer and dialectologist), is currently re-discovered and esteemed as an organizer of scientific life. Karłowicz’s contribution to the research on dialects is much more serious than what it has hitherto been considered, and it involves an aspect of his work that has been scarcely emphasized and appreciated; namely, ethnographical and dialectological field studies that he initiated and organized.

His organizational work is attested in the prolific correspondence preserved e.g. in the Lithuanian State Historical Archives. It exemplifies Karłowicz’s co-operation with both professional scientists and laymen (enthusiasts of folklore, dialects and of broadly understood folk culture) as far as collecting ‘folk objects’ is concerned. The majority of his co-operators worked for the ethnographical journal “Wisła” that was edited by Karłowicz, and wrote articles devoted to folk culture, as well as compiled dialectal dictionaries of particular villages or small regions. Thus, the Vilnius archives mirror vividly Karłowicz’s work as an organizer and collector of information on both Polish and – what is important – Lithuanian dialects. His contribution to the Lithuanian studies and Lithuanian dialectology has hitherto been little acknowledged, nonetheless currently this aspect of his work is much more often pointed to.

Undoubtedly, Karłowicz’s major dialectological work is Słownik gwar polskich (1900–1911) [Dictionary of Polish Dialects] which has begun a new era in the history of the Polish dialectal lexicography. Though it still draws on previously published dictionaries, it can be described as a breakthrough project that marks the ending of the second period of the Polish dialectal lexicography and opens a new one. This conclusion is based on two features of Karłowicz’s dictionary. Firstly, as compared to previously complied dictionaries, its content and source data are immense. Secondly, it’s the first complete Slavonic dictionary (and actually the only one) covering all the dialects (except for the emigrant ones), although with a variable degree of precision. While many shortcomings of the dictionary have been pointed to from the day of its publication, it remains a valuable source of information on dialectal vocabulary. The paper discusses mainly the content of the dictionary, its sources, concept, methodology applied, as well as various opinions on the dictionary.

Įteikta 2012 m. rugsėjo 26 d.

HALINA KARAŚ

Varšuvos universitetas, Lenkų kalbos institutas

Krakowskie Przedmieście g. 26/28, 00-927 Warszawa, Polska

[email protected]

100

Acta Linguistica Lithuanica LXVII