JÜRGEN UDOLPH Centrum för namnforskning – Göttingen Niedersachsiska vetenskapsakademien i Göttingen ORCID-id: orcid.org/0000-0002-8475-7857

Vetenskapliga forskningsområden: historisk lingvistik, hydronymer, ortnamn, släktnamn.

DOI: doi.org/10.35321/all90-03

NAMNET LEIPZIG OCH DEN GERMANSKA LJUDSKIFTNINGEN

Namnet Leipzig och den germanska konsonantförskjutningen

ANNOTATION

Denna artikel behandlar etymologin hos ortnamnet Leipzig. Länge antog man att det slaviska ordet lipa ’lind’ utgjorde grunden. En noggrannare granskning av historiska stavningar som Libzi med flera, framför allt hos Thietmar av Merseburg, som behärskade slaviska, ledde till en korrigering av etymologin. Man har emellertid hittills inte beaktat om germanska stammar lärde känna detta namn före eller efter den första, eller germanska, ljudskiftningen. Detta är avgörande för frågan om vilken indoeuropeisk ordgrupp som kan betraktas som grund för ortnamnet.

NYCKELORD: Leipzig, ortnamn, germansk ljudskiftning, etymologi.

ANNOTATION

Artikeln behandlar etymologin hos ortnamnet Leipzig. Till en början ansåg man allmänt att det slaviska ordet lipa ’lind’ utgjorde dess grund. En närmare granskning av historiska stavningar, särskilt sådana som anförs av Thietmar av Merseburg, som behärskade slaviska, såsom Libzi och andra, ledde emellertid till en omprövning. Trots detta har man hittills inte ägnat någon uppmärksamhet åt om germanska stammar upptog detta namn före eller efter den germanska ljudskiftningens början. Denna aspekt är avgörande för att fastställa vilken indoeuropeisk ordgrupp som kan betraktas som grund för ortnamnet.

NYCKELORD: Leipzig, ortnamn, germansk ljudskiftning, etymologi, indoeuropeiska.

70

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

INLEDNING^¹

I årtionden hävdades antagandet att ortnamnet Leipzig hade uppstått ur slav. *Lip-skent och kunde förbindas med det i de slaviska språken väl belagda ordet lipa ‘lind’. Denna tes genomsyrade namn- och historieforskningen sedan början av det vetenskapliga studiet av geografiska namn och företräddes ännu till slutet av 1900-talet. Man behöver bara nämna arbetena av Ernst Eichler, Hans Walther (1986: 165) och Dieter Berger (1999: 180). Den sistnämnde sammanfattar tolkningen på följande sätt: ”Namnet 1459 Leipczigk, 1350 Lipzcik, 1213 Lipzc, Lipz är förtys­kat från slav. *Lipč eller *Lip´sk[o], namnet på den sorbiska bosättningen (1012/18 in urbe Libzi vocata = i den stad som kallas Libzi. Detta namn hör samman med asorb. lipa ‘lind’ och betyder ‘plats där lindar växer’.“

En vändpunkt för denna uppfattning kom när man närmare började uppmärksamma de äldsta beläggen för ortnamnet, framför allt hos Thietmar av Merseburg (975/76–1018), som uppenbarligen hade kunskaper i det slaviska språket/de slaviska språken.

1. THIETMARS BELÄGG OCH KORRIGERINGEN AV DEN TIDIGARE UPPFATTNINGEN

Den här skisserade uppfattningen var oomstridd fram till för omkring 25 år sedan. En vändpunkt inträdde när man närmare granskade den äldsta namntraditionen: dit hör också det av D. Berger nämnda belägget från 1012/18 Libzi, som härrör från Thietmar av Merseburg, vilken tillskrivs goda kunskaper i det slaviska språket. De historiska beläggen med -b ledde till en revidering av den slaviska lipa/lind-etymologin.

Denna i dag spridda revidering av den äldre Lipa-förklaringen, där man utgår från en ansats Lib och inte Lip(a), bygger på en noggrann

^¹ Tankarna kring ortnamnet Leipzig, där jag fick arbeta med namnforskning i nästan tio år, förde mig också tillbaka till den tiden. Det var för mig de vetenskapligt mest glädjande åren, som också tack vare det fruktbara samarbetet med de ännu levande Leipzigska namnforskarna Dietlind Kremer (som jag har stått i särskild tacksamhetsskuld till), Karlheinz Hengst och Walter Wenzel kunde utformas så framgångsrikt.

Straipsniai / Articles

71

JÜrGEN UDOLPH

beaktande av de historiska beläggen för ortnamnet, som Berndt Koenitz (2016: 443–446) har sammanställt. Jag återger här de äldsta:

1015 (1015/18) in urbe Libzi vocatur (Thietmar VII 25) 1017 (1017/18) ecclesia in Libzi (Thietmar VII 66) 1017 (10/17/18) in urbe Libizi vocatur (Thietmar/Corveyer Handschrift VII 25) 1021 (Kopie um 1300, spätere totale Fälschung) oppidum Libziki (UB Merseburg 60) 1050 (Kopie 1427–30) in burcuardo Libizken (UB Merseburg 71) 1080 (Kopie um 1150) usque Libiz (Annales Pegavienses 241) 1088/89 (Kopie um 1150) Libiz oppidum (Annales Pegavienses 266) 1165/70 (Kopie um 1215) Lipz (Codex diplomaticus Saxoniae I 2,372; II 8,2) 1185 Albertus de Libz et frater suus burzlaus (Codex diplomaticus Saxoniae I 2,510) 1190 (Actum et datum) in Lipz (Codex diplomaticus Saxoniae I 2,560) 1195 in Lipzk (Codex diplomaticus Saxoniae I 2,561) 1200 in civitate nostra Lipz (Codex diplomaticus Saxoniae I 3,48) 1210 (Kopie um 1229) civitatem Lipczk (Codex diplomaticus Saxoniae I 3,148) 1212 apud Libuiz fundavit (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,1) 1213 in Lipz, Lipzc (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,2; II 9,3) 1215 in Lipz (Codex diplomaticus Saxoniae I 3,207) 1216 Lipzenses, –ium, –ibus (Codex diplomaticus Saxoniae II 8,3) 1216 Johannes miles de Lipzc (UB Merseburg 162) 1217 in civitate Lipzc (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,4) 1219 quod ipse apud Lybzek fundavit (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,6) 1220 Lipz (2x) (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,7) före 1221 Lipzensi, in Lipzc (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,8) 1221 advocatus de Lipz (Codex diplomaticus Saxoniae I 3,289) 1221 in Lipzc (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,8) 1222 in Lipcz (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,8) 1222 de Lipzk (Codex diplomaticus Saxoniae II 1,92) 1224 Eckehardus prepositus de Lipz (UB Merseburg 185) omkring 1225 Libzke, Lipzke (Eike von Repgau, Sachsenspiegel) 1229 civitas Lipczk (Codex diplomaticus Saxoniae I 3,148) 1231 in Lipz (Codex diplomaticus Saxoniae II 10,3) 1232 Lipzic (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,10) 1236 Lipzk, Lipzc (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,11) 1240 Lipzik (3x) (Codex diplomaticus Saxoniae II 9,13) 1248 Lipzc (Codex diplomaticus Saxoniae II 10,10)

72

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

1252 i Lipzk (Codex diplomaticus Saxoniae II 1,162) 1255 i Liptzk (Codex diplomaticus Saxoniae II 8,4) 1259 civitas Lipz (Codex diplomaticus Saxoniae II 10,12) 1268 Lypzrk (Codex diplomaticus Saxoniae II 8,6 ff.)

Här kan man avbryta. Den fortsatta traditionen uppvisar endast då och då en -b--stavning. Denna förteckning motsvarar i huvudsak de likaså omfattande samlingarna av historiska belägg hos Walther (2009: 12–14) och Eichler, Walther (2010: 129 f.).

Den nya synen på saken företräddes till en början framför allt av E. Eichler och K. Hengst. Nedan ger jag en översikt över förloppet av de korrigeringar som framför allt gjordes av namn­forskare från Leipzig.

I ett föredrag i Leipzig år 2000 hänvisade K. Hengst (meddelande från Eichler 2001: 28, anm. 26; även utförligare behandlat hos Hengst 2010: 134) till betydelsen av -b--stavningarna och utvecklade senare även detta skriftligen (Hengst 2003: 165 f.): ”Det aktuella forskningsläget är ett annat: De tidiga diplomatiska beläggen för Leipzig pekar efter en ingående granskning snarare på en ursprunglig förslavisk form för ett vattennamn till en indoeuropeisk-gammaleuropeisk bas *leibh- [...] och vidare [...] För en utförlig behandling av denna rot, se Udolph 1990, 136–139.” I detta sammanhang hänvisar K. Hengst till bidraget av E. Eichler (2001: 28 f.), där denne på grundval av de tidiga -b--formerna likaså drar slutsatsen att det rör sig om en förslavisk ansats *Libьcь > Lib’c, uttalat Lip’c, ”som kan knytas till en indoeuropeisk-gammaleuropeisk rot *leib/*līb och som ytterst pekar på urgermanska *lei-/lēi- ‘gjuta, flyta, droppa’.” E. Eichler hänvisar, liksom K. Hengst, beträffande denna rots appellativa bestånd till Jürgen Udolph 1990: 136 ff.

Dessa uppfattningar införlivades sedan också 2001 i Historisches Ortsnamenbuch von Sachsen (HONBS I 577 ff.): ”De äldsta skrivningarna med *Lib kan hänvisa till en aeur. (idg.) rot *lei(b)- ‘gjuta, flyta’ och således bygga på ett vattennamn *Lei-b, som slaviserades till *Lib och utvidgades med slaviska suffix som -ьc- (-ьc eller -ica). Ortnamnet skulle därefter ha ombildats med det slaviska suffixet -sk och anslutits till slav. *lipa ‘lind’: fornslav. *Lip’sk(o) till *lipa ‘lind’ + suffixet -skъ- ‘lindort’. De äldsta beläggen tillåter emellertid också en annan grundform med samma betydelse, nämligen fornslav. *Lip’c, äldre *Lipьcь. Genom diftongering av i i stamsyllaben och inskjutning av ett i mellan sibilanterna och -k-suffixet uppstod det nuvarande officiella namnet.” Denna uppfattning fick sedan stor spridning; den motiveras utförligt hos Walther (2009: 14), där man antar att ”namnförändringen från *Lib(i)z > *Lip’sk först inträdde under den sista tredjedelen av 1100-talet,”

Straipsniai / Articles

73

JÜRGEN UDOLPH

dvs. efter stadens grundläggning omkring 1165, [ska ha] inträffat.” Uppfattningen återfinns också i den motsvarande uppslagsartikeln i Deutsches Ortsnamenbuch (2012: 359) och hos Eichler (2007: 82), som betonar: ”Eftersom Thietmar von Merseburg återger de slaviska ljudformerna mycket noggrant och de äldsta skrivningarna uppvisar –b–, måste man räkna med en gammal vattenbeteckning *Lib, som även på andra håll i Europa är spridd i vattennamn och som också kan föreligga här, liksom vattennamn i detta område såsom Luppe, Parthe, Pleiße osv. uppenbarligen är av indoeuropeiskt ursprung.”

Walther 2009 ger en översikt över diskussionen i Leipzig, där framför allt E. Eichler, K. Hengst och H. Walther deltog. Man korrigerade den tidigare förklaringen, som framför allt bygger på namn­belägg med –p–, och utvecklade på grundval av de tidiga källbeläggen med –b– den ovan redan nämnda etymologin, som ledde till en rot *leibh (denna ansats måste emellertid justeras vad gäller rotens slutljud; se vidare nedan).

En utförlig framställning av namnproblematiken, inklusive den nya tolkningen och ytterligare nya synpunkter, ges slutligen av Walther 2009 och Eichler, Walther (2010: 129–133). De senare förmodar bakom ansatsen Libl̥[z snarare inte ett vattennamn utan ”ett vattenrikt, sankt, lerigt område” och framhåller kraftigt vattenrikedomen i området kring Leipzig. Några sidor längre fram hänvisade även Hengst (2010: 135) till ”det vattenrika Leipziger landskapet”.

2. EN MOTREAKTION: KAN MAN INTE, MED BEAKTANDE AV –B–-SKRIVNINGARNA, ÄNDÅ GÖRA EN SLAVISK ETYMOLOGI SANNOLIK?

Naturligtvis kan man försöka – och det har man också gjort – att förklara namnet Leipzig ur slaviskan, med beaktande av de gamla beläggen med –b–, såsom Libzi, Libizi osv. K. Hengst diskuterade denna möjlighet redan tidigt och anmärkte (Hengst 2010: 135): ”Frågan uppstår alltså på nytt om slaviskan över huvud taget erbjuder en möjlighet att förklara b-formerna i den tidiga traditionen av ortnamnet Leipzig.” Han diskuterar flera slaviska rötter som under vissa omständigheter skulle kunna komma i fråga, men drar slutligen följande slutsats (2010: 137): ”Ortnamnet Leipzig står för en förmodad utgångsform fornslav. *Lib-c i det fornslaviska språkområdet som ett fullständigt särfall.”

74

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Samma uppfattning företrädde Walter Wenzel (2017: 171): ”Eftersom ingen rot *lib som skulle kunna komma i fråga för namnet kunde beläggas i slaviskan, rekonstruerade [...] Karlheinz Hengst ett germanskt namn *Libja ’ort i ett flodvattenrikt område’.” Slaverna övertog enligt W. Wenzel namnet, ”varvid de integrerade det i det slaviska namnsystemet och försåg det med suffixet urgerm. *-bsъ. På så sätt uppstod *Libъskъ, efter bortfallet av de reducerade vokalerna *Libsk, och därav sedan genom assimilation av b till s *Lipsk” (ibid.).

Mot denna och liknande uppfattningar invände B. Koenitz (2016) kraftfullt i Namenkundlichen Informationen, vilket redan framgår tydligt av titeln på hans bidrag: ”Leipzig – namnets ursprung är rent slaviskt!” Koenitz utgår – i enlighet med den nyare forskningen – från de belägg som innehåller -b och ser i dem en gammalsorbisk grundform *Libci/*Libce, bildad som plural av en invånarbenämning på grundval av *libc ’en mager, svag, späd människa’.

Han försöker underbygga denna förklaring dels genom en rad tjeckiska Ortsnamen med liknande struktur och jämförbar semantik, dels genom historiska belägg för roten *lib i flera slaviska språk. Dessutom betvivlar Koenitz att senare former av namnet, som innehåller -zik-, -zk, -zigusv., ursprungligen återspeglar suffixet -sk. Det skulle snarare röra sig om en tidig alternativ diminutivform *Libcky, som utvidgar toponymets karaktär av smeknamn, medan formerna Lipsk, Lipsko i modern polska, sorbiska och tjeckiska förmodligen är resultatet av tolkningen av (skrivna och talade) germaniserade former från 1300-talet.

I detalj talar 5 punkter mot tolkningen med ett -b-innehållande Ansatz:

1. Thietmars tvåfaldiga notation <Libzi> tillåter ingen slutsats om namnformen *Libc.

2. Beläggen Libziki, Libizken hos Thietmar ser starkt ut som slaviska pluralformer.

3. Möjligheten av en slavisk etymologi prövades endast mycket flyktigt och avfärdades förhastat till förmån för ett förslaviskt, endast rekonstruerat (germanskt) vattenord.

4. Uppenbarligen begränsades också sökandet i det slaviska språkmaterialet från början till aspekten av den potentiellt namngivande – framför allt den ”flodvattenrika” – terrängen.

5. En härledning från en personbeteckning respektive ett personnamn togs inte i beaktande.

Straipsniai / Articles

75

JÜRGEN UDOLPH

Koenitz’ eget förslag består, som redan nämnts, i att sätta ortnamnet i samband med en (slavisk) personbeteckning. Libzi ska förklaras som Libči och förbindas med en ursprunglig nominativ plural *Libci till fornserbiska *libc < *libcь ’magra, svaga [el. dyl.] person’ eller liknande. Ett jämförelsenamn utgörs enligt Koenitz av det tjeckiska ortnamnet Slabce < *Slabbcь/ *Slabbce till tjeckiska slabec ’svagling’.

K. Hengst tog kort därefter ställning till denna uppfattning och betonade först att ”i den slaviska toponymien från Rügen till Svarta havet samt mellan Ural och nordöstra Bayern [...] finns inget jämförbart geografiskt namn med en bas *lib”, och att det därför sannolikt är så att slaverna övertog namnet och inte skapade det (Hengst 2016: 462). I den fortsatta delen av sin artikel diskuterar han frågan huruvida ett slaviskt geografiskt namn eller bosättningsnamn med historisk tradition kan återfinnas, med hjälp av vilket förekomsten av slaviskt *lib inom det toponymiska området skulle kunna beläggas. Den urgammalslaviska roten *libb med den skiftande betydelsen ’svag, oansenlig, mager, fettsnål’ samt med olika motsvarigheter i de enskilda slaviska språken har sedan omkring ett sekel varit välkänd som ett arv från urgammalslavisk tid. ”Vad som emellertid fortfarande saknas är ett toponym som motsvarar just detta *libb. Om forskningen kan hitta ett sådant, ökar plötsligt sannolikheten att även den ursprungliga slaviska namnformen för vårt nuvarande namn Leipzig kan förbindas med detta och att det således rör sig om ursprungligen slavisk namnbildning” (a.a.: 463). Men trots denna begränsning accepterar K. Hengst i huvudsak B. Koenitz’ förslag och ser däri ”en hållbar slavisk utgångsform för ON Leipzig” (a.a.: 475).

Denna uppfattning följs i huvudsak även av W. Wenzel (2016) i ett kort bidrag. Han anser liksom B. Koenitz antagandet om en germansk och/eller slavisk sammansättning *Libьcь eller *Libьsk(o) ’ort i ett område med rikligt förekommande flodvatten’ vara tvivelaktigt och accepterar dess fornserbiska ansats *Lib́cě ’bosättning för de svaga, ynkliga’ till en urgammalslavisk ansats *libь ’svag, mager, sjuklig’ eller också ’en familjs bosättning’ Libьc´ med *Libьcь som personnamn. Denna tolkning stöds vidare av de ryska efternamnen Liba, Libov och med beaktande av de tjeckiska ortnamnen Studce, Trubce, Chylec osv. är en ansats *Libčě ’bosättning för de svaga’ som öknamn snarare att anta än ’bosättning för familjen Libьc´’.

Men frågan uppstår: övertygar en slavisk etymologi med ansatsen *Lib-?

Det är med hög sannolikhet tvivelaktigt därför att jämförelsenamn saknas. Koenitz (2016: 441 har med rätta hänvisat till att den tidigare allmänt accepterade förbindelsen av namnet

76

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Leipzig med slaviska lipa ’lind’ ”stöddes av tillräckligt många andra ON i den slaviska omgivningen (tjeckiska, polska, hög- och lågsorbiska, polabiska, jfr Hey 1893: 250)”. Man måste emellertid också fråga sig om detta gäller även i fallet Leipzig (från en ansats med -b-). Därför har också från annat håll upprepade gånger hänvisats till avsaknaden av övertygande slaviska jämförelsenamn; jfr Hengst 2010: 137 och Wenzel 2017: 171. Detta problem försökte B. Koenitz bemöta genom att hänvisa till möjliga namnparalleller.

För att komma fram till ett övertygande svar är det meningsfullt att ta del av en samling geografiska namn som varit fritt tillgänglig på internet i omkring två år. Jag har upprepade gånger hänvisat till denna samling med omkring 450 000 namn, som till stor del är av slaviskt ursprung (jfr t.ex. Udolph 2021, 2022, 2022a, 2023). Den finns tillgänglig på internet på sidan https://adw-verwaltung.uni-goettingen.de/ortsnamen/images_lightbox.php. Det är lämpligt att där söka efter slaviska geografiska namn som skulle kunna hänvisa till en ansats Lib och därmed kunna ge ledtrådar till en möjlig slavisk etymologi. Utfallet är betydande. Här följer en förteckning över de flesta av de där nämnda namnen:

Lib, Liba/Libauа, Libče/Libči, Libec, Libeč, Liběč, Liběchov/Libín, Libeň, Libchava/Libchavy, Libice/Libici, Libkov, Libno, Libouň, Liban, Libanovo, Libanja, Libarna/Livorno/Liburni/Liburnia, Libawa, Libbehne/Libenow, Libbich, Libčice, Libčany, Libě, Liběčhovka, Libeč, Libědice, Libehna, Libeličě, Libějice, Libelose, Libelj, Libenica, Libenka, Libenize, Libeniczа, Libera, Liber, Liberec, Liberk, Liběšice, Libeš, Libešovice, Libetova, Libětice, Libhošť’, Libigž/Libiažka/Libigž/Libienz, Libice, Libič, Libice, Libič, Libichowa, Libingen, Libina, Libiszka, Libišany, Libiš, Libiv, Libitz, Libnitz, Libniza, Liboň, Liboměřice, Libosváry, Libova, Libouchec, Libovište, Libovia, Libow See/Libowe See, Libová, *Libovl, Libow See, Libovje, Liboviža, Libovište, Libra, Libražd, Librantowa, Librówka, Libřice, Libri, Libuchova/Libuchovka, Libusza/Libuszka, Libuše, Libušin.

Så långt förteckningen över de namn som finns registrerade i den nämnda internetfilen. Överflödet visar tydligt att antagandet att ortnamnet Leipzig skulle kunna återföras på en slavisk ansats med -b inte alls har prövats mot det tillgängliga ortnamnsmaterialet. Den här flera gånger nämnda internetfilen måste användas.

En granskning av de talrika namnen visar emellertid nu att antalet av dem som skulle kunna stå i samband med den antagna slaviska ansatsen för Leipzig minskar avsevärt. Det är inte möjligt att här lägga fram en fullständig analys av samtliga namn, men olika grupper kan urskiljas, vilka av helt olika skäl

Straipsniai / Articles

77

JÜRGEN UDOLPH

inte kan sättas i något samband med ansatsen *Liběče ’de svagas, de eländigas bosättning’ eller ’en familjs bosättning’ Libčć med *Libъcь som personnamn.

Vid uppräkningen av namnen anger jag inga närmare källbelägg; samtliga kan konsulteras och kontrolleras i internetfilen.

Följande grupper kan urskiljas:

1. Följande namn är bildade med andra suffix, varför ett samband förefaller föga sannolikt: L ibanovo, ortnamn i Makedonien (Vasmer 1970: 206); Liebelose, Libelose, vattennamn i Horst (Ostpommern), 1180, 1208 Niflose, 1618 LeweloseFluss (Bosse 1939).

2. Följande namn har annat ursprung eller är avledda av personnamn: Libbich, tyskt namn (Gansleweit 1982: 190 f.); Liberec/Reichenberg, Liberk, Libochová Dolní und Horní, villam Lubchow, Lybochau, Libochovice, Libuchová, Libuchovka, Libusza, Libuše, Libušin, Liebiezka, Libiszka, Libíšany, Libšany, Libív, Liběvi, Libievi, Lubiana, Libbehne, Llaben, Libene, Libražd, Librantowa, Parambam Elbrandi, de Poramba, Poręba Elbranda, Hildebranda, Librówka, Liber, Libań, *Lebán ja, Libějice, Lubějovici, Libějovici, *Libějovice, Libouchec, Lupuche (Profous 1949: 600 f.).

3. I länder som i dag eller tidigare varit bebodda av slaver är ort- och vattennamn vanliga, vars yngre former med Lib går tillbaka på utvecklingar ur L(ъ)ub (även redan berört av Hengst 2009: 26). Här kan nämnas: Liběchov, Libín, Liběchovka, Libín, Liba, för vilka äldre former talar för en ansats *Lub.

78

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Detta gäller också för vissa tjeckiska, mähriska och slovakiska ortnamn som Libeň (utförligt om detta hos Profous 1949: 581), vidare Libchava, Libchavy, Libčány, Libědice, Liběšice, Libice, flera orter i Böhmen och Mähren (a.a.: 581 ff.; Hosák, Šrámek 1970: 525 f.), Libavá, Libavá Stará, Libhošť, Libina Moravska und Německá, Libinky. Libeř, Libeš, Liběšice, Libešovice, Libiš, Libohošť, Libice, Libče/Libči, Libec, Liběč, Libiva, Liboměřice, Liboš, Libosváry, Libřice och den övriga bibliografiska uppgiften.

I Polen finns motsvarande bildningar också, exempelvis Libiąż, ortnamn sydost om Katowice, 1405 Lubansz osv., därav avlett vattennamnet Libiążka (HE IX 59 f.); Libichowa, ortnamn sydost om Kraków, 1262 (avskrift från 1600-talet) Lubichowa, Lubechowa, Lubichowa (SHGZ III 601 f.).

Och även i slaviska namn i Tyskland kan utvecklingen urskiljas: Groß und Klein Liebitz, Lubicze, Libow See, Libowe See, Liebon, Liboń, Leubobel, Lobebyl, Lieben, Liebono, Liebau, castrum Lübaw e, Lubow, Libehna, Lubene, Libene, Liebschütz, Lubezic, Libbenichen, Lubanovitz och de övriga uppgifterna.

Denna utveckling är också vanlig i sydslaviska namn; France Bezlaj (1969: 12) nämner således Libanja, an der Lybon; Libušnje, Glibusna; Libeliče/Leifling, Liwuelich; Libeliče, Liflach, Libelj, am Lubel, Libenica, Libija, Libonja, Libeliče, Libić, Libovište, ortnamn nära Ohrid (Rospond 1937: 16). För vissa namn – framför allt vattennamn – kommer

Straipsniai / Articles

79

JÜRGEN UDOLPH

man ändå måste ha tvivlat på denna förklaring. Detta behandlas nedan.

Motsvarande slaviska namn finns också i Grekland: Libova, grek. Λίμποβες, Γλίμποβα (enligt Malingoudis 1981: 63 –ov-avledning av ett personnamn Libo, kortform av hela namnet Libo-mir), samt även Liboviž’a, grek. Λιμποβίζια, en possessiv bildning med suffixet -ja från ett PN Libovidь < Ljubovidь (ibid.). Phaedon Malingoudis hänför även ortnamnet Λιμποβίσı i Arkadien hit – i motsats till Max Vasmer – från slav. Libovižь (Libovidь + jь).

Samma reflex Libo i stället för Ljubo är också belagd i Albanien: Libounik – Libonik (Slišichev 1931: 271), Libouša (ibid.: 302).

4. Ytterligare slaviska ortnamn är bevisligen avledda från slav. lipa ‘lind’. Jag känner till följande: Libingen, ett marknamn vid Glossen (Löbau), < lipina (Hoffmann 1959: 39); Libitz på Rügen, 1386 Lypitze (Trautmann 1949: 43). Bezlaj 1961: 344 f. ser denna utveckling också i flodnamnet Libniza (omnämnt i denna form i en kopia (1100-talet) av ett dokument från 1002), en biflod till Sora i Slovenien.

Därmed kan jag avsluta uppräkningen av de många slaviska namn som kan bygga på en bas Lib. Om man ville förklara namnet Leipzig, 1015 ff. in urbe Libzi, in Libzi, Libizi osv. ur slaviskan, skulle man ha förväntat sig att paralleller kunde finnas. Så är emellertid uppenbarligen inte fallet.

3. VAD VISAR DENNA SAMLING FÖR ETT SLAVISKT ANTAGANDE LIB’CI E.D. FÖR LEIPZIG?

1) Det finns uppenbarligen inga paralleller.

2) Ingenting talar för en tolkning med hjälp av slaviskt ord- eller namnmaterial.

3) Suffixet *-ьсв, som B. Koenitz antar i ortnamnet, förekommer i varianterna *ьсв, *-ьса, *-ьсе, *-ьci i talrika slaviska vatten-, ort- och marknamn; man finner dem till exempel i Jilec, Gnilec, Blatec, Izvorec och i de jämförbara plurala bildningarna Izvor-ci, Ozer-cy, Blat-ci, Brloš-ci, Bron’-cy (jfr Udolph 1979: 587 f.).

80

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

4) Därav följer att detta suffix i samband med en slaviseringsprocess också kan ha fogats till icke-slaviska eller förslaviska baser. Denna tanke ska undersökas i det följande. Därvid måste man emellertid – som upprepade gånger senast har föreslagits – lämna det slaviska området, eftersom namnparalleller till ett ortnamn *Libъ eller liknande just också återfinns i geografiska namn utanför det slaviska bosättningsområdet.

5) Som redan har framhållits på annat håll – då ännu utan hänvisning till ortnamnet Leipzig (vid den tiden var uppfattningen förhärskande att namnet hörde samman med slaviska lipa ‘lind’) – finns det mer än ett dussin vattennamn även utanför det slaviska bosättningsområdet som torde gå tillbaka på en bas *leib (Udolph 1990: 136–141). I studier som publicerats därefter har man visserligen hänvisat till den indoeuropeiska rot *leib- som jag då antog (ibland felaktigt även: *leibh-) och också upprättat en förbindelse med ortnamnet Leipzig (t.ex. Hengst 2003: 165 f.), men någon sammanställning av de vattennamn som kan förbindas med detta har inte gjorts, och inte heller någon förteckning över det synnerligen viktiga gammalgrekiska ordmaterialet, som är utmärkt lämpat som grund för gamla vattennamn. Det är emellertid absolut nödvändigt att här ännu en gång, kompletterat och korrigerat, anföra det motsvarande materialet.

4. *LEIB–, *LOIB–, *LĪB–, *LĪB– I EUROPEISKA VATTENNAMN

En ansats *leib osv. (och inte *leibh-) framgår av grekiskans appellativiska ordförråd, se vidare nedan. Sökandet efter och sammanställningen av förmodat besläktade vattennamn visar också att det tycks finnas avledningar från olika avljudsstadier. Det är emellertid inte alltid möjligt att säkert avgöra om vokallängd eller diftong ligger till grund.

Följande namn kan uppenbarligen sättas i samband med en rot *leib-, *loib-, *lib-, *līb:

a) *–ei–:

Något säkert belägg för detta avljudsstadium kan jag inte anföra. Möjligen ska vattennamnet *–ī– Ľubica, som anförs under detta, inordnas här.

Straipsniai / Articles

81

JŪRGEN UDOLPH

b) *−oi−:

En −n−avledning till detta avljudsstadium får förmodas föreligga i ortnamnet Λοιβάνα, belagt hos Ptolemaios, i keltiberernas område (Holder 1904: 280).

Den viktigaste företrädaren för antagandet om ett avljudsstadium *−oi− föreligger enligt min bedömning i den förmodade grundformen *Loibā för flodnamnet Łeba/Leba, en cirka 150 km lång biflod till Östersjön vid Łeba/Leba, nordväst om Gdynia/Gdingen. Detta namn har tillsammans med sjönamnet Łebsko, på tyska Leba-See, och ortnamnet Łeba/Leba vid Östersjön behandlats utförligt på annat håll (Udolph 1990: 136–141).

De historiska beläggen (förteckning: Udolph 1990: 136 f.; Babik 2001: 439) visar inga större variationer: 1140 (kopia från början av 13:e århundradet) ad Lebam, 1182 Leba, 1188 (kopia från 1370) ad Lebam, 1217 intil Floden Leba, ad Lebam, omkring 1229 super lebam, 1240 Leba, 1251 super lebam, 1252 (k. 15:e årh.) super Lebarn, 1260 super Lebam, 1282 Leba, 1283 Leba, cum clausura Lebe, 1287 super Lebam, 1288 Leba, 1295 Leba, 1310 Leba, 1313 Leba (flera gånger), 1320 Leba, citra fluvium Lebam osv.

Detsamma gäller för det därav avledda ortnamnet Łeba/Leba och sjönamnet Łebsko/Leba-See.

Tolkningen utifrån *Loibā har kritiserats och avvisats av Zbigniew Babik (2001: 439–441). Han hänvisar dels till en recension av försöket hos Leszek Bednarczuk (1993: 253), där det invänds att någon diftong inte kan beläggas i namnet på Łeba och att en förbindelse med namnet på Elbe/Łaba har upprättats. Båda antagandena är felaktiga: beträffande den saknade diftongen bör man beakta Friedrich Lorentz avgörande anvisningar om ljudutvecklingen i slovinziskan (utförligt behandlade hos Udolph 1990: 138), och beträffande förbindelsen med namnet på Elbe/Łaba kan man hänvisa till Richard Ekbloms avvisande hållning (Udolph 1990: 137, anm. 9).

Z. Babik själv avvisar denna etymologi och anser en förbindelse med ett (inte belagt!) slaviskt dialektord *lebъ ‘tunn, späd’, som skulle vara besläktat med litauiska láibas, övertygande. Det litauiska ordet har ett betydelsefält från ‘slank, spenslig, mager, tunn’ till ‘svag’ och är – vilket Z. Babik inte nämner – besläktat från urindoeuropeisk tid med kyrkoslaviska libъv ‘tunn, slank, smal’ osv. Jag kan omöjligen se hur detta skulle kunna tjäna som grund för ett vattennamn.

Jag vill än en gång betona de avgörande avsnitten hos F. Lorentz, som gör det möjligt att bakom den vokal *−e− som utvecklats ur de kasjubiska och slovinziska dialekterna också förmoda ett *−ě−, vilket utmärkt väl kan passa till en ansats *Loibā > *Lěba. Av denna anledning bör en ansats *Loibā för Łeba/Leba föredras.

82

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Därmed löses också flodnamnet ur sin isolering, som även Z. Babik har framhållit, eftersom det ju med ansatsen *Loib hör till de nollstegsbildningar som anges nedan. Det är inte få namn.

c) *-ī-:

Detta nollsteg i avljudsserien *leib-/*loib-/*lib-/*līb kan beläggas väl i slaviska vattennamn – men inte bara där! –:

1. Město Libavá, ty. Liebau, nära Olomouc/Olmütz, ligger vid floden Libavský potok, ty. Liebauer Bach, en vänsterbiflod till Oder, ortnamnet: 1301 Lubavia, 1323 Luboia, 1633 z Lybawi osv., där även ortnamnet Libavá Stará, 1397 Stara Lybowa, 1480 Stara Libawa, ty. Altliebe (Hosák, Šrámek 1970: 527). Om tolkningen heter det hos Hosák, Šrámek: Roten l’ub- ’kär, dyrbar’ förekommer i slaviska hydronymer; sannolikt bör man utgå från en possessivbildning med suffixet -ova.

Detta kan betvivlas, eftersom -ava i slaviska namn i första hand och nästan uteslutande är ett hydronymiskt suffix (med hänvisningar till vidare litteratur hos Udolph 1979: 555–558), som också tjänade till slaviserering av förslaviska vattennamn, t.ex. alldeles i närheten Opa > Opava. Det är inte uteslutet – vilket också beläggs av beläggsserien för Libavá Stará – att man bör utgå från ett ursprungligt vattennamn. Det skulle då fortsätta en nollstegsbildning.

2. Ortnamnet Libava, ty. Liebau, en ödeby nära Falknov/Falkenau vid Eger, omkring 1370 Lyba, Oden lyba, 1523 Lyba, 1525 Lieba, 1542 Lieba, låg vid floden (Malá) Libava, en vänsterbiflod till Ohře/Eger, 1428 dan der Lybau, 1509 Velká Libava, 1603 Velká Libau, jfr Udolph 1990: 139 f.

3. Lika problematisk är förbindelsen mellan vattennamnet Libawa, en omkring 20 km lång högerbiflod till Małapanew/Malapane (mynnar idag i Turawa-reservoaren), 1566 ein forenbach die Lubaw genannt, som idag för namnet Libawa (Domański 1970: 136), med ett personnamn. Även här frågar man sig om det hydronymiska suffixet -awa skulle ha fogats till ett personnamn. För detaljer, se Udolph 1990: 139; för en uppräkning av appellativen, se nedan. Denna förklaring avvisade Babik (2001: 426) och föredrog en förbindelse med slaviska libъ ’tunn, svag, långsam, trög’. Det rör sig om samma rot som B. Koenitz har använt för att förklara namnet Leipzig, dock med ett betydelsefält kring ’mager, svag, ynklig’ (se ovan). De av Z. Babik anförda betydelserna ’långsam, trög’ kan inte beläggas. Här har betydelseomfånget utvidgats otillbörligt. Dessutom står ju Libawa (vid Małapanew/Malapane) inte ensam, utan har de båda tjeckiska flodnamnen vid sin sida.

Straipsniai / Articles

83

JÜRGEN UDOLPH

4. Lübnitz, ortnamn i Landkreis Bayreuth (Oberfranken), (1332–1340) till Libnitz, (ca 1398–1420 von der Liebnicz [...] zu der Liebnitz osv.), behandlas utförligt av E. Eichler, Albrecht Greule, Wolfgang Janka, Robert Schuh (2006: 154–156). Det bygger på vattennamnet Lübnitz(bach) och återförs av författarna till en grundform *Lьbnica. En slavisk etymologi erbjuder sig inte, varför man tveksamt får tänka på ett samband med den här nämnda gruppen kring urindoeuropeiska *lei-b- ’hälla, flyta’ (se även Hengst 2009: 27).

5. Omtvistat är också ett vattennamn Libovje (?) eller Libovja, enligt Bezlaj (1956: 342) en inte lokaliserbar flod i Murs område (Slovenien), som kanske ska förbindas med 1232 inter aquam Liboam et Muram. I beskrivningar av Slovenien nämns idag flera bäckar med namnet Libovja, t.ex. ett vattendrag i Savinjas/Sanns område. En identifiering är dock knappast möjlig. Kanske finns ett samband med Libovia, enligt ungerska källor ett vattennamn i grevskapet Zala (Pesty 1888: 188), eller också med ett 1193 omnämnt flodnamn Libouza nära Nagykanizsa, i vars närhet även en ort Liboca nämns, 1321 Libolcha, Libocha, 1357 Libolcha, 1493 Lybolcha. Ján Stanislav (1948: 2, 314) och Bezlaj (1956: 342) överväger ett samband med slaviska personnamn med basen Ljub-, men Hengst (2009: 27) betvivlar detta, sannolikt med rätta, eftersom den tidiga traditionen ju visar –i-, inte –u-.

6. Lubě heter idag en omkring 25 km lång biflod till Svratka i Mähren. Vid den ligger orten Lubě, 1368 in villa Lyby, 1398 villam Lybye, 1406 mezi Jenčěm a mezi Libí, 1448 Libie, 1557 z Lubie osv. Hosák, Šrámek 1970: 558 ser i det en -ja-avledning av ett personnamn L’ub, varvid en förändring från -’u- > -ierfolgt sei. Det kan betvivlas, eftersom namnet på en över 20 km lång flod sällan torde vara avlett från ett personnamn. Kanske inte minst därför står det hos Jan Skutil (1974: 121): ”Libě, idag Lubě, 1. biflod till Svratka.”

7. Libenica, biflod till Ledava/Lendva i gränsområdet Steiermark/Slovenien, där även ortnamnet Libenicză enligt ungerska källor, 1885 Libenizca, 1910 Libenicap atak (Kaszás 1977: 130). F. Bezlaj (1956: 341) för det till ett personnamn L’ubenv och därmed till ljub osv. Detta är tvivelaktigt, liksom vid nästa namn.

8. Libojna, vänsterbiflod till Drava/Drau, 1322 an der Lybon, an der Lyben osv. Bezlaj (1956: 341) vacklar i tolkningen av namnet, men beslutar sig slutligen för ett samband med Ljub och motsvarande personnamn. Även vid detta namn kan man åter fråga sig om förklaringen från *Ljub och ett samband med ett personnamn är övertygande, särskilt eftersom det rör sig om vattennamn.

84

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

9. L’ba, högra biflödet till Obscha (→ Meža → Västra Dūna/Dvina), polska Lba, Łba (WdG III 155). Någon tolkning är inte känd för mig.

10. Lībe, Lībe, flodnamn i Litauen och Lettland, går enligt Alexandras Vanagas (1981: 188) sannolikt tillbaka på *Libia. Han förmodar ett samband med litauiska lība ’stammare, person som stakar sig’ och lettiska libis ’lathund, lögnare, pratmakare’. Det egendomliga förslaget kan ha syftat på vissa ljud från vattnet. Jag finner det rimligare att hänföra namnet, tillsammans med de här uppräknade namnen i den nedan nämnda ordgruppen, till grekiska λείβω ’droppa, hälla, hälla ut ett dryckesoffer’.

Ytterligare avledningar med nollgrad, som är vanliga vid -r-avledningar – men som ingalunda alltid återfinns i vattennamn, vilket Aller, Oder, Eder m.fl. visar – förekommer framför allt i Västeuropa:

11. Libra, flodnamn nära Reims, (omkring 950) ex villa, que vocatur Canoella (utgivarens anmärkning: kanske Caurel), secus Libram rivolum sita […] largiter effluens, pro eo quod tantumdem fuerit emptus, Libra vocacitur (MGH SS(f) XXXVI 119, 449).

12. Libre, flodnamn i Aude-området (sydost om Toulouse) (Dauzat, Deslandes, Rostaing 1978: 60).

13. Liver, flod i Skottland, nygaeliska Libhir < goideliska *Liberā, flodnamn i Skottland (Förster 1941: 410 med hänvisning till att -e som inskottsvokal också kan ha uppstått sekundärt).

14. En -r-bildning utvidgad med ett ”suffixe […] prélatin” föreligger enligt Jacques Astor (1984: 23) i vattennamnet Libron, 972 Lebrontis i södra Frankrike. Om avledningsbasen heter det hos Albert Dauzat, Gaston Deslandes, Charles Rostaing (1978: 60): ”Racine obscure”.

15. J. Astor (1984: 23) hänvisar i detta sammanhang också till Lioure, två flodnamn i Drôme-området och namnet på en grotta nära Claviers.

16. Möjligen kan även ortnamnet *Libri, ad Libros (vid vägen Salona–Argentaria), belagt i Tabula Peutingeriana, hänföras hit som syftande på ett flodnamn (åtkomst: https://omnesviae.org/#!/iter_TPPlace2110_TPPlace1707 [hämtad 16.1.2024]).

17. Llyfni, flod i norra Wales, uppenbarligen omnämnd hos Ptolemaios som Αἰβίνου ποταμοῦ ἐκβολαί (Holder 1904: 205; Förster 1941: 397), en -n-avledning liksom ortnamnet Λοιβάνα, som också är belagt hos Ptolemaios. Namnet behandlas utförligt av Eilert Ekwall (1968: 251), som likaledes identifierar det med det flodnamn som nämns hos Ptolemaios och även inkluderar engelska flodnamnsvarianter som Lyne, Leven m.fl. Om etymologin heter det hos honom: ”The British name may belong tot he root (s)leib- ‘to drip &c.’ found in Lat. lībo ‘to pour out’, Gk. λίβω the same, or more likely to the formerly

Straipsniai / Articles

85

JÜRGEN UDOLPH

identisk rot (s)leib- ‘att glida, vara hal & o.d.’, belagd i OIr sliab ‘kulle’, lat. lībo ‘att lätt beröra, smaka’ [m.m.]. ”Till denna hittills förbisedda etymologi återkommer jag efter avslutad sammanställning av de vattendragsnamn som hör till *leib-, *loib-, *lib-, *līb.”

18. Även ortnamnet Leiva i regionen La Rioja, äldre Libia^⁴³, vid Rio Tiróns nedre lopp (därför kanske ett äldre namn på en del av floden), som Alfred Holder (1904: 205) nämner, innehåller sannolikt en kort vokal.

19. Av särskild betydelse för den förmodade etymologin för Leipzig är vattendragsnamnet Leppe, en flod i Siegflodens avrinningsområde i Oberbergischer Kreis, 1555 die Leppe, där även ortnamnet Leppe, 1200-talet de Leppe, 1373 van der Leppe, 1413 Leepp, har behandlats av Greule (2014: 311), som däri – med hänvisning till Udolph (1990: 139–141) – ser en -j-avledning till germanska *lip ur indoeuropeiska *leib- ‘hälla, flyta, vara våt’. Här är det viktigt att man förutsätter spåret av den första eller germanska ljudförskjutningen (*-b- > –p-). Om man nu – vilket börjar framträda – även vill ansluta Leipzig hit, går det endast under antagandet att den förmodade ljudförskjutningen inte inträdde i fallet Leipzig.

d) *-ī-:

Eventuellt kan *-ī antas i:

Ľubica är namnet på en omkring 20 km lång högra biflod till Poprad i Zips/Spiš, 1269 fl. Lubicha, förtyskat som Leibitz, Leibitzbach, 1294 Lubicha, Wenige Lewbicz, även Libitza, Lybicha (Šmilauer 1932: 280 med antagandet av en grundform *L’ubica och en förändring från Lu > Li). Åter måste man fråga sig varför det skulle ha skett en förändring från Lu > Li, när den omvända vägen är mycket mer övertygande (från en för slovakiskan okänd bas Lib- > Ľub-). Än en gång måste man här, beträffande ett vattendragsnamn, fråga om inte förbindelsen med en ordgrupp som är synnerligen väl lämpad för hydronymer är den mer övertygande hypotesen.

Därmed avslutas sammanställningen av vattendragsnamn (som delvis också – i många fall belagda – kan leva vidare i ortnamn). Uppräkningen av dessa och ytterligare namn (Udolph 1990: 140) kompletterades dessutom med anmärkningen: ”I förbigående nämner jag -rn-bildningar som Liburni, folkbenämning och namn på ett landskap vid Adriatiska havet; Lurngau i Kärnten, äldre Teurnia, ex oppido Tiburniae, Liburnia, in Liburnia osv.; Livorno, äldre Libarna, Libarnum, ON i Toscana; Libarna, nu Serravalle, ON i Ligurien.” Några av dessa namn torde höra till den här behandlade namnsviten, men detta ska inte diskuteras närmare här. Viktigare är något annat.

86

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Frågan är vilken appellativisk bas som ligger till grund för dessa ändå ganska talrika vattendragsnamn. Den rätta vägen har – även av mig hittills obeaktad – redan Ekwall (1968: 252) sannolikt slagit in på vid behandlingen av det brittiska vattendragsnamnet Lyne. E. Ekwall skriver: ”Det brittiska namnet kan höra till roten (s)leib- ‘att droppa’ & c., belagd i lat. lībo ‘hälla ut’, gr. λείβω samma betydelse, eller snarare till den formellt identiska roten (s)eib- ‘att glida, vara hal’ & c., belagd i OIr sliab ‘kulle’, lat. lībo ‘att lätt beröra, smaka’, fht. slīfan & c. […]”

Eftersom det handlar om vattendragsnamn är det mycket mer övertygande att åberopa en redan flera gånger nämnd grekisk ordslookring kring *leib, som visserligen ibland har hänvisats till (E. Eichler, K. Hengst m.fl.) (delvis också felaktigt: *leibh-), utan att materialet nämnts. Det är lämpligt att här åter nämna den, jfr Udolph 1990: 139:

gr. λείβω, aorist λειψαι (huvudsakligen poetiskt sedan Iliaden) ‘droppa, hälla, hälla ut dryckesoffer’; avledningar λειβήνος · ὁ Διόνυσος, λείβηθρον (λίβ-) ‘takfot; plats där vattnet droppar’, λείβδην ‘droppvis’; med avljud: λοιβή ‘dryckesoffer, gåva’, λοιβεῖον ‘kärl för offergåvor’; med nollgrad: *λῑψ, endast belagt i gen. λιβός, ack. λίβα ‘dryckesoffer, droppe’, λιβηρός ‘fuktig’, λίψ, λιβός ‘den som droppar’ (namn på den regnbringande ‘sydväst-/västvinden’); av λίψ: λιβάς, -άδος ‘utgjutning, källflöde osv.’, även λιβάδιοί ‘fuktig äng, λιβάζω, -ζομαι ‘(låta) rinna ut’, λίβος ‘utgjutning, källflöde osv.’^²¹; därtill hör sannolikt också gr. λιβρός, attribut till λός (‘grumlig vätska’), till ἰγί m.fl. (Frisk 1970: 96–97).

H. Frisk överväger – säkerligen med rätta – en förbindelse med latinska lībō ‘jag häller ut, ger, offrar, viger’ < *loibāiō (troligen denominal), på nollgrad dēlibūtus ‘fuktad eller bestruken med en (fet) vätska’, även bildligt ‘övergjuten, drypande’. För ytterligare motsvarigheter och relevant litteratur, jfr Udolph (1990: 139).

Av särskild betydelse är att den grekiska ordslookringen uppvisar de tre avljudsstadierna *leib-, *loib-, *līb, helt motsvarande den ovan genomförda uppräkningen av vattendragsnamnen. Att det rör sig om en gammal indoeuropeisk ordgrupp framgår också av att roten uppställs som *leiH- (H = hypotetisk laryngal) med betydelsen ‘hälla’ även i LIV, varvid även gr. λείβω nämns.

Det kan knappast råda något tvivel om att de ovan sammanställda vattendragsnamnen – omstridda fall finns alltid – här finner sin etymologi.

Om man betraktar den geografiska utbredningen av de ovan sammanställda namnen närmare, lägger man märke till att bildningar av typen *Libā/Leibava eller *Lībava dominerar i det baltiska, slaviska och ett västerut angränsande område, -r-avledningar (med den typiska nollgraden i den

Straipsniai / Articles

87

JÜRGEN UDOLPH

Rot) förekommer däremot framför allt i det keltiska området (varav man dock inte nödvändigtvis kan dra slutsatsen att det rör sig om bildningar i enskilda keltiska språk), medan de övriga avledningarna (Lebrontis, Λιβνίου ποταμοῦ, Λίβηθρα, Λίβηθρον, Λοιβανα osv.) visserligen också påträffas i det ursprungligen keltiska området (Frankrike, Spanien), men även i Italien och Illyrien.

Om det nordpolska flodnamnet Leba/Leba går tillbaka på *Loibā, bör det räknas till denna namngrupp. Vid återföring till en utgångspunkt *Lēba (vilket också vore möjligt på grund av den ljudliga utvecklingen) förblir namnets etymologi olöst. För den ovan diskuterade möjligheten att förbinda flodnamnet med en indoeuropeisk rot *leib skulle enligt min mening också det faktum kunna tala, att ett samband mellan polska vattennamn och grekiska appellativ redan flera gånger har kunnat fastställas (jfr. Cybava – τυφος, Bzura – φρέαρ, Drama – δρόμος och Udolph 1990: 336 f.), så att en ytterligare parallell (jfr. framför allt grek. λοιβή) inte skulle vara överraskande.

Därtill kommer att det finns åtskilliga grekiska appellativ som har lämnat spår i europeiska vattennamn; ett särskilt vackert exempel är ordgruppen kring grekiska λιμήν ‘hamn’, λιμνή ‘sjö, damm’, λειμών ‘fuktig äng’, som kan återfinnas i talrika namn, däribland också i Lac Léman, tyska Genfer See (se Wolfgang P. Schmid, Das Griechische und die alteuropäische Hydronymie. I: Schmid 1994: 167–174).

5. LEIPZIG – ETT FÖRSLAVISKT NAMN?

Förslaget att ortnamnet Leipzig kan gå tillbaka på ett förslaviskt substrat har framförts gång på gång sedan man började beakta -b-skrivningarna hos Thietmar von Merseburg. Hos Eichler (2007: 82) heter det: ”Eftersom Thietmar von Merseburg återger de slaviska ljudformerna mycket noggrant och de äldsta skrivningarna uppvisar –b–, måste man räkna med en gammal vattenbeteckning *Lib, som också i övrigt är spridd i Europa som vattennamn och även kan föreligga här, liksom vattennamn i detta område såsom Luppe, Parthe, Pleiße osv. uppenbarligen är av indoeuropeiskt ursprung. Namnet har då anpassats till slaviskt lipa ‘lind’ och förståtts som Lipsk(o), Lipc ‘lindort’.”

De senaste uttalandena om ortnamnet Leipzig kommer från Harald Bichlmeier (2013, 2015). I sitt bidrag från 2013 utgår han nästan uteslutande från en utgångspunkt med *–bh–, vilket med hänsyn till den grekiska ordgruppen, som han inte nämner, inte leder framåt. I stället erbjuder han sju andra

88

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

indoeuropeiska rötter, som delvis ska innehålla ett element *-h₂p, vilket med hänsyn till Leipzigs läge utanför det urgermanska bosättningsområdet – se nedan – är osannolikt. I bidraget från 2015 återför han en utgångspunkt med hjälp av en indoeuropeisk rot *lei-, *li och ett labialt element *-bh- (påstått av ”okänt ursprung”) och antar i stället ett urindoeuropeiskt suffixelement *-bho, som kunde tjäna till bildning av particip. Vidare anför han ett halvt dussin rötter som skulle kunna komma i fråga och anser även Verners lag vara möjlig. Även detta förutsätter att området kring Leipzig har hört till det urgermanska bosättningsområdet. Detta måste avvisas både på grund av undersökningarna av gamla germanska bosättningsnamn (Udolph 1994) och därför att namnet Leipzig självt inte har genomgått förändringen från indoeuropeiskt *-b- > till -p, och även andra namn (se nedan) saknar urgermanska ljudutvecklingar.

Allt detta kan undvikas om man inkluderar de ovan sammanställda vattennamnen och beaktar den grekiska ordgrupp som är särskilt väl lämpad för att förklara vattennamn och som även i LIV (2001: 405 f.) nämns med angivande av grekiska λείβω under en utgångspunkt *leiH- ‘hälla’. Därför kommer man inte förbi en utgångspunkt *leib-/*lib, vilket också bekräftas av det ovan nämnda västfalska flodnamnet Leppe, som uppenbarligen innehåller indoeuropeiskt *-b- > till -p.

Det leder till slutsatsen att ortnamnet Leipzig går tillbaka på en förgermansk utgångspunkt *Libīā eller något liknande. Förskjutningen till germanskt *-p uteblev. Namnbildningen kunde emellertid, med anslutning till en hel rad liknande bildningar, väl införlivas med det germanska; här nämner jag Heere, Wehre, Lesse, Ecker­de, Hemmingen, Meitze, och hänvisar för ytterligare jämförelsenamn och förklaringar till NOB (III 425–427) och Udolph (2004: 141–142).

Som jag redan antytt flera gånger talar – bortsett från den här diskuterade etymologin för namnet Leipzig – ytterligare namn och även ytterligare argument för att området kring Leipzig inte har hört till det ur- eller urgermanska bosättningsområdet. Av undersökningarna av de germanska namnen (Udolph 1994) finns här endast anledning att hänvisa till spridningen av bildningarna på –ithi-, suffixbildningarna med –r-, –s-, –st och –str-, spridningen av –leben-, lar- och haugaz-namnen.

Denna tanke om en sen germanisering av området kring Leipzig, som aldrig tidigare har diskuterats, kastar nu kanske också nytt ljus över några ort- och vattennamn som hittills inte har kunnat klarläggas säkert. I all korthet kan nämnas:

Straipsniai / Articles

89

JÜRGEN UDOLPH

1. Luppe: Namnet bör sannolikt, i likhet med Eichler (1981: 49), Eichler, Walther (2010: 121) och Udolph (1990: 152 ff.), uppfattas som en förgermansk bildning *Lupiā och hänföras till den av Udolph sammanställda gruppen kring Lupawa, Lupia osv., jfr också Lippe < Lupia. -p har förblivit oförskjutet (så även Eichler, Walther 2010: 121), eller också antar man att ett F som uppkommit genom ljudförskjutningen i slaviskan ersattes av P.

2. Parthe: Eichler, Walther (2010: 122) skriver: ”1040 (förfalskning/kopia)/1285 Parda fluvius, omkring 1165 Parda, 1215 in medio Parde osv. [...] Den konsekventa P-stavningen tvingar oss att anta detsamma beträffande namnets ursprung: en germansk bas är därför osannolik, eftersom P annars skulle ha utvecklats till F [...].”

3. Pleiße med Pleißengau (som ursprungligen också kallades Plisna, Plisni, 976 pagus Plisina). Flodnamnet: 1021, 1040, 1118, 1285 och på andra ställen Plisina, Plisna; namnet måste i varje fall hänföras till en rot som ursprungligen började med P. Eftersom en tolkning ur slaviska pleso ’sjö’ ljudlagsenligt inte är möjlig, kommer man knappast förbi en förbindelse med indoeuropeiska *Pleisa till *pel-/*pl- ’flyta, rinna, hälla’, vilket innebär att namnet inte har genomgått den germanska ljudförskjutningen (Udolph 1979: 386, 388; Eichler 1981: 51). ”Germanerna kände uppenbarligen ännu inte till namnet, eftersom de annars skulle ha vidareutvecklat det till *Fl” (Eichler, Walther 2010: 123).

4. Aga: Också ett orts- och flodnamn är av betydelse, beläget cirka 50 km söder om Leipzig och uppenbarligen likaså utan spår av den germanska ljudförskjutningen: det gäller Aga, en cirka 15 km lång biflod till Weiße Elster, vars namn också bärs av stadsdelarna Großaga och Kleinaga i Gera. De historiska beläggen har anförts på annat håll^²; här följer en förkortad uppräkning: 1248 (kopia) Heinricus de Ogawe, omkring 1250 Heinricus de Ogawe, Heinricus de Ogau, 1251 Henricus de Ogawe, 1262 Bertoldus de Ogau, 1296 in Ogawe, 1273 Bertholdus de Ogener, 1364 grozen Agow, wenigen Agow, 1424 Agaw, Grossen Agow, 1432 in der Aga, 1501 Grossen Agow, 1501 Grossen Agow, 1518 Agaw, (omkring 1530) zu Groß Agaw, 1542 zu grosen Ogau, 1550 klain Agaw, 1553 Grossen Agaw (Bromme 31), 1564 Großen Aga, 1567 Aga major (Kretschmer) osv.

Detta är ett svårt namn, men forskningen är tämligen säker på att man måste utgå från flodnamnet. Elfriede Ulbricht (1957: 237) har inget tolkningsförslag, H. Walther (2004: 31, 37) utgår från ett slaviskt namn och en grundform *Ogaua, men anger ingen etymologi. A. Greule (2014: 25) ser en gammalorbisk grundform *Ogaua som

^² Åtkomst: https://www.prof-udolph.com/gera-aga/ [åtkomst 24.1.2024].

90

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

en slavisering av germanska *Aγu(j)ā, till vilken –a(h)wa ska ha fogats. De båda beståndsdelarna skulle då ha varit Au(e) och –aha ’vatten, flod’. Detta är mycket osannolikt, eftersom denna kombination annars inte är belagd. Dessutom skulle Au(e) knappast framträda som Ag– i slaviskan.

Man måste gå en annan väg. Vi vet att –ava i slaviskan har varit ett typiskt bildningselement i flodnamn, vilket tydligt framgår av namn som Wirawa, Ilava, Tynava, Gliniava, Dubrava, Trnava. Därför utvidgades förslaviska namn, när de upptogs i slaviskan, inte sällan med detta element. Detta kan vi bland annat se i Opava (ty. Troppau), Morava ’Mähren’, Pilawa i Schlesien med flera.

Om man beaktar detta framträder följande namnsekvens: grundform *Agā > slaviserad till Ogava (främmande –a– blir i slaviskan nästan alltid –o–) > tyska Aga.

Utgångspunkten skulle då, liksom redan W. P. Schmid menade, vara *Aga, varigenom namnet tillhör en grupp gamla, mycket gamla flodnamn, av vilka följande kan nämnas: Aga, flodnamn i Lettland; Aire i Frankrike, 800-talet Ageira, 1000-talet Agira; Ager i Österrike, 810 Agira; Eger, 805 Agara; Eger, biflod till Wörnitz; Aist i Österrike, 853 Agusta, 985 Ag esta med mera. Grunden för dessa gamla namn är en ordgrupp kring fornindiska ájati ’driver’, latin agō ’driver, leder’ (främmande ordet agieren), fornnordiska aka ’färdas’, fornindiska ajiráh ’snabb, rask’.

Som så ofta är vattennamn mycket enkelt bildade; här ska det ungefär förstås som ’(snabbt) drivande, i rörelse’.

Av de här sammanförda uttalandena kan följande slutsatser dras:

1) Tolkningen av ON. Leipzig måste, liksom alltid inom disciplinerad namnforskning, utgå från de äldsta beläggen, som entydigt pekar på *–b–, inte på *p–.

2) En inverkan från den inre högtyska konsonantförsvagningen är utesluten med hänsyn till ortnamnets stabila utveckling (först –b–, senare –p–).

3) En förklaring ur slaviskan är mycket osannolik, vilket den detaljerade analys som genomförts ovan har visat. Senare har namnet emellertid av slaver anpassats till slaviska lipa ’lind’ och till bildningar med –sk– såsom Omsk, Vitebsk, Gdańsk. I tyskan genomgick det högtysk diftongering av *–ī– > till –ei–.

4) Den bästa kopplingen för en gammal ansats *Libīja erbjuder de grekiska appellativen kring λείβω ’droppa, hälla’.

I detta sammanhang bör det påpekas att vattennamn i allmänhet har belagts med så kallade vattenord. Må man

Straipsniai / Articles

91

JÜRGEN UDOLPH

också betrakta Hans Krahes forskning kritiskt, så gäller hans iakttagelser beträffande de appellativa grunderna för gamla och äldre vattennamn fortfarande. Han skrev: ”Vad gäller semasiologi och etymologi utgår det ursprungligaste och otvivelaktigt äldsta namnskiktet från så kallade vattenord, det vill säga beteckningar för ’rinnande vatten’, ’källa’, ’bäck’, ’flod’ respektive ’flyta’ [...] med otaliga finare och finaste betydelsenyans­er, sådana som stod den forntida människan till buds i riklig mängd genom hennes noggranna iakttagelser av naturen [...]” (Krahe 1964: 34). Inte mycket annorlunda bedömde redan Robert Ferguson (1862: 5) saken, när han framhöll: ”De var faktiskt till största delen enkla appellativ, och var oftast inget annat än ord som betecknade vatten.” Hur riktiga dessa iakttagelser är, har Marian Jurkowski (1971) bevisat för 50 år sedan i en samling hydrografiska termer för ukrainskan. Hans bok omfattar cirka 6 000 appellativ som är förbundna med vatten. Det är därför långt ifrån övertygande att man på senare tid i vattennamn har förmodat betydelser som ’(samman)foga sig’, ’grund, mark, plankvägg’, ’(upp)nära’, ’tränga, sätta åt’, ’väg, resa’ och så vidare. Även Dunja Brozović-Rončevićs (1997) undersökning av appellativ i kroatisk hydronymi bör nämnas.

Frågan återstår vilket vatten eller vilket vattenrikt område i eller vid Leipzig som har fått detta namn. Frågan är svår att besvara. Det beror på det (forna) vattennamnsnätet, som jag avslutningsvis kort vill beröra.

6. VATTENDRAG I OCH KRING LEIPZIG

Frågan är hur stadens tidiga topografi såg ut. Därvid måste man även fortsättningsvis stödja sig på Georg Grebensteins arbeten (se nedan) (Koch 2008: 11). Enligt Koch (2008: 10) uppstod Leipzig i vinkeln mellan Elster-, Pleißen- och Partheaue. Den naturliga marken visar sig inom stadsområdet som sand ovanpå moränlera. I flodslätten norr därom ligger lera som är upp till tre meter mäktig. Vidare heter det där hos Koch: ”Stadens namn härleds förmodligen från det slaviska ordet för ’lind’, men det kan också komma från ’flyta’” (Koch 2008: 10 med hänvisning till Eichler, Walther 2001: 577 f.). Hos St. Koch heter det sedan vidare: ”Det handlar här om en fråga som inte saknar betydelse för läget av den tidiga bosättningen, eftersom den ena förklaringen skulle tala för en höjd ovanför den fuktiga flodslätten, den andra snarare för en lågmark vid Parthe.”

92

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

G. Grebenstein (1953, 1981 samt 1995) rekonstruerade vattendragens lopp under medeltiden; hans arbeten har stadshistoriker regelbundet stött sig på och fortsätter att stödja sig på. Parthe, som kom från öster, rann ursprungligen längs dagens Tröndlinring och mynnade nordväst om innerstaden i Elster, varvid floden bildade en sumpig flodslätt. Partheniederung sträckte sig från dagens Brühl nästan 500 m norrut, nästan ända fram till dagens Uferstraße. Man antar att Parthe senast redan under 1100-talet leddes om och fördes längre norrut, så att ett område i anslutning till staden kunde vinnas, där ”Hallische Vorstadt” anlades längs Gerberstraße.

Till Leipzigs inlandsdelta hörde eller hör bland annat i söder Paußnitz, R ödel och Coburger Wasser samt i nordvästra flodslätten Hundewasser och de många förgrenade Luppe-loppen, såsom Südliche och Nördliche Alte Luppe, Rote Luppe, Heuweg-Luppe, Schlohbachs-Luppe och Namenlose Luppe. Dessutom mynnade Gösel och Parthe som större bäckflodslätter i gamla Mulde-urtidsdalar, liksom Nördliche och Östliche Rietzschke samt Zschampert som små bäckar i Leipzigs inlandsdelta. De ännu oreglerade floderna präglades av otaliga bifåror, bakvatten och rännilar, som mynnade i varandra, sedan åter delade sig, ofta ändrade lopp efter översvämningar och på så sätt bildade ett omfattande nät av rinnande vatten. Relikter av detta är till exempel Batschke, Paußnitz, Kleine Luppe, Alte Luppe och Hundewasser. Totalt genomflyts Leipzigs stadsområde av floder, bäckar och diken med en sammanlagd längd på omkring 176,4 km.

Det är omöjligt att fastställa vilket vattendrag som eventuellt ursprungligen hade namngetts *Libiā eller något liknande. Enligt min mening är överväganden av det slag som Eichler, Walther (2010: 129–133) har framfört mest sannolika: den ursprungliga benämningen torde alltså inte ha syftat på ett (enskilt) vattennamn, utan på det vattenrika landskapet. Detta motsvaras av Hengsts (2009) bidrag, där namnet Leipzig behandlas som en hänvisning till ett område med vattenrikedom; se även Hengst (2010: 135). Namnet överfördes sedan på den framväxande bosättningen, som utvecklades till Leipzig.

LITTERATUR

Astor Jacques 1984: Lioran auvergnat et Lieuran languedocien. – Nouvelle revue d’onomastique 3/4, 23–24.

Straipsniai / Articles

93

JŪRGEN UDOLPH

Babik Zbigniew 2001: Det äldsta namnskiktet i de polska länderna inom gränserna för det tidigmedeltida slaviska området, Kraków: Universitas.

Bank M.V. 1971: Банк М. В. Observationer över mikrogidronymin i östra Zakarpattja [Sposterežennja nad mikrohidronimijeju schidnoho Zakarpattja]. – Frågor inom hydronymik [Pytannja hidronimiky]. Material från det III republikanska onomastiska (hydronymiska) mötet [Materialy III Respublika ns’koji onomastičnoji (hidronimičnoji) narady], Київ: «Наукова думка» [Kyjiv: „Naukova dumka“], 61–67.

Bednarczuk Leszek 1993: De polska vattennamnens ställning inom den gammaleuropeiska hydronymin. Heidelberg: J. Udolph 1990 [recension av]. – Onoma 37, 20–261.

Berger Dieter 1999: Duden, geografiska namn i Tyskland: ursprung och betydelse hos namnen på länder, städer, berg och vattendrag, 2., reviderade uppl., Mannheim, Leipzig, Wien, Zürich: Dudenverlag.

Bez laj France 1956–1961: Slovenska vattennamn 1–2, Ljubljana: Institut za slovenski jezik.

Bez laj France 1969: Onomastik och lexikologi. – Onomastica Jugoslavica 1, 10–21.

Bichlmeier Harald 2013: Några indoeuropeistiska anmärkningar om den förmodade avledningsgrundvalen för ortnamnet Leipzig: flodnamnet urgerm. *Lībō respektive områdesnamnet urgerm. *Lībja- (med en exkurs om namnet Rhön och en bilaga med ytterligare överväganden om namnet Elbe). Namenkundliche Informationen 101/102, 49–75.

Bichlmeier Harald 2015: Om etymologin hos ortnamnet Leipzig. – Leipzig från början. Ledsagande volym till utställningen på Stadtgeschichtliches Museum Leipzig 20 maj – 25 oktober 2015, 36–37.

Bily Inge 1995: Ortnamnsbok för området kring Mellersta Elbe, Berlin: Akademie Verlag.

Bosse Heinrich 1939: Om tolkningen av ägonamnet Liebelose. – Monatsblätter der Gesellschaft für pommersche Geschichte und Altertumskunde 53, 14–16.

Brozović-Rončević Dunja 1997: Appellativ i kroatisk hydronymi: avhandling, Zagreb: Filosofiska fakulteten vid Zagrebs universitet.

Dauzat Albert, Deslandes Gaston, Rostaing Charles 1978: Etymologisk ordbok över flod- och bergnamn i Frankrike, Paris: Klincksieck.

DO – Tysk ortnamnsbok, redigerad av M. Niemeyer, Berlin, Boston: Walter de Gruyter, 2012.

94

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Domański Józef 1970: De slaviska ortnamnen på -jane i Schlesien. – Bidrag till den slaviska onomastiska atlasen, utg. av R. Fischer, E. Eichler, Berlin: Akademie Verlag, 133–144.

Eichler Ernst 1981: Gamla vattennamn mellan Östersjön och Erzgebirge. Med en bilaga. – Bidrag till namnforskningen. Ny följd 16, 40–54.

Eichler Ernst 2001: Historiska språkområden mellan Östersjön och Adriatiska havet under medeltiden i onomastikens ljus. – Namnvetenskapliga bidrag. Wolfgang P. Schmid till 70-årsdagen, utg. av F. Debus, Stuttgart: Franz Steiner Verlag, 19–46.

Eichler Ernst 2007: Fristaten Sachsen: Alla stadsnamn och deras historia, Leipzig: Faber & Faber Verlag GmbH.

Eichler Ernst, Greule Albrecht, Janka Wolfgang, Schuh Robert 2006: Bidrag till forskningen om slaviskt-tyskt språk- och kulturkontakt, bd 2: Bosättningsnamn i stads- och landskommunen Bayreuth i Oberfranken, ser. Slavica. Monografier, hand-, läro- och ordböcker, 4, Heidelberg: Universitätsverlag Winter.

Eichler Ernst, Walther Hans 1986: Stadsnamnsbok för DDR, Leipzig: VEB Bibliographisches Institut.

Eichler Ernst, Walther Hans 2010: Gamla Leipzig och Leipzigerlandet: En historisk-geografisk namnordbok om den tidiga perioden i Elster-Pleißen-landet inom ramen för språk- och bosättningshistorien, ser. Onomastica Lipsiensia, Leipziger Untersuchungen zur Namenforschung, 7, Leipzig: Leipziger Universitätsverlag.

Ekwall Eilert 1968: Engelska flodnamn, nytryck Oxford: at the Clarendon Press.

Ferguson Robert 1862: Europas flodnamn, London, Edinburgh: Williams & Norgate.

Fischer Reinhard E. 2006: Ortnamnen i Brandenburgs och Berlins länder: ålder – ursprung – betydelse, Berlin, Brandenburg: be.bra wissenschaft Verlag.

Fischer Reinhard E., Witkowski Teodolius 1967: Om geografien hos gammalpolabiska namn typer (I). – Tidskrift för slavistik 12, 670–694.

Förster Max 1941: Flodnamnet Themsen och dess släkt: Studier i anglifieringen av keltiska egennamn och i ljudkronologin för forn- brittiskan, bd 1: Sitzungsberichte der Bayerischen Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Abteilung, München: Verlag der Bayerischen Akademie der Wissenschaften.

Frisk Hjalmar 1970: Grekisk etymologisk ordbok, bd 2: Kr–Omega, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Straipsniai / Articles

95

JŪRGEN UDOLPH

Gansleweit Klaus-Dieter 1982: Undersökningar av namnkunskap och bosättningshistoria i nordöstra Niederlausitz: ägo- och ortnamnen i området kring det tidigare stiftet Neuzelle, bd 34, Berlin: Akademie-Verlag.

Grebenstein Georg 1953: Leipzigs flodbyggnationer under kolonisationstiden. Manuskript vid Leipzigs institut för för- och urtidshistoria (nr 11668).

Grebenstein Georg 1981: Leipzigs stadsgrav (en geohydrologisk och avloppsvattenekonomisk undersökning). Manuskript vid Leipzigs stadshistoriska museum. – Vattenförvaltning – vattenteknik. Vetenskaplig tidskrift för vattenförvaltningens teknik och ekonomi 33(1983), 7, 247–249.

Grebenstein Georg 1995: Leipzigs vattendrag från millennieskiftet till nutid, redaktionellt bearbetad av H.-J. Böhme, C. Becker. – Nya stränder 3, publicerade, redaktionellt bearbetade och genom illustrationer utvidgade manuskript av Grebenstein.

Greule Albrecht 2014: Tysk bok över vattendragsnamn: etymologin hos vattendragsnamn och tillhörande områdes-, bosättnings- och ägonamn, Berlin, Boston: Walter de Gruyter.

HE IX – Hydronymia Europaea 9, utg. av W. P. Schmid, Stuttgart, Wiesbaden: Franz Steiner Verlag, 1993.

Hengst Karlheinz 2003: Språk och förhistoria. Stuttgart: B. Comrie 2002 [recension av]. – Namnkunskaplig information 83/84, 164–166.

Hengst Karlheinz 2009: Namnet Leipzig som hänvisning till ett vattenrikt område. – Namnkunskaplig information 95/96, 37–54

Hengst Karlheinz 2010: Namnet Leipzig. – Eichler/Walther, 134–140.

Hengst Karlheinz 2016: Leipzig – möjlig slavisk utgångsform för namnet. – Namnkunskaplig information 107/108, 462–477.

Hoffmann Lothar 1959: De slaviska ägonamnen i kretsen Löbau, Historiska kommissionen vid Sachsiska vetenskapsakademien i Leipzig. Tysk-slaviska undersökningar av namnkunskap och bosättningshistoria, 9, Halle: M. Niemeyer.

Holder Alfred 1904: Fornkeltiskt språkskatt 2, Leipzig: Teubner.

HONBS I – Historisk ortnamnsbok över Sachsen 1, utg. av E. Eichler, H. Walther, Berlin: Akademie-Verlag.

Hosák Ladislav, Šrámek Rudolf 1970: Ortnamn i Mähren och Schlesien 1, Prag: Československá Akademie HEVěd.

96

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Jurkowski Marian 1971: Ukrainsk hydrografisk terminologi, Monografie Slawistyczne Komitetu Słowianoznawstwa PAN, 22, Wrocław, Warszawa, Kraków, Gdańsk: Zakład Narodowy imienia Ossolińskich.

Kaszás József 1977: Förändringen av geografiska namn i trakten kring Lendva–Lendava. – Hungarológiai Közlemények 9(30/31), 119–144.

Koch Stefan 2008: Nya rön om Leipzigs stadsbildning. Resultat av de arkeologiska undersökningarna i det nordvästra kvarteret av centrala Leipzig: doktorsavhandling, Bamberg. Tillgänglig på: https://fis.uni-bamberg.de/entities/publication/cf571665-6138-4234-afce-d8b841c2703c/details [åtkomst 26.1.2024].

Koenitz Bernd 2016: Leipzig – namnets ursprung är rent slaviskt! – Namensvetenskaplig information 107/108, 441–461.

Krahe Hans 1964: Våra äldsta flodnamn, Wiesbaden: Harrassowitz Verlag.

LIV – Rix Helmut, Kümmel Martin, Zehnder Thomas, Lipp Reiner, Schirmer Brigitte. Lexikon över de indoeuropeiska verben. Rötterna och deras primära stambildningar, 2:a uppl., Wiesbaden: Reichert, 2001.

Malingoudis Phaedon 1981: Studier över de slaviska ortnamnen i Grekland, Ser. Avhandlingar från klassen för humaniora och samhällsvetenskaper, Mainz: Akademie der Wissenschaften und der Literatur.

MGH SS(f) XXXVI – Monumenta Germaniae Historica Scriptores (in folio) 36, Hannover: Hahnsche Buchhandlung, 1998.

NMP IV – Polens ortnamn. Historia. Ursprung. Förändringar 4 (J–Kn), red. K. Rymut, Kraków: Instytut Języka Polskiego PAN, 2001.

NOB III – Kirsten Casemir. Ortnamnen i Landkreis Wolfenbüttel och staden Salzgitter, Bielefeld: Verlag für Regionalgeschichte, 2003.

Pawłowski Eugeniusz 1975: Ortnamnen i Sądecczyzna 2, Wrocław, Warszawa, Kraków, Gdańsk: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, Wydawnictwo PAN.

Pesty Frigyes 1888: Ungerns ortnamn ur historiskt, geografiskt och språkvetenskapligt perspektiv, Budapest: Magyar Tudományos Akadémia Történettudományi Bizottsága.

Profoos Antonín 1949: Ortnamn i Böhmen 2, Praha: Česká Akademie věd a umění v Praze.

Rieger Janusz, Wolnicz–Pawłowska Ewa 1975: Flodnamn i Wartas avrinningsområde, Wrocław, Warszawa, Kraków, Gdańsk: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, Wydawnictwo PAN.

Straipsniai / Articles

97

JÜRGEN UDOLPH

Rospond Stanisław 1937: Południo-słowiańskie nazwy miejscowe z sufiksem -itj, Ser. Prace Komisji Językowej, 25, Kraków: Polska Akademia Umiejętności.

Schmid Wolfgang P. 1994: Linguisticae Scientiae Collectanea: Ausgewählte Schriften anläßlich seines 65. Geburtstages, red. av D. Weber, E. Eggers, J. Becker, J. Udolph, Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Sclishchev Afanasij M. 1931: Slavianskoe naselenie v Albanii, Sofija: Izdanиe makedonskogo nauchnogo instituta.

SHGZ III – Historisk-geografisk ordbok över de polska områdena under medeltiden 3, Kraków: Instytut Historii PAN, 2003.

Skutil Jan 1974: Den tjeckiska och tyska hydronymien i Mähren på kartor från 1500- till 1900-talet. – Onomastica Slavogermanica IX, bd 66: Philologisch-Historische Klasse, red. E. Eichler, H. Walther, Berlin: Akademie-Verlag, 117–127.

Stanislav Ján 1948: Slovenský juh v stredoveku 2, 1. uppl., Spisy Jazykového odboru Matice slovenskej, ser. B, vol. 2 + kartbilaga, Turčiansky Sv. Martin: Matica slovenská.

Šmilauer Vladimir 1932: Vodopis starého Slovenska, Ser. Práce Učené společnosti Šafaříkovy v Bratislavě, 9, Prag, Bratislava: Utgiven av det lärda sällskapet Šafařík i Bratislava.

Trautmann Reinhold 1949: Die elbund ostseeslavischen Ortsnamen 2, Ser. Abhandlungen der Deutschen Akademie der Wissenschaften zu Berlin, Philologisch-historische Klasse, årgång 1947, 4, Berlin: Akademie-Verlag.

Trautmann Reinhold 1950: Die slavischen Ortsnamen Mecklenburgs und Holsteins, 2:a utökade uppl., Ser. Abhandlungen der Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch-historische Klasse 45, 3, Berlin: Akademie-Verlag.

Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem, Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Udolph Jürgen 2004: Suffixbildungen in alten Ortsnamen Nordund Mitteldeutschlands. – Suffixbildungen in alten Ortsnamen: Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14–16 maj 2004, 137–175.

Udolph Jürgen 2021: En ny bibliografisk samling om europeiska orts-, ägo- och vattennamn – anvisningar för användning. – Onomastica 65/1, 83–98.

98

Acta Linguistica Lithuanica XC

Der Name Leipzig und die Germanische Lautverschiebung

Udolph Jürgen 2022: Nomina Geographica Europaea. Bibliografisk samling över europeiska orts-, terräng- och vattennamn. – Acta Linguistica Lithuanica 87, 123–143.

Udolph Jürgen 2022a: Östslaviska ortnamn – utbredning, kartläggning och en ny bibliografisk samling. – Anzeiger für Slavische Philologie 49, 147–173.

Udolph Jürgen 2023: Slavernas hemvist och utbredning samt en ny bibliografisk samling. – International Journal of Language and Linguistics 11(4), 136–147. Tillgänglig på: http://www.journaloflanguage.org/article/501/10.11648.j.ijll.20231104.16.

Ulbricht Elfriede 1957: Thüringiska Saales avrinningsområde: en släktforskningsstudie, Halle: Max Niemeyer Verlag.

Vanagas Aleksandras 1981: Etymologisk ordbok över litauiska hydronymer, Vilnius: Mokslas.

Vasmer Max 1970: Slaverna i Grekland, Leipzig: Zentralantiquariat der Deutschen Demokratischen Republik.

Walther Hans 2004: Historiska skikt av vattennamn som vittnesbörd om språk-, kultur- och bosättningshistorien (bilaga till karta G II 4, i: Atlas zur Geschichte und Landeskunde von Sachsen), Leipzig, Dresden.

Walther Hans 2009: Leipzigs namn i ljuset av dess tidiga överlevering. – Stadtgeschichte. Mitteilungen des Leipziger Geschichtsvereins, 13–18.

WdrG III – Ordbok över ryska vattennamn 5 och supplement, red. M. Vasmer, Berlin, Wiesbaden: Harrassowitz, 1961–1973.

Wenzel Walter 2015: Den slaviska bosättningen i Leipzigområdet i ljuset av ortnamnen. – Slaver i Tyskland. Deras namn som vittnen till historien, författad av W. Wenzel, red. A. Brendler, S. Brendler, Hamburg, 251–270.

Wenzel Walter 2016: Leipzig – ett fornsorbisk ortnamn? – Namenkundliche Informationen 107/108, 478–481.

Wenzel Walter 2017: Varifrån kom de slaver som var bosatta i bebyggelsen Libzi och dess omgivningar? Med 2 kartor. – Sachsens slaviska fornhistoria i ljuset av namnen, författad av W. Wenzel, red. A. Brendler, S. Brendler, Hamburg: Baar-Verlag, 171–172.

Willich Cornelia 1994: Brandenburgisches Namenbuch, del 8: Ortnamnen i landskapet Lebus, Berliner Beiträge zur Namenforschung, Weimar: Hermann Böhlaus Nachfolger.

Straipsniai / Articles

99

JŪRGEN UDOLPH

Zaimov Jordan 1967: Zaselvane na bŭlgarskite slavjani na Balkanskija Poluostrov: proučvane na žitelskite imena v bŭlgarskata toponimija, Sofija: Bŭlgarska Akademija na Naukite. Institut za bŭlgarski ezik.

Leĩpčigo-namnet och den germanska konsonantförskjutningen

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar etymologin hos ortnamnet Leĩpčigas. Länge antog man att oikonymens grund utgjordes av det slaviska ordet lipa ’lind’. En noggrannare granskning av historiska skrivformer, såsom Libzi och andra, framför allt de som återges av Thietmar av Merseburg, som behärskade slaviska språk, ledde till att etymologin korrigerades. Dessutom har man hittills inte uppmärksammat huruvida de germanska stammarna lärde känna detta namn efter att den första, eller den germanska, konsonantförskjutningens lag hade börjat verka. Detta är avgörande för frågan om vilken indoeuropeisk ordgrupp som kan betraktas som grund för detta ortnamn.

Inlämnad den 31 januari 2024.

JŪRGEN UDOLPH

Centrum för namnforskning – Göttingen / Rosdorf, Steinbreite 9, D-37124 Rosdorf bei Göttingen Akademien för vetenskaper i Göttingen Arbetsenheten Ortnamn mellan Rhen och Elbe – Onomastik i det europeiska rummet Robert-Koch-Str. 29, D-48149 Münster [email protected]

100

Acta Linguistica Lithuanica XC