SJUTTONDE

JONO JABLONSKIO

KONFERENS

Vid Litauiska språkets institut hölls den 9 oktober 2009 den 17:e Jono Jablonskio-konferensen ”Språkvariation och språkliga attityder”. Vid konferensen, som arrangerades av Litauiska språkets institut och Vilnius universitets institution för litauiska språket, framfördes arton föredrag. Liksom föregående år ägnades stor uppmärksamhet åt sociolingvistiska frågor, och resultaten från de senaste undersökningarna inom denna språkvetenskapliga gren presenterades och diskuterades. Det är glädjande att även utländska gäster deltog – fyra lettiska forskare närvarade vid konferensen och höll föredrag.

Under konferensens första del presenterades det gemensamma litauisk-lettiska projektet ”Baltisk sociolingvistik (BalSoc): samhällets språkliga självmedvetenhet i Litauen och Lettland” (ledare Loreta Vaicekauskienė). I projektet undersöktes litauiska och lettiska journalisters attityder till offentligt språk, språkkvalitet och språkpolitik med hjälp av djupintervjuer. En analys av de lettiska medierepresentanternas syn på språkens konkurrensförhållanden och ordval i språket visade att journalisternas teoretiska övertygelser i de flesta fall också återspeglas i deras språkbruk (Ina Druviete, Televizijos ir radijo žurnalistų kalbinės nuostatos: teorija ir praktika). Man undersökte också i vilken mån inställningen till standardspråket beror på respondenternas yrke och individuella egenskaper. Det är troligt att de flesta journalister tenderar att tillhöra den återhållsamma skaparpersonlighetstypen, som kännetecknas av sådana egenskaper som ett uttrycksfullt, bildrikt och särpräglat språk, i motsats till ”konstruktörstypen”, som präglas av standardisering, korrekthet och enhetlighet. Tendensen är att anse att medierepresentanternas yrkeskompetens inte påverkar deras språkliga attityder, till skillnad från journalisternas arbetsuppgifter, programmets målgrupp och typ (Loreta Vaicekauskienė, „Kūrėjai“ ir „konstruktoriai“: asmenybės tipo įtaka kalbinėms nuostatoms).

Variation i talet bestäms av kommunikationssituationen och de kommunikativa målen – i praktiken skiljer man vanligen mellan offentligt och privat språkbruk, och man anpassar sig efter mottagaren. Offentligt försöker man oftast tala

Septynioliktoji Jono Jablonskio konferencija

351

korrektare, ledigare och mer estetiskt; i privat kommunikation tillåter språkbrukarna sig mer – de talar friare och grövre (Jurgita Girčienė, Žurnalistai apie vartosenos srities ir adresato įtaką kalbėsenai). Respondenternas uppfattningar om möjliga hot mot det litauiska språket varierar: vissa anser att det inte finns några hot, andra att litauiskan med tiden kan bli en blandning av språk. Någon tydlig korrelation mellan respondenternas stöd för eller motstånd mot språkvård och de hot mot språket som de uppmärksammar har dock inte konstaterats (Laima Nevinskaitė, Grėsmės kalbai ir poreikis ją reguliuoti: žurnalistų požiūris).

Forskningsresultat från Lettland visar att standardspråket har högre prestige i samhället än talspråket, som betraktas som en språkvarietet utanför standardspråket. Det har konstaterats att den dialektala språkkodens utbredning är geografiskt markerad, medan stratifieringen mellan samhällsskikt framträder när man undersöker särdragen i slangbruket (Linda Lauzė, Latvių kalbos atmainų funkcijos ir vartosenos sferos: radijo ir televizijos žurnalistų nuomonė). I allmänhet tenderar man att förknippa begreppet prestigespråk med överklassen. Man resonerar exempelvis att det inte finns något prestigespråk i Litauen, eftersom det inte heller finns något överklasskikt, eller att standardspråket betraktas som prestigespråket. Talare i det offentliga rummet – skådespelare, politiker och programledare – anses vara språkliga förebilder, men det finns också uppfattningar om att språket, som ett uttryck för individualitet, inte kan kopieras. Respondenterna uppmärksammade även tendensen att efterlikna dåliga språkexempel i offentligt språkbruk (Rasuolė Vladarskienė, Žurnalistų požiūris į prestižinę kalbą ir kalbos etalonus).

Under det andra sammanträdet ägnades stor uppmärksamhet åt projektet ”Språkanvändning och nationell identitet i Litauens städer” från 2007–2009 (Miestai ir kalba, ledare Meilutė Ramonienė). Syftet var att undersöka sambandet mellan de språk som används i Litauens större städer och den nationella identiteten samt att förutse framtidsutsikterna för att bevara en språkanknuten nationell identitet. Undersökningsresultaten visade att man oftast kommunicerar på litauiska i arbetsmiljön. Intressant nog väljer polacker där oftast litauiska eller ryska, medan ryssar väljer ryska. Engelskans utbredning i arbetsmiljön hänger samman med ålder, utbildning och ekonomisk situation (Meilutė Ramonienė, Kalbos, vartojamos darbe Vilniaus, Kauno ir Klaipėdos miestuose). I den litauiska polska gemenskapen betraktas ryska som det mest självklara språket, litauiska som det mest nödvändiga och polska som det vackraste (liksom andra språkgemenskaper betraktar sitt modersmål); allt oftare skaffar man sig utbildning på statsspråket litauiska. Engelskans inflytande i denna språkgemenskap är obetydligt, och man använder färre engelska lånord än i polskt standardspråk (Kinga Geben, Vilniaus lenkų savimonė bei daugiakalbystė).

352

KALBOS KULTŪRA | 82

Det noterades att den nationella identiteten är svagare bland yngre invånare i Vilnius och Klaipėda än bland äldre; unga litauer tenderar i högre grad att betrakta sig själva som europeiska medborgare och något mer sällan som världsmedborgare. Behovet av att lära sig engelska framträdde tydligt – en stor andel av respondenterna skulle vilja att deras barn gick i tvåspråkiga litauisk-engelska skolor, och det sistnämnda språket betraktas generellt som det mest prestigefyllda. Men det är fortfarande inte populärt att lära sig främmande språk, och man studerar i liten utsträckning andra språk inom Europeiska unionen (Laima Kalėdienė, Sociolingvistiniai lietuvių miestiečių portretai). Uppmärksamhet riktades också mot att begreppet modersmål överlag bör preciseras, med hänsyn till dagens flerspråkiga situation, i takt med att den geopolitiska situationen förändras såväl i Litauen som i andra länder (Ala Lichačiova, Gimtosios kalbos sąvoka kaip mokslo ir refleksijos objektas).

Utöver de nämnda projekten behandlades även andra aktuella sociolingvistiska ämnen vid konferensen. Konferensens gäster presenterade det system för bedömning av språkliga kompetenser som tillämpas i Lettland och de problem som är förknippade med det (Resija Zauere, Sociolingvistinės kalbinių įgūdžių tyrimo galimybės), och diskuterade korrelationer mellan tilltalsformer som används i lettiska skolor och sociolingvistiska faktorer (Anda Blūmanė, Sociolingvistinė kreipinio vartosenos analizė: koreliacijos dėsniai Latvijos bendrojo lavinimo įstaigose). En studie av bedömningen av dialektalt tal enligt den perceptuella dialektologins metodik presenterades också. Den visade att bedömningen av hur korrekt en dialektkod är avgörs av dess likhet med standardspråkets kod, och därför anses höglandssamogitiska dialekter vara mer korrekta än låglandssamogitiska (Daiva Aliūkaitė, Erika Merkytė, Taisyklingumo konceptas ir tarminiai kodai: nuostatų tyrimas). Uppmärksamhet riktades mot skillnader i språklig medvetenhet och språkliga attityder mellan personer med hörselnedsättning och hörande, vilka beror på skilda språkliga miljöer och skilda språkliga erfarenheter (Benita Sušinskaitė, Girdinčiųjų ir sutrikusios klausos bendruomenės narių kalbinės nuostatos). Kanske något längre från de frågor som stod i centrum för konferensen försökte man diskutera den bild av Kaunas som framträder i företagsnamn och andra offentliga skyltar och som, enligt föredragshållarna, får allt fler drag av vardaglig stil (Lina Bačiūnaitė-Lužinienė, Ramunė Juodeikytė, Kaune paslaugas teikiančių įmonių pavadinimų analizė).

Det talades också mer om vardagliga stilinslag i det offentliga språket. Professor Regina Koženiauskienė (Žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse) undersökte de dolda orsakerna till att journalisten Rimvydas Valatka använder ett lågprestigeregister i sina politiska kommentarer och hävdade att ett motiverat bruk av lågprestigefärgad slang i politiska kom-

Septynioliktoji Jono Jablonskio konferencija

353

mentarer skapar flerstämmighet, vilket hjälper till att mer exakt beskriva de polemiserande sidorna. Generellt sett hörs slanguttryck och expressiva formuleringar eller andra talspråkliga element allt oftare i den politiska diskursen under politiska kampanjer, i syfte att fånga väljarnas uppmärksamhet och i vissa fall även visa politiska ståndpunkter, sett mot bakgrund av de processer av slangifiering och konversationalisering som äger rum i andra europeiska språkgemenskaper (Giedrius Tamaševičius, Kodėl ministrai kartais prabyla jaunimo žargonu?).

Rita Miliūnaitė (Interneto komentuotojai apie nepriesagines moterų pavardes) avslutade konferensen på ett fint sätt genom att presentera en metodik för studier av internetkommentarer och uppmärksamma att argumentationen där främst är emotionell och pragmatisk, liksom värderingsmässig och sociopsykologisk, snarare än faktabaserad (språklig). Det bör tilläggas att förloppet i de diskussioner om kvinnors efternamn utan suffix som behandlades i hennes föredrag blottlade bristen på dialog mellan språknormerare och språkbrukare.

Konferensens teser, utarbetade av avdelningen för språkvård vid Litauiska språkinstitutet, publiceras på Litauiska språkinstitutets webbplats^*.

Mottaget 2009 12 21

SKAISTĖ ALEKSANDRAVIČIŪTĖ

Litauiska språkinstitutet

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

^* Se http://www.lki.lt/LKI_LT/index.php?option=com_content&view=article&id=469:jono-jablonskio-konferencija1&catid=1:naujienos&Itemid=2

354

KALBOS KULTŪRA | 82