LIETUVIŲ KALBOS LEKSIKOS RAIDA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

LIT. vāsara = SL. vesnā

(Om beteckningarna för ”vår” i baltiska och slaviska språk)

R. EKERTAS

Lit. vāsara, lett. vasara ”sommar” och slav. vesnā ”vår” förbinds med full rätt, trots vissa skillnader i form och betydelse mellan dessa östbaltiska och slaviska ord. Redan H. Pedersen (K Z, XXXII, 246) och K. Brugmann (Grdr., II, I, 160) urskilde i dessa ord växlingen mellan de gamla r-- och n--stammarna, och senare undersökningar, särskilt E. Benvenistes (Origines de la formation des noms en indoeuropéen, Paris, 1935) och F. Spechts (Der Ursprung der indogermanischen Deklination, Göttingen, 1944), bekräftade att en sådan växling är karakteristisk för många ord som tillhör det äldsta lagret av det indoeuropeiska ordförrådet, till exempel beteckningar för inre organ, årstider och liknande.

Här rör det sig om en urindoeuropeisk heteroklitisk stam, som forskarna rekonstruerar i formerna *ueser- / *uesn- (jfr Brugmann, op. cit.; vidare IF, III, 329, 351; Boisacq, 210; Vondrak, Vgl. Gr. I², 527) respektive *ųes-r-t / *ųes-n-es (Petersson, Stud., 3; dessutom är -r- respektive -n- följt av -t- och -es- inte nödvändigt i alla heteroklitiska former, varför Petersons rekonstruktion är tillförlitligare som gammal indoeuropeisk beteckning för ”vår”) och *uesr- / *ues-n-es (Machek, Et. sl., 562).

I det nämnda arbetet¹ förklarar E. Benveniste ganska övertygande olika former med -r- genom att urskilja olika avljudsgrader i dem: dessutom motsvaras nollgraden hos utvidgningen (Erweiterung) vanligen av den förlängda graden hos rotvokalen (lat. vēr < *ųes-r-), och omvänt². Att utvidgningen -er- ofta har nollgraden *r̥ i stället för det väntade -r- (gr. ἔαρ < *ųēs-r-) beror enligt E. Benveniste på sonantens (Liquida) natur.

-r--stammen generaliserades i de redan nämnda klassiska språken; jfr lat. vēr, vēris ”vår”, dorisk grek. Fᾶρ, jonisk ἔαρ, ἦρος, ἦρι ”vår”, samt även sanskrit vasar-, vāsara- ”morgon”, vasar ”tidig”; avestiska vaŋri (= vahri) ”på våren”; klassisk persiska vāhara-, persiska bahar ”vår”; armeniska garun (*ųesr- enligt E. Benveniste,

¹ Origines... (här och i fortsättningen citeras efter den ryska översättningen Э. Бенвенист, Индоевропейское именное словообразование, М., 1955, s. 49–50; förkortat: И.-е. им. сло-вообр.).

² I anmärkningarna till översättningen av E. Benvenistes bok (И.-е. им. словообр., s. 244, anmärkning 13) säger sig V. Gornung mena att *ųs-er- kan betraktas som nollgrad, tydligen bevarad i lat. serēnus ”klar (om himlen)” < *ųs-er-es-no-s och möjligen i grek. ξηρός (attisk ξηρός) < *σερός < *Fσερ-ος ”torr”.

143

op. cit., 40); fornirländ. fär ”öster”, fornirländ. errach, medelirl. earrach (*wesr-āk, med förlust av w- av ordgränsskäl, jfr H. Pedersen, Vgl. Gr., I, 82, 435) och slutligen lit. vāsara, vāsarā, lett. vasara ”Sommar”.

Däremot har sanskrit vasantas ”Frühling” (med utvidgningen -n-t), fornkymr. guianmuin ”vere” < *vesanteino, nykymr. qwanwyn, korn. guaintoin ”Frühling” och troligen fornirländ. fáinne (an lae) ”sich beschäftigen (vom Tage)” (jfr H. Pedersen, Vgl. Gr., II, 106, § 461) en -n-stam, liksom även det urgermanska *vesnā, belagt i fornkyrkoslav. весна, ryska весна́, polska wiosna ”Frühling”. I en artikel har vi påpekat³ att det är atypiskt för de slaviska språken att generalisera heterokliternas -r-stam, medan de östbaltiska språken här skiljer sig från de slaviska språken.

Även om lit. vāsara, vāsarā, lett. vasara och sl. vesná helt riktigt förs till den grupp av ord som anses fortsätta de indoeuropeiska heterokliterna, undanröjer detta ingalunda vare sig de fonetiska eller semantiska oklarheterna mellan de två språkgrenarnas nämnda ord.

I samband med detta uppkommer enligt vår mening följande frågor: 1) hur ska den östbaltiska utvidgningen av roten med -ar- förklaras; 2) hur förhåller sig rotvokalerna östbaltiskt -a- och slaviskt -e- till varandra; 3) hur ska betydelsen ”Sommer” i de östbaltiska språken förklaras, om dessa ord i andra indoeuropeiska språk, däribland de slaviska, har betydelsen ”pavasario”?

I denna artikel ska vi försöka besvara de nämnda frågorna och även knyta dem till några problem rörande utbredningen av den slaviska urformen.

I

I. Som redan nämnts kunde rotutvidgningen (Erweiterung) i de heteroklitiska urformerna ha olika avljudsgrader, vilka, som E. Benvenisto har visat, i urspråket var beroende av rotens avljud. Jfr exempelvis *-ēr- / *-r- resp. *-r- i former som sanskrit vasar- / gr. ἔαρ (< *u̯esr), lat. vēr (< *u̯esr-), eller *-ōr- / *-r-, *-r- / *-n- i former som gr. ὕδωρ ”Wasser” / ὑδρία (< *udr-) ”Wassereimer” / gen. sing. ὕδατος (< *udn̥-) ”Wasser”.

Det indoeuropeiska urspråkets ord för ”pavasaris” tycks emellertid bara ha haft en utvidgning av e-grad, jfr det lat. serēnus som V. Gornung anför (< *u̯es-er-es-no-s⁴. Hur förhåller sig då lit. och lett. -ar- till indoeuropeiskt *-er-? Vi menar att *-er- är ursprungligt och att lit. och lett. -ar- har uppkommit ur *-er-. Detta kan visas på flera sätt.

1. I litauiskan uppvisar många ord växlingen -e- och -a-, inte bara i ordets början (jfr lit. standardspr. aš ”ich” och lit. dial. eš ”ich”; lit. standardspr. ašutai ”Pferdehaare” och lit. dial. ešutai ”t.p.” osv.), utan också inne i ordet: vid sidan av lit. ašara ”Träne” finns även formen ašerā⁵, återgiven av J. Otrembskis (Gramatyka języka litewskiego, t. I, Warszawa

³ Jfr R. Eckert, Reste indoeuropäischer heteroklitischer Nominalstämme im Slawischen und Baltischen, ”Zeitschrift für Slavistik”, Berlin, 1963, H. 6, s. 878, 883 och 890—891.

⁴ Även P. Skardžius (LKŽD, 50, 562) betraktar lit. vāsara (om andra varianter, se nedan), härlett ur *veser-ā, som en gammal heteroklitisk stam. Jfr också J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, s. 17, 83.

⁵ Detta ord är också en relikt av en indoeuropeisk heteroklitisk stam, jfr Eckert, op. cit., s. 888. Vid sidan av lit. vėdaras ”Eingeweide, Wurstmagen”, lett. vēdars (Būga, KS, 239) finns en variant med -er- (lit. vėderas ”t.p.”), som motsvaras av lett. vēders ”Bauch”, preuss. weders ”Bauch” (Voc. 122) ”Magen” (Voc. 132) (se Fraenkel, LEW, 553). Här möter vi åter fortsättningar av den indoeuropeiska heteroklisin: lit. vėdaras, vėderas växlar med lit. paūdrė ”Unterleib des Menschen, Netz bei Schweinen”, paūdrōni ”immer grösseres Euter bekommen (von Schweinen und Hündinnen)” och lit. ūdrōti ”trächtig sein”. Hela ordgruppen hör till det indoeuropeiska ordet för ”tešmens”, med -r-, -n- och -men-stammar.

144

wa, 1958, p. 215-216), kuri yra tos pat rūšies, kaip ir minėti pavyzdžiai. Svarbi yra J. Otremskio pastaba, kad dabartinės lietuvių literatūrinės kalbos žodžius su -a- atitinka senųjų raštų ir tarmių formos su -e-.

2. I ”Lietuvių kalbos žodžių daryboje” (LKŽD, 303) beskriver P. Skardžius närmare de förhållanden under vilka den process som intresserar oss ägde rum. Han säger sig anse att -a- före (kursiverat av oss. – R.E.) -r- i vissa avledningar sannolikt har uppkommit ur ett äldre -e-. Han stöder sin uppfattning med exempel som lit. laidaras ”inhägnad, skjul för boskap, fähus”⁶; laideris ”gödselgrop vid gården”, stągaras ”torr, förtorkad, uttorkad stjälk”: stegerýš ”stjälk; skaft (på en fjäder)” m.fl. På samma ställe nämner han lit. vãsara och låg. vasẽris, pavãsėris. De två sistnämnda exemplen är mycket viktiga när man ska avgöra den fråga som ställdes ovan. Således kan man redan konstatera att det vid sidan av lit. standardspråkets vãsara eller vasarà (med -ar-!) finns dialektformer med -er-: låg. vasẽris och pavãsėris (Kvedarna, Salantai; se Skardžius, APh, VII, Kaunas, 1938, s. 41). Låg. vaseris, i betydelsen ”februari”, återges också av E. Hofmanas med stöd av Valančius, Baranauskas och även Vieversis (”Auszra”, I, 137) (K Z, 60, s. 71).

3. Former med -er- kan också beläggas i äldre skrifter. I S. Chylinskis bibelöversättning, i Lukasevangeliet och Markusevangeliet, förekommer wafera, medan det på samma ställe i Matteusevangeliet står wafara⁷. Här följer citat ur ”Biblia litewska Chylińskiego. Nowy Testament”, band II, Poznań, 1958, utgiven av Č. Kudzinowski och J. Otremski:

a) s. 139(75): Ewangelia Łukosziaus, XXI, 30:

När ni redan ser att det grönskar, vet ni själva av er själva att sommaren⁸ redan är nära.

b) s. 89 (46): Ewangelia Morkaus, XIII, 28:

Lär er av liknelsen med fikonträdet: när dess grenar mjuknar och bladen <vä>xer ut, vet ni att sommaren är nära.

c) s. 51(27): Ewangelia Mattheusza, XXIV, 32:

Och lär er denna liknelse¹ av fikonträdet: när dess grenar börjar grönska och bladen skjuter skott, förstår ni att sommaren¹ är nära.

Gammallit. vasera ”sommar” står fonetiskt i samma förhållande till lit. vãsara, vasarà ”sommar” som lit. låg. vasẽris, pavãsėris till lit. standardspråkets vasãris ”februari”, pavãsa-ris ”vår”. Det gamla skriftmonumentet och den samogitiska dialekten har bevarat varianten med -er-. Dessutom bör det nämnas att Chylinski hade anknytning till samogiterna (hans styvmor kom från den samogitiska adelsfamiljen Minvydas¹⁰).

förändring. Jfr ryska бы́мя < ur ur-slaviska *y̆mę < *ūdh-men-; om detta, se Eckert, op. cit., 885–886, 888. Semantiskt ligger tjeckiska zvýmnati mycket nära litauiska använda < *z-vymenati, som används i betydelsen ”Schiffllen, Anschwellen des Euters (bei der Kuh) nach dem Kalben” (se Machek, Et. sl., 578). Förutom litauiska vãsara, som senare kommer att visas härstamma från *veser-a, har vi alltså också sådana former som litauiska ãšara: ašera och vėdaras: vėderas, respektive lettiska vēdars: vēders, vilka har uppkommit ur den indoeuropeiska urspråkets heteroklitiska stam.

⁶ Se Fraenkel, LEW, 330, där endast former med -aras anges.

⁷ Motsvarande ställe saknas i Johannesevangeliet.

⁸ Orden inom parentes () har återställts av utgivarna (s. 429) till sin ursprungliga ordningsföljd: wafera jau ira arti.

⁹ Jfr Biblia litewska, s. 427, med den ursprungliga ordföljden: wafara ira arti.

¹⁰ Jfr St. Kot, Chylinski’s lithuanian Bible; origin and historical background, ”Biblia litewska”, II, s. XLV.

10. Užsak. Nr. 174

145

Det bör noteras att det i det högaitiska skriftspråksmonumentet, M. Daukšas ”Postilė”, som utkom ett halvsekel tidigare, i det citerade bibelstället står waſara; jfr Weizdek ant’ medžio figų ir ant vijų medžių; kad’ jau ſprogſta žinotė jog jau arti yra wâſara (Lukopiup 21, kâpit: 25; Daukšas ”Postilė”, s. 12–13).

Både de gamla litauiska skrifterna och dialekterna visar att former med -er- bör betraktas som äldre, ursprungliga, medan -ar- i de litauiska orden vasara, vasarà och på motsvarande sätt lettiska vaſara – sekundära, uppkomna genom att -e- före -r- övergår i -a-¹¹.

II. När det gäller ursprunget till rotens -a- i de litauiska formerna vâsara, vasarà ansluter vi oss också till P. Skardžius uppfattning (se Dėl balsių asimiliacijos, APh, VII, 1938, s. 41), att *vesera gav upphov till *veseris och *paveseris, varefter *paveseris genom progressiv assimilation blev pavaseris, vilket också ledde till att formen *veseris blev vaseris. Slutligen blev även det ursprungliga *vesera på samma sätt vasara. P. Skardžius beaktar också att vasara kan ha uppkommit ur *vesera via mellanformen *vesara, och att derivatet vasaris i den samogitiska dialekten kan ha blivit vaseris, påverkat av ord med suffixet -eris. Enligt vår mening betraktar P. Skardžius helt riktigt denna senare möjlighet som mindre tillförlitlig, eftersom det är svårt att förklara ursprunget till rotens -a- i den gamla skriftformen vasera genom regressiv vokalassimilation. Man kan också instämma i P. Skardžius uppfattning att detta assimilationsfenomen inte är gammalt (op. cit., s. 40). Följaktligen återspeglar litauiska vâsara eller vasarà och deras lettiska motsvarighet vasara endast delvis den ursprungliga ljudstrukturen och har förändrats fonetiskt betydligt mer än slaviska vesná.

III. Det måste konstateras att orden i de östbaltiska språken också har förändrats semantiskt, medan slaviska vesná tvärtom har bevarat den ursprungliga betydelsen. Jfr forn.lit. wásaru ”aestas” (Pirm. liet. k. gr., s. 96); litauiska vâsara ”årets varmaste årstid (juni, juli och augusti)” (DLKŽ, s. 921); ”Sommer” (Senn, Handb. II, 273) och den högaitiska varianten vasarà (Явнис, Грамматика, 95)¹², waſara,-ôs ”der Sommer” (Mielcke, 318); likaså lettiska vasara ”Sommer” (Bielenstein, Die lett. Spr., 263; Mühlenb.-Endz., IV, 484) och ur-slaviska *vesná (fornkyrkoslaviska весна ”Frühling”, polska wiosna, ryska весна ”Frühling”). I de flesta indoeuropeiska språk som bevarat detta ord har det den äldre betydelsen ”vår” (se ovan).

I de östbaltiska språken har detta ord, som i andra språk används i betydelsen ”Frühling”, betydelsen ”Sommer”, medan vårens benämning utgörs av ett avlett ord: litauiska pavâsaris m. ”Frühling”, lettiska pavasaris m. ”detsamma”, pàusaris (<pavasaris, se Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, s. 20), pavasara f. ”Frühling” (se BSlW, 356). Dessa litauiska och lettiska avledningar med prefixet pa- har ungefär samma betydelse som de ryska uttrycken под лето ”mot sommaren”, det vill säga ”ännu före sommaren”, под вечер ”mot kvällen”. I de baltiska språken finns också andra bildningar där pa- har en betydelse av plats, inte tid; jfr exempelvis pasaulis ”Welt”, scil. ”Ort unter der Sonne” = ryska ”место под солнцем” (jfr J. Otrębski, Gr. jęz. lit. III, 335; Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 219). Följaktligen betyder litauiska pavâsaris, lettiska pavasaris, pàusaris, pavasara ”(Zeit) gegen den Sommer (zu)”¹³. Till sin semantiska struktur motsvarar dessa ord exakt tjeckiska podletí ”doba před letem (duben, květen)” (Machek, Et. sl.,

¹¹ Dessutom bör man inte glömma att även vokalassimilation delvis kan ha spelat in här (se nedan).

¹² K. Jaunius (Явнис, Грамматика, 95) påpekar att man i samogitiskan säger vasara i stället för de östhögaitiska vasarà; K. Būga uppger dock i en fotnot till den ryska översättningen av K. Jaunius grammatik (loc. cit.) att man även i Dusetos har formen vâsara. Litterär norm är vâsara; jfr DLKŽ, 921 och A. Laigonaitė, Literatūrinės lietuvių kalbos kirčiavimas, Vilnius, 1959, s. 34.

¹³ Beträffande betydelsen, jfr även pavâsaris ”Ansommer”, O. Schrader, Reallex, 258.

146

265, 585); vidare jfr tjeck. podzimek, podzim ”höst”, bokstavligen ”(tid) mot vintern (till)” (Bs1W, 356; Machek, loc. cit.)¹⁴.

Hur kom det sig att det på östbaltiska språk, av den indoeuropeiska urspråksformen ärvda namnet på våren fick betydelsen ”sommar”?

1. Här bör sägas att, förutom i baltiska språk, även i romanska och slaviska språk överförs det gamla vårnamnet till att beteckna den senare varma årstiden (sommaren)¹⁵, medan en ny term för ”vår” bildas utifrån det brukade namnet för ”sommar”, med betydelsen ”försommar, tidig sommar, första sommaren”. Jfr rum. vară ”sommar” och primăvară ”vår”; sp. verano ”sommar” (jämte estío) och primavera ”vår” (Buck, Dict., 1013).

Betydelsen ”sommar” har också lat. vēr och dess motsvarigheter i talad lat. vērānum (tempus) ”vårtid”: gammalnapolitanska vera, valencianska ver ”sommar”, korsikanska veramu, logudoresiska b(e)ranu, portugisiska v(e)rão ”sommar”; den äldre betydelsen har bevarats i logudoresiska beranile ”mark som gjorts i ordning på våren” (Se Meyer-Lübke, Romanisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1935, s. 768).

På latin har vi vēr i betydelsen ”vår” och aestās i betydelsen ”sommar”; på italienska redan primavera ”vår” och estate ”sommar”; på spanska primavera ”vår” och verano, estío ”sommar”; slutligen på rumänska primăvară ”vår” och vară ”sommar”. Här ser man tydligt de olika stadierna då det gamla namnet på sommaren trängdes undan och ersattes av ett ord med betydelsen ”vår”, medan ett nytt namn bildades av det gamla vårnamnet för att beteckna ”vår”¹⁶.

Se nedan beträffande de slaviska formerna.

2. Å andra sidan är det fullt möjligt att anta att de östbaltiska språken av vissa skäl, som i dag är svåra att förstå, förlorade det gamla namnet på ”sommaren” och började använda vårnamnet i dess ställe. Preussiska dagis ”sommar” (Voc., 13 enligt FEW, 85; jfr nedan BS1W, 49) är kanske det gamla baltiska namnet på ”sommaren” som har bevarats. Det preussiska ordet motsvaras av lit. dãgas ”brännande, brand; glöd, sommarhetta,”

¹⁴ Vi instämmer inte i A. Bucks (Dict., 1014) uppfattning att lit. pavãsaris bör förstås som ”en sorts sommar, kvasi-sommar” och att den första komponenten i denna avledning bör jämföras med ett sådant pa- som lit. pãmotė ”styvmor”. Visserligen kan pa- ha betydelsen ”en sorts”, jfr FEW, 520: pàbro-lis ”vän som ledsagar brudgummen hedersamt vid bröllopet, brudförare”, ordagrant ”sorts bror”. Betydelsen ”en sorts sommar” hos pavãsario är emellertid meningslös. Dessutom påpekar E. Frenkelis (FEW, 538) att pa- i litauiska orden patėvis ”styvfar” och pãmotė ”styvmor” har en diminutiv och pejorativ betydelse.

¹⁵ Se Buck, Dict., 1014.

¹⁶ Det bör sägas att det indoeuropeiska namnet på ”vintern” kanske är det äldsta och mest stabila i de indoeuropeiska språkgrupperna och språken, medan det knappast går att fastställa ett gemensamt indoeuropeiskt namn på ”sommaren” för hela det indoeuropeiska språkområdet (såvida det inte gäller något dialektområde). Däremot finns det över huvud taget ingen gemensam indoeuropeisk term för ”hösten”. Som vi nämnde redan inledningsvis är det ursprungliga namnet på ”våren” (*ḱueser-, *ḱuese(r)-/*uesn-) säkert belagt; jfr Schrader, Reallex, 258, 366–367, 390, 394–396, 782, 958.

Undersökningar av ord för årstiderna i enskilda indoeuropeiska språk visar att det finns relativt få jämförbara namn på ”vinter” och delvis ”sommar”, och att de dessutom är mycket instabila, medan namnen på ”vår” och ”höst” är många och varierande; jfr exempelvis de tre namnen på ”vår” i högtyska: Frühling, Frühjahr, Lenz. Man försöker delvis förklara detta fenomen med att sommar och vinter på grund av sin kontrast bildar mer allmänna begrepp i människors medvetande än vår och höst, vilka, eftersom de är övergångsårstider, är av mer specifik karaktär (jfr Merlo, Nomi romanzi delle stagioni e dei mesi, 1904, enligt Quadri, Aufgaben, 57–60).

10*

147

Skörd“ och dagà f. ”skörd“¹⁷, liksom got. dags m. ”dag“, s. ind. nidághá- m. ”hetta, sommar“ och dáha- m. ”brand, hetta“. I preussiskan är också det sammansatta ordet dagoaugis känt (Voc. 638 enligt FEW, 85) ”somirlatte“, dvs. ”ett skott som växer under en sommar“. Den semantiska strukturen motsvarar exakt lit. vásaraugis ”ett årsskott“, lett. vasaraudzis 1. ”ett sommarskott“, 2. ”ett föl som bara är ett år gammalt eller fötts på våren“, 3. ”en vekling“, 4. f. vasaraudze och vasaraug’e ”en ung flicka, tonårsflicka“ (Mühlenb.-Endz., IV, 484). Detta gemensambaltiska ord i betydelsen ”sommarskott“ (gemensambaltiskt i betydelsen att det har en enhetlig semantisk struktur) stöder vår uppfattning att östbaltiskans vasara motsvarar västbaltiskans dagis och att det preussiska ordet sannolikt är den gamla gemensambaltiska benämningen på ”sommar“.

Detta stöds av ytterligare två argument:

a) Lit. atúodogiai, atúoda(u)giai ”sommarråg“ hör till samma grupp som preuss. dagis, lit. dágas, dègti ”bränna“¹⁸. I den stora gruppen av litauiska termer för ”sommarspannmål“ intar atúodagiai en särställning; jfr lit. waſarojas,-jo ”sommarspannmål“, waſarini kweczei ”sommarvete“ (Mielcke, 318); vasariena = vasarojiena = vasarojas = vasarojus = vasarojis ”vårsäd, vårskörd“, vasariniai rugiai = vasarūčiai ”vårsäd, vårvete“, ”sommarkorn“, vasariniai kviečiai ”sommarvete“, vasaris = vasarojemis = vasarojimis ”vårsådd“, vasarojputė ”skörd, skördetid“, vasarójus ”vårsädesgrödor, vårsått fält“, vasarolaukis ”vårsått fält“ (Sereiskis, 1047; DLKŽ, 921). Därför är det fullt möjligt att den andra komponenten *dog- i det litauiska ordet atúodagiai (växlande med dá gas och dègti) har bevarat den ursprungliga betydelsen ”sommar“.

b) Hit hör också lit. degėsis ”augustimånad“ (denna form anges av Frenkelis EW, 85; Mielcke, 47: Dégėſis, fio). Ordet användes som benämning på en sommarmånad och återspeglar, förefaller det mig, den gamla betydelsen ”sommar“. Om månadsnamn som bildats från årstidsnamn, se nedan.

3. När man undersöker de många litauiska och lettiska avledningarna på vasar- (jfr DLKŽ, 921; Sereiskis, 1047; Mühlenb.-Endz., IV, 484) faller två månadsnamn genast i ögonen: först lett. wossoros menesis ”juni“ (Słownik polskolacińsko-łotewski ułożony przez xiędza Jana Kurmina, Wilno, 1858, p. 20 enligt E. Hofmann, KZ, 60, p. 72, anmärkning 1 och p. 74, anmärkning 1) och för det andra lit. vasãris ”februari“. Av semantiska skäl måste det lettiska månadsnamnet betraktas som en sen avledning av lett. vasara ”sommar“, medan det litauiska ordet förefaller ha ett mycket äldre ursprung. Lit. vasãris ”Februarius“ finns redan hos D. Klein i hans grammatik (Pirm. liet. kalb. gr., 156), och förklaras senare av Milkus (318) så här: Waſſaris Menū ”januari“. I dagens litauiska

¹⁷ Beträffande förhållandet mellan betydelserna ”sommar“ och ”skörd“, jfr fornr. ЖАТВА jämte gr. θερος i Ostromirevangeliet: НАKO БЛИЗЪ ГОСТЬ ЖАТВА отъ єгѡ єсть ѿ θερος (Остромирово евангелие 1056—57 года с приложением греческого текста евангелий и с грамматическими объяснениями, изданное А. Востоковым, Санктпетербург, 1843, p. 146, Math. XXIV, 32—33).

¹⁸ Se A. Sabaliauskas, Dėl lietuvių atúoriečiai ”vasariniai rugiai“ kilmės, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos Darbai“, serija A, 1 (10), 1961, p. 101—103, där han jämför lit. atúoriečiai ”sommarråg“, vars etymologi hittills inte blivit tillräckligt klarlagd, med de etymologiskt tydliga atúodagiai (< *ato-resp. atuo- + roten dog-, som med en annan vokalavljudsgrad återfinns i lit. dègti, degùtas, nudegùlys, dága, preuss. dagis) och härleder det från *at(u)oriečiai (< *ato-, atuo- + roten jor-, bevarad i ord som lit. joras, jas, jorė, sl. *jarъ, *jara, *jaro). Eftersom de båda termerna, som A. Sabaliauskas hävdar, kan vara relikter av det gamla ordförrådet, är etymologin övertygande genom deras identiska semantiska struktur.

148

vasāris betyder ”årets andra månad“ (DLKŽ, 921); ”februari; sydvind, middagsvind“; vasario mėnuo ”februarimånad“ (Sereiskis, 1047). E. Hofman ger i artikeln ”Kultur und Sprachgeist in den Monatsnamen“ (KZ, 60, p. 71) också andra varianter av detta litauiska ord: 1. i betydelsen ”januari“: vasaris, vasarius (Nesselmann, 55; Kurschat, I, 670; II, 491), vasarinis (som tidigare var ett adjektiv, liksom det sammansatta, substantiverade adjektivet vasaris, jfr Skardžius, LKŽD, 313) och 2. i betydelsen ”februari“: vasaris, vasario mėnuo, vasaris. Det finns inget att invända mot E. Hofmans uppfattning att den äldre betydelsen av ordet vasaris är ”januari“. Däremot kan man inte instämma i E. Hofmans uppfattning att det litauiska månadsnamnet vasāris inte har något samband med ordet vāsara (resp. vasarā) ”sommar“, eftersom deras betydelser skulle vara alltför olika. Hans koppling av vasario till vēšūs förefaller betydligt mer tvivelaktig. Varför skulle en årstidsbeteckning inte kunna användas om en månad? Det visar ju sådana exempel som det redan nämnda lit. degėsis och det gamla baltiska namnet för ”sommar“ (preuss. dagis), liksom tyska Lenzmond m.fl. Dessutom är lit. vāsara (resp. vasarā) den gamla indoeuropeiska termen för ”vår“, medan betydelsen ”sommar“ måste betraktas som sekundär. Av detta skäl kan lit. vasāris, som en isolerad term (månadsnamn), i viss mån ha bevarat den gamla ursprungliga betydelsen. Att vasāris och vāsara (resp. vasarā) är besläktade ord med samma rot visas också av de ovan citerade samogitiska vaseris och fornlitauiska (Chylinskio) wasera.

II

I de slaviska språken hade, som redan nämnts, n-stammen i det gamla indoeuropeiska namnet för ”vår” generaliserats. Dessutom hade substantivet, liksom i de baltiska språken, fått tematisk stam med slutvokalen *-ā och övergått till femininum¹⁹.

Urslaviska *vesna är belagt i följande former: fornkyrkoslaviska весна, ἔαρ, ver. (Psalterium Sinaiticum — maked.; Psalterium Pogodinianum — bulg.; Psalterium e codice Lobkowicziano — Pragensi — serb.-kroat.; БECBЛА Psalterium Bononiense — bulg.; Psalterium e codice Parisiensi — serb.-kroat.; весна Parvemi arion Zacharianum (lectiones Veteris Test.) — rus.; Lobk. (se ovan); БECNBИ ”Frühlings-“: ВРЪМА БECNBHOFE — bulg.; ПРЕЖЕ БECNBНЪХЪ РЕВЕННН ”πρὸ τῆς ἐαρινῆς ἰσημερίας“ Novocanon s. Methodii — rus.; sl. j. st., Lieferung 4, 182); kyrkoslaviska весна och БЕСЬНА, fornr. БЕСЬНА ”Frühling“ (Mikl., Lex., 61; Срезн, I, 247)²⁰; ryska весна, -ы, ack. sg. весну eller весну, nom. pl. вёсны, gen. pl. вёсен ”Frühling“ (слов. русск. яз., II отд. 1, 382), ukrainska весна, -ні (Ізюм., 55; Грінч. 1, 142), vitryska вясна (Ластоўскі, 61)²¹; polska wiosna, i folkmun även wiesna ”Früh-

¹⁹ Här vill vi anmärka att det, sett ur ordets historia, är oförsvarligt att urskilja suffixet -na i den ryska formen весна, såsom författarna till ”Краткий этимологический словарь русского языка” N. Šanskij, V. Ivanov och T. Šanskaja gör (s. 57). Än mer tvivelaktig är dess koppling till den stam som bevarats i ordet весёлый.

²⁰ Jfr vidare medeltida ryska весна (= весной) och веснованье (= весна), som R. James (Richard James) återger så här: весно ”spring“, Весно Баня ”the spring“ (Б. А. Ларин, Русско-английский словарь-дневник Ричарда Джемса 1618—1619, изд. Академии наук Литовской ССР и Ленинградского университета им. А. А. Жданова, Ленинград, 1959, s. 61, 195, 270).

²¹ Ordet är uppenbarligen rent vitryskt, vilket dess avledningar visar; jfr vitryska вясняк ”warmer Südwind“, вяснянка ”Lied, das bei Frühlingsbräuchen gesungen wird“, веснавіца ”Sommer-

149

ling“ (Brückner, Sl. et., 623); tjeckiska dial. (nordmoraviska, östmoraviska, lechitiska, schlesiska) vesno n. ”Frühling“ (Kott, IV, 640, H.-K., Et. sl., 413; Machek, Et. sl., 562). Machek menar att neutrum här har uppstått efter mönster av léto ”Sommer“. Från detta tjeckiska dialektord har verben vesnati se, vesniti se und vyvesnati se, vyvesniti se ”Frühling werden“ bildats; enligt Kott (Kott, IV, 640, 1171) är de kända från trakten kring Ostrava. Se även Machek, loc. cit. Tjeckiska litterära (poetiska) vesna lånades från ryskan under tiden för den tjeckiska pånyttfödelsen (jfr Machek och H.-K., Et. sl., loc. cit.). På slovenska är vęsna, enligt Pleteršniks ordbok (II, 763), som tillägger att ordet främst förekommer i den allra senaste litteraturen, också ett lån från andra slaviska språk (troligen från ryskan). Först och främst är det slående att slovenskan saknar alla avledningar av ordet. Det av Fasmer anförda serb.-kroat. vęsna²² i REW, I, 192 visar inte i sig att ordet verkligen existerar i serbisk-kroatiska, än mindre som så, eftersom det saknas i de mest kända ordböckerna (t.ex. Karadžićs). Det belagda slovakiska ordet vesna markeras också av Isačenko (Sl. sl., II, 565) med beteckningen poetiskt, vilket troligen visar att det används i samma sammanhang som tjeckiska vesna. I de övriga slaviska språken är ordet okänt. Här tycks vi alltså ha att göra med ett ord som är ärvt från forntiden, utan tvivel mycket gammalt, men med mycket begränsad utbredning i de slaviska språken. Ordet lever i folkmålet hos de östslaviska folken (om dess delvis gamla avledningar i ukrainskan, se nedan), polackerna och även moraverna. Hur mycket dess utbredningsområde ytterligare kan utvidgas med stöd av uppgifter från fornslaviska och kyrkslaviska minnesmärken, vars lokalisering är oerhört svår och i vissa fall helt omöjlig, går knappast att säga. Av de ovan anförda uppgifterna framgår att весна i minnesmärkena är belagt inom det makedonska, bulgariska, serbisk-kroatiska och ryska språkområdet. Naturligtvis kan ordet i fråga ha överförts från ett manuskript till ett annat. Detta konkreta exempel bekräftar än en gång nödvändigheten av att noggrant skilja mellan urslaviska (Urslavisch) och allslaviska (Gemeinslavisch). Ordet *vesna är verkligen urslaviskt, men inte allslaviskt.

Efter det som sagts uppstår frågan: vad kallades ”vår” i de slaviska språk som inte bevarade den från det indoeuropeiska urspråket ärvda benämningen?

1. I en del av de slaviska språken kan den urslaviska och allslaviska termen för ”vår”, ”sådd” och ”sommargrödor” *jaro, *jarъ, *jara, *jaro ha kommit att användas i stället för det saknade *vesna; jfr exempelvis tjeckiska jaro, forntjeckiska jěri ”Frühling“, slovakiska jar ”Frühling“, bulgariska dial. jară ”Frühling“. Ordet förekommer delvis också i de slaviska språk som har *vesna; jfr ryska och fornryska яра ”Frühling“, ukrainska яро f. ”Lenz“, polska och fornpolska jarz ”wiosna“, samt polska jar m. med samma betydelse. Vid typologisk jämförelse av sådana semantiska strukturer är det viktigt att benämningar för ”vårsådd” och ”sommargrödor” bildas av benämningar för ”vår”. Samma företeelse ser vi också i litauiskan, om vi beaktar sommarens ursprungliga betydelse. Dessutom är det uppenbarligen ingen tillfällighet att anglosaxiska gēar, vars motsvarighet är fornhögtyska jār ”Jahr“ och urslaviska *jarъ, *jarb, *jara, *jaro, kan ha betydelsen ”Frühling“, medan grekiska ὥρα, ὥρη betyder både ”Jahreszeit, rechte, passende Zeit, Blütezeit“ och ”Frühling“; jfr Iliaden 2, 468: μυρίοι, ὅσσα τε φύλλα καὶ ἄνθεα γίγνεται ὥρη

weizen, Sommergetreide“ och весень ”det fornvitrussiska namnet på april (April)“. (Дастоўскі, loc. cit.). Jämför med det senare ryska dialektordet (från Archangelsk oblast) весень ”первые цветы в поле, первоцвет, краса однолетних растений“ (Даль, 1, 187).

²² Här anges också tjeckiska vesna, utan att det markeras att ordet är sekundärt.

150

(citerat efter Leo Meyer, Handbuch der griechischen Etymologie, 1 Bd., Leip- zig, 1901, s. 653). Det förefaller mig som om Meyer felaktigt betraktar den etymologiska kopplingen mellan det grekiska ordet och sl. *jarъ som misslyckad.

2. Betydligt viktigare än bruket av *jarъ, *jarь, *jara, *jaro var ”ersättningen” av den saknade beteckningen för ”vår” med avledningar bildade med prefixen *pro-, *pod-, *na-, *za-, *perd-, *prei-, *sъn- från prasl. *lěto ”Sommer” och med en semantisk struktur liknande den hos sådana bildningar som beskrivits i artikelns första del, såsom lit. pavasaris ”Frühling als Vor-, An-, Erst- Sommer”. Sådana bildningar kunde också uppkomma i de språk där termerna *jarъ och *vesna fanns. De trängdes undan av mer brukliga ord, och till sist förändrades också deras lexikala betydelse.

Materialet nedan är i första hand indelat efter ordbildningsstruktur. Därutöver anges fall där senare avledningar har ersatt *vesna.

a) *pro-lětьje;

bulg. пролет ”Frühling”, пролетнина ”Sommergetreide”, пролетница ”Sommersaat, Sommerkorn” (Дювернуа, 1941; Бълг. тълк. р., s. 690); bulg. dial. (från bulgariska dialekter på Sovjetunionens territorium) пролет = пролим ”весна” (Я. К. Бунина, Словарь говора ольшанских болгар, ”Статьи и материалы по болгарской диалектологии СССР”, вып. 5, Москва, 1954, s. 42); serb.-kroat. пролеће, диалектологии СССР”, вып. 5, Москва, 1954, s. 42); serb.-kroat. пролеће, prolitje ”Frühling”, пролетница ”Sommergetreide” (Karadžić, 626; Rječn., XII, 347; Толстой, 760); serb.-kroat. dial. пролеће ”Frühling” (Елезовић, II, 142)²³; fornrys., fornkyrkslav. ПРОЛѢТЬНЕ n ”ver”, ПРОЛѢБЬ f. ”ver”, ПРОЛѢТЬНЪ ”Vernus” (Mikl., Lex., 699; Срезн., II, 1543); rys. пролетье n. ”перволетье, весна, начало лета, июнь, пора до Петрова дня” (Даль, II, 280; III, 494); jfr vidare ”проводы весны, встреча пролетя” (Даль, I, 187); ukr. пролімок ”Anfang des Sommers, Frühsommer” (Ukr.-dtsch. Wb., 915)²⁴. Ord av typen *prolětьje bildar ett sammanhängande, avgränsat område (öst- och sydslaviska språk), som dock inte omfattar randdialekterna (slovenska och vitryska). I bulgariska och serbokratiska används пролет och пролеће som de huvudsakliga beteckningarna för ”vår”.

b) *pod-lětьje:

slov. podletje n. ”Vorsommer” (Pleteršn., II, 85); tjeck. podletí ”die Zeit vor dem Sommer, Vorsommer; April, Mai” (Kott, II, 641; Machek, Et. sl., 265, 585); övre sorb. podlěće ir podlěčo n. ”Vorsommer”, w podlěću ”zeitig vor dem Sommer” (Pfuhl, 477)²⁵. Även dessa beteckningar används inom ett ganska begränsat dialektområde.

²³ På grund av italienskt inflytande står ofta pro- i stället för prema-, *prama-, prima-, jfr serb.-kroat. премање, прѐмање (Karadžić, loc. cit.), прамалѝје ir прималѝје (Rječn., loc. cit.); jfr italienska primavera ”Frühling”, citerat ovan.

²⁴ På samma sätt är ukr. про́весна, -ни f. (mer sällan), про́весінь, -ні ”Frühlingsanfang, Vorfrühling” bildade; jfr Грінч., III, 459; Кириченко, IV, 442. Att ordet uppenbarligen är ärvt från forntiden framgår exempelvis av ukr. веснянка 1. ”Frühlingslied”, 2. ”Frühlingsnymphe”, 3. pl. ”Sommerprossen” (jfr rys. веснушки), веснуватий ”Frühlingsjahrsarbeiten ausführen; das Frühjahr verbringen”, веснобане ”Frühjahrsweide des Viehs auf den Hochebenen” (Грінч., I, 142).

²⁵ Av samma ordbildningstyp är också rys. поздимые ”поздняя осень”, поздими, поздизме ”заморозки, ранняя зима, начало зимы, после которого ещё отпускает, первый снег и морозы”, подзимок ”осенний утренник, морозец” (Даль, II, 179) och tjeck. podzimek, vardagligt podzim ”Herbst”, vilka enligt Machek (Et. sl., 585) har uppkommit analogiskt efter det primära podzimí.

151

I dessa språk förekommer de vid sidan av de allmänt använda beteckningarna för ”vår” och har därför en snävare, mer specialiserad betydelse.

c) *na-lat i sorbiska:

Endast sorbiska har en beteckning för ”vår” av detta slag, jfr övre sorb. nalāče, nalēčo, nalētko ”Frühling”, nalēto adv. ”im Frühling, während des Frühlings”, nalētni ”Frühlings” (Pfuhl, 401), nalētnik ”März” (Jakubas, 194); nedre sorb. nalēto ”das Frühjahr, der Frühling”, naletny ”zum Frühjahr gehörig”, nalētnik eller nalētny (med eller utan månadsangivelse) ”der Frühlingsmonat, d. i. der April” (Mucke, I, 978). Här bör det sägas att nedre sorb. lēto, som vanligtvis används som beteckning för ”Jahr” och ”Sommer”, i äldre sorbiska (Jakubica, Morkaus evangelija 24, 32) betydde ”vår”.

d) *ža-lat i sorbiska:

Ryska залетие eller залетье betyder ”начало лета или пора от половины мая до июля” (Даль, 1, 599; Слов. русск. яз., II отд., III, 1378). Det motsvaras av tjeck. záleti ”der Spätsommer” (Kott, V, 134), jfr ryska зазимье ”первый выпавший снег, первые заморозки, первозимье, начало зимы” (Слов. русск. яз., II отд., II, 1079).

e) Bildningar i enskilda språk med *perd-, *prei-, *sъn- resp. paralleller med *ot-, *po-, *pa- och *do-:

Pol. przedlecie ”Frühlingsende, Zeit unmittelbar vor Beginn des Sommers” (J. Karłowicz, A. Kryński, W. Niedźwiedzki, Słownik języka polskiego, 5, Warszawa, 1952, p. 61); polab. prel’otü ”Frühling, Ansommer”, jfr l’otü ”Jahr, Sommer” (BEW, 713); ryska dial. (från trakten kring Perm) слетное²⁶ ”лето, летняя пора, время”, ”что лето дает, плоды, овощи, подспорье хлебу”, i allmänhet ”урожай чему, избыток, обилие; удача, счастье или приволье” (Даль, IV, 229), ”Ernte” (BEW, 713). Från ryskan kan ytterligare några paralleller anföras: ryska отзимье eller отзимок = позимок = позимки = пазимки ”последние внезапные морозы или снег по весне, после красных дней, поздняя холодная весна” och som termer med motsatt betydelse дозимки = зазимье = подзимки ”осенние морозы и снег” (Даль, II, 726; III, 231). Jfr även ordspråket ”Паси сено не для зимы, для отзимка (или позимка), т. е. для холодной суровой весны” (Даль, I, 682).

3. De dialekter eller språk där ordet *vesna inte har bevarats använder också ett annat sätt att bilda en ersättningsbeteckning för våren: för detta ändamål använder de en ordgrupp – en förening av adjektiv och substantiv, jfr slovenska mlado léto ”das Frühjahr” (Pleteršn., I, 513). Av denna ordkombination bildas också sammansatta ord, t.ex. slovenska mladletje = mladolétje n.; mladlétek, -tka ”Frühling”, mladoléten, -tna 1. ”Frühlings-”, 2. ”minderjährig”; mladolétec, -tca ”der Frühjahrsheilige” (Pleteršn., I, 588), eller prefixavledningar, t.ex.: pomlád f. ”der Frühling” (Pleteršn., II, 141). Struktur och semantik hos slovenska mlado léto ”Frühjahr” motsvarar exakt tjeckisk dial.

²⁶Dalis betvivlar betydelsen av detta dialektord (från trakten kring Perm), uppenbarligen med tanke på att det i andra ryska dialekter har en annan betydelse. Han härleder Слетное från селенье, dvs. ”что дало сено”, men detta är mycket tvivelaktigt, eftersom det knappast kan ha skett en så kraftig reduktion av се-, jfr сено i det ryska ordet сегодня.

152

(troligen moraviska) nové léto ”vår” (H. K., Et. sl., 203)²⁷. Till sin semantiska struktur påminner dessa avledningar om fransk dialekt (från västra Schweiz) renouveau ”vår” (Quadri, 88).

Det som har klarlagts sammanfattas på följande sätt:

1. De indoeuropeiska vårbenämningarna i de östbaltiska språken har förändrats betydligt mer, såväl fonetiskt som semantiskt, än i de slaviska språken. De slaviska språken har i detta avseende i högre grad bevarat det ursprungliga tillståndet.

2. Liet. vāsara har uppstått ur vasera. För att styrka detta har vi, utöver redan kända fakta, lagt fram nya argument från äldre litauiska skrifter (wafera ur Chylinskis bibel). Jämförelsen av detta ord med andra baltiska motsvarigheter till urgamla ide. heterokliter, som också har rotelementet -er- som utvidgning (lit. vėderas, āšera; lett. vēders, pr. weders), stöder denna vår tanke.

3. Liet. vāsara, lett. vasara med betydelsen ”Sommer” förklaras av att det ursprungliga namnet på våren började användas för att beteckna sommaren i de östbaltiska språken. Typologiska paralleller till detta fenomen från romanska och slaviska språk anförs. I några fall framträder också spår av den ursprungliga betydelsen hos lit. vāsara. Därför framför vi några hypoteser om den gamla gemensambaltiska benämningen på ”sommar”.

4. Sl.*vesna används i mycket begränsad omfattning (i östslaviska, polska och moraviska). Slaviska språk som inte har bevarat *vesna har senare lånat in ordet (slovenska, slovakiska, tjeckiska). De flesta slaviska språk har ersatt det: a) delvis med ett annat namn på våren, *jarъ, *jarь, *jara, *jaro; b) med bildningar där den första komponenten är ett prefix (*pro-, *pod-, *na-, *za-, *perd-, *prei-), medan den andra komponenten utgörs av det gamla slaviska namnet på ”sommar” (lěto), och vars struktur motsvarar lit. pavasaris; c) med vissa ordkombinationer (i slovenska och tjeckiska), som sannolikt uppkommit efter mönster av tyska Frühjahr.

5. Genom en typologisk jämförelse av material från de baltiska och slaviska språken samt delvis från de romanska och germanska språken kan följande semantiska modeller urskiljas för sena vårbenämningar:

a) ”vår”, ”försommar” – ”(tid) före sommaren”;

b) ”ny sommar”.

Översatt från tyska

S. Karaliūnas

LIT. ЛИТ. vāsara = SL. vesná

Р. ЭКЕРТ

Sammanfattning

1. De indoeuropeiska benämningarna på våren i de östbaltiska språken har förändrats betydligt mer, både fonetiskt och semantiskt, än i de slaviska. De slaviska språken har i detta avseende bättre bevarat det ursprungliga läget.

2. Lit. vāsara härstammar från vasera. För att bevisa detta anförs, utöver redan kända fakta, nya argument från äldre litauisk skrift (wafera i Chylinskis bibel). En jämförelse av detta ord i de baltiska språken med andra fortsättningar av indoeuropeiska heterokliter, som också har elementet -er- i rotens utvidgning (lit. vēderas, āšera; lat. vēders, preuss. weders), bekräftar vår tanke.

²⁷ Vi tackar dr V. Šperberius (Leipzig) för påpekandet att de slovenska exemplen också kan vara översättningslån från tyskan. Även tjeck. dial. nové léto kan ha påverkat tyskans Frühjahr.

153

3. Att lit. vašara, lat. vasara har den lexikala betydelsen ”sommar” förklaras av att den ursprungliga benämningen på våren i de östbaltiska språken började användas för att beteckna sommaren. Vi anför några typologiska paralleller till detta fenomen i romanska och slaviska språk. Vissa tecken på den ursprungliga lexikala betydelsen hos lit. vašara har påträffats. I samband med detta framförs några antaganden om den äldre gemensambaltiska benämningen på ”sommar”.

4. Sl. *vesna används i mycket begränsad omfattning av östslaver, polacker och mährer. De slaviska språken som inte bevarade ordet *vesna lånade det senare (slovener, slovaker, tjecker). De flesta slaviska språk ersatte det nämnda ordet: a) delvis med en annan benämning på våren *jarъ, *jarь, *jara, *jaro; b) med avledda ord vars första led är ett prefix (*pro-, *pod-, *na-, *za-, *perd-, *prei-), och vars andra led är den äldre slaviska benämningen på ”sommar” (lěto), med en struktur som motsvarar typen lit. pavāsaris; c) med vissa ordkombinationer (i slovenska och tjeckiska), sannolikt bildade efter mönster av tyska Frühjahr.

5. Genom en (relativ) typologisk jämförelse av material från baltiska, slaviska, romanska och delvis germanska språk kan följande semantiska modeller fastställas för senare benämningar på våren:

a) ”sommarens början, försommaren; tiden före sommarens början”;

b) ”ny sommar”.

LIT. vašara = SLAV. vesná

R. ECKERT

Sammanfattning

1. De indoeuropeiska vårnamnets kontinuanter har genomgått starkare förändringar, både ljudligt och betydelsemässigt, i östbaltiska språk än i slaviska. I detta fall har slaviskan bättre bevarat de ursprungligare förhållandena.

2. Lit. vāsara har uppstått ur vasera. Utöver en rad redan kända fakta kunde vi lägga fram nya argument för detta utifrån fornlietauiska (wafera från Chylinskis bibel). Jämförelsen med andra kontinuanter av gamla indoeuropeiska heterokliter i baltiska språk, som också uppvisar ljudformen -er- i utvidgningen (lit. vēderas, āšera; lett. vēders; fornpreuss. weders), gjorde det möjligt för oss att ytterligare styrka denna tanke.

3. Betydelsen av lit. vāsara, lett. vasara ”sommar” förklaras av att det ursprungliga vårnamnet användes som beteckning för sommaren i östbaltiska språk. Typologiska paralleller till detta fenomen kunde hämtas från de romanska och slaviska språken. I ett antal fall har spår av den äldre betydelsen hos lit. vāsara påvisats. I detta sammanhang framförde vi också några hypoteser om det gamla gemensamma baltiska namnet för ”sommar”.

4. I slaviskan har vesná en starkt begränsad utbredning (östslaviska, polska och moraviska). I några slaviska språk där vesná inte bevarats, har ordet kommit in som ett sent lån (slovenska, slovakiska, tjeckiska). I de flesta slaviska språk har det ”ersatts” a) delvis av en annan vårbeteckning, *jarъ, *jarь, *jara, *jaro; b) av bildningar som har ett prefix som första komponent (*pro-, *pod-, *na-, *za-, *perd-, *prei-) och en avledning av det gamla slaviska namnet för ”sommar” som andra komponent (lěto), och som därmed strukturellt liknar typen i lit. pavāsaris; c) av vissa ordkombinationer (i slovenska och tjeckiska), som sannolikt har bildats efter mönster av tyska Frühjahr.

5. Den typologiska jämförelsen av material från de baltiska, slaviska och delvis romanska och germanska språken visar på vissa semantiska modeller för de (relativt) unga vårbeteckningarna, såsom:

a) ”försommar”, ”försommar”, ”första sommar”; ”(tid) mot sommaren”;

b) ”ny sommar”, ”nysommar”.

154