BALTŲ IR SLAVŲ KALBŲ RYŠIAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

ALGIRDAS SABALIAUSKAS

HUSDJURSBETECKNINGAR I DE BALTISKA SPRÅKEN

(deras ursprung och förhållande till motsvarande beteckningar i de slaviska språken)

När de språkliga relationerna mellan baltiska och slaviska språk belyses har, vid sidan av undersökningar av fonetiska, morfologiska och syntaktiska företeelser, även en mer detaljerad granskning av dessa språks lexikon stor betydelse. Ett mer omfattande arbete av sammanfattande karaktär om de baltiska och slaviska språkens lexikon och deras inbördes relationer kommer att kunna skrivas först när lexikonet inom enskilda semantiska grupper har undersökts grundligare. Att undersökningar av sådana grupper också ger intressanta, ibland rentav helt oväntade resultat framgår tydligt av O. Trubačëvs bok ”Hantverksterminologi i de slaviska språken”¹: analysen av terminologin inom textil-, träbearbetnings-, keramik- och smideshantverk visade att lexikonet inom detta område i de slaviska språken har betydligt fler gemensamma drag med de germanska och latinska språken än med de baltiska. Naturligtvis kan man inte dra slutsatser av mer övergripande karaktär enbart på grundval av analysen av en sådan lexikal grupp, men även resultaten av den analysen utgör ett värdefullt bidrag till det samlade forskningsområdet kring de baltiska och slaviska språkens relationer.

I detta arbete har man också försökt analysera en sådan lexikal grupp — beteckningar på husdjur. Huvudvikten har här lagts vid material från de baltiska språken, medan fakta från de slaviska språken har berörts endast i den mån de har ett direkt samband med motsvarande fakta i de baltiska språken. Denna inriktning på arbetet betingades delvis av omständigheten att de slaviska språkens boskapsterminologi har undersökts mer ingående: samma O. Trubačëv har ägnat en studie åt denna fråga, ”Ursprunget till beteckningarna på husdjur i de slaviska språken”².

När de enskilda husdjursbeteckningarna behandlas berör arbetet kortfattat också dessa djurs historia — deras domesticering, deras uppträdande i de baltiska folkens nuvarande områden och andra frågor som ibland kan ha ett visst samband även med uppkomsten av enskilda beteckningar. Eftersom det saknas mer omfattande arbeten av detta slag på litauiska kan sådana upplysningar dessutom utgöra små fragment av de baltiska ländernas boskapshistoria.

HUNDEN

För närvarande tycks det inte råda något tvivel om att hunden var det första djur som människan tämjde. En oerhört lång tidsrymd skiljer oss från början på vänskapen mellan människan och hunden, och därför är det i dag svårt att närmare belysa denna vänskaps

¹ О. Н. Трубачев, Ремесленная терминология в славянских языках, Москва, 1966.

² O. N. Trubačev, Husdjursbeteckningarnas ursprung i de slaviska språken, Moskva, 1960.

101

historia, klarlägga orsakerna till att människan kom närmare hunden tidigare än andra djur.

I arkeologiska utgrävningar från neolitisk tid påträffas ben av tamhundar nästan över hela Europa, och ibland hittas de till och med på platser där inga spår av något annat husdjur finns.¹.

Olika avbildningar vittnar om att sumererna, som känt till hunden sedan urminnes tider². Hundar avbildas som följeslagare till babyloniska gudar. Olika hundfigurer ansågs i deras land ha magisk kraft³. Hundavbildningar återfinns på de äldsta egyptiska vaserna. Hundens betydelse i de forntida egyptiernas liv framgår också av det faktum att hundskelett i gamla gravar hittas bredvid ägarens. Faraonerna under Egyptens första och andra dynasti älskade sina hundar så mycket att de, efter att ha begravt dem i sina egna gravar, också reste gravstenar åt dem, på vilka de bredvid sina egna namn högg in även hundarnas namn; dessa namn har överlevt ända till våra dagar, trots att de burit nästan fem tusen års börda⁴. Olika hundraser föddes upp av forntidens assyrier, greker och romare⁵. Om forntidens iranier skrev Herodotos att deras ”präster med egna händer dödar allt utom hundar och människor”⁶.

Den stora mängden hundraser, ibland mycket olika varandra, fick redan i början av 1800-talet zoologer att dra slutsatsen att tamhunden inte överallt härstammar från samma förfader⁷.

Det är en betydligt mer komplicerad fråga att klarlägga problemet med hundens domesticering. Vanligen drivs människan att tämja djur av praktiska syften. Tidigare försökte man förklara även hundens domesticering utifrån dessa syften och betraktade hunden som människans – jägarens och herdarnas – hjälpare. Som vi senare ska se återspeglades denna uppfattning också i förklaringen av ursprunget till det indoeuropeiska hundnamnet. Det finns emellertid många viktiga faktorer som tvingar oss att överge denna uppfattning. För det första motsägs den av omständigheten att hunden, som man har konstaterat, domesticerades innan människan började ägna sig åt boskapsskötsel. Aboriginerna i Syd- och Mellanamerika ägnade sig inte åt boskapsskötsel, men hade ändå tämjt hunden som sitt enda, kan man säga, husdjur. I allmänhet bidrar hundens roll i de amerikanska aboriginernas liv till att belysa domesticeringsproblemet också på den europeiska kontinenten. För de amerikanska aboriginerna var hunden nära förknippad med religion och mytologi. Vid olika religiösa ceremonier åts hundkött i Amerika⁸. Det åts också i det forntida Europa, där detta ätande till en början likaså snarare hade rituell karaktär⁹. Spår av vördnaden för hunden som ett djur med gudomlig kraft levde kvar fram till de indoeuropeiska skriftliga monumentens framträdande, och vissa

¹ M. Hilzheimer, Haustier, – M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, Berlin, 1926, p. 219; O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, I, Berlin—Leipzig, 1917—1923, p. 516.

² M. Hilzheimer, samma arbete, s. 219.

³ Ebeling, Hund, – M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, s. 410.

⁴ M. Hilzheimer, samma arbete, s. 220; Ranke, Hund, – M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, s. 409; C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, Zürich, 1902, s. 41—42.

⁵ C. Keller, samma arbete, s. 42—45.

⁶ O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, I, s. 516.

⁷ C. Keller, samma arbete, s. 46—80; E. Hahn, Hund, – M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, s. 403.

⁸ F. Termer, Zeitschrift für Ethnologie, 82, Braunschweig, 1957, s. 1.

⁹ O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, I, s. 516.

102

Spåren av hundens religiösa roll har faktiskt levt kvar ända fram till våra dagar¹⁰. Därför kan detta schema inte på något sätt överföras till tidigare tider, till början av hundens domesticering, även om de antika romerska författarna hade rätt när de indelade hundar efter deras utilitaristiska funktion i jakthundar, herdehundar och gårdshundar¹¹, eftersom både jaktfunktionen och vallningsfunktionen, som uppstod när boskapsskötseln blomstrade, och i synnerhet funktionen att vakta hemmet uppkom betydligt senare än hundens domesticering.

Man bör sannolikt instämma med de forskare som, efter att ha avvisat den utilitaristiska karaktären hos människans närmande till hunden, hävdar att hunden först närmade sig människan som parasit. Olika matrester och elden som hölls vid liv i lägren lockade hunden till människans läger. På så sätt vande sig hunden vid att hålla till nära mänskliga bosättningar och närmade sig så småningom människan alltmer. Det är möjligt att unga valpar särskilt lätt vande sig vid människor. Redan i domesticeringens början kan människan ibland också ha använt hunden för vissa egna behov. Man tror till exempel att kvinnor lät valpar dia bort sitt överskott av mjölk. Avbildningar av de babyloniska och karthagiska dödsgudinnorna har bevarats; vid varje bröst har de ett diande djur, troligen en valp respektive en kulting. Bland vissa folk förekommer denna sed fortfarande i vår tid¹².

Det råder alltså inget tvivel om att indoeuropéerna kände hunden väl redan under sina allra tidigaste kontakter med varandra. I detta avseende utgjorde balternas och slavernas förfäder inget undantag. I de områden där balterna nu bor var hunden det första domesticerade djuret¹³. Hunden har också lämnat tydliga spår i litauisk och lettisk folklore och världsbild¹⁴.

De indoeuropeiska språken har bevarat det gamla ordet för hund mycket väl, jfr sanskrit śvá, gen. sg. śunah, avestiska spā, gen. sg. sūno, grekiska κύων, gen. sg. κυνός, latin canis ”hund, tik”, armeniska šun, forniriska cú, gen. sg. con, hettitiska šuwana, tokhariska ku, litauiska šuo, gen. sg. šuñs. Bland de anförda exemplen utmärker sig det latinska ordet för hund genom sin rotvokalism. Förändringen i det latinska ordets rot tycks emellertid kunna förklaras med hjälp av latinska språkdata. Även betydelsen och ursprunget hos hettitiska šuwana är osäkra¹⁵.

Den ursprungliga indoeuropeiska betydelsen av ordet för hund är inte helt klar, även om det har lagts fram många mer eller mindre lyckade förklaringar. H. Osthoff försökte knyta det indoeuropeiska ordet för hund till det indoeuropeiska ordet för boskap (från början kanske får), *peku (jfr sanskrit paśáh, latin.

¹⁰ O. N. Trubatjev, Происхождение названий домашних животных в славянских языках, Moskva, 1960, s. 5 (härefter: Происхождение…).

¹¹ C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 44.

¹² E. Hahn, Hund, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, s. 403; O. H. Trubatjev, a. a., s. 5.

¹³ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, Vilnius, 1961, s. 79; Latvijas PSR vēsture, I, red. K. Strazdiņa, J. Zuša, J. Krastiņa, A. Drizula, Riga, 1953, s. 9; K. Паавер, Формирование территории и изменчивость млекопитающих Прибалтики в голоцене, Tartu, 1965, s. 361—362, 364—365, 367—372.

¹⁴ P. Šmits, Latviešu tautas ticējumi, IV, Rīgā, 1941, p. 1745—1776.

¹⁵ A. Walde, Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen, I, Berlin und Leipzig, 1930, s. 465—466 (härefter: VrgI. Wb.); A. Walde, Lateinisches etymologisches Wörterbuch, I, Heidelberg, 1930, s. 152—153 (härefter: Et. Wb.); E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, II, Heidelberg—Göttingen, 1966, s. 1033—1035 (härefter: Et. Wb.); F. Kluge, Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, Berlin, 1957, s. 320 (härefter: Et. Wb.); J. Pokorny, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bern, 1949, s. 632—633 (härefter: Et. Wb.); H. Kronasser, Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen, Heidelberg, 1956, s. 229; В. В. Иванов, Хеттский язык, Moskva, 1963, s. 90—92.

103

pecus), genom att rekonstruera urformen * (p)kyōn, vars ursprungliga betydelse skulle ha varit ”herdehund eller i allmänhet vallhund”. Men bortsett från att denna förklaring är fonetiskt ohållbar motsägs den av själva föremålets historia. Det finns inte heller någon grund för att hävda att detta hundnamn skulle vara något sekundärt namn som trängt undan ett tidigare använt indoeuropeiskt hundnamn.

V. Georgijev förklarar att det indoeuropeiska hundnamnet härstammar från den indoeuropeiska urformen *keu- ”skrika, tjuta, yla, skälla”. Hunden skulle alltså ha fått sitt namn på grund av sitt karakteristiska skällande och ylande, och den ursprungliga betydelsen av hundnamnet skulle ha varit ”skällande, ylande djur”. Den ursprungliga formen av nominativ singularis var enligt V. Georgijev *keu̯ōn, vilken mycket tidigt trängdes undan av formen *ku̯ōn (gr. κύων) eller *ku̯ōn (skr. śvá, av. spā), under påverkan av formen *ku-n-ós. Den ursprungliga böjningen av detta hundnamn var ungefär följande: nom. sg. *keu̯ōn > *ku̯ō(n) och *ku̯ō(n), ack. sg. *ku̯én-m, gen. sg. *kun-ós, lok. sg. *ku̯én-(i), instr. pl. *kun-bhis osv. Förutom de hundnamn som vi redan nämnt härleder V. Georgijev också skr. śvakaḥ ”varg”, med. (Herodotos) σπάχα ”hund”, lett. kuna ”tik”, fornkyrkslav. kó-ka-h ”varg”, bulg. куче ”hund”, ryska сука ”tik” och polska suka¹⁶ från denna urform.

Semantiskt sett vore V. Georgijevs förklaring helt godtagbar. Hans fonetiska behandling präglas emellertid av en schematism som väcker många tvivel, och kopplingen mellan vissa av de exempel han anför och det gamla indoeuropeiska hundnamnet förefaller oss helt omöjlig.

F. Spechts försök att förklara detta hundnamn genom att knyta det till den indoeuropeiska roten *keu-, som betecknar någon färg, är värt att uppmärksamma; jfr skr. śonah ”röd” < indoeur. *keu-no¹⁷. Semantiskt sett vore en sådan förklaring också möjlig, eftersom det i de indoeuropeiska språken finns ett stort antal djurnamn av varierande ålder som bildats av motsvarande färgbeteckning. Även lit. kiáunė, lett. caūna och fornpreussiska caune skulle, som velara varianter av denna rot, kunna knytas till ett sådant indoeuropeiskt hundnamn¹⁸. Andra ord med den indoeuropeiska roten *keu-no (jfr av. savahī ”namn på en del av jorden belägen i öster”, av. sūram ”tidigt på morgonen”, arm. šukh ”glans, strålglans”, arm. šol ”stråle”) talar emellertid inte särskilt mycket för F. Spechts etymologi, eftersom rotens huvudsakliga betydelse trots allt är ”lysa, skina”. Lit. švankūs ”anständig, hedervärd; munter, rörlig”, som F. Specht genom uppdelningen *šū-an-k-us jämför med orden i denna grupp, kan på grund av såväl betydelsen som den äldre formen šankūs inte förbindas med orden i den nämnda gruppen.

Det har gjorts försök att knyta hundnamnet till samma indoeuropeiska rot *keu-, men med betydelsen ”svälla, svullna, bli större, växa”, med förklaringen att den ursprungliga betydelsen av hundnamnet skulle ha legat mer eller mindre nära begreppen ”mäktig” (jfr skr. śaviraḥ ”mäktig”) eller ”befruktad, djurunge” (jfr skr. śi-šu ”barn”, fornisländska húnn, gr. χύος). Dessa förklaringar väcker dock tvivel i alla avseenden¹⁹.

Vid sidan av det indoeuropeiska hundnamn som vi redan har behandlat används också ett annat namn över stora delar av Europa och Asien. Det förekommer inte bara i indoeuropeiska språk, utan också i finsk-ugriska och turkisk-tatariska språk. I alla dessa språk är det mycket likartat och används oftast i betydelsen ”hundvalp”, mer sällan om en tik eller en hund i allmänhet. Särskilt många varianter av det finns i de slaviska språken: ryska кутёнок ”hundvalp”, кутя, куток,

¹⁶ B. И. Георгиев, Исследования по сравнительно-историческому языкознанию, Москва, 1958, p. 46—47, 117, 139, 151.

¹⁷ F. Specht, Der Ursprung der indogermanischen Deklination, Göttingen, 1947, p. 32, 121—122.

¹⁸ A. Walde, Vrgl. Wb., I, p. 368; J. Pokorny, Et. Wb., p. 594.

¹⁹ A. Walde, Vrgl. Wb., I, p. 446; J. Pokorny, Et. Wb., p. 592—594.

104

кутиха ”tik”, кучко ”hund”, ukr. котюга, slovak. kot’uha, bulg. куче ”tik”, serb. куче, slov. kūčak, pol. Kucziuk ”hundnamn”. Här är exempel från andra språk: alb. kutsh ”hund”, lett. kuce ”tik”, kuçens ”liten hund”, osset. куз/куј ”hund” < östir. *kuti, jfr kurdiska kūčik, ungerska kutya, komi kitši, kytsi ”liten hund”²⁰. Trots den överensstämmande betydelsen och den yttre likheten låter sig detta namn inte analyseras fonetiskt med säkerhet. Det är också svårt att förklara dess spridning genom lån. Därför tycks många forskare med rätta anse att ett sådant hundnamn härrör från ett ljudhärmande lockrop till hunden, jfr ryska куть-куть, polska kuciu-kuciu. Det är möjligt att ryska ццу, litauiska ciù-ciù, ciū-ciū också bör föras samman med dessa ljudhärmande rop, liksom hundnamn som härletts ur dem och huvudsakligen används i barnspråk.

Det är ganska märkligt att inga tillförlitligare spår av den gamla gemensamindoeuropeiska beteckningen för hund (lit. šuo m.fl.) har bevarats i de slaviska språken. Däremot är andra hundnamn utbredda där, namn som är okända i de övriga indoeuropeiska språken. Några av dessa namn är ganska gamla och har gemensamtslaviskt ursprung. Ett av de äldsta och mest utbredda är: fornkyrkoslav. pbsǫ ”hund”, fornryska пъсь, dial. пѐс, ukr. пес, vitry. пес, bulg. пъс, пес, serb.-kroat. nàc, slov. pěs, slovak. pes, pol. pies, kasjub. pjes, övre sorb. pos, nedre sorb. pes, pjas, polab. pasai (< *pbsǫ) ”hundar”²¹.

Bland etymologerna är detta slaviska hundnamn oerhört populärt, och nästan alla tänkbara semantiska varianter av hundnamnets ursprung har använts för att förklara det.

V. Schulzes etymologi har fått flest anhängare: slaviska pisǫ förknippas med sanskrit piśāṅgah ”rödaktig, brun” (även ett hundnamn), piśāh ”dovhjort”, grekiska ποικίλος ”brokig”, ryska пестрый, litauiska paišas m.fl.²².

Ursprunget till ett annat hundnamn, utbrett framför allt i de östslaviska språken, har inte heller klarlagts, jfr fornryska собака, ryska собака, vitry. сабака, ukr. собака, pol. dial. sobaka, kasjub. sobaka ”tik, hund, lösaktig person”, slov. sobaka, slovak. dial. sobaka ”grälsjuk kvinna”. I de västslaviska språken, särskilt där ordet används i sin överförda betydelse, kan det också ha kommit in från ryska, vitryska eller ukrainska. Vissa betraktar detta hundnamn som ett lån från iranska språk, andra från turkiska, och ytterligare andra försöker se det som ett ord av slaviskt ursprung²³.

En del av de slaviska språken har en gemensam beteckning för tik: fornryska сука, ryska сука, vitry. сука, ukr. сука, pol. suka, kasjub. sëka, polab. saukó ”osedlig kvinna, lösaktig kvinna”. Vid förklaringen av ordets ursprung har en tendens levt kvar ända sedan H. Osthoff: att på något sätt finna spår i de slaviska språken av den gamla indoeuropeiska hundbeteckningen (lit. šuo m.fl.). Inte

²⁰ O. H. Трубачёв, Происхождение…, p. 25—26; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 705—706; В. И. Абаев, Историко-этимологический словарь осетинского языка, I, Москва—Ленинград, 1958, p. 605.

²¹ O. H. Трубачев, Происхождение…, s. 19; M. Vasmer, Et. Wb., II, s. 346—347.

²² M. Vasmer, Et. Wb., II, s. 346—7; O. H. Трубачев, Происхождение…, s. 19; M. Mayrhofer, Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch des Altindischen, II, Heidelberg, 1963, s. 288—289 (härefter: Et. Wb.).

²³ O. H. Трубачев, К этимологии слова собака, — ”Краткие сообщения Института славяноведения АН СССР”, 15, Москва, 1955, s. 48—55; J. Holub, F. Kopečný, Etymologický slovník jazyka českého, Praha, 1952, s. 344 (härefter: Et. sl.); V. Machek, Etymologický slovník jazyka českého a slovenského, Praha, 1957, s. 462 (härefter: Et. sl.); O. H. Трубачев, Происхождение…, s. 32.

105

och under de senaste åren har många forskare följt denna väg²⁴. Men varken den gemenslaviska karaktären hos även detta namn på en tik eller, än mindre, dess samband med det gamla indoeuropeiska ordet för hund har bevisats tillräckligt²⁵.

Det gamla indoeuropeiska namnet på hund har bevarats i alla tre baltiska språk.

Lit. šuo < *švuō (< indoeur. *kuō-n). Ett liknande fakultativt bortfall av v före ō är belagt i baltiska språk även i några andra fall, jfr lit. dū < *dvuo, lit. guōlis, lett. guõla < *guōl, samog. torà < *tvōr, lit. kólyti vid sidan av kvõlyti < vitry. хваліць, pol. chwalić m.fl.²⁶. Vid sidan av formen šuo, som återfinns redan i de första litauiska språkminnesmärkena, förekommer också andra former av detta namn i dialekter och olika skrifter; deras uppkomst förklaras av fonetiska eller morfologiska förändringar, jfr šuvà (den mest utbredda dialektformen: Dusetos, Joniškėlis, Joniškis, Kapsukas, Pandėlys, Obeliai, Rokiškis, Ukmergė, Utena, Varėna, Vilkaviškis, Zarasai m.fl.)²⁷, šunė (Gataučiai, Karsakiškis, Kuldūnai, Pabiržė, Nemunėlio Radviliškis, Saločiai, Smilgiai, Šleideriškės, Užušiliai m.fl.), šuŏj (Leipalingis, Liškiava), šuon (Varėnai, Vaiguva)²⁸, šunis (Kučiūnai, tidigare Sejny län)²⁹. Inom den lingvistiska litteraturen nämns också mycket ofta formen šū³⁰. Denna form har emellertid sannolikt uppkommit genom en inexakt återgivning av ljuden i de samogitiska dünininkai-dialekterna³¹. Den litterära språkformen šuo används främst i Samogitien och i delar av de västlitauiska höglandsdialekterna (Bitenai, Kriūkai, Jurbarkas, Smalininkai, Šakiai, Veliuona), men förekommer ibland spontant även i andra dialekter.

Genom sin formrikedom skiljer sig detta namn på hund inte från andra gamla substantiv med konsonantstam i litauiskan, jfr sesuo vid sidan av sesuvà, šešva, šešė, sesuõj m.fl.

Den lettiska formen suns, som motsvarar lit. šunis, uppvisar i några äldre skriftliga minnesmärken spår av konsonantdeklination, men former som motsvarar lit. šuŏ är inte belagda i lettiskan³².

Namnet på hund är belagt två gånger även i de fornpreussiska språkminnesmärkena. I Elbingordlistan finner vi: Sunis Hunt (ord 703). Denna form skulle motsvara lett. suns, lit. šunis. Vi kan dock inte hävda detta kategoriskt, eftersom ändelsen -is i Elbingordlistan

²⁴ H. M. Шанский, В. В. Иванов, Т. В. Шанская, Краткий этимологический словарь русского языка, Москва, 1961, p. 324; В. И. Георгиев, Исследования по сравнительно-историческому языкознанию, p. 47; M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 42.

²⁵ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 21—22.

²⁶ J. Endzelīnas, Baltu kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, p. 46, 141; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 484; J. Otrebski, Gramatyka języka litewskiego, I, Warszawa, 1958, p. 385—386; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 81, 176, 1033.

²⁷ Dialektologiska uppgifter hämtas vanligen från kartoteket över det litauiska språkets atlas vid Institutet för litauiskt språk och litteratur.

²⁸ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, Vilnius, 1958, p. 588; II, Vilnius, 1959, p. 354; V. Vitkauskas, Baltistica, II(2), p. 203—207.

²⁹ Pr. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1941, p. 50.

³⁰ J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, p. 127; J. Otrebski, Gramatyka języka litewskiego, III, Warszawa, 1956, p. 58, 62; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1033.

³¹ V. Vitkauskas, Baltistica, II(2), p. 203—207.

³² J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 440—441; K. Mülenbacha Latviešu valodas vārdnīca, III, Rīgā, 1927—1929, p. 1122—1123 (härefter: EM). EH: J. Endzelīns un E. Hauzenberga, Papildinājumi un labojumi K. Mülenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, I—II, Rīga, 1934—1946.

106

Man lägger också till ändelsen -as > i stället för -s. Här finner vi också deywis ”gud”⁳³, dagis ”som-mar” (jfr lit. dāgas), stogis ”tak”, snaygis ”snö”, taukus ”fett” och så vidare.

Vissa oklarheter väcker ett annat hundnamn som förekommer i forna preussiska språkminnesmärken: ordet nummer 42 i Simon Grunaus ordlista, songos hundt. R. Trautmann betraktar detta ord som en förvanskad återgivning av formen sunis (songos...aus sunis verd e rbt)³⁴. Även J. Endzelīnas är benägen att läsa songos som *sunus³⁵. E. Benveniste rekonstruerar formen *sunko utifrån skrivningen songos³⁶. E. Benveniste motiverar denna form med att det i S. Grunaus ordlista finns fler ord som skiljer sig från formerna av samma ord i andra forna preussiska språkminnesmärken genom sitt suffix -k-. Till exempel finns formen geytko i S. Grunaus ordlista vid sidan av Elbingordlistans Geytye (som sannolikt bör läsas Geytys)³⁷ ”bröd” och katekesernas geits. Vid sidan av Elbingordlistans Pepelis ”fågel” och katekesernas genitiv pluralis pippalins finner vi formen pip elko i S. Grunaus ordlista. Hur som helst är formen songos ändå sannolikt en variant av samma hundnamn, motsvarande preuss. sunis och lit. šuo, och inte något nytt hundnamn som är specifikt för fornp reussiskan.

Det hundnamn på fornp reussiska som just diskuterats har lämnat tydliga spår även i den fornp reussiska toponymien. Vissa hydronymer och ortnamn som förekommer i olika historiska dokument kan knytas till det: Sonne, Sonnaw, Sonnekaym, Suna, Sunegowe, Sunecolowach, Sunike, Zunloszkeim³⁸.

Enligt F. Lorentz kan till och med namnet på byn Schönau, som ligger nära Gdańsk, förknippas med preuss. sunis (Schönau < Sunowo ”hundby”)³⁹.

De baltiska språken har inget gemensamt namn på tiken. På litauiska uttrycks denna betydelse med ordet kalė (parallellformen kālė används också). Ett sådant ord för tik förekommer i alla litauiska dialekter och finns belagt redan i äldre skrifter (Daukša, Širvydas).

Trots de ansträngningar som gjorts har ursprunget till det litauiska ordet kalė ännu inte blivit tillräckligt klarlagt. Man har försökt knyta lit. kalė till fornisländska hvelpr ”valp”, alb. keliuš ”ungt djur, särskilt hund”, gr. σκύλαξ ”hund, valp, ungt djur”, gr. κύλλαξ, medelirl. culén ”valp”, kymr. colwyn, korn. coloin, bretonska kolen⁴⁰. Alla dessa ord skulle härstamma från den urindoeuropeiska roten *kel- ”ropa, skrika, ljuda”. Det förefaller oss som om lit. kalė sannolikt är ett nybildat ord som är specifikt för litauiskan och inte har något direkt samband med de nämnda hundnamnen, huvudsakligen benämningar på valpar. En annan sak är att lit. kalė faktiskt kan ha sitt ursprung i ord som genetiskt är besläktade med den urindoeuropeiska roten *kel-, jfr lett. kalkuot ”prata”, kalit.

Det finns emellertid också en möjlig alternativ förklaring till ordet kalės ursprung, grundad på det litauiska språkmaterialet självt. Vi har tidigare lagt märke till att vissa ord semantiskt

³³ I de fornp reussiska katekeserna skrivs formerna deiws, deiwas. När exempel från fornp reussiska ordlistor ges i detta arbete anges i regel först den fornp reussiska formen.

³⁴ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, Göttingen, 1910, p. 433.

³⁵ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, Rīgā, 1943, p. 259.

³⁶ E. Benveniste, StB, 2, p. 78.

³⁷ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 87.

³⁸ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, Berlin—Leipzig, 1922, p. 168, 176.

³⁹ F. Lorentz, ZfSI, XI, 2, p. 245.

⁴⁰ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 208; M. Vasmer, Et. Wb., II, 642; J. Pokorny, Et. Wb., p. 550.

107

De indoeuropeiska benämningarna på hund förklaras genom att de sätts i samband med motsvarande färgbeteckningar. På liknande sätt skulle man, förefaller det oss, kunna förklara även ursprunget till lit. kalė. Detta ord bör sättas i samband med de litauiska adjektiven kalýbas ”vit (om hundens hals)”, kalýbkaklis ”med vit hals”, kalývas ”vit”, kalýnas. Ett sådant adjektiv förekommer i vissa samogitiska dialekter (Mosėdis, Plateliai, Salantai, Alsėdžiai), och även i J. Brodovskis, G. H. F. Nesselmanni och J. Juškas ordböcker⁴¹. Adjektiven kalývas, kalýbas är sekundära bildningar med suffixen -ybas, -yvas. Följaktligen måste, liksom de primära adjektiven sėnas, ankstùs ligger till grund för senyvas, senýbas respektive ankstyvas, ankstybas, en form *kalas ha funnits vid sidan av kalývas, kalýbas. Ur en sådan form kan hundnamnen *kalis, kalė och kūlė ha uppstått, jfr márgas→mãrgis, mãrgė. Adjektivet *kalas behöver ursprungligen inte ha betytt ”vit”, jfr grek. κελαυνός ”svart”, χαλκός ”grå”, ir. caile ”fläck”. Denna etymologi för lit. kalė stöds, förefaller det oss, också av det faktum att det i olika indoeuropeiska språk finns tämligen många djurbeteckningar som härrör från den indoeuropeiska roten *kel-, *kāl, jfr sanskr. karkáḥ ”vit häst”, grek. κίλλος ”åsna”, sv. dial. hjälm ”ljusbrun oxe eller häst”, schweizertyska helme ”ljusbrun ko” m.fl.⁴² Adjektivet *kalas kan ursprungligen ha betytt ”med vita fläckar, brokig”. Vår föreslagna etymologi stöds särskilt av omständigheten att adjektiven kalývas, kalýbas endast används om hundar. En viss parallell, där ett djurnamn som härrör från någon egenskap blir den artbetecknande benämningen på ett hondjur, kan skönjas i historien bakom lit. kėvė ”dåligt, magert kreatur; ök”, som i lettiskan fick betydelsen ’sto’.

Möjligheten att sätta lit. kalė i samband med lit. kalývas hade redan i förbigående nämnts av F. Specht⁴³.

Som vi nämnt är kalė en specifikt litauisk benämning på en tik. K. Būga försökte visserligen spåra ordet i vissa preussiska person- och ortnamn: han satte bynamnet Kalis och personnamnet Kalioth i samband med lit. kalė⁴⁴. Men pr. Kalis, Calyen, Kalcz (sjönamn) bör, förefaller det oss, snarare sättas i samband med pr. kalis ”mal (fisk)”⁴⁵.

I lettiskan är två benämningar på tik allmänt brukade: kuce och kuņa. Vi har redan i förbigående nämnt ursprunget till det första ordet och hundbeteckningar som uppkommit på liknande sätt i andra språk, när vi diskuterade de slaviska namn av denna typ (ry. кученок ”valp” m.fl.). Det ljudhärmande ursprunget till lett. kuce, kuca ”tik” bekräftas av en stor mängd andra lettiska hundbeteckningar som har samband med det ljudhärmande tillropet till hundar kuč, jfr kuča ”tik”, kuča ”liten valp (i barnspråk)”, kučāte ”liten tik”, kučka ”tik”, kučēns ”valp”, kučēns, kucans, kucenis, kucentiņš, kuceļēns, kucļēns, kucis ”hund”, kuciņš, kučiņš, kucans ”valp”, kuceļēns, kucins ”nedsättande benämning på hund”, kuculēns ”valp” (EM, II, 298; EH, I, 666).

⁴¹ Litauiska ordbok, V, s. 135–137, 141 (hädanefter: LKŽd.).

⁴² Ē. Fraenkel, Et. Wb., p. 209; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 506; J. Pokorny, Et. Wb., p. 547–548; M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 171.

⁴³ F. Specht, Der Ursprung der indogermanischen Deklination, p. 122; A. Sabaliauskas, Baltistica, III(1), p. 109–110.

⁴⁴ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 524–525.

⁴⁵ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 54; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 351.

108

Om ursprunget till lettiska kuņa finns det olika uppfattningar. Många forskare skiljer inte detta ord från de övriga släktingarna till det gamla indoeuropeiska namnet på hunden⁴⁶. Så här skrev K. Būga om ursprunget till lettiska kuņa: ”Även jag ansåg först, i likhet med K. Jaunius, att lett. kuņa ’tik’ etymologiskt är besläktat med šunim, men jag tog offentligt avstånd från den uppfattningen i november 1909 i den hektograferade kritiken av ’Aistiškos studijos’ (s. 10). Kuņa hör tillsammans med lett. kuce ’tik’... kucens ’liten hund’... till orden av okänt ursprung. Jfr kasjub. kuna ’tik’ och bulg. kűče ’hund’, alb. kutš, osmanska küčük ’hund’⁴⁷. J. Endzelīns⁴⁸ förklarade ursprunget till lett. kuņa på två sätt: han menade att ordet uppkommit genom kontamination av *suna och kuca, eller att det hade främmande ursprung, liksom kasjub. kūnā, som E. Berneker⁴⁹ förknippade med ryska кѵна ’mård’. Den första möjligheten förefaller oss rimligare. Även ljudhärmande kuč (kuč *suna > kuč kuņa). kan ha spelat en viss roll här.

I alla baltiska språk finner vi också ett stort antal andra, mer begränsat använda, namn på hunden. De betecknar oftast särskilda hundraser eller används vid sidan av det allmänna (artbetecknande) hundnamnet med en viss emotionell eller annan särskiljande betydelsenyans.

Litauiska kūrtas ’mycket snabb jakthund’ är ett ord av slaviskt ursprung. Som K. Būga visade måste ordet ha kommit in i litauiskan senast på 1100-talet. Litauiska kūrtas härstammar från den obelägda fornryska formen *хъртъ, ur vilken också den moderna ryska formen хорт bör ha utvecklats⁵⁰.

Slavų kalbose šis šuns pavadinimas labai plačiai vartojamas. Be minėto rus. хорт, plg. ukr. хорт, bulg. хрът, хрътка, serb.-chorv. хрът, slov. hrt, ček. chrt, slovk. chrt, lenk. chart, aukšt. luž. khort, žem. luž. chart. Kaip matyti iš pateiktų pavyzdžių, esama pakankamo pagrindo šį šuns pavadinimą laikyti bendraslavišku žodžiu. Tačiau kaip jis atsirado slavų kalbose, ligi šiol nėra išaiškinta, o aiškintojų ir aiškinimų skaičius yra tiesiog rekordinis. Kai kurie tyrinėtojai (H. Hirtas, E. Bernekeris) šį šuns vardą laikė skoliniu iš germanų, plg. vok. Rüde „šuo, medžioklinis šuo“, sen. vok. aukšt. rudio „didelis šuo“. Kiti jį siejo su rus. скорый „greitas“, treti su skr. kharah „grubus, šiurkštus, aštrus“, gr. χάραρος „aštrus, smailus“. V. Machekas, iš pradžių mėginęs sieti jį su liet. kūrti „greitai bėgti“, vėliau šį šuns pavadinimą kartu su vok. Rüde laikė „praindoeuropietišku“, t. y. indoeuropiečių paveldėtu iš kažkokios nežinomos kalbos. J. Mikola mėgino čia gretinti ir vok. hurtig „greitas, skubus, vikrus“. K. Mošynskis slaviškąjį šuns pavadinimą kildino iš χɍtъ < ide. *sɍ-to- < *ser-, „greitai bėgti“. O. Trubačiovas neseniai paskelbė naują slav. χɍtъ kilmės aiškinimą, siedamas jį su liet. sartas⁵¹.

Det är svårt att säga något om tillförlitligheten hos de uppräknade etymologierna: nästan alla har både en rationell kärna och svaga sidor. Semantiskt sett förefaller O. Trubačëvs förklaring oss ganska övertygande. Här stöter vi visserligen på

⁴⁶ V. I. Georgiev, Studier i jämförande historisk språkvetenskap, s. 47; V. V. Ivanov, Det hettitiska språket, s. 92; J. Pokorny, Et. Wb., s. 633.

⁴⁷ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 220.

⁴⁸ EM, II, s. 316.

⁴⁹ E. Berneker, Slavisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1908—1913, s. 644.

⁵⁰ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, s. 430; III, s. 497, 763, 769; E. Fraenkel, Et. Wb., s. 318; M. Vasmer, Et. Wb., III, s. 265.

⁵¹ M. Vasmer, Et. Wb., III, s. 265; O. H. Трубачев, Происхождение..., s. 23; Вопросы славянского языкознания, вып. 2, Москва, 1957, s. 38—41; V. Machek, Et. sl., s. 163; J. Holub, F. Kopečný, Et. sl., s. 143; F. Slawski, Słownik etymologiczny języka polskiego, I, Kraków, 1952—1956, s. 60—61 (härefter: Sl. et.).

109

med vissa fonetiska svårigheter, men de är inte större än de fonetiska svårigheterna hos andra etymologier för detta ord.

Förutom i litauiskan har denna benämning på hund också kommit in i lettiskan och fornpreussiskan. Lett. kurts ”vinthund, jakthund, mager hund” har liksom lit. kurtas samma ursprung — fornry. *хърть⁵².

En liknande slavisk form måste också ha funnits i fpr. curtis (Elbingordlistans ord 700): Curtis Wynt (Windhund) källa⁵³. Preussarna kan ha fått ordet via polackerna.

K. Būga försökte knyta lit. skalikas ”en sådan jakthund” till lett. skaļš ”ljudlig”⁵⁴. Det vore dock riktigare att knyta det till verbet skālyti ”skälla när den jagar en hare eller ett vilt djur”. Verbet skālyti skulle i sin tur vara av slaviskt ursprung⁵⁵, jfr pol. skolić ”pipa (om en hund)”, ry. сколить ”skälla, pipa (om hund, varg)”, tjeck. skoliti ”skälla”.

På liknande sätt förklaras även uppkomsten av fpr. scalenix (Elbingordlistans ord 702: Scalenix Vorlouf (Vorstehhund). Redan A. Brückner härledde det från verbet *skalīt, vars källa skulle ha varit pol. skolić⁵⁶.

I vissa ryska dialekter används också hundbenämningar som härletts från verbet сколить, jfr ry. сколуха, сколушка ”drivande hund”⁵⁷.

I lettiskan finns ingen hundbenämning av detta ursprung.

I vissa litauiska dialekter och i olika skriftliga källor, däribland J. Bretkūnas skrifter, förekommer en benämning på jakthund av slaviskt ursprung: gončas, gončius, gončiakas, gončakas (LKŽd., III, 482). Dessa ord kom in i litauiskan från polskan eller vitryskan, jfr pol. gończy, goniec, gończak, vitry. гонец. De slaviska hundbenämningarna är härledda från ett verb som har samma rot som lit. ganýti, ginti (boskap), jfr pol. gonić, ry. гнать ”driva, jaga, sätta fart på, hetsa”, fornry. гонати⁵⁸.

I litauiskan finns också ganska många hundbenämningar av ljudhärmande ursprung: ãmas, ciūčė, ciūcis, ciuciūkas, ciūčius, ciuckà, ciūckis, ciūlis, ciūlius, čiūčė, čiūčia, čiūčiukas, čiūčius, čiūčką, čiūčkis, čiūčkus (LKŽd., I, 96, II, 29—30, 92—3), jfr ljudhärmande am; ciu, ciū, čiū, čiū, čiū, ciuciū, čiūčiū och andra lockrop på hundar. Troligen är även lit. čiūra ”tik” av ljudhärmande ursprung (LKŽd., II, 116), jfr čiūr, čiurà ”den som kissar i sängen”, čiurà ”gråtmild person”.

Namn som uppkommit på grund av hundens färg eller andra egenskaper hos pälsen är vanligast i litauiskan: márgis, mār gis, rūdis, kūdlius, kūdlis.

Lit. sābalas ”svart hund med glänsande päls”, sābalis, jfr sābalas ”ett mårddjur” < vitry. соболь⁵⁹.

⁵² EM, II, p. 326; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 318; K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 45, 766.

R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 92, 366; J. Endzelīns, Senprūšų valoda, s. 199.⁵³

K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 564.⁵⁴

⁵⁵ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 794.

A. Brückner, AfslPh, 20, s. 505; J. Endzelīns, Senprūšų valoda, s. 248—249; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 92, 428.⁵⁶

⁵⁷ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 34.

⁵⁸ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 279; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 152.

⁵⁹ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 754.

110

Det finns också många hundnamn med liknande ursprung i lettiskan:

Lat. klaučis ”en hund, en skällare” (EH, I, 611), jfr lett. klaudzēt ”knacka, slamra, bullra; skälla”.

Lat. klīva ”en vilsegången hund” (EH, I 620), jfr lett. klīvāt ”ströva omkring”.

Lat. krancis ”ett vanligt namn på hundar som har en vit strimma runt halsen”, jfr lett. krancis ”krans eller strimma” < på tyska Kranz (EM, II, 259).

Lat. kuželis ”en lurvig hund” (EM, II, 331), jfr lett. kuželains ”lurvig”.

Lat. lamāka ”en stor hund” (EM, II, 417), jfr lett. lamāns ”en stor, klumpig, glupsk människa eller hund” (EM, II, 530).

Lat. leīmuris ”en alldeles ung hundvalp som ännu är ostadig på benen” (EM, II, 449), jfr lett. leīmma ”en slapp, energilös människa”.

Lat. pakans ”ett hundnamn” < på tyska Packan (EM, III, 40).

Lat. piksis ”en liten hund” (EH, II, 231), jfr lett. piks ”en klump, en kloss”.

Lat. rakstiņš ”en brokig hund” (EM, III, 473), jfr lett. rakstaīns ”försedd med mönster, broderi”.

Lat. rūdiņš ”ett hundnamn efter färgen” (EM, III, 554), jfr lett. ruds ”rödaktig, rödbrun, grå”.

Lat. rūsis ”namn på en rostfärgad hund” (EM, III, 573), rūzis ”en rostfärgad, brun hund” (EM, III, 574), jfr lett. rūsains ”rödaktig, brunaktig, rostig”.

Lat. sabulis ”ett hundnamn”; sabulītis, sabalītis ”hundens binamn”, sabalis ”hunden (på barnspråk)” < rus. соболь ”sobel” (EM, III, 599; EH, II, 395).

Lat. sebris ”en stor, tjock men elak hund; ett slags vessla” (EM, III, 810), jfr lat. sebris ”en svaglig, förfallen levande varelse”⁶⁰.

Med tanke på den lilla omfattningen av det bevarade fornpreussiska ordförrådet måste man säga att det finns ett mycket stort antal beteckningar för hund i detta ordförråd. I Elbingglossariet, som är sammanställt efter ämne, finns nämligen ett slags särskilt avsnitt med jakterminologi, och detta avsnitt består av hundbeteckningar. Utöver de Sunis, Curtis, Scalenix som vi redan har behandlat, finner vi där ytterligare ett par hundnamn.

Fornpreuss. Slidenikis (ord 701 i Elbingglossariet) Leethunt (Leithund)⁶¹. A. Brückner, och R. Trautmann som anslöt sig till honom, härledde fornpreuss. slidenikis från pol. slednik ”spårhund”⁶². J. Endzelīns var benägen att förbinda fornpreuss. slidenikis med lett. sliede ”vēžē”, slav. slědъ ”spår”. Anledningen till att han började betvivla A. Brückners och R. Trautmanns förklaring var omständigheten att man vid lån från polskan borde vänta sig sled- snarare än slid-⁶³. A. Brückner härleder emellertid fornpreuss. slidenikis från den förpolska formen *sliednik. Ett faktum som delvis talar för A. Brückners förklaring är också att en betydande del av ordförrådet inom detta område i fornpreussiskan är av slaviskt, särskilt polskt, ursprung.

Fornpreuss. Wyysis (ord 704 i Elbingglossariet) Wacker (vakthund). Fornpreuss. wuysis (den egentliga formen är sannolikt wyyzis) anses, tycks det, enhälligt av språkforskarna vara ett lån från pols-

⁶⁰ E. Blese, KZ, 75, p. 96.

⁶¹ tys. Leithund ”Canis venaticus, en hund som jägaren leder i en lång rem, vilken särskilt används för att spåra kronhjort och vildsvin”.

⁶² R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 431; A. Brückner, AfslPh, 20, p. 505.

⁶³ J. Endzelins, Senprūšu valoda, p. 251.

111

kų⁶⁴, jfr pol. wyżel ”Spürhund”, ry. выжлец, tjeck. vyžel m.fl. Ursprunget till den slaviska beteckningen för hund är oklart: vissa vill betrakta den som ett lån från tyskan, andra från ungerskan, och åter andra förklarar dess uppkomst med utgångspunkt i slaviskt material⁶⁵.

Efter att ha gått igenom beteckningarna för hund i de baltiska och delvis även de slaviska språken kan vi dra några mer allmänna slutsatser. Alla tre baltiska språk har bevarat den gamla indoeuropeiska beteckningen för hund. Denna beteckning saknas i de slaviska språken, och försöken att finna spår av den har hittills inte varit framgångsrika. Såväl i de baltiska som i de slaviska språken används också beteckningar för hund av senare ursprung, vilka är typiska för enskilda språk eller språkgrupper. Vissa slaviska beteckningar för hund har också kommit in i de baltiska språken.

FÅR

Fåret är ett av de första, kanske rentav det allra första, nyttiga husdjur som människan domesticerade. Detta framgår av arkeologiska fynd och omfattande historiska uppgifter, och språkvetenskapliga fakta motsäger det inte heller.

K. Keller, som ingående har undersökt frågor om husdjurens ursprung, urskiljer tre centra för fårens domesticering. Ett av dem låg i Europa, någonstans vid östra Medelhavets kuster, ett annat i Asien, möjligen i Mesopotamien, och ett tredje i Afrika. Olika fårraser härstammar från dessa centra. Mufflonerna (Ovis musimon), förfäderna till de tamfår som är mest spridda i Europa, förekommer än i dag på Korsika och Sardinien.

Spår av tamfår påträffas mycket ofta i arkeologiska fynd från neolitikum på olika platser i Europa och även på vissa platser i Asien och Afrika².

Fårskötseln var mycket utbredd i det forntida Egypten. De gamla egyptierna höll redan flera raser av tamfår. Avbildningar av får förekommer på gamla egyptiska keramikföremål. Egyptierna prydde sina tempel med statyer av får uthuggna i sten. I Egypten betraktades baggen som ett heligt djur³.

Det forntida Palestina var också känt för sina väldiga fårhjordar. Det är känt att Moabs kung varje år måste betala Israel en tribut på 100 000 lamm och 100 000 får. Medan de forntida egyptierna främst höll får för köttets skull, gav fåren åt judarna kött, mjölk, ull, skinn och till och med horn. Av bagghornen tillverkade de kärl för förvaring av olja och musikinstrument⁴. Även ordet för begreppet jubileum i många av världens språk i dag (jfr lit. jubilejus) anses vara besläktat med det forntida hebreiska ordet för bagge, jobel. Så kallade judarna både baggen och dess horn, som de blåste i under vissa högtider – jubelåren (som firades vart femtionde år). Senare fick själva högtiden också sitt namn efter baggen. Baggen var även ett offerdjur i de forntida judarnas kultiska ceremonier.

⁶⁴ A. Brückner, AfslPh, 20, p. 505; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92, 466; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 277.

⁶⁵ O. Трубачев, Происхождение…, p. 24; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 239; V. Machek, Et. sl., p. 579; A. Brückner, Słownik etymologiczny języka polskiego, Warszawa, 1957, p. 640 (toliau: Sl. et.).

¹ C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, p. 176—183.

² O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, II, p. 285; M. Hilzheimer, Schaf, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, XI, Berlin, 1927/1928, p. 220—221.

³ Ranke, Schaf, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, XI, p. 221—222; C. Keller, ten pat, p. 172—173.

⁴ P. Thomsen, Schaf, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, XI, p. 221.

112

Offrandet av får i olika folks kultiska riter har förekommit både i blodig och oblodig form. I det senare fallet offrades fårull. Människor lärde sig mycket tidigt att använda ull för sina behov i Asien och Europa. Man antar att babylonierna var de första som började klippa får. Fårklippningen fick uppenbarligen spridning i Babylonien omkring 1300–600 f.Kr. i samband med importen av järn. Från Främre Asien kom fårklippningen också till Europa. Ett vittnesbörd finns bevarat om att de första fårklipparna omkring 300 f.Kr. flyttade från Sicilien till Italien.⁵ Det vore dock fel att tro att människan började använda fårull först efter att ha lärt sig klippa fåren. Tidigare plockades ullen från fåren. Med stöd av denna omständighet har man, som vi senare ska se, också försökt förklara vissa indoeuropeiska benämningar på får.

Fåret var ett av de första husdjur som människan domesticerade, även i de nuvarande baltiska och slaviska områdena. Invånarna i skogsbältena i Litauen, Lettland och de angränsande länderna började bedriva boskapsskötsel ungefär i början av det andra årtusendet f.Kr. De kom i kontakt med boskapsskötseln genom sina sydliga grannar, där jordbruk och boskapsskötsel hade bedrivits mycket tidigare. I de områden där litauer och letter nu bor har ben av husdjur, däribland får, påträffats i arkeologiska utgrävningar av snörkeramiska och stridsyxekulturens boplatser⁶. Många fårben har också hittats i utgrävningar av litauiska fornborgar daterade till 1:a–4:e århundradena e.Kr.⁷.

I alla undersökta bosättningar hos såväl sydslaver som nordslaver finner man bland köksavfallet alltid betydligt fler ben av husdjur, däribland får, än av vilda djur⁸. J. Paisker gjorde ett grovt misstag när han, med hänvisning till vissa slaviska boskapstermer som enligt honom var av germanskt respektive turko-tatariskt ursprung, hävdade att slaverna inte ägnade sig åt boskapsskötsel före 900-talet e.Kr.⁹.

Fårets betydelse för forntidens folk i Asien, Europa och även Afrika framgår också av det faktum att gemensamma benämningar på får återfinns inom de indoeuropeiska, turko-tatariska och semitiska språkfamiljerna.

Den gamla indoeuropeiska benämningen på får har bevarats väl i många både utdöda och levande indoeuropeiska språk: skr. áviḥ, gr. ὄϊς, lat. ovis, fornhögty. ou, fornisl. áer, got. awistr ”fårhona”, awēpi ”fårhjord”, arm. hoviv (< *ou̯i-pa-) ”fårherde”, ir. óí ”får”, kymr. ewig, rus. овца, lit. avis, osv.

Liksom för många andra gamla indoeuropeiska ord är den ursprungliga betydelsen av *ou̯is mycket svår att fastställa. Försöket att förknippa indoeuropeiska *ou̯is med den indoeuropeiska roten *eu̯ ”klä, dra på, ta på fötterna” är kanske något mer välgrundat (jfr lit. aūti, rus. обуть ”skodda”, lat. exuo, -ere ”jag klär av, drar ut”). Den ursprungliga betydelsen av *ou̯is skulle således vara ”ett djur som bär kläder (päls)” eller ”ett djur som ger kläder (päls)”. Naturligtvis är även denna förklaring mycket osäker. Semantiskt skulle denna etymologi delvis få stöd av det redan betydligt

⁵ O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, II, p. 285.

⁶ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, p. 79; Latvijas PSR vēsture, I, p. 11; K. Паавер, Формирование териофауны и изменчивость млекопитающих Прибалтики в голоцене, p. 367.

⁷ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, ten pat, p. 252—253; K. Paaveri P. Kulikauskas, Acta Baltico-Slavica, 2, p. 268—270; K. Паавер, ten pat, p. 368—369, 371.

⁸ П. Н. Третьяков, Восточнославянские племена, Москва, 1953, p. 271.

⁹ Л. Нидерле, Славянские древности, Москва, 1956, p. 319—320; О. Н. Трубачёв, Происхождение…, p. 17—18.

8. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

113

En yngre indoeuropeisk beteckning för får, belagd i den indo-iranska språkgruppen: sanskr. mēśáh ”bagge; päls”, avest. maēša- ”får”, maēši, medelpers. mēš, pers. mēš. Dessa fårbeteckningar förknippas med ryska мех ”päls”, litauiska maišas, preussiska moasis ”bälg”, ryska мешок ”säck” etc.¹⁰ Ordets ursprungliga betydelse var ”päls”: i de indo-iranska språken utvecklades den nya betydelsen ”får” ur denna betydelse, medan betydelsen ”säck” uppstod i andra språk.

I de slaviska språken används en något modifierad form av den gamla indoeuropeiska fårbeteckningen, vilken antas ha uppstått genom att ett diminutivsuffix *-ikā fogats till den gamla indoeuropeiska ī-stammen. Förutom i de slaviska språken förekommer formen avikā ”får” även i sanskrit. Där används den, liksom i de slaviska språken, utan diminutiv betydelse vid sidan av den vanliga formen áviḥ. Urslav. *ovbca (< *ovbka) är väl bevarat i alla slaviska språk: fornkyrkoslav. ovbca, fornryska овьца, ryska овца, ukrainska вівця, vitryska авечка, bulgariska овца, serbisk-kroatiska овца, slovenska ovca, tjeckiska ovce, slovakiska ovca, polska owca, kasjubiska woeca, övre sorbiska wowca, nedre sorbiska wejca¹¹.

Sådana fall, där djurbeteckningar bildade med diminutivsuffix har förlorat sin diminutiva betydelse och används helt enkelt som artbeteckningar, förekommer ganska ofta i olika språk. I de litauiska dialekterna används till exempel diminutivformen avėlė allmänt i betydelsen ”får” (LKŽd., I, 422). Det litauiska ordet kumėlė används också utan någon diminutiv nyans.

O. Trubačiovas försöker även urskilja spår av den gamla indoeuropeiska formen *oui- i de slaviska språken och härleder fornryska овядь ”styng” och ryska овод ur *ov-adъ, där ov- skulle vara den rena roten/stammen i den gamla indoeuropeiska fårbeteckningen, medan *ād- (*ōd-) är en ablautvariant av den indoeuropeiska roten *ed- ”äta”¹².

I de baltiska språken har den gamla indoeuropeiska fårbeteckningen bevarats väl.

Litauiska avis förekommer redan i de äldsta litauiska språkmonumenten. Formen används också i de flesta nutida litauiska dialekter. Betydligt ovanligare är formen med ē-stam avė (LKŽd., I, 421). Vid sidan av formerna avìs, avė förekommer också formen ávas för en bagge (LKŽd., I, 421). Ur det gamla fårnamnet har även ljudordet avià uppstått; det används för att kalla tillbaka fåren till flocken (LKŽd., I, 423).

I lettiskan motsvaras litauiska avis exakt av formen avs, vid sidan av vilken också formen med ē-stam ave förekommer (EM, I, 232; EH, I, 189). Lettiska avs, som huvudsakligen återfinns i äldre lettiska språkmonument och folkvisor (EM, I, 232; EH, I, 190), trängs dock nästan helt undan av den yngre form som är specifik för lettiskan: aita. Den senare uppstod via diminutivformer ur den gamla fårbeteckningen avs. Ur formen avs bildades diminutivformerna avitiņa, avētiņa, avatīņa, avēteņa, aventiņa (EM, I, 232; EH, I, 190). Liksom formen zuitiņa ”liten fisk” uppstod ur zuvitiņa, uppstod aitiņa ur avitiņa¹³. Det var ur denna senare diminutivform som formen aita utan diminutiv betydelse ”återbildades”.

¹⁰ O. Н. Трубачев, Происхождение..., р. 70—71; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 127; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 397; F. Specht, Der Ursprung der Indogermanischen Deklination, p. 52—53; M. Mayrhofer, Et. Wb., II, p. 689.

¹¹ О. Н. Трубачев, Происхождение..., р. 69; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 251; R. Trautmann, Baltisch-slavisches Wörterbuch, Göttingen, 1923, p. 20—21 (toliau: B-sl. Wb.).

¹² О. Н. Трубачев, Происхождение..., р. 71.

¹³ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 155, 214; EM, I, p. 14.

114

Vid sidan av àita förekommer ibland även formerna àiča, aite i lettiska dialekter, liksom diminutivformerna àitele, aitene, aitēns (EM, I, 14; EH, I, 4, 5).

I fornpreussiska språkminnesmärken finner vi inte någon beteckning för får som motsvarar lit. avis och lett. avs.

I baltiska och delvis slaviska språk används vid sidan av den gamla indoeuropeiska artbeteckningen för får ett gemensamt namn för baggen, bildat av fårnamnet *ovi-s och suffixet -na-; jämför fornryska овьнь, ryska овен, bulgariska овен, serbokroatiska овan, slovenska oven, tjeckiska oven, fornpolska owien, litauiska ãvinas, lettiska auns och preussiska awins¹⁴.

Litauiska ãvinas förekommer redan i de äldsta litauiska språkminnesmärkena.

I lettiska förekommer, vid sidan av den nämnda formen auns, som används i skriftspråket och i de flesta dialekter, även formerna avins, avēns, avans, avēns (EM, I, 225, 232; EH, I, 190). Formen auns har utvecklats ur den äldre formen avins; jämför lett. auza ”havre” < *aviza, lett. càula vid sidan av lit. kėvalas, lett. vecs ”gammal” vid sidan av lit. vėtušas, med mera.¹⁵

Formen awins förekommer även i fornpreussiska språkminnesmärken (ord 679 i Elbingordlistan – Awins Ster¹⁶). Den preussiska beteckningen för bagge tycks också finnas dold i ortnamnet Awynemedien < i ett dokument från 1326: preussiska awins ”bagge” + preussiska median ”skog”¹⁷.

Den baltiska beteckningen för bagge, tillsammans med några andra termer inom boskapsskötsel och jordbruk, upptogs i de finska språken kring Östersjön; jämför finska oinas, estniska oinas, õinas, karelska oinas, liviska oin och vepsiska oinas¹⁸.

I de slaviska språken har den äldre beteckningen för bagge, motsvarande litauiska ãvinas, på många håll trängts undan av en nyare beteckning för detta djur: ryska баран, ukrainska баран, tjeckiska beran, slovakiska baran, polska baran, kasjubiska barõn, övre sorbiska boran och nedre sorbiska baran. Ursprunget till denna beteckning har ännu inte klarlagts. Man har försökt förbinda den med grekiska βάρχος, albanska berr ”får”, italienska dialektala bero ”bagge”, bèra ”får”, franska dialektala berri och till och med ryska боров ”galt”. Vissa forskare betraktar en sådan beteckning för får och bagge som en gammal centraleuropeisk term, andra som ett ord av förindoeuropeiskt ursprung, och ytterligare andra förbinder den med ljudhärmande roten ber-¹⁹; jämför ryska барь, ukrainska бирь, ryska барбар, бырыр. Den för slaviska språk ovanliga bildningen av denna beteckning för bagge får dock många etymologer att betrakta den som ett lånord. Det är emellertid ganska svårt att fastställa lånekällan. F. Miklošič hade på sin tid framkastat tanken att kazar-tatariska bärän ”lamm”²⁰ skulle kunna vara källan till ryska баран. Det verkar dock mer sannolikt att tatariska bärän självt är hämtat från ryska баран. På senare tid

¹⁴ M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 248; A. Brückner, Sl. et., p. 387; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 69; R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 21; K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 171.

¹⁵ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 71 – 72; K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 463; II, p. 89.

¹⁶ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92, 309; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 149.

¹⁷ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 14.

¹⁸ V. Thomsen, Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog, Köbenhavn, 1890, s. 160; J. Kalima, Itämerensuomalaisten kielten balttilaiset lainasanat, Helsingfors 1936, s. 142–143; Y. H. Toivonen, E. Itkonen, A. J. Joki, Suomen kielen etymologinen sanakirja, II, Helsingfors, 1958, s. 422; Л. Акулинин, Развитие и структура финского языка, II, Moskva, 1955, s. 41; K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 171.

¹⁹ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 53–54; V. Machek, Et. sl., p. 29; F. Slawski, Sl. et., I, 27; A. Brückner, Sl. et., p. 15; H. M. Шанский, Этимологический словарь русского языка, 1, 2, Москва, 1965, p. 39–40 (nedan: Эт. сл.).

²⁰ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 54.

9*

115

O. Trubačëv tenderar att härleda slavernas benämning på baggen från östliga språk. Han rekonstruerar den turkiska formen *baran ”den som går”²¹. Även om en sådan tolkning semantiskt sett är möjlig med stöd av vissa djurbeteckningar som har samband med verb som uttrycker rörelse, löser den långt ifrån problemen kring ursprunget till ryska баран och motsvarande former. De slaviska ljudhärmande fårropen, som påminner om ryska баран och andra baggbeteckningar med denna rot, betraktar O. Trubačëv som sekundära bildningar. Det förefaller oss dock knappast som om detta skulle kunna tala emot att ryska баран och motsvarande former är ljudhärmande till sitt ursprung. För det första kan sådana ljudhärmande ord som бирь, барь knappast betraktas som sekundära. Deras höga ålder kan beläggas med material från andra språk. Det finns mycket gott om liknande ljudhärmande fårrop i litauiskan: barė, būre, burė, buriā, buriū, būri, buri. Det förekommer också liknande ljudhärmande ljud för att driva på får: bar (škius, bar, namon, baltosios avelės!), buriūkš, būrum (būrum būrum būkšt, så manar herden baggarna att stångas). Från sådana ljudhärmande ord har verben barinuoti ”ropa på får”, burénti ”bräka (om får)” uppstått. Ur ljudhärmande ord har också en mängd fårbeteckningar uppkommit, vilka används i olika litauiska dialekter: bariūkas ”kärleksnamn på en bagge eller liten bagge”, bariūtė ”kärleksnamn på ett litet får”, biriūtė ”litet får (gåtord)”, būrė ”får (i barnspråk)”, burėlė ”litet får”, burėlis ”litet bagglamm, liten bagge”, burikė ”litet får”, būrinas ”bagge eller får (vanligen i barnspråk)”, buriniūkas ”liten bagge”, burýtė ”litet får”, burýtis ”lamm”, buriūkas ”lamm, litet får”, buriūtė ”litet får”, buriūtis ”lamm”, burūlis ”bagge (vanligen i barnspråk)”, burūtė ”litet får” (LKŽd., I, 535, 536, 691, 966, 968, 969, 970, 971, 984).

Av samma ursprung är sannolikt också de får-, lamm- eller baggbeteckningar som då och då förekommer i lettiska folkvisor: birite, berulīte, beritis, biritina, birēnis (EH, I, 220), vilka A. Gāters²² enligt vår mening²³ utan grund förknippar med personnamnet Birgita (den heliga Birgitta kan ha betraktats som djurens beskyddarinna). Skillnaden i vokalism mellan de enskilda ljudhärmande orden och de fårbeteckningar som bildats av dem bör förklaras med den rotvokaliska växling som är karakteristisk för ljudhärmande ord; jfr de slaviska varianterna av detta ljudhärmande ord: бер, бир, бар, бор, бр²⁴.

Det är sant att det i vissa litauiska dialekter också används en från slaviskan inlånad benämning på baggen, barōnas. I J. Bretkūnas skrifter förekommer också formen barankas (LKŽd., I, 530), bildad av en diminutivform i slaviskan. Det finns emellertid inget skäl att förbinda de ljudhärmande ord för att ropa på eller driva på får som används i litauiskan med denna form. Som mest kan ordet barōnas ha påverkat rotvokalismen hos vissa ljudhärmande ord. Å andra sidan bör man också hålla i minnet att ett liknande ljudhärmande fårrop förekommer även i icke-indoeuropeiska språk; jfr det arabiska ljudhärmande ropet på får och getter bir bir²⁵. Därför förefaller det oss bäst att förklara den slaviska benämningen på baggen (ryska баран m.fl.) som ett ord av ljudhärmande ursprung. Här skulle det röra sig om ett helt analogt fenomen som i ursprunget till ryska кутёнок ”liten hund”, lettiska kucēns.

Ur ryska баран har också fårnamnen baraniņa, barenīte, barankīte (EH, I, 205), som ibland förekommer i lettiska folkvisor, bildats.

²¹ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 75–76.

²² A. Gāters, Ceļi, 12, Lundā, 1965, p. 32–36.

²³ A. Sabaliauskas, Baltistica, II(1), p. 89.

²⁴ A. И. Германович, Междометия и звукоподражательные слова русского языка. Автореферат докторской диссертации, Симферополь, 1961, p. 89.

²⁵ M. Niedermann, Tauta ir žodis, 2, p. 443.

116

En betydande del av de indoeuropeiska språken, däribland de slaviska, har en gemensam benämning på fårungen – lammet. I de slaviska språken har denna benämning bevarats mycket väl, jfr fornslav. agne, agnbcb, ryska ягнёнок, tjeckiska jehně m.fl.²⁶

I de baltiska språken finns inga spår av denna benämning på lammet. För att uttrycka detta begrepp är en annan benämning mest utbredd här, och dess förhållande till motsvarande benämningar av liknande slag i de slaviska språken väcker ganska allvarliga tvivel.

I litauiskan finns den baltiska benämningen i olika fonetiska och morfologiska varianter: ėras, ėrelis, ėraitis, ėris, ėryš, ėriščias, ėrištis, ėrytìs, ėriukas, erikas geraitis, geralis, gėras, gėrėlis, gėriokas, gėriukas, jėras, jėraitis, jėrelis, jėris, jėrytìs, jėriūkas (LKŽd., II, 824, 826, 828, 832; III, 241, 246, 251, 257, 258; IV, 340, 341), vėras, vėraitis²⁷. Den äldsta formen bör man tydligen betrakta som jėras. Såväl tillägg som bortfall av j är ett vanligt fenomen i de baltiska språken, jfr lit. jėknos: ėknos, jėmiau: ėmiau, jėibė: ėibė, jėrubė: ėrubė m.fl. Växling mellan j- och g- i ordinitial ställning förekommer också ibland i litauiska dialekter, jfr jėrubė: gerubė, jāura: gidūrė, judrė: gudrė, jėdras: gėdras m.fl. Konsonanten v läggs vanligen till före bakre vokaler, men det finns också undantag²⁸. Enligt vår mening är E. Fraenkels försök att förbinda lit. vėras, skilt från ėras, med sanskrit ūranaḥ ’bagge, lamm’, armeniska garn ’lamm’ m.fl. ogrundat²⁹. Det är knappast möjligt att betrakta lit. vėras som ett så gammalt språkfaktum. Att ordet vilna skulle ha påverkat uppkomsten av v- i ordet vėras är också mycket tvivelaktigt.

Litauiska jėras motsvaras exakt av formen jērs i lettiska. Även diminutivformer av detta ord används: jērulis, jē rēns, jērelis, jēriņš, jēruks. Formerna jērulis, jērelis används med nedsättande bibetydelse (EM, II, 114; EH, I, 565).

Av de nämnda benämningarna på lammet har det i lettiskan bildats nya ord som används inte i betydelsen ’lamm’ utan om en viss typ av får: jēre ’ett år gammalt får, ett halvårsgammalt får; tacklamm; ett gammalt får’, jērēne, jērniece ’får med lamm’, jērene ’när en tacka får lamm för första gången kallas den j.’ (EM, II, 114; EH, I, 564–5).

I Elbingglossariet finner vi också det fornpreussiska namnet på lammet: Eristian Lam (ord 681)³⁰. I det fornpreussiska namnet på lammet finns det diminutiva suffixet -ist- och den neutrum singular nominativändelsen -an³¹, medan stammen er- skulle motsvara lit. jēr-as och lett. jēr-s. J. Gerullis är benägen att även urskilja det fornpreussiska namnet på lammet i några fornpreussiska ortnamn: Eren, Iragarbis (Iregarbis, Iregaps, Ergarbin) < fornpreuss. er-istian + fornpreuss. garbis ’berg’ (i vissa fornpreussiska dialekter ē > ī)³².

När man söker släktingar till denna baltiska benämning på lammet i andra indoeuropeiska språk spelar frågan om j- en mycket viktig roll. Om det verkligen från gammal tid har funnits ett j- i detta ord i de baltiska språken, vore det lämpligast att förbinda det med fornry. ярѣ ’lamm’, ярька ’ung tacka’, ryska ярка ’ettårig tacka som ännu inte har fått lamm’, ukrainska ярота ’får upp till ett års ålder’,

²⁶ M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 481; O. H. Трубачев, Происхождение…, p. 71–72; F. Slawski, Sł. et., I, p. 488.

²⁷ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 172.

²⁸ J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, p. 46, 50; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 211–212, 236–237; K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 172; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, I, p. 379.

²⁹ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 121; M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 108.

³⁰ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92.

³¹ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 53, 60.

³² G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 33, 50.

117

rys. ярча ”lamm”, ярка ”ettårigt får”, pol. dial. jarczuk, jarlak ”ettårigt får”, tjeck. dial. jarka ”får som lammat på våren”, slovak. jarča ”ungt får”. Alla dessa benämningar på lamm och får kan vidare förbindas med rys. яра ”vår”, tjeck. jaro, fornpol. jarz, avest. yār- ”år”, gr. ὥρα ”årstid, tid”, got. jēr ”år”, ty. Jahr³³. Å andra sidan kan de baltiska benämningarna på lamm, särskilt om lit. ėras betraktas som grundform, förbindas med gr. ἔριφος ”get”, umbr. erietu ”bagge”, lat. aries, arm. erini ”kalv”, ir. earb ”rådjur, get”. E. Fraenkel skiljer mellan de litauiska formerna jėras och ėras och förbinder den senare (tillsammans med pr. eristian) med de nyss uppräknade orden, medan han förbinder jėras (tillsammans med lett. jērs) med de slaviska benämningarna på detta djur (rys. ярка) och deras besläktade former³⁴. E. Fraenkel betraktar således lit. ėras, jėras och vėras som tre ord av olika ursprung. Det är dock mycket svårt att godta en sådan åtskillnad mellan formerna; trots det mycket ”onormala” j- > v- bör alla dessa former, liksom den tidigare nämnda formen gėras, betraktas som fonetiska varianter av ett och samma ord, uppkomna i litauiskan.

Den baltiska benämningen på lamm har också lånats in i de finsk-baltiska språken, jfr finsk. jääru ”bagge”, est. jää̈r m.fl.

O. Trubačev³⁵ har sannolikt också rätt när han kritiserar de etymologer som, delvis i likhet med E. Fraenkel, skiljer rys. ярка ”ungt får” från rys. яра ”vår” m.fl. och i stället förbinder det med rys. ярина ”fårull”, där de ser en rest av ett gammalt fårnamn, som enligt dem är besläktat med lit. ėras, gr. ἔριφος och lat. aries³⁶. I detta fall kan de troligen ha låtit sig påverkas av det faktum att fornrys. язьно ”hud” också är en rest av en getbenämning som annars inte återfinns i slaviska språk (lit. ožys, sanskr. ajáḥ m.fl.).

Semantiskt är det mycket välgrundat att förbinda rys. ярка och sannolikt även de baltiska benämningarna på lamm med rys. яра m.fl. Liknande paralleller finns i olika indoeuropeiska språk, jfr fornpol. latos, latosek ”kalv, lamm fött i år”: pol. lato ”sommar”, ty. Jährling ”ettårigt djur, särskilt lamm”: Jahr ”år”, dan. dial. gimmerlam ”ettårigt lamm”, fornisl. gymbr ”lamm”, norska gimber: lit. žiemā, lat. hiems m.fl.³⁷

I såväl de slaviska som de baltiska språken finns det ett stort antal mer begränsat brukade benämningar på får. Många av dessa benämningar är av senare ursprung och används oftast vid sidan av den allmänna fårbenämningen för att framhäva någon fåravel, ålder eller annan egenskap. Utan att gå in på de många slaviska benämningarna av detta slag³⁸ ska vi överblicka de mer begränsat brukade benämningarna på detta djur i de baltiska språken.

Den gamla indoeuropeiska fårbenämning som motsvarar lit. avis och lett. avs förekommer inte i de fornpreussiska källorna. Där finner vi, vid sidan av ett ord med denna rot, awins ”bagge”, det i andra baltiska språk okända fårnamnet camstian (Camstian Schoff 678, ett ord i Elbingglossariet). Ursprunget till pr. camstian har hittills inte klarlagts. A. Bezzenberger förband detta ord

³³ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 170; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 77—78.

³⁴ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 121.

³⁵ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 77—78.

³⁶ M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 493.

³⁷ F. Slawski, Sl. et., I, 502; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1306; M. Vasmer, Et. Wb., p. 455—456; C. D. Buck, A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages; Chicago, 1949, p. 155, 163 (toliau: Dict.).

³⁸ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 78—83.

118

med gr. žemāš ”rådjur”, R. Trautmann med ryska комолый ”hornlös”, tjeckiska komolý ”trubbig”⁳⁹. Om R. Trautmanns etymologi vore riktig, skulle pr. camstian kunna vara ett exempel på hur en benämning som uppstått för att beteckna en ny, särskild egenskap tränger undan det gamla artnamnet på ett djur, eftersom såväl de andra baltiska språken som preussarnas benämning på bagge, awins, låter oss anta att preussarna också kände till det urindoeuropeiska namnet på får, motsvarande lit. avis, lett. avs. Till pr. camstian knyts även det preussiska ortnamnet Komstegallen (< pr. camsian + pr. galwo ”huvud”)⁴⁰.

Utöver fårbenämningarna av ljudhärmande ursprung som nämnts i samband med ursprunget till ryska баран osv., finner vi i litauiskan ytterligare några benämningar på får med ljudhärmande och annat ursprung:

Lit. bākanis ”bagge (ömhetsord)” (LKŽd., I, 470), som sannolikt bör förbindas med lit. bākinti ”boxas, slå, stångas, stöta”, jfr bākjasis (slåss) baggar; baggarna stångas när de springer ihop, dvs. slår (Juška; LKŽd., I, 471).

Lit. bāsis ”lamm”, basiukas, basiulis, bāsė ”fårhona” (LKŽd., I, 551, 552), jfr de ljudhärmande lockropen på får i litauiskan: bās, bās, basia, bās, bāši.

Lit. bazūkas ”lamm (i barnspråk)”, bazūlis, baziūtė ”får, buriutė” (LKŽd., I, 568), jfr de ljudhärmande lockropen på får: bazė, bazı.

Lit. bicė ”fårhona”, bıcītė (Ylakiai), jfr det ljudhärmande lockropet på får bice (Ylakiai), lett. bice ”får”. Detta namn på får och lockropet kom sannolikt in i litauiskan från lettiskan.

Lit. būkė ”får” (LKŽd., I, 931) bör sannolikt förbindas med lit. būkinti ”slå, banka”, jfr barnen lärde baggen att būkinti (slåss), så nu būkina den (LKŽd., I, 931–2). Det är också möjligt att būkė < buriūkė.

Lit. busiūkas ”litet får”, busiūtė ”litet får (hona)”, būsinas ”bagge (ömhetsord)” (LKŽd., I, 988), jfr de ljudhärmande formerna busia, būsė.

Lit. kūcė ”får (i barnspråk)”, kūciūkas ”lamm”, kūciūnūkas (LKŽd., VI, 755, 757, 758), jfr de ljudhärmande formerna kūcā, kūciū.

Lit. kuriūtė ”får, buriutė (i barnspråk)” (LKŽd., VI, 952), jfr det ljudhärmande lockropet på får kuriù-kuriù (Adutiškis, Tverečius, Vidiškės). Detta lockrop kan som ett slags rimord ha uppstått vid sidan av lockropet buriù-buriù, jfr būre – kūre – šiūre ”lockrop på får eller pådrivningsrop som används av herdar” (Šakyna).

I lettiska dialekter är fårbenämningen vuška mycket utbredd (EM, IV, 677; EH, II, 799). J. Endzelīns var benägen att härleda denna form ur *avuź-ka (beträffande bildningen jfr lit. avužė, lett. Amuža och ryska овечка). Vid sidan av vuška förekommer också formen uška (EM, IV, 310; EH, II, 716), liksom benämningarna på bagge vuçens, vucins, vucans, vucuns (vuçens används också i betydelsen ”lamm”) (EM, IV, 675; EH, II, 798), uçens, ucenis, ucins, ucītis ”lamm” (EM, IV, 293; EH, II, 711). Sambandet mellan dessa benämningar och ordet avs förefaller oss mycket tvivelaktigt: formen *avuźka är trots allt mycket otypisk för lettiskan. Kanske är det bättre att förklara dessa benämningar som direkt uppkomna ur ljudhärmande former, utan att alls förbinda dem med den gamla fårbenämningen. I lettiskan finns det ljudhärmande former som de nämnda fårbenämningarna skulle kunna knytas till, jfr vuc, som J. Endzelīns således

³⁹ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 92, 352. ⁴⁰ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, s. 69, 233; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 189.

119

Han tycks också utan tillräckliga skäl ha varit benägen att härleda *a-vuc(e)⁴¹, ett ljudhärmande ord för att driva på svin, ur uš; jfr också det litauiska ljudhärmande ordet för att driva på får, uš-uš (Grobštai, Kojeliai). Suffixet -k(a) används i lettiskan i djurnamn; jfr kornamnen račka vid sidan av raibala, piecka vid sidan av piektala, seska vid sidan av šeštala osv.⁴²

I lettiskan finner vi också flera sådana benämningar på får vars ljudhärmande ursprung tycks vara obestridligt:

Lat. bice ”smeknamn för ett får”, biča, bidze, badze, bicainīte, bicis ”ett litet lamm; en bagge (i barnspråk)” (EM, I, 293; EH, I, 217, 218), jfr lit. bice ”bor; ciba” (Ylakiai, LKŽd., I, 657).

Lat. bika (dim. bikiņš ”liten bagge”), bikus ”baggen” (EH, I, 218, 219), jfr lett. bika ”ett vanligt tillrop till baggen och bocken”.

Lat. buce ”fåret” (EH, I, 248) vill J. Endzelīns förbinda med lit. būkas ”trubbig”, lett. bukt ”bli trubbig”, lit. būkė ”får”. Det förefaller oss dock lämpligare att förbinda ordet med ett ljudhärmande uttryck; jfr lett. buc ”interj. butz, för att beteckna ljudet som uppstår när getter och baggar stångas med hornen”, budž ”ett interjektionsord riktat till får”, buč ”interj. vid bortdrivning” (buč, aitiņ, EM, I, 344).

Ljudhärmande ursprung har också:

Lat. bēja ”fåret (i barnspråk)” (EH, I, 216), jfr bē.

Lat. mēja ”fåret (i barnspråk)” (EH, I, 805), jfr mē, mējināt ”få (ett får) att bräka”.

I lettiskan finns det många benämningar på får, oftast uppkomna på grund av någon eller annan egenskap hos detta djur:

Lat. amuls ”ett får med mjuk ull” (EH, I, 69), jfr lett. amuols ”mistel (viscum album); klöver”.

Lat. atpīlis ”höstfödd, sent född unge, särskilt om lamm som föds på hösten av tackor som redan har fått ett lamm samma år”, atpīlis, atpīlis, atpīlēns, atpīlītis ”det minsta lammet”, atpīles ”får (eller getter) som får lamm sent på hösten” (EM, I, 181—2; EH, I, 158), jfr lit. pilti, lat. pilt ”droppa”, beträffande semantiken jfr ryska ото́рошыш ”dödfödd före tiden” (В. Даль, III, 711), выкидыш ”missfall, för tidigt fött barn, spädbarn och över huvud taget avkomma född så för tidigt att den inte kan leva” (В. Даль, I, 292—3), tyska Wurf ”kast; (om djur) kull”⁴³.

Lat. atzīdīte ”ett avvant lamm, en avvand kalv” (EM, I, 213), atzīdītis (EH, I, 182), jfr lett. atzīdīt ”vänja av (om djur)”.

Lat. bakris ”en stor bagge” (EM, I, 252) anser J. Endzelīns ha lånats från tyska Bock (> lyv. bokā), vars suffix skulle ha förändrats genom påverkan från lett. vepris ”galt”. Nyligen har dock P. Aristė tycks ha publicerat en övertygande etymologi för lett. bakris. Han betraktar lett. bakris som ett lån från romani bakró⁴⁴ ”bagge”.

Lat. belis ”ett får med korta öron” (EH, I, 212), jfr lett. belis ”ett hundnamn”.

41 EM, IV, s. 675.

42 J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, s. 356.

43 EM, I, s. 182.

44 P. Aristė, Acta Baltico-Slavica, 3, s. 23.

120

Lett. bene ”ett får med små öron, korta ben” (EM, I, 279), benausis ”ett lamm med små, korta öron” (EH, I, 212), jfr lett. bene ”en pojkmössa, baretten, huvan”, jfr medellågty. benit ”prydd hatt”.

Lett. billene ”ett bedövat får” (EH, I, 219), jfr lett. billene ”dulna sievete”.

Lett. buks ”en bagge med stora horn” (EH, I, 250), jfr lett. buks ”bocken” < medellågty. buck.

Lett. cigurs ”ett litet lamm” (EH, I, 269), jfr lett. cigiņš ”fölet”, cigus, ciga, cigulis (EM, I, 379), cigina ”grisen (i barnspråk)” (EH, I, 269), ciga ”lockrop för föl, för hästar”.

Lett. cirka ”ett får med lockig ull” (EH, I, 273), jfr lett. cīrkas ”lockar”, cīrstas.

Lett. cone ”bagge”, jfr lett. sonis < liv. sonn (EM, I, 397).

Lett. daplis ”ett fjolårslamm” (EH, I, 307), dapelis ”ett får som fötts på hösten” (EM, I, 438) bör snarare härledas från formen *dapilis, jfr lett. atpīlis, uzpīlis.

Lett. geida ”ett ostyrigt får” (EH, I, 426), jfr lett. geida ”en obändig, egensinnig flicka” (EM, I, 695).

Lett. kupe ”ett får med kort nos och små, korta öron; ett hornlöst får” (EM, II, 392; EH, I, 708), jfr lett. kup̄s nazis ”en kniv med avbruten spets”, kup̄s ”trubbig” (EM, II, 319).

Lett. lāmma ”ett stort mjölkbart får”, lamenica ”ett får med lång svans och lång ull”, jfr estn. lammas ”får” (EH, I, 718).

Lett. mikulis ”baggen” (EM, II, 626), jfr lett. mikāt ”slå med knytnävarna; prygla (inte särskilt allvarligt), grūstit”, lett. Mikus ”hingst”.

Lett. piuka ”skämtsamt för bagge” (EM, III, 229), jfr lett. piūka ”en liten, brokig fisk, en liten fisk över huvud taget”.

Lett. pūpalina ”smeknamn för får” (EH, II, 342), jfr lett. pūpuōls ”videkissarna; även femininum, använt som smekord”.

Lett. ragana ”ett får med horn” (EM, III, 464), jfr lett. rags ”hornet”.

Lett. rāmulīte ”en benämning på får” (EM, III, 496), jfr lett. rāms ”tam, stilla”.

Lett. ruogulīte ”tillnamn på fåret” (EM, III, 578), jfr lett. rags ”hornet”.

Lett. skrube ”ett får med korta, stympade öron” (EM, III, 898), jfr lett. skrubis ”den krökta kniven för urholkning”, skrubulis ”en krökt kniv för tillverkning av träskedar”.

Lett. skrule ”ett skällsord för får” (EH, II, 513), jfr lett. skrule ”ett skällsord för människor; ett hundnamn; en kringstrykande kvinna”, lett. skrulēt ”springa omkring”.

Lett. soņķis < soņnis (EM, III, 980).

Lett. soņnis ”en bagge” (EM, III, 980) < liv. sonn.

Lett. šķēlis ”baggen” (EM, IV, 32; EH, II, 633) < mellantysk. žem. schele ”avelshingst”⁴⁵.

Lett. špidilka ”ett motsträvigt får som strövar omkring” (EH, II, 655), jfr lett. špidilka ”en lättsinnig kvinna”, spidelīgs ”glad, munter, uppsluppen”.

⁴⁵ J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen, Leipzig, 1936, p. 131.

121

Lat. špullinš ”ett lamm” (EH, II, 655), jfr lat. spulligs (?) ”munter, livlig, rörlig”, spulung'is ”en livlig, vild pojke, även en ung oxe”.

Lat. uzpilis ”ett ettårigt lamm” (EM, IV, 365), jfr lat. atpilis, daplis.

Lat. vemelis (?) ”en okastrerad bagge” (EM, IV, 536) bör kanske förbindas med lat. vembele ”en tjock, inte stor kvinna; ett skällsord i allmänhet (t.ex. om kor)”, jfr est. vemmel (besläktat med vemble) ”klubba” (EM, IV, 536).

Lat. viēnmitis ”det enda lammet efter ett får” (EM, IV, 661), jfr lat. mist ”livnära sig, leva, uppehålla sig”.

Lat. viēnžālis ”ett lamm som diat ensamt hos modern” (EM, IV, 668), jfr lat. zīst ”suga”.

Lat. vizbulina ”fårnamn” (EM, IV, 630), jfr lat. vizbulis ”vitsippa (anemone)”, lat. vizbulis ”locken (?)” (augat, mani gari mati, vizbuḷuos, EM, IV, 630).

Efter att ha gått igenom benämningarna på får i de baltiska och slaviska språken kan vi dra följande slutsatser. I dessa språk har det gamla indoeuropeiska namnet på fåret bevarats väl; ur detta namn har också benämningen på baggen utvecklats, vilken är utmärkande endast för de baltiska och slaviska språken. I de slaviska språken finner vi gamla benämningar på lamm av två olika ursprung, varav den ena sannolikt sammanfaller med den baltiska benämningen på lamm. Såväl i de baltiska som i de slaviska språken finns det mycket stora mängder yngre benämningar på får, baggar och lamm. I andra språk saknar den fornpreussiska benämningen på får släktingar; den är också av yngre ursprung.

GETEN

En mycket gammal, om än kanske inte lika populär som andra husdjur, följeslagare till människan är geten. Tamgeten (Capra hircus) härstammar från vilda getarter, som fortfarande lever i vissa bergsområden i Asien, Europa och Afrika¹.

Som husdjur var geten redan känd för många av de gamla folken i Asien, Europa och Afrika. Getbilder förekommer i sumeriska teckningar². Olika folk använde getter i kultiska sammanhang. Till exempel används uttrycket syndabock fortfarande i många av världens språk; det härrör från den forntida judiska ritual som nämns i Gamla testamentet (3 Mos. 16), då översteprästen ”lade” sitt folks synder på en get och drev ut den i öknen till demonen Azazel.

I ”Odysséen” nämns att Odysseus, förutom andra djur, också hade tolv hjordar getter. Plinius den äldre (23/24–79 e.Kr.) uppger i sin ”Naturhistoria” att gallerna tillverkade utmärkt tvål av getfett: ”Tvål är också nyttig; den uppfanns av gallerna för att färga håret rött. Den tillverkas av talg och aska, bäst av bokaska och getfett. Den finns i två slag: fast och flytande. Båda används i de germanska länderna mer av män än av kvinnor”³.

¹ C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 203–209; O. Keller, Thiere des classischen Altertums in Culturg eschichtlicher Beziehung, Innsbruck, 1887, s. 37–52.

² M. Hilzheimer, Haustier, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, s. 220; V. I. Avdijevas, Senovės rytų istorija, Vilnius, 1954, s. 39, 40, 43.

³ ”Prodest et sapo, Gallorum hoc inventum rutilandis capillis. fit ex sebo et cinere, optimus fagino et caprino, duobus modis, spissus et liquidus, uterque apud Germanos maiore in usu viris quam feminis”, Hist. nat., XXVIII, 191, jfr O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, II, s. 693.

122

Spår av getter påträffas i neolitiska lämningar från många europeiska områden. I lämningarna från de schweiziska pålbyggnadsbosättningarna har man funnit till och med fler spår av getter än av får⁴.

Även i de baltiska och slaviska områdena har geten varit ett välkänt husdjur sedan länge. Detta framgår både av historiska och språkliga uppgifter⁵. Det saknas dock historiska uppgifter om någon större ekonomisk betydelse för detta djur. Ett språkligt faktum tyder visserligen på att geten i de slaviska länderna i ett visst avseende, nämligen för sin päls, har varit ett uppskattat djur. I många slaviska språk används nämligen ett ord för skinn (jfr fornslav. koža, ryska кожа, ukrainska кожа, vitryska кожа, bulgariska кожа, serbokroatiska кожа, slovenska koža, tjeckiska kůže, slovakiska koža, polabiska koža, övre sorbiska koža, nedre sorbiska koža), vars ursprungliga betydelse var ”getpäls”; koža ”skinn” <.*koziję: koza ”get”⁶, på samma sätt som grek. φώ ”fårskinn”: ὄϊς ”får”, skr. ajñam ”skinn”: ajáḥ ”bock”.

I de nuvarande territorierna Litauen och Lettland påträffas getben redan i utgrävningar av neolitiska bosättningar⁷. Getben utgör en tämligen stor andel av benen från husdjur som hittats i utgrävningarna av höjdborgarna i Nemenčinė, Migonys och Bačkininkėliai. Dessa fynd dateras till 100-talet–400-talet e.Kr. De baltiska stammarna använde även bockar i kultiska sammanhang⁸.

I ett brev daterat den 24 januari 1409 till ordensmästaren klagar Vytautas, storfurste av Litauen, över att den žemaitiske fogden hade förbjudit aukštaiterna att ”köpa honung, hästar, getter och boskap” i Žemaitija⁹. I de äldre litauiska historiska dokumenten nämns dock geten överlag sällan i jämförelse med andra husdjur¹⁰.

I såväl litauisk som lettisk folklore framställs geten huvudsakligen negativt¹¹.

En sådan syn på geten tycks också ha funnits bland de forntida indoeuropéerna. A. Meillet hävdar, till synes med goda skäl, att get- och bockbenämningarna därför i de indoeuropeiska språkens ordförråd saknar den enhetlighet som i större eller mindre grad utmärker benämningarna på andra husdjur¹². Dessutom kan de kultiska funktionerna hos detta djur ha bidragit till variationen bland getbenämningarna – till sådana funktioner hör olika tabun mot att nämna djurets namn¹³.

I de indoeuropeiska språken kan man urskilja flera karakteristiska områden för getbenämningar. Därtill bör nämnas att en benämning med samma ursprung i vissa språk används om djur av båda könen, medan man i andra, oftast till följd av förändringar som inträffat relativt nyligen

⁴ O. Schrader, ibid., p. 692.

⁵ Л. Нидерле, Славянские древности, p. 320; W. Hensel, Die Slawen im frühen Mittelalter, Berlin, 1965, p. 77—79.

⁶ W. Hensel, ibid., p. 380; A. Brückner, St. et., p. 263; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 589.

⁷ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, p. 79; Latvijas PSR vēsture, I, p. 11.

⁸ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, ibid., p. 252—253; A. Kamiński, Jaćwież, Łódź, 1953, p. 126—127; К. Паавер, Формирование териофауны и изменчивость млекопитающих Прибалтики в голоцене, p. 368.

⁹ Lietuvos TSR istorijos šaltiniai, I, Vilnius, 1955, p. 64.

¹⁰ Ibid., p. 575.

¹¹ EM, II, s. 182—183; K. Straubergs, Latviešu buramie vārdi, II, Rīga, 1941, s. 799 (register); Patarlės ir priežodžiai, Vilnius, 1958, s. 468 (register); Lietuvių tautosakos apybraiža, huvudred. K. Korsakas, Vilnius, 1963, s. 373; Latviešu sakāmvārdi un parunas, sammanst. E. Kokare, Rīga, s. 324, 330 (register).

¹² A. Meillet, Wstęp do językoznawstwa indoeuropejskiego, Warszawa, 1958, p. 327.

¹³ H. Kronasser, Handbuch der Semasiologie, Heidelberg, 1952, p. 172.

123

Efter förändringarna skiljs benämningarna på honan och hanen åt; för dem används ord med helt olika ursprung.

I de slaviska språken är en benämning på geten utbredd, vars ursprung och förhållande till getbenämningar i andra indoeuropeiska språk hittills är mycket oklara. Det finns visserligen flera till synes ganska väl underbyggda förklaringar, men de motsäger oftast varandra. En sak är klar: denna benämning är redan urslavisk. Även benämningarna på killing och bock som härletts ur den är urslaviska, jfr fornslav. koza ”get”, ryska коза ”get”, козёл ”bock”, козлёнок ”killing” m.fl.¹⁴

Denna slaviska benämning på geten kom också in i lettiskan, jfr lett. kaza, där den trängde undan den gamla baltiska lettiska getbenämningen, motsvarande lit. ožką, preuss. wosee. Att ordet kunde spridas i lettiskan kan ha underlättats av att benämningarna på hanar och honor hos andra husdjur till största delen är ord med olika rötter. På så sätt uppstod i lettiskan, vid sidan av den baltiska benämningen på bock āzis, den slaviska getbenämningen kaza, som helt trängde undan den baltiska *āz(k)a eller *āze.

Vid sidan av formen kaza finner vi i lettiskan också kazlēns ”killing; liten get”, kazlēniņš, kazelēns, kazulis ”killing”, kazulēns, kazuls, kaza ”get”, kazla (EM, II, 183—4; EH, I, 597). Former som kazuls, kazla har sannolikt uppkommit ur ryska козёл ”bock”, medan de övriga har bildats i själva lettiskan utifrån formen kaza.

I litauiskan förekommer formen kaza nästan inte alls. Formen finns visserligen i M. Miežinis ordbok. M. Miežinis har dock sannolikt hämtat den från lettiskan (LKŽd., V, 458). Ibland används en sådan getbenämning också halvt på skämt i vissa litauiska dialekter nära den lettiska gränsen.

Som nämnts har den slaviska kaza flera olika förklaringar. H. Petersson förband den med lit. kėžoti ”gå med benen kastade åt sidorna; gå klumpigt”, lit. kėža ”ben, vad, fot”¹⁵, med stöd av den mycket osäkra semantiska parallellen indoeur. *ghaid- ”get”: sanskr. jihīte ”rusar, skuttar till”, slav. koza, som ”ett hoppande djur”. H. Peterssons koppling är emellertid helt ogrundad, eftersom de nämnda litauiska orden utan tvekan är av yngre ursprung och deras ursprungliga betydelse inte kan knytas till gång eller hoppande.

Den slaviska koza har man försökt förbinda med andra indoeuropeiska getbenämningar. Vissa språkforskare (K. Uhlenbeck, E. Zupitza) förband sanskr. chūgah ”bock” med den slaviska getbenämningen. Sanskr. chāgah, jfr även sanskr. chāgā ”get”, chagalāḥ ”bock”, och osset. sāy ”get”, är emellertid ett ord av okänt ursprung; dessutom medför kopplingen till den slaviska getbenämningen även fonetiska svårigheter¹⁶.

Mycket tvivelaktig, trots att den har ganska många anhängare, är kopplingen mellan slav. koza och alb. kedh ”killing”, forngermanska hæcen och fornisländska hōhen¹⁷, med en rekonstruerad indoeuropeisk urform *kog(a).

V. Georgiev¹⁸ går ännu längre. Han rekonstruerar de indoeuropeiska urformerna *(s)kag-, *(s)kōg’, *(s)kēg- och sammanför därmed inte bara slav. koza och alb. kedh med varandra, utan även tidigare nämnda sanskr. chāgah samt egennamnen på trakiska Κοζας, Κοζείλας m.fl. Även detta försök är mycket hypotetiskt.

¹⁴ О. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 86; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 589—590.

¹⁵ H. Petersson, IF, 35, p. 272.

¹⁶ M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 406; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 589; O. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 86.

¹⁷ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 589; H. Pedersen, KZ, 36, p. 335; O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, III, p. 692.

¹⁸ В. Георгиев, Исследования по сравнительно-историческому языкознанию, p. 121.

124

Det förefaller oss som om de mer framgångsrika försöken är att förbinda sl. koza med ett annat indoeuropeiskt namn på geten, nämligen skr. ajāḥ ”bock”, ajā ”get”, lit. ožys, ožka osv. E. Brückner¹⁹ är benägen att se en metates i det slaviska namnet på geten (koza < *ozka). E. Brückners antagande försvåras emellertid av omständigheten att namnet på geten med formanten -k- endast förekommer i litauiskan — de övriga baltiska och över huvud taget indoeuropeiska språken som har namn på geten av sådant ursprung saknar formanten -k-. Därför är formanten -k- i det litauiska ordet sannolikt en senare bildning.

A. Meje²⁰, som utgick från slav. ben ”ben”: skr. ásthi ”ben, fot”, gr. ὀστέον, ansåg att k- i det slaviska namnet på geten var ett tillskott. V. Machek²¹ hade också denna uppfattning. A. Mejes förklaring skulle annars vara mycket övertygande, men det saknas fler liknande fall av konsonanttillskott som kan bekräfta den (förhållandet mellan skr. áśru, lit. ašara och gr. δάκρυ, ir. dér är mycket oklart²²; naturligtvis undantagna är i och u, som ofta läggs till både i slaviska och baltiska språk). Hur som helst finns det i slaviska språk en tendens att inleda ord med en konsonant. Dessutom kan tabu också ha spelat en roll här. Att det tidigare har funnits ett namn på geten i slaviska språk som direkt motsvarar skr. aja, framgår av fornryska язъно ”skinn”, язънарь ”garvare, läderhantverkare”, язъненъ ”av skinn”²³ (beträffande betydelsen, jfr av. izaēna ”av skinn”: gr. αἴξ ”get”, skr. ajīnam ”skinn”: skr. ajāḥ ”bock”, sl. skinn ”skinn”: sl. get ”get”), och kanske även av ryska язь ”en fisk av arten Idus melanotus, Cyprinus rutilus”, som, vilket vi senare ska se, har försökt sättas i samband med skr. ajā m.fl.

Till namnet på geten som bildats av denna rot kan också den vänstra bifloden till Dnepr, Ажовка, knytas. En sådan koppling bekräftas särskilt av omständigheten att det nära denna flod finns en annan flod, Козелинка. Ryska Ажовка är dock sannolikt en baltism och inte en relikt av det gamla slaviska namnet på geten²⁴.

Det finns uppfattningar om att slav. koza är ett lån från östliga språk. På senare tid har O. Trubačov²⁵ försökt underbygga denna uppfattning med nya argument. I anslutning till en tanke som F. Korsch redan hade framfört, nämligen att sl. koza kan ha uppstått ur turk. kaza (jfr turk. keči, kazan-tatariska kājā, bašк. kāžā), antar han att även lit. ožkà, skr. ajā och deras släktingar kan vara av turkiskt ursprung, eftersom det i turkiska språk vid sidan av de nyss nämnda namnen på geten med k- också finns namn utan initialt k-, som påfallande mycket påminner om de indoeuropeiska namnen på geten, särskilt det litauiska; jfr uiguriska äčкü, öčkä, uzbekiska äčкi, kazakiska äśкі, kirgiziska äčкі, karaimiska äčкі. Det förefaller oss som om den svaga punkten i O. Trubačovs hypotes är att han betraktar -k- i det litauiska namnet på geten som mycket gammalt. O. Trubačov jämför lit. ožkà med skr. ajikā, medelpers. azak. Formanterna -k- i dessa ord har emellertid utan tvivel uppkommit oberoende av varandra.

¹⁹ A. Brückner, Sl. et., p. 262.

²⁰ A. Meillet, Études sur l’étymologie et le vocabulaire du vieux slave, Paris, 1902–1905, p. 246; A. Meje, Общеславянский язык, Москва, 1951, p. 396.

²¹ V. Machek, Et. sl., p. 229–230.

²² J. Zubatý, BB, 18, p. 159–160; J. Pokorny, Et. Wb., p. 23, 179; M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 61.

²³ И. И. Срезневский, Материалы для словаря древнерусского языка, III, Петербург, 1912, p. 1650; M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 485; J. Zubatý, AfslPh, 16, p. 396.

²⁴ В. Н. Топоров и О. Н. Трубачев, Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962, p. 175.

²⁵ О. Н. Трубачев, Происхождение..., 87–89.

125

På sanskrit är ajikā, ajakā diminutivformer av ordet ajá ”get”; i litauiskan, vilket de fornpreussiska beläggen visar, måste -k- i ordet ožkà -k- ha uppstått redan på litauisk mark. E. Fraenkel anser att -k- här är ett suffix som betecknar rörelse²⁶. Att lit. ožkà skulle ha uppstått ur formen ožikā, som vissa forskare antar²⁷, är svårt att tro²⁸. Därför är det ändå mest rimligt att betrakta sanskrit ajā, litauiska ožkà och deras övriga besläktade former som gamla indoeuropeiska getbeteckningar, karakteristiska för de östliga indoeuropeiska språken.

Dessa beteckningar är ganska utbredda i de indoeuropeiska språken, jfr sanskrit ajáḥ ”bock”, ajā ”get”, medelpersiska azak ”get”, nypersiska azg, albanska dhi ”get” (det antas ha uppstått ur *adhi, liksom sy ”öga” < asii²⁹), litauiska ožys, ožkà, fornpreussiska wosee ”get”, wosux ”bock”, lettiska āzis ”bock”. Vi har redan nämnt spåren av denna getbeteckning i de slaviska språken. O. Haas menar att spår av en sådan indoeuropeisk getbeteckning även kan finnas på grekiskt område och översätter inskriften Zeus Aseis på ett frygiskt mynt med ”bockens gud”³⁰. Han förklarar också den ursprungliga betydelsen hos gr. ἀσκός ”kärl” som ”kärl av getskinn”³¹. Denna getbeteckning återfinns troligen också i tokhariskan, jfr tokh. A ās ”get”, tokh. B asiye ”getter, get-”. Den har dock sannolikt lånats in i tokhariskan från någon iransk dialekt³². Man har också försökt knyta ett slaviskt fisknamn till denna indoeuropeiska getbeteckning: ryska язь ”en fiskart, Idus melanotus, Cyprinus rutilus”, polska jaź ”Leuciscus idus”, tjeckiska jazek, övre sorbiska jazyca, nedre sorbiska jaz, jazk. A. Janzén³³, som först föreslog denna etymologi, grundar sig på det faktum att denna fiskart på tyska kallas Ziege ”get”: detta syftar på fiskens egendomliga skäggtömmar, jfr tyska Bartkarpfen. Även andra lingvister ansluter sig till A. Janzéns etymologi³⁴. I de litauiska dialekterna i Ostpreussen och Klaipėdaområdet används ožkà också med den nämnda fiskbetydelsen, men här är det sannolikt en översättningslån från tyskan.

Litauiska ožys och andra indoeuropeiska getbeteckningar med samma rot har ibland försökt förbindas med sanskrit ájati ”driver”, gr. ἄγω ”driver” m.m.³⁵ Ett sådant samband är dock svårt att bevisa.

Som vi ser har litauiskan väl bevarat både det äldre namnet på detta djurs hane och det på honan. Av orden ožys, ožkà bildas också olika beteckningar för djurets ungar: ožiukas, ožkiukas m.fl. Geten är alltså det enda husdjuret i litauiskan vars namn inte uppvisar den karakteristiska suppletivismen; jfr får — bagge — lamm, häst — sto — hingst — föl, ko — tjur — kalv — kalv osv. Suppletivism är inte heller karakteristisk för de slaviska getbeteckningarna. O. Trubačëv³⁶ anför denna omständighet som argument för att slav. koza kan vara en låneterm. Denna omständighet tycks visserligen skilja getbeteckningen från beteckningarna på andra husdjur, men den utgör inget argument för dess ålder eller nyhet.

²⁶ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 519; Glotta, 34, p. 307.

²⁷ R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 22.

²⁸ Pr. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 122.

²⁹ J. Pokorny, Et. Wb., p. 7; H. Pedersen, KZ, 36, p. 320, 335.

³⁰ O. Haas, Lingua Posnaniensis, 3, p. 87.

³¹ O. Haas, Lingua Posnaniensis, 7, p. 74.

³² A. J. Van Windekens, Orbis, XII, 2, p. 590—591.

³³ A. Janzén, ZfslPh, 18, p. 29—32.

³⁴ M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 486; V. Machek, Et. sl., p. 172; F. Sławski, Sl. et., I, p. 532—533; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 519.

³⁵ C. D. Buck, Dict., p. 165.

³⁶ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 89.

126

Av orden ožys, ožka har mycket många ort- och vattennamn bildats i litauiskan³⁷.

Lett. āzis förekommer också i många lettiska ort- och vattennamn³⁸. Karakteristiskt nog saknas helt i lettisk toponymi den gamla baltiska benämningen på hongeten (: lit. ožka, pr. wosee), medan det finns ett stort antal toponymer som härrör från det slaviska lånordet kaza³⁹. Detta förhållande tyder på att den slaviska benämningen på hongeten kom in i lettiskan mycket tidigt.

Denna ie. benämning på geten har bevarats väl i fornpreussiskan. Förutom det redan nämnda pr. wosee, wosux (ord 675 i Elbingglossariet — Wosux Bok)⁴⁰, finns det i de fornpreussiska språkminnesmärkena också fler belägg som styrker formernas autenticitet för denna benämning på geten. Först och främst gäller det ord 677 i Elbingglossariet Wolis-tian Zickel, som utan tvivel bör rättas till Wosistian (”killing”)⁴¹. I Elbingglossariet finns också ordet Wosigrabis Spilbōm (ord 611)⁴². Att den första komponenten i detta ord är oskiljaktig från den fornpreussiska benämningen på geten framgår av lit. ožėkšnis, som används i betydelsen ty. Spindelbaum. Den andra komponenten i det fornpreussiska ordet -grabis kan förbindas med ry. гра́б ”avenbok”⁴³.

Tydliga spår av denna benämning på geten återfinns också i fornpreussisk toponymi: Wō-sebirgo, Wosispile (< pr. wosee + jfr lit. pilis), Wozekaym (< pr. wosee + pr. caymis ”by”), Wozie⁴⁴.

Dessa ortnamns samband med benämningen på geten är oomtvistligt. Till ortnamnet Wosepille finns till och med en tysk motsvarighet, Ciginburg.

Till den fornpreussiska benämningen på geten skulle man också kunna knyta ortnamnet Woselowken i dokument från 1374, vilket J. Gerullis förklarar på annat sätt⁴⁵.

De andra komponenterna i de nämnda fornpreussiska ortnamnen är annars tydliga: pr. *pilis (: lit. pilis, lett. pils), pr. caymis ”by”, pr. laucks ”fält, mark”. Endast komponenten -birgo, -birge är oklar. De befintliga förklaringarna — att den förbinds med lit. brìgis ”golv i häststall”, tjeck. brh ”grotta, håla”⁴⁶ — är mycket osäkra. Är detta kanske bara en felaktig återgivning av ty. -burg? I så fall skulle Wosebirge bara vara en ”förtyskad” variant av pr. Wosepille.

Den fornpreussiska benämningen på geten har överallt ett tillagt v-, som ibland också förekommer i samma litauiska ord i dialekterna. I de fornpreussiska exemplen finner vi dock ingenstans det -k- som kännetecknar den litauiska benämningen på hongeten (ožkà).

Även de finsk-ugriska språken vid Östersjön lånade benämningen på bocken från de baltiska språken, jfr finska vuohi, estniska voho m.fl.

³⁷ Lietuvos TSR administracinis-teritorinis suskirstymas, Vilnius, 1959, p. 839—840; Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius, 1963, p. 112—113.

³⁸ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I, 1, Rīgā, 1956, p. 72—73.

³⁹ J. Endzelīns, ten pat, I, 2, Rīgā, 1961, p. 72—76.

⁴⁰ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92; Prūsų kalbos paminklai, p. 73.

⁴¹ R. Trautmann, ten pat, p. 92.

⁴² R. Trautmann, ten pat, p. 91; Prūsų kalbos paminklai, p. 71.

⁴³ R. Trautmann, ten pat, p. 466; R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 94; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, 277; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 301.

⁴⁴ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 208, 209, 234.

⁴⁵ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 211; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 277.

⁴⁶ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 208.

127

I litauiskan är getnamnet cibà, av ljudhärmande ursprung och oftast med en kärleksfull eller skämtsam nyans, mycket utbrett; jämför också cibė, cibkė, cibaragė, cibūkas ”killing”, cibūtis, ciubė ”get” (LKŽd., II, 9, 10, 11). Dessa ord är oskiljaktiga från de ljudhärmande uttryck som används för att kalla på eller driva getter, till exempel: cibà - cibà, cibė - cibė, cibū - cibū, cib - cib, ciubà - ciubà, och för att driva dem, till exempel: cibiks, cibikš, cibekšt. Sådana ljudhärmande uttryck används i nästan hela Litauen.

Det ljudhärmande uttrycket cibà, liksom getnamn som härletts från det, betraktas av vissa som en germanism⁴⁷, eftersom de lågtyska tyskarna använder ordet zibbe i betydelserna ”får”, ”get”, ”tik” och ”hare (hona)”⁴⁸; jämför östpreussisk tyska Zibbe ”tacka”⁴⁹. I själva verket lånas ord av liknande ursprung mycket ofta från grannfolken. Getnamnet, och därmed också det nämnda ljudhärmande uttrycket, kan emellertid ha uppstått spontant även i litauiskan. Sådana ljudhärmande uttryck för att kalla på olika husdjur och fåglar, liksom namn på dessa djur och fåglar som bildats från sådana uttryck, används i många språk; jämför lett. cib - cib, cibu - cibu, cibū - cibū ”ljudhärmande uttryck för att kalla på kycklingar”, lett. ciba ”höna (i barnspråk)”, cibe, cibina, cibuks ”kyckling” (EM, I, 378, 379; EH, I, 269), tjeck. cip - cip ”ljudhärmande uttryck för att kalla på höns, gäss och getter”, cibi - cibi, cib - cib, ci - ci, cic - cic, tjeck. cibuška ”kärleksfullt namn på en gås”, cibunka, cibenka, ciba ”höna”, slovak. cipa ”höna”, cipka, ciperka, cipūška, cipulienka⁵⁰, bayersk tyska zib - zib ”ljudhärmande uttryck för att kalla på tamfåglar”⁵¹, litau. čip - čip, čipà ”ljudhärmande uttryck för att kalla på kycklingar” (LKŽd., II, 23).

Ett getnamn av ljudhärmande ursprung och med liknande fonetisk struktur är mycket utbrett i Alperna–Karpaterna-området; jämför ukr. цап, tjeck. cap, slovak. cap, pol. cap, rum. țap, alb. cjap, ital. tsappo, krimgot. stap⁵²

Av ljudhärmande ursprung är också lett. kizikis ”eine Ziege (geringschätzig und scherzweise)” (EH, I, 607); jämför kiz, kiza, kize (EM, II, 387).

I lettiska dialekter används ett getnamn av tyskt ursprung tämligen vitt, till exempel lett. buks ”der Bock, das Männchen mancher Vierfüssler”, bucis, bucēns ”ein junger Ziegenbock”, bucēns, bucins, buciņš, bucītis, bukelis (EM, I, 344, 346–7; EH, I, 248, 250), bucīte ”die Ziege” (EH, I, 248). Dessa benämningar har sin källa i lågtyska buck ”Bock”⁵³. Ett getnamn med denna rot används ganska vitt i de indoeuropeiska språken, men dess ursprung är oklart⁵⁴.

Ordet būkas ”skogsbock (råbock)” (LKŽd., I, 930) förekommer också i litauiskan. Det litauiska ordets utbredning tyder på att det kom in i litauiskan via lettiskan.

Som vi ser har alla tre baltiska språk bevarat det gamla indoeuropeiska getnamnet. Lettiskan har inte bevarat ett getnamn med denna rot: i dess ställe har ett lån från slaviskan fått fäste. Förhållandet mellan det slaviska getnamnet och de indoeuropeiska namnen som bevarats i de baltiska språken är en mycket komplicerad fråga. Det är möjligt att orden har samma ursprung, men att det slaviska namnet har förändrats fonetiskt.

⁴⁷ LKŽd., II, p. 9.

⁴⁸ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 69.

⁴⁹ H. Frischbier, Preussisches Wörterbuch, II, Berlin, 1883, p. 492.

⁵⁰ V. Machek, Et. sl., p. 57–58.

⁵¹ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 69.

⁵² V. Machek, Et. sl., p. 54; M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 281; C. D. Buck, Dict., p. 165; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 89.

⁵³ J. Sehwers, Sprachlich - kulturhistorische Untersuchungen, p. 20.

⁵⁴ J. Pokorny, Et. Wb., p. 174; F. Kluge, Et. Wb., p. 87.

128

NÖTKREATUR

Nötkreaturens domestikationshistoria är, liksom många andra husdjurs, mycket komplicerad. Man antar att de nötkreatursraser som är mest utbredda i Europa härstammar från uroxen (Bos primigenius), som det, enligt arkeologiska fynd och olika skriftliga källor, fanns gott om här ännu under jämförelsevis sen tid. Särskilt många uroxar fanns på Polens och även Litauens och Lettlands territorier. Uroxen dog slutgiltigt ut i Polen först i början av 1600-talet (den sista uroxtjuren dog 1627). Området mellan Medelhavets kuster och Indien betraktas som centrum för nötkreaturens domesticering i Europa. Domesticeringsprocessen pågick utan tvivel mycket länge; möjligen började den redan under det sjätte årtusendet f.Kr. och fortsatte fram till det andra årtusendet f.Kr.¹

Många forntida folk höll nötkreatur för olika ändamål. Avbildningar visar att sumererna höll nötkreatur redan i urminnes tider. I deras skrift återgavs ordet ”tjur” vanligen med en linjeteckning som föreställde ett tjurhuvud². Den schematiska teckningen av ett tjurhuvud, som senare modifierades av olika folk, blev den första bokstaven i många alfabet, och det hebreiska namnet på tjuren aleph blev beteckningens namn – grekiska alfa.

Redan före faraonernas tid hölls nötkreatur i Egypten. Tjuren spelade också en mycket viktig roll i de forntida egyptiernas religion³.

Nötkreatur hölls också mycket tidigt i det forntida Kina. Tjurar och kor användes där i stor utsträckning för kultbruk. Det finns uppgifter om att man under högtidliga religiösa ceremonier ibland offrade 40 tjurar åt gudarna, och i en inskrift står det att 300 kor offrades på en gång. Kungen själv inspekterade ibland tjurarna som skulle offras⁴.

Kon spelade också en mycket viktig roll i den forntida indiska religionen. I den äldsta religiösa poesin jämförs indiska gudar och gudinnor oftast med tjurar och kor. Nötkreaturens popularitet och betydelse framgår tydligt även av det faktum att exempelvis det forntida indiska ordet gāviṣṭiḥ ”strid, begär” (< gāuḥ ”ko, nötkreatur” + eṣati ”söker”) ursprungligen hade betydelsen ”begär att skaffa kor”⁵.

Ben av nötkreatur återfinns också i arkeologiska fynd från neolitisk tid på många håll i Europa. För de indoeuropeiska folken var nötkreatur, särskilt kor, det främsta måttet på värde och byteshandel. Människors köpeskilling beräknades i nötkreatur. I ”Avesta” anges att man betalade med nötkreatur för hono-

¹ C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 116–168; E. A. Bogdanov, De husdjurs ursprung, Moskva, 1937, s. 110–167; O. Keller, Tiere des classischen Altertums, s. 57–62; K. Paaver, Formandet av Östersjöområdets fauna och däggdjurens variation under holocen, s. 307–340; K. Paaver och P. Kulikauskas, Acta Baltico-Slavica, 2, s. 264–265.

² M. Hilzheimer, Haustier, – M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, p. 219; V. I. Avdijevas, Senovės rytų istorija, p. 95; Д. Дирингер, Алфавит, Москва, 1963, p. 64.

³ C. Keller, ten pat, p. 119–121; M. Hilzheimer, ten pat, p. 219; V. I. Avdijevas, ten pat, p. 171.

⁴ V. I. Avdijevas, ten pat, p. 576, 582.

⁵ C. Keller, ten pat, p. 123; V. I. Avdijevas, ten pat, p. 543–544; M. Mayrhofer, Et. Wb., p. I, 331.

9. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

129

sällsynt för läkare och präster. De forntida irländarna ska ha betalat böter med kor, myter och så vidare.⁶

Såväl arkeologiska fynd som olika skriftliga dokument visar att nötkreatur också var mycket utbredda husdjur i de slaviska områdena. Oxar var den främsta dragkraften i jordbruket⁷.

I bosättningar på Litauens territorium, daterade till början av det andra årtusendet f.Kr., finner man fler ben av nötkreatur än av andra husdjur. Även i fynd från en senare period, till exempel från 100-talet till 400-talet e.Kr., vid Nemenčinė, Migonys, Dovainonys och Bačkininkėliai, utgör nötkreatursben den största andelen bland de ben från husdjur som påträffats⁸.

Spår av nötkreatur påträffas också i fynd från det andra årtusendet f.Kr. på det nuvarande Lettlands territorium⁹.

Nötkreatur, särskilt oxar, omnämns ofta i olika historiska källor om Litauen¹⁰.

Den gamla indoeuropeiska benämningen på nötkreatur, rekonstruerad som urformen *g^uou-, är väl bevarad i många indoeuropeiska språk, jfr: sanskrit gauḥ ”nötkreatur”, avestiska gauš, attisk grekiska βοῦς ”nötkreatur, ko”, latin bōs, -vis ”oxe, tjur, ko”, fornhögtyska chuo ”ko”, armeniska kov, forniriska bō, tokhariska A ko, tokhariska B kau, fornryska говядо ”oxe”, lettiska gūovs ”ko”¹¹.

Den ursprungliga betydelsen av indoeuropeiska *g^uou- är ganska oklar. Vissa forskare betraktar denna indoeuropeiska benämning på nötkreatur som ett lån från icke-indoeuropeiska språk, medan andra försöker förklara dess ursprung med stöd av indoeuropeiskt material. De förstnämnda förbinder indoeuropeiska *g^uou- med sumeriska gu (äldre form gud) ”nötkreatur, tjur”, kinesiska ngú, tibetanska go-lang ”tjur” och ketiska (jenisej-ostjakiska) kuos ”nötkreatur”. G. Ipsen anser till exempel att indoeuropéerna omkring 3000 f.Kr. övertog benämningen på nötkreaturet som kultdjur från sumererna.¹² De sistnämnda förbinder indoeuropeiska *g^uou- med grekiska βόσκω ”jag betar, utfodrar”, βοσκή ”foder, betesmark”, βοτόν ”herde”, litauiska gaujà, gùiti, guotas ”hjord, skara”¹³. O. Trubačiovas ansluter sig delvis till denna förklaring av indoeuropeiska *g^uou-s ursprung och menar att såväl benämningen på nötkreaturet som de nyss nämnda orden är resultat av utvecklingen från indoeuropeiska *g^ue-/*g^uo- ”gå” (jfr gotiska giman, grekiska βαίνω, latin venio, hettitiska wem-). Den ursprungliga betydelsen av indoeuropeiska *g^uou- skulle då vara ”gående (hjord)”, jfr semantiskt likartat bildade ord med liknande betydelse: grekiska πρόβατα, fornisländska gandandi fē¹⁴. M. Budimir försökte förbinda indoeuropeiska *g^uou- med indoeuropeiska *g^ueā ”böja”, främst med hänvisning till att vissa raser av vilda nötkreatur kännetecknas av

⁶ O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, I, p. 161—162, 255, 371—372; C. Keller, ten pat, p. 123.

⁷ Л. Нидерле, Славянские древности, p. 320; W. Hensel, Die Slawen im frühen Mittelalter, p. 85—91.

⁸ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, p. 79, 252—253; K. Паавер, ten pat, p. 368, 371; K. Paaver i P. Kulikauskas, ten pat, p. 268.

⁹ Latvijas PSR vēsture, I, p. 11; K. Паавер, ten pat, p. 367—370.

¹⁰ Lietuvos TSR istorijos šaltiniai, I, p. 575.

¹¹ J. Pokorny, Et. Wb., p. 482—483.

¹² G. Ipsen, IF, 41, p. 175—177; H. Wagner, KZ, 75, p. 58—75; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 38; J. Pokorny, Et. Wb., p. 483.

¹³ J. Pokorny, Et. Wb., p. 483.

¹⁴ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 39.

130

utspringande pucklar¹⁵. A. Brückner förde detta indoeuropeiska namn på nötkreaturet samman med sanskrit gu ”cacare”, gūhah ”gödsel, avföring” och polska gówno¹⁶. Om man godtar dess indoeuropeiska ursprung *gʷou-, är den sannolikaste kopplingen kanske till indoeuropeiska *gʷe-/*gʷo- ”gå”. Semantiskt förefaller det oss dock bättre att förklara detta djurnamn inte som ”den som går”, utan som ”den som fötts”. En sådan tolkning stöds av litauiska kėltuva ”nötkreatur”: litauiska kė́lti, kilti, kiltis; grekiska πόρτις ”kalv, ung ko”, armeniska ort ”kalv”, ossetiska firton ”nötkreatur”: litauiska perėti, latin pario, -ere ”föda”¹⁷.

Indoeuropeiska *gʷou- med det nya suffixet -ed-, som är karakteristiskt endast för de slaviska språken, har bevarats i alla slaviska språk. I vissa språk används ord av denna rot visserligen inte längre i betydelsen ”större nötkreatur”, utan finns kvar endast i benämningen på köttet från detta djur, jfr: fornkyrkoslaviska goveždb ”nötkreatur”, fornryska говядо ”tjur”, ryska говядина ”nötkött”, ukrainska гов’ядина, belarusiska гаўяда ”nötkreatur”, bulgariska говедо, serbisk-kroatiska говедо ”tjur”, slovenska govẹdo ”nötkreatur”, tjeckiska hovado, slovakiska hovado, polska owiezina ”nötkött”, övre sorbiska howjado ”nötkreatur”, nedre sorbiska gowedo¹⁸.

Det gamla indoeuropeiska namnet på nötkreaturet har sannolikt bevarats också i ett annat sammansatt ord i de slaviska språken — fornkyrkoslaviska gumъno ”loge”, ryska гумно, tjeckiska humno med flera. < *gu- ”nötkreatur” + *meti ”trampa”, ryska мять. Den ursprungliga betydelsen av gumъno var alltså ”en plats där nötkreatur trampar (säden)”¹⁹.

Vissa forskare menar sig kunna urskilja spår av det gamla namnet på nötkreaturet också i slaviska språk: ryska говно ”gödsel, avföring”, tjeckiska hovno med flera. Den ursprungliga betydelsen av ryska говно skulle då vara ”nötkreaturens gödsel”²⁰. Det nämnda slaviska ordet har emellertid också en annan tämligen väl underbyggd etymologi: det förs samman med sanskrit gūthah ”avföring”²¹. Som nämnts förde A. Brückner emellertid också det indoeuropeiska namn på nötkreaturet som vi behandlar här samman med sanskrit gūthah och gu- ”cacare”²². En sådan etymologi är dock svår att belägga.

Även V. Macheks förklaring är osäker: där försöker man knyta den slaviska benämningen på nötkreaturet gov- till litauiska galvijas och tyska Kalb ”kalv”²³.

Indoeuropeiska *gʷou- har alltså bevarats tämligen väl i de slaviska språken.

Bland de baltiska språken har denna benämning på nötkreaturet bevarats mycket väl i lettiskan: lettiska gùovs motsvarar exakt benämningarna på nötkreaturet med denna rot i andra indoeuropeiska språk. I lettiskan används gùovs dock endast i betydelsen ”ko”. Vid sidan av gùovs används också i stor utsträckning diminutivformer och andra suffixavledningar: guōtiņa, guōsniņa, guostina, guovīte, guoliņa, guoča, guosnele, guošnele, guotele, guovīņa, guōtele, guōtelēns, guotulēns (EM, I, 692–3; EH, I, 424).

Det är ganska oklart om indoeuropeiska *gʷou- finns i litauiskan. K. Būga förde litauiska guotas ”hjord, skara, flock” samman med denna indoeuropeiska rot och förklarade att den ursprungliga betydelsen av litauiska guotas hade varit ”kohjord; en grupp kor”²⁴. E. Fraenkel för litauiska guotas inte direkt

¹⁵ M. Булдимир, Южнославенски филолог, 6, Београд, 1926–1927, p. 171; nurodoma iš O. Trubačiovo, ten pat, p. 39.

¹⁶ A. Brückner, Sl. et., p. 154.

¹⁷ J. Pokorny, Et. Wb., p. 818.

¹⁸ О. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 35–36.

¹⁹ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 321; V. Machek, Et. sl., p. 150; О. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 37; F. Slawski, Sl. et., I, p. 377–378.

²⁰ H. Hirt, IF, 37, p. 236; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 282.

²¹ F. Slawski, Sl. et., I, p. 331; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 282.

²² A. Brückner, Sl. et., p. 154.

²³ V. Machek, Et. sl., s. 141.

²⁴ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 353.

8*

131

med ide. *gʷou-, men med gr. βόσκω ”jag betar, utfodrar” och andra besläktade ord²⁵, vilka, som vi har sett, i sin tur också förknippas med den gamla ide. benämningen på nötkreatur. I litauiskan finns det emellertid ord som används i betydelsen ’ko’ och vars fonetik visar att de inte kan skiljas från den ide. benämning på nötkreatur som behandlas här; det rör sig om lit. guõtė ”ko”, guõtena ”ung ko” (LKŽd., III, 740–1), gūtė ”kärleksnamn på en ko” (LKŽd., III, 764). Dessa litauiska ord används dock i mycket begränsad omfattning, och därtill är det oklart om de inte är lånord. Först och främst kan lit. guõtena, att döma av dess utbredning (Šatės), ha uppkommit ur lett. guotina eller en annan liknande form. Lit. guõtė är belagt i en sång som också upptecknats vid den lettiska gränsen (”Šiu namo, guote, šiu namo, raguote!”). Lett. guota är sannolikt en nybildning från diminutivformen guotene (EM, I, 692). Men i litauiskan finns, förutom de här nämnda orden som används vid den lettiska gränsen, formen guõtė ”olämplig kvinna; slarva”, vars ursprungliga betydelse kan ha varit ”ko”, i trakten kring Liškiava och Veisiejai, dit den inte direkt kan ha kommit från lettiskan.

Förhållandet mellan lit. guõtė ”ätlig svamp i familjen Hygrophorus (Hygrophorus)” och de tidigare nämnda orden är också ganska oklart. K. Būga förband detta svampnamn direkt med lit. guõtas ”hjord, skara”, eftersom svampen enligt K. Būga fått detta namn därför att den växer i grupper, dvs. i guõtas (”Svampar som växer i guõtas ’i grupper, sammanhängande led, skaror’ kallar vi guõtės”, Slnt; guõtės växer tiltais ’i grupper’ Jnš, Kp, Šiauliai)²⁶. Ursprunget till lit. guõtė kan emellertid också förklaras som ”kossvamp”; jfr även lett. guotenes eller guovju pekas ”Kuhpilz (agaricus cinnamomus)” (EM, I, 692).

I ”Aistiškuose studijuose” nämnde K. Būga det litauiska ortnamnet Guovainiai, som han förband med lett. guovs²⁷. Denna tanke av K. Būga upprepades också av E. Frenkelis²⁸. I andra källor till litauiska ortnamn finner vi emellertid inte formen Guovainiai. K. Būga avsåg sannolikt byn Gūvainiai i Šilalė distrikt, från vilken formen Guovainiai möjligen rekonstruerades.

Bäcknamnet Gūragjis < guovs + rāgas (Kuršėnai) är sannolikt förbundet med den gamla benämningen på ko, liksom bynamnet Gūragiai²⁹ som uppkommit ur detta. På Lettlands territorium finns det mycket gott om toponymer som kan knytas till ordet guovs³⁰.

Det finns alltså spår av det gamla ide. *gʷou- även i litauiskan. I de fornpreussiska språkminnesmärkena finns inga spår av denna ide. benämning på nötkreatur.

Av alla baltiska och slaviska språk har denna benämning bevarats bäst i lettiskan. Senare, när honan bland nötkreaturen tydligen började spela den viktigaste rollen inom jordbruket, överfördes den allmänna benämningen på nötkreatur i lettiskan till honan — kon. Däremot slog en ny benämning på ko igenom i de slaviska språken och i litauiskan; det rör sig om rus. корова, ukr. корова, vitry. kapoba, bulg. крава, serb.-kroat. krava, slov. kráva, tjeck. kráva, slovak. krava, pol. krowa, kasjub. karva, krova, övre sorb. kruwa, nedre sorb. krowa³¹, lit. karvė, fornpr. kurwis ”tjur”. Denna benämning tycks ha

²⁵ E. Fraenkel, Et. Wb., s. 177.

²⁶ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 353.

²⁷ K. Būga, Aistiški studijai, Peterburgas, 1908, p. 25.

²⁸ E. Fraenkel, Et. Wb., s. 177.

²⁹ Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, s. 55.

³⁰ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I, 1, s. 343–344.

³¹ M. Vasmer, Et. Wb., I, s. 629–630; О. Н. Трубачев, Происхождение..., s. 40.

132

någon tillförlitlig etymologi: många forskare förbinder det med lat. cornu ”horn”, gr. κεραός ”behornad”. Av samma ursprung är även lat. cervus ”hjort”, kymr. carw, bretonska karo, preuss. sirwis ”rådjur” m.fl. Det är möjligt att namnet på kon i baltiska och slaviska språk har överförts från hjortens eller något annat vilt hornbärande djurs namn, först kanske för någon ras av bredhornade kor. Intressant nog förekom en liknande process också i andra språk; jfr även lat. cornu, gr. κεραός, som förbinds med ty. Rind ”nötkreatur”, alb. ka (< *k’ru) ”tjur”³².

V. Machek godtog inte en sådan förklaring av ursprunget till lit. karvė, ry. корова m.fl. Han förband detta ord för ”ko” med sanskr. cárvati ”krossar, tuggar”, och menade att dess ursprungliga betydelse hade varit ”den som idisslar”³³. Denna etymologi fick dock inget bredare stöd. Den är särskilt osäker eftersom själva sanskr. cárvati är ett ord med mycket oklar härkomst³⁴.

I lettiskan finns inga tydligare spår av besläktade ord till det litauiska ordet karvė: lett. karva ”eine alte, magere Kuh; verspottende Bezeichnung eines Frauenzimmers; Schimpfname für Kühe” (EM, II, 165; EH, I, 590) är sannolikt ett lån från litauiskan.

I preussiskan används, som vi redan nämnt, ett ord med denna rot i betydelsen ”tjur”. Utöver Elbings ordlista (ord 672 – Curwis Ochze) finns i den tredje katekesen singularis ackusativformen kurwan. Vissa forskare³⁵ betraktar preuss. curwis som ett lån från polskan (i de äldsta polska skrifterna betyder karw oftast ”en gammal, lat tjur”). Det är ändå mer sannolikt att preuss. curwis är ett inhemskt ord³⁶. Denna rot förekommer tämligen rikligt även i preussisk toponymi: Corwedompne < preuss. curwis + dompne: lett. dubens ”der Boden, Grund, Tiefe”, Korwelaucken < preuss. curwis + preuss. laucks ”fält”, Kurwingen < preuss. curwis + -ing-, Curwin³⁷.

De baltiska och slaviska språken har en beteckning för nötkreaturens unge som är karakteristisk endast för dem, nämligen: fornkyrkoslav. telice, ry. теленок, ukr. теля, vitry. цяля, bulg. теле, serb.-kroat. теле, slov. tele, tjeck. tele, slovak. tel’a, pol. cielę, kasjub. celą, övre sorb. čelo, nedre sorb. šele, lit. tėlias, teliūkas, lett. telš, teļēns³⁸. I både baltiska och slaviska språk finns många avledningar med denna rot; jfr lit. telinga, teliuotis, lett. telidze ”eine trächtige Kuh”, teļuoties ”kalben”, ry. стельная ”telinga”, ry. телиться ”teliuotis” m.fl.

Det skulle nog vara svårt att hitta någon annan beteckning på ett djur i baltiska och slaviska språk som har så många ursprungsförklaringar som denna. Tyvärr finns det hittills inte en enda mer godtagbar bland dessa förklaringar.

³² J. Pokorny, Et. Wb., p. 574–577; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 225; F. Kluge, Et. Wb., p. 600; H. Hirt, Indogermanische Grammatik, II, Heidelberg, 1921, p. 117, 130; A. Bezzenberger, BB, 17, p. 216; B. Порциг, Членение индоевропейской языковой области, Москва, 1964, p. 259–260; R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 119; A. Brückner, Sl. et., p. 271.

³³ V. Machek, Et. sl., p. 233; V. Machek, KZ, 64, p. 262–263.

³⁴ M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 379.

³⁵ A. Brückner, Sl. et., p. 271; J. Pokorny, Et. Wb., p. 577.

³⁶ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 366; K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 129; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 225.

³⁷ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 30, 70–71, 77; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 199.

³⁸ M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 90; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1077–1078; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 44.

133

H. Peterson förband detta namn med arm. t’alun ”tjock”, sanskr. tilvilah ”rik, fruktbar”⁳⁹. Bland andra forskare vann dock den senare etymologin inte något större gehör.

J. Mikola förband lit. tėlias m.fl. med lit. talokas ”vuxen dotter; ung flicka”, lit. lokyš, preuss. clokies⁴⁰.

G. Ilinskij förband det med lat. stolidus ”dum, meningslös; kraftlös”, stultus, fht. stilli ”tyst, lugn”, lit. tylus⁴¹.

Smiešek förband slav. telę med lat. tollo, -ere ”lyfta”, fht. dolēn ”lida, lyfta”⁴². Även andra forskare är delvis benägna att instämma i denna förklaring. Djurnamnets ursprungliga betydelse kan ha varit ”född”, jfr got. barn ”barn”: *bher- ”bära”⁴³.

A. Bezzenberger försökte förbinda lit. tėlias med gr. πέλεας ”galt”⁴⁴.

V. Machek förklarade ordet telę:s ursprung på ett mycket originellt sätt. Enligt honom härstammar slav. telę, lit. tėlias och liknande former från en längre form (på samma sätt som tjeck. Řina < Kateřina), motsvarande lat. vitulus ”kalv, tjurkalv” och gr. ἔπαλον, vilka kan förbindas med ie. *uet- (gr. ἔτος) ”år”. Alltså skulle telę:s ursprungliga betydelse vara ”årsgammal”⁴⁵.

Även K. Būga försökte förklara ursprunget till lit. tėlias och slav. telę: han var benägen att förbinda dessa ord med slav. tělo ”kropp”⁴⁶.

Det finns alltså många förklaringar, men alla väcker allvarliga tvivel⁴⁷. Enligt vår mening är V. Macheks etymologi den som förtjänar störst uppmärksamhet. Den stöds av en ansenlig grupp indoeuropeiska djurbeteckningar, som just kan förbindas med den indoeuropeiska roten *uet- ”år”, jfr sanskr. vatsáh ”ettårigt djur; kalv; nötkreatur”, vatsakāh ”kalv”, alb. vjetë ”kalv”, got. wiprus ”årsgammalt lamm” m.fl.⁴⁸. Den svaga punkten i V. Macheks etymologi är fonetiken. Men inte heller här kan man, förefaller det oss, kategoriskt förneka att formen *tel- skulle kunna ha uppstått ur *uet-elo-.

Lit. telyčia ”ung ko som ännu inte har fått någon kalv”, vilket ordets suffix visar, har uppstått ur ryska телица eller den vitryska formen av detta ord⁴⁹. Även lett. telica har samma ursprung⁵⁰.

I de baltiska språken används också en annan beteckning för nötkreatur, vars betydelse i litauiskan ligger ganska nära den nyss behandlade. Det är lit. veršis, lett. vērsis, preuss. werstian. I de slaviska språken finns inga spår av denna beteckning. Lit. veršis används numera i standardspråket och i en stor del av dialekterna i betydelsen ”ungt nötkreatur”, jfr även veršinga, veršiuotis, vars användning inte skiljer sig från de tidigare nämn-

³⁹ H. Petersson, Arische und armenische Studien, Lund, 1920, p. 29; M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 505.

⁴⁰ J. Mikkola, BB, 22, s. 245.

⁴¹ Г. Ильинский, РФВ, 60, s. 421–424.

⁴² Smieszek, Materiały i Prace Komisji Językowej Akademii Umiejętności, IV, p. 397–401, plg. M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 90.

⁴³ J. Pokorny, Et. Wb., p. 1061; C. D. Buck, Dict., p. 155.

⁴⁴ A. Bezzenberger, BB, 27, p. 176.

⁴⁵ V. Machek, Et. Sl., p. 524.

⁴⁶ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 318, 625.

⁴⁷ M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 90; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1077; F. Slawski, Sl. et., I, p. 99; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 44–45.

⁴⁸ J. Pokorny, Et. Wb., p. 1175.

⁴⁹ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1078.

⁵⁰ EM, IV, p. 160.

134

I vissa dialekter används också telinga, teliuotis. En del dialekter (främst dzūkiska) använder dock ordet veršis i betydelsen ”tjur, oxe”. Ordet förekommer med denna betydelse i K. Širvydas ordbok (”Stadnik/taurus. Wierśis”, 1:a uppl., 174; ”Byk. Taurus/Werbis”, 5:e uppl., 22). Lett. veršis används endast i betydelsen ”oxe, tjur”. Fornpreuss. werstian (ord 674 i Elbingordlistan), som sannolikt har uppstått ur formen *werstian, där -ist- är ett diminutivsuffix⁵¹. Det är belagt i betydelsen ”kalv (Kalb)”. Således är den ursprungliga betydelsen av lit. veršis ”tjur, oxe”. S. D. Bak hade fel när han såg en parallell mellan betydelseförändringen hos eng. bullock från ”ungtjur” till ”oxe” och lett. veršis ”oxe” < ”kalv”⁵².

Lit. veršis, lett. vērsis och fornpreuss. werstian förbinds med lat. verres ”galt, kastrerad galt”, sanskr. vṛṣah ”tjur, oxe”, vṛṣṇih ”manlig; bagge”, vṛṣaṇah ”testiklar”. Dessa ord förbinds vidare med indoeur. *auer- ”fukta, stänka, flöda”, jfr sanskr. vār ”vatten”, toch. A wăr m.fl. Den ursprungliga betydelsen hos lit. veršis m.fl. skulle således vara ”den som avger säd, urinerar”. För denna etymologi finns många semantiska paralleller, jfr ry. вепрь ”galt”: sanskr. vāpati ”kastar ut (säd)”; got. auhsa ”tjur”, sanskr. ukṣā ”tjur”: sanskr. ukṣáti ”stänker”; lat. ūrus ”visent”, sv. dial. ure ”tjur”: fornisl. úr ”duggregn”. Visserligen är några av dessa paralleller tvivelaktiga, men de flesta forskare instämmer i den nyss nämnda förklaringen av lit. veršis ursprung⁵³.

I litauiskan används också den för detta språk specifika beteckningen jautis för hanen av nötkreatur. I en del dialekter avser ordet inte en nötkreaturshane i allmänhet, utan ett kastrerat nötkreatur som används i jordbruksarbete. Detta var sannolikt också ordets ursprungliga betydelse. Liksom arbetshästen arklys uppstod vid sidan av žirgas, uppstod jautis vid sidan av veršis: ”en veršis som spänns för plogen”. Till en början kan ordet jautis rentav ha använts endast i kombination med veršis. Etymologin för lit. jautis är säker: ordet förbinds med sanskr. yāuti ”binder, spänner för”, lit. jungas, jaug tas ”remmen med vilken oket fästs vid hornen på en arbetsoxe” m.fl.; jfr även fornisl. eykr ”arbetsdjur, häst” och sanskr. yōgyaḥ ”arbetsdjur”, vilka förbinds med samma indoeuropeiska rot⁵⁴.

Det preussiska hydronymet Jautin tyder på att de forntida preussarna också hade ett ord som exakt motsvarade lit. jautis⁵⁵.

Liksom i litauiskan har slaviska språk separata beteckningar för en avelstjur och en arbetsoxe; jfr ry. бык ”tjur”, ry. вол ”oxe (arbetsoxe)”. Dessa beteckningar har emellertid inget gemensamt med motsvarande baltiska benämningar på tjur och oxe. Dessutom är de sannolikt av ganska sent ursprung och ord som är specifika för de slaviska språken⁵⁶. Visserligen har ry. бык, som av många forskare förbinds med ett verb med betydelsen ”råma, böla” (jfr tjeck. býkati), en exakt motsvarighet även i litauiskan, jfr lit. būkas ”Bota u rus stellaris”⁵⁷: lit. būkti ”råma, böla”, baūkti. Ursprunget till lit. būkas bekräftas på ett övertygande sätt av dess synonymer — baūblys: lit. baūbti, rėklys: lit. rėkti.

⁵¹ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 53. ⁵² S. D. Buck, Dict., p. 153. ⁵³ J. Pokorny, Et. Wb., p. 80–81; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1228–9; K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 652; EM, IV, p. 565; F. Kluge, Et. Wb., p. 518; R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 353; F. Specht, Der Ursprung der indogermanischen Deklination, p. 234. ⁵⁴ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 191; J. Pokorny, Et. Wb., p. 508–510; R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 110. ⁵⁵ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 51, 233. ⁵⁶ M. Vasmer, Et. Wb., I, 158, 216; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 41–44; F. Sławski, Sl. et., I, p. 52. ⁵⁷ И. Эндзелин, Lingua Posnaniensis, 1, p. 3.

135

I det litauiska litteraturspråket, liksom i vissa dialekter, används benämningen på en avelstjur būlius. Detta ord, liksom lett. būlis, är ett lån från tyskan, jfr östpreussisk tyska boll, bull, medellågtyska bulle⁵⁸. Den tyska benämningen på avelstjuren förbinds med ie. *bhel- ’svälla upp, blåsa, svälla’, jfr eng. ballock ’testiculus’; gr. φαλλός ’penis’, fornir. ball m.fl. ⁵⁹ Följaktligen skulle avelstjuren ha fått detta namn efter sina könsorgan.

Som nämnts har de baltiska språken inte bevarat ie. *guou i betydelsen ’nötkreatur’. Däremot finner vi i dem flera benämningar på nötkreatur av annat ursprung.

I litauiskan och fornpreussiskan är ie. *peku- väl bevarat; dess ursprungliga betydelse var enligt många forskare ’ett djur som man rycker ull från, ett ullbärande djur, får’, varefter betydelsen utvecklades till ’nötkreatur’ i allmänhet. Ie. *peku- förbinds med gr. πέκω ’jag klipper, kammar’, lat. pecto, -ere ’kamma’, lit. pėšti, gr. πέκος ’ull’ m.fl. Benämningar på nötkreatur som härstammar från denna rot finns i ett stort antal ie. språk, jfr sanskr. páśuh ’nötkreatur, djur’, avest. pasu- ’nötkreatur, mindre nötkreatur’, lat. pecū ’nötkreatur’, fornhögty. fihu ’nötkreatur’ (got. faihu ’egendom’)⁶⁰.

Lit. pėkus förekommer ofta i äldre skrifter. Enligt excerpterna till den akademiska ordboken över litauiska levde ordet ännu förhållandevis nyligen kvar i trakten kring Švenčionys. Numera lever lit. pėkus endast kvar på litauiska språköar i Vitryska SSR (Zietela). I trakten kring Švenčionys har även formen pėkas belagts; den användes inte bara i betydelsen ’nötkreatur’ utan även bildligt i betydelsen ’dumbom’.

Denna benämning på nötkreatur är också väl bevarad i de preussiska språkminnesmärkena: i katekeserna beläggs fem gånger ackusativ singularis pecku och två gånger samma kasusform peckan⁶¹.

Tidigare betraktade vissa språkvetare, däribland K. Būga, dessa baltiska benämningar på nötkreatur som germanismer. Enligt K. Būga hade preussarna fått sitt ord från goterna, och via preussarna hade det också kommit in i litauiskan⁶². Den främsta orsaken till denna uppfattning var att de baltiska formerna av ordet har k i stället för det väntade (š)s. Men i baltiska språk förekommer velarer i stället för väntade sibilanter även i andra ord, som ingen försöker betrakta som lån⁶³. E. Hermann stödde sig särskilt på ordets specifika betydelse (’nötkreatur, mindre nötkreatur, får’) när han argumenterade för att lit. pėkus inte är ett lån⁶⁴.

I lettiskan har ie. *peku- ’nötkreatur’ inte bevarats; inte heller finns det spår av ordet i de slaviska språken.

I litauiskan används ganska allmänt en benämning på nötkreatur som är specifik för detta språk och förbinds med verbet kėlti⁶⁵: kėlta, kėltai (pluralform), kėltava, kėltuva, keltuvà, kėltos ’en flock kor’, kėltuvė ’ko’, keltuvė, kėltuvės ’nötkreatur, hjord’. Ibland används ordet kėltuva också om djur i allmänhet, till och med husdjur

⁵⁸ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 64; EM, I, p. 348; K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, Kaunas, 1934, p. 37; J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen, p. 20.

⁵⁹ F. Kluge, Et. Wb., p. 110; J. Pokorny, Et. Wb., p. 120–121; C. D. Buck, Dict., p. 154.

⁶⁰ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 564; J. Pokorny, Et. Wb., p. 797; F. Kluge, Et. Wb., p. 822.

⁶¹ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 392.

⁶² K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 85, 86; III, p. 496, 897.

⁶³ E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, Heidelberg, 1950, p. 13–18.

⁶⁴ E. Hermann, AfslPh, 40, p. 161; Chr. S. Stang, Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsö, 1966, p. 93; J. Otrębski, Die Sprache, 12, p. 50–51.

⁶⁵ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 238.

136

i betydelsen ”fågel” (jfr. Kėltuvos ”kor, hästar, får, svin, gäss” K. Būga (Ad.), Ožka negadna kėltuva osv.) (LKŽd., V, 530–1, 551–2). Formen kėltuva används också i betydelsen ”en flock nötkreatur, en hjord”. De nämnda benämningarna på nötkreatur används i de östra litauiska dialekterna samt i vissa äldre skrifter; exempelvis använder K. Širvydas formen kėltuva ganska ofta, och den förekommer i M. Mažvydas och J. Bretkūnas skrifter.

Ordet galvijas ”djur (vanligen tamdjur, nötboskap); vilddjur” är också karakteristiskt enbart för litauiskan. V. Maček försökte, som vi sett, sätta lit. galvijas i samband med slav. gov- (rys. говядо m.fl.) och ty. Kalb ”kalv”. En sådan koppling är dock svår att underbygga: lit. galvà betyder ”en enskild människa eller ett enskilt djur” (jfr. Karvių su telyčiom peržiem aštuonios galvos reiks išliūobti, LKŽd., III, 79), vilket visar att galvijas inte kan skiljas från galvà; jfr. Wolfenbüttelpostillans pekui galvui samt ty. so und soviel Haupt Rindvieh⁶⁶.

Lett. luõps ”nötkreatur, djur”, som står helt ensamt såväl bland de baltiska som bland de slaviska språken, har en motsvarighet i albanskan – alb. lopë ”ko”. Detta är en av de få lexikala isoglosserna mellan baltiska och albanska. Man har också försökt sätta schweizertyska loobe, lioba ”ko”⁶⁷ i samband med dessa ord. De sistnämnda kan emellertid också vara någon sorts nybildade, snävt använda benämningar på ko.

J. Mikkola försökte härleda lett. luõps ur *lampas och sätta det senare i samband med got. lamb ”lamm”⁶⁸. Enligt vår mening är det dock mer sannolikt att ordet hör samman med alb. lopë ”ko”.

Av lett. luõps har sannolikt även lit. lūopas ”klumpig person, drummel, dumbom” uppkommit (LKŽd., VII, 692).

Lit. lopas i betydelsen ”nötkreatur” förekommer i S. Daukantas skrifter (LKŽd., VII, 648), dit det utan tvivel kom från lettiskan.

Ett mycket dunkelt och ensamt ord i den baltiska boskapsskötselns ordförråd är det fornpreussiska namnet på ko klente (ord 673 i Elbingglossariet), clynth (ord 4 i Grunauglossariet). I båda de fornpreussiska språkminnesmärkena är det belagt i betydelsen ”ko”⁶⁹. Dessutom tycks denna benämning på ko ha lämnat spår även i den fornpreussiska toponymiken; jfr. ortnamnet Clynteyne < fornpr. clynth + suff. -ein⁷⁰. Således råder det inget tvivel om att det nämnda fornpreussiska namnet på ko är autentiskt.

Ursprunget till fornpr. klente har försökts förklaras på flera olika sätt.

A. Bezzenberger satte fornpr. klente (enligt honom ur *tlentē) i samband med gr. πτέλας ”galt” och lit. tėl̃ias⁷¹.

L. Geitler satte det fornpreussiska namnet på ko i samband med rys. кляча (< *кле́тя) ”krake, dåligt sto”⁷². Den tjeckiske språkforskaren fick även J. Mikkolas stöd⁷³.

A. Brückner härledde fornpr. klente ur pol. klępa ”gammal ko”⁷⁴; jfr. även slov. klęka ”mager ko, krake”.

Minst övertygande förefaller A. Bezzenbergers etymologi vara.

⁶⁶ E. Fraenkel, Et. Wb., s. 132.

⁶⁷ EM, II, s. 528; J. Pokorny, Et. Wb., s. 654.

⁶⁸ J. Mikkola, BB, 21, s. 219–220.

⁶⁹ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 360.

⁷⁰ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 66, 233.

⁷¹ A. Bezzenberger, BB, 27, p. 176.

⁷² L. Geitler, Litauische Studien, Prag, 1875, p. 65.

⁷³ A. Mikkola, AfslPh, 39, p. 12.

⁷⁴ A. Brückner, AfslPh, 20, p. 504.

137

Andra forskare som förklarar ursprunget till preuss. klente är kanske inne på rätt spår.

Det förefaller oss som om ett sådant preussiskt ord för ko kan ha uppkommit i själva preussiskan ur ett motsvarande verb som dock inte är belagt i språkets minnesmärken; jfr lit. klẽnkti ”gå tungt och mödosamt”, lett. klencēt. Även i de slaviska språken uppstod självständigt motsvarande djurbeteckningar från ett verb med samma rot, jfr ryska клякать ”snava”, fornslav. klẽčati, slov. klẽkati ”snava, vackla, stå ostadigt” m.fl.⁷⁵. Av alla husdjur är det just kon som kännetecknas av den långsamma, tunga gången.

På så sätt har alla tre baltiska språk olika ord för ko. Lettiskan har bevarat den äldsta beteckningen. I litauiskan och preussiskan trängdes den äldre beteckningen, motsvarande lett. giòvs, undan av en nyare (lit. kárvė, preuss. curwis). I preussiskan fick beteckningen för ko som motsvarar lit. kárvė sannolikt inte fäste eftersom ordet med denna rot användes i betydelsen ”tjur”.

I de baltiska språken finns många olika benämningar på nötkreatur, oftast på kor, som anknyter till någon egenskap hos djuret; särskilt många sådana benämningar finner vi i de lettiska dialekterna. Den allra största gruppen har samband med djurets färg.

Lett. aûbe ”en ko med vitt huvud” (EH, I, 183), jfr lett. aûbe ”huva” < ty. Haube⁷⁶.

Lett. bale ”namn på en vit ko” (EH, I, 200), jfr lett. bāls ”blek, färglös”.

Lett. bāltaste ”namn på en ko med vit svans” (EH, I, 201) < bālts+aste ”svans”.

Lett. bāltkāja ”namn på en ko med vita ben”, baltkājena (EH, I, 202) < bālts+kāja ”ben”.

Lett. bāltāna ”ett kons namn”, baltanīte (EH, I, 202) < bālts+sānis ”sida”.

Lett. bęnga ”namn på en prickig ko” (EH, I, 212), jfr lett. bęngulis ”(som smeknamn) ett barn”?

Lett. brūklene ”namn på en rödbrun ko” (EH, I, 246), jfr lett. brūkle, brūk-lene ”lingon (vaccinium vitis idea); på grund av sin röda färg jämförs den ofta med rosiga flickor”.

Lett. brūnala ”en brun ko”, brūnala, brūnale, brūnuļa, brūnava, brūne, brūnce (EM, I, 341; EH, I, 245, 246), brūnķe ”nedsättande benämning på en brun ko” (EH, I, 245), jfr lett. brūns ”brun” < och lit. låg. brün⁷⁷.

Lett. ciēlava ”kognamn; en ko med vitt huvud” (EH, I, 277), jfr lett. ciēlava ”sädesärla”.

Lett. ciruole ”en vithövdad ko” (EM, I, 392), jfr lett. cīrulis ”lärka”, cirulgalvas ”stora snöflingor” (EM, I, 392).

Lett. drīzala ”ett kognamn (den randiga?)” (EH, I, 335), jfr lett. drīzena ”en stråle”, drīksnains ”strålig, skrapad”. Om betydelsen av detta kognamn inte vore ”den randiga”, skulle det även kunna sättas i samband med lett. drīzs ”snabb”, jfr lett. drīzuļi ”tidigt mogna frukter”.

⁷⁵ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 576.

⁷⁶ J. Sehwers, Sprachlich-kulturische Untersuchungen, p. 4.

⁷⁷ J. Sehwers, ten pat, p. 19.

138

Lett. dūkala ”namn på en svartbrun ko”, dūkale, dūkala, dūkana, dùkaṇa, dùce ”en mörkbrun ko med svart huvud; namn på en grå ko” (EM, I, 523; EH, I, 345, 346), jfr lett. dūkans ”gråbrun”.

Lett. dūmala ”en mörk-, svartbrun ko, en röd ko med brunt huvud”, dumala ”en mörkbrun ko”, dùmula (EM, I, 514, 527, 528; EH, I, 347, 348), jfr lett. dūmals ”rökfärgad, mörkgrå”.

Lett. gulbene ”namn på en vit ko” (EH, I, 416), gūlbis (EM, I, 676), jfr lett. gūlbis ”gulbé”.

Lett. īrbe ”namn på en fint prickig ko” (EH, I, 431), jfr lett. īrbe ”rapphöna”.

Lett. juosle ”en vit ko vars fram- och bakdel är mörka” (EH, I, 571), jfr lett. juōslains ”randig”, juōslene ”en gris med ett bältliknande band runt mitten” (EM, II, 127).

Lett. kruonala ”namn på en (mörk)röd ko; namn på en ko”, kruōnula, krùonale, krùonala (EM, II, 295; EH, I, 664), jfr lett. kruōnis ”kronan; kransen” < se zemgaliska krōne⁷⁸.

Lett. krustala ”namn på en ko”, krustala (EM, II, 288; EH, I, 660), jfr lett. krusts ”korset”.

Lett. kūtala ”en ko med en vit ryggstrimma”, kūtala (EM, II, 393; EH, I, 709), jfr lett. kūtāins ”randig (om boskap)” < estniska küüt ”randig; boskap med vit ryggstrimma” (EM, II, 393).

Lett. làuce ”en ko med en bläs”, làučā, lauka, làukala, làukala, làukàża, laùcika (EM, II, 425, 426; EH, I, 722), jfr lett. làuks ”bläsig”.

Lett. màntale ”namn på en svart ko” (EH, I, 782), jfr lett. mañdala ”namn på en ko som kalvat på en måndag” (?).

Lat. māralina ”namn på en ko” (…kas bij raiba – raibalina, kas sarkana – māralina…), mārala (EM, II, 583; EH, I, 792), jfr lett. mārani ”röd ört, med vilken man färgar rött” (EH, I, 792).

Lett. melle ”en svart ko”, melne, mellika, meļļuža, mellene (EM, II, 596; EH, I, 798), jfr lett. meļns ”svart”.

Lett. mice ”namn på en ko med vitt huvud”, mička (EH, I, 811), jfr lett. mice ”en kvinnomössa, hätta; en mössa i allmänhet”, mička < vok. zem. müttse.

Lett. mugrina ”namn på en ko med rygg av annan färg” (EM, II, 661), jfr mugura ”ryggen”.

Lett. mustala ”en ko med svarta läppar; guovs ar tumšāku (dūkānu) galvu”, mustala ”guovs ar tumšu purnu”, mustika ”en svart ko” (EM, II, 672; EH, I, 835), jfr lett. mustis ”en svart hund” < est. must ”svart”, liv. mustā. Formen mustika har uppkommit ur est. mustik (EH, I, 835).

Lett. nakča ”namn på en svart ko”, naktala (EH, II, 3), jfr lett. nakts ”natten”.

Lett. pālne ”namn på askgrå kor” (EH, II, 152), jfr lett. pēlni ”askan”, palss ”blek” (?).

Lett. pālse ”namn på en blekbrun ko” (EH, II, 152), jfr lett. palss ”blek”.

Lett. plaṇke ”en vit ko med svarta eller röda fram- och bakdelar; en svartbrokig ko eller en svart ko med vit ljumskregion; en

⁷⁸ J. Sehwers, samma ställe, s. 59.

139

”brokig ko eller en vitpannad ko” (EH, II, 283), jfr lett. plaṅks ”brokig” (EM, III, 319), plaṅkene ”en brokig duk” (EH, II, 283).

Lett. punika ”namn på en brun ko” < est. punik ”röd ko” (EM, III, 413).

Lett. raibe ”en brokig ko”, raibala, raibala, raibala, raibala, raìbala, raibula, ràibula, raibule, raibulīte, raibelīte, raibalīte, raibele, raibene, ràibale, raibuolina-reibulīte (EM, III, 467, 468, 505; EH, II, 350), jfr lett. rāibs ”brokig, fläckig, spräcklig”.

Lett. raicka ”en brokig ko”, raiča (EM, III, 469; EH, II, 351) bör sannolikt också föras samman med de just uppräknade namnen.

Lett. rāine ”ett konamn” (EH, II, 351), jfr lett. raìns ”brokig, randig”.

Lett. salnika ”en isgrå ko” (EM, III, 675), jfr lett. salns ”gråskimlig”.

Lett. sāntala ”namn på en svart ko”, santene ”namn på en ko” (EH, II, 433–4), jfr lett. sants ”sammeten”.

Lett. sārke ”namnet på en (röd, brun) ko”, sārke, sārkene ”namn på en röd ko”, sarkane, sarkala, sarče ”en brun ko” (EM, III, 722; EH, II, 441, 443), jfr lett. sarks ”något rödaktig”.

Lett. sārtala ”ett konamn”, sārtala, sārtite ”namn på en röd ko” (EM, III, 807; EH, II, 473), jfr lett. sārts ”röd”.

Lett. sārmule ”en grå ko” (EH, II, 444), jfr lett. sārma ”rimfrosten”.

Lett. sēmale ”en ljusgrå ko” (EH, II, 481), jfr lett. *šēms ”ljusgrå med svarta fläckar”.

Lett. sīrmala ”en grå ko”, sirmala, sirmula, sirmule (EM, III, 846, 847; EH, II, 488, 489), jfr lett. sīrms ”grå”.

Lett. sīrsniņa ”namn på en ko med en hjärtformad fläck på pannan” (EH, II, 489), jfr lett. sirds ”hjärtat”.

Lett. skudre ”svart ko”, skudrite, jfr lett. skudre ”myran”⁷⁹.

Lett. slauna ”namn på en svart ko; brokig ko; en smutsig ko; en ko med rödvita eller svartvita sidor”, slāune ”en ko med vit buk; en svart ko med vit buk; en ko med vita sidor”; slāunala ”brokig ko”, slāunene ”ett konamn”, slaunike, slaunuža, slaunīs ”en ko med brokig buk och brokiga sidor”, slaure ”en fläckig ko”, šļaune ”en ko som är brokig på höfterna eller låren”, šļāune (EM, III, 919, 220; IV, 67; EH, II, 521, 522), jfr lett. slauns ”brokig, skäckig på höfterna eller låren”, šļāuns.

Lett. sniedze ”namn på en vit ko” (EM, III, 977), jfr lett. sniegs ”snön”.

Lat. spīdala ”namn på en ko med glänsande päls”, spīdala ”ett konamn” (EM, III, 1000; EH, II, 552), jfr lat. spīdēt ”glänsa”.

Lat. stripala ”namn på en randig ko” (EM, III, 1092), jfr lat. stripā ”randen”.

⁷⁹Även olika lettiska föreställningar förknippar myran med kon, jfr:

„Viena pati man gotiņa, Tai skudrīti vārdų liku, Lai telītes vairojās Kā skudrītes pūlīte“ (LD, 28960).

„Govis mēdz tris reizes ap skudru pūli apvest, pirms tās uz tirgu ved pārdot, ar to cerību, ka tad būsot daudz pircēju kā skudru“ (J. Alūnāns, Mājas Viesis, 1857, 270) ir kt., plg. P. Šmits, Latviešu tautas ticējumi, p. 551.

140

Lat. škūtala ”namn på en ko vars rygg har en annan färg än resten av kroppen” (EH, II, 641), jfr lat. skūt ”raka” (?).

Lat. trese ”namn på en ko som har en bläs (trese)” (EM, IV, 231), jfr lat. trese ”bläsen”.

Lat. tūmšsārke ”den mörkröda (om en ko)” (EM, IV, 263), jfr lat. tūmšsārkans ”mörkröd”.

Lat. ūbele ”en grå ko” (EM, IV, 403), jfr lat. ūbels ”mörkgrå”.

Lat. uōgra ”namn på en svart ko” (EH, II, 743), jfr lat. uōgle ”kolet” (?).

Lat. vabule ”namn på en svart ko; namn på en brun ko”, vabuole, vabala ”namn på en svart ko” (EM, IV, 428; EH, II, 746), jfr lat. vabule ”skalbaggen”⁸⁰.

Lat. valgīs ”en vit oxe” < est. valgu (EM, IV, 455).

Lat. zale ”en rödbrun ko” (EM, IV, 684; EH, II, 800), jfr lat. zals ”rödgul”.

Lat. zeltere ”?” (guosniņas – viena zale, uotra zeltere) (EM, IV, 705), jfr lat. zēlts ”guldet”, zeltenes ”en buske med gula blommor”.

Lat. ziēdala ”namn på en brokig ko”, ziēdala, ziēdala, ziēdele, ziēča, ziēdaine, ziēduone (EM, IV, 737, 738; EH, II, 810, 811), jfr lat. ziēds ”blomningen, blomman”.

Lat. zile ”konamn”, zilene ”en blå ko”, ziluža ”en grå (?) ko” (EM, IV, 719, 721; EH, II, 806), jfr lat. zils ”blå”.

Lett. zīmala ”en ko med ett märke (på pannan)”, zimala, zīmala, zīmala, zīmala, zīmala, zīmala, zīmala, zīmēle, zīmule, zīmala, zīmālite, zīmāle, ziemala (EM, IV, 734, 735, 736, 742; EH, II, 810), jfr lett. zīme ”tecknet”. Formen ziemala kan också ha ett annat ursprung, jfr lett. ziema ”vintern”.

Lett. zvaigala ”en ko med en vit stjärnlik fläck på pannan”, zvaigale, zvaigala (EM, IV, 761; EH, II, 813, 814), jfr lett. zvaigzne ”stjärnan”.

I lettiskan används i stor utsträckning ko-namn som härrör från benämningen på kons födelsedag eller på en tidsperiod i allmänhet⁸¹. Namn av detta slag är främmande för litauiskan. De förekommer i de slaviska språken, jfr ryska полднёха, вечареха, вторёха, понеделка, nedersorbiska pónžela⁸², men används betydligt mer sällan än motsvarande lettiska konamn.

Lett. cẹtala ”namn på en ko som fötts på en torsdag”, cẹtalina, cẹtala, cẹtula, cẹture, cẹturtale, cẹtuža, cẹkula ”benämning på en ko som fötts på en torsdag eller som har ett märke på pannan”, cẹkula, cẹkule, cẹkata, cẹka ”en ko som är född på en torsdag” (EM, I, 368, 376, 409; EH, I, 262, 267), jfr lett. cẹtūrtais ”den fjärde”, cẹtūrtdiena ”torsdagen”.

Lett. dienala ”en ko som fötts under dagen” (EM, I, 483), jfr lett. diena ”dagen”.

Lett. laūnadżite ”en ko som fötts vid tiden för launags” (EH, I, 723), jfr lett. laūnags ”middagstid”, laūnadżite ”flickan som fötts vid tiden för launags”.

Lett. maņdala ”namn på en ko som fötts på en måndag”, maņdala, maņčka, mandža, maņčka, maņdža (EM, II, 560; EH, I, 782, 783), jfr vok. der Montag.

⁸⁰ P. Šmits, Latviešu tautas ticējumi, s. 550.

⁸¹ P. Šmits, samma verk.

⁸² О. Н. Трубачев, Происхождение…, s. 46.

141

Lat. mārika ”namn på en ko som fötts på en Mariadag” (EH, I, 792), jfr lat. Māra ”jungfru Maria; kornas skyddshelgon”⁸³.

Lat. pirmala ”en ko som fötts på en måndag”, pirmala, pirmaliņa, pirmula, pirmuža (EM, III, 225, 227; EH, II, 237), jfr lat. pirmais ”den första”, pirmdiena ”måndagen”.

Lat. piektala ”namn på en ko som kalvat på en fredag”, piektala, piektuļa, piektuža, piekūža, piekala, piekča (EM, III, 260, 261; EH, I, 253, 254, 256), jfr lat. piektis ”den femte”, piektdiena ”fredagen”.

Lat. pustala ”namn på en ko som fötts på lördagen (pussvēta)”, pustuža (EM, III, 435; EH, II, 334), jfr lat. pussvēta ”lördagen”.

Lat. rītala ”namn på en ko som kalvat på morgonen”, rītala, rītula (EM, III, 540, 541; EH, II, 377), jfr lat. rīts ”morgonen”.

Lat. sestala ”namn på en ko som fötts på lördagen”, sestala, sestuļa, seška, šeške, sestika (EM, III, 820, 821; EH, II, 478, 479), jfr lat. sestais ”den sjätte”, sestdiena ”lördagen”.

Lat. svētala ”namn på en ko som kalvat på en söndag”, svētala, svētula, svētula, svētuža (EM, III, 1154, 1157; EH, II, 616), jfr lat. svēts ”helig”, svētdiena ”helgdag; söndag”.

Lat. trešala ”namn på en ko som fötts på en onsdag”, trešala, trešele, treška, treške, trešula, trešula, treštala, trese (EM, IV, 231, 232; EH, II, 693), jfr lat. trešais ”den tredje”, trešdiena ”onsdagen”.

Lat. uotraļa ”namn på en ko som kalvat på en tisdag”, uotruļa, uortuļa, uotala, uōtala, uōtala, uōtala, ūtala (EM, IV, 423, 424, 426; EH, II, 741, 743, 744, 745), jfr lat. uōtrs ”den andra, den andra i ordningen”, uōtrdiena ”tisdagen”.

Lat. vakare ”namn på en ko som kalvat på kvällen” (EM, IV, 447; EH, II, 751), jfr lat. vakars ”kvällen”.

I lettiskan finns det också många olika mer eller mindre utbredda kornamn som har samband med någon fysisk egenskap hos djuret, dess vana, mjölkning osv.

Lat. briedale ”namn på en ko med högt placerade och spetsiga horn”, briedaļa, briēdele (EH, I, 243), briēdala ”en grå ko med älghårig päls”, briedule (EM, I, 336, 337), jfr lat. briēdaļa ”älgko”, briēdis ”älg”⁸⁴.

Lat. pipaste ”en ko med kort svans” (EH, II, 235), jfr lat. pipis ”hörnet, spetsen på en spannmålssäck; det manliga könsorganet” (+aste ”svansen”).

Lat. puškala ”namn på en ko som har en hårtofs mellan hornen” (EH, II, 336), jfr lat. puškains ”försedd med fransar”.

Lat. radze ”en ko med horn”, raguolite ”kon”, stāvradze ”ett kornamn” (EM, III, 463; EH, II, 350, 574), jfr lat. rags ”hornet”.

Lat. sīkala ”ett kornamn”, sikala ”en ko med små fläckar; ett kornamn” (EM, III, 851), jfr lat. sīks ”liten, obetydlig”, sikaļa ”en kortväxt flicka”.

Lett. staltēne ”namn på en ståtlig, välutfodrad ko” (EM, III, 1042), jfr lett. stalts ”ståtlig, ansenlig”.

⁸³ K. Straubergs, Latviešu buramie vārdi, I, Rīgā, 1939, p. 397–402.

⁸⁴ P. Šmits, Latviešu tautas ticējumi, s. 550.

142

Lett. żemala ”namn på en ko (med korta ben); žema guovs”, žemala, žemula, žemlūze ”en ko med låga (korta) ben”, zemlūza ”en ko med skovelformade öron” (EM, IV, 707, 712; EH, II, 805), jfr lett. žems ”låg”.

Lett. barvede ”en ko som vanligtvis går främst i hjorden” (EH, I, 206), jfr lett. barvedis ”den förste slåtterkarlen, ledaren”.

Lett. blānde ”en ko som brukar skilja sig från hjorden” (EH, I, 226), jfr lett. blāndīties ”ströva omkring”.

Lett. dīkuļa ”en ko som råmar tyst” (EH, I, 326), jfr lett. dīkuļōt ”gråta högljutt upprepade gånger”.

Lett. dūķna ”en ko som ofta råmar (tyst)” (EM, I, 525), jfr lett. dūkt ”ljuda ihåligt, susa”.

Lett. duša ”lugnande tillrop till kor vid mjölkning, uppfattat som namn på en ko”, duše, dušina (EH, I, 345), jfr lett. duš ”tillrop till kor”.

Lett. ellīka ”benämning på en vildsint ko” (EH, I, 368), jfr lett. elle ”helvetet” < jämför litauisk samogitisk vokalism helle (EM, I, 568).

Lett. graule ”kon som graulē”, grāule (EM, I, 639), jfr lett. graulēt ”äta långsamt med full mun”.

Lett. idāla ”en råmande ko” (EH, I, 499), jfr lett. īdēt ”råma tyst”.

Lett. kruva ”en orolig ko” (EM, II, 291), jfr lett. krūtīes ”tränga sig på”.

Lett. kuodala ”en bitsk ko” (EM, II, 340), jfr lett. kuōdīt ”bita upprepade gånger”.

Lett. mīstāvniča ”en orolig kvinnlig person eller ko” (EH, I, 822), jfr lett. mistīt ”bråka lin (eg. trampa upprepade gånger)”.

Lett. rāmala ”ett kons namn” (EM, III, 496), jfr lett. rāms ”tam, stilla”.

Lett. ramūle ”en ko” (EM, III, 476), jfr litauiska rambūs ”trög” (?).

Lett. spārdala ”en ko som sparkar med benen”, jfr lett. spārdīt ”sparka våldsamt upprepade gånger med benen, slå bakut (om hästar)”.

Lett. zibsna ”en ko som snabbt viftar med svansen” (EM, IV, 717), jfr lett. zibsīt ”låta lysa, blixtra”.

Lett. žauga ”en ko som gång på gång lämnar flocken och går ut i säden, hoppar över diken osv.”, žaukle ”en ko som busar”, žāuste ”en busig ko”, žāusteve ”en ko som ibland spelar oxens roll” (EM, IV, 790, 791, 792; EH, II, 817), jfr lett. žauties ”klättra, falla, störta”, žautava ”en flicka som brukar ströva omkring i grannskapet och busa med unga män”.

Lett. žņerga ”en ko som inte gärna vill äta” (EM, IV, 825), jfr lett. žņerģāt ”vara kräsen med maten, äta utan riktig aptit”.

Lett. agraine ”en ko som börjar mjölkas tidigt” (EH, I, 4), jfr lett. agrs ”tidig”.

Lett. atdiene ”en ko som kalvar redan under sitt andra år; en ung ko som ännu inte ger mjölk”, atdienīte, a(t)daine (EM, I, 154; EH, I, 139), jfr lett. dēt ”dia”, lit. pirmdēle ”en ko som har kalvat för första gången”, sanskr. dhāyati ”diar” (EM, I, 154, 465). Ett mycket gammalt namn på kon.

Lett. ciētala ”en ko som inte har gett mjölk på länge” (EH, I, 278), jfr lett. ciēts ”hård”, jfr guovs cieta slaukt ”svår att mjölka”.

Lett. garpiēna guovs ”en ko som inte ger mjölk under en längre tid (än vanligt)” (EH, I, 386), jfr lett. gars ”lång” + piēns ”mjölk”.

143

Lat. pārslaucene ”en ko som efter en enda betäckning ger mjölk två år i rad”, pāršlaucine (EM, III, 176; EH, II, 211), jfr lett. pāršlàukt ”mjölka en gång till”.

Lett. pil(n)piēne ”en nykalvad ko som ger mjölk” (EM, III, 216), jfr lett. pilns ”full” + piēns ”mjölken”.

Lett. pirm pien e ”en ko som börjat ge mjölk för första gången”, pirmpiena (EM, III, 227; EH, II, 238), jfr lett. pirmais ”den första” + piēns ”mjölken”.

Lett. riētala ”namn på en (mjölkrik) ko”, riētaliņa, riētala, riēča ”tilltalsnamn för kor” (EM, III, 544, 549; EH, II, 379), jfr lett. riētēt ”bli fullare; strömma till”, guovs neriet ”kon ger ingen mjölk”.

Lett. semilše (??) ”en ko som inte nyligen har börjat ge mjölk” (EM, III, 816).

Lett. vadala ”ko som har varit dräktig” (EM, IV, 429), jfr lett. vadāt ”vara dräktig”.

Lett. ciemala ”namn på en ko”, ciemala ”namn på en ko som köpts eller hämtats från en annan gård”, ciemuļa (EM, I, 393; EH, I, 277), jfr lett. ciems ”gårdsfolk, by”.

Lett. pirceniša ”en köpt ko” (EH, II, 236), jfr lett. pirkt ”köpa”.

Lett. blūzga ”en ko eller häst som släpar benen efter sig” (EM, I, 319), jfr lett. blūzēt ”släpa benen efter sig”.

Lett. kabele ”smeknamn för kor och ston” (EH, I, 572), jfr lett. kabele ”ett gammalt, magert sto” <rus. кобыла (EM, II, 129).

Lett. kaika ”en mager, ful ko med långa ben, eller en sådan häst respektive ett sådant får” (EM, II, 132), jfr lett. kaikt ”gnälla, klanta sig”, kaikaris ”en slusk; en utsliten ök”.

Lett. kandava ”en stor, mager ko” (EM, II, 154), jfr lett. kañdavāt ”piska, slå; slå (något) med buller och bång under arbete, utan att egentligen arbeta” (?).

Lett. kocala ”skällsord för en ko” (EH, I, 637), jfr lett. kocis ”en liten säck” (?).

Lett. kranka ”en dålig, mager ko” (EM, II, 259), jfr krānkāins ”mager (om djur); med raggig päls”. Lett. kranka förbinder J. Endzelīns med ty. krank ”svag”.

Lett. kvęp̄pa ”ett stort, tjockt djur (t.ex. om en ko)” (EH, I, 690), jfr lett. kvempis ”en fet, rundaktig kulting eller ett sådant barn”.

Lett. mitala ”namn på en dålig ko eller ett sto” (EM, II, 648) bör sannolikt förbindas med lett. mīt ene ”garvat läder” eller med lett. mīt ”byta”. För den senare förklaringen jfr lett. mītenis ”en utbytt häst; en utsliten ök” (EM, II, 649).

Lat. pūpala ”ett konsnamn”, pūpalina ”ett kärleksnamn för kor” (EM, III, 448), jfr lat. pūpūols ”videkiss; används också i femininum som smeknamn”.

Lat. skrepstīte ”en mager ko” (EM, III, 891), jfr lat. skreblis ”en gammal, skröplig man”, skreble ”en gammal ungmö eller kvinna”, skrebulis ”en gammal päls”.

Lat. mūja ”kon (i barnspråk)”, mūmiņa (EM, II, 678) – namn av långvokalisk ursprung.

Lat. nūža ”en ko” (EM, II, 755; EH, II, 29), jfr lat. nūž ”interjektion som används för att lugna kor”.

144

Lat. tprucina ”smeknamn för en ko”, tpruka, tprušina, tprutala, tprutaliņa (EM, IV, 216, 217; EH, II, 689), jfr lat. trū ”interjektion, använd som tillrop till kor”.

Lat. àrkalė ”ett konsnamn” (EH, I, 129), jfr lat. arkulītis (?), jfr mazākais brālis, kuru sauca par arkulīti (?).

Lat. dolkata ”namn på en ko” (EM, I, 488), jfr lat. dalkata ”en pratmakare”, dolkata. Ord av oklart ursprung.

Lat. jurika ”namnet på en ko, žemkājīte” (EM, II, 120), jfr lat. Juris ”Georg”, Jura diena ”Georgsdagen”, jurītis ”en svag, enfaldig människa; dålig tobak; vargen” (?).

Lat. maile ”ett konsnamn” (EH, I, 777), jfr lat. maile ”vitfisken” (?).

Lat. pugala ”ett konsnamn” (EH, II, 321), jfr lat. puga ”en knapp”, pugulains ”avrundat upphöjd, knappformad”, pugažiņa ”en liten kvinna” (?).

Lat. purala ”ett konsnamn”, puralina (EM, III, 416; EH, II, 327), jfr lat. purene ”kabbleka”, purainīte (?).

Lat. rege ”ett konsnamn” (EH, II, 363) är ett ord av oklart ursprung.

Lat. rīgala ”namn på en ko” (EM, III, 536) är ett ord av oklart ursprung, möjligen besläktat med lat. Rīga ”Riga”.

I de litauiska dialekterna är de vanligaste kornamnen knutna till djurets färg:

Lit. balnė, bálnė, balnugàrė, balgalvė, jfr lit. bálnas ”vit, med vit rygg (om tjur eller ko)”.

Lit. baltóji, baltė, baltūika, baltmairgė, baltasnikė, baltakaktė, baltazūbė, balkójė, jfr lit. báltas.

Lit. blizgė, jfr lit. blizgėti.

Lit. būròji, būrùtė, jfr lit. būras ”gråspräcklig, grå” < pol. bury, vitry. буры.

Lit. ciėkė, ciekkākė (LKŽd., II, 13), jfr lit. ciėkis ”märke, fläck” < ty. zechen ”Zeichen, Merkmal für die Pferde”⁸⁵.

Lit. cinkė, cinkakaktė (LKŽd., II, 22), jfr lit. cinkas ”småspräcklig, med små prickar”.

Lit. čėkė (LKŽd., II, 41), jfr lit. čėkas ”spräcklig”, jfr ty. zächen ”Zeichen”.

Lit. čirvė, jfr lit. čirvas ”kortfärg, hjärter, röd färg”.

Lit. degùtė ”svart ko”, jfr lit. degùtas.

Lit. dūmė, dūmė ”mörkfärgad ko” (LKŽd., II, 590), jfr lit. dūmas ”rökfärgad”.

Lit. dvylė, dvylóji, dvylūtė, dvylka, dvylmargė, dvylaušė, jfr lit. dvylas ”mörkt rödbrun, rödbrun”.

Lit. juodóji, júodė, juõdė, júočkė, júodenka, juodùtė, juodõlė, juodoika, juodìlė, juodùlė, juodzénkė, juodbalte, júodmargė, juodmárgė, juodmàrgė, juodžalė, juodaušė, juodšõnė, juodarágė, juodnugàrė, jfr lit. júodas.

Lit. kéršė, keršóji, kéršmargė, kéršlaunė, jfr lit. kéršas ”svart med vita inslag, spräcklig, randig”.

Lit. laũkė, laukóji, laukkaktė, laukakaktė, jfr lit. laũkas ”djur med vit mule eller vit panna”.

⁸⁵ K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, p. 40.

10. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

145

Lit. margóji, márge, márge, margùtė, margùlė, jfr lit. márgas.

Lit. pálšė, palšóji, jfr lit. pálšas ”ljusgrå”.

Lit. pelėkė, jfr lit. pelėkas ”musgrå”.

Lit. pilkė, pilknugùrė, pilksmiltė; jfr lit. pilkas.

Lit. raūdė, jfr lit. raūdas.

Lit. šėmoji, šėmė, šėmutė, šėmargė, šėmargė, jfr lit. šėmas ”ljus, blågrå (vanligen om nötkreatur)”.

Lit. vābuolė ”svart ko” (Šakyna), jfr lit. vābalas, dial. vābuolas. Detta namn på en ko kan litauerna också ha lånat från letterna, där en svart ko gärna kallas så⁸⁶.

Lit. žalóji, žalė, žalė, žaliukė, žaliukė, žaliamargė, žalausė, jfr lit. žalas ”rödaktig (om nötkreatur)”.

Lit. žirnė ”ko med grå päls och svarta prickar”, jfr lit. žirnis.

Lit. žvaigždė ”ett sådant namn på en ko”, jfr lit. žvaigždė.

Litauiska kons namn som härletts från olika växter, särskilt blomnamn, är ganska vanliga:

agràstė (jfr lit. agràstas), aguona, aguonė, avietė, bijūnė (jfr lit. bijūnas), dobilė, eglė, grūšė, grūšnė (jfr lit. grūšnė ”päron”), jazminė (jfr lit. jazminas), jurginė (jfr lit. jurginas), kanapė, kvietka, kvietkė (jfr lit. kvietka ”blomma”), lelija, lelijė, liepa, margarita (jfr lit. margarita ”en sådan blomma”), nastūrta, nastūrtka (jfr lit. nastūrta), pienė, ramùinė, ramùlė, razetė, rožė, rūtà, rūtė, serbenėte (jfr lit. serbenitas), slyvė (jfr lit. slyva), spañguolė, vaivōrė (jfr lit. vaivōrė ”blåbär”), vijuolė (jfr lit. vijuolė ”blåsippa”), vyšnia, vyš nė, žalrūtė, žemčiūgė (jfr lit. žemčiūgas), žėmuogė, žibutė, žibė, žibkė.

Det finns namn som härletts från andra levande varelser, oftast fågelnamn: cýrule (LKŽd., II, 28; jfr lit. cýru lis ”lärka”), gegùtė, genẽlis (jfr lit. genỹs), krėgždė, musýtė (jfr lit. mùšė), pémpė, stirna, šárka, šárkė, širšė, vijūnas.

Här följer andra konsnamn av olika ursprung:

Lit. gražūlė ”vacker ko” (LKŽd., III, 543), gražuolė, gražūlė, jfr lit. gražis.

Lit. kryžótė ”ko vars päls växer korsvis” (LKŽd., VI, 678), jfr lit. kryžius.

Lit. dūrklė ”ko som stångar” (LKŽd., II, 641), jfr lit. dūrti.

Lit. stūmà ”trög ko”, jfr lit. stūmti.

Lit. rìeklė ”mager ko”, jfr lit. rìeklės ”stänger för att hänga kläder eller ved på”.

Lit. berǧzdinė ”ko som ständigt går gall”, jfr lit. bergždžias.

Lit. žlibė, jfr lit. žlibas.

Lit. bùčké ”ko, lockko” (LKŽd., I, 914), jfr lit. bùčki ”interj. tpruk (när man ropar på en ko)”.

Lit. bùkšė ”ko, lockko”, jfr lit. bùkšė ”interj. tpruk (när man ropar på en ko)”.

Lit. bùbė ”ko (i barnspråk)” (LKŽd., I, 908), jfr lit. baūbti.

Lit. bùžė ”ko (i barnspråk)”, bùžė, bužiùkas ”kalv”, bužiùlis (LKŽd., I, 1005, 1006), jfr lit. buzà ”buiza”.

Lit. švàika ”mager ko”, jfr östpreussisk ty. schweike, fornhögty. sweiga ”nötkreaturshjord”⁸⁷.

⁸⁶ P. Šmits, Latviešu tautas ticējumi, p. 550.

⁸⁷ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1037; E. Schwentner, IF, 70, p. 113.

146

I allmänhet finns det mycket många kons namn både i litauiska och lettiska dialekter. En del av dem används mycket lokalt, och det förekommer till och med helt individuella namn. Den förteckning över kons namn som vi ger här är långt ifrån fullständig, men återspeglar ändå de allmänna tendenserna i hur namn på detta djur bildas och används.

En särskild grupp av namn på kor utan horn⁸⁸ utgör en grupp inom de baltiska språken, liksom bland nötkreatur i allmänhet.

Som avslutning på översikten över benämningarna på större hornboskap bör det konstateras att de gamla indoeuropeiska beteckningarna på dessa djur överlag har bevarats jämförelsevis väl i de baltiska språken. De olika baltiska språken har dock bevarat dem i olika grad. En del av de baltiska språken (litauiska och forntyska) och de slaviska språken har ett gemensamt namn för ko av något yngre ursprung. De baltiska och slaviska språken har en beteckning för nötkreatursunge som är särskild för just dessa språk. Såväl i de baltiska som i de slaviska språken finns det många nyare benämningar på större hornboskap, som är karakteristiska endast för dessa språkgrupper eller för enskilda språk.

HÄST

Tam häst (Equus caballus) härstammar från vilda hästraser. Det har troligen funnits flera centra för domesticering av vildhästar: i Centralasien, södra Sibirien och östra Europa. Hästar av lättare typ kan ha härstammat från den vilda hästen Equus Przewalski¹. Sådana vildhästar upptäcktes 1879 i Centralasien av den ryske resanden N. Przjevalskij. Det fanns vildhästar även i östra Europa ända till helt nyligen. Exempelvis dödades den sista vildhästen, tarpanen (ryska тарпан < kirgiziska tarpan ”vildhäst”), i Ukraina 1878. Vildhästar av denna art fanns också i Litauen². De kan dock även ha härstammat från förvildade tamhästar, på samma sätt som i Sydamerika³. Spår av vildhästar vars vilda ursprung inte råder något tvivel om har hittats på de nuvarande territorierna för Estniska och Lettiska SSR. Dessa spår dateras till det sjunde–andra årtusendet före vår tideräkning⁴. Vildhästar kan ha domesticerats under det femte–fjärde årtusendet f.Kr., eller kanske ännu senare, alltså senare än de andra husdjur vi har behandlat.

Utifrån sumeriska avbildningar skulle man kunna hävda att hästar var kända i deras land från mitten av det tredje årtusendet f.Kr.⁵ Andra forskare vill förlägga hästens uppträdande i detta land till ännu senare tid — det andra årtusendet f.Kr.⁶

I det forntida Babylon föddes hästar inte upp, men de importerades ibland från närliggande bergstrakter. Hästen nämns för första gången i en religiös text nedtecknad år 2300 f.Kr. Hästar var så sällsynta att de inte alls nämns i Hammurabis lag. Från 1750 f.Kr. blev hästar mycket vanligare i detta land⁷. I senare redaktioner av fragment av babyloniska litterära verk, bredvid

⁸⁸ A. Sabaliauskas, Om husdjursuppfödningens terminologihistoria i de baltiska språken, — ”Problem inom den indoeuropeiska språkvetenskapen”, Moskva, 1964, s. 59–65.

¹ C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, p. 93.

² P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, p. 110.

³ S. Mastaukis, Taikomoji zoologija, Kaunas, 1947, p. 697; K. Паавер, Формирование тернофауны и изменчивость млекопитающих Прибалтики в голоцене, p. 183.

⁴ К. Паавер, ten pat, p. 180–194.

⁵ M. Hilzheimer, Haustier, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, p. 220.

⁶ V. I. Avdijevas, Forntidens historia i östern, p. 43.

⁷ B. Meissner, Haustier, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, p. 221.

10*

147

Vid sidan av oxen förekommer också ett annat arbetsdjur — hästen. Till denna period hör även fabeln ”Tvisten mellan hästen och oxen”, där de tvistar om vilken av deras arter som är överlägsen⁸.

De forntida egyptierna kom uppenbarligen i kontakt med hästar för första gången när de asiatiska stammarna ”hyksoserna” invaderade deras land. Hyksoserna använde nämligen redan stridsvagnar i krig. De invaderade Egypten i slutet av Mellersta riket och i början av Nya riket, under 1700–1600-talet f. Kr.⁹. I krönikan över farao Thutmosis III:s (1525–1491 f. Kr.) fälttåg i Syrien framhävs hästar särskilt bland det övriga krigsbytet; de nämns här tillsammans med ”levande fångar”, stridsvagnar, guld och silver¹⁰.

Hästuppfödningen hade särskilt stor betydelse för hettiterna. Hästar nämns i en av de äldsta hettitiska inskrifterna, kung Anittas inskrift. I hettitiska lagar från 1300-talet f. Kr. anges att straffet för att stjäla ett nötkreatur, en häst eller en bagge var femton gånger större än det stulna djurets värde¹¹.

I den forntida assyriska konsten avbildas inget husdjur lika ofta som hästen¹².

Hästen spelade också en viktig roll i det forntida Indien. Där användes den framför allt i krig: den spändes för stridsvagnar. Vid folkfester brukade man anordna hästkapplöpningar¹³.

I Homeros dikter ägnar sig några hjältar — kungar — med särskild förtjusning åt hästuppfödning. Homeros förser ofta dessa kungar med epiteten ”rika på hästar” och ”hästtämjare”. Hästaveln framträder tydligt också i den grekiska bildkonsten¹⁴.

Senare, när hästen blev ett riddjur i strid, uppstod i olika länder seden att begrava ryttaren tillsammans med hästen. Hästar började också offras åt gudarna vid olika högtider. En sådan sed var vanlig hos forntidens indier, iranier, greker, slaver, germaner och romare¹⁵. Som vi senare ska se offrades hästar också i de baltiska länderna i en jämförelsevis nära forntid.

Såväl arkeologiska som olika skriftliga källor ger intressanta upplysningar om hästuppfödning i de slaviska länderna. Bland fynd som dateras till 500-talet e.Kr. har man redan hittat sporrar på Polens territorium. Den arabiske resenären Ibrahim ibn Yaqub skriver att man på 900-talet tillverkade utmärkt ridutrustning i Prag. Det saknas mer exakta uppgifter om hästaveln i Ryssland före 900-talet. Vissa arabiska och bysantinska källor uppger till exempel att det fanns få hästar i Ryssland och att endast furstarna ägde hästar. Från 900-talets andra hälft finns det dock redan tillförlitliga uppgifter. Vid den tiden användes hästar i de slaviska länderna till och med i jordbruksarbete¹⁶.

⁸ V. I. Avdijevas, där, s. 102.

⁹ H. Ranke, Haustier, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, s. 220; M. Hilzheimer, Haustier, — där, V, s. 220; C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 89.

¹⁰ V. I. Avdijevas, Senovės rytų istorija, s. 225.

¹¹ V. I. Avdijevas, där, s. 310—311.

¹² C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 90.

¹³ V. I. Avdijevas, Senovės rytų istorija, s. 544.

¹⁴ C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 89; V. S. Sergejevas, Senovės Graikijos istorija, Vilnius, 1955, s. 104—105.

¹⁵ O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, I, s. 172, 175; V. I. Avdijevas, Senovės rytų istorija, s. 544.

¹⁶ W. Hensel, Die Slawen im frühen Mittelalter, p. 81—85; Л. Нидерле, Славянские древности, p. 319.

148

– På Litauens territorium har hästben, vid sidan av ben från andra husdjur, hittats i en boplats från bronsåldern nära Palanga¹⁷. De runda bronsplattor som hittades i Baudžiai (Prienai-distriktet) är enligt arkeologernas uppfattning en prydnad till ett betsel. Detta faktum skulle tyda på att hästar vid den tiden föddes upp i Litauen inte bara för köttets skull, utan också för ridning¹⁸.

Bland de fynd som dateras till 100–400 e.Kr. påträffas hästben ganska ofta tillsammans med ben från andra husdjur. Det är visserligen en ganska liten andel jämfört med benen från andra husdjur: 2,5% vid Nemenčinė-borgen, 3% vid Migoniai-borgen (Kaišiadorys-distriktet) och 18,8% vid Dovainonys-borgen¹⁹.

Bland de forntida balterna var seden att begrava hästen tillsammans med dess avlidne ägare mycket utbredd. På Litauens territorium finns många gravar där skelettet efter en bränd eller obränd häst och rester av dess seldon ligger bredvid ryttaren²⁰.

P. Dusburg, som beskriver preussarnas tro, uppger att litauerna och andra otrogna av deras folk bränner det offer som nämnts enligt sina riter på någon helig plats, men före bränningen driver de hästarna så hårt genom att rida dem att de knappt kan stå på benen.

I Christburgfördraget från 1249 står det skrivet att preussarna lovar att inte bränna de döda och inte begrava dem med hästar. Herman av Wartberg skriver att den litauiske storfursten Algirdas brändes högtidligen tillsammans med 18 krigshästar. Wigand av Marburg berättar om Kęstutis bränning tillsammans med hästar, kläder, vapen, jakthundar med mera²¹.

En resenär, Wulfstan, beskriver ryttartävlingar i samband med begravningar i det baltiska området omkring 887–901²².

De av Tyska orden underkuvade latgalerna och kuronerna måste betala regelbundna skatter ”för varje häst” eller ”för varje häst som drar harven”²³.

Indoeuropéerna hade ett gemensamt namn på hästen. I vissa språk har detta namn bevarats, i andra finns endast spår av det kvar, och i ytterligare andra återstår inte ens några spår. Generellt finns det i olika indoeuropeiska språk många nya namn på detta djur, ofta sådana som är specifika för enskilda språk. Detta gäller till och med språk som har bevarat det gamla indoeuropeiska namnet. Denna förändring av hästnamnen hänger oftast samman med att hästens funktioner som människans hjälpreda har förändrats.

Här är de gamla indoeuropeiska hästnamnen, möjliga att rekonstruera till urformen *eku̯o-s: sanskrit áśvaḥ, avestiska aspa-, fornpersiska asa-, ossetiska yæfs (med det tillagda v-), grekiska ἵππος, latin equus; fornisländska iór, fornengelska eoh, forniriska ech, galliska epo- (Eporēdia, Epona ”mulionum dea”),

¹⁷ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, p. 109–110; P. Kulikauskas, Lietuvos TSR MA Darbai, S. A, 2(7), p. 33–41.

¹⁸ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, p. 110.

¹⁹ Ten pat, p. 252–253; K. Paaver i P. Kulikauskas, Acta Baltico-Slavica, 2, p. 271–272.

²⁰ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, ten pat, p. 394–400; J. Jaskanis, Acta Baltico-Slavica, 4, p. 29–65.

²¹ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, p. 400.

²² Lietuvos TSR istorijos šaltiniai, I, p. 22–23.

²³ Lettiska SSR:s historia, I, s. 42.

149

toch. A yuk, gen. sg. ykes, toch. B yakwe (liksom osset. med tillagt y-), lit. ašvà ”sto”.²⁴

H. Pedersen försökte även knyta arm. ēš, gen. sg. išoy ”åsna” till de nämnda hästnamnen.²⁵

Het. aswa ”häst” är sannolikt ett lån från indo-iranskan.²⁶

Detta indoeuropeiska hästnamn användes både i betydelsen ”häst” och ”sto”. Skr. aśvá ”sto”, lat. e qua, lit. ašvà vid sidan av den allmänna benämningen på häst uppstod självständigt i alla dessa språk, vilket A. Meillet förefaller ha påpekat med rätta.²⁷

Som vi ser av exemplen ovan förekommer detta indoeuropeiska hästnamn inte i de slaviska språken.

Spår av det indoeuropeiska *ēḱuos skulle möjligen kunna skönjas i slavisk hydronymi, jfr ryska Осва, Освей, Освея, Освица, Освина, Осевка, Осова, Осовка. Dessa ortnamn är dock sannolikt baltismer.²⁸

Orsaken till att detta indoeuropeiska hästnamn försvann ur de slaviska språken kan förklaras på två sätt. För det första kan det ha spelat roll att slaverna kom i kontakt med tamhästar något senare än sina grannar. Terminologin hos grannar som bedrev hästavel mer intensivt kan ha trängt undan den slaviska. För det andra kan det gamla indoeuropeiska hästnamnets försvinnande ur de slaviska språken också förklaras med lingvistiska omständigheter. Det indoeuropeiska *ēḱuos, som var en allmän benämning på häst, passade inte ihop med de övriga slaviska termerna för boskapsskötsel, vilka var knutna till könsdifferentiering.²⁹

Det indoeuropeiska *ēḱuos är inte belagt i någon av de baltiska språken i sin ursprungliga, allmänna betydelse ”häst”.

I betydelsen ”sto” finns formen ašva i K. Širvydas ordbok, men i alla dess utgåvor står ordet efter ordet kumelė:

Klãžá equa, sto||Ąbwa (1:a uppl., 54; 3:e uppl., 104, 109; 5:e uppl., 91, 95).³⁰

Ordet ašva förekommer också i P. Ruhigs och Chr. G. Mielckes ordböcker. I dessa ordböcker görs en betydelseskillnad mellan orden ašva och kumelė:

Aßwa, wós, f. ett sto av stor ras (P. Ruhig, Lex., I, 8; Chr. G. Mielcke, Wb., I, 12)³¹.

Kummélé, és, f. ett sto (P. Ruhig, Lex., I, 70; Chr. G. Mielcke, Wb., I, 134).

Gestütt, Aßwos weislininė, Weislei (P. Ruhig, II, Lex., 174; Chr. G. Mielcke, Wb., II, 231).

Sto, vanlig, Kummélé, és, f.

²⁴ J. Pokorny, Et. Wb., p. 301; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 20.

²⁵ H. Pedersen, KZ, 50, p. 311.

²⁶ M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 62; H. Kronasser, Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen, p. 229.

²⁷ A. Meillet, Wstęp do językoznawstwa indoeuropejskiego, p. 239–240; BSL, 29, LXIV.

²⁸ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, s. 500; III, s. 536; B. H. Топоров, О. Н. Трубачев, Lietuvių kalbotyros klausimai, 4, s. 197; jfr även J. Rozwadowski, Studia nad nazwami wód słowiańskich, Kraków, 1948, s. 176–177; M. Rudnicki, Lingua Posnaniensis, 1, s. 268–269; J. Endzelin, ZfslPh, 11, s. 119.

²⁹ О. Н. Трубачев, Происхождение..., p. 51.

³⁰ Dictionarium trium linguarum... Constantino Szyrwid... Quinta editio... Vilnae, 1713 (I leid. 1629 m., III leid. 1642 m.).

³¹ Ph. Ruhig, Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon, Königsberg, 1747; Chr. G. Mielcke, Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch, Königsberg, 1800.

150

Stutte, große, Abwa, wôs f. (P. Ruhig, Lex., II, 346; Chr. G. Mielcke, Wb., II, 463).

F. Kuršaitis ord är ašva redan obekant från det levande språket. Han skriver: ”Stute, die, kumelė, grosse S., nach Mielcke, abwà (sonst unbekannt)” (F. Kurschat, Wb., II, 217).³²

[ašžwa, substantiv femininum för en sto av större sort, hos M. (= Mielcke A. S.) och Bd. (= Brodowski A. S.) används nu inte längre alls. Därav härleds abutai, abutinis, se dessa.] (F. Kurschat, Wb., 24).³³

De litauiska språkminnesmärkena visar alltså hur detta ord har gått tillbaka: till en början användes ašva vid sidan av ordet kumėlė utan någon betydelseskillnad, därefter fick ašva en särskild betydelse och försvann slutligen helt. Ordet ašva i betydelsen ”sto” förekommer visserligen ibland även i senare skriftliga källor, till exempel i A. Jakštas poesi³⁴, men där har det hämtats ur äldre skrifter och inte från det levande språket. Sådana belägg för ordet ašva har hos vissa lingvister skapat det felaktiga intrycket att formen ašva används i dagens litauiska i stället för den äldre skriftformen ešva³⁵. Formen ešva förekommer endast i J. Bretkūnas skrifter: ”Som hingsten gnäggar bland alla ston” (LKŽd., II, 844). Av meningen att döma används den i betydelsen ”sto” utan någon åtskillnad mellan olika typer.

Hästbeteckningar med denna rot i andra indoeuropeiska språk visar att den äldre formen är ešva. Det går dock inte att kategoriskt hävda att J. Bretkūnas ešva är ett direkt arv från indoeuropeiskt *eku̯a, eftersom denna form också kan vara av sekundärt ursprung och ha uppkommit vid sidan av formen ašva, liksom ešis: ašis, ežeras: ažeras, ešerys: ašerys, eš(u)onis: aš(u)onis³⁶ och liknande.

I de samogitiska dialekterna (Alsėdžiai, Kvėdarna, Luokė, Rietavas) används ordet ašvienis i betydelsen arbetshäst (formen ašvienỹs förekommer också, LKŽd., I, 283). Detta var sannolikt tidigare ett adjektiv, bildat med suffixet -einja- från formerna ašva eller *ašvas; jämför bulbėnis ”potatisstjälk”, ropienis ”rovblad”, miežienis ”korn-” och liknande.³⁷

Av liknande ursprung är sannolikt också formen ašviena, som återfinns i S. B. Chilinskis bibelöversättning – genitiv singularis aszwi(eną) ”klaczę” 418¹³ 38.

I litauisk press har man försökt använda ordet ašvienis i betydelsen ”åsna”; jämför ”…gick runt den underbara ašvienis (åsna)” (Ūkininkas, 1902, nr 10, s. 30).

Den gamla indoeuropeiska hästbeteckningen har också lämnat vissa spår i litauisk toponymi; jämför hydronymerna Ašvà, Ašvijà, Ašvinė³⁹ och ortnamnen Ašvėnai, Ašva-raistė⁴⁰

Även några andra litauiska ord förknippas med litauiska ašva. F. Kuršaitis förband, som vi har sett, litauiska ašva med litauiska ašutai ”hår från hästens svans eller man”. Sådana ord av-

³² F. Kurschat, Deutsch-littauisches Wörterbuch, I–II, Halle, 1870–1874.

³³ F. Kurschat, Littauisch-deutsches Wörterbuch, Halle, 1883.

³⁴ LKŽd., I, p. 283.

³⁵ M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 62.

³⁶ Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 121–124; W. R. Schmalstieg, Instituto Orientale di Napoli, Annali, sezione Linguistica, VII, p. 53–59.

³⁷ Pr. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 13, 289; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, II, p. 213.

³⁸ Cz. Kudzinowski, Biblia Litewska Chylińskiego, III, Poznań, 1964, p. 10.

³⁹ Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, p. 9.

⁴⁰ Lietuvos TSR administracinis-teritorinis suskirstymas, p. 623.

151

En liknande uppfattning om lit. ašutais ursprung har även F. Specht⁴¹. På senare tid har dock många språkforskare förbundit lit. ašutai med fornsl. осъто ”tistel”, ryska осот osv., från urindoir. *ak- ”vass, spetsig”⁴². Än så länge är det svårt att vare sig vederlägga eller bekräfta den ena eller den andra etymologin.

Det är möjligt att även lit. ”Ribes rubrum; röd vinbär”, ašóklis, ašóklė, ašvóklė, ašvokšlė, vašóklė, vašóklšlė, kan förbindas med den gamla urindoir. benämningen på häst. K. Būga, som förklarade ursprunget till lit. ašvóklis på detta sätt, stödde sig på semantiska paralleller: avis: avietė, tyska Bocksbeere ”vinbär (svarta)”: Bock ”bock”⁴³. Till dessa paralleller kan man lägga tyska Roßbeere, perdsbier och även gotiska aihvatundi ”törnen” (man antar att den första komponenten i got. aihvatundi är urindoir. *eḱu- ”häst”)⁴⁴.

I lettiskan har denna urindoir. benämning på häst inte bevarats. Där finns dock vissa spår av den, jfr ortnamnen Asva, Asvenieks, Aswing och sjönamnet Asva⁴⁵. Med en liten grad av sannolikhet kan man gissa att även lett. aški ”tagel” och aste ”svans” hör samman med denna hästbenämning.

Ganska tydliga spår av den gamla urindoir. benämningen på häst återfinns i forntyska. I Elbingordlistan finns ordet Aswinan Kobilmilch (ord 694)⁴⁶. Fornpr. aswinan är sannolikt bildat av fornpr. *asva ”sto” med suffixet -in-. Fornpr. aswinan användes uppenbarligen som adjektiv tillsammans med ordet dadan ”mjölk”. Alltså aswinan dadan — ”stomjölk”, jfr fornpr. Ructandadan Suwermilch (= Sauermilch ”sur mjölk”) (ord 690 i Elbingordlistan). Olika historiska dokument vittnar om stomjölkens betydelse bland preussarna.

Även vissa forntyska ortnamn bör förbindas med denna hästbenämning, jfr Asswaylen, Asswene, Assuenus, Asswin, Eswiten⁴⁷.

I Elbingordlistan finner vi ytterligare ett ord som också har försökts förbindas med den aktuella hästbenämningen — Arwaykis Volle (ord 434) (Volle ”d. i. ein junges Pferd männlichen Geschlechts”). Vissa forskare förbinder detta ord med ryska опь ”häst, springare” (arwaykis < ar- ”häst” + waykis ”barn”). Man har också försökt härleda formen *aswawaykis från arwaykis. Men kanske är A. Bezzenbergers rättelse den mest övertygande: han ändrar arwaykis till aswaytis. Även R. Trautmann tycks förespråka denna rättelse. Fornpr. arwaykis skulle alltså ha uppkommit ur *asva+aitis, jfr lit. Póvilas: Povílaitis, brólis: brólaitis ”lillebror”, kiaulė: kiaulaitė osv. Även A. Bezzenbergers tolkning är naturligtvis tveksam; särskilt problematisk är uppkomsten av r i stället för s⁴⁸.

Som vi kan se pågår processen där den gamla urindoir. benämningen på häst försvinner, en process som började för mycket länge sedan i de baltiska språken, ännu i dag i litauiskan, kan man säga. En liknande process ägde rum i många urindoir. språk: de gamla häst-

⁴¹ F. Specht, Der Ursprung der indogermanischen Deklination, p. 36.

⁴² E. Fraenkel, Et. Wb., p. 18–19; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 285; J. Pokorny, Et. Wb., p. 19.

⁴³ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 20; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 189.

⁴⁴ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 19; J. Pokorny, Et. Wb., p. 301.

⁴⁵ J. Endzelins, Latvijas PSR vietvārdi, I, 1, p. 45; J. Endzelin, ZfslPh, II, p. 119.

⁴⁶ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92, 305; Prūsų kalbos paminklai, p. 73.

⁴⁷ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 12, 34; K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 536; J. Endzelins, Senprūšu valoda, p. 145–146.

⁴⁸ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 88, 302; J. Endzelins, Senprūšu valoda, p. 144.

152

djurnamn trängdes undan av olika nybildningar eller lånord. I de slaviska språken finns, som nämnts, inte längre ett spår kvar av denna benämning. Inom den germanska språkgrenen har endast fornengelskan, fornisländskan och delvis gotiskan bevarat en sådan benämning. Här sprids: fornhögtyska (h)ros, tyska Roβ, engelska horse, fornisländska hross osv., vilka förknippas med indoeuropeiska *(s)ker- ”hoppa”⁴⁹; tyska Pferd < av medellatinets paraverēdus ”posthäst för tjänst på sidolinjer”⁵⁰; tyska Gaul, som ursprungligen oftast betecknade en dålig häst⁵¹. I grekiskan uppträder φάρας, φαρίον < arabiska fāris ”ryttare”⁵²; i latinet trängs ordet equus undan av caballus, som till en början betecknade en arbetshäst eller helt enkelt en dålig häst⁵³. I de indiska språken uppträder former av okänt ursprung: sanskrit ghoṭaḥ, ghoṭakah, pali ghoṭaka — ”dålig häst”, hindi ghoṛā ”häst”⁵⁴. Nya hästbenämningar har uppenbarligen oftast uppstått i samband med att djurets funktioner förändrats: dess användning för ridning, jordbruksarbete osv.

Vid sidan av det gamla indoeuropeiska *ek̑ua uppstod i de baltiska språken en ny hästbenämning som är särskild för just dessa språk – litauiska žirgas, lettiska zirgs, preussiska sirgis. Orden har något olika betydelse i de olika språken: litauiska žirgas betecknar en vacker, god häst, lettiska zirgs en häst i allmänhet, medan preussiska sirgis betyder ”hingst”. Betydelsen av ordet i lettiskan är den yngsta. Det händer ganska ofta att ett ord som i ett språk används med en viss poetisk klang i ett annat är en neutral artbeteckning, jfr armeniska ji ”häst” < och sanskrit hāya, som endast förekommer i Vedatexterna och har poetisk klang⁵⁵. Det är inte helt klart om det är det preussiska ordet, som bevarat den äldre betydelsen, eller det litauiska. I stort sett ligger dock de båda betydelserna nära varandra. Exempelvis används žirgas även i vissa litauiska dialekter (Dieveniškės, Trakai) i betydelsen ”hingst”⁵⁶. Den senare hästbenämningen slog sannolikt igenom i de baltiska språken vid den tid då de forntida baltiska stammarna började använda hästar i stor omfattning i krig. Detta antagande skulle kanske också kunna styrkas av den befintliga etymologin för denna baltiska hästbenämning. A. Leskynas⁵⁷, R. Trautmannas⁵⁸, H. Hirtas⁵⁹, V. Thomsenas⁶⁰ och K. Būga⁶¹ förbinder litauiska žirgas med litauiska žirgti, žėrgti; jfr även žirgis ”ett korsformat föl på taket”, žirgės, žirgiai ”en gaffelformad träställning att hänga och torka päls på; stänger för torkning av klöver och hö”. Den svaga punkten i denna etymologi är semantiken. Den ursprungliga betydelsen av litauiska žirgas osv. måste ha varit ”snabbspringande”, jfr litauiska žirgt, ett ljudhärmande ord för ett långt steg. Semantiska paralleller till denna baltiska hästbenämning är fornryska клюся ”föl”, fornpolska klusie ”häst”, tjeckiska klisna ”sto”: gotiska hlaupan ”springa”, tyska laufen, fornryska скокъ ”springhäst”, ryska скакун, polabiska skocáika ”hingst”: ryska скакать ”hoppa”⁶², och så

⁴⁹ F. Kluge, Et. Wb., p. 608; J. Pokorny, Et. Wb., p. 934.

⁵⁰ F. Kluge, Et. Wb., p. 542–543.

⁵¹ F. Kluge, Et. Wb., p. 236.

⁵² C. D. Buck, Dict., p. 168.

⁵³ A. Walde, Et. Wb., I, p. 125.

⁵⁴ M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 361–362.

⁵⁵ B. Порциг, Членение индоевропейской языковой области, p. 239.

⁵⁶ A. Lyberis, Kalbos kultūra, 7, p. 60.

⁵⁷ A. Leskien, Der Ablaut der Wurzelsilben im Litauischen, Leipzig, 1884, p. 358.

⁵⁸ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 427.

⁵⁹ H. Hirt, BB, 24, p. 259.

⁶⁰ V. Thomsen, Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk - lettiske) Sprog, p. 249.

⁶¹ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 260.

⁶² О. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 55–57; V. Machek, Et. sl., p. 205.

153

också det redan nämnda germanska hästnamnet – ty. Roß, eng. horse m.fl.: indoeur. *(s)ker- ”hoppa”.

J. Mikola förband lit. žirgas med lat. grex ”hjord, skara, flock”⁶³. Man har också försökt förbinda detta baltiska hästnamn med lit. žėrti och med arm. jar ”hästens man”⁶⁴. Alla dessa tre senare förslag förefaller dock mycket osannolika. Den allra första etymologin (žirgas: žergti) är mer acceptabel.

Det förefaller oss som om lit. žirgas, fornp. sirgis och lett. zirgs, med tanke på att deras ursprungliga betydelse också kan ha varit ”hingst”, vilket fornp. sirgis skulle tyda på, dessutom kunde tänkas sammanhänga med fornisl. graar ”okastrerad”, graðungr ”avelsoxe, tjur”, grieðung⁶⁵. Suffixet -ga- i den baltiska beteckningen för häst (resp. hingst) kan ha tillkommit efter adjektiv som *dveigas (: dveigys ”tvåårigt djur”), *treigas (: treigys ”treårigt djur”). Då skulle fornp. sirgis bara vara en nyhet i Elbingordlistan, i stället för det äldre *zirgas; jfr Elbingordlistans deywis, dumis, caymis, ragis, snaygis, wilkis m.fl., i stället för de substantiv på -as som man skulle vänta sig⁶⁶.

Förutom i Elbingordlistan (Sirgis Hengest, ord 430) förekommer ordet ganska ofta också i preussisk toponymi; jfr Sirgelawck (< sirgis + laucks ”fält, åker”), Sirgite, Sirgun, Czirgelawken⁶⁷.

Detta hästnamn förekommer ofta också i litauisk och lettisk toponymi⁶⁸. Det är möjligt att det finsk-ugriska tjurnamnet från Baltikum också har sitt ursprung i detta baltiska ord; jfr fins. härkä, est. härg m.fl.

Som vi har sett trängdes den gemensamma indoeuropeiska hästbeteckningen undan av en ny beteckning som var specifik för de baltiska språken. Vi har försökt sätta denna process i samband med förändringar i hästens användningsområden. I litauiskan gick processen ännu längre: där uppstod en beteckning som var unik för språket, arklys. Ordet uppstod när man började plöja jorden med hästar vid sidan av oxarna. Till en början torde arklys ha betecknat en sämre häst, som spändes för plogen och användes till plöjning, och det kan ha använts i uttrycket arklys žirgas; jfr dūonriekis peilis.

Ur ordet arti har också en annan, mindre vanlig litauisk hästbeteckning bildats: artùvas ”arbetshäst” (LKŽd., I, 261).

I lettiskan förekommer annars inte någon hästbeteckning med denna rot: orden ārkls, ārklis och diminutivformen ārkliņš används endast i betydelsen ”plog”. I texter på lettiska som A. B ecenberger har upptecknat finner vi dock formen ārkls, använd även i betydelsen ”häst”. I det här fallet kan det inte vara fråga om lån från litauiskan, eftersom det nämnda exemplet upptecknades i trakten kring Dundaga (i nordvästra Lettland, öster om Limbaži) (EM, I, 141). Troligen är detta ett misstag av A. B ecenberger.

De indoeuropeiska språken har ingen gemensam beteckning för en okastrerad hästhane. I olika språk har beteckningen bildats på högst olika sätt; jfr sp. caballo padre (ordagrant ”hästfar”), nygr. ἄλαγο βαρβάτο (ordagrant ”skäggig häst”; ursprungligen användes ett sådant epitet (skäggig) om en person som inte är eunuck, dvs. inte är

⁶³ J. Mikkola, AfslPh, 39, p. 14

⁶⁴ EM, IV, p. 727.

⁶⁵ J. Pokorny, Et. Wb., p. 441.

⁶⁶ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 32.

⁶⁷ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 157–158, 189, 233.

⁶⁸ Lietuvos TSR:s flod- och sjönamnsregister, p. 206; Lietuvos TSR:s administrativa-territoriella indelning, p. 1021; J. Endzelin, ZfSlPh, II, p. 119.

154

kastrerad, som får skägg⁶⁹, pol. stadnik ”hingst”: stado ”hjord”, serb. пастух ”hingst”, bulg. пастух: пастух ”herde”⁷⁰, ir. (ech-) cullach ”hingst”, breton. marc'h kallo'h (ordagrant ”med testiklar, okastrerad”)⁷¹.

Liksom de nyss nämnda keltiska benämningarna på hingst har också det baltiska namnet på hingst — det litauiska och lettiska — uppenbarligen uppkommit på samma semantiska sätt; jfr lit. eržilas, erzalas, erzēlas, eržilis, eržiokas (LKŽd., II, 835), ergis ”ung hingst” (LKŽd., II, 827), aržilas ”hingst” (LKŽd., I, 262), lett. ērzelis, diminutivformerna ērzelēns, ēržuks, ērzehuks (EM, I, 577; EH, I, 374), ēržuks (den korta e-vokalen och ordets geografiska utbredning tyder på att denna form lånats från litauiskan)⁷².

Den baltiska hingstbenämningen förbinds med av. arəzi ”Hodensack”, dualis ərəzi ”Hoden”, arm. orji-k ”Hoden”, orji ”okastrerad”, miorji ”μόνορχις”, gr. ὄρχις ”Hode”, alb. herdhe ”Hode”, jämför med ir. uirgge ”Hode, membrum virile”, nyir. uirghe⁷³.

Semantiskt stöds en sådan etymologisk tolkning av lit. eržilas också av ty. Bulle ”tjur, avelstjur”, fornisl. boli, eng. bull: gr. φαλλός ”penis”, fornir. ball⁷⁴.

K. Būga⁷⁵ förband, med stöd av en semantisk parallell, medelhögty. geil ”libidinosus”: geile ”Hode”, lit. eržilas och gr. ὄρχις ”Hode” med lit. arškūs ”vild, het, argsint; svår att umgås med, vred” (jfr arškūs drigantas, arškūs kumelys) (LKŽd., I, 254), aržūs ”vild, het; envis; liderlig” (jfr aržūs eržilas), aržlūs ”olydig, trotsig; vild” (LKŽd., I, 263).

I vissa litauiska och lettiska dialekter finner vi också en annan benämning på hingst som är gemensam för båda språken: lit. drigantas, drigōtas, dragantas (LKŽd., II, 427, 488, 489), lett. drigants (EM, I, 498). Vissa forskare (J. Zubatas, H. Petersson) betraktade ordet som ett inhemskt baltiskt ord⁷⁶. I själva verket är dess källa dock pol. drygant ”hingst” (ett ord av okänt ursprung som förekommer redan i polska språkminnesmärken från 1500-talet)⁷⁷. Det lettiska ordets geografiska utbredning tyder på att letterna kan ha fått ordet genom litauerna. Former som lit. dragañtas, lett. drigals ”oroligt barn, slagskämpe” uppkom i dessa språk under inflytande av andra ord⁷⁸.

I lettiska och litauiska finns också en annan hästbenämning av främmande ursprung, som i lettiskan även används i betydelsen ’hingst’ — lett. rumaks, rumāks ”ein Beschäler (Hengst)”, rumaks ”ein Pferd”, rumāks ”ein schwerfälliges Lastpferd”, rumāks ”ein dunkelgelbes od. bräunliches Pferd” (EM, III, 557; EH, II, 383), jfr även rumaks ”ein breitschulteriger Bursche”. Lit. rumōkas ”häst som går vid sidan (Handpferd)” förekommer i de östpreussiska litauiska ordböckerna och i ytterligare kontakter med polskan

⁶⁹ C. D. Buck, Dict., p. 81, 169.

⁷⁰ О. Н. Трубачев, Происхождение..., p. 60.

⁷¹ C. D. Buck, Dict., p. 162.

⁷² EH, I, p. 370.

⁷³ J. Pokorny, Et. Wb., p. 782; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 123; R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 71; K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 153; J. Zubatý, BB, 18, p. 259; J. Scheftelowitz, BB, 28, p. 299—313.

⁷⁴ F. Kluge, Et. Wb., p. 110.

⁷⁵ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 355; III, p. 780.

⁷⁶ J. Zubatý, BB, 17, p. 324; H. Petersson, Arische und armenische Studien, Lund, 1920, p. 79.

⁷⁷ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 151; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 105; A. Brückner, Sl. et., p. 99.

⁷⁸ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 105; EM, I, p. 498.

155

i dialekter som har språket. Källan till detta ord är pol. rumak ”häst, stridshäst, argamak”⁷⁹. Det polska rumak är i sin tur ett ord av turkisk-tatariskt ursprung⁸⁰. Detta hästnamn kan också ha kommit in i lettiskan via litauiskan.

Även lett. og’eris ”hingsten” (EH, II, 117) är av slaviskt ursprung; jfr pol. ogier. I de baltiska språken, åtminstone litauiska och lettiska, finns ett gemensamt hästnamn som med olika suffix används om såväl sto som hingst, jfr lit. kumėlė ”sto”, kumelys ”ung häst; hingst”, kumeliūkas ”hästföl” (LKŽd., VI, 866, 867, 868, 870), lett. kumelš ”hingst; vacker häst”, kumelis, kumelīce ”dräktigt sto”, kumeliņš ”föl” (EM, II, 311; EH, I, 673–4). I både litauiska och lettiska används dessa ord med en mängd olika suffix, som ger dem den ena eller andra betydelsenyansen.

Ursprunget till dessa ord är ännu ganska oklart. Bland språkvetare är J. Charpentiers etymologi den mest populära; där förbinds lit. kumelys och lett. kumelš med skr. kumarāḥ ”ung man”⁸¹. Denna etymologi har dock sina brister. För det första är redan härledningen av skr. kumarāḥ ur *kum-elō- tvivelaktig. För det andra ger inte heller sanskritordets betydelser tillräckligt stöd för en sådan jämförelse. Skr. kumarāḥ kan betyda ”barn”, ”pojke”, ”son”, ”prins”, jfr skr. kumārī ”flicka, dotter”. Sanskritordets grundbetydelse var, som M. Mayrhofer anger, sannolikt ”svag, ömtålig, kraftlös”, jfr ved. kumārā-deṣṇa ”som skänker förgängliga gåvor”⁸².

J. Pokorny⁸³, som kanske var den förste att vederlägga den nämnda etymologin av J. Charpentier, försökte förklara ursprunget till lit. kumėlė och dess besläktade ord på ett annat sätt. Enligt honom kan lit. kumėlė ursprungligen ha betytt ”kastrerad häst”; ordet skulle alltså vara en sekundär avledning av kumelys, för vilket en sådan semantik är fullt möjlig. J. Pokorny rekonstruerar vidare urformen *kom- för detta baltiska hästnamn och förbinder det med slav. ko-molъ ”hornlös”. I båda fallen skulle ordens ursprungliga betydelse vara ”stympad”. J. Pokorny vill också förbinda preuss. camnet ”häst” och lit. kamienas med dessa ord. Det förefaller oss som om J. Pokornys förklaring vore ganska övertygande ifall den ursprungliga baltiska ordformen hade varit *kumas. Faktum är att J. Pokorny också betraktar lit. kūmė ”sto” som grundform. Lit. kūmė är emellertid en retrograd bildning som uppkommit ur formen ku-mėlė, precis som barsas uppkom ur barsūko (jfr vitry. борсук < och turk. barsuk), gėgė ur gegūtės, osv.⁸⁴

Man försöker på olika sätt förbinda lit. kumėlė, kumelys med slav. komonь (jfr ryska КОМОНЬ ”häst”, tjeck. komoň ”häst”), konь (jfr ryska конь, pol. koń). Dessa ord liknar faktiskt varandra mycket till formen, och betydelserna sammanfaller helt. Deras släktskap går dock ännu inte att bevisa⁸⁵.

Också preuss. camnet ”häst” är ett mycket oklart ord. Det förekommer i S. Grunaus ordlista (41 ord), där de preussiska orden som bekant är särskilt förvanskade. El-

⁷⁹ A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, Weimar, 1877, p. 128; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 748.

⁸⁰ A. Brückner, Sl. et., p. 468.

⁸¹ J. Charpentier, KZ, 40, p. 435; IF, 25, p. 246.

⁸² M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 232–233.

⁸³ J. Pokorny, KZ, 56, p. 130–133.

⁸⁴ P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, s. 21–22; A. Augstkalns, StB., 4, s. 63–65.

⁸⁵ A. Brückner, Sl. et., p. 253–254; V. Machek, Et. Sl., p. 216; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 309; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 609, 618; E. Berneker, Et. Wb., p. 555; O. H. Трубачёв, Происхождение…, 50–52; EM, II, p. 311.

156

I Elbings ordlista, där så många som sju hästnamn av olika slag står uppräknade i följd, finns inget sådant namn. Att skrivningen camnet är misslyckad framgår också av ändelsen, som är främmande för de baltiska språken. Det preussiska camnet kan således i detta fall rättas på olika sätt och förbindas såväl med slav. komonъ som med lit. kumelys, även om preuss. camnet ändå mest påminner om slav. komonъ⁸⁶.

Frågan om ett annat hästnamn, som kanske också användes i alla tre baltiska språk, är mycket komplicerad: lit. kėve ”ett dåligt, magert djur; en vallack”, kie-vė ”ett dåligt sto”, kėvinas ”en dålig häst, en vallack”, kėvis, keivis (LKŽd., V, 496, 672, 677, 766)⁸⁷, lett. kėve ”sto”, kėve, kėva, diminutivformer: kėvele, kėve-lite, kėvene, kėvene, kėvens, kėvens, kėvėna, kėvenice, kėvine, kėvka, kėvelėns (EM, II, 377; EH, I, 700–1), preuss. kaywe ”sto” (ordlistan från Elbing, ord 433)⁸⁸. För det första är det klart att ordet inte är gemensamt för alla tre baltiska språk, eftersom ordets konsonantism i lettiskan visar att det är ett lånord hos letterna. För det andra är det mycket oklart om det preussiska namnet på sto verkligen är ett ord med samma rot som lit. kėvė och lett. kėve.

När man granskar de litauiska varianterna av detta namn faller rotens märkliga vokalism genast i ögonen: -ė-, -ie-, -ei-. Redan A. Bezzenberger förband, när han förklarade ursprunget till preuss. kaywe, det preussiska ordet med den hypotetiska litauiska ordformen *kievė⁸⁹. R. Trautmann upprepar också A. Bezzenbergers uppfattning⁹⁰. I ett brev till J. Endzelīns den 13 maj 1910 skriver K. Būga, när han talar om R. Trautmanns verk, bland annat: ”sūdilt. *kėve XII, 142 är ett verk av livlig fantasi”⁹¹. Som vi ser finns den form som A. Bezzenberger en gång föreställde sig numera i ”Litauiska språkets ordbok”. Vi anser emellertid att K. Būga hade rätt när han hävdade att en sådan form är ett fantasifoster. Former med -ie- har belagts på platser i Litauen där ė > ie (Ignalina, Vidiškės), eller i närheten (Daugėliškis), där ordet kievė vid sidan av dėdė eller tėvas kan förekomma som ett sporadiskt fenomen från en angränsande dialekt. Formen keivis är sannolikt inte heller autentisk, eftersom den bara har belagts en gång i trakten kring Klaipėda, kanske i stället för ett kėvis som inte uppfattades tydligt. Här skulle det visserligen också kunna röra sig om en sporadisk övergång från ė till ei, sådan som ibland förekommer i den kuriska näset-fiskarnas tal och i liviska lettiska dialekter⁹². Den mest tillförlitliga litauiska formen av detta namn är alltså kėvė (med rotvokalen ė).

På senare tid har många språkforskare, närmare bestämt oftast forskare som studerar relationerna mellan finska och baltiska språk, ansett att letterna har lånat ordet från liviska, jfr liv. kėv ”sto”, och att litauerna i sin tur har lånat det från letterna och ändrat dess betydelse⁹³. J. Endze-

⁸⁶ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 189; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 352.

⁸⁷ A. Lyberis, Kalbos kultūra, 7, p. 60–61.

⁸⁸ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 88.

⁸⁹ A. Bezzenberger, BB, 23, p. 318; 27, p. 168.

⁹⁰ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. XII, 142, 351.

⁹¹ K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 820.

⁹² J. Gerullis ir Chr. Stang’as, Lietuvių žvejų tarmė prūsuose, Kaunas, 1933, p. 5–6; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 75; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 138–139; M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīga, 1964, p. 150–166.

⁹³ V. Thomsen, Samlede Afhandlinger, IV, Köbenhavn, 1931, p. XI; I. H. Toivonen, Finnisch-ugrische Forschungen, 20, p. 144; J. Mikkola, Izglītības Ministrijas Mēnešraksts, 1930, 2, p. 443.

157

lynas⁹⁴, tidigare ansåg lat. kēve vara en litauism (...wohl aus li. kēve „кляча“⁹⁵. Även D. Zemzarė⁹⁶ betraktar lat. kēve som en litauism. När man bedömer ursprunget till lit. kēve och lett. kēve förefaller ursprunget till de preussiska formerna kaywe spela en mycket viktig roll. Om letterna fått sitt ord från livländarna och litauerna från letterna, skulle vi inte kunna tala om något samband mellan preussiska kaywe och de nämnda litauiska och lettiska orden, eftersom det är mycket svårt att föreställa sig en sådan process kronologiskt sett; dessutom är det över huvud taget inte typiskt för balterna att låna jordbruks- eller boskapsterminologi från de finska folken i Baltikum – den motsatta processen är mycket vanligare.

Att denna hästbeteckning inte är ett lån från livländskan skulle också kunna framgå av det faktum att lit. kēvē, som det förefaller oss, har en mycket trovärdig etymologi. E. Fraenkel förbinder detta ord med preuss. keuto ’hud’, lit. kēvalas m.m.⁹⁷ Till E. Fraenkels etymologi kan man finna olika semantiska paralleller i många språk, jfr lit. skūrā ’dåligt sto, dålig häst’, skūrinis ’dålig häst’: lit. skūrā ’hud’ (< baltr. скупа), lit. lūpena ’dålig häst’: lit. lūpti, lett. ādnieks ’dålig häst’: lett. āda ’hud’, ryska одёр ’dålig, lat häst’: ryska драть ’flå, beröva huden’, tyska Schindmähre ’dålig häst’: tyska schinden ’flå, beröva huden’⁹⁸.

Preuss. kaywe förband, som vi nämnt, A. Bezzenberger och R. Trautmann med lit. *kiēvē. Preuss. kaywe kan emellertid rentav härstamma från litauiska kēvē. Vokalismen i det preussiska ordets rot bör kanske betraktas som ett enkelt avskrivnings- eller skrivfel i stället för *kiewye eller *keywe, jfr Elbingordlistans Plēynis (ord nr 38): lit. plėnys, pleynis (ord nr 75): lit. plėnis, plėvė. I Elbingordlistans stavning verkar -y- ibland ha kunnat beteckna längden på den föregående vokalen⁹⁹. Slutligen kan detta -y- ha uppkommit vid avskriften genom påverkan från de närliggande namnen Sweykis, Arwaykis.

J. Endzelīns tvivlar uppenbarligen med goda skäl på A. Bezzenbergers förbindelse mellan preuss. kaywe och lit. kaimenē ’hjord’, eftersom kaimenē inte betyder ’en grupp hästar’ utan i allmänhet ’bygdens boskap’. J. Endzelīns försök att rätta preuss. kaywe till *kanwe och förbinda det med slav. konb ’häst’, med antagandet att -vė är samma slags ändelse som i det litauiska ordet kārvė, är emellertid mycket föga övertygande. Strängt taget hävdar J. Endzelīns inte heller detta kategoriskt (Varbūt...)¹⁰⁰.

Därför är kanske den mest trovärdiga hypotesen att kēvē först uppstod på litauisk mark i betydelsen ’dåligt sto’, och att betydelsen ’sto’ sedan överfördes från litauiskan till preussiskan och lettiskan.

I lettiskan förekommer ganska egendomliga former av den nämnda hästbeteckningen: kāvē ’häst’ (Vecaucē), kāvele ’benämning på häst eller sto med nedsättande bibetydelse’ (Lubana, Meiranai, Cesvaine, EH, I, 575). Diftongen -ai- i dessa ord bör snarare förklaras som uppkommen genom substitution, eftersom lettiska ord efter -k- vanligtvis inte har främre vokaler.

I de baltiska språken finns mycket många olika beteckningar för häst, oftast sådana som är karakteristiska endast för enskilda språk i denna grupp. Beteckningarna anger vanligen någon egenskap hos hästen och har en nedsättande eller smekande betydelsenyans.

⁹⁴ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 187.

⁹⁵ EM, II, s. 377.

⁹⁶ D. Zemzare, Latviešu vārdnīcas, Rīgā, 1961, p. 45.

⁹⁷ E. Fraenkel, Et. Wb., s. 248.

⁹⁸ O. H. Трубачев, Происхождение..., s. 58; M. Vasmer, Et. Wb., II, s. 254.

⁹⁹ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 26; FBR, XII, s. 148; XV, s. 101.

¹⁰⁰ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 187.

158

Lit. kūinas ”en dålig, mager, svag häst; ett ök” förekommer redan i K. Širvydas ordbok (i den tredje upplagan från 1642):

Szk apá Caballus tardus Kuynas Szkapi Caballinus Kuyniβkas Szkapinė (Caballinus caro. Hästkött) kuy nėna. (Dict., 436).

I vissa litauiska dialekter används ordet kūinas som adjektiv i betydelsen ”hornlös” (jfr kūinas veršis, kuinà kárvė, Daugelìškis, Tverečius). Ordet kūinas ”dålig häst” används inte där; i stället används kėvė. K. Būga urskiljer ett liknande fall där ett substantiv övergår till att bli adjektiv även i lit. taūras, taurùs ”hederlig, god, lämplig”: taūras ”uroxe (Bos primigenius)”¹⁰¹. I litauiskan är ett sådant namn på en dålig häst mycket spritt: det används i standardspråket och förekommer i en stor del av dialekterna. De övriga baltiska språken känner det dock inte. Förutom kuinas förekommer även en variant av ordet, kūlnas (LKŽd., VI, 844), liksom škūina (Kapsukas, Tirkšliai). Ordet kūinas bör sannolikt förknippas med andra baltiska hästbeteckningar som påminner mycket om detta ord.

Det gäller lit. kūika ”mager, eländig märr, ett ök, kuinas”, kuikas, kūikė, kūikė (LKŽd., VI, 779), lett. kūika ”dålig häst” (EM, II, 300). Till dessa beteckningar bör man förmodligen också hänföra pr. paustocaican < pausto ”vild” + caican ”häst” (ord 654 i Elbingordlistan)¹⁰², lett. kaikaris ”kuinas, dålig häst” (EM, II, 132), lit. kaikaras ”mycket lång person; latmask”, jfr även lit. kaikaruoti ”förgås, dö bort” (LKŽd., V, 48). E. Fraenkel för vidare samman dessa ord med skr. kekarah ”skelögd”, lat. caecus ”blind”, ir. caech ”enögd”, got. haihs ”enögd”¹⁰³. Han förklarar uppkomsten av rotens -ui- i de litauiska orden kūinas, kūika med dessa ords negativa betydelsenyans. Sammantaget är denna etymologi förenad med betydande tvivel. Det förefaller oss som om de baltiska orden kan ha uppkommit på ett helt annat sätt: de bör kanske förknippas med lit. keipti ”bli sämre, försvagas, magra”, kaipti ”försvinna, försvagas; svimma”. M. Mayrhofer betvivlar starkt att även skr. kekarah, vid sidan av kedara-, teraka- som används i samma betydelse, kan förknippas med lat. caecus osv.¹⁰⁴

Lit. škūika ”dålig häst” bör också förknippas med kūika. Initialt š-, liksom i ordet škūina, kan ha uppkommit genom kontamination med škapà eller något annat ord, eller helt enkelt ha lagts till som en särskild förstärkning av uttrycket (jfr kabálda: škabálda ”någon som går haltande”, kūnka: škūnka ”en uttorkad person eller ett uttorkat djur”)¹⁰⁵. Till samma grupp hör även lit. kūika, škūika.

Många beteckningar för dåliga hästar har uppkommit i litauiskan genom samma semantiska utveckling: de har bildats av ord som betyder ”ta slut, dö, gå under” eller helt enkelt ”kroppen efter ett dött djur”. Dessa beteckningar används vanligen inte bara om hästar utan också om andra gamla och dåliga husdjur. Av detta ursprung är:

Lit. baigėna, baigliena, baigšėna, jfr lit. baigtis ”gå under, dö”.

¹⁰¹ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 297; II, p. 318, 635; A. Сабаляускас, Проблемы индоевропейского языкознания, Москва, 1964, p. 63.

¹⁰² R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 91, 391; Prūsų kalbos paminklai, p. 72.

¹⁰³ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 202.

¹⁰⁴ M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 264.

¹⁰⁵ Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 191–192.

159

Lit. diẽngalis, dienagalỹs, dienãgalis (LKŽd., II. 346, 347), jämför lit. < liet. dienà + gãlas, jfr lett. diengalis ”en varelse som utmärker sig genom seg uthållighet” (EM, I, 483).

Lit. dvasnà, dveskà, dvėšlyna, dvėšena, núodvasa (LKŽd., II, 672, 679, 680), jfr lit. dvėsti ”dö”, dvasnà ”kroppen av ett självdött djur”, dvėšena.

Lit. gaišena, gaištaras, gaištara, núogaiša (LKŽd., III, 37–8, 41), jfr lit. gaišti ”gå under”, gaišena ”kroppen av ett självdött djur”.

Lit. maità, jfr lit. maità ”kroppen av ett självdött djur”.

Lit. padlà, jfr lit. padlà ”kadaver” < pol. padło.

Lit. pùolena, jfr lit. pùlti ”gå under”, pùolena ”kroppen av ett självdött djur”.

Lit. spróg ena, núosproga, jfr lit. sprógti ”dö, gå under”.

Lit. stipena, jfr lit. stipti, stipena ”kroppen av ett självdött djur”.

På liknande sätt uppkom också en annan grupp litauiska benämningar på dåliga hästar:

Lit. kuìbena, kùiba (LKŽd., VI, 778), jfr lit. kuibina ”skodon tillverkade av hovar; näverskor”, lett. < lat. kuìba, kuìbena ”skinn avflått från ett djurs ben; skodon tillverkade av sådant skinn”, jfr est. koib ”ben”¹⁰⁶.

Lit. lùpena, lupsnà, lupynà, lùpeta, lupýnė, lùpkė, jfr lit. lùpti ”flå, flå av huden”, lùpena ”bark som flås av, avskalad bit”.

Lit. skùrdà, skùrinis, jfr lit. skùrà ”skinn” < vitryss. скупа.

Till samma semantiska grupp hör:

Lett. âdiniẽks, âdnieks, âdenis, âdeniẽks, âdenica, âdminis (EM, I, 236; EH, I, 192), jfr lett. âda, lit. óda.

Lit. kalabãnas (LKŽd., V, 100), jfr lit. kalabãnas ”gammal skröplig häst”.

Lit. kaplỹs (LKŽd., V, 238), jfr lit. kaplỹs.

Lit. kybelka ”ett skröpligt djur med ostadiga ben (vanligen en häst)” (LKŽd., V, 720), jfr lit. kìbelkos ”skämts. ben”.

Lit. kluknà (LKŽd., VI, 165), jfr klukšėti ”kvacka”, kluknoti ”dricka genom att klunka”.

Lit. klùmpis (LKŽd., VI, 171), jfr lit. klùmpis ”en slapp eller försumlig person”.

Lit. kramùkas ”en mycket liten, långsam häst” (LKŽd., VI, 418), jfr lit. kramas ”en utsliten, slö person”, kramùila ”någon som är liten och inte har vuxit till sig”.

Lit. kriklà ”mager häst” (LKŽd., VI, 580), jfr krikti ”bli ostadig”.

Lit. kriòkas ”en stor, oduglig och klumpig person eller häst”, kriókis (LKŽd., VI, 602, 603), jfr lit. kriòkti.

Lit. kùlčius ”lat häst”, kùltena ”en häst som drivits hårt, en ök” (LKŽd., VI, 821, 850), jfr lit. kùlti ”slå, piska”.

Lit. lapatkis (LKŽd., VII, 142), jfr lit. lapatúoti ”gå tungt och klumpigt”, lapatókas ”en försumlig person”, lapònas, lapnòtis ”någon som släpar fötterna (om en häst)”.

Lit. lòbeda, lòbena (LKŽd., VII, 637), bör kanske föras samman med lit. lėbeda ”en slapp, klumpig tölp”.

Lit. susnà, jfr lit. sùsti ”torka”.

Lit. klėperis (LKŽd., VI, 50) < ty. Klepper.

Lit. krãgas (LKŽd., VI, 395), krãkas, strėkas, škrãkas kan ha lånats från tyska eller lettiska, jfr ty. dial. Kracke, Kragge¹⁰⁷, lett. krãģis, skrãģis.

¹⁰⁶ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, s. 296; EM, II, s. 300.

¹⁰⁷ F. Frischbier, Preussisches Wörterbuch, I, s. 416.

160

De nämnda exemplen från litauiskan förekommer i Klaipėdaområdet. Letterna har också lånat sådana benämningar på en dålig häst från tyskan.

Lit. lušokas <pol. łoszak (LKŽd., VII, 712).

Lit. škapà <pol. szkapa. Sannolikt är även lit. škabàrda av samma ursprung.

I de lettiska dialekterna finner vi ett ovanligt stort antal benämningar på en ”dålig häst” med olika ursprung:

Lett. ābideris ”en mager häst”, jfr lett. ābideris, ārd̄bilis ”ett gaffelformat verktyg med vilket man skjuter isär torkstängerna” (ārds + bīdīt) (EH, I, 191; EM, I, 241).

Lett. begis ”en gammal häst” (EH, I, 211). Ursprunget är oklart.

Lat. bèmbelis ”en stel, lat häst” (EM, I, 278, 279; EH, I, 212), jfr lett. bèmbelis ”ett skällsord”, bemberis ”ett knotigt träd”, lit. bembys, bamblys.

Lett. bestis ”en gammal häst”, beškis ”en häst” (EM, I, 281). J. Endzelīns är benägen att härleda ordet från slav. bestija.

Lett. blànkāns ”en trög häst” (EH, I, 226) bör kanske förbindas med lett. blenkt ”gapa, glo”.

Lett. cōbikis ”en utsliten märr” (EH, I, 279), jfr lett. cōbliņš ”en långsam person”.

Lett. cā pāns ”en gammal, skröplig häst”, cāpis ”en trög häst” (EM, I, 408; EH, I, 285), jfr lett. cāpāt ”gå långsamt”, cā pūlis ”någon som går långsamt”.

Lett. cāpris ”en gammal, dålig häst”, jfr lett. cāprs ”dålig, eländig” (EM, I, 404).

Lett. cēmbris ”en gammal, dålig häst” (EM, I, 409). J. Endzelīns är benägen att förbinda ordet med kuriskt *cembris, jfr lit. kēmbras ”mager, utmärglad”.

Lett. drēberis ”en stor, mager häst; en snabb, temperamentsfull häst” (EM, I, 497; EH, I, 333). J. Endzelīns är benägen att härleda ordet från ty. Traber ”löpare; häst med god trav”.

Lett. kačāps ”en mager häst” (EH, I, 572) har sannolikt bildats av en etnonym med nedsättande klang.

Lett. kāibala ”dålig märr” (EH, I, 573) är sannolikt ombildat från ry. кобыла.

Lett. kaīkaris ”ett slags häst; ett uselt ök” (EM, II, 132), jfr lett. kaīkaris ”en trasig stackare, en fattiglapp”, lit. kaīkaras ”en mycket lång person; en latmask, en luffare”.

Lett. kaņa ”en häst” (EH, I, 585) vill J. Endzelīns härleda från ryska конь. Lett. kanēris ”ett uselt ök” (EH, I, 584), jfr lett. kaneris ”en hare”, kan möjligen ibland också vara en ombildning av ryska конь.

Lett. kankans ”en dålig häst”, kankāns ”en stor, mager häst” (EM, II, 155, 156), jfr lett. kankāt ”gå med stora, trötta steg, trava”, lett. kankāns ”något stort, tungt, mjukt”.

Lett. kārkis ”en gammal häst”, kākis (EM, II, 197), bör kanske sättas i samband med lett. kārkis ”kroken”, kākis.

Lett. kāsis ”ett uselt ök” (EH, I, 606) vill J. Endzelīns sätta i samband med lett. kāsis ”kroken”. Vår förklaring av ursprunget till lett. kārkis skulle också tala för ett sådant samband.

Lett. keņcītis ”en dålig häst” (EM, II, 365), jfr lett. keņcis ”en slarver, en drönare”.

11. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

161

Lett. klām̄pa ”ett uselt ök, en gammal, stel häst, en halt häst”, klam-pis ”en gammal häst” (EM, II, 212; EH, I, 609) bör sannolikt sättas i samband med lett. klām-pât ”gå tungt och klumpigt”.

Lett. klams ”en gammal, mager, svag häst” (EM, II, 212) vill J. Endzelīns sätta i samband med lit. klėmnas ”svag”. Vi menar dock att det vore rimligare att härleda lett. klams från ryska хлам ”skräp, bråte”.

Lett. klām̄za ”en gammal, utmärglad häst, ett uselt ök” (EM, II, 212; EH, I, 610), jfr lett. klamz̄a, klamza ”någon som går med tunga steg”, lett. klām-zāt ”gå tungt och klumpigt”.

Lett. klanḡis ”en stor, utmärglad häst”, kleņḡis ”ett uselt ök” (EM, II, 214, 223) satte J. Endzelīns i samband med lett. kleņḡis ”en dagdrivare, odugling”.

Lett. klaūga ”ett uselt ök” (EH, I, 611), jfr lett. klaūḡis ”en träbit; en storpratare”.

Lett. knadz̄is ”en gammal häst”, knadze ”ett gammalt sto”, jfr lett. knaḡis ”en krok eller en påle” < tyska Knagge (EM, II, 241; EH, I, 626).

Ursprunget till lett. kōksis ”ett uselt ök” (EH, I, 640) är oklart. Kanske bör det sättas i samband med lett. kuksis ”en rödbrun, gul häst” eller kuksīt ”gå långsamt”.

Lett. krabiņš ”en gammal, utmärglad häst” (EM, II, 255) bör kanske sättas i samband med lett. krabiķis ”en grenig påle nedstucken i jorden, på vilken man torkar säd på åkern”, krabināt ”krypa, ta sig fram”.

Lett. kraḡis ”det usla öket”, krāḡis, skrāḡis ”en gammal häst”, krak̄is ”en dålig, svag häst” har lånats från tyska Kracke, Kragge (EM, II, 255, 256, 265).

Lett. krampis ”en gammal, mager häst” (EM, II, 258; EH, I, 641) bör sannolikt sättas i samband med lett. krāmpis ”låskroken”.

Lett. krapants ”en svag, mager häst” vill J. Endzelīns förknippa med lit. krapinėti ”gå mödosamt” (EM, II, 260).

Lett. krapš̄kis ”en gammal, mager häst”, krapšis (EM, II, 260; EH, I, 642), jfr lett. krapis ”ett skällsord”.

Lett. krepsis ”ett utslitet ök” (EH, I, 649), jfr lett. krepecēt ”hosta tyst”, krepecī ”upphostat slem”.

Lett. krimpa ”en mager häst” (EM, II, 279), jfr lett. krimpāns ”ett gråtande litet barn”, krimpa ”som skällsord för en mager person”.

Lett. kroksis ”ett utslitet ök” (EH, I, 658), kanske bör det förknippas med lett. kruķis ”kryckan, ugnsgaffeln”, krukite ”skällsord för en liten flicka”.

Lett. lamāks ”en tjock, trög häst” (EM, II, 530), jfr lett. lamaka ”en människa som inte håller kroppen stram, en klumpeduns”, lamāns ”en stor, klumpig, glupsk människa eller hund”.

Lett. limaks ”en lat häst” (EH, I, 742), kanske bör det förknippas med den föregående benämningen.

Lett. mitenis ”en häst som erhållits i byte; det utslitna öket”, mietenis ”det utslitna öket” förknippar J. Endzelīns med lett. mīt ”byta”, jfr mitala ”namn på en dålig ko eller ett sto” (EM, II, 649, 656).

Lett. naina, naine ”en mager, utjagad häst” (EM, II, 690) bör kanske förknippas med lett. naine ”änkan” < est. naene ”kvinna”?, jfr tā tāda naine vien ir (om en

162

…ner weiblichen Person, EH, II, 3). Av ett nedsättande namn på en kvinna kan också ett namn på ett djur ha uppstått.

Lat. nátmene „die Schindmähre“, nátanais zirgs „die Schindmähre“, nátenis „ein schwaches, weisses Pferd“, nátną ķēve „eine schwächliche Stute“, nàtns zirgs „ein weisses und schwaches Pferd“ (EM, II, 702), jfr lat. nàtns „die Leinwand“, vars ursprungliga betydelse var „av nässlor“: nàtre „nässla“. Beträffande betydelsen hos ordet nàtns „dålig“, jfr kàrklu vācietis „spottende Benennung für einer Deutsch­tuer, dem es doch nicht gelingt“.

Lat. stīvnica „ein steifes Pferd“, stīvuicis (EM, III, 1077), jfr lat. stīvs „steif, starr“ < medellågty. Žem. stīf.

Lat. storaks „ein träger Mensch od. ein solches Pferd“, storags (EM, III, 1080; EH, II, 584), jfr lat. storcka „Schimpfname für ein weibliches Lebewesen“, storgaks „ein Dicker, Unbeholfener“.

Lat. svanaris (?) „ein abgemagertes Pferd“, zvanārs „ein altes, schwaches, mageres Pferd“ (EM, III, 1143; IV, 765; EH, II, 814), jfr lat. zvanārs „alte, schlechte, hässliche Uhr“ < rus. звонарь „Glöckner; Schwätzer“.

Lat. testis „ein faules Pferd“, jfr lat. test „keuchen“ (EM, IV, 168).

Lat. tūcis „ein faules Pferd“ (EM, IV, 278), kanske bör det förbindas med lat. tūkat „stossen, kneten, stopfen“.

I lettiska dialekter finner vi många andra hästbenämningar, oftast knutna till någon egenskap hos detta djur:

Lat. aīcis „das Pferd (scherzhafte Bezeichnung)“ (EM, I, 12), kanske bör det förbindas med lat. āita, aīča „Schaf“.

Lat. auzainis „Pferd“, àusainis (EM, I, 231; EH, I, 188, 189), jfr lat. auzas „Hafer“.

Lat. brīēdis „ein elenhaariges Pferd“ (EM, I, 337; EH, I, 243), jfr lat. brīēdis „das Elen“.

Lat. ēbelis „ein stolzes Pferd“, ēberis „Schimpfwort für ein altes Pferd“, ēberis „ein gutes Pferd; ein flinkes Pferd von kleinem Wuchs“ (EM, I, 572; EH, I, 371) bör kanske ibland förbindas med ty. Eber „kuilys“.

Lat. gàisuonis „ein wildes, unbändiges Pferd“ (EH, I, 378), jfr lat. gàisuonis „einWindbeutel; ein unruhiger Mensch“, lat. gàiss „die Luft“.

Lat. rēceknis „ein heftig wiehernder Hengst“, jfr rēkt „brüllen, heulen“ (EM, III, 517).

Lat. spārdauniece „eine Stute, die auszuschlagen liebt“, spārdainice (EM, III, 986), jfr lat. spārdities „um sich schlagen“.

Lat. sperška „eine ausschlagende Stute“ (EH, II, 548), jfr lat. spèrt „ausschlagen“.

Lett. stakņa ”en häst som stannar då och då när den drar ett lass” (EM, III, 1041), jfr lett. staknīt ”stanna”.

Lett. svipastis ”en häst som slår med svansen omkring sig”, jfr lett. svàipīt ”piska” + aste ”svansen” (EM, III, 1160).

Lett. tīza ”ett sto som haltar och inte kommer framåt” (EM, IV, 199), jfr lett. tizāt ”halta, linka”.

Lett. tramdis ”en skygg häst”, tramīkis (EM, IV, 221), jfr lett. tramīgs ”skygg, vild”.

11*

163

Lett. žiblis ”en häst med ett öga” anser J. Endzelynas vara besläktat med lett. žibt ”flimra, bli bländad” (EM, IV, 808).

Lett. žlanga ”en häst som dricker mycket vatten” (EM, IV, 815), jfr lett. žlāngāt ”dricka länge, långsamt och mycket (sagt om människor och hästar)”.

Lett. žuklis ”en snabb häst”, jfr lett. žukls ”snabb, flink” (EM, IV, 829).

Även vissa litauiska hästbeteckningar är knutna till särskilda egenskaper hos hästen:

Lit. bėgūnas ”en häst med lätt trav”, bėguonėlis (LKŽd., I, 597), jfr lit. bėgti.

Lit. bišius ”en liten häst”, biškinas ”en medelstor, inte grov häst”, bišė ”ett dåligt sto” (LKŽd., I, 700), jfr lit. biškenti ”springa med små steg”; ordet kan ha ljudhärmande ursprung, jfr bišku ”ljudhärmande ord för att kalla på en tjur”.

Lit. gyvėntuvas ”en arbetshäst” (LKŽd., III, 379), jfr lit. gyvėnti.

Lit. karčiūkas ”en häst med vacker man” (LKŽd., V, 270), jfr lit. karčiai.

Lit. ristūnas ”en häst med lätt trav”, ristininkas, ristokas (A. Lyberis, 60)¹⁰⁸, jfr lit. risčia.

Lit. šarūnas ”en välutfodrad, utmärkt häst” (A. Lyberis, 61) bör sannolikt förknippas med lit. šorai ”ögonlappar fästa vid betslet, som hindrar hästar från att se åt sidorna”.

Lit. vežmininkas ”en stark häst som lämpar sig för att dra en vagn” (A. Lyberis, 61), jfr lit. vežimas.

Lit. žvignis ”en välutfodrad häst avsedd för färd på visit” (A. Lyberis, 61), jfr lit. žvygauti ”gnägga oavbrutet”(?).

Lit. kunteris ”en liten men stark häst” (LKŽd., VI, 903) är ett lån från tyskan, jfr ty. Kunter.

Lit. rišokas ”en häst med lätt trav”, en slavism, jfr ry. рысак (A. Lyberis, 60).

Lit. staininis ”en väl utfodrad häst avsedd för besök hos vänner”, en slavism, jfr pol. stajenny (A. Lyberis, 61).

Både i litauiskan och i lettiskan kan man urskilja en grupp hästbenämningar som främst är karakteristiska för barns språk. Dessa benämningar är oftast ljudhärmande till sitt ursprung.

Lit. ygagas ”häst (i barns språk)”, vyčiukas ”föl” (LKŽd., IV, 7, 20), jfr lit. ygaga ”interj. för att återge ljudet av en häst som gnäggar”.

Lit. kažis ”föl”, kožė ”sto (i barns språk)”, kožis ”häst, föl (i barns språk)”, kožius, kužė ”häst (i barns språk)”, kužia, kužis kužius, kužis, kužius (LKŽd., V, 464; VI, 392, 1017, 1018, 1021, 1022), jfr lit. interj. (när man ropar på en häst) kuš, kuzi, kuzia, kuziu, kūž, kužiu m.fl.

Lit. kirkilas ”hingst” (LKŽd., V, 836), jfr lit. kirkėti.

Lett. cigiņš, ciga, cigus ”fölet, hästen”, cigulis ”fölet”, ciga (EM, I, 379; EH, I, 269, 290), jfr lett. ciga, cig ”lockrop på föl, på hästar”.

Lett. kose ”smeknamn för ett sto”, košiņš ”hästen, lilla hästen (vanligen i barns språk)”, koša, košiņa košis, košelis, kuziņa ”en ung häst, en häst över huvud taget i barns språk”, kuze ”ett föl”, kuzlis, kuža ”hästen, ett litet föl”, kužiņa ”ömsint tilltalsord för en häst” (EM, II, 255, 331; EH, I, 639, 681), jfr lett. kuz, kuze, kužu ”ett lockrop på hästar”.

¹⁰⁸ A. Lyberis, Kalbos kultūra, 7, p. 59–63.

164

Lat. sugulis ”ett litet föl”, sūgulis, suka ”fölet (på barnspråk)”, sukulis ”ett litet föl”, sukulinš, sukuls, suksis ”en häst som inte längre kan gå ordentligt”, sukulis ”en inte särskilt stark häst”, sūka ”en ung, vacker häst eller ett föl” (EM, III, 1117, 1118; IV, 105; EH, II, 600, 601, 607, 657), jfr lett. suk, suku, šuk, šuku ”interjektion, lockrop på ett föl”.

Lat. tprūta ”hästen (på barnspråk)”, tprūtina, tprūte (EM, IV, 217), jfr lett. tprū ”interjektion som används för att få hästar att stanna”.

I litauiska och lettiska finns det ganska många hästnamn som har samband med djurets färg (i såväl litauiska som lettiska finner vi många färgbeteckningar som används endast om hästar):

Lit. báltis, baltōkas, baltàsis, baltēlis, balckis, baltĕus, balt(a)marģis, balt(a)-keršis, baltplėšnis, balt(a)galvis, balt(a)kāklis, balt(a)kāktis, balt(a)karītis, balt(a)kōjis, baltas mārgis, balt(a)prūšnis, balt(a)smūkis, balt(a)uodēgis, baltas lėpsnis (LKŽd., I, 498–504; A. Lyberis, 62), jfr lit. báltas.

Lit. beliōkas ”en skimmel” (LKŽd., I, 604), ett slaviskt lånord, jfr ryska беляк.

Lit. bēris, bēris, bērasis, bērōkas, bēriōkas, bēriōte, bēriņas, bēriūkas, bēriūkas, bērelis, bēriūnelis, bēruōlis, bērvalelė, bērširvis (LKŽd., I, 625, 632; A. Lyberis, 62), jfr lit. bēras, bēras.

Lit. blēzis, blēšis, blisis ”häst med en vit strimma över pannan; bläs” <ty. Blässe (LKŽd., I, 737, 752; A. Lyberis, 62).

Lit. briedplaukis ”älgfärgad, brunskimlig” <lit. briedis + plaukas (LKŽd., I, 853; A. Lyberis, 63).

Lit. brišis, jfr lit. brišas ”blekgul; mörkt rödaktig, älgfärgad” (LKŽd., I, 867; A. Lyberis, 62—3).

Lit. brūnis, brūnas(is) (LKŽd., I, 894), jfr lit. brūnas ”svartbrun, brunaktig”, brūnas <ty. lågty. brūn¹⁰⁹.

Lit. bulānas ”en häst med ljusgul päls; en gul häst” <rys. буланый ”gulbrun, rödbrun (om häst)” (LKŽd., I, 939; A. Lyberis, 63).

Lit. cinākis ”häst med vita, skelande ögon” (LKŽd., II, 20) < cinas ”tenn” (<ty. Zinn) + akis.

Lit. čėkis (LKŽd., II, 41; A. Lyberis, 62), jfr lit. čėkas ”fläckig” <ty. Scheck¹¹⁰.

Lit. darāšis, darāšius, derēšis, derēšius, jfr lit. darāšas, derēšas ”gulbrun (rödbrun) med vita hår (om häst), mörkbrun” <pol. deresz <ung. deres (LKŽd., II, 183, 277; A. Lyberis, 62; K. Bartkus, 382¹¹¹).

Lit. gelsvis, gelsvōkas, gelsvāis, geltis, geltēlis, geltāisis (LKŽd., III, 220, 221, 223; A. Lyberis, 63), jfr lit. gelsvas, geltas.

Lit. gnēdis ”en brun häst” (LKŽd., III, 458), jfr lit. gniedas ”brun” <rys. гнедой.

Lit. jūōdis, jūōckis, juodōkas, juodāsis, juodūkas, juōdberis, juodbrūnis, juodmārgis, juōdširmis, juōdširvis, juōdžerkštis, juōdplėšnis, juod(a)galvis, juod(a)kāklis, juod(a)karītis, juod(a)kōjis, juod(a)prūšnis, juod(a)smūkis, juod(a)uodēgis (LKŽd., IV, 398, 400–10; A. Lyberis, 62), jfr lit. juōdas.

¹⁰⁹ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 60.

¹¹⁰ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 72.

¹¹¹ K. Bartkus, Litteratur och språk, VI, s. 371–393.

165

Lit. kaštānas, kaštānis, kaštōnas, kaštōnis (LKŽd., V, 401, 403; A. Lyberis, 62), jfr lit. kaštānas ”brunhårig”, kaštōnas, kaštānas ”ett sådant träd och dess frukt”, kaštānas < pol. kasztan.

Lit. kéršis (LKŽd., V, 624), jfr lit. kéršas ”svartfläckig och vitfläckig”.

Lit. làukis, laukōkas, laukàgsis, lauk(a)kàktis (LKŽd., VII, 176, 178, 183, 184; A. Lyberis, 62), jfr lit. làukas ”med vit nos eller vit panna”.

Lit. moliūgis, jfr lit. moliūgas ”lerfärgad”.

Lit. obuolãinis, obuolmušỹs (A. Lyberis, 63), jfr lit. ōbuolmušas ”fläckig, med små mörka eller ljusa cirklar”, obuolỹs. Enligt M. Nyderman är lit. ōbuolmušas en felaktig översättning av pol. jabłkowity¹¹².

Lit. paļšis, paļšōkas, paļšāsis, paļšiūkas, paļšbēris, paļšmàrgis (A. Lyberis, 62, 63; K. Bartkus, 382), jfr lit. pálšas ”ljusgrå”.

Lit. palvis, palvỹs (A. Lyberis, 63), jfr lit. palvas ”ljusgul, gulaktig”.

Lit. pelēkis (A. Lyberis, 63), jfr lit. pelēkas ”musefärgad”.

Lit. pelēnius (A. Lyberis, 63), jfr lit. pelenai.

Lit. plēsnis (A. Lyberis, 62), jfr lit. plēsnas ”rödaktigt eller rödbrunt skimmel”, ett ord av slaviskt ursprung, jfr rus. пле́нъ.

Lit. pilkis, pilkėlis (A. Lyberis, 63), jfr lit. pilkas.

Lit. raudāsis, raudīkas, raūdžerkštis, raūdžilis, rūdširvis, raudširmis, raudširvis, raudonširmis, raudonbēris (A. Lyberis, 62), jfr lit. raudās ”rödaktig, rödbrun”, rūdas, raudōnas.

Lit. sārtis, sartōkas, sartàsis, sartùkas, sartēlis (A. Lyberis, 62), jfr lit. sārtas ”ljusbrun, gulaktig”.

Lit. šalnis (A. Lyberis, 62), jfr lit. šalnas ”som frost, täckt av rimfrost”.

Lit. šēkis ”skäckig häst” (Žagarė, Šakyna), jfr lett. sekis ”en brokig häst” (EM, III, 815).

Lit. šerkšnis (A. Lyberis, 62), jfr lit. šerkšnas.

Lit. širmis, širmōkas, širmāsis, širmukas, širmēlis, širmbēris (A. Lyberis, 62), jfr lit. širmas ”vit med inblandade mörka hår”.

Lit. širvis, širvāsis, širvōkas, širvānis, širvūkas, širvabēris (A. Lyberis, 62), jfr lit. šīrvas ”vit med inblandade mörka hår, skimmel”.

Lit. šyvis, šyvāsis, šyvōkas, šyvūkas, jfr lit. šyvas ”ljusgrå”.

Lit. žerkštys (A. Lyberis, 62), jfr lit. žerkštas ”rimfärgad”.

Lett. ābuolainis ”som är äppelfläckig (hästens binamn)”, jfr lett. ābuōls ”äpplet”, ābuōlains ”äppelfläckig”, ābuōltains, ābuōluōts (EM, I, 234–5; EH, I, 192).

Lett. bāltenis ”vit häst, en skimmel”, bāltiņš, baltenica ”ett vitt sto”, balteniša, jfr lett. balts ”vit” (EM, I, 257; EH, I, 202).

Lett. bēris ”en brun häst”, bēritis, bēruks, bēriņš, jfr lett. bērs ”brun” (EM, I, 290, 291, 292; EH, 216).

Lett. blesis ”en häst med en bläs” < mellannedertyska blesse (EM, I, 314; EH, I, 228).

Lett. briēdis ”en älghårig häst” (EM, I, 337; EH, I, 243), jfr lett. briēdis ”älgen”.

Lett. brūnis ”en brun häst”, brūnicis, jfr lett. brūns ”brun” < mellannedertyska brūn (EM, I, 340, 341; EH, I, 246).

¹¹² M. Niedermann, ZfslPh, 4, p. 42–44; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 515.

166

Lett. dārcis ”en skäckig häst”, dārkis, jfr lett. dārks ”skäckig, brokig” (EM, I, 447, 448).

Lett. dūkanis ”en brun häst”, dūkanis, dūcis, dūcis, dūcis, dūkainis ”en gul häst med svart man”, dūkanbēris ”en mörkbrun häst”, jfr lett. dūkans ”gråbrun” (EM, I, 523, 525; EH, I, 346).

Lett. dulis ”en ljusbrun häst”, dulinbēris ”en mörkbrun häst”, jfr lett. duls ”mörkfärgad” (EH, I, 340).

Lett. dzeltis ”en gul häst”, dzeltinis, dzeltenis, dzeltiņis, dzelṭānis, dzelṭainis, jfr lett. dzeltāns ”gul” (EM, I, 542; EH, I, 353).

Lett. gaīkis, i uttrycket gaika zirgs ”en brokig (brun- och gråfläckig) häst” (EH, I, 376), jfr lett. gaīkis ”den flyktige, tygellöse” (zirgs iet kā gaīkis), lett. gaīkis ”en lättsinnig, vårdslös, överdriven person” (EM, I, 584).

Lett. kuksis ”en fuxfärgad, gul häst; räven” har sannolikt uppkommit genom assimilation ur *puksis <ty. Fuchs (EM, II, 301; EH, I, 668).

Lett. lāucis ”en häst med en bläs”, lāukis, laukene ”ett sto med en bläs” (?), jfr lett. lāuks ”bläsig” (EM, II, 426, 428; EH, I, 722, 723).

Lett. luošītis ”en häst som är luoss”, luošelis ”en gulbrun häst”, jfr lett. luõss ”isabellfärgad, gulgrå” (EM, II, 528).

Lett. muõris ”en brunblå, grå häst” (EM, II, 683; EH, I, 841), jfr lett. muõris ”moren” (?).

Lett. mūsainis ”en fläckig häst, en skimmel”, jfr lett. mūsāns ”fläckig, brokig” (EM, II, 679).

Lett. palseris ”en ljusgrå häst”, jfr lett. palsāins ”skimmelfärgad”, palsāns (EM, III, 62–3; EH, II, 152).

Lett. pelēce ”ett grått sto”, pelēķis ”en grå häst”, jfr lett. pelēks ”grå” (EM, III, 196; EH, II, 221).

Lett. raūdis ”en röd häst”, jfr lett. raūds ”röd, rödaktig, brun” (EM, III, 483).

Lett. ripainis ”en äppelskimmel, en häst med runda fläckar; en rund, välfödd häst”, rīpainis ”en skäckig häst”, jfr lett. ripa ”en rund fläck” (EM, III, 530, 539; EH, II, 373).

Lett. sālnis ”en isabellskimmel”, sahlkis, jfr lett. salns ”skimmelfärgad” (EM, III, 675).

Lett. sarkanis ”en ljusbrun häst”, jfr lett. sarkans ”röd” (EM, III, 720; EH, II, 443).

Lett. sekis ”en brokig häst” kommer sannolikt från liviska šek ”Schecke” (EM, III, 815; EH, II, 476).

Lett. sirkis ”en rödskimmel”, jfr lett. sīrks ”gråhårig, gråaktig” (EM, III, 846).

Lett. sīrmis ”gråskimmeln”, sirmiņš, sīrmsarītis, jfr lett. sīrms ”grå” (EM, III, 846, 847; EH, II, 489).

Lett. sveķainītis ”en gul häst”, jfr lett. sveķains ”hartsartad” (EH, II, 613).

Lett. ūbelis ”en skäckig häst; en gammal, ful häst”, jfr lett. ūbele ”turturduvan” (EM, IV, 403; EH, II, 740).

I de fornpreussiska språkminnesmärkena finner vi flera hästbeteckningar som är specifika för just detta språk.

167

I Elbingglossaret är ordet Rapeno Jungkekobel (ord 435) belagt med betydelsen ”ungt sto”. Än så länge har ordet ingen tillförlitlig etymologi. Skulle det inte vara möjligt att betrakta fornpreussiska rapeno som ett lån från tyskan, jfr tyska Rappe, som ursprungligen betydde ”korp” och senare även ”svart häst”?¹¹³

Även de två andra hästbeteckningarna i Elbingglossaret har ett ganska oklart ursprung — Sweriapis Keynhengest (ord 431) och Sweykis Pflugpfert (ord 432). Den första betydde snarare ”turneringshäst” och man har försökt härleda den från polska *świerzop ”hingst”, jfr polska świerzepa ”sto”, medan den andra (i dokumenten förekommer även varianterna sweyke, sweike, sweke) har man försökt knyta till fornhögtyska sweiga ”boskapshjord”¹¹⁴

När vi går igenom hästbeteckningarna i de baltiska språken ser vi att de omfattar många beteckningar av olika ursprung. För det första har de baltiska språken bevarat den gamla indoeuropeiska beteckningen för häst, härledd ur grundformen *eḱuo-s. I de slaviska språken finner vi inga tydliga spår av denna beteckning. En hästbeteckning som är specifik för de baltiska språken är litauiska žirgas, lettiska zirgs, fornpreussiska sirgis. Senare uppstod i litauiskan en hästbeteckning som är specifik för just detta språk, arklys. Dessa förändringar i hästbeteckningarna hänger sannolikt samman med att hästens funktioner som husdjur förändrades. De baltiska språken har en hingstbeteckning av indoeuropeiskt ursprung som är specifik för dem. Litauiska kumelys och lettiska kumelš har på olika sätt försökt knytas till den slaviska hästbeteckningen. Dessa kopplingar har dock hittills inte lyckats. Överlag skiljer sig de baltiska och slaviska hästbeteckningarna avsevärt åt. Utöver några lånefall finns det inga kännetecken som är specifika för dessa språkgrupper.

GRIS

I Europa blev grisen, jämfört med hunden, fåret och de större nötkreaturen, tämjd av människan något senare. Den tycks inte heller ha spelat någon lika stor roll i den förhistoriska människans liv som de andra just nämnda djuren. Såväl i Europa som i Asien har det funnits separata centrum för grisdomesticering. De vanligaste tamgrisarna i Europa härstammar från vildsvinet (Sus scrofa ferus). Det stora antalet centrum för grisdomesticering kan också hänga samman med att grisen på grund av sina fysiska egenskaper är svårare att transportera än exempelvis större och mindre nötkreatur samt hästar.

Spår av gris har påträffats i arkeologiska utgrävningar från neolitisk tid i Dneprbäckenet, i Bessarabien och även i nästan alla neolitiska boplatser i norra och mellersta Europa. De har också påträffats i pålhusbebyggelser på Poslätten och i mykenska gravar¹.

I historiska källor från de forntida östliga länderna finner vi en hel del intressanta uppgifter om grisuppfödning. Där tycks grisar ha tämjts betydligt tidigare än i Europa. Exempelvis återfinns spår av gris i tidigneolitiska boplatser i det forntida Kina, tillsammans med spår av hund, medan spår av andra djur uppträder först alldeles i slutet av neolitikum. I orakelbensinskrifterna från Chenan anges att man i det forntida Kina under högtidliga religiösa ceremonier ibland offrade så många som 100 grisar².

¹¹³ F. Kluge, Et. Wb., p. 582.

¹¹⁴ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 260; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 443.

¹ O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, II, s. 360; C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 100–115; M. Hilzheimer, Schwein, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, XI, s. 380–383.

² V. I. Avdijevas, Senovės rytų istorija, s. 576, 582.

168

Att grisar föddes upp i det forntida Babylon framgår bland annat av det faktum att detta djur redan nämns i den berömda Hammurabis lagkod.

Israeliterna betraktade grisen som ett orent djur och åt inte fläsk. I Asien i allmänhet föddes grisen visserligen upp, men var inte omtyckt. Nästan halvvild strövade den omkring i städerna och bidrog tillsammans med hundar och gamar till att hålla gatorna rena³.

Historiska källor från det forntida Egypten nämner inte heller något om att man åt fläsk, trots att grisar där varit kända som husdjur sedan förhistorisk tid. På en teckning i en förhistorisk grav avbildas till exempel en svinhjord. I de äldsta arkeologiska lagren i Hierakonpolis tempel har man hittat en fajansfigur föreställande en galt. En springande galt användes som hieroglyftecken redan på ett skriftmonument från den första dynastins tid. Grisar avbildas dock i allmänhet mycket mer sällan än andra husdjur. Dessa fakta tyder på att grisen inte heller var särskilt omtyckt av de forntida egyptierna. Detta skulle delvis också kunna bekräftas av omständigheten att grisen under senare tider betraktades som djuret tillhörande den onde guden Set, mördaren av sin bror Osiris. Det är mycket oklart även varför grisar hölls i det forntida Egypten. Herodotos berättar att han under sina resor såg hur grisar i Nildeltat användes för att trampa ner utsädet i jorden⁴.

I det forntida Grekland och Rom åtnjöt detta djur större anseende än i de östliga länderna. Homeros berättar att Odysseus hade tolv hjordar av rak hornade oxar och lika många hjordar av får, getter och grisar. Romarna tyckte om fläsk och drog sig inte för att avbilda grisar på sina konstverk⁵.

Grisen var ett mycket populärt husdjur i de slaviska länderna. Av alla husdjur verkar slaverna i allmänhet ha fött upp grisar och får i störst utsträckning. Arabiska resenärer på 900-talet berättar också om deras uppfödning i dessa trakter. Särskilt gynnsamma förhållanden för grisuppfödning rådde mellan Wisła och Desna, där de väldiga ekskogarna gjorde det möjligt att samla in enorma mängder ekollon och på så vis utan större besvär skaffa vinterfoder åt grisarna⁶.

I de nuvarande baltiska republikernas områden påträffas spår av grisar tillsammans med spår av hundar och stor- och småboskap redan i lämningar från neolitisk tid⁷.

I utgrävningarna från de befästa bosättningar i Litauiska SSR som undersökts (Nemenčinė, Migoniai, Dovainonys, Bačkininkėliai), och som dateras till 100–400-talen, har man tillsammans med ben från andra husdjur också funnit en betydande andel grisben⁸.

Det gamla indoeuropeiska namnet på grisen *sūs/*suų har bevarats tämligen väl i många indoeuropeiska språk: skr. śūkarāḥ, av. hū-, gr. ὗς, σύς, lat. sūs, got. swein, vok.

³ P. Thomsen, Schwein, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, XI, s. 383—384; B. Meissner, Haustier, — samma verk, V, s. 221; O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, II, s. 361.

⁴ Ranke, Schwein, — M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, XI, s. 383; C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 102.

⁵ C. Keller, samma verk, s. 103; V. S. Sergejevas, Senovės Graikijos istorija, Vilnius, 1955, s. 109.

⁶ Л. Нидерле, Славянские древности, s. 319—320.

⁷ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, Lietuvos archeologijos bruožai, s. 79; Latvijas PSR vēsture, I, s. 11; История Эстонской ССР, под. ред. Г. И. Наана, Таллин, 1958, s. 10.

⁸ P. Kulikauskas, R. Kulikauskienė, A. Tautavičius, samma verk, s. 252—253; K. Paaveri P. Kulikauskas, Acta Baltico-Slavica, 2, s. 270—272.

169

Schwein, fht. högty. sū, ty. Sau, alb. thi, toch. B suwo, ry. свинья, lett. sivēns ’galt’ m.m.

Liksom för många andra gamla indoeuropeiska djurbeteckningar är den ursprungliga betydelsen av *sūs/*suu mycket oklar. Det finns flera förklaringar, vissa mer och andra mindre övertygande, men ingen av dem kan sägas vara helt säker och invändningsfri. Man har försökt knyta indoeuropeiskt *sūs till det indoeuropeiska ordet för ’son’ (lit. sūnùs, ry. сын m.m.) och härlett båda orden från samma verb med betydelsen ’frambringa, sätta i gång, föda’, jfr sanskr. sūtē, sāuti, sūvátē ’frambringar, föder’. En sådan koppling är fonetiskt möjlig, men mycket svår att motivera semantiskt, särskilt med tanke på att grisen domesticerades senare än andra husdjur. F. Specht⁹ förband indoeuropeiskt *sūs med got. bi-saulan ’smörja, kladda ned’, got. swarts ’svart’ och lat. sordes ’orenlighet’. Flera försök har gjorts att söka källan till indoeuropeiskt *sūs inte bland indoeuropéerna själva utan hos deras grannar. A. Nehring¹⁰ ansåg att en sådan källa var den finsk-ugriska urformen *buvo (jfr finska sika, mordvinska tuwo). E. Polivanov rekonstruerade urformen *(t)sūs för de indoeuropeiska grisbenämningarna och härledde den från fornkin. čú ’gris, galt’¹¹. Störst anslutning har dock sannolikt den etymologi fått som förklarar indoeuropeiskt *sūs som ett onomatopoetiskt ord. Semantiskt stöds den av de många ljudhärmande djurbeteckningarna i olika språk, däribland själva ordet för ’gris’. Därtill talar tolkningen av sanskr. sū-karāḥ för denna etymologi: ’sū – den som gör’, dvs. ’djuret som gör ett ljud’. I så fall kan både indoeuropeiskt *sū- och fornkin. ču ha uppkommit på samma sätt¹².

I de slaviska språken har denna indoeuropeiska grisbenämning bevarats väl, om än i något modifierad form: fornslav. svinija, ry. свинья, ukr. свиня, vitry. свіння, bulg. свиня, serb.-kro. свиња, slov. svinja, tjeck. svině, slovak. sviňa, pol. świnia, kasjub. svina, högsorb. swinja, lågsorb. swińa. Denna slaviska benämning är sannolikt bildad av den feminina formen *svini av adjektivet svinъ; närbesläktade former är lat. suīnus ’som hör till grisen, grisaktig’ och got. swein ’gris’¹³.

Av de baltiska språken är det endast lettiskan som har bevarat denna indoeuropeiska grisbenämning: su-vēns ’smågris’, suvēns, suvēnelis, sivēns, sivēnis, sivēntiņš, sivēnica ’sugga (som har smågrisar o.)’, sivēnice, sivēne ’en gris som är 6–7 månader gammal’, sivēnēns ’en liten smågris’, sivēnīza = sivēnica, sivēniete ’en ung sugga (högst ett år gammal); en dräktig sugga’, sivēnuks ’smågrisen’, sivēnuks (EM, III, 850, 1129; EH, II, 491, 606). Former med rotvokalen -i- har uppkommit senare i lettiskan: där växlar u ganska ofta framför v och b till i, jfr divi ’två’: duvejāds ’tvådelad’, zivs ’fisk’: zuvs, tīvi ’plöja’: tuvu, driva ’jord’: druva, dibens ’botten’: dubēns m.m.¹⁴ I lettiska dialekter finns även fler varianter av denna benämning: sukis ’en smågris, en halvvuxen gris’, sukēns, zuikis ’en liten smågris’, sukis ’en halvvuxen gris, en smågris’, sukelis (nedsättande), sukēns, sukentiņš, sukelēns,

⁹ F. Specht, Der Ursprung der indogermanischen Deklination, p. 123.

¹⁰ A. Nehring, Studien zur indogermanischen Kultur und Urheimat, Salzburg—Leipzig, 1936, p. 112.

¹¹ E. A. Polivanov, Archiv Orientalní, 9, p. 405—406.

¹² O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 62; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 593; F. Kluge, Et. Wb., p. 626.

¹³ V. Machek, Et. sl., p. 489; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 593.

¹⁴ J. Endzelynas, Baltu kalbų garsai ir formos, s. 15; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, s. 50—52; K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 615.

170

sukāns, sukans, suŋķis ”ett medelstort svin”, siūka ”smågris, unggris”, siūkis, svīkis ”ett mycket magert svin”, svīķelis ”en liten, mager smågris”, svīkaltis ”smågris, unggris”, sukantīns ”en liten smågris”, sukniši ”små smågrisar” (EM, III, 850, 1115, 1117, 1119, 1124, 1163; IV, 749; EH, II, 601, 602, 619–620). Dessa benämningar har, som vi ser, avlägsnat sig betydligt från de tidigare nämnda svinbenämningarna med samma rot. Bildningen av vissa av dem är också mycket svår att förklara. Former med iu- bör kanske förklaras som uppkomna ur *suvikis; jfr zuintina < zuvitina¹⁵. Uppkomsten av vissa former kan ibland ha påverkats av ljudhärmande ord som suku ”lockrop på ett föl; en interjektion”, suk ”interjektion som tillrop till en hund, när man kastar något ätbart åt den; lockrop på ett föl” (EM, III, 1116, 1118), jfr sukulis ”ett litet föl”.

I fornpreussiskan finner vi också en svinbenämning med denna rot: ord 682 i Elbing-glossariet, Swintian Swin. Denna fornpreussiska form kan förklaras på olika sätt. För det första kan man betrakta den som uppkommen genom dissimilation, eller kanske helt enkelt genom ett skrivfel, ur *swinstian < *swinistian (jfr parstian ”galt”, werstian ”kalv”, vilka i sin tur skulle ha uppkommit ur *parsīstian, *wersīstian; jfr gertistian ”kyckling” vid sidan av gertis ”tupp”). På samma sätt som fornpreussiska camstian ”får” och slaviska овца ”får” skulle fornpreussiska swintian ha blivit en diminutivform som utvecklats till en beteckning på en djurart. Suffixet -tian kan emellertid ha fogats direkt till stammen swīn- utan någon diminutiv betydelse, i analogi med andra djurbenämningar med detta suffix¹⁶. Det är inte heller helt klart om preussarna omformade ordet efter att ha lånat det från slaverna (J. Mikola ansåg att källan var något svin-ča, och R. Trautmann lutar också åt den uppfattningen¹⁷), eller om det är ett gammalt inhemskt fornpreussiskt ord. Med tanke på att fornpreussiskans ordförråd ganska ofta skiljer sig från de övriga baltiska språken och överensstämmer med de slaviska, bör fornpreussiska swintian kanske betraktas som ett inhemskt ord. Ett sådant antagande stöds också av att termer med anknytning till boskapsskötsel i fornpreussiskan oftast är inhemska ord.

En svinbenämning med denna rot finns också kvar i det fornpreussiska sammansatta ordet sewēwnis (ord 229 i Elbing-glossariet: Sewenis Sewstal¹⁸). Det är svårt att säga i vilken utsträckning stavningen återger den fornpreussiska ordformen korrekt. K. Būga förklarade att seweynis uppkommit genom dissimilation ur *sweina-s¹⁹. J. Endzelīns menar att ew i stället för uw kan ha uppkommit helt enkelt vid avskrift, på grund av det närstående tyska sewstal²⁰. På så vis skulle svinbenämningen, rekonstruerad utifrån den nämnda stallbenämningen, motsvara lettiska suēns. Å andra sidan, med tanke på att fornpreussiskt e återger ett brett i, kan fornpreussiska seweynis också förbindas med lettiska svēns, som V. Burda gjorde²¹. I så fall är det dock något svårare att förklara uw > iv i fornpreussiskans språkliga system; denna företeelse är annars endast karakteristisk för lettiskan, även om formerna živė, živis, liežuvīs²², belagda i trakten kring Zietela, tycks visa att uw > iv nog inte heller var främmande för fornpreussiskan, åtminstone i en del av dess dialekter.

¹⁵ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 155, 214

¹⁶ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 53, 260—261.

¹⁷ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 443; J. Mikkola, Baltisches und Slavisches, Helsingfors, 1902—3, p. 8.

¹⁸ Prūsų kalbos paminklai, p. 63.

¹⁹ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 615; III, p. 852.

²⁰ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 246.

²¹ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 85, 425—426.

²² Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 68; Э. А. Вольтер, Известия отделения русского языка и славесности Имп. Ак. Наук, т. 16, кн. 4, p. 151—160.

171

Det förefaller oss dock att det vore bäst att rekonstruera en sådan form av fornpreussiska seweynis, som direkt skulle kunna knytas till fornpreussiska swintian.

Det förefaller möjligt att knyta det preussiska ordet för gris swintian till det preussiska flodnamnet Swene och bynamnet Swene²³.

En stor del av de indoeuropeiska språken har bevarat den gamla benämningen på grisens unge: lat. porcus, ir. orc, fornhögty. farah, khotanesisk pāsa (< *parsa-) ”gris”, kurd. purs. Denna benämning på griskulting har bevarats särskilt väl i de slaviska och baltiska språken: fornkyrkoslav. prase, fornryska порося, ryska поросенок, ukrainska порося, belarusiska парася, bulgariska прасе, serbokroatiska прасе, slovenska prase, tjeckiska prase, slovakiska prasa, polska prosię, kasjubiska parsa, övre sorbiska proso, nedre sorbiska prose, polabiska porsą, litauiska paršas, fornpreussiska parstian²⁴.

Ordets ursprungliga betydelse har man försökt förklara på olika sätt. E. Lidén²⁵ och F. Specht²⁶ förknippade litauiska paršas m.fl. med lat. porca ”fåra”, persėti, praparšas ”dike” och menade att den ursprungliga betydelsen hos denna indoeuropeiska benämning på griskulting var ”den som bökar”. Det finns semantiska paralleller till en sådan tolkning, men hela problemet är att ordet inte betyder gris i allmänhet, utan bara grisens unge – en griskulting. Man har försökt knyta indoeuropeiska *porkos, i betydelsen ”eld, dvs. offerdjur”, till grek. πῦρ ”eld”, arm. hur, fornhögty. fuir och andra besläktade ord²⁷. Ett liknande försök har vi redan sett, när indoeuropeiska *agnos ”lamm” knöts till en annan indoeuropeisk benämning på eld (litauiska ugnis, latin ignis). Om dessa försök kan man emellertid, med O. Trubačovs ord, säga: ”snillrikt, men föga sannolikt”. Även om sådana etymologier semantiskt sett vore möjliga att försvara, är de fonetiskt ytterst långsökta. E. Benvenistes²⁸ etymologi har fått ivriga anhängare; enligt den är indoeuropeiska *porko förknippat med en färgbeteckning, jfr sanskrit pṛ́śni- ”fläckig”, grek. πέρκος. E. Benvenistes etymologi grundas semantiskt på det faktum att vildsvinskultingens hud är täckt av svarta och gulaktiga längsgående ränder fram till sex månaders ålder.

I litauiska dialekter används paršas ibland också i betydelsen gris i allmänhet eller till och med stor gris, galt. Dessa betydelser är dock yngre. Deras uppkomst har framför allt främjats av det faktum att man i litauiska dialekter, när man talar om grisens unge, oftast använder diminutivformer av ordet paršas: paršiūkas, paršūkas, paršėlis, paršiščias. Den äldre betydelsen ”griskulting” har också bevarats i orden paršiuotis ”grisa”, paršuotis, paršinga ”dräktig (om en sugga)”.

Litauiska parš(i)ūkas har också lånats in i närliggande slaviska språk: belarusiska парсюк, парсюок, парсюляк, паршук, polska parsiuk, ryska парсук, паршук, парсюк, парсюк. De slaviska orden används i olika betydelser: ”griskulting”, ”galt”, ”mager, dåligt utfodrad gris”. O. Trubačov är benägen att förklara vissa ryska former som resultat av reduktion ur andra slaviska former, snarare än som lån. Det som kanske föranlett honom att göra detta är att ryska парсук, парсюк²⁹ förekommer långt från Litauens territorium och isolerat därifrån (i trakten av Rjazan). De kan emellertid förklaras som rester av ett baltiskt substrat.

²³ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 178.

²⁴ О. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 61; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 409.

²⁵ E. Lidén, KZ, 56, p. 218.

²⁶ F. Specht, Der Ursprung der indogermanischen Deklination, p. 34–35.

²⁷ J. P. Rona, El culto indoeuropeo del fuego, Montevideo, 1957, p. 14; plg. О. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 63.

²⁸ E. Benveniste, Bulletin de la Société de linguistique de Paris, 45, p. 77, 85.

²⁹ В. Даль, Толковый словарь живого великорусского языка, III, p. 19.

172

Ord av baltiskt ursprung påträffas ganska ofta också i slaviska områden långt från dagens Litauen och Lettland³⁰.

Den indoeuropeiska benämningen på galt förekommer också i fornpreussiska språkminnesmärken. I Elbingglossaret står: Prastian Ferkel (ord 686)³¹. De flesta forskare (A. Bezzenberger, R. Trautmann, J. Endzelīnas, K. Būga) rättar fornpreussiska prastian till parstian < *parsistian³². Det fornpreussiska ordet har samma diminutiva suffix som vi stötte på när vi talade om fornpreussiska eristian, camstian, swintian. Den fornpreussiska benämningen på galt förekommer även i preussiska ortnamn, vilka för övrigt också bekräftar att rekonstruktionen parstian är riktig; jämför Parstlawke < parstian + fornpreussiska laucks ”fält”, Porsekaymen < *parsas + fornpreussiska caymis ”by”³³.

Denna indoeuropeiska benämning på galt förekommer också i finsk-ugriska språk: finska porsas, estniska põrzas, vepsiska porzas, votiska põrzas, liviska puõras, mordvinska purhts, puršez. Många forskare betvivlar inte dessa ords indoeuropeiska ursprung, men språkforskarnas uppfattningar går isär om hur och från vilket indoeuropeiskt språk finsk-ugrierna lånade en sådan benämning på galt. V. Thomsen var benägen att tro att de nämnda orden kom in i de finsk-ugriska språken från de baltiska språken³⁴. K. Būga stödde varmt denna uppfattning. Han skrev: ”finska porsas, mordvinska pur’hts, pyr’hts(ez) (mokša), pur’ts, pur’sez, purtsos (erzja) ’kulting, Ferkel’, mari porš, porýš, votiska parš, pariš, mansiska pūrys, pôres, poreš, chantiska pörös, pūrös ’svin, Schwein’ måste också vara ett ord av aiskt ursprung... Via handelsvägar kunde paršas från aisernas land lätt färdas genom mordvinerna ända till finnarna i Perm och Ural. Centrum för svinaveln låg, som ordets geografi paršo visar, inte i öster utan i väster. Därför kan finnarna inte ha fått galten från öster, där man enligt Herodotos tydliga vittnesmål inte alls höll svin. Att paršo och *solo (finska suola...) ’salt’ har färdats så långt är inget att förundras över, eftersom dessa två ting är mycket viktiga i människans liv. Andra ord av aiskt ursprung har i öster nått mordvinerna och marierna. När svinet (paršui) och saltet (la. sāls) från aisernas land väl hade kommit till mordvinernas och mariernas land, var det lätt för handelsmän att därifrån nå även sina mer avlägsna grannar med varorna”³⁵. Andra forskare, som främst stöder sig på geografiska argument, hänför den nämnda finsk-ugriska benämningen på svin till lagret av indoeuropeiska lånord i det finsk-ugriska urspråket³⁶. Till detta lager hör, tillsammans med finska porsas m.fl., också ord som andra forskare betraktar som baltismer: finska jyvä ’korn’ (jfr litauiska javai), finska sisar ’syster’ (jfr litauiska sesuo). På senare tid har denna uppfattning fått allt fler anhängare. Ändå vore det fortfarande för tidigt att betrakta frågan som slutgiltigt avgjord. Estniska pahr ’svin-

³⁰ О. Н. Трубачев, Происхождение..., p. 63—64; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 317—318; T. Zdancewicz, Lingua Posnaniensis, 8, p. 346; Cz. Kudzinowski, Acta Baltico-Slavica, 1, p. 224.

³¹ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92; Monumenten van de Pruisische taal, p. 73.

³² R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 408; J. Endzelīns, Det fornpreussiska språket, p. 219; K. Būga, Samlade skrifter, I, p. 305.

³³ K. Būga, Samlade skrifter, I, p. 424; II, p. 384; III, p. 677; G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 115, 131.

³⁴ V. Thomsen, Beröringer mellan de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog, s. 206.

³⁵ K. Būga, Samlade skrifter, III, p. 592.

³⁶ Л. Хакулинен, Развитие и структура финского языка, II, s. 38; E. Fraenkel, Et. Wb., s. 542; J. Kalima, Festschrift für Hermann Hirt, Heidelberg, 1936, s. 199—214; E. Itkonen, A. J. Joki, Suomen kielen etymologinen sanakirja, III, Helsingfors, 1962 s. 606.

173

” J. Kalima betraktar det, till skillnad från de andra finsk-ugriska grisbenämningar som vi just har räknat upp, som ett lån från de baltiska språken³⁷.

I de baltiska och slaviska språken finns ytterligare en benämning på gris, som tycks vara karakteristisk endast för dessa två indoeuropeiska språkgrupper och vars ursprung fortfarande är mycket osäkert. I de slaviska språken används ordet oftast i betydelsen ’vildsvin’: fornr. вепрь, ryska вепрь, ryska dial. венерь ’ung galt’, вепрь, веприк ’vildsvin, galt, ung galt’, ukr. вепер ’vildsvin, kastrerad galt’, vitry. вепер ’vildsvin, ung galt’, bulg. вепър ’vildsvin’, serb.-kroat. вѐпар ’ung galt’, slov. veper ’vildsvin’, tjeck. vepř ’gris, ung galt’, slovak. vepor, pol. wieprz ’gris, ung galt, vildsvin’, övre sorb. wjapr ’ung galt, vildsvin’, nedre sorb. wjapš, polab. víper³⁸.

Av de baltiska språken är ordet väl bevarat endast i lettiskan: vepris ’ein kastrierter Eber, ein Borg’, vepruks ’ein kleiner (kastrierter) Eber’, veprēks ’ein nicht ganz kleiner vepris’, veprēks, diminutiv veprelis, veprēns, veprēlis ’ein nicht grosser vepris’, veprukāns; jfr även vepruoties ’äta oordentligt och slarvigt vid bordet’, veprelis ’ett smutsigt barn’ (EM, IV, 538; EH, II, 771).

Att denna benämning på gris har funnits i litauiskan kan slutas av ortnamnen: Vėpriai (en småstad sydväst om Ukmergė), Veprinis (en sjö i Vievios distrikt), Veprys (sjön Antalieptė), Vepriškiai (två sjöar i Vievios distrikt), Vėprynas (sjön Veisiejai)³⁹.

De preussiska ortnamnen Weppen, Wepers låter oss anta att ett sådant ord inte heller var främmande för preussarna⁴⁰.

I sina anmärkningar och tillägg till A. Preobrazjenskijs ryska etymologiska ordbok hade K. Būga framfört tanken att lett. vepris kan vara lånat även från ryskan (”…заимствование из русского не исключено”)⁴¹. Spåren av det nämnda ordet i litauiskan och fornpreussiskan talar dock emot ett sådant antagande, och andra forskare betvivlar inte att lett. vepris är baltiskt.

Det råder emellertid mycket stor osäkerhet om ordets ursprung och dess ursprungliga betydelse. Vissa forskare förklarar semantiskt att vildsvinet fått sitt namn i betydelsen ’befruktare’ och förbinder det med sanskr. vapati ’kastar ut (säden)’, andra med sanskr. yabhati ’futuere’. Det finns en uppfattning att vildsvinets borst har gett upphov till dess namn, och att namnet därför kan förbindas med lat. veprēs ’törnen’. Andra, som betraktar v-ljudet i de baltisk-slaviska orden som ett tillskott, förbinder ordet med fornhögty. ebur ’vildsvin, galt’, ty. Eber, lat. aper⁴².

Såväl i de slaviska som i de baltiska språken finns det ett stort antal olika benämningar på gris som är karakteristiska för endast en av dessa språkgrupper eller till och med för ett enskilt språk. Utan att uppehålla oss vid den typen av slaviska benämningar ska vi närmare granska de djurnamn som är typiska för de baltiska språken.

En kastrerad galt kallas i litauiskt litteraturspråk och i en stor del av dialekterna kastrerad galt (nom. meitėlis, meitėlys). I dialekterna förekommer också formerna maitelis, meičiukas ”liten gris”, meičokas, meičkus (LKŽd., VII, 760, 1009). Benämningen kan knytas till orden äta, utfodra, mat, föda ”mat, föda,”

³⁷ J. Kalima, Itämerensuomalaisten kielten balttilaiset lainasanat, p. 145.

³⁸ О. Н. Трубачев, Происхождение..., p. 66; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 183.

³⁹ Litauiska SSR:s register över floder och sjöar, p. 190.

⁴⁰ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 199.

⁴¹ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 648–649.

⁴² M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 183; V. Machek, Et. sl., p. 561; F. Kluge, Et. Wb., p. 150; EM, IV, p. 538; О. Н. Трубачев, Происхождение..., p. 66; R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 351; Сравнительная грамматика германских языков, I, Москва, 1962, p. 57.

174

”šaras“ och andra⁴³. En exakt semantisk parallell till lit. meitėlis finner vi i de slaviska språken, jfr serbokroatiska кѝмад ”svin“, кѝмак ”meitėlis“, кѝмач ”avelssugga“, kѝme ”halvårsgris“, dial. ryska коромак ”meitėlis“, bulgariska кърмак: serbokroatiska кърмити ”utfodra“, ryska кормить ”utfodra, ge foder, mata, dia“, корм ”foder, mat, föda“⁴⁴.

Litauiska meitėlis har en släkting i fornpreussiskan, nomaytis (Nomaytis Burg, ord 684 i Elbing-glossariet)⁴⁵. Släktskapet med litauiska meitėlis är obestridligt. R. Trautmann förband dock båda dessa baltiska ord inte med litauiska maitinti, fornpreussiska maitātunsin ”livnära sig“, fornpreussiska maitā ”utfodrar“, utan med fornpreussiska ismaitint ”förlora, gå miste om“. Enligt R. Trautmann fick fornpreussiska nomaytis alltså detta namn på grund av kastrering. Det är ändå mer övertygande att förknippa fornpreussiska nomaytis och litauiska meitėlis med orden i gruppen litauiska maitinti, mesti, såsom J. Endzelīns och E. Fraenkel gör⁴⁶.

I lettiskan finns inget grisnamn av denna rot, men där finner vi en annan god semantisk parallell som bekräftar riktigheten i sambandet litauiska meitėlis, fornpreussiska nomaytis: litauiska maitinti; jfr lettiska baruoklis ”gödd boskap, särskilt gödsvin“, baruoklis, baruoksnis, barūoksnis, baruotnis, baruoknis, baruklis, baruokle ”ett (hondjur av) gödsvin“, barukle (EM, I, 265; EH, I, 206): lettiska baruot ”utfodra, göda“, barība ”mat, foder“.

Ytterligare en semantisk parallell till dessa grisnamn finns också i litauiskan, jfr penimis ”gödd gris, smågris“, peniūkšlas, peniūkšlis, pešlas < *penslas: penėti⁴⁷.

Ett ord med helt okänt ursprung är litauiska kiaũlė, som i alla litauiska dialekter och i standardspråket används som artnamn på detta djur. I litauiskan används också olika avledningar med suffix av ordet kiaulė, vilkas betydelse ibland avviker något från grundbetydelsen: kiaulaitė ”liten ung gris“, kiaulaitė, kiaulėlė ”liten, ung gris, ung sugga“, kiaulėlis ”kulting“, kiaulėnas ”liten gris“, kiaulienas ”meitėlis“, kiaulykštė ”obetydlig gris“, kiaulykštis ”liten gris“, kiauliokas ”medelstor smågris“, kiauliotė ”liten sugga, ung sugga“, kiaūlis ”meitėlis, smågris“, kiaulys, kiauliščia ”obetydlig gris“, kiauliūkas ”grisunge“, kiauliūkšė ”liten gris“, kiauliūkštė, kiauliūkštis ”liten smågris“, kiaūlius ”meitėlis, smågris“, kiauliva ”gris (nedsättande)“, kiaulūtė ”liten gris, ung sugga“ (LKŽd., V, 687, 689–90, 691, 696, 698, 699, 701).

I inget annat baltiskt eller slaviskt språk finner vi ett sådant grisnamn. Ordet kiaũlė är karakteristiskt enbart för litauiskan. Visserligen försöker man förknippa det med grekiska σωλούς ὗς⁴⁸, men en sådan koppling är högst tvivelaktig.

Litauiska kiaũlė påminner fonetiskt starkt om benämningen på hangrisen – galtens namn – som finns i alla tre baltiska språk, jfr litauiska kuilỹs, kuilius (LKŽd., VI, 780–1), lettiska kui-

⁴³ E. Fraenkel, Et. Wb, p. 459–460; K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 411.

⁴⁴ И. И. Толстой, Сербо-хорватско-русский словарь, Москва, 1957, p. 357; О. Н. Трубачев, Происхождение…, p. 66; C. D. Buck, Dict., p. 162.

⁴⁵ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92, 386; Prūsų kalbos paminklai, p. 73.

⁴⁶ J. Endzelins, Senprūšu valoda, p. 216; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 459–460.

⁴⁷ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 569.

⁴⁸ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 249; O. Haas, Lingua Posnaniensis, 3, p. 77.

175

lis, pr. cuylis. Många forskare betraktar detta namn på en galt som ett slaviskt lån⁴⁹. Det skulle inte finnas någon anledning att betvivla ett sådant antagande, om man kunde finna en exakt källa från vilken lit. kuilỹs, lett. kuìlis, pr. cuylis. skulle kunna ha uppstått. Tyvärr finns ingen sådan källa. Forskarna rekonstruerar formen kylb. De rekonstruerar den med stöd av ryskt dialektalt КИЛЯК ’galt, ung galt’, som i sin tur förbinds med ryskt КИЛА ’bråck, spricka; knöl (växtsjukdom)’. Enligt O. Trubačiov⁵⁰ var betydelsen hos formen kylb ’bete’. Namnet på galten har faktiskt ibland sitt ursprung i ordet för bete, jfr ryskt КЛЫКАЧ ’galt’: КЛЫК ’bete’, bulgariskt ГЛИГАН ’galt, vildsvin’, ГЛИГ: bulgariskt ГЛИГ ’bete hos galt, vildsvin’, tyska Hauer ’galt, vildsvin’: Hauer ’bete’. Semantiskt vore O. Trubačiovs tolkning av ryskt КИЛУН, КИЛЯК ganska övertygande, men det fonetiska förhållandet mellan ryskt КЛЫК ’bete’ och *kylb förblir oklart.

I de lettiska dialekterna finner vi vid sidan av formerna för galtbeteckningen kuilis, kuilēns, kuilins, dimin. kuijuks, kuilenītis (EM, II, 300; EH, I, 667, 668) även formerna ķilis, ķilins, dimin. ķilēks, ķiluks (EM, II, 388; EH, I, 706). J. Endzelīnas förklarar formerna med -i- i roten som härrörande från samma källa som formerna med -ui-, men som inlånade under en senare period. Något liknande har inträffat i litauiskan med orden kūila ’bråck, spricka’ och kỳla, där det första kommer från den slaviska formen *kyla, medan kỳla kom in i litauiskan efter att det slaviska ky > blivit ki. Det bör sägas att man i litauiskan också kan konstatera en direkt motsvarighet till de slaviska orden, kūlas ’knöl; bråck’ (LKŽd., VI, 819). Att det lettiska kīlis lånades in på nytt får oss åter att tvivla på att den slaviska källan är autentisk. Kan det verkligen vara så att ett ord, från vilket den baltiska beteckningen för detta djur har utvecklats vid olika tider, inte skulle ha bevarats i något av de närliggande slaviska språken?

Galtbeteckningen är belagd en gång i de fornpreussiska språkminnesmärkena: i Elbingordlistan (ord 683) Tuylis Beer (medelhögtyska ber ’avelsgalt’)⁵¹. Denna form förefaller med goda skäl kunna korrigeras till kauils. Formen kan möjligen delvis bekräftas också av östpreussiskt tyskt dialektalt Kuijel ’galt’, Kujel, kuijeln ’springa omkring’⁵², vilka möjligen fortfarande har en direkt anknytning till den fornpreussiska galtbeteckningen.

K. Būga försökte förklara den baltiska galtbeteckningen som ett inhemskt ord och förband den med litauiska kiaũlė, kūkis ’ung galt’, kūkė ’gris’, lettiska cūka⁵³. Senare godtog emellertid också K. Būga förklaringen att balterna hade fått ordet från slaverna.

Det förefaller oss ändå finnas vissa skäl att förbinda den baltiska galtbeteckningen med litauiska kiaũlė. Rotvokalen kan ibland ha förändrats under inverkan av det slaviska lånet kūila ’bråck, spricka’, och dessutom kan ui ha uppstått som ett slags känslomässigt uttryck för nedsättande betydelse, jfr litauiska kūinas, kūikė, kūinas ’hornlös’, muitā ’kadaver’, būilis ’tjur’ m.fl.

Med litauiska kiaũlė försöker man förbinda ytterligare en baltisk beteckning för gris, nämligen fornpreussiska skewre, skawra. Detta fornpreussiska grisnamn är ett av de mest autentiska djurnamnen i fornpreussiskan, eftersom det är belagt i båda fornpreussiska ordlistorna. I Elbingordlistan finner vi: Skewre Suwe (ord 685), och hos S. Grūnovas:

⁴⁹ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 92; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 451; E M, II, p. 300; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 305; J. Endzelin, IF, 33, p. 117.

⁵⁰ О. Н. Трубачев, Происхождение..., p. 67.

⁵¹ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 92; Prūsų kalbos paminklai, p. 73.

⁵² H. Frischbier, Preussisches Wörterbuch, I, p. 442.

⁵³ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 296–297.

176

sau skawra (19 ord)⁵⁴. R. Trautmann förde, när han rekonstruerade urformen *skiau-rē, mycket försiktigt (med?) detta preussiska ord samman med lit. kiaulė⁵⁵. K. Būga⁵⁶ och J. Endzelīns⁵⁷ gjorde på liknande sätt. Det skulle alltså finnas ett annat suffix och ett tillskjutet s- i det preussiska ordet. Det är emellertid mycket svårt att bevisa den genetiska identiteten mellan pr. skewre och lit. kiaulė: de två ordens fonetik skiljer sig alltför mycket.

Det preussiska namnet på svin har också bevarats i toponymiken, jfr Skeurekaym < pr. skewre + pr. caymis ”by”⁵⁸.

Det finns också många frågetecken kring etymologin för det litauiska namnet på vildsvin šernas, šėrnas, šerna. I lettiskan används inte ord med denna rot i betydelsen ’vildsvin’. Att det litauiska šėrnas hade en släkting i fornpreussiskan skulle det preussiska flodnamnet Serenappe < seren + ape ’flod’ visa, och kanske även ortnamnet Sernaw⁵⁹.

E. Fraenkel vederlade E. Bernekers förklaring, enligt vilken lit. šėrnas, med stöd av semantiska paralleller till sl. veprь ’vildsvin’: skr. vāpati ’kastar ut (säd)’, got. auhsa ’tjur’: skr. ukṣāti ’stänker’ osv., förknippas med skr. kṣárati ’rinner, flyter, smälter’⁶⁰, vill han i stället sätta lit. šėrnas i samband med lit. šerkšnas, šārmas och andra ord med den indoeuropeiska roten *ker-⁶¹. Fonologiskt är en sådan koppling fullt möjlig, men ord med den indoeuropeiska roten *ker- betecknar i regel ljusa färger eller föremål med ljusa färger både i de baltiska och i de slaviska språken, jfr lit. širmas ’vit med insprängt mörkt hår’, širvas, lett. širins, fornr. серень ’vit’ osv., medan vildsvinet är ett mörkfärgat djur.

Det är värt att uppmärksamma den etymologi för lit. šėrnas som inte nämns i E. Fraenkels ordbok, men som A. Fick publicerade redan för ett sekel sedan. Utan någon utförligare motivering förde A. Fick lit. šėrnas samman med lit. šer̃š, šėrtis och rekonstruerade roten *šar- ’rauh sein’⁶². Kanske betraktade senare forskare denna etymologi skeptiskt därför att de inte fann lämpligare semantiska paralleller, och som vi sett kom den inte ens med i den etymologiska ordboken över litauiska. A. Ficks etymologi är emellertid ändå mycket övertygande: den kan underbyggas med semantiska paralleller i andra språk, jfr ung. serte ’borst’, slovak. ošipiná ’svin’: slovak. šip ’tagg’⁶³. Som bekant har vildsvinet grövre borst än tamgrisen. Fonologiskt finns det inte heller några hinder för att föra lit. šėrnas samman med lit. šer̃š; beträffande ordbildningen jfr lit. kernà ’snår’, pr. kirno ’buske’: lit. kėras ’buske; stubbe’ osv.⁶⁴.

I de baltiska språken, med det självklara undantaget fornnordiskan på grund av dess fåtaliga skriftliga minnesmärken, finner vi många andra, mer begränsat använda benämningar på svin. Särskilt många är sådana benämningar med ljudhärmande ursprung.

⁵⁴ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 92, 94; Preussiska språkminnesmärken, s. 73, 78.

⁵⁵ R. Trautmann, a.a., s. 429.

⁵⁶ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, s. 296–297.

⁵⁷ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 249.

⁵⁸ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, s. 161, 233.

⁵⁹ G. Gerullis, a.a., s. 155, 156.

⁶⁰ E. Berneker, IF, 8, s. 284.

⁶¹ E. Fraenkel, Et. Wb., s. 974.

⁶² A. Fick, Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen, II, Göttingen, 1876 s. 695.

⁶³ О. Н. Трубачев, Происхождение…, s. 67.

⁶⁴ A. Sabaliauskas, Baltistica, I(2), s. 162–163.

12. Baltų ir slavų kalbų ryšiai

177

Lit. ciucė ”gris (kärleksfullt eller nedsättande namn)”, čiukė ”čiukė, gris”, čiukukas ”grisunge, čiūkutis”, ciukūtis (LKŽd., II, 29), jfr ljudord för att kalla på och driva grisar: ciūga, ciūgā, ciuk, čiūkš.

Lit. čiūga ”gris”, čiūgā, čiūgalis ”grisunge (i barnspråk)”, čiūgālis ”galt, gris (kärleksfullt namn)”, čiūgana ”gris, čiukė”, čiūgalis ”čiukūtis, grisunge” (LKŽd., II, 94), jfr lit. čiūg ”čiuk, čiuku (ett sådant rop på grisar)”, čiūgā, čiūgā, čiūglė, čiūgnōti ”ropa på grisar”.

Lit. čiūkā ”gris”, čiūkas ”gris, galt”, čiukė ”gris (i barnspråk)”, čiūkė, čiūkis ”ung galt”, čiūkis, čiūklė ”gris (i barnspråk)”, čiūklis ”grisunge”, čiukūtis ”galt (kärleksfullt namn)”, čiūkūtis, čiūlė ”gammal sugga”, čiūnis ”galt (kärleksfullt namn)” (LKŽd., II, 95, 96, 99, 101), jfr ljudord för att kalla på grisar: čiūk, čiūk, čiūk, čiūka, čiūkā, čiūka, čiūki, čiūku, čiūkut, čiūkuōti ”ropa på en gris med ’čiuk čiuk’”, čiūkōti.

Lit. čiūotė ”gris, čiukė”, čiūotis ”ung galt (kärleksfullt namn)” (LKŽd., II, 108, 109), jfr ljudorden čiūo, čiūō, čiūot.

Lit. jūkšė ”gris”, jūkšius ”gris, galt” (LKŽd., IV, 375, 376), jfr ljudordet för att driva grisar jūkš.

Lit. kiūkšė ”gris” (LKŽd., V, 913), jfr kiukšėti ”grymta (om en gris)”.

Lit. kriukā ”gris”, kriūkė, kriuksė, kriūkšė (LKŽd., VI, 641, 644, 645, 647, 648), jfr kriū ”interj. för att återge grisens grymtande”, kriūkt.

Lit. krūksis ”grisunge” (LKŽd., VI, 695, 696), jfr krūk ”interj. för att återge grisens grymtande”.

Lit. kuciūtė ”gris”, kuciūkas ”galt, gris (vanligen används som tillrop)” (LKŽd., VI, 755, 756, 757), jfr ljudordet för att kalla på grisar kuc.

Lit. kūkas ”gris, galt”, kūkā ”gris (i barnspråk)”, kūkā, kuksa, kūksis ”galt, grisunge”, kūkšis, kūktė ”gris”, kūkūlė, kūkūtas ”grisunge”, kūkūtė ”ung sugga”, kūkūtis, kūkūtis ”grisunge, ung sugga”, kūkūtis, kūkūtīs (LKŽd., VI, 791, 792, 795, 801, 802, 803, 807, 810, 817, 818), jfr ljudord för att kalla på grisar: kūkal, kūkat, kūks, kūkt, kūkut.

Lit. kvykulys ”galt”, kvykūtis ”grisunge” (LKŽd., VI, 1094), jfr lit. kvýkti.

Vi finner också grisbeteckningar av motsvarande ursprung i lettiskan. Först och främst verkar det som om lettiskans litterära ord för gris, cūka, endast bör förklaras på detta sätt. J. Endzelīns⁶⁵ var benägen att härleda lett. cūka från *sūka (jfr pers. xūk, forneng. sugu, lat. sucula, kymr. hucc, lett. sukis) via diminutivformen cūcina, vars c- anses ha uppkommit genom assimilation från s-. Den stora mängden exempel på grisnamn av ljudhärmande ursprung, både i de baltiska språken och i de indoeuropeiska språken i allmänhet, liksom i icke-indoeuropeiska språk, talar emellertid för att lett. cūka är ett ljudhärmande ord. Jfr till exempel, utöver de ovan nämnda litauiska grisnamnen av ljudhärmande ursprung, även ryska чуха, чухна, чухня, чушка, чучка, slovakiska čuna, čunka, čunja, čunjoga, ryska юс ”grisunge”, юсочка ”ung sugga”, ryska дюшка ”gris”, дюк, дзюк, дюхман, kasjubiska buxla, tyska Zuckel ”ung gris”, Suckel, schweizisk franska couce, coutche, coutsi, couci ”familjära benämningar på grisen och rop för att kalla på den”, avariska cuka ”gris”⁶⁶.

⁶⁵ EM, I, s. 398.

⁶⁶ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 294; M. Niedermann, Tauta ir žodis, II, s. 443; E. Fraenkel, Et. Wb., s. 75–76; O. H. Трубачев, Происхождение…, s. 68; K. Müller, ZfSl, 2, 1966, s. 225.

178

Vid sidan av cūka förekommer i de lettiska dialekterna också formerna cūcene ”en ung gris, suggan”, cūcēns ”en liten gris”, cūcis ”en ung gris”, cūcietis ”grisen”, cūčka ”suggan”, diminutivformen cūciņa, nedsättande cūkele, cūža ”en mager gris”, cugītis ”en liten (fet) kulting”, diminutivformerna cūcele, cūciņa (EM, I, 397, 398; EH, I, 279, 280), cūčka ”sugga”, cūcis ”en ung gris, kultingen”, diminutivformerna cūčaks, cūča, diminutivformerna cūčele, cūčelite, cūga ”ett ömhetsnamn för gris”, cūgiņa (EM, I, 418, 424; EH, I, 294, 298), cigiņa ”grisen (i barnspråk)” (EH, I, 269).

Även ljudhärmande till sitt ursprung är:

Lett. kvīnka ”en pipande gris”, kvīnīta ”en mager, ständigt pipande gris”, kvīka ”en pipande gris”, kveksis ”ett slags gris” (EM, II, 355; EH, I, 689), jfr lett. kvīnkt ”pipa svagt (om kultingar)”, kvīkt ”pipa”.

Lett. rekšis ”galten”, reksis ”en gris, en halvvild gris” (EM, III, 508), jfr lett. rekstēt ”grymta”.

Lett. rukšis ”grisens tillnamn”, rucis, rukšēns, rukšans, rukainīte, rūkai-nīte, rukaiņa, rukselīte, rūkulis, rukulīte, ruķelīte, rūkašiņa, rukažiņa, rūcītis, rūks-tultīte, rūksis ”en (ung) gris”, rukse ”en kulting (som ömhetsnamn)”, rukšu-lītis ”en liten (vit och ren) kulting”, rūcis ”kultingen”, ruisis (EM, III, 553, 556, 557, 568, 569, 588; EH, II, 382, 383, 387), jfr lett. rūkt ”råma, morra”, rukstēt.

Lett. ūce ”ett ömhetsnamn för en gris” (EM, IV, 296) är ett ord med ganska oklar härkomst; det bör kanske förbindas med lett. ūicēt ”(om barn) kravla på händer och fötter”.

Lett. uršēklis ”en grymtande kulting”, urgucā ”en (dräktig) sugga” (EM, IV, 305, 308), jfr lett. urr ”interjektion som används för att locka till sig grisar (hem)”.

Som vi har nämnt har det funnits tolkningar enligt vilka urbetydelsen hos indoeuropeiska *porkos var ”bökare”. Semantiska paralleller till en sådan tolkning finns också i de baltiska språken:

Lit. knistikis ”gris (gåtord)”, kniūsas, kniūstas, kniūstė (LKŽd., VI, 258, 269, 270), jfr lit. knisti.

Lett. rakuliņa ”den grävande – grisens tillnamn”, rakulīte, rakušiņa, ruocenīte, ruokuliņa, ruokulīte (EM, III, 475–6, 576, 581; EH, II, 353), jfr lett. rakt ”gräva, böka”.

Lett. rukša ”en bökande gris”, rušainīte, rušulīte, rušulīna (EM, III, 564, 565; EH, II, 383), jfr lett. rušināt ”böka, krafsa, klösa, gräva något”.

Såväl i litauiskan som i lettiskan finner vi grisnamn som härrör från färgbeteckningar:

Lit. bálcikas ”en vit liten galt”, bálčkīs, baltrīns, bálčkē ”en vit gris” (LKŽd., I, 481, 505), jfr lit. báltas.

Lit. blisė (M. Katkus⁶⁷, 67), jfr lit. blisas ”ljus (om ett djur)”, blėsis; jfr även tyska < vok. Blässe.

Lit. dėglis ”en sotig gris”, dėglė, deglė, dėglis, deglýs, dėglius, deglóji, dāglis, daglē (LKŽd., II, 141, 249), jfr lit. dėglas ”brokig (om en gris)”, dāglas.

Lett. dāgle ”en brandfärgad sugga”, daglis ”en brandfläckig galt”, diminutivformen daglītis ”en vit- och svartbrokig gris” (EM, I, 430; EH, I, 302), jfr.

⁶⁷ M. Katkus, Raštai, Vilnius, 1965.

12*

179

lett. dagls ”vit- och svartfläckig, brandfärgad med svarta fläckar, vanligen endast om grisar”.

Lit. juõčkė (M. Katkus, 67), jfr lit. juõdas. Lett. juõzis ”en grisunge med en tvärgående rand över ryggen” (EM, II, 128), jfr lett. juõsta ”bältet”, juõzt ”bälta”.

Lit. kéršė (M. Katkus, 67), jfr lit. kéršas. Lit. žilė (M. Katkus, 67), jfr lit. žilas.

Det finns också grisnamn av annat ursprung, knutna till någon annan egenskap hos detta djur:

Lett. kõra ”en stor, mager gris” (EM, II, 255), jfr lett. kõrāt ”gå långsamt, släpa sig fram”.

Lett. žnargle ”en (mager) gris som inte vill äta ordentligt”, žnėrgle, žnėrba, žnėrga ”en grisunge eller ett barn som inte vill äta ordentligt” (EM, IV, 823, 825; EH, II, 821), jfr lett. žnėrgāt ”vara kräsen med maten, äta utan egentlig aptit”.

Förutom den tidigare nämnda benämningen på galt (lit. kuilỹs), som av många språkforskare anses vara ett lån från de slaviska språken, förekommer det i de baltiska språken också något enstaka, mer sällan använt grisnamn av främmande ursprung:

Lit. kabõnas ”ung galt, bacongris”, diminutiv kabonaitis, kaboniõkas (LKŽd., V, 25) har sannolikt lånats från vitryska, jfr vitry. kabān, ryska кабан, polska kaban. De slaviska orden har sitt ursprung i de turkiska språken, jfr kirg. kaban m.fl.⁶⁸

Lit. knūras ”ung galt”, knūrus ”galt, vildsvin” (LKŽd., VI, 266, 279) är också sannolikt ett lån från slaviska, jfr vitry. кнур ”galt, vildsvin”, ukrainska кнур ”ung galt”, polska knur. Detta slaviska ord har i sin tur ett mycket dunkelt ursprung; dess fullständigare form är fornryska кънопоз, vars första led förbinds med ryska корный (jfr корпоухий ”med avskurna öron”), medan det andra ledet har försökt förbindas med grekiska ὄρχις ”testikel”, som man också menar att det litauiska ordet erżilas⁶⁹ är besläktat med.

Lit. antrius ”galt, kastrerad galt”, antris, intrius (LKŽd., I, 139; IV, 126), en slavism, jfr polska wnęt(e)r ”hane med dolda testiklar”.

Lett. māška ”en sugga med smågrisar” (EM, II, 546–7; EH, I, 784) kommer sannolikt, som J. Endzelīns antog, från mačka, som i sin tur kommer från ryska мачка ”lilla mor”.

Lett. švinka ”en gris” (EH, II, 661) har tydligen lånats från ryska свинка ”gris”; beträffande š- jfr lett. švakstēt: svakstēt, švampāties: svampāties, švepstis: svepstis, švips-tēt: svipstēt m.fl.

Lit. švinė ”gris” (Žagarė, Šakyna, Gruzdžiai) kan också vara ett ord av slaviskt ursprung, jfr polska świnia⁷⁰.

Som vi ser varierar beteckningarna för gris i de baltiska språken påfallande mycket. De har ingen gemensam artbeteckning för detta djur. De enskilda baltiska språken har bevarat vissa gamla indoeuropeiska grisbeteckningar väl. I dessa språk finns många grisnamn av ljudhärmande ursprung. Ursprunget till en del av beteckningarna har ännu inte klarlagts tillräckligt. Grisnamnen i de baltiska och slaviska språken skiljer sig avsevärt åt, även om de också har vissa gemensamma drag.

⁶⁸ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 495; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 69. ⁶⁹ M. Vasmer, Et. Wb., I, 580; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 65–66. ⁷⁰ A. Senn, Journal of Central European Affairs, 1956, Juli, p. 190, jfr E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1045.

180

KATT

Om det finns tillräckliga skäl att betrakta hunden som människans första fyrbenta vän, måste katten utan tvekan betraktas som det sista husdjur som människan tämjde. De gamla egyptierna var de första som tämjde katten. I det forntida Egyptens avbildningar börjar den förekomma under den tolfte faraondynastins regeringstid, alltså i början av det andra årtusendet f.Kr.¹ De gamla egyptierna höll många katter och betraktade dem som heliga djur; efter döden balsamerade de dem till och med. Den grekiske historikern Herodotos talar utförligt om kattens betydelse i det forntida Egypten, och Diodoros från Sicilien (andra hälften av 100-talet f.Kr. — början av 100-talet e.Kr.) beskrev en händelse som han själv bevittnat: en romare som av misstag hade dödat en katt blev själv dödad av en rasande egyptisk folkmassa.

Tamkatten dyker upp i Europa betydligt senare. I skriftliga källor nämns tamkatten för första gången i mitten av det första årtusendet e.Kr. Även om man kan diskutera huruvida ordet cattus (catta) i vissa latinska källor från denna period avser vildkatt eller tamkatt, står det i påven Gregorius den stores biografi, daterad till omkring år 600 e.Kr., att han ”inte ägde något i världen utom en enda katt, som han ofta smekte och värmde i sin famn som en livskamrat”. V. Hehn antar att tamkatten spreds som mest aktivt i Romarriket under 400- eller 500-talet e.Kr. i samband med att asiatiska råttor eller spanska kaniner fördes dit. Vid denna tid fick även lat. cattus, catta, som tidigare betecknat olika vilda smådjur (vessla, mård), en ny betydelse: tamkatt². Från Rom spreds tamkatten, och därmed även namnet på detta djur, till andra europeiska länder. Sannolikt började katten gradvis spridas även i slaviska och baltiska områden under andra hälften av det första årtusendet. I arkeologiska utgrävningar på Polens territorium från 700–1200-talen påträffas exempelvis redan vissa lämningar av tamkatter. Lämningar av liknande slag påträffas också i fynd från ungefär samma tid på Litauens och Lettlands SSR:s territorier³ (i England var tamkatten ännu ett sällsynt djur på 900-talet⁴).

Ursprunget till lat. cattus, catta är mycket oklart. Vissa språkforskare har varit benägna att tro att romarna kan ha fått namnet på detta då ännu vilda smådjur från germanerna. I de germanska områdena var vildkatten nämligen ett mycket omtyckt djur. I germansk toponymi förekommer formen *kat(t) ”böjning, krökning” mycket ofta; kattens ursprungliga betydelse kan alltså ha varit ”djur med böjd rygg”. Samma benämning på detta djur var visserligen också spridd i keltiska områden, jfr kymr. cath, korn. cath, bretonska caz, ir. cat. Detta gav anledning att betrakta kattnamnet som ett gemensamt germansk-keltiskt eller keltisk-germanskt ord⁵. Att lat. cattus, catta har germanskt ursprung skulle delvis stödjas av

¹ V. Hehn, Kulturpflanzen und Hausthiere in ihrem Übergang aus Asien nach Griechenland und Italien sowie in das übrige Europa, Berlin, 1902, s. 456—457; C. Keller, Die Abstammung der ältesten Haustiere, s. 81—83; M. Hilzheimer, Haustier,—M. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, V, s. 220; H. Ranke, samma ställe, s. 220; Е. А. Богданов, Происхождение домашних животных, s. 294—301.

² V. Hehn, ten pat, p. 462; O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, I, p. 565.

³ W. Hensel, Die Slaven im frühen Mittelalter, p. 79, 94; K. Паавер, Формирование териофауны и изменчивость млекопитающих Прибалтики в голоцене, p. 370—371.

⁴ Е. А. Богданов, ten pat, p. 295.

⁵ O. Schrader, ten pat, I, p. 566; F. Kluge, Et. Wb., p. 357.

181

den omständigheten att det i latinet faktiskt finns åtskilliga namn på vilda djur som lånats från germanska språk, jfr lat. alcēs ”älg” < germ. álxis, lat. ūrus ”björn” < germ. *ur, lat. bīsōn ”bisonoxe” < germ. wisund och så vidare. Så kunde romerska soldater också ha kommit i kontakt med namnet på vildkatten i de germanska områdena. Ett sådant antagande kullkastas dock först och främst av att ursprunget till djurnamnet inte kan förklaras övertygande med hjälp av fakta från de germanska språken. Därtill talar också djurets egen historia emot ett liknande påstående. Inte heller hypotesen att källan till lat. cattus och kattnamnen i andra europeiska språk med samma rot skulle vara nubiska kadi har vunnit något större gehör. Denna hypotes grundas främst på att Egypten var kattens domesticeringscentrum, men hittills finns det få belägg för den. Därför betraktar många forskare, skeptiska till båda de nyss nämnda hypoteserna, lat. cattus som ett vandringsord av okänt ursprung⁶.

Det råder ingen enighet om vilken väg detta kattnamn tog in i de slaviska språken. Man har försökt finna källan till slav. kotъ på åtminstone flera håll. A. Stender-Petersen⁷ ansåg att källan var got. *katts, medan K. Knutson⁸ föreslog lågty. katt. M. Fasmer hade försökt härleda slav. kotъ från medelgrek. χάττα (senare tog han själv avstånd från denna tolkning)⁹. Hypotesen att källan till slav. kotъ är lat. cattus¹⁰ har dock ändå fått flest anhängare. Djurets egen historia skulle sannolikt också ge starkast stöd åt denna hypotes.

I de slaviska språken användes ordet kotъ till en början tydligen som en generell beteckning på djuret, med betydelsen både hane och hona; först senare uppkom, redan inom de slaviska språken, nya namnvarianter efter djurets kön och ålder. Olika varianter av detta kattnamn är ganska utbredda i de slaviska språken, jfr fornruss. котъка, ry. кот, кошка, котёнок, ukr. кіт, кішка, vitry. кот, кошка, bulg. котка, котак, котарак, кот, коте, serb.-kroat. кот (endast belagt i skrifter från 1500-talet), tjeck. kocka, kocour, kote, kot (i dialekter), slovak. kot (i dialekter), kocúr, koča, kočiatko, pol. kot, kotka, kasjub. koet, koetka, övre sorb. kóćka, kocor, kacor, nedre sorb. kót, koca, kocka, kocor¹¹. Som vi ser är detta kattnamn mest utbrett i den nordliga gruppen av slaviska språk – i serbisk-kroatiska och slovenska används det nästan inte alls (jfr serb.-kroat. мас̌ка, мачак, slov. mačka, mačák, máček). På så sätt omfattar det på sitt eget vis det nordslaviska och, som vi ska se, det baltiska språkområdet.

Ett sådant kattnamn förekommer i tre baltiska språk, jfr lit. katė, lett. kaķis, pr. catto. Hur detta namn kom in i de baltiska språken är också ganska oklart. J. Endzelīns var benägen att betrakta kattnamnet i de baltiska språken som ett lån från lågtyska eller slaviska språk (...zunächst entweder aus mnd. katte oder aus slav. kotъ)¹². R. Trautmann betraktade såväl det slaviska som det baltiska namnet på detta djur som ett gemensamt lån¹³.

⁶ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 643—644; F. Slawski, Sl. et., II, p. 559; O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 96; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 96.

⁷ A. Stender-Petersen, Slavisch-germanische Lehnwortkunde, Göteborg, 1927, p. 354—356.

⁸ K. Knutsson, Die germanischen Lehnwörter im Slavischen von Typus buky, Lund, 1929, p. 63—64.

⁹ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 643.

¹⁰ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 96; F. Slawski, Sl. et., II, p. 559; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 643.

¹¹ O. H. Трубачев, Происхождение..., p. 95; F. Slawski, Sl. et., II, p. 559; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 643.

¹² EM, II, p. 171.

¹³ R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 120.

182

Troligen kan ingen av dessa påståenden vare sig kategoriskt avvisas eller bekräftas. Ändå förefaller det riktigare att behandla frågan om det baltiska och slaviska ordet för katt gemensamt, men det bör naturligtvis inte förstås som att detta ord skulle vara ett lån från den baltisk-slaviska perioden. En sådan uppfattning motsägs av kronologin, eftersom ordet kom in i såväl de baltiska som de slaviska språken redan med betydelsen ’tamkatt’, och detta begrepp uppstod, som vi har sett, först i mitten av det första årtusendet. Av den anledningen betraktas detta ord för katt inte ens som ett gemensamt slaviskt lån. Man bör anta att slaver och balter lärde känna det ungefär i slutet av det första årtusendet någonstans nära gränsen mellan de nordliga slaverna och de sydliga balterna, och att ordet därifrån spreds söderut och norrut; i söder nådde det inte de sydligaste slaviska språken, medan det i norr kom in i lettiskan via kuronerna.

I litauiskan förekommer ett stort antal varianter av detta ord för katt, jfr katė, katìs, kãtinas ’hankatt’, kãtas, katiniòkas, kačiùkas ’kattungens unge’, kačiùkė, kačiùkštis, kačiùtė, kačiùtė, kačiùtis, kačiòkas, kačiùtis, katėnas, katėlis, katýnas, katinùkas, katýtis, katùkas, katùtis, katùtis (LKŽd., V, 32–3, 406, 407, 410, 411, 415). I litauiskan, liksom i vissa slaviska språk, jfr ryska кошка, ukrainska кішка m.fl., har honans benämning generaliserats till artens namn.

Ett kattnamn med denna rot förekommer också ganska rikligt i litauisk hydronymi, jfr Kãtupis, Kãtino upelis, Katinėlis (sjö), Katinravis, Katišius (sjö).¹⁴

Många varianter av detta kattnamn används också i lettiskan, jfr lett. kaķis, kaķe, kaķenīce, kaķene ’honkatten’, kaķīte, kaķine, kaķiene, katene, katana, katins ’en hankatt’, katans, kaķēns, kaķēns ’en ung katt, en kattunge’, kaķulēns, kaķulītis, kaķēlēns, kaķenītis (EM, II, 139–40, 171; EH, I, 576, 592).

J. Endzelynas förklarar att lett. kaķis med k i stället för det väntade t uppstod genom inflytande från kuriska, där nominativformen var *katis, medan genitivformen redan var kata, vilken i lettiskan utvecklades till kaka; efter denna och andra kasusformer med k generaliserades sedan denna konsonant i hela paradigmet¹⁵.

Olika lettiska varianter av kattnamnet förekommer också i lettisk toponymi, jfr Kaķupe, Kaķupīte, Kaķeņezers, Kaķītes-strauts, Kaķēni, Kaķinkalns m.fl.¹⁶

Lett. kaķis, dvs. den maskulina formen av namnet, är också artens namn. En liknande utveckling ägde rum i polskan, där formen kot används som artens namn.

I de fornpreussiska språkminnesmärkena är ordet catto belagt en enda gång, och då i sammansättningen Paustocatto ’vildkatt’ (Paustocatto Wildekatze, ord 665 i Elbingordlistan)¹⁷, men dess autenticitet råder det inget tvivel om, eftersom kattnamnet också förekommer mycket ofta i fornpreussisk toponymi, jfr Kath, Katelauke (<Kath+pr. laucks ’fält, åker’), Kathenmedien (<Kath+pr. median ’skog’), Katpanye (<Kath+pr. pannean ’träsk, kärr’), Kattenplick, Cattiten¹⁸. Även fornpreussiska Paustocatto kan vara en kalkering

¹⁴ Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, s. 70–71.

¹⁵ EM, II, s. 140.

¹⁶ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I, 2, s. 8–11, 58.

¹⁷ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 91; Prūsų kalbos paminklai, s. 72.

¹⁸ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, s. 57–58, 233; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 190.

183

från tyska wilde Katze, jfr preussiska pausto ”vild”: fornkyrkoslaviska pustъ; jfr även preussiska paustocaičan ”vild häst (wildes Pferd)” (ord 654 i Elbingglossariet).

I litauiska och lettiska finns det åtskilliga kattenamn av ljudhärmande ursprung, som vanligen används i barnspråk eller annars har en viss diminutiv prägel.

Lit. kăcas, kăče, kăcius, kaciukas, kăckis (LKŽd., V, 29–30), jfr lit. kăc ”interj. när man ropar på en katt”, kacėnti ”ropa på en katt”.

Lit. kicà, kicaras, kičė, kicius, kickà, kickis, kickė, kicūkas, kičiulis, kičūtė (LKŽd., V, 740–1), jfr lit. kic ”interj. när man ropar på en katt”, kicénti ”ropa på en katt”.

Lett. kicitis ”katten (i barnspråk)” (EH, I, 607), jfr lett. kic, kic, kic ”interj., som används för att schasa bort katter, får och getter”, kicinât ”driva ut en katt ur ett rum”.

Det bör påpekas att kattenamn som härrör från liknande ljudhärmande ord också förekommer i de slaviska språken, jfr ryska киска, övre sorbiska hica, tjeckiska čiča, cicka, slovakiska cica, cicka. O. Trubačiov¹⁹ antar, förefaller det mig med mycket goda skäl, att sådana ljudhärmande ord kan vara äldre än själva kattenamnet (här avses sl. kotъ m.fl.), eftersom de används i stor utsträckning i många språk för att kalla inte bara på katter utan också på andra djur²⁰.

I lettiska blev kattenamn av ljudhärmande ursprung av typen kic, kac inte särskilt utbredda, eftersom dessa ljudhärmande ord där inte fick en specifik betydelse som rop på en katt, såsom exempelvis i litauiskan.

I lettiskan används följande ljudhärmande ord oftast när man ropar på en katt: īņi, īņci, mīņc, mīņci, piņc och andra fonetiska varianter av dessa²¹. Vid sidan av dessa ljudhärmande ord finner vi i lettiskan även kattenamnen īņcis, ince (EM, I, 707; EH, I, 430), mīņcis (EM, II, 629), piņcis, piņče (EM, III, 218; EH, II, 234). I vissa fall kan dessa kattenamn vara ljudhärmande ord som har bildats av de nyss nämnda ljudhärmande orden īņci, mīņci, piņc, men detta är i så fall en senare process. I själva verket härrör de ljudhärmande orden īņci, mīņci från kattenamn, vilka i sin tur har tyskan som källa. Lett. īņcis, ince härrör från tyska Hinz, Hinze ”namn på hankatten i djurfabeln”²², och tyska Hinz är en diminutivform av personnamnet Heinrich, jfr Fritz – Friedrich, Götz – Gottfried m.fl.²³. Lett. mīņcis har bildats av lågtyska minze, mintse ”katt”²⁴.

Det lettiska ljudhärmande ordet piņc och kattenamnet piņcis, piņče kan ha uppstått som rimord vid sidan av lett. īņci, mīņci och de kattenamn som härrör från dem.

Troligen är även ett annat mycket utbrett kattenamn i lettiskan av ljudhärmande ursprung – ruņcis, ruņčiņš, ruņčelis, ruņčuks, ruņčukēns, ruņcēns, ruņcins, ruņciene, ruņka, ruņkis, ruņķis (EM, III, 561, 570; EH, II, 384, 385). Detta kattenamn bör kanske förbindas med verbet rūkt ”brusa, vina, ryta, dåna, kuttra, brumma, morra”; jfr lācīs, lauva, vilks, cūka, dundurs, rubenis, kakis rüc (EM, III, 569; EH, II, 388), jfr även lit. rūkti ”ryta”, ryska рычать, fornisländska rymja ”ryta, brumma” m.fl.²⁵

¹⁹ O. H. Трубачев, Происхождение…, s. 99.

²⁰ O. H. Трубачев, där; F. Kluge, Et. Wb., s. 371.

²¹ K. Draviņš, V. Rūķe, Interjektionen und Onomatopöie in der Mundart von Stenden, Lund, 1962, s. 58.

²² J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen, s. 41.

²³ F. Kluge, Et. Wb., s. 309.

²⁴ J. Sehwers, där, s. 80; EH, I, s. 815.

²⁵ EM, III, s. 561; J. Pokorny, Et. Wb., s. 867–868.

184

Från lettiskan har detta kattnamn också lånats in i vissa litauiska dialekter intill det lettiska språkområdet, jfr. rūcis ”hankatt” (Papilė, Viešniai, Kairiai).

I litauiskan och lettiskan förekommer även enstaka kattnamn av annat ursprung, som oftast används i begränsad omfattning och har en särskild betydelsenyans:

Lit. čiurūkas ”hankatt (i barnspråk)” (LKŽd., II, 122), jfr. lit. čiūr ”ljudhärmande ord som används i olika betydelser”, čiurūkas ”gåsunge”, čiūra ”tik”, čiurinėti ”röra sig, gå omkring”, čiurą ”en som kissar i sängen”.

Lit. knerpė ”katt (folkloristiskt ord)” (LKŽd., VI, 219), jfr. lit. kner̃pti, knir̃pti.

Lit. kniaukà ”katt (i barnspråk)” (LKŽd., VI, 224), jfr. lit. kniaũkti.

Lit. ráinis, -ė, raĩnis, -ė ”hankatt”, jfr. lit. ráinas, raĩnas.

Lett. svīpuris ”en stor, grå, svartstrimmig katt” (EM, III, 1163), jfr. lett. svīpurains ”rutig”, svīpelēta pele ”en brun åkersork med en svart rand längs ryggen”.

Lett. tīsele ”honkatt”, tīsītis (EM, IV, 204), ett ord med okänt ursprung, kanske bör det föras samman med ljudordet tisu ”interjektion som används vid retande” (EM, IV, 198).

Avslutningsvis bör det vid översikten över kattnamnet också uppmärksammas att litauiskan bevarat det gamla namnet på vildkatten vilpišys. Ordet förekommer i ordböcker över de litauiska dialekterna i Ostpreussen, jfr.:

wilde Katze, WilpiBys, Bio, m. Medinnė Kattė (Ph. Ruhig, Lex., II, 402).

WilpiBys, Bio, m. eine wilde Katze (Chr. G. Mielcke, Wb., I, 330).

wilde Katze, WilpiBys, io, m. Medinnė Kattė (Chr. G. Mielcke, Wb., II, 541).

Från dessa källor fördes ett sådant namn på vildkatten även in i andra ordböcker och olika skrifter som gavs ut i Ostpreussen och Litauen.

Den första källan till detta ord är alltså P. Ruhigs ordbok. G. H. F. Nesselmann noterar i sin ordbok att ordet inte är känt i trakten kring Ragainė. Inte heller F. Kurschat hade hört ordet. Det finns dock ingen anledning att betvivla dess autenticitet, eftersom det förekommer i litauisk toponymi och antroponymi. Både F. Kurschat och G. H. F. Nesselmann nämner ortnamnet Vilpišiai (… Wilpischen ist der Name eines Dorfes im Kirchspiel Gerwischkehmen in einer ehemals waldigen Gegend bei Gumbinnen… G. H. F. Nesselmann, Wb., 80). Ett sådant ortnamn finns också nära Tauragėnai (Vilpišiai), och i Molėtai kommun förekommer bynamnet Vilpiškiai. Efternamnen Vilpišauskas, Vilpiševskis, Wilpiszy (poloniserad form) är kända.

Lit. vilpišys är ett gammalt indoeuropeiskt ord. De övriga baltiska språken och även de slaviska språken känner inte till det. Det är besläktat med lit. lãpė, lat. volpēs m.fl. ord bildade av den indoeuropeiska roten *ulp, *lup-, vilka betecknar olika rovdjur (räv, schakal, varg). Lit. vilpišys ligger betydelsemässigt närmast medelpersiska gurpak ”tamkatt”, pers. gurba, där iranskt *urpa motsvarar indoeuropeiskt ulpos²⁶.

Av de slaviska språken har fornslaviskan och polskan bevarat benämningen på vildkatten, jfr fornsl. stbblb, stbplb, fornpol. zdeb, step, pol. żbik, żbik. Ordets etymologi är tämligen oklar. Vissa forskare (G. Ilinskis, A. Brückner) förbinder det med lit. stiprūs, andra (O. Trubačiovas) med rys. стебель, lit. stiebas; den ursprungliga slaviska betydelsen hos *stbjb skulle alltså vara ”stark katt” eller ”den som lever i vassen”. Den senare etymologin får stöd av en av de nutida ryska benämningarna på vildkatten, камышовый кот²⁷.

²⁶ J. Pokorny, Et. Wb., p. 1179; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 340, 1254.

²⁷ O. H. Трубачев, Происхождение…, p. 92–94; A. Brückner, Sl. et., p. 649–650.

185

Som vi ser används en gemensam benämning på katten i de baltiska språken och i många slaviska språk, sannolikt lånad vid samma tid från en och samma källa. I de baltiska och slaviska språken finns det dessutom många mer begränsat använda benämningar av senare ursprung, oftast ljudhärmande. Därutöver har litauiskan och de slaviska språken använt benämningar på vildkatten med olika ursprung.

ALLMÄNNA SLUTSATSER

Efter att ha gått igenom benämningarna på husdjur i de baltiska språken kan vi dra några mer allmänna slutsatser.

De baltiska språken har jämförelsevis väl bevarat de gamla indoeuropeiska benämningarna på husdjur (lit. šuo, lett. suns, preuss. sumis; lit. avis, āvinas, lett. avs, auns, preuss. awins; lit. ėras, jėras, vēras, lett. jērs, preuss. eristian; lit. ožys, ožka, lett. āzis, preuss. wosee, wosux; lit. gīovs; lit. veršis, lett. vērsis, preuss. werstian; lit. pėkus, preuss. vok. sg. pecku; lit. ašvā, ašva, ašvėnis, preuss. aswinan ”stonmjölk”; lett. svēns, suvėns, preuss. swintian; lit. paršas, preuss. parstian m.fl.).

Det går inte att särskilja något av de baltiska språken som särskilt arkaiskt i fråga om ordförrådet inom detta område. Lettiskan har till exempel inte bevarat den gamla indoeuropeiska benämningen på häst (indoeur. *ēk̑uo-s), medan den gamla indoeuropeiska benämningen på nötkreatur (indoeur. *gʷou) har försvunnit ur litauiskan men bevarats i lettiskan. Litauiskan saknar spår av den gamla indoeuropeiska benämningen på svin (indoeur. *sūs/*su̯u), som är väl bevarad i lettiskan. I lettiskan trängde dock slavismen kaza undan den gamla indoeuropeiska benämningen på get, som har bevarats i litauiskan och preussiskan (lit. ožka, preuss. wosee), osv.

Bland detta ordförråd intar den lettiska benämningen på nötkreatur luōps, en särställning; den har en exakt motsvarighet endast i albanskan — alb. lopë.

När man jämför benämningarna på husdjur i de baltiska språken med benämningarna på motsvarande djur i andra indoeuropeiska språkgrenar framgår det tydligt att de största likheterna finns med de slaviska språken (lit. kárvė, preuss. curwis ”tjur”; rys. корова, pol. krowa m.fl.; lit. tėlias, teliūkas, lett. telš, telēns: pol. ciele, rys. теленок m.fl.; lett. vepris (lit. Vėpriai, Vepriškiai, Veprinis): rys. вепрь, pol. wieprz m.fl.). Det går inte att särskilja något av de baltiska språken för dess nära släktskap mellan det gamla ordförrådet inom detta område och motsvarande slaviska ordförråd.

I alla baltiska språk finner man ganska många slaviska benämningar på husdjur, oftast lån från senare tid. Slaviska lånord utgör den största gruppen inom det inlånade ordförrådet på detta område. En del slaviska lån har kommit in i alla tre baltiska språk, medan andra är typiska för två (vanligen litauiska och lettiska) eller för ett enskilt språk (lit. kūrtas, lett. kūrts, preuss. curtis; lit. kuilys, lett. kuilis, preuss. cuy lis (det slaviska ursprunget till de sistnämnda orden kan ifrågasättas); lit. telyčia, lett. telica; lit. barõnas, lett. baranina; lit. drigantas, lett. driganis; lit. rumõkas, lett. rumāks; lit. sābalas ”ett slags hundnamn”, lett. sabulis; lett. kaza, preuss. sūdenikis, preuss. wuysis, lit. gončas, lit. škapā, lit. bulānas, lit. kabõnas, lit. kniūras m.fl.). Lånekällorna är vanligtvis de närliggande språken vitryska, ryska och polska. Vissa slaviska lån kan också ha kommit in i lettiskan från litauiskan. De slaviska lånen i preussiskan är oftast av polskt ursprung.

Mycket få baltiska ord inom detta område har lånats in i slaviska språk (pol. parsiuk, vitrys. парсюк, rys. паршук).

186

Man kan också urskilja ett gemensamt baltiskt lager av beteckningar för husdjur (lit. žirgas, lett. žirgs, preuss. sirgis; lit. ežilas, lett. ērzelis; lit. kumelỹs, kumelė̃, lett. kumelš).

Det finns många beteckningar, ibland också av mycket gammalt ursprung, som är karakteristiska för endast ett av de baltiska språken (lit. kalė (: lit. kalývas, kalýbas), lit. kėltava, kėltuva (: lit. kėlti), lit. galvijas (: lit. galvà), lit. arklys (: lit. árti), lit. šérnas (: lit. šerỹs), lit. vilpšỹs (: lit. lãpė), lit. jáutis (: lit. júngas; hydronymen Jautin visar att även det preussiska språket kan ha haft en sådan beteckning), lit. meitėlis (: lit. mįsti; jfr även preuss. nomaytis), lit. penìmis (: lit. penėti), lit. kiaũlė, preuss. skēwre, lett. baruõksnis (: lett. baruot), preuss. klente, clynth, preuss. camstian m.fl.).

Tyskan har påverkat de baltiska språkens ordförråd inom detta område; påverkan märks något tydligare i lettiskan (lit. būlius, lett. bullis; lett. buks, lett. krakīs, kragīs, lett. mīncis, īncis, lett. pakans, lit. cieķe, cēķe m.fl.). Via lettiskan har också enstaka germanismer av detta slag kommit in i litauiskan.

I litauiskan finner vi också enstaka ord av finsk-ugriskt ursprung med begränsad användning (lett. cone, soņnis, lett. mustika, lett. punika, lett. sēkis m.fl.). Samtidigt är de baltiska språkens påverkan på de östersjöfinska språken inom detta område ganska stor (finska oinas, estniska oinas; finska vuohi, estniska voho; finska härkä, estniska härg; finska jäärä, estniska jäär m.fl.).

Bland de baltiska språkens beteckningar och namn på husdjur med mer begränsad användning (oftast av senare ursprung) kan flera semantiska grupper urskiljas.

En mycket omfattande grupp utgörs av ljudhärmande ord (lit. čiūče, čiūčė, burūtė, burýtė, bašis, bažiukas, kūčė, kuriūtė, cibė, cibūtė, įygagas, kūžė, kūžius, čiūga, čiūka, čiūotė, jukšė, kriukė, kuciūtė, kūkas, kukūtis, kãcas, kicaras, kicà; lett. kuča, kucēns, birīte, biritina, bice, buce, bēja, mēja, mūja, nūža, tručina, cigiņš, cīga, trūta, kosīņš, kuziņa, kuža, kvīņka, kveksis, reksis, ruksis, kicītis m.fl.). Oftast är det ord från barnspråket eller ord med en allmänt kärvänlig ton.

En annan stor grupp utgörs av djurnamn som härletts från beteckningar för motsvarande färger; en del av dessa färgbeteckningar används också enbart om djur (lit. balnė, dūmė, dvylė, keršė, laukė, pãlsė, pelėkė, šėmõji, žalõji, bėris, brišis, palvis, sartis, šir̃mis, širvis, šyvis; lett. brūnala, dūkala, dūmala, lāuce, melle, pālse, sārtala, sirmala, bēris, dārceis, dūkanis, lāucis, sarkanis, sīrmis m.fl.).

För lettiskan är det mycket typiskt med koknamn som härrör från dagen då de föddes eller från beteckningar för tid i allmänhet (lett. cētala: cēturdiēna, dienala: diena, launadzīte: launags, pirmala: pirmdiena, piektala: piektdiena, rītala: rīts, sestala: sestdiena, svēṭala: svētdiena, trešala: trešdiena, uotrala: uotrdiena, vakare: vakars m.fl.). Koknamn av denna typ förekommer också i de slaviska språken.

I litauiskan ges kor ganska ofta namn efter växter, fåglar och annat.

I de baltiska språken finns ovanligt många beteckningar för en dålig häst.

Vissa namn på husdjur i de baltiska språken används mycket lokalt och är ibland kännetecknande för en enda familj. En stor del av sådana namn har naturligtvis inte heller kommit med i detta arbete.

187

HUSDJURSBETECKNINGAR I DE BALTISKA SPRÅKEN

(deras ursprung och förhållande till motsvarande beteckningar i de slaviska språken)

А. САБАЛЯУСКАС

Sammanfattning

I arbetet behandlas beteckningarna för hund, får, get, nötkreatur, häst, svin och katt.

Efter genomgången av beteckningarna för enskilda djur dras motsvarande slutsatser av mer allmän karaktär.

I de baltiska språken har de forntida indoeuropeiska beteckningarna för husdjur bevarats förhållandevis väl (lit. šuo ”hund”, lett. suns, f. preuss. sunis; lit. avis ”får”, lett. avs, lit. ávinas ”bagge”, lett. auns, f. preuss. awins; lit. ėras ”lamm”, jėras, ėras, lett. jērs, f. preuss. eristian; lit. ožys ”bock”, lett. āzis, f. preuss. wosux, lit. ožkà ”get”, f. preuss. wosee; lett. guovs ”ko”; lit. veršis ”kalv”, f. preuss. werstian, lett. vēršis ”oxe, tjur”; lit. pėkus ”boskap, får”, f. preuss. pecku ”boskap”; lit. ašvà ”sto”, ešva, ašvienis ”arbetshäst”, f. preuss. aswinan ”stomjölk”; lett. sivēns ”svin”, suvēns, f. preuss. swintian; lit. paršas ”smågris”, f. preuss. parstian m.fl.).

Arkaiskt ordförråd av detta slag har bevarats i ungefär samma utsträckning i alla de baltiska språken. Till exempel har den forntida indoeuropeiska beteckningen för häst (ie. *ekuo-s) inte bevarats i lettiskan, medan den forntida beteckningen för nötkreatur (ie. *guou), som finns kvar i lettiskan, har försvunnit i litauiskan. I litauiskan saknas den forntida beteckningen för svin (ie. *sūs/*su̯u), som är väl bevarad i lettiskan, men i lettiskan har slavismen kaza (jfr ryska коза) trängt undan den forntida beteckningen för get (lit. ožkà) osv.

Bland ord av detta slag utmärker sig den lettiska beteckningen för nötkreatur, liōps, på ett särpräglat sätt; den har en exakt motsvarighet endast i albanskan — lopë ”ko”.

En jämförelse mellan de baltiska beteckningarna för husdjur och motsvarande beteckningar i andra indoeuropeiska språk gör det tydligt att de baltiska beteckningarna oftast sammanfaller med de slaviska (lit. kargvė ”ko”, f. preuss. curwis ”oxe”: ryska корова, polska krowa m.fl.; lit. tėlias ”kalv”, teliūkas, lett. telis, tēlens: polska cielę, ryska телёнок m.fl.; lett. vepris ”galt” (lit. Vėpriai, Vepriškiai, Veprnis): ryska вепрь, polska wieprz m.fl.). Ingen enskild språkgren kan särskiljas från den baltiska språkgrenen som helhet utifrån graden av närhet mellan detta ordförråd och det slaviska ordförrådet.

I alla de baltiska språken finner vi ganska många beteckningar för husdjur av slaviskt ursprung. Bland lån från andra språk utgör slaviska lånord den största gruppen inom detta ordförråd. En del av dem förekommer i alla tre baltiska språk, medan andra är karakteristiska för två (oftast litauiska och lettiska) eller för ett enskilt språk (lit. kūrtas ”vinthund”, lett. kurts, f. preuss. curtis; lit. kūlys ”galt”, lett. kūlis, f. preuss. cuylis (det slaviska ursprunget till dessa ord är tämligen osäkert); lit. telyčia ”kviga”, lett. telica; lit. barōnas ”bagge”, lett. baraniņa ”litet får”; lit. drigantas ”hingst”, lett. drigants; lit. rumōkas ”stånghäst”, lett. rumāks ”hingst”; lit. sabalas ”hundnamn”, lett. sabulis; lett. kaza ”get”; f. preuss. slideikis ”Leithund”, f. preuss. wuysis ”Wachthund”; lit. gončas ”stövare”, lit. škapa ”krake”, lit. bulānas ”isabellfärgad häst”, lit. kabōnas ”galt”, lit. kniūras m.fl.). Lånen kommer vanligen från grannspråken belarusiska, ryska och polska. Vissa slaviska lånord kan också ha kommit in i lettiskan via litauiskan. De slaviska lånorden i fornpreussiskan är huvudsakligen av polskt ursprung.

I de slaviska språken finner vi mycket få beteckningar av baltiskt ursprung (polska parsiuk, belarusiska парсюк, ryska паршук).

188

Man bör också urskilja ett gemensambaltiskt lager i denna vokabulär (lit. žirgas ”häst”, lett. zirgs ”häst”, f.-pr. sirgis ”hingst”; lit. eržilas ”hingst”, lett. ērzelis; lit. kumelýs ”hingst, föl”, lett. kumelš, lit. kumelė ”sto”).

Det finns ganska många benämningar (ofta till och med av mycket gammalt ursprung) som är karakteristiska endast för ett enskilt baltiskt språk (lit. kalė ”tik”, (: lit. kalývas ”vit – här avses hundens hals”, kalýbas), lit. keltava ”boskap, nötkreatur”, kėltuva (: lit. kėlti ”lyfta”), lit. galvijas ”boskap” (: lit. galva ”huvud”), lit. arklys ”häst” (: lit. artì ”plöja”), lit. šernas ”vildsvin” (: lit. šėrÿs ”borst”), lit. vilpšys ”vildkatt” (: lit. lâpe ”räv”), lit. jautis ”oxe” (: lit. jüngas ”ok”; hydronymen Jautin gör det möjligt att anta att en sådan benämning på oxe också fanns i fornryska), lit. metėlis ”galt” (: lit. misti ”livnära sig”, jfr även f.-pr. nomaytis ”galt”), lit. penìmis ”gödsvin” (: lit. penėti ”föda”), lit. kiaulė ”gris”, f.-pr. skēwre, lett. barukšnis ”gödsvin” (: lett. baruot ”föda”), f.-pr. klentē ”ko”, clynth, f.-pr. camstian ”får” etc.

Det tyska språket spelade också en viss roll i utvecklingen av de baltiska språkens boskapsterminologi. Tyskans inflytande märks tydligare i lettiskan (lit. būlius ”avelstjur”, lett. bullis; lett. buks ”bock; hanne”; lett. krāģis ”krake”, krāķis, lett. mīcis ”katt”, īncis, lett. pakans ”hundnamn”, lit. ciekš ”konamn”, cēkē etc.). Via lettiskan trängde enskilda germanismer in i litauiskan.

I lettiskan finner vi också enskilda benämningar av finsk-ugriskt ursprung (lett. cone ”bagge”, sōnis, lett. mustika ”svart ko”, lett. punika ”brun ko”, lett. sekis ”skäckig häst” etc.). Det baltiska ordförrådets inflytande på de finsk-ugriska språkens vokabulär är betydligt starkare (fi. oinas ”kastrerad bagge”, est. oinas; fi. vuohi ”bock; get”, est. voho; fi. härkä ”oxe, tjur”, est. härg; fi. jäära ”bagge”, est. jäär etc.).

Benämningar och namn på husdjur som används mer begränsat (oftast av sent ursprung) kan delas in i semantiska grupper.

En mycket stor grupp utgörs av benämningar av ljudhärmande ursprung (lit. ciucė ”hund”, ciūčė, lit. buriùtė ”får”, buriūtė, kuriūtė, kùčė, lit. bāsis ”lamm”, bažikas, lit. cibė ”get”, cibūtė, lit. yāgas ”häst”, kūže, kūžius, lit. ciugà ”gris”, ciūkā, ciūotė, jūškė, krukūga, kuciūtė, kīkas, kukūtis, lit. kācas ”katt”, kīcaras, kīcā; lett. kuča ”hund”, kučēns, lett. birīte ”får”, biritina, bice, buce, bēļa, mēja, lett. mīja ”ko”, nūža, tpruciņa, lett. cigiņš ”föl”, čiga, tprūta ”häst”, košiņš, kuziņa, kuža, kvinka ”gris”, kveksis, reksis, lett. kicītis ”katt” etc.). Dessa ord är huvudsakligen barnord eller smeknamn.

En stor grupp utgörs också av djurnamn som härrör från benämningar på motsvarande färg. En del av dessa färgbenämningar används endast för att ange djurets färgteckning (lit. balnė ”ko med vit rygg”, dūmė ”ko med rökfärgad päls”, dvylė ”brun ko”, kėršė ”brokig ko”, laikė ”ko med en vit bläs i pannan”, pálšė ”ljusgrå ko”, pelėkė ”musgrå ko”, šėmojī ”askgrå ko”, žalióji ”brun ko”, lit. bēris ”brun häst”, brišis ”ljusgul, rödaktig häst”, palvis ”ljusgul häst”, sartis ”gulbrun häst”, širmis ”skimmel”, širvis, šyvis ”stålgrå häst”; lett. brūnala ”brun ko”, dūkala ”brun ko”, dūmala ”mörkbrun ko”, lāuce ”ko med en vit bläs i pannan”, melle ”svart ko”, palse ”ljusgrå ko”, sartala ”mörkbrun ko”, širmala ”grå ko”; lett. bēris ”brun häst”, dārcis ”brokig häst”, dūkanis ”brun häst”, lāucis ”häst med en vit bläs i pannan”, sarkanis ”ljusbrun häst”, širmis ”skimmel” etc.).

I lettiskan är det mycket karakteristiskt med konamn som härrör från namnet på veckodagen eller i allmänhet tidpunkten då djuret föddes (lett. cეტala: четurdiena ”torsdag”, dienala: diena ”dag”, laīnadzīte: laīnaģs ”mellanmål”, pirmala: pirmdiena ”måndag”, piektala: piektdiena ”fredag”, rītala: rīts ”morgon”, sestala: sestdiena ”lördag”, svētala: svētdiena ”söndag”, trešala: trešdiena ”onsdag”, uotrala: uotr diena ”tisdag”, vakare: vakars ”kväll” etc.).

189

På litauiska får kor ofta namn som härstammar från växtnamn, fågelnamn och liknande.

I de baltiska språken förekommer mycket många benämningar på skraltiga hästar.

Vissa namn på husdjur används inom mycket begränsade kretsar och är ibland karakteristiska endast för en enskild familj. Större delen av sådana namn har naturligtvis inte tagits med i detta arbete.