ROMAN VASKO Kyiv National Linguistic University ORCID-id: orcid.org / 0000-0002-6499-2972 Intresseområden: diakron fonologi i de germanska språken, lingvistiska processer för semiotisering av artefakter från materiell och andlig kultur, de antika civilisationernas historia, den sumeriska och akkadiska skriftens historia, interkulturell kommunikation m.m.

ALLA KOROLYOVA Kyiv National Linguistic University ORCID-id: orcid.org / 0000-0001-5541-5914 Intresseområden: lingvistisk antropologi, lingvo- och makrokomparativa studier, indoeuropeisk lingvistik, kombinatorisk semantik, interkulturell transfer.

TETIANA TOLCHEIЄVA National Pedagogical Dragomanov University ORCID-id: orcid.org/0000-0002-9535-9248 Intresseområden: betydelsefulla artefakter, prejudicerande metaforer, teorin om konceptuell integration, mytonymer. DOI: doi.org/10.35321/al187-06

PREJUDICERANDE EGennamn OCH DERAS INTERKULTURELLA TRANSFER

Prejudicerande egennamn och deras interkulturella överföring

ANNOTATION

Artikeln behandlar problemet med interkulturell transfer av globala och prejudicerande egennamn som reducerade intertexter, vilka är tecken och symboler i den utgående kulturen

Straipsniai / Artiklar

119

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

och förmedlar nya betydelser i de mottagande kulturerna. Som en allmän forskningsidé föreslår vi att begreppet interkulturell transfer särskiljs som ett sätt att överföra information som skiljer sig i tid, natur och interkulturell kommunikation. Detta innefattar studiet av de lingvistiska fenomenens särdrag i kontak- tande kulturer för att säkerställa kommunikationens effektivitet.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt studiet av korrelationen mellan de besläktade men inte identiska begreppen – prejudicerande och intertextuell. Det första är förbundet med den lingvistiska formen för stereoty- pens förkroppsligande i form av ett egennamn, som är en förmedlare eller källa för att fixera information i reducerad form. Det andra kännetecknas av förmågan att ackumulera information genom reflektion över verkligheten och genom att hämta den från andra texter i vid bemärkelse. Egennamnets prejudicerande primat i protokulturen och den sekundära karaktären hos dess intertextualitet, med oändlig reproducerbarhet av nya betydelser, har fastställts.

Det prejudicerande egennamnets ursprung och dess roll som lingvokulturell källa och intertextuell information har fastställts.

På grund av sin figurativitet transformeras de huvudsakliga typerna av egennamn i den moderna masskulturen, vilket bidrar till formaliseringen av egennamnens semiotik och aktualiseringen av deras ikoniska karaktär. Det yttersta syftet med egennamnets form är en pragmatisk påverkan på informationens mottagare i den ursprungliga lingvokulturen och i processen för interkulturell transfer.

NYCKELORD: prejudicerande egennamn, interkulturell transfer, intertextualitet, reducerad intertext, egennamnens semiotik, kontak- tande lingvokulturer.

ANNOTATION

I artikeln analyseras problemet med interkulturell överföring av internationella och prejudicerande egennamn som reducerade intertexter, vilka är vissa primärkulturella tecken och symboler som förmedlar nya betydelser till de mottagande kulturerna. I enlighet med den allmänna forskningsidén föreslår vi att begreppet interkulturell överföring särskiljs som ett sätt att överföra information som skiljer sig med avseende på tid, karaktär och interkulturell kommunikation. Detta omfattar också studiet av de lingvistiska fenomenens särdrag i kulturer i samverkan, för att säkerställa kommunikationens effektivitet.

Stor uppmärksamhet ägnas åt korrelationen mellan de besläktade men inte identiska begreppen – prejudicerande och intertextuell –. Det första begreppet är förbundet med den lingvistiska formen för stereoty- pens förkroppsligande, uttryckt genom ett egennamn, vilket är en förmedlare eller källa för att fixera information i reducerad form. Det andra begreppet definieras som förmågan att samla information genom att reflektera över verkligheten och hämta den från andra texter i vid bemärkelse. Artikeln fastställer egennamnets prejudicerande primat i primärkulturen och den sekundära karaktären hos dess intertextualitet, med obegränsade möjligheter att skapa nya betydelser.

120

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Prejudicerande egennamn och deras interkulturella överföring

Artikeln fastställer de prejudicerande egennamnens ursprung och deras roll som lingvokulturella källor och intertextuell information.

De huvudsakliga typerna av egennamns bildlighet gör det möjligt att transformera dem i den moderna masskulturen, vilket bidrar till formaliseringen av egennamnens semiotik och aktualiseringen av deras ikoniska karaktär. Det yttersta syftet med egennamnets form är en pragmatisk påverkan på mottagaren av information i den ursprungliga lingvokulturen och i processen för interkulturell överföring.

VIKTIGA ORD: prejudicerande egennamn, interkulturell överföring, intertextualitet, reducerad intertext, egennamnens semiotik, lingvokulturer i samverkan.

INLEDNING

Kognitiv onomastik (Karpenko 2010, 2015; Jurka 2009) är en av kognitiv lingvistiks nya grenar. Kognitiv onomastiks huvuduppgift är att utveckla teoretiska grunder och metodologiska förfaranden för att studera mekanismerna för mentalisering av egennamn/onymer (Héois 2020; Vaxelaire 2016), både i den individuella och i den kollektiva språkliga medvetenheten hos företrädare för en viss språkkultur.

Det är innehavet av bakgrundskunskap, som utgör en del av den kognitiva basen och har en invariant karaktär, som ”enligt D. B. Gudkov tillåter individen att orientera sig i lingvokulturens rum och följa dess normer och regler” (2003). Grunden för sådan kunskap i lingvokulturens kognitiva bas utgörs av prejudicerande fenomen (Bahan 2014; Kal’čenko 2014; Saxaruk 2011, etc.).

Utan att gå in på historien om prejudiceteorins utveckling ska vi kort endast uppehålla oss vid de punkter som motsvarar klassificeringen av fenomen relaterade till prejudicitet. Samtidigt noterar vi att metoden för att studera dessa fenomen började utvecklas aktivt först i slutet av 20^th – början av 21^st århundradet.

Enligt vår mening användes termen ”prejudicerande text” mest frekvent. Den fick snabbt ett antal dubletter, däribland identifieraren ”prejudicerande” i sin sammansättning. Och ju mer aktivt denna serie fylldes på, desto tydligare mognade behovet av att särskilja dem. Med tiden föreslogs termen ”prejudicerande fenomen” som hyperonym för alla hyponymer med identifieraren ”prejudicerande”.

En genomgång av den vetenskapliga litteraturen visar att följande hyponymer är de vanligaste: 1) ”prejudicerande text”, 2) ”prejudicerande situation”, 3) ”prejudicerande yttrande” och 4) ”prejudicerande egennamn”.

Straipsniai / Artiklar

121

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

På senare tid har vi bevittnat prövningen av termen ”prejudicerande värld”, exempelvis i Genadij G. Slyškins arbete Linguocultural concepts and metaconcepts (2004: 154). Forskaren definierar den prejudicerande världen som en uppsättning individuella prejudicerande fenomen (namn, yttranden, situationer), 1) som går tillbaka på en enda källa, 2) som av modersmålstalare uppfattas som sammanlänkade, 3) som regelbundet aktualiseras i olika kombinationer med varandra (Slyškin 2004: 154). Samtidigt anser G. G. Slyškin att en hänvisning till prejudicerande världar gör det möjligt att förmedla mer komplexa kulturella betydelser än en hänvisning till individuella prejudicerande fenomen. Ett sådant påstående är dock enligt vår mening inte tillräckligt övertygande, eftersom var och en av de ovan nämnda typerna av prejudicerande fenomen (namn, yttranden, situationer) i lika hög grad uppfyller de tre ovanstående villkoren och bidrar till överföringen av ett komplext semantiskt innehåll.

För att argumentera för vår ståndpunkt presenterar vi de definitioner som finns i den vetenskapliga litteraturen för var och en av de fyra hyponymerna till prejudicerande fenomen, med beaktande av vår korrigering. En ”prejudicerande text” är ett komplext tecken som är bekant för en företrädare för lingvokulturen och till vilket man ofta återvänder i kommunikationsprocessen med hjälp av yttranden och symboler förknippade med denna text. En ”prejudicerande situation” är en sorts prototypsituation med konnotationer som kännetecknar dess stereotyp. Ett ”prejudicerande yttrande” är ett talstycke som innehåller ett välkänt citat. Ett ”prejudicerande egennamn” är ett individuellt namn som antingen är förbundet med allmänt kända citat och till och med hela texter som har blivit prejudicerande, eller med situationer som är kända för lingvokulturens företrädare.

Vad gäller det prejudicerande egennamnet är det lätt att se att dess vetenskapliga räckvidd är nära förbunden med de tre föregående typerna av prejudicerande fenomen. Vi vill endast påpeka att man i dagens onomastiska arbeten kan observera aktiveringen av olika alternativ för att pröva termen ”prejudicerande egennamn”, såsom ”prejudicerande onymer” (Naximova 2011), ”prejudicerande toponymer” (Berezovič 2009) etc., vilket vi kommer att tala om nedan i artikelns forskningsdel, och särskilt att prejudiceteorin utgör grunden för intertextualitetsteorin. När vi således återvänder till frågan om innebörden av termen ”prejudicerande värld” enligt G. G. Slyškin, finns det all anledning att hävda att komplexa betydelser inte överförs till de faktiska prejudicerande fenomenen, utan till dem som har förvärvat intertextuell status (både individuellt och i kombination med varandra).

I samband med denna problemformulering uppstår frågan: är varje egennamn prejudicerande? Svaret på denna fråga är uppenbart om vi beaktar att ony- mens prejudicerande status beror på dess kognitiv-semiotiska funktion och därefter på den potentiella förmågan att generera och reproducera intertextuella betydelser i den ursprungliga lingvokulturens rum. Om ett egennamn

122

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Prejudicerande egennamn och deras interkulturella överföring

migrerar till en annan lingvokultur, får det i processen att överföra sina intertextuella betydelser en internationell, dvs. global, karaktär. I transferiseringsprocessen genomgår den ursprungliga lingvokulturens onymer betydande förändringar i form och betydelse i den mottagande kulturen, ända till att de ersätts, men samtidigt förlorar de inte sina intertextuella länkar till donatorn. Det är genom dessa förbindelser som onymernas internationalisering eller globalisering äger rum.

Den vetenskapliga idé som formuleras i artikeln är relevant och lovande för den fortsatta utvecklingen av den moderna kognitiva onomastikens teoretiska bestämmelser, vars företrädare (Karpenko 2015 och andra) å ena sidan övertygar oss om att onymer inte bara har semantik utan också konceptuella drag och till och med en ramstruktur, medan särskild uppmärksamhet å andra sidan ägnas åt att klarlägga deras betydelser som prejudicerande lingvokulturella fenomen (Bahan 2014: 44–45). Prejudicerande fenomen kan spela rollen som stereotypiserande kunskap både inom samma lingvokulturella rum och i processen för interkulturell transfer.

Artikelns syfte är att betrakta egennamn som prejudicerande fenomen i den ursprungliga lingvokulturen och deras förmåga att generera nya betydelser i processen och som ett resultat av interkulturell transfer i de mottagande lingvokulturerna.

Artikelns mål:

– att klargöra förhållandet mellan termerna ”prejudicitet” och ”intertextualitet”, ”intertextualitet” och ”intertext”; – att införa termen ”onymisk intertext” i den kognitiva onomastikens vetenskapliga apparat; – att utveckla en metodologisk algoritm för analysen av de tre faserna i den interkulturella transfern av prejudicerande egennamn; – att med utgångspunkt i exempel på analys av egennamn avslöja deras prejudicerande, intertextuella och globala karaktär, aktualiserad i processen och som ett resultat av interkulturell transfer; – att följa nya tendenser förknippade med fasen av formell semiotisering av prejudicerande egennamn.

1. FÖRHÅLLANDET MELLAN BEGREPPEN PREJUDICITET, INTERTEXTUALITET OCH INTERTEXT

Globaliseringsprocessen inom livets alla områden i varje samhälle kräver i dag en grundligare studie av de nationella och kulturella särdragen

Straipsniai / Artiklar

123

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

i den interkulturella kommunikationen, liksom processen för kunskapsöverföring, den så kallade ”transfern” (Proskurin, Proskurina 2017). Vanligtvis skiljer man mellan två typer av interkulturell transfer: själva kommunikationen och kunskapsöverföringen. Kommunikation äger alltid rum synkront, under samma tidsperiod, medan kunskapsöverföring innebär en ytterligare hänvisning till redan ackumulerad kunskap som är förknippad med olika tidsperioder, händelser osv.

Dessa påståenden visar att både kommunikation och kunskapsöverföring tangerar sådana fenomen som prejudicitet, som bygger på stereotypen av föreställningar om fragment och objekt i den omgivande världen och deras verbalisering i nationella lingvokulturer, samt intertextualitet, som främst är förknippad med reflektionen av kulturella kontakter mellan generationer.

Intertextualitet är enligt Jurij M. Lotman ett slags ”semiotiskt kulturminne”, som kännetecknas inte bara av ackumuleringen av ny information genom kunskap om verklighetsfragment, utan också av banorna för hur den hämtas ur befintliga texter (2001: 213). I detta avseende betonade han (Lotman 2001: 213) att ”texten inte existerar på egen hand, utan nödvändigtvis placeras i historiska, reella eller villkorliga kontexter [...]; således är uppfattningen av texten utanför denna bakgrund inte möjlig.”

Med intertextualitet som ett centralt verktyg för överföring av betydelser, vars ursprung går tillbaka till fragment från olika tider, vänder vi oss till Vladimir N. Toporovs definition, som kallade texten en sorts ”diakron matris” (Toporov 1987), i vars konstruktion en annan text framhävs. Den materiella gestaltningen av intertextualitetsprocessen är intertexten, som innehåller länkar till donatortexten och dess semantiska potential/det så kallade invarianta (Rjabinina 2007). En av typerna av sådan intertext i hopvikt form är ett egennamn/onym.

Som tecken för prejudicerande texter, prejudicerande situationer och prejudicerande yttranden vinner egennamn popularitet i lingvokulturen och blir därmed aktualiserare av nya betydelser i strukturen hos färdiga intertexter. I detta fall utför de redan en kognitiv-semiotisk funktion som kulturellt motiverade markörer för betydelsefulla händelser, fakta och situationer, medan identifieringsfunktionen, dvs. etiketter, får en sekundär roll.

I processen för interkulturell transfer utstrålar ett egennamn självständigt som en hopvikt intertext (för att beteckna detta föreslår vi i artikeln en ny term, onymisk intertext), med redan förvärvad symbolik och semantisk belastning i den utgående lingvokulturen, eller som en komponent i intertexten i den mottagande lingvokulturen nya betydelser och förvärvar en internationell, så kallad global, karaktär på grund av sin ursprungliga prejudicitet. Den onymiska intertexten är därför ”en produkt av transformationen av en annan text” (Kristeva 1995: 99), som nödvändigtvis genomgår prejudiciefasen i en av de kontak- tande kulturerna, vilken senare

124

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Prejudicerande egennamn och deras interkulturella överföring

tjänar som generator för nya betydelser i en given riktning och tid. Med andra ord är den en riktlinje för produktionen av nya betydelser på basis av ett färdigt prejudikat.

När Jurij S. Stepanov (2001: 3) diskuterar intertextens ontologi och förbinder den med den miljö där kulturella begrepp existerar, påpekar han att ”intertexten endast är det första språkliga planet för resultatet av textinteraktionen. De följande ’planen’ består av oläsliga konstruktioner – begrepp, bilder, idéer – ’mentala världar’ eller deras komponenter. Med andra ord vädjar intertextuella inklusioner, som fungerar som markörer för prototexter på språknivån, på den kognitiva nivån till betydelseskaparnas kognitiva bas.”

I vid bemärkelse är intertexten ett komplext tecken i den ursprungliga lingvokulturen och den frekventa reproduktionen av fraser (vingade uttryck, kända personers yttranden, citat osv.) från diskurser i en viss lingvokultur. Vi finner en liknande definition av intertext hos Galina V. Denisova, som också definierar denna konstruktion som resultatet av en hänvisning till betydelsefulla händelser eller kulturella fakta som har blivit prejudicerande, liksom till citat av kända personer (2003: 77). Boris M. Gasparov skrev i detta sammanhang: ”[...] den språkliga aktiviteten utförs som ett kontinuerligt citerandeflöde, som hämtas ur språkminnets konglomerat. Denna citatfond fylls med enheter av varierande grad av fullständighet – kommunikativa fragment som lagras i minnet som dess stationära delar och med vilka talaren arbetar när betydelser skapas och tolkas” (Gasparov 1996: 14).

Majkl Riffater (1980) kallade intertexten en invariant för en given strukturell-semantisk modell, vars varianter i första hand konstrueras i den ursprungliga lingvokulturen inom ramen för de koder som kännetecknar den. Samtidigt betraktas lingvokulturen som ett rum av värdebetydelser skapade av dess företrädare i processen för deras varseblivning av världen, och dess koder som sekundära teckensystem, där olika materiella medel används för deras verbalisering (Kovšova 2009: 241). Den kodifierade värdebetydelsen bildar ett system av lingvokulturella koder och i allmänhet en språklig världsbild, som återspeglar en viss samhälls världsbild ([Ibid.).

Vad gäller onymiska intertexter representerar de enligt våra preliminära observationer, i sin bildliga betydelse, en överföring av ett prejudicerande vingat uttryck med en onymisk semantisk komponent och dess inneboende lingvokulturella information för att skapa och översätta en ny intertextuell betydelse både inom den ursprungliga lingvokulturen och i den kontak- tande språkliga världsbilden.

När det gäller förekomsten av prejudicerande egenskaper i vingade uttryck eller fraseologiska enheter i vid bemärkelse pågår diskussionen fortfarande. I detta avseende är Viktor P. Grigor’evs (2000: 578–580) argument av särskilt intresse, eftersom det är de välkända vingade uttrycken som hör samman med den så kallade

Straipsniai / Artiklar

125

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

”trans”-fraseologin som utgör en ny grupp av kandidater till intertexter”. Grigor’ev noterar också att ”tiden för begreppet transnationell fraseologi kanske ännu inte har kommit, men förutsättningarna för att diskutera dess intertextuella kod har redan mognat” (2000: 578–580). Och om vi följer våra antaganden att prejudicitet utgör en kognitiv grund för skapandet av intertextuella betydelser, och beaktar ovanstående definitioner av de fyra typerna av prejudicerande fenomen, är svaret uppenbarligen till förmån för prejudicerande status hos en sådan typ av onymiska intertexter som vingade uttryck. Dessutom, eftersom de flesta vingade uttryck/fraser återspeglar stereotyper i det nationella medvetandet, är deras prejudicitet en obligatorisk propositionell fas i intertextualiteten.

I fråga om prejudicerande egennamn av global karaktär är det intertextualiteten som spelar rollen av översättare av betydelser som har bestått tidens prov och existerar genom många folks liv i form av en särskild transkulturell kod. Det är inte heller någon slump att intertextualitet betraktas som en sändningskod för världskulturen – ett system av traditionella värden för mänskligheten, både materiella och andliga (Vasko, Korolyova 2021).

För att söka efter banorna för uppkomsten av intertextuella betydelser på den kognitiva grunden av prejudicerande egennamn och därefter analysera dem genom rekonstruktion av det primära innehållet i den ursprungliga lingvokulturen och dess vidare överföring till de mottagande lingvokulturerna föreslås ett omfattande metodologiskt tillvägagångssätt samt relevanta metoder och tekniker, vilka beskrivs i nästa stycke.

2. METODIK FÖR ATT STUDERA DEN INTERKULTURELLA TRANSFERN AV PREJUDICERANDE EGENNAMN

Med termen interkulturell kommunikation avser forskare ”kommunikationsprocessen mellan språkliga personligheter som tillhör olika lingvokulturella gemenskaper och uppvisar skillnader [...]” (Gudkov 2003a: 51), medan företrädare för teorin om interkulturell transfer utvecklar metoder för att analysera interferenser, hybridiseringar och transformationer som visar sig när betydelserna hos såväl samtidiga som icke-temporala fenomen i kontak- tande kulturer kommer i kontakt med varandra.

Med utgångspunkt i de teoretiska förutsättningarna för att studera processerna och resultaten av interkulturell transfer bör man tillämpa de metoder och tekniker som främst syftar till att rekonstruera banorna för betydelsernas ”kulturella rörelse”.

126

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Prejudicerande egennamn och deras interkulturella överföring

I dag fortsätter diskussionen om behovet av att förbättra den metodologiska proceduren för att analysera sätten att transformera de konceptuella betydelser som uppstår när de ”importeras” och ”exporteras” från en kultur till en annan, eftersom det inte så mycket är de nationellt specifika skillnaderna i en viss kultur (som ägnas särskild uppmärksamhet inom teorin om interkulturell kommunikation), utan snarare de många upptäckta banorna för betydelsernas migration (som är viktiga för teorin om interkulturell transfer).

De spårade riktningarna för bildandet av nya betydelser hos prejudicerande egennamn i de mottagande kulturerna återspeglar främst deras intertextuella natur, eftersom de är resultatet av en blandning (kombination) av fragment som innehåller dessa kulturellt betydelsefulla fenomen redan i det nya lingvokulturella rummet.

En omfattande metodik för att analysera prejudicerande egennamn i den ursprungliga lingvokulturen och generera nya intertextuella betydelser på deras kognitiva grund i processen för deras överföring till den mottagande lingvokulturen innefattar flera obligatoriska steg med användning av den interpretativt-kontextuella metoden, den komparativa metoden, den lingvopragmatiska metoden och komponentanalysmetoden.

Låt oss presentera den metodik som vi har utvecklat för att analysera banorna för uppkomsten av nya intertextuella betydelser hos prejudicerande egennamn i processen för deras interkulturella transfer.

Som noterats inleds mekanismen för penetration av artefakter från en kultur i en annan med deltagande av de så kallade historiska och kulturella ”förmedlarna” (ursprung, källor), som överför kunskap/betydelse/information till ett annat perceptionssammanhang. Sådana mellanhänder är enligt Elena L. Berezovičs (2009), Marija Ė. Ruts (2001; 2008) och Irina F. Zavarins’kas (2022) generaliserade påpekanden källor till lingvokulturell motivation med sina prototyper, bland vilka en särskild plats intas av litterära, antika, religiösa och bibliska egennamn, vilka enligt vår mening har blivit internationella prejudicerande fenomen i processen för bred transferisering. Deras överföring till ett annat kulturellt system är en dynamisk process som består av tre huvudfaser: urval, överföring och reception, vilka ligger till grund för den föreslagna metodiken för att studera egennamnens prejudicitet, intertextualitet och internationalitet.

Det första steget är fasen för urval av ett prejudicerande egennamn i den ursprungliga lingvokulturen, vilket innebär rekonstruktion av källorna och ursprunget till den lingvokulturella motivationen för egennamnens prejudicitet, följt av en analys av deras överensstämmelse med kriterierna för prejudicerande fenomen. Som ett resultat av sådana operationella handlingar kommer ett beslut om motivet att föreslås. Det fungerar som källa för det fortsatta skapandet av citat, allusioner och reminiscenser som en ny typ av kunskap och färdiga onymiska intertexter.

Straipsniai / Artiklar

127

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

Det andra stadiet är en fas där kunskap överförs till en annan linguokultur, med beaktande av en språkpersonlighets eller en kulturs pragmatiska avsikt som helhet att överföra de redan skapade intertextuella betydelserna. Ett viktigt processuellt moment i detta stadium är rekonstruktionen av banorna för tillägnandet av nya intertextuella betydelser på grundval av precedenta egennamn, med tolkning av hur de omvandlas i de mottagande kulturerna. För detta ändamål är det nödvändigt att fastställa det kognitiva invarianta och den semantiska varianten av det precedenta egennamnet i den nya intertexten som produkt av den adopterade linguokulturen.

Det tredje stadiet är en receptionsfas, förknippad med förfarandet att jämföra den ursprungliga invarianten och den nya versionen av den onyma intertexten. Resultaten av detta kommer att göra det möjligt att konstruera ett diagram över banan för uppkomsten av nya betydelser och eventuellt en ny form av ett precedent egennamn som resultat av interkulturell transfer på tre receptionsnivåer: 1) på individnivå – för en enskild språkpersonlighet, 2) på socialgruppsnivå, 3) på den nationella linguokulturens nivå i allmänhet. Den tredje nivån gör det möjligt att tala om att det precedenta egennamnet från den ursprungliga linguokulturen får internationell karaktär. Det avslutande förfarandet i detta stadium innebär fastställandet av den globala onyma intertextens funktion i det nya linguokulturella rummet.

Den analysmodell som vi har utvecklat bygger på ståndpunkten att precedenta egennamn är meningsskapande komponenter av intertextuell natur. Därför är deras analys av vetenskapligt intresse främst ur interkulturell transferteoris och linguopragmatikens perspektiv, för att identifiera social och kulturell motivation för genereringen av onyma intertexter i den mottagande miljön och deras fortsatta funktion.

För urvalet av illustrativt datamaterial är det viktigt att arbeta med ordspråksordböcker med onyma semantiska komponenter i de kontaktande linguokulturerna.

3. BANOR FÖR UPPKOMSTEN AV NY INFORMATION I PRECEDENTA EGENNAMN

Som den metodologiska algoritm som utvecklas i artikeln visar, är fokus för denna studie inte analysen av onyma tecken-symboler, utan deras precedens i den ursprungliga linguokulturen och undersökningen av banorna för uppkomsten av ny variantinformation, som är sekundär och skapad på den kognitiva grunden

128

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Precedenta egennamn och deras interkulturella transfer

av det invarianta primära innehållet hos det precedenta onymet som produkt av en specifik nationell linguokultur.

Den grundläggande basen för studiet av egennamns precedens utgörs av Èduard M. Soloduxos arbeten Проблемы интернационализации фразеологии (lit. Problems of Internationalization of Phraseology, 1982), Теория фразеологического сближения (lit. The Theory of Phraseological Rapprochement, 1989) och andra, där författaren studerade ett omfattande material från de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna. Forskaren lade i sina arbeten huvudvikten vid behovet av att finna ursprung och källor för den historiska och etymologiska studien av fraseologiska enheter-internationalismer (Soloduxo 1982: 133). Samtidigt förklarar lingvisten begreppet ursprung bredare än begreppet informationskällor.

Ursprungen är de så kallade precedensfallen: historiska, sociala, vardagliga, politiska, kulturella osv. Den förmedlande faktor som leder till att komponenten i ett bevingat uttryck – i detta fall ett egennamn – och den fraseologiska enheten som helhet (en färdig intertext) får internationell karaktär, är redan källor till skapandet av intertextuella betydelser med olika tidsramar. Detta är framför allt antik historia, litteratur och mytologi, representerade av två fonder: den grekiska och den romerska, samt Bibeln, som döljer ursprungen till interkulturella värdebetydelser som har fått status som precedenta fenomen (se Zavaryn­s’ka 2022).

Källorna för extraktionen av intertextuella betydelser innehåller en viss ”prototyp eller källmaterial”, fixerat genom onyma tecken i den ursprungliga linguokulturen och överfört i form av ny intertextuell information till de mottagande kulturerna. Exempelvis går de precedenta egennamnen Jerusalem och Bethlehem tillbaka till den antika historiens ursprung, och källan till deras betydelser är Bibeln.

Precedens är en språklig form för förkroppsligandet av en stereotyp, i detta fall i form av ett egennamn, som förmedlar koncentrationen av information i en komprimerad form. Det onyma tecknet, som blir ett precedent fenomen i en kultur, får som regel nya betydelser i denna under funktionsprocessen och förvandlas till en intertext. Det är inte någon tillfällighet att diskussionen ovan handlade om innehållets invariant hos ett precedent namn, som genom interkulturell transfer av ett precedent namn (eller ett helt bevingat uttryck) aktualiserar en ny variantbetydelse och blir allmänt populärt i den uppfattande kulturen.

Samtidigt kvarstår invarianten för dess uppfattning bakom ett visst precedent onym, även om det primära onymet ersätts av onymet i den nationella linguokulturen som resultat av transfern. Ett exempel på en sådan transfer är den intertextuella allusion som är känd bland ukrainska fotbollsanhängare till den ukrainska fotbolls

Straipsniai / Artiklar

129

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

klubben Shakhtar: Все дороги ведут в Киев (lit. ”Alla vägar leder till Kyiv”) är resultatet av den interkulturella transfern av det välkända latinska bevingade uttrycket Omnes viae Romam ducunt (lit. ”Alla vägar leder till Rom”), som vid någon tidpunkt blev ett precedent fenomen. Den primära (invarianta) betydelsen av det latinska bevingade uttrycket uppstod på grundval av innehållet i egennamnet Rome, dels genom att bokstavligen informera om att alla vägar som byggdes i det antika Rom verkligen ledde till huvudstaden Rom, eller snarare till foro romano, Forum Romanum, stadens marknadsplats, dels genom den motiverande sekundära figurativa betydelsen av uttrycket, förknippad med de evenemang som hölls på denna plats och betraktades som skådespel som väckte hänförelse och känslor.

Senare fick detta bevingade uttryck, nedtecknat av den berömde franske poeten och fabulisten Jean Lafontaine, ett nytt variantinnehåll i fabeln Тремейский судья, брат милосердия и пустынник (lit. Arbitrator, brother of mercy and hermit, 1694), där egennamnet Rome redan fungerar som en onymisk intertext Tous chemins vont Rome som resultat av en bokstavlig översättning (interkulturell transfer) med bevarad form men med ny intertextuell information med följande innehåll: К одной цели можно прийти разными путями (lit. ”Ett mål kan nås på olika sätt”), vars källa är fabeln.

Den moderna transfern av egennamnet Rome till den sociala miljön av ukrainska fotbollsfans, med ersättningen av egennamnet Kyiv, ägde rum när den episka ”promon” Все дороги ведут в Киев (lit. ”Alla vägar leder till Kyiv”) inför matchen Shakhtar–Roma blev en intertextuell allusion till översättningen av det latinska uttrycket ”Alla vägar leder till Rom” med aktualisering av primär invariant information.

Således har det precedenta och intertextuella toponymet Rome blivit en prototyp för en ny intertextuell allusion, där egennamnet Kyiv också är precedent för den mottagande ukrainska linguokulturen. Den primära invarianten i innehållet hos det latinska bevingade uttrycket med detta toponym utgör början på banan för variantmässiga intertextuella betydelser i andra nationella lingvosamhällen.

Toponymer kännetecknas i allmänhet av närvaron av en nationellt kulturell komponent i sin semantik, eftersom de utgör en integrerad del av den bakgrundskunskap som talare av ett visst språk besitter (Tomaxin 1988: 62). Deras huvudsakliga syfte är ”identifiering av geografiska verklighetsobjekt” (Bohuc’kij 2009: 33). Arten av den ytterligare information som ett toponym genererar när det blir precedent beror på extralingvistiska faktorer förknippade med kulturell information om objektet och de tillskrivna egenskaper som det först utrustas med i bärare av en kulturs medvetande och, i transferprocessen, av andra kulturer. Följaktligen skapar närvaron av ett livfullt drag som är fixerat i kulturmedvetandets minne förutsättningarna för

130

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Precedenta egennamn och deras interkulturella transfer

transferisering av toponymet. På grundval av detta drag formas först toponymets precedenta och senare dess intertextuella natur.

Transformationen av kulturella artefakter i samband med den mottagande kulturens specifika särdrag, dess värderingar osv. leder som regel till nya former av anpassning som resultat av receptionen. Att låna ett främmande kulturelement och placera det i en ny kulturell kontext innebär en kreativ omvandling av det ursprungliga elementet.

Låt oss ge ytterligare ett exempel på interkulturell transfer av det globala precedenta toponymet Rome. Det bevingade uttrycket Рим не в один день строился (lit. ”Rom byggdes inte på en dag”) innehåller en invariant av följande information: ”viktigt, meningsfullt arbete tar tid”. The American Heritage Dictionary of Idioms (1997; av Christine Ammer) anger att detta uttryck har varit i bruk sedan slutet av 12^the århundradet som ett franskt slagord. Sedan dess har det emellertid blivit en del av andra linguokulturer (i synnerhet den ukrainska linguokulturen, med ersättning av toponymer: Київ не відразу збудований (lit. ”Kyiv byggs inte färdigt på en gång”) (Nomys, ukl., 1993: 265); Не від разу Львів збудовано (lit. ”Lviv byggdes inte på en gång”) – ”большие дела делаются не спеша и долго” (lit. ”stora saker görs långsamt och under lång tid”) (Franko 1907: 498); Неразом (не відразу) Краков будовався (збудовано, тільки потрошкій; будований; будован) (lit. ”Inte på en gång (inte på en gång) Krakow vaknade (väcktes, bara urholkades; uppvaknande; budovan)” (Nomys, ukl., 1993: 265), som används i precedenta situationer för att övertyga samtalspartnern – kommunikationens deltagare – om att ”ha tålamod”. Den intertextuella textens invariant registrerades först 1545 och i den engelska språkkulturen med en fullständig översättning av den primära betydelsen och formen: Rome Wasn’t Built in a Day.

TV-programmet Rome Wasn’t Built in a Day, som visade hur ett team av moderna byggare uppförde en antik romersk villa Roman villa Roman villa at Wroxeter (Viroconium Cornoviorum), var mycket populärt i Storbritannien 2011. Den övergripande tillsynen över processen utfördes av arkeologen Dai Morgan Evans, som ritade villan för English Heritage. Villan färdigställdes och öppnades för allmänheten den 19 februari 2011. Programmets idé är att återskapa antika romerska byggnadstekniker och de antika romarnas vardagsliv.

Av dessa exempel följer att olika semiotiska och inte alltid samtidiga eller enkelriktade artefakter från den materiella och andliga kulturens ursprung samverkar i processen för onymisk transferisering. Samtidigt är det kulturella minnet ett dynamiskt fenomen, heterogent till sin struktur. Det blir ett verktyg för att tolka fakta vid olika tidpunkter i processen för interkulturell transfer.

Straipsniai / Artiklar

131

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

4. TENDENSER TILL FORMELL SEMIOTISERING AV PRECEDENTA EGENNAMN GENOM SPRÅKLIG LEK

För att aktualisera den invarianta uppfattningen av en precedent situation i kulturminnet hänvisar talaren till formerna för dess benämning, bland vilka globala precedenta onymer bär en särskild betydelse.

När talaren använder ett globalt precedent namn hänvisar han eller hon emellertid inte till själva denotationen, utan till en uppsättning välbekanta konnotativa drag, vars konfiguration i viss mån är resultatet av samspelet mellan språkliga tecken som hänvisar till populära intertextuella betydelser. I detta avseende stöder vi Dmitrij B. Gudkovs (2003) ståndpunkt att begreppet ”konnotation” endast är tillämpligt vid studiet av ett egennamns precedens, där det fungerar som kännetecken för ett objekt eller subjekt. Exempelvis används egennamnet Шумахер (lit. Schumacher), som i själva verket är ett vanligt tyskt efternamn, numera i den precedenta situationen ”snabb förare”, tack vare detta onyms konnotation (Volova 2018: 41). I detta fall kan ett egennamn förlora sin status och bli antingen en pseudonym eller ett appellativ.

En språklig lek med intertextuella betydelser och ett globalt onym i transferprocessen innebär oftast operationer med onyms form, och inte med det komplexa innehåll som tillskrivs det i källtexten eller i den ursprungliga linguokulturen. En intressant form av språklig lek (baserad på metoden verbal hybridisering) med det verkliga toponymet Тьмутаракань (lit. Tmutarakan) ”en avlägsen, okänd utkant, avskild från civilisationen”, som har fått status som globalt precedent namn, observeras i mottagart texten i den satiriska berättelsen av bröderna Arkadij N. Strugackij och Boris N. Strugackij ”Сказка о тройке” (lit. ”The Tale of Troika”), där hybridtoponymet Тьмутарaкань (lit. Tmutarakan), som författarna har omvandlat, används. Som resultat av den språkliga leken med toponymets form uppstår, på den kognitiva basen av huvudsememet ”belägen långt borta, på stort avstånd”, ett nytt semem ”farlig” och följaktligen ny information som aktualiseras genom beteendet hos ett sådant rovdjur som en skorpion, vilket är mycket farligare än en kackerlacka.

Källan till den globala precedenta toponymens linguokulturella information Тьмутаракань (lit. Tmutarakan är Tmutarakanfurstendömets historia (som dateras till ungefär 10^th–11^th århundradena) och direkt dess centrum, staden Tmutarakan (Taman), som nämns i en av de primära källtexterna – ”Слове о полку Игореве” (lit. ”The Tale of Igor’s Campaign”). På grund av osäkerheten kring furstendömets exakta läge (förmodligen från östra Krim till Kaukasus förberg) ansågs det emellertid vara

132

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Precedenta egennamn och deras interkulturella transfer

fiktivt. Först 1792 upptäckte arkeologer Tmutarakanstenen, på vars plats ruinerna av Tmutarakan påträffades.

Vid användningen av detta globala historisk-diakrona toponym, som har blivit precedent, som betydelseförmedlare i modern litteratur, är det inte själva dess invariant/betydelse som är viktig, utan en igenkännbar form. Enligt neurolingvistisk programmerings lagar (Černjavskaja 2008) verkar formen snabbare och mer pragmatiskt på det undermedvetna och uppfattas som en redan tillägnad kunskapsbit.

Om till exempel ett intertextuellt tecken-symbol oundvikligen tillför en ny betydelse, så är receptionen av en språklig lek i moderna precedenta situationer redan formaliserad. Naturligtvis talar vi inte längre om någon flerdimensionalitet hos betydelserna; huvudmålet är att väcka uppmärksamhet med något bekant.

Vi uppmärksammar metoderna för språklig lek med precedenta namn: i de flesta fall är detta lek för lekens egen skull, som förverkligar den hedonistiska funktionen att påverka adressaten i tryckta medier.

Användningen av toponymer som intertexter i rubrikerna till publikationer i tidningen ”Коммерсантъ” (lit. ”Kommersant”) riktar adressatens uppmärksamhet mot det land/den stad som tidningstexten handlar om. Låt oss ge exempel som redan har varit föremål för en sådan analys, men som i denna studie betraktas som globala precedenta onyma intertexter: Ливийпульская четверка (lit. ”Den libyska fyran”) är den annonserade rubriken på en tidningspublikation om företrädare för konfliktens båda libyska sidor, vilket är en intertextuell allusion till det precedenta uttrycket Ливерпульская четверка (lit. ”Liverpoolfyran”), dvs. gruppen ”The Beatles”. Den språkliga leken med toponymet Иран (lit. Iran) ligger till grund för rubriken på tidningstexten Ирано радоваться (lit. ”Irano glädjas”), tillägnad analysen av relationerna mellan Teheran och Washington, konstruerad på samma sätt som en intertextuell allusion till slagordet И рано радоваться (lit. ”Och det är för tidigt att glädjas”). Formell semiotisering av intertextuella toponymer observeras i den interkulturella transfern av namnet på den historiska regionen Израиля – Иудеи (lit. Israel – Judeen) och appellativet idea till en tidningskälla – rubriken på en publikation om planerna för Palestina: Дональда Трампа посетила гениальная Иудея (lit. Donald Trump fick besök av det geniala Judeen).

I detta fall sker redan en förändring av teckentypen till interikon icitet, när hänvisningen till prototexten i själva verket inte är verbal utan visuell/formell, och den så kallade visualiserade intertextualiteten hos det precedenta onymet formas. Kärnan i sådana onyma intertexter är att budskapets betydelse inte formas i dem själva, utan i den reaktion som de framkallar. Således påverkar dess formella semiotisering, dvs. visuella modellering, informationsmottagaren. I

Straipsniai / Artiklar

133

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

modern interikon icitet bestäms den pragmatiska potentialen hos onyma interkulturella tecken inte av deras betydelse och plats i proculturen, utan av deras välkända och effektiva påverkan. I detta fall är påverkanseffekten viktigare än budskapets betydelse. Masskulturen utnyttjar endast den del av den interkulturella symbolens semantik som är förknippad med en stereotyp och förenklar komplexa och mångdimensionella fenomen.

5. SLUTSATSER

Avslutningsvis konstaterar vi att egennamn kan fungera som precedenta fenomen och därefter generera intertextuella betydelser i sin komprimerade form. När precedenta egennamn blir allmänt populära i en linguokultur används de ofta som komponenter i intertexter. För att beteckna denna typ av intertexter föreslås en ny term – onymisk intertext, som är bärare av linguokulturell information, vars ursprung går tillbaka till olika händelser och fakta och vars källor finns i litteratur, mytologi, religion och andra texter.

Egennamns precedenta och intertextuella natur säkerställer deras deltagande i interkulturell transfer, som ett resultat av vilken nya betydelser uppstår i den mottagande språkkulturen. Samtidigt är det inte så mycket den onyma intertextens nationella och kulturella specificitet som tecken för den ursprungliga språkkulturen som är betydelsefull, utan banan för att extrahera ny information ur den mottagande språkkulturens ursprung och källor.

Det analyserade datamaterialet visar emellertid att den linguokulturella informationen hos ett precedent egennamn med tiden kan förlora sin tidigare motivationsgrund. Detta leder till en formalisering av dess semiotik, aktualisering av interikon icitet och pragmatisk påverkan på informationsmottagaren med hjälp av formen snarare än det semantiska innehållet.

REFERENCES

Ammer Christine, ed., 1997: The American Heritage Dictionary of Idioms, Boston, Massachusetts: Houghton Mifflin Harcourt.

Bahan Miroslava P. 2014: Баган, Мирослава П. Заперечення як засіб трансформації прецедентних феноменів [Zaperečennja jak zasib transformaciji precedentnyx fenomeniv]. – Українська мова [Ukrajinsʹka mova] 4, 44–51.

Berezovič Elena L. 2009: Березович, Елена Л. Русская топонимия в этнолингвистическом аспекте: Пространство и человек [Russkaja toponimija v

134

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Precedent Proper Names and Their Intercultural Transfer

èt̀nolingvističeskom aspekte: Prostranstvo i človek], Москва: Либроком [Moskva: Librokom].

Bohuc’kij Vadim M. 2009: Богуцький, Вадим М. Топоніми як засіб презентації явищ непросторової дійсності (на матеріали українських, англійських, іспанських паремій) [Toponimy jak zasib prezentaciji javišč neprostorovoji дijsnosti (na materiali ukrajins’kix, anglij s’kix, ispan s’kix paremij)]. – Семантика мови і тексту: матеріали X Міжнародної конференції [Semantika movy i tekstu: materialy X Mižnarodnoji konferenciji] 2, 32–35.

Černjavskaja Valerija E. 2009: Чернявская, Валерия Е. Лингвистика текста: Поликодовость, интертекстуальность, интердискурсивность [Lingvistika teksta: Polikodovost’, intertekstual’nost’, interdiskursivnost’], Москва: Либроком [Moskva: Librokom].

De Lafonten Žan 2005: Де Лафонтен, Жан. Третейский Судья, Брат Милосердия и Пустынник [Tretejskij Sud’ja, Brat Miloser­dija i Pustynnik]. – Басни [Basni], пер. А. И. Введенский, ред. В. П. Бутромеев [per. A. I. Vvedenskij, red. V. P. Butromeev], Москва: Белый город [Moskva: Belyj gorod].

Denisova Galina V. 2003: Денисова, Галина В. В мире интертекста: язык, память, перевод [V mire interteksta: jazyk, pamjat’, perevod], Москва: Азбуковник [Moskva: Azbukovnik].

Franko Ivan J. 1907: Франко, Іван Я. Галицькоруські народні приповідки [Halic’korus’ki narod­ni prypovidky]. – Етнографічний збірник [Etnografičnyj zbirnyk] 2(2), 301–612.

Gasparov Boris M. 1996: Гаспаров, Борис М. Язык. Память. Образ [Jazyk. Pamjat’. Obraz], Москва: Новое литературное обозрение [Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie].

Grigor’ev Viktor P. 2000: Григорьев, Виктор П. Принцип как заязыковой интертекст [Princip kak zajazykovoj intertekst]. – Будетлянин [Budetljanin], Москва: Языки русской культуры [Moskva: Jazyki russkoj kul’tury], 578–581.

Gudkov Dmitrij B. 2003: Гудков, Дмитрий Б. Прецедентные феномены в текстах политического дискурса [Precedentnye fenomeny v tekstax političeskogo diskursa]. – Язык СМИ как объект междисциплинарного исследования [Jazyk SMI kak ob’ekt meždisciplinarnogo issledovanija], Москва: Издательство МГУ [Moskva: Izdatel’stvo MGU]. Available at: http://evartist.narod.ru/text12/09.htm#3_18.

Gudkov Dmitrij B. 2003a: Гудков, Дмитрий Б. Теория и практика межкультурной коммуникации [Teorija i praktika mežkul’turnoj kommunikacii], Москва: Гнозис [Moskva: Gnozis].

Straipsniai / Articles

135

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

Héois Aurélie 2020: When Proper Names Become Verbs: A Semantic Perspective. – Lexis 16, 1–35.

Jurka Florina 2009: Literarische Onomastik: Aspekte der literarischen Onomastik am Beispiel der Namengebung in J. W. von Goethes „Wilhelm Meisters Jahre“, Norderstedt: GRIN Verlag.

Kal’čenko Tetjana J. 2014: Кальченко, Тетяна Ю. Аксіологічна функція прецедентних феноменів у поетичному творі (на матеріалі лірики В. Герасим’юка та І. Римарука) [Aksiologična funkcija precedentnyx fenomeniv u poetičnomu tvori (na materiali liryky V. Herasym’juka ta I. Rymaruka)]. – Наукові записки Бердянського державного педагогічного університету. Філологічні науки [Naukovi zapyski Berdians’kogo deržavnogo pedagogičnogo universytetu. Filologični nauky] 4, 75–80.

Karpenko Olena J. 2010: Карпенко, Олена Ю. Когнітивна ономастика [Когнітивна ономастика], Одеса: Феникс [Odesa: Fenуks].

Karpenko Olena J. 2015: Карпенко, Олена Ю. Когнітивна ономастика [Kohnitivna onomastika]. – Інтегральна теорія англомовної комунікації [Integral’na teoriia anglomovnoji komunikaciji], 13–64.

Kovšova Marija L. 2009: Ковшова, Мария Л. Семантика и прагматика фразеологизмов (лингвокультурологический аспект) [Semantika i pragmatika frazeologizmov (lingvokul’turologičeskij aspekt)]: диссертация доктора филологических наук [dissertacija doktora filologičeskix nauk], Москва: Институт языкознания РАН [Moskva: Institut jazykoznanija RAN].

Kristeva Julija 1995: Кристева, Юлия. Бахтин, слово, диалог и роман [Baxtin, slovo, dialog i roman]. – Вестник Московского университета. Серия: Филология [Vestnik Moskovskogo universiteta. Serija: Filologija] 1, 97–124.

Lotman Jurij M. 2001: Лотман, Юрий М. Семиосфера [Semiosfera], Санкт-Петербург: Искусство [Sankt-Peterburg: Iskusstvo].

Naximova Elena A. 2011: Нахимова, Елена А. Теория и методика когнитивно-дискурсивного исследования прецедентных онимов в современной российской массовой коммуникации [Teorija i metodika kognitivno-diskursivnogo issledovanija precedentnyx onimov v sovremennoj rossijskoj massovoj kommunikaciji]: диссертация доктора филологических наук [disertacija doktora filologičeskix nauk], Екатеринбург: Уральский федеральный университет] [Ekaterinburg: Ural’skij federal’nyj universitet].

Nomys Matvij T., ukl., 1993: Номис, Матвій Т., уклад. Українські приказки, прислів’я і таке інше [Ukrajins’ki prykazky, prysliv’ja i take inše], Київ: Либідь [Kyjiv: Lybid’].

136

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Precedent Proper Names and Their Intercultural Transfer

Proskurin Sergej G., Proskurina Alla V. 2017: Проскурин, Сергей Г., Проскурина, Алла В. Культурные трансферы и тексты [Kul’turnye transfery i teksty], Новосибирск: ИПЦ НГУ [Novosibirsk: IPC NGU].

Riffater Majkl 1980: Риффатер, Майкл. Критерии стилистического анализа [Kriterii stilističeskogo analiza]. – Новое в зарубежной лингвистике [Novoe v zarubežnoj lingvistike] 9, 35–97.

Rut Marija È. 2001: Рут, Мария Э. Антропонимы: размышления о семантике [Antroponimy: razmyšlenija o semantike]. – Известия Уральского государственного университета [Izvestija Ural’skogo gosudarstvennogo universiteta] 20, 45–50.

Rut Marija È. 2008: Рут, Мария Э. Образная номинация в русской ономастике [Obraznaja nominacija v russkoj onomastike], Москва: ЛКИ [Moskva: LKI].

Rjabinina Olena K. 2007: Рябініна, Олена К. Інтертекстуальність у дискурсі сучасної української преси: лінгвістичний аспект [Intertekstual’nist’ u dyskursi sučasnoji ukrajinskoji presy: linhvistyčnyj aspekt]: дисертація кандидата філологічних наук [dysertacija kandydata filolohičnyx nauk], Харків: Харківський національний університет імені В. Н. Каразіна [Xarkiv: Xarkivs’kij nacional’nyj universitet imeni V. N. Karazina].

Saxaruk Inna V. 2011: Сахарук, Інна В. Типологія прецедентних феноменів у сучасному українському дискурсі [Tipolohija precedentnyx fenomeniv u sučasnomu ukrajins’komu dyskursi]. – Лінгвістичні студії [Linhv ist yčni studiji] 23, 197–203.

Slyškin Gennadij G. 2004: Слышкин, Геннадий Г. Лингвокультурные концепты и метаконцепты [Lingvokul’turnye koncepty i metakoncepty], Волгоград: Перемена [Volgograd: Peremena].

Soloduxo Èduard M. 1982: Солодyхо, Эдуард М. Проблемы интернационализации фразеологии (на материале языков славянской, германской и романской групп) [Problemy internacionalizacii frazeologii (na materiale jazykov slavjanskoj, germanskoj i romanskoj grupp)], Казань: Издательство Казанского университета [Kazan’: Izdatel’stvo Kazanskogo universiteta].

Soloduxo Èduard M. 1989: Солодyхо, Эдуард М. Теория фразеологического сближения (на материале языков славянской, германской и романской групп) [Teorija frazeologičeskogo sbliženija (na materiale jazykov slavjanskoj, germanskoj i romanskoj grupp)], Казань: Издательство Казанского университета [Kazan’: Izdatel’stvo Kazanskogo universiteta].

Stepanov Jurij S. 2001: Степанов, Юрий С. «Интертекст», «интернет», «интерсубъект» (к основаниям сравнительной концептологии) [“Intertekst”, “internet”, “intersubjekt” (k osnovanijam sravnitel’noj konceptologii)]. – Известия

Straipsniai / Articles

137

ROMAN VASKO, ALLA KOROLYOVA, TETIANA TOLCHEIEVA

PAH. Серия литературы и языка [Izvestija RAN. Serija literatury i jazyka] 61(1), 3–11.

Tomaxin Gennadij D. 1988: Томахин, Геннадий Д. Realii – amerikanizmy. Posobie po stranovedeniju [Realii – amerikanizmy. Posobie po stranovedeniju], Moskva: Vysšaja škola [Moskva: Vysšaja škola].

Toporov Vladimir N. 1987: Топоров, Владимир Н. Заметки по реконструкции текстов [Zametki po rekonstrukcii tekstov]. – Исследования по структуре текстов [Issledovanija po strukture tekstov], 99–100.

Vasko Roman, Korolyova Alla 2021: Julia Kristeva’s Intertextuality and Hypothetical Relationships of Her Theories with Ancient Types of Writing. – Religīski–filozofiski raksti 29, 136–156.

Vaxelaire Jean-Louis 2016: De la définition linguistique du nom propre. – Langue Française 190(2), 65–78.

Volova Viktorija M. 2018: Волова, Виктория М. Стилеобразующий потенциал имен собственных в англоязычном масс–медиальном дискурсе (на материале публицистических текстов периодических изданий Великобритании и США) [Stileobrazujūščij potencijal imen sobstvennyx v anglojazyčnom mass–medial’nom diskurse (na materiale publicističeskix tekstov periodičeskix izdanij Velikobritanii i SŠA)]: диссертация кандидата филологических наук [dissertacija kandidata filologičeskix nauk], Самара: Самарский государственный социально–педагогический университет [Samara: Samarskij gosudarstvennyj social’no–pedagogičeskij universitet].

Zavar yns’ka Irina F. 2022: Заваринська, Ірина Ф. Фразеологізми з онімним компонентом в англійській, польській та українській мовах: лінгвокультурологічний аспект [Frazeolohizmy z onimnym komponentom v anhlijs’kij, pols’kij ta ukrajins’kij movax: linhvokul’turolohіčnyj aspekt], Тернопіль: Осадца Ю. В. [Ternopil’: Osadca Ju. V.].

138

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Precedent Proper Names and Their Intercultural Transfer

Precedentiniai tikriniai vardai ir jų tarpkultūrinis perkėlimas

SANTRAUKA

Straipsnyje analizuojama precedentinių tikrinių vardų, kaip oniminių intertekstų, kurie yra pirminės lingvokultūros ženklai-simboliai, perkeliančios naujas reikšmes į priimančias kultūras, tarpkultūrinio perkėlimo problema.

Daug dėmesio skiriama susijusių, bet neidentiškų sąvokų, tokių kaip precedentiškumas, kuris yra siejamas su kalbine stereotipo įkūnijimo forma, šiuo atveju išreiškiama tikriniu vardu, ir intertekstualumas, kuris struktūruoja iš įvairių tekstų ateinančią informaciją, koreliacijai. Straipsnyje nustatytas tikrinio vardo precedentiskumo pirmumas pirminėje kultūroje ir antrinis jo intertekstualumo pobūdis.

Straipsnyje apibrėžiamas tikrinių vardų precedentiskumo kilmės ir jų intertekstinės informacijos šaltinių vaidmuo.

Iškeliama ši prielaida: šiuolaikinė masinė kultūra pasižymi tikrinių vardų semiotikos formalizavimu, ikoniškumo aktualizavimu ir pragmatine formos įtaka informacijos adresatui tiek pirminėje lingvokultūroje, tiek tarpkultūrinio perkėlimo metu.

Įteikta 2022 m. rugsėjo 7 d.

ROMAN VASKO Kyiv National Linguistic University 73, Velyka Vasylkivska Str. 03150, Ukraine, Kyiv [email protected]

ALLA KOROLYOVA Kyiv National Linguistic University 73, Velyka Vasylkivska Str. 03150, Ukraine, Kyiv [email protected]

TETIANA TOLCHEIEVA National Pedagogical Dragomanov University 9, Pyrohova Str. 01601, Ukraine, Kyiv [email protected]

Straipsniai / Articles

139