Aspekter av appellativisering av internationella termer

JURGITA MIKELIONIENĖ

Kauno technologijos universitetas

NYCKELORD: eponymiska termer, appellativisering av onymer, deonymiserad term, prefixal termbildning, semantisk termanalys

Under 2000-talets första decennier väcktes intresse för litauiska och internationella eponymiska begreppsbenämningar inom olika områden (anatomi, arkitektur, botanik m.fl.); forskningen om dessa belyser olika aspekter av termbildning, relationen mellan term och onym samt bildspråk inom terminologin. Bland de studier som bör nämnas finns Laimutė Kitkauskienės (2011) undersökning av eponymiska termer inom arkitektur, konst och byggande samt de jämförande studierna av egennamn och eponymiska växtnamn i litauiska och lettiska som utförts av de lettiska forskarna Linda Pietė (2007) och Linda Kurmina (2010). En ordlista har publicerats, Traumatologijos ir ortopedijos eponimai (Kasradze M., Kasradze D. 2015), liksom en studie av eponymiska anatomiska termer (Litevkienė 2010). Angelė Kaulakienė (2009) nämner i sin monografi fysiktermer av eponymiskt ursprung. Det saknas dock fortfarande ett mer systematiskt perspektiv på de allmänna aspekterna av termers appellativisering, det vill säga när ett egennamn övergår till en appellativ term, liksom på eponymiska termers strukturella och semantiska typer. Detta gäller särskilt när man vill introducera dem för blivande översättare och redaktörer inom fackspråk samt andra målgrupper som är intresserade av vetenskapliga begrepps tillämpade och teoretiska aspekter. Syftet med denna artikel är därför att strukturellt och semantiskt analysera internationella eponymiska termer och uppmärksamma inte bara de lingvistiska utan även de extralingvistiska aspekterna av deras uppkomst.

Eponymiska termer är begreppsbenämningar som bildats av egennamn, och processen då ett egennamn blir ett appellativ kallas appellativisering¹. Sådana egennamn som blir termer kallas epony-

¹ I litteraturen används också termerna eponymisering, deonymisering, särskilt när man vill betona den aktiva handlingen.

Terminologija | 2017 | 24

127

nymer. Enligt David Crystal är detta personnamn som blivit namn på en uppfinning eller en plats (2003). I den litauiska Kalbotyros terminų žodyne (Gaivenis, Keinys 1990: 59) betraktas endast en ”ortbenämning av personnamnsursprung” som eponym; definitionen är alltså uppenbart alltför snäv och återspeglar inte mångfalden av andra grundord eller benämnda objekt och subjekt. I Tarptautinių žodžių žodyne (2013) definieras eponimas (eng. eponym) som ”ett ord som ger någon sitt eget namn”. Valentina Skujinė betraktar appellativisering som ”omvandling av ett egennamn till ett appellativ” och anger den som en av källorna till termbildning (1993: 264). Detta är en process som står i motsats till onymisering. Därmed får onomastik och terminologiforskning gemensamma drag: när en onym, som forskningsobjekt med lingvistiska och extralingvistiska (historiska, geografiska, biografiska m.fl.) element, övergår till appellativ eller eponymisk term, förmedlar den sin forskningsmetodik till termforskare. Därför analyseras både dess språkliga och yttre, extralingvistiska aspekter som svåra att skilja från varandra, kompletterande och berikande, och som bidrar till förståelsen av den semantiska motivationen och begreppsbenämningens ursprung.

Appellativisering berikar terminologin främst med lånade termer och är ett aktivt och aktuellt sätt att skapa benämningar på nya begrepp. Exempelvis kompletterades det periodiska systemet 2011 med kopernikis. I januari 2016 tillkännagavs upptäckten av fyra nya kemiska grundämnen. Namnen på dessa grundämnen valdes i enlighet med rekommendationen från Internationella unionen för teoretisk och tillämpad kemi (IUPAC) att kemiska grundämnen ska namnges efter mytologiska gestalter, mineral, orter, länder eller forskare (Reedijk 2016). I juni 2016 föreslogs, och den 28 november godkändes, termerna nihonio (nihonium, Nh; ”Nihon” är ett av Japans namn på japanska och betyder ordagrant ”den uppgående solens land”), moskovio (moscovium, Mc; efter Moskva, Rysslands huvudstad, där många betydelsefulla forskningsinsatser har gjorts), tenesino (tennessine, Ts; till ära för den amerikanska delstaten Tennessee) och oganesono (oganesson, Og; namnet anknyter till den ryske fysikern Jurij Oganesjan, som en hyllning till hans banbrytande bidrag till grundämnesforskningen) (IUPAC 2016).

Inom terminologin är frågan om termers ursprung alltid aktuell, och därför är det viktigt att undersöka när och hur appellativisering av onymer sker. Enligt professor Tatjana Khvesko (Хвесько 2008) sker detta när individualiteten hos det objekt som benämns med en onym inte längre är uppenbar: a) när egennamnets denotat blir tillräckligt välkänt för alla inom ett visst språkligt

128 Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai

för medlemmarna i gemenskapen; b) när namnet inte längre identifieras enbart med en viss konkret denotat (till exempel maraton – ingen minns att man sprang från byn Maraton, och nu är det bara den längsta löpgrenen, en sportterm). När de logiska sambanden med ett begrepp bryts eller försvagas kraftigt, knyts de till ett annat. För att detta ska ske måste ett onym få ytterligare intellektuell information med anknytning till ett visst vetenskapligt eller annat område; när en tillräcklig mängd sådan information tillförs blir onymet ett appellativ. Då äger en semantisk transformation rum – den viktigaste processen i appellativisering. Det har observerats att denna process blir allt intensivare i engelskan och därmed återspeglar språkbrukarnas förändrade syn på egennamn, deras särprägel, sakralitet och så vidare. Eftersom denna studie endast fokuserar på internationalismer analyseras inte appellativiseringen av litauiska termer. Appellativiseringen av internationella termer betraktas här inte främst som en process som äger rum i litauiskan (det är underförstått att ord i de flesta fall lånas in först efter att deonymiseringen redan har ägt rum), utan som ett mångsidigt resultat som har berikat terminologin med ett omfattande material.

Eponymiska termer delas in efter graden av appellativisering eller deonymisering i helt eller delvis deonymiserade (Skujiną 1993; Bankava 2011). Eftersom sammansatta termer som betraktas som exempel på partiell appellativisering (Cezario pjūvis, Bertoleto druska) förekommer mycket ofta i bruk, medan TŽŽ (2013) innehåller mycket få sådana, begränsar sig denna studie till enordiga, helt deonymiserade termer. Från Tarptautinių žodžių žodynas, som visserligen inte är en termordbok men är mycket användbar för studier av eponymiskt lexikon, hämtades nästan 900 benämningar på eponymiska begrepp, varav 45 betecknar olika husdjur och fåglar. Sådana rasnamn är oftast toponymiska till sitt ursprung (hästar norfolkai [ras framavlad i England, i grevskapet Norfolk], kaniner šampanai [ras framavlad i Indien, förbättrad i Frankrike, i provinsen Champagne], hundar rotveileriai [efter namnet på den tyska staden Rottweil], får devonai [ras framavlad i England, i grevskapet Devon], med flera). På grund av studiens omfattning och med hänsyn till uppfattningen att rasnamn intar en mellanposition mellan namn och nomenklatur (Klimavičius 2005: 230) analyseras denna typ av benämningar med eponymiskt ursprung inte vidare i studien. Studiens undersökningsmaterial består av 816 helt deonymiserade, eponymiska termer, vilka nedan granskas med avseende på form och betydelse.

Terminologija | 2017 | 24

129

STRUKTURELLA TYPER AV ENORDIGA EPONYMISKA TERMER

1. De tydligaste exemplen på fullständig appellativisering är termer som enbart har grammatikaliserats och fonetiskt anpassats till litauiskans system – enkla ord – egennamn. Ibland är det endast etymologiska och historiska studier som gör det möjligt att fastställa källan till eponymiska termer. Med tanke på lånordens egenskaper vid anpassning till litauiskan (och de flesta av de analyserade termerna är just sådana) kan enkla termer som helt har deonymiserats, utifrån sin form, närmare bestämt sin ändelse, vara av två typer: 1) när ett egennamn (till exempel en persons eller stads namn) blir en benämning på ett allmänbegrepp utan några tydligare fonetiska, morfologiska eller syntaktiska förändringar, kan det sägas röra sig om sällsynta fall av nollaffixation², särskilt om onymet slutar på vokalen -a (tesla [efter uppfinnaren N. Teslas efternamn] ”enhet för magnetisk induktion i det internationella måttenhetssystemet”); siena [efter namnet på staden Siena] ”vissa bruna färgämnen”; katiuša³ [efter diminutivformen av det ryska flicknamnet Katia] ”sovjetiskt artilleripjässystem för avfyrning av raketprojektiler”); 2) om fonetisk och morfologisk anpassning inte betraktas som en självständig termbildningsmetod, räknas även termer, oftast bildade av mansnamn i form av efternamn, med de litauiska ändelserna -as, -is, -us till denna grupp: nikolis [efter den engelske fysikern V. Nicols efternamn] ”optisk anordning”; koloradas [efter namnet på den amerikanska delstaten Colorado, där den först spreds] ”bladbagge”. Inom terminologin av denna typ finns många måttenheter (bekerelis [efter den franske fysikern A. Becquerels efternamn] ”enhet för radioaktivt ämnes aktivitet i det internationella måttenhetssystemet”; celsijus [efter den svenske fysikern A. Celsius efternamn] ”temperaturenhet på Celsiusskalan”; machas [efter den österrikiske fysikern E. Machs efternamn] ”icke-systemisk hastighetsenhet, använd för att ange överljudsflygplans hastighet”); namn på kemiska grundämnen (fermis [efter den italienske fysikern E. Fermis efternamn]). Ibland är den fonetiska anpassningen tydligare, till exempel berklis [efter namnet på staden Berkeley] ”radioaktivt artificiellt kemiskt grundämne”, siluetas [efter

² Här och på andra ställen avses endast ordens grundform, det vill säga singularis nominativ.

³ I Republiken Litauens termbank anges det som ett egennamn, ett pragmatonym, ”Katiuša”.

130

Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apelatyvacijos aspektai

XVIII århundradets franske minister Silhouette, en karikatyr av honom] ”konstverk där figurer och föremål avbildas som fläckar med tydliga yttre konturer”. Feminina ändelser fogas till internationella termer av eponymiskt ursprung i litauiskan mycket mer sällan; oftast sker det genom att namn som också är feminina grammatikaliseras och/eller fonetiskt anpassas, till exempel tradeskantė [namngiven av Linné till ära för trädgårdsmästarna Tradescant] ”flerårig örtartad växt, Tradescantia”.

Det bör dock, med tanke på att exempelvis namnen på kemiska grundämnen på latin har suffixet -ium, vilket finns kvar eller tillkommer även i engelskan, medan det saknas i de litauiska motsvarigheterna (lorensis [efter den amerikanske fysikern E. Lawrences efternamn] ”radioaktivt artificiellt kemiskt grundämne”, lat. och eng. Lawrencium), övervägas om en ändelse som fogas till det ursprungliga efternamnet, även när den skiljer sig från ändelsen i ett grammatikaliserat personnamn eller mytonym, till exempel Lorensas och lorensis, Kurčatovas och kurčatovis, Neptūnas och neptūnis, Bakchas och bakchis, är ett avledningselement eller enbart ett böjningselement. I vilket fall som helst fyller den en grammatisk funktion i litauiskan, och därför hänförs sådana eponymiska termer till de enkla, oavledda termerna. Således betraktas både termer som inte utsatts för någon förändring och termer som grammatikaliserats och anpassats till litauiskans fonetiska system som enkla eponymiska termer, vilka har uppstått genom att ett egennamn övergått till termklassen utan några större strukturella förändringar. Denna process kan inte alltid beskrivas enbart som onym/eponym → appellativ/term; i vissa språk är den ibland en trefasig följd: appellativ → onym/eponym → appellativ/term: [lat. victoria, eng. victory, lit. pergalė] → kvinnonamnet eng. Victoria (Viktorija) → eng. victoria (viktorija) – bot. ”flerårig vattenväxt”.

2. Som den kvantitativa analysen visar är eponymiska termer i litauiskan oftare avledningar (de utgör cirka 61 procent av hela materialet). Bland dem dominerar suffixavledningar, medan sammansatta och på andra sätt bildade termer förekommer betydligt mer sällan⁴. Några av dem är svåra att morfologiskt analysera i litauiskan; morfologisk analys flätas samman med etymologisk. Appellativs

⁴ Det förekommer visserligen studier där även förkortningar, särskilt på grund av deras stora antal inom datavetenskapen, räknas till eponymiska termer (Karavaeva 2011), men de analyseras inte i denna studie eftersom de inte tas upp i TŽŽ.

Terminologija | 2017 | 24

131

Den appellativiserade onymen får inte bara nya semantiska komponenter, utan genomgår ofta även en ganska tydlig ordbildningsmässig transformation; på så sätt uppstår eponymiska termbildningar.

2.1. Suffixbildning, trots att detta, liksom i andra språk (Karavae va, 2011), även i litauiskan är det mest produktiva sättet att bilda eponymiska termer, kännetecknas inte av någon stor variation eller originalitet i bildningstyperna: för att benämna begrepp används några få mycket vanliga formanter, som förekommer i internationella ord generellt (till exempel är dessa enligt Tatjana Karavae vos (2011) -ian, -ism, -ist, -ium, -ite i engelskan); även avledningar med mer sällsynta suffix förekommer. Följande huvudkategorier och typer av eponymisk ordbildning har identifierats:

• abstrakta substantiv (benämningar på handlingar och egenskaper). Benämningar på kemiska och fysikaliska processer, behandlingsmetoder och vetenskapsgrenar bildas med suffixen –(i)acija, –izacija, –ija, till exempel: darsonvalizacija [efter efternamnet på den franske läkaren D’Arsonvall] ”behandling med växelström eller ett högfrekvent elektromagnetiskt fält”; pupinizacija [efter efternamnet på den amerikanske fysikern M. Pupin] ”ökning av en elektrisk krets induktans genom att med vissa mellanrum seriekoppla induktorspolar”. Suffixet –istika (bizantistika, lituanistika) betecknar den samlade forskningen inom ett visst område. För att benämna tävlingar och andra storskaliga evenemang används suffixet –iada (spartakiada). Benämningar på egenskaper som bildas av egennamn skapas oftast med suffixet –izmas. Som också anges i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (1994: 103) används de flesta sådana substantiv som benämningar på filosofiska, religiösa, konstnärliga, vetenskapliga och politiska riktningar och system samt samhälleliga och politiska ordningar. De funna termerna har bildats av antroponymer – oftast efternamn på framstående filosofer, teologer och konstnärer (bergsonizmas [efter filosofen A. Bergsons efternamn] ”filosofisk riktning som betraktar intuitionen som det främsta kunskapsmedlet”; petrarkizmas ”poetisk riktning som tog sig uttryck i efterbildning av den italienske poeten F. Petrarcas kärlekslyrik”) och förnamn (tomizmas ”Thomas av Aquinos religiös-filosofiska system och den katolska filosofiska riktning som utvecklades på dess grund”); teonymer eller mytonymer (mitraizmas ”synkretiskt religiöst system grundat på kulten av guden Mitra”; prometėjizmas ”etisk princip som kräver att hela mänsklighetens eller den sociala gruppens välfärd betraktas som målet för individens verksamhet”), samt enstaka termer av pseudonymiskt ursprung (trockizmas [efter

132

Jurgita Mikelonienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai

Bronšteino pseudonym Trockij] ”ideologisk politisk doktrin”). Det finns flera termer med suffixet -izmas som härrör från oikonymer, till exempel mančesterizmas [efter namnet på den brittiska staden Manchester] ”ekon. en politisk-ekonomisk riktning bland engelska politiker och ekonomer under 1800-talets första hälft”; solecizmas ([lat. soloecismus < gr. soloikismos, efter namnet på Soloi (gr. Soloi), en forntida atensk koloni där man talade en oren grekiska] ”syntaktiskt fel, vanligen en syntaktisk barbarism”). Det finns mycket många termer med abstrakt betydelse, och deras ordbildningsunderlag kan ha både antroponymiskt och toponymiskt ursprung;

• benämningar på bärare av en egenskap kan bildas både av egennamn på levande varelser och av egennamn på livlösa objekt. Dessa eponymiska termer bildas med suffixen -itas (sperilitas [efter efternamnet på Francis L. Sperry, en kanadensisk kemist från 1800-talet] ”silvervit mineral, råvara för platina”), -ija (ešerichija [efter efternamnet på den tyske läkaren T. Escherich] ”stavformad bakterie”). I matematisk terminologi finns termer med -ianas (hesianas [efter efternamnet på den tyske matematikern O. Hesse] ”mat. en på ett visst sätt bildad kvadratisk form av en funktion”), jakobianas [efter efternamnet på den tyske matematikern C. G. J. Jacobi] ”determinant bildad av partialderivatorna till en funktion av flera variabler”, vronskianas [efter efternamnet på den polske matematikern J. Wroński] ”determinant bildad av lösningarna till en linjär homogen ekvation och deras derivator” med flera; sjukdomsnamn med suffixet -iozė (boreliozė [efter efternamnet på upptäckaren Amédée Borrel] ”fästingburen sjukdom”), och enstaka avledningar med suffixen -ika (orfika [efter namnet på figuren Orfeus i den antika grekiska mytologin] ”tangentinstrument, miniatyrpiano, särskilt populärt under 1800-talets första hälft”), -ikas (anakreontikas ”verk med motiv av ljus stämning, kärlek eller glad och sorglös vardag, skrivet i den grekiske poeten Anakreons stil”), -ina (granadinà [efter staden Granada] ”spansk folkdans; variant av fandango”), -inas (andezinas [efter namnet på bergskedjan Anderna (Andes)] ”mineral av plagioklas”, -usė (pijusė [efter namnet på påven Pius] ”liten, rund mössa sydd av fyra delar och buren av katolska högre präster”, -idai (aleksandridai ”medeltida fantastiska berättelser baserade på motiv från Alexander den stores fälttåg”) och

Terminologija | 2017 | 24 133

andra. Många internationella teologiska och filosofiska termer med formanter -itai, -inai, -istai betecknar personer (joanitai [namnet härrör från Jerusalems Sankt Johannes-sjukhus (lat. Joannes)] ”religiös lekmannaorden inom katolska kyrkan”, bernardinai ”gren av cisterciensorden; dess stadgar utarbetades av Bernard av Clairvaux (fr. Bernard de Clairvaux)”; eberistai [efter efternamnet på en av ledarna, J. Hébert] ”vänsterjakobiner som försvarade stadsfattigdomens intressen”). Singularformer bland personbeteckningarna är mer sällsynta (sokratikas ”anhängare till den grekiske filosofen Sokrates”; mahometonas [efter namnet på islams grundare och profet Muhammed] ”person som bekänner sig till islam”).

Analysen av eponymiska termer visade också derivationella drag som är typiska för andra termtyper; bland dem förekommer avledda bildningar med två suffix, till exempel salmonelė [efter efternamnet på den amerikanske patologen D. Salmon] → salmoneliozė ”akut infektionssjukdom som oftast drabbar magsäcken och tarmarna”; vissa eponymer har också blivit grund för mer omfattande ordbildningsfamiljer: efter den engelske vetenskapsmannen John Daltons efternamn har daltonas (”icke-systematisk massenhet som användes inom kärnfysiken”) fått sitt namn, och flera avledningar har bildats: daltonizmas (”medfödd oförmåga att urskilja vissa färger”), daltonikas (”person som lider av färgblindhet”), daltonidai (”kemiska föreningar med konstant sammansättning”).

När det gäller suffixbildning av eponymiska termer bör även den tydliga analogin framhållas. Vid sidan av de mer välkända avledningarna olimpiada, spartakiada ansluter sig namn på andra idrottsevenemang med samma suffix -iada och samma ordbildningsbetydelse, det vill säga bildade analogt: alpiniada (”bergssportevenemang, sammankomst där deltagarna bestiger berg längs angivna leder; har arrangerats sedan 1933”), makabiada (”världsomspännande judiska spel i Tel Aviv som arrangeras av idrottsföreningen Makkabi enligt det olympiska programmet”), ik其中ariada (”världsmästerskap i flygsport; det första hölls i Frankrike 1991”). Analogin hänger samman med tydlig reglering inom vissa områden och etablerade benämningstraditioner; exempelvis används suffixet -itas oftast för mineralnamn: prustitas [efter efternamnet på den franske kemisten J. L. Proust], otenitas [efter namnet på den franska staden Autun], silimanitas [efter efternamnet på den amerikanske mineralogen B. Silliman] med flera. Växtnamn får, trots att de härrör från mansnamn, den feminina formanten -ija (magnolija [efter efternamnet på den franske botanikern P. Magnol], gledicija [efter den tyske bota-

134

Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai

Gledičos efternamn], paulinia [efter den danske botanisten S. Paulli från 1600-talet], vallisneria [efter den italienske naturforskaren A. Vallisnieris efternamn osv.), mer sällan -ėja, till exempel, kobėja [efter den spanske botanisten B. Cobos efternamn] ”klättrande prydnadsväxt”.

Vid sidan av de tidigare nämnda avledningstyperna, som förekommer i så gott som alla områden, finns även ganska specifika eponymiska termer med mer sällsynta suffix, vilka ibland endast kan urskiljas morfemiskt eller diakroniskt. Oftast rör det sig om termer av slaviskt ursprung, till exempel: kirilika ”en av de två första slaviska alfabeten (det andra är glagolitiska); benämnd så till ära för den slaviske upplysaren Kyrillos”; liavonicha [belarusiska Leons hustru] ”folkdans”; kujaviakas [polska Kujavien (Kujawy), historisk region i Polen] ”polsk folkdans”.

Bland de analyserade exemplen finns även hybrider med litauiska suffix och olika betydelser: -ybė (mahometonybė), -ininkai (garibaldininkai ”deltagare i den italienska motståndsrörelsen mot fascismen, som kallade sig anhängare av nationalhjälten G. Garibaldi”), -ėlė (kanarėlė ”zool. sångfågel i finkfamiljen, med ursprung på Kanarieöarna”) osv. Sådana termer betecknar oftast personer som genom tillhörighet till en organisation, rörelse, sammanslutning, skola eller liknande får suffixet -iečiai (elžbietiečiai ”engelska dramatiker från slutet av 1500-talet och början av 1600-talet (den sista tjugoårsperioden av drottning Elisabet I:s regeringstid och kung Jakob I:s regeringstid), vilkas verk (särskilt William Shakespeares) utgör en av renässanslitteraturens viktigaste landvinningar”; miletiečiai ”den första grekiska filosofiska skolan, verksam på 600-talet f.Kr. i staden Miletos”). I den internationella ordboken över främmande ord påträffades endast en hybrid bildad av en litauisk personnamnsstam: Tarptautinių žodžių žodyne, domeikitas [efter geologen I. Domeikas efternamn] ”ett vitt, grått, sprött och sällsynt mineral, koppararsenid”.

2.2. Jämfört med suffixavledda och enkla termer är andra strukturella typer av enordiga eponymiska termer – sammansättningar, kontraktioner och förkortningar – mindre vanliga. I sammansatta eponymiska termer är den första leden oftast deonymiserad och den andra av klassiskt ursprung, till exempel -metras, -fonas, vilka också kan fungera som självständiga ord: hercmetras, niutonmetras, ommetras; saksofonas, patefonas, som benämner apparater och instrument. Det förekommer också enstaka fall där båda leden kommer från självständiga ord, men det andra inte återkommer i andra eponymiska sammansättningar, till exempel niutonsekundė ”impulsenhet”, portlandcementis [efter namnet på halvön Portland i Storbritannien + cement] ”det mest utbredda hydrauliska bindemedlet – en finmalen blandning av klinker, gips och aktiva mineraltillsatser”.

Terminologija | 2017 | 24

135

Bland sammansatta eponymiska termer förekommer även sådana med andra, osjälvständiga internationella led: vetenskapsbeteckningar med -logija (atlantologija, egiptologija, venerologija), mer sällsynta sammansättningar med leden -tipija (dagerotipija [efter efternamnet Daguerre tillhörande fransmannen Louis Jacques Mandé Daguerre, en av fotografins uppfinnare] ”den första fotografiska metoden”), -zauras (atlantozauras ”fossilt kräldjur, cirka 40 meter långt, som levde under mesozoikum”) osv. Ibland förekommer onymen i ett sammansatt ord som bas för den avledda andra leden, till exempel socialdarvinizmas ”sociologisk riktning som mekaniskt tillämpar de biologiska lagar som den engelske naturforskaren Charles Darwin påvisade för att förklara samhällsfenomen”. Till seriebildningar kan man hänföra sammansättningar av denna typ med prefixoiden neo- (neokantizmas ”filosofisk riktning som vidareutvecklade Immanuel Kants idéer; uppstod i Tyskland under andra hälften av 1800-talet”, neohegelizmas ”filosofisk riktning från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som vidareutvecklade och kritiserade G. W. F. Hegels filosofiska uppfattningar”, neoplatonizmas osv.). Kontraktionstermer (blandformer), liksom förkortningar, är ännu färre: bozonas [efter den indiske fysikern S. Boses efternamn + (elektr)on] ”elementarpartikel eller sammansatt partikel vars spinn är noll eller ett heltal”; orimulsija ([efter namnet på den venezuelanska provinsen Orinoco, där den framställs + emulsion] ”emulsion av tungolja och vatten”); do (”tonen, även kallad c” [från den första stavelsen i efternamnet tillhörande den italienske musikern G. B. Doni]). På grund av avledningsformanternas polysemi kan eponymer vara vilseledande och bildas utan hänsyn till de krav på precision, tydlighet och entydighet som ställs på termer. Exempelvis förekommer suffixet -itas inte bara i mineralnamn utan också i sjukdomsnamn. Jämför mineralet biotitas [efter efternamnet tillhörande den franske fysikern och astronomen Jean-Baptiste Biot] ”kem. mineral i silikatklassen och glimmergruppen” och haimoritas ”inflammation i käkhålan (sinus)”, [uppkallad efter den engelske anatomen N. Highmores efternamn; han beskrev denna håla]. Suffixet -ija används i termer med ännu mer varierande semantik, till exempel i namn på växter (arauk arija [efter namnet på den chilenska provinsen Arauco] ”högt, ständigt grönt barrträd”), bakterier (borelija [efter upptäckaren Amedee Borrels efternamn] ”fästingburen bakterie”) och fossila kräldjur (seimūrija [efter namnet på den amerikanska staden Seymour, där den hittades]) osv. Denna mångfald och formanternas homonymi gör det svårt för en lekman att genast identifiera denotatet. Men eftersom termerna används inom olika områden,

136

Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai

kan de orsaka viss förvirring om de förekommer i populärvetenskapliga artiklar eller som rubriker i internetnyheter.

Sammanfattningsvis kan man säga om den strukturella typologin för eponymiska termer att eftersom de flesta av dem är internationella, är deras strukturella typer nästan desamma i många språk; suffixavledningar dominerar och enkla eponymiska termer är talrika. Den litauiska eponymiska terminologin skiljer sig tydligare endast i fråga om anpassning och, naturligtvis, originaliteten hos formanter i hybridbildningar.

SEMANTISK ANALYS AV EPONYMA TERMER

I undersökningen grundades den semantiska klassificeringen av samtliga 816 helt deonymiserade eponyma ettordstermer från olika områden, hämtade ur Tarptautinių žodžių žodynas, först och främst på den betecknade begreppets anknytning till ett visst vetenskaps- eller verksamhetsområde. Utifrån detta har termerna delats in i 15 terminologigrupper av varierande omfattning: filosofi, religion, statsvetenskap m.m. (20,6 procent), kemi (18 procent), fysik, matematik och astronomi (8 procent), botanik (7,6 procent), medicin, veterinärmedicin och zoologi (7,5 procent), filologi (6,3 procent), teknik (5,9 procent), kläder och textil (5 procent), musik och koreografi (4,2 procent), matlagning (3,9 procent), geologi och paleontologi (3,7 procent), arkitektur, konst och fotografi (3,5 procent), ekonomi och numismatik (3,3 procent), geografi (1,3 procent) samt sport (1,2 procent).

Med fokus på kognitiv appellativisering, det vill säga egennamnets övergång till ett appellativ, fastställdes, som redan nämnts, att den främsta mekanismen i denna process är metonymisering, där ett tydligt logiskt samband mellan rum, tid, plats, orsak och verkan eller del och helhet kan urskiljas. När det gäller termers appellativisering är det vanligaste sambandet dock a) antroponym – objekt (växt, mineral, kemiskt grundämne, måttenhet osv.); b) toponym – objekt.

Utifrån detta och med stöd av den klassificering av egennamn som är vedertagen inom onomastiken (för en tydlig systematisk översikt, se Mickienė, Bčiūnaitė-Lūžienė 2013) kan alla eponyma termer delas in i sådana som härrör från namn på levande varelser respektive livlösa objekt, vilka i sin tur kan indelas i ännu mer detaljerade typer och undertyper.

1. Grundläggande namn på verkliga levande varelser och fiktiva gestalter – först och främst antroponymer (förnamn, efternamn, pseudonymer, figurnamn), mytonymer och teonymer. Namn på levande varelser ligger till grund för över 60 procent av begreppen.

Terminologija | 2017 | 24

137

1.1. Det råder ingen tvekan om att nästan alla termer av antroponymiskt ursprung av denna typ har uppkommit av tydliga egocentriska och extralingvistiska motiv (Burkova 2010):

• termer har bildats för att hedra uppfinnarna, upptäckarna och konstruktörerna själva (kocheris [uppkallad efter den schweiziske kirurgen E. Kocher, som skapade den] med. ”tandat instrument för att klämma åt ett blodkärl”; handeldvapen deringeris, berdanas, browningar, coltar, naganer, mausergevär, winchestergevär är uppkallade efter de konstruktörer som skapade dem); till minne av framstående botaniker, naturforskare och andra vetenskapsmän inom olika områden har termerna gerberà [till ära för den tyske läkaren och naturforskaren Gerber] ”flerårig ört, prydnadsväxt”; elzevyras [efter efternamnet på de nederländska boktryckarna och förläggarna Elzevir (Elsevier) från 1500- och 1600-talen] ”trycktypsnitt; bok i litet format”; makadamas [efter efternamnet på den skotske uppfinnaren Macadam (McAdam)] ”vägbeläggning av flera lager krossad, mekaniskt packad sten”; dyzelis [efter efternamnet på den tyske uppfinnaren R. Diesel] ”förbränningsmotor” osv.;

• i syfte att visa vördnad för makten har namn och efternamn på kejsare, tsarer, kungar och drottningar blivit termer (aleksandritas [efter den ryske tsaren Alexander II:s namn] ”mineral, en variant av krysoberyll; ädelsten av första ordningen”; viktorija [efter den brittiska drottningen Victorias namn] ”flerårig vattenväxt”; bonapartizmas ”en form av kontrarevolutionär diktatur som uppstod i Frankrike i början av 1800-talet under kejsar Napoleon I Bonaparte”);

• krigsherrar, diktatorer och generaler hålls i minnet (bėkešas [uppkallad efter K. Bekeš (pol. Bekiesz), krigsledare i den polsk-litauiska staten] ”rock, insydd i midjan och fodrad med päls eller vadd; från 1500-talet bars den även av den litauiska och polska adeln”; galifė [efter den franske generalen G. A. de Galliffets efternamn] ”byxor som är smala nedanför knäna och vidare ovanför”; peršingas [efter den amerikanske generalen Pershings efternamn] ”kärnvapenbärande ballistisk robot med medellång räckvidd”;

• som en hyllning till framstående författare (getitas [ty. Goethit; efter den tyske poeten J. W. Goethes efternamn] ”mineral, järnhydroxid; nålformig järnmalm”; baironizmas), encyklopedister (rudbekija [namngiven av Linné till ära för den svenske encyklopedisten Rudbeck] ”högväxt ört”), det vill säga berömda personer som inte har någon direkt anknytning till det objekt som benämns;

138

Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai

• För att hedra minnet av kära människor – hustrur, döttrar, väninnor (hortensia [efter Hortense, hustru till den franske berömde urmakaren och konstruktören av utomordentligt precisa kronometrar Jean-André Lepaute] ”prydnadsväxt i parker, trädgårdar och krukor”, liksom berta [uppkallad efter fabrikanten Krupps hustru Berta] ”artilleripjäs”.

Det bör framhållas att efternamnsbaserade termer dominerar i denna grupp av benämningar på eponymiska begrepp; detta är den största kategorin av eponymiska termer över huvud taget.

1.2. Mytologi och religion är viktiga delar av den mänskliga identiteten, så det är inte heller förvånande att det finns termer som bildats på grundval av namn på gudar från det grekiska Olympos och den romerska pantheon (apolonas ”zool. dagfjäril”), liksom andra mytgestalter, till exempel Tantalos, Chimaira och Medusa (tantala ”kem. grundämne Ta, atomnr 73, blåaktig metall”; chimera ”konstverk, dekorativt element i arkitektur eller konstverk som föreställer den mytiska Chimaira eller någon annan fantasivarelse”; medūza ”zool. marint nässeldjur”). De har oftast kommit in i den internationella terminologin via de klassiska språken och är därför lätta att förstå och väcker associationer till framträdande yttre eller inre egenskaper, ovanliga förmågor eller krafter. Något färre är termer uppkallade efter gudar eller legendariska hjältar från andra folk, till exempel fornnordiska (egirinas [efter den isländske havsguden Ægirs namn] ”mineral, mörkgrön pyroxen”; vanadis [efter Vanadis, den fornnordiska skönhetsgudinnans namn] ”kem. grundämne V, metall”), liksom efter helgon och olika bibliska gestalter (abramitai ”religiös sekt i 1700-talets Böhmen; dess medlemmar bekände sig till den gamla judiska religionen, det vill säga Abrahams religion”). Många religionstermer som bildats av olika helgonnamn har på ett eller annat sätt samband med ett visst samfund, dess anhängare eller liknande.

Alla termer av antroponymiskt ursprung är uttrycksfulla redan på grund av sin särskilda koppling till grundordet, men särskilt expressiva är begrepp som fått namn efter litterära gestalter (arlekinada ”kort pantomimscen där huvudpersonen Harlekin och andra maskerade figurer ur den italienska komedin medverkar”; montekristas [efter namnet på hjälten i Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo (Monte Cristo)] ”gevär, revolver eller pistol av liten kaliber”; hamletizmas [efter namnet på hjälten i den engelske författaren William Shakespeares tragedi Hamlet] ”en männis-

Terminologija | 2017 | 24

139

ka som är lärd, känslig och inte tål det onda, men är obeslutsam, passiv och vankelmodig”; pantagrielizmas [efter namnet på hjälten i François Rabelais verk Gargantua och Pantagruel (fr. Pantagruel)] ”grovt, cyniskt skämtlynne” m.fl.).

2. Eponymiska termer bildade av egennamn på döda föremål härstammar främst från ortnamn (toponymer, hydronymer och oikonymer); endast ett fåtal kommer från musikgruppers namn (bitlas [efter namnet på den engelska instrumentala vokalgruppen The Beatles] ”medlem i en instrumental vokalgrupp som spelar big beat”) eller publikationstitlar (parnasiečiai [efter diktsamlingen Le Parnasse contemporain (1866)] ”grupp av franska poeter under 1800-talets andra hälft”). Sådana termer kan delas in i mer specifika grupper utifrån de föremål som grundordet betecknar.

Termer av geografiskt ursprung, härledda från:

• kontinenter (europis [efter namnet på den europeiska kontinenten] ”kem. grundämne Eu, atomnr 63; metall”), länder (portugalas ”guldmynt präglat i 1500- och 1600-talens södra och centrala Europa efter förebild av portugisiska guldmynt”), regioner och delstater (čakas [efter den argentinska provinsen Chaco i norr] ”komplex av savanner och skogar i nordvästra Argentina”; kalifornis [efter namnet på den amerikanska delstaten Kalifornien (eng. California), där det upptäcktes] ”radioaktivt, artificiellt kem. grundämne Cf, atomnr 98”), städer (čarlstonas [efter namnet på den amerikanska staden Charleston] ”snabb sällskapsdans”; plomb yras [efter namnet på den franska staden Plombières] ”gräddglass”) och till och med byar eller orter (badmintonas [efter namnet på den engelska orten Badminton] ”sport. spel”; iterbis [efter namnet på den svenska orten Ytterby, där det upptäcktes] ”kem. grundämne Yb, atomnr 70; metall”). Detta är den största gruppen av termer som bildats av toponymer, och den utmärker sig också genom det stora antalet latinska oikonymer och historiska namn på orter på andra språk som blivit termer (t.ex. de kemiska grundämnena hafnis [efter det latinska namnet på Köpenhamn (lat. Hafnia)], holmis [efter det latinska namnet på Stockholm (lat. Holmia)], germanis [efter det latinska namnet på Tyskland (lat. Germania)], rutenis [efter namnet på Ryssland (lat. Ruthenia)]; geol. kambras [efter den latinska benämningen Cambria på halvön Wales i Storbritannien] ”Jordens geologiska historia, pe-

140

Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai

den första perioden av den paleozoiska eran”; zool. n a ū p l i j u s [efter namnet på den antika grekiska staden Nauplia (gr. Nauplio)] ”planktonisk larv hos de flesta lägre kräftdjur”; koreogr. l i p s i s [ty. Lipsi; efter det latinska namnet Lipsia på Leipzig] ”tysk sällskapsdans” etc.);

berg (v e z u v i a n a s [efter namnet på vulkanen Vesuvius (it. Vesuvijus)] ”mineral, ett komplext kalcium- och aluminiumsilikat”; a n d e z i n a s [efter namnet på Anderna (sp. Andes)] ”mineral, plagioklas”) och dalar (h ã l i n g a s [no. Halling, Hallingdalen] ”norsk folkdans”);

öar (b o r n e o l i s [efter namnet på ön Borneo (Kalimantan)] ”organisk förening C”; t o p a z a s [efter namnet på ön Topaz i Röda havet] ”mineral, vattenhaltigt aluminiumsilikat”) och halvöar (l a b r a d o r a s [efter namnet på Labradorhalvön (eng. Labrador)] ”mineral, plagioklas”);

floder (i p r i t a s [fr. yp érite] ”kem. stridsgas; användes första gången av tyskarna i striderna vid Ypres (Ypres) i Belgien 1917”; t v i d a s [efter namnet på den skotska floden Tweed (eng. Tweed)] ”tyg med småmönster, vävt av ullgarn”; a m a z o n ė [efter namnet på floden Amazon] ”medelstor grön papegoja av släktet Amazona”; g i u n c a s [efter namnet på Donau-bifloden Giunco (ty. Günz)] ”den äldsta kvartära istiden i Alperna”), källor (a g a t a s [fr. agate < gr. achatēs efter källan Agato på Sicilien, där den först hittades] ”mineral, halvädelsten”) och andra hydronymer.

Som exemplen på oikonymiskt ursprung visar dominerar inom terminologin termer som uppkommit genom ett metonymiskt samband, där namnet på den plats där ett objekt upptäcktes eller skapades, eller där ett fenomen observerades, blev namnet på objektet eller fenomenet. Det förekommer också mer individuella fall: det kemiska grundämnet rutenium har till exempel fått namn efter det land där forskaren som upptäckte det föddes. Genom att på detta sätt deonymisera toponymer och hydronymer har många eponymiska termer inom kemi, geologi och koreografi bildats.

Eponymiska termer uppstår betydligt mer sällan genom en annan typ av betydelseöverföring, det vill säga metaforisering, där ett namn på grundval av likhet i yttre eller inre egenskaper blir utgångspunkt för eponymiska termer (till exempel har h i a c i n t a s bildats från en mytonym och är nu en term inom mineralogi och botanik, med hänvisning till likheten i färg och skönhet mellan blomman och mineralet;

Terminologija | 2017 | 24

141

chimera ”zool. fisk som kan ändra färg”; uppenbarligen har den också fått sitt mytonymiska namn på grund av sin ovanlighet).

Inom terminologin betonas ofta att begreppsbenämningar ska vara entydiga, oberoende av sammanhang och känslomässigt neutrala. När eponymiska termer bildas tas dessa aspekter uppenbart inte alltid i beaktande, eftersom den associativa kopplingen är mycket stark (till exempel en mask, afroditė, som blir upp till 10 cm lång, vars kropp är täckt av borst som skimrar i regnbågens färger och påminner om gyllenegrön päls, lever nedgrävd i havsbottnens ytlager och kan i skönhet mäta sig med Afrodite på Olympen)⁵.

Själva den eponymiska termen bidrar ibland inte till semantisk transparens genom sin enkla form, eftersom det ibland bara är ändelsen som skiljer eponymiska termer bildade från samma egennamn åt; då kan valet av den ena eller andra begreppsbenämningen leda till kommunikativ eller vetenskaplig förvirring för en ouppmärksam användare: jfr. afganis (”penningenhet”) och afganas (”sydvästlig vind som blåser i Amudarjas övre lopp” och ”matta vävd i Centralasien”); einšteinas (”fys. enhet för ljusmätning”) och einšteinis (”radioaktivt artificiellt kemiskt grundämne”). Man tenderar också att undvika eponymiska termer på grund av homonymi som ibland förekommer. Ibland ligger en homonymisk onym till grund för två homonymiska termer (1 bostonas och 2 bostonas): staden Boston i Storbritannien har gett namn åt en textilterm – ”ett kamgarnstyg i kypertbindning” – medan namnet på Boston i USA blev en koreografisk term för en variant av långsam vals. I fackordböcker inom olika områden är sådana fall dock sällsynta, och i ordböcker över internationella ord tas de upp i separata artiklar; därmed återstår endast problemet med att välja den källa eller det ord som ska uttryckas.

SLUTSATSER

1. När ett proprium övergår till en eponymisk term förlorar det sin individualitet men får nya drag, och hela språksystemet berikas med internationella ord av varierande struktur, nyord – tydliga, fullvärdiga termer; på grund av den uppenbara analoga ordbildningen ökar antalet avledningar som har en tydlig koppling till proprier men fyller funktioner som de senare inte längre har.

⁵ På engelska har denna mask fått namnet See mouse, vilket visar att termer inte lånas in okritiskt, inte ens när de är internationella, utan att man söker efter de mest framträdande associationerna.

142 Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai

2. Termer av eponymiskt ursprung kan ha varierande struktur. I litauiskan behåller man oftare än i latin eller engelska det enkla ordet, som får grammatisk form, men till skillnad från engelskan, där även stammen behåller den latiniserade stavningen från vilket originalspråk som helst, ljudanpassas den i litauiskan.

3. Den semantiska omvandlingen av proprier till termer sker oftast genom metonymisering. Flest är termer av antroponymiskt ursprung, bildade av manliga efternamn. Polysemi och homonymi hos eponymiska termer är inte önskvärda företeelser, men de kan undvikas eftersom termerna används inom olika områden.

4. Varje proprium som betecknar en person som gjort sig förtjänt av erkännande och blivit vida berömd, eller namnet på en betydelsefull plats, kan genom appellativisering bli en eponymisk term.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

Bankava B. 2011: Eponīmi latviešu valodā: lingvistiskais aspekts, Rīga: Latvijas universitāte.

Burkova T. 2010: Peculiarities of the Appellativation of Anthroponyms in a Scientific Style. – Vestnik Yaroslavskogo gosudarstvennogo universiteta, 87–91.

Crystal D. 2003: The Cambridge Encyclopedia of the English Language, Cambridge: Cambridge University Press.

Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidybos centras, 1994.

Gaivenis K., Keinys S. 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa.

IUPAC 2016: IUPAC Announces the Names of the Elements 113, 115, 117, and 118. IUPAC. Prieiga per internetą: https://iupac.org/iupac-announces-the-names-of-the-elements-113-115-117-and-118/.

Karavaeva T. L. 2011: Structural and semantic types of eponyms. – Opera in onomastica 14, Odesa: Astroprint, 80–89. Prieiga per internetą: http://karpenko.in.ua/wp-content/uploads/2013/02/Karavaev.pdf.

Kaulakienė A. 2009: Lietuvių fizikos terminijos raida, Vilnius: Technika.

Kasradze M., Kasradze D. 2015: Traumatologijos ir ortopedijos eponimai, Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.

Keinys S. 2005: Galūninė lietuviškų terminų daryba. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 77–112.

Kitkauskienė L. 2011: Eponiminiai architektūros, meno ir statybos terminai lietuvių kalboje. – Santalka: filologija, edukologija 19(1), Vilnius: VGTU leidykla, 48–58.

Klimavičius J. 2005: Lingvistinis požiūris į veislių nomenklatūrą. – Leksikologijos ir terminologijos darbai: norma ir istorija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Kurmiņa L. 2010: Eponiminiai augalų pavadinimai latvių ir lietuvių kalbose: darybos būdai. – Leksikografija ir leksikologija 2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 355–367.

Litevkiene N. 2010: Eponyms of Anatomy. – Vārds un tā pētīšanas aspekti 14(1), Liepāja: Liepājas universitāte, 156–161.

Mickienė I., Bačiūnaitė-Lužienė L. 2013: Onomastikos įžvalgos, Vilnius: Vilniaus universitetas.

Pietė L. 2007: Personvārdi latviešu un lietuviešu augu nosaukumos. – Vārds un tā pētīšanas aspekti 11, Liepāja: Liepājas universitāte, 45–53.

Reedijk J. 2016: How to name new chemical elements. IUPAC. Prieiga per internetą: https://iupac.org/recommendation/how-to-name-new-chemical-elements/.

Skujiņa V. 1993 (2002): Latviešu terminoloģijas izstrādes principi, Rīga: Zinātne.

TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera.

Хвесько Т. 2008: Когнитивное описание формирования топонимов. – Язык и культура, Томский государственный университет, 77–82. Prieiga per internetą: http://sun.tsu.ru/mminfo/000349304/03/image/03-077.pdf.

Terminologija | 2017 | 24

143

ASPECTS OF APPELLATIVATION OF INTERNATIONAL TERMS

Litauisk terminologisk forskning om eponymiska termer inom olika ämnesområden (anatomi, arkitektur, botanik osv.) inleddes på 21^st-talet. En mer systematisk syn som omfattar de allmänna aspekterna av termernas appellativisering är dock fortfarande relevant, särskilt för att introducera dem för framtida översättare inom fackspråket, redaktörer och andra målgrupper som är intresserade av de tillämpade och teoretiska aspekterna av vetenskapliga begrepp. Även om appellativisering oftast kompletterar terminologin med lånord, och de flesta eponymiska termer skapades redan på 1800-talet, är den ett aktivt och relevant sätt att skapa nya termbeteckningar. I januari 2016 tillkännagavs till exempel upptäckten av fyra nya kemiska grundämnen. I enlighet med IUPAC:s rekommendation att ge kemiska grundämnen namn efter mytologiska gestalter, mineraler, platser, länder eller forskare föreslogs det i juni 2016 att de skulle heta nihon, moskov, tenesin och oganeson. De angivna termerna godkändes den 28^th november 2016.

Ett onyms individualitet går förlorad när det omvandlas till en appellativ term, men det får nya egenskaper, och nya ord med olika strukturer införlivas i språksystemet. Artikeln ger en kort översikt över 816 eponymiska ord från olika ämnesområden, bildade med utgångspunkt i egennamn som valts ut ur Tarptautinių žodžių žodynas (Dictionary of International Words) (2013), samt över strukturella och semantiska varianter av fullt appellativiserade termer, genom att förena lingvistiska och extralingvistiska aspekter med anknytning till olika ämnesområdens encyklopediska och vetenskapliga kunskap. Termerna delas in i 15 grupper efter ämnesområde (till exempel kemi, fysik, matematik och astronomi, botanik, teknik, kläder, sport, koreografi osv.). Den huvudsakliga appellativiseringsmetoden är metonymisering, då det finns en stark logisk koppling mellan en persons eller en plats egennamn och ett visst föremål eller fenomen. Oikonymerna ligger till grund för mer än 60 procent av de undersökta begreppen, och de flesta har utvecklats av egocentriska motiv. Det appellativiserade onymer får inte bara nya semantiska komponenter, utan genomgår ofta även derivationell omvandling: bland de deonymiserade termerna finns inte bara grammatiskt anpassade termer (fermis, klarkas), utan också ett stort antal suffixavledningar (hesianas, mahometonybė, rusoizmas), sammansättningar och kontaminationer (atlantozauras, orimulsi̇ja).

Mottagen 2017-09-18

Jurgita Mikelionienė Kaunas tekniska universitet K. Donelaičio g. 73, LT-44249 Kaunas E-post [email protected]

144 Jurgita Mikelionienė | Tarptautinių terminų apeliatyvacijos aspektai