PRANAS KNIŪKŠTA

Litauiska språkinstitutet

SALANTAS NAMN I TVÅ 1600-TALSKYRKBÖCKER MED DOPNOTISER

I litteraturen nämns att Salantai förr kallades Skilandžiai. När Motiejus Valančius berättar om Salantais förflutna har han påmint om detta vid flera tillfällen. I Antanas tretininkas berättelse ”Kriget vid Salantais slott” sägs: ”Från Kretinga till Salantai, då kallade Skilandžiai, fanns ingen anlagd väg” (R I 384). I Žemaičių vyskupystė står det att ”Mikalojus Pasanauskis lät år 1630 uppföra en träkyrka i Skilandžiai, eller Salantai” (R II 116). I de mer allmänt kända nutida publikationerna påminner uppslagsverken om Salantais äldre namn Skilandžiai. Artikeln om Salantai i den bostonbaserade Lietuvių enciklopedija inleds så här: ”Salantai, förr Skilandžiai...” (LE XXVI 326), och längre fram upprepas: ”Ursprungligen kallades orten Skilandžiai” (ibid., 327). Tarybų Lietuvos enciklopedija uppger också att ”Salantai uppstod på platsen för byn Skilandžiai” (TLE III 614). Även året då namnet ändrades anges: ”Staden började kallas Salantai år 1638.” Vad detta påstående grundar sig på sägs inte.

Salantais dubbla namn, Skilandžiais övergång till Salantai och Salantais etablering framgår bäst av Salantais kyrkas dopnotisböcker från 1600-talet (1631–1640 och 1641–1659). De bekräftar de citerade uppgifterna om namnet Salantai, med undantag för påståendet att staden började kallas Salantai från år 1638.

SKILANDŽIAI OCH SALANTAI I NOTISERNA FRÅN 1631–1640

Dopnotisboken från 1631–1640 visar stadens äldre namn och namnbytet. På dess första sida står huvudtiteln (några bokstäver är nu oläsliga): Metrica sive registrum baptizatorum ecclesiae Skitandensis, följt av en förklaring skriven med mindre bokstäver: Salanty od r. 1631 do roku 1640 (en liknande anteckning, Chrztu Salanty od r. 1631 do r. 1640, är fastklistrad på bokens pärm). Boken förvaras i handskriftsavdelningen vid Martynas Mažvydas-biblioteket.

P. KNIŪKŠTA. Salantų vardas dviejose XVII a. krikšto įrašų knygose

103

I bokens notiser från 1631 till och med 1639 är stadens namn Skilandžiai, men det skrivs enligt polska stavningsprinciper och med den polska ändelsen -ie. Stavningen varierar dock och är inkonsekvent; en mängd olika former förekommer. Framför allt varierar återgivningen av konsonanten ”ł” och diftongen ”an”. Konsonanten ”ł” betecknas oftast med bokstaven försedd med ett hårdhetstecken – ł, mer sällan (men inte helt sällan) med den vanliga bokstaven l; det finns stavningar med två l-bokstäver, vilka också ibland är vanliga (ll) och ibland försedda med hårdhetstecken (łł). Diftongen ”an” skrivs oftast qn, men ofta också an; stavningar med on och till och med un förekommer. Även stavningen av den första stavelsen avviker: utöver det vanliga Ski- förekommer Sky-, och till och med Skie-. Så här ser hela variationen i stavningarna ut: Skiląndzie, Skiląndzie, Skilandzie, Skilandzie, Skilląndzie, Skilląndzie, Skillandzie, Skilondzie, Skielondzie. Dessa nominativformer används efter prepositionen de – de Skiląndzie, de Skilandzie och så vidare, men det förekommer också polska genitivformer anpassade till prepositionen: de Skiląndz, de Skilląndz, de Skylląndz, de Skillundz samt former med ändelsen -ow – de Skillandziow.

Eftersom namnet Skilandžiai inte var särskilt spritt och saknade tradition, kan denna stavningsvariation förstås och delvis ursäktas. Men det förekom också verkligt märkliga och obegripliga stavningar. Under en period (år 1635) börjar det dyka upp notiser där föräldrarnas och faddrarnas hemort anges med varianter av en singularform (skriven med vanligt l) – Skiląndis, Skilandis, Skylląndis, Skiląndzis: Christophorus Aleknaytis Skiląndis, Christophorus Kripaytis Skylląndis, Stanislay Jocubaytis Skiląndzis. När Skilandis eller en variant av namnet står efter ett efternamn kan det inte betraktas som ett efternamn; det måste tolkas som en ortsangivelse. Eftersom prepositionen de inte står före, bör formerna i stället ses som tillnamn, liknande adjektivet skilandiškis: Kristupą Aleknaitį Skilandį kan förstås som Aleknaitį sklandiškį.

I notiserna från samma period finns liknande avledningar från andra ortnamn: Petrus Butkaytis Notenis – Petras Butkaitis noteniškis; Georgiy Wisgaudaytis Gruszlaukis – Jurgis Visgaudaitis grūšlaukiškis; därutöver förekommer Orlianis, Klausgaylis, Tuzis, Imboris med flera; jämför erleniškis, klausgalviškis, tuziškis, imbariškis. De läggs till och med efter kvinnors efternamn – Agnes Wallentinayte Kumpikis – eller används om både en man och en kvinna tillsammans – Petrus Jucaitis et Anna Žeymis. Här är de inte grammatiskt kongruenta med efternamnen, men man kan förstå det som Agnė Valentinaitė kumpikiškė, Petras och Ona Jucaičiai žeimiškiai.

Ett par notiser från 1640 har, före singularformen Skilandžio, bokstaven e, som troligen är en förkortning av prepositionen ex. I en av dem (från april)

104

KALBOS KULTŪRA | 81

barnets föräldrar är antecknade: Nicolao Petrauskaytis et Catharina Gustaite e Skielundis. Här kan singularformen förstås som ett ortnamn – från Skilandžio. Det finns en anteckning från 1635 där inte bara den morfologiska betydelsen av ortnamnet är svår att förstå, utan även själva ordet. En sådan platsangivelse förekommer en gång i augusti: Shallton: det står att barnet döptes av Christophory Jankiewicz Commendary Shallton, barnets gudfar var Georgius Zebitis Shallton, och barnet är son till Christophori Cripa Shalltondis. Man får anta att barnet döptes av Salantais kaplan, så Shallton bör syfta på Salantus. Kanske är detta en del av Salantų eller Salanto i Salon? Och Shalltondis ser ut som en hybrid av orden Salantai (eller Salantas) och Skilandis.

Skilandžiai omnämns för första gången som stad i en anteckning från mars 1636: barnets föräldrar Jakutaitis och Grigalaitė är antecknade som de Skiląndzie – från Skilandžių; gudfadern Aidukas (Ayduk) anges som de oppido – ortnamnet nämns inte, men man får förstå att denna ”oppidum”, det vill säga stad, är Skilandžiai. Ett år senare, i en anteckning från mars 1637, nämns både staden och dess namn: de oppido Skilandzie, de oppido Skiląndziow.

Återigen bör det sägas att i anteckningarna från 1638 och 1639 förekommer Salantų ännu inte, precis som det dessförinnan endast står Skilandžiai. Däremot har variationen i stavning minskat – varianterna med två l har försvunnit, men former med vanligt och hårt l (ł) konkurrerar. Även former med qn respektive an förekommer parallellt (varianter med on syns inte längre).

Stadens nya namn Salantai dyker upp i boken år 1640 (de första anteckningarna är från mars). Stavningsformerna varierar, men inte lika mycket som för Skilandžių: ett l, vanligt eller med hårdhetstecken (ł), och diftongen återges med qn eller an. Något nytt är ett tecken liknande bokstaven j i ordslut; på några ställen står tydligt y. Vanligast är stavningar med vanligt l och qn – Salantj – eller med hårt (ł) och vanlig diftong an – Salantj. Vanligen står bara prepositionen de – de Salantj före ortnamnet, men det finns också belägg med de oppido – de oppido Saląntj, de oppido Salanty.

I anteckningarna från 1640 kallas Salantai inte längre Skilandžiais, men personnamn med samma stam förekommer: Skilandaitis och Skilandienė. Skilandaitis anges från flera platser, och den 18 mars antecknas barnets föräldrar som Joannes Skiląndaitis et Hedvigis de Salantj; den tredje dopvittnet är Hedvigis Skiląndziene (platsen anges inte; man kan förstå att hon kommer därifrån också). Staden Skilandžių har blivit Salantais, medan invånarna förblev som förut – Skilandžiai.

Sammantaget visar anteckningarna från 1631–1640 variationen i bruket av Skilandžių och ger en övergripande bild av övergången från Skilandžių till Salantų. Hur Salantai etablerades och hur dess former förändrades framgår av anteckningsboken från 1641–1659.

P. KNIŪKŠTA. Salantų vardas dviejose XVII a. krikšto įrašų knygose

105

SALANTŲ NAMNET I ANTECKNINGSBOKEN 1641–1659

Denna dopbok förvaras i Salantais kyrkoarkiv och har titeln Salantensis Bapt.: Ab Anno 1641 Ad 1659 – denna inskrift står på omslaget. Av den (och av anteckningarna i boken) framgår att platsen från och med 1641 officiellt benämns med namnet Salantų.

Det läsliga namnet Salantų finner vi i boken i anteckningarna från maj 1641 (de tidigare går inte att läsa). I anteckningen den 19 maj står gudfadern som de oppido Saląnty – från staden Salantai; den 24 maj anges barnets föräldrar som de oppido Saląnty och gudföräldrarna som de Saląntj. Varför det finns två olika skrivningar och hur deras betydelser skiljer sig åt är svårt att säga.

Även en annan variation är svår att förklara: på ett ställe skrivs namnet Salantų med den tydligt synliga polska ändelsen -y, på ett annat är ändelsen oklar och liknar bokstaven j (den kan stå för ljudet ”i” eller vara en förkortningsmarkering). Även ljudet ”l” återges på två sätt – ibland med den vanliga bokstaven l, ibland med hårdhetstecken: ł. Dessa varianter används helt slumpmässigt, utan någon betydelseskillnad; därför kommer stavningsvariationen inte att beaktas här, och vanligt l används överallt. En dubbel, men nu tydlig, betydelse har skrivningen av namnet med den ovanliga bokstavskombinationen ąn: den gör det möjligt att läsa ordet på två sätt – antingen bortse från nasalitetstecknet och enligt skriftspråkets normer läsa Salantai, eller utelämna bokstaven n och, med hänsyn till polsk stavning, läsa det på samogitiska: Salontā (Salontai).

Namnet Salantai stavas också varierande i anteckningarna från 1642 – på ett ställe de Saląnty, på ett annat de oppido Saląnty. Men på ett par ställen står endast den allmänna hänvisningen de Oppido vid gudföräldrarna, och namnet Salantai nämns inte alls. Av en sådan formulering kan man förstå att det ändå var självklart vad det syftade på.

Anteckningarna från slutet av 1642 (november och december) skiljer sig något; de är skrivna av en annan person, med en annan handstil och i en till synes mer genomtänkt ordning. Här förekommer Salantais namn aldrig ensamt, utan den generiska hänvisningen ingår alltid (de Saląnty); överallt används hänvisningens förkortning opp. eller oppd.. Därefter är Salantais namn alltid förkortat, och förkortningen markeras alltid med ett förkortningstecken (här betecknar vi det med °): de oppd. Saląnt^°.

Frågan är vilken ändelse som har utelämnats här och varför. När vi jämför skrivningarna de oppido Saląnty och de oppd. Saląnt^° ser vi att ändelsen -y saknas; den motsvarar den litauiska ändelsen -ai i Salantai. Alltså kan oppd. Saląnt^° förstås på samma sätt som oppd. Saląnty – staden Salantai eller staden Salantai.

Men ordet Saląnt^°, skrivet utan ändelse, gör det möjligt att här föreställa sig att en singularändelse har utelämnats och att knyta stadsnamnet till flodnamnet Salantas eller dess dialektform Salonts. Följaktligen kan anteckningen oppd. Saląnt^° förstås som att det är

106

KALBOS KULTŪRA | 81

Salanto stad. Det finns till och med anteckningar som formellt visar den ena eller andra tolkningen: på ett ställe skrivs gudmodern som de opp. Salanton (den 17 november), vilket utifrån ordformen betyder – från staden Salanto, och på ett annat ställe skrivs gudmodern som de oppd. Saląnten (den 21 december) – från staden Salantai.

Det fanns ingen anledning att förkorta pluralformen Salantų och ändra skrivningen oppd. Saląntų till oppd. Saląnt^o. Det tillför ingenting nytt. Skrivningen med bortfallet av ändelsen de oppd. Saląnt^o är lättare att förstå som en skrivning där ändelsen på hydronymen i singular Salantas har fallit bort och namnet förstås som staden Salanto.

När Salantai ännu inte hade det namnet och var Skilandžiai, var de helt enkelt en stad (eller en småstad) vid Salantas. Eftersom en prepositionsfras kan motsvaras av en genitiv (jfr gäster från Kaunas – Kaunas gäster, luftangrepp – angrepp från luften), kunde också staden vid Salantas ha haft en form med samma betydelse, Salantas stad. När det började användas i stället för Skilandžiai, Salantas stad blev det ett egennamn, där ett appellativ som betecknar en boplats, stad (småstad), är nödvändigt. En flods namn kan beteckna en stad endast tillsammans med ett generiskt ord med denna betydelse.

Stadsnamnet, som härstammar från hydronymen, fick pluralform – från Salantas uppstod Salantai. Det är helt normalt; det finns fler ortnamn som uppkommit på detta sätt, ett av dem är Pestys – Peščiai. När Salantas direkta koppling gått förlorad och namnet bara betyder en stad, kan Salantai användas även utan ett generiskt ord – man kan säga både staden Salantai och Salantai. Båda formerna är möjliga och likvärdiga: oppd. Saląnty och Saląnty.

När Salantai fjärmar sig från hydronymen, avlägsnar sig namnet också gradvis från ordets dialektala form. Hydronymen var främst känd av lokalbefolkningen och hade en samogitisk form, med diftongen on – Salonts. Till en början måste också den samogitiska formen av ortnamnet ha varit mer känd än den officiella formen Salantai. Senare, när stadsnamnet avlägsnats från hydronymen och kommit i bredare bruk, anpassas det till andra egennamn som används i skrift och till de allmänna fonetiska normerna – Salontus tränger undan Salantai. Motsättningen mellan den samogitiska formen och den skriftliga språkformen försvagas också, och övergången från den första till den andra blir mjukare, genom den diplomatiska stavningen av namnet med an; den så skrivna formen Saląnty gör det möjligt att växla mellan formerna och fritt gå från Salontų till Salantų.

De följande årens anteckningar visar tydligt de olika varianterna av namnet Salantų, deras stavningssätt och förändringar i bruket.

I alla anteckningar från 1643 skrivs namnet Salantų på samma sätt som i slutet av 1642 – med en förkortning av den generiska beteckningen och med bortfallen ändelse: de opp.

P. KNIŪKŠTA. Salantų vardas dviejose XVII a. krikšto įrašų knygose

107

Salant°, de oppd. Salant°. Utifrån en sådan skrivning kan Salantus helt klart förstås som staden Salanto. Endast en enda skrivning skiljer sig från de övriga – Bakalaureus Salant°, där någon koppling till hydronymen inte kan skönjas och som bara kan förstås på ett sätt – en kandidat från Salantai.

Anteckningarna från 1644 är mer varierade och motsägelsefulla. Till en början skrivs det oftare på samma sätt som år 1643 – de oppd. Saląnt°, men det finns också skrivningar utan ”opido”, men med bortfallen ändelse – de Saląnt°. Till och med i samma anteckning (den 3 januari) skrivs föräldrarna som de oppd. Saląnt°, medan gudmodern skrivs som de Saląnt°. Från mitten av året blir det andra sättet dominerande. Namnet Salantų skrevs alltså med bortfallen ändelse och utan en generell hänvisning; det var ändå konstlat och ologiskt, så det är naturligt att skrivningar med ändelse dyker upp från och med september – de Saląnty. Stadens namn får därmed morfologisk form och blir ett verkligt ortnamn. Men någon tydligare ordning råder fortfarande inte: den 19 oktober skrevs de Saląnty, den 21 oktober – de oppd. Saląnt°, den 21 november återigen – de Saląnty, och den 23 december – de Saląnt°. Det är uppenbart att användningen av namnet Salantų ännu är osäker och inte har stabiliserats.

Anteckningarna från 1645 visar försök att åstadkomma enhetlighet. Från årets början återgår man till de två logiska skrivsätten. Under samma (februari)månad skrivs gudfadern på ett ställe som de Saląnty, på ett annat som de oppd. Saląnt°. Stadsnamnet skrivs utan förkortning när det står ensamt, och när ändelsen faller bort skrivs det med den generiska beteckningen oppd. Det finns inga skrivningar utan ändelse och utan generisk beteckning.

Även stavningen av ortnamnets rot blir enhetligare. Från april skrivs namnet Salantų utan den ovanliga bokstavskombinationen qn – n utelämnas och endast den nasala bokstaven q behålls. I stället för de tidigare skrivningarna de Saląnty kom formen de Saląty. Stavningsmärkligheten tycks ha undanröjts, men en annan olägenhet uppstod – den nya stavningen tvingar läsaren att uttala namnet Salantų enbart på samogitiska, med diftongen on – Salontai (Salontā). Den bredare användningens nödvändiga form Salantų försvinner.

I 1646 års anteckningar skrivs namnet Salantų enligt samma (1645 års) system: ortnamnet står överallt med ändelse, och roten har den nasala bokstaven q – Saląty, de Saląty. Endast ibland läggs en beteckning framför ortnamnet – de oppd. Saląty.

Men det mest intressanta och oväntade är att det året, vid sidan av Salantų, dyker stadens äldre namn Skilandžiai upp, också det skrivet med den nasala bokstaven q – Skilądzie. I en anteckning från den 19 januari skrivs föräldrarna och gudföräldrarna som kommande från Salantų – de Saląty, medan gudfadern Kasperas Klovaitis i en annan anteckning från samma dag anges komma från Skilandžių – de Skiladzie. Den 29 september är barnets föräldrar i en anteckning från Skilandžiai, medan fadern Kasperas Klovaitis i en annan anteckning från samma dag kommer från Salantai. Man skulle kunna tro att namnen Salantų och Skilandžių betecknar olika orter, men det antagandet kullkastas av den dubbla skrivningen av Kasperas Klovaitis föd-

108

KALBOS KULTŪRA | 81

hemvist. Barnen, vars dopfader anges som Kasperas Klovaitis, har samma föräldrar – Nikolajus och Marina Jokūbaitis från Kumpikai – och man får anta att också dopfadern Kasperas Klovaitis i båda fallen är samma person. Därför måste även hans hemvist vara densamma, bara skriven på olika sätt.

Från början av 1647 ändras stavningen av roten i Salantų återigen – bokstaven ą med nasaltecken ersätts av en diftong; oftare skrivs on – Salonty, mer sällan an – Salanty. Det finns också olika andra oregelbundenheter och dubbla former. Ändelsen skrivs på olika sätt – på vissa ställen som tidigare -y – Salonty, på andra (mer sällan) -i – Salonti. Vi hittar också skrivningar utan ändelse, men nu utan förkortningstecken – de Salont. Skrivningar med två l⟧ förekommer: de Sallont, de Sallant. Vid sidan av ortnamnen finns skrivningar med tillagd hänvisning: de Salonty och de oppd. Salonty. Man ser varken något system eller några försök att skapa ett. Olika skrivningar förekommer till och med i samma anteckning: en person anges som de Salonty, en annan alldeles intill som de Salonti, en som de Salanti, en annan som de oppido Salanty.

Liknande oreda finns i anteckningarna från 1648 och 1649, men där framträder vissa skrivsätt tydligare. År 1648 är skrivningar med två l – de Sallant särskilt vanliga; de försvinner i början av 1649. Det året blir skrivningar utan ändelser vanligare, men här handlar det inte längre om en bortfallen ändelse, utan om en icke-litauisk form utan ändelse av plural genitiv, som prepositionen de kräver: Magdalena Kusayte de Salont – Magdalena Kusaitė från Salantai. I slutet av 1649 och början av 1650 finns också andra ortnamn skrivna på samma sätt: de Skaudel – från Skaudaliai, de Klausgalw – från Klausgalvai.

Mest iögonfallande och längst varar konkurrensen mellan den samogitiska och den litterärt standardiserade varianten av Salantų. I helt likartade fall skrivs det på ett ställe Salonty, på ett annat Salanty. De som skrev anteckningarna valde själva skrivsätt. Så skrivs det från början av 1650 fram till oktober Salonty; från oktober är anteckningarna skrivna med en annan hand och stadens namn skrivs Salanty. Konkurrensen mellan den dialektala och den litterärt standardiserade formen fortsätter till slutet av 1653, och från 1654 skrivs det överallt Salanty och utan hänvisningen oppd. – endast de Salanty. Ortens officiella, nuvarande form Salantai håller på att etableras och blir förhärskande.

SLUTSATSER

1. I litteraturen nämns att Salantais äldre namn var Skilandžiai. Det gamla namnet och namnbytet framgår tydligast av dopböckerna från Salantais kyrka från 1600-talet (1631–1640 och 1641–1659).

P. KNIŪKŠTA. Salantų vardas dviejose XVII a. krikšto įrašų knygose

109

2. Från 1631 till och med 1639 förekommer ortnamnet Skilandžiai i anteckningarna, men det skrivs på många olika sätt, huvudsakligen enligt polska stavningsprinciper: Skiląndzie, Skiląndzie, Skilandzie, Skilondzie och på andra sätt. Namnet föregås av prepositionen de – de Skiląndzie, de Skilandzie...

3. Det nya namnet Salantai förekommer först i anteckningarna från 1640 och skrivs också på olika sätt: de Saląntį, de Satantį, de oppido Salanty och på andra sätt.

4. Från 1641 till 1659 förekommer Salantai konsekvent, men här finns ännu fler och mer varierade skrivvarianter, som dessutom ständigt förändras. Utöver de tidigare nämnda finns också: Saląnty, Salanty, Salonty, de Sallont, de oppd. Salonty med flera.

5. Huvudorsaken till denna variation är att det rörde sig om ett nytt ortnamn som ännu inte hade stabiliserats och saknade brukstradition. Det skrevs enligt polska stavningsprinciper, och det var inte lätt att få de litauiska namnformerna att motsvara polsk stavning. Ytterligare svårigheter uppstod genom att dialektala och litterärt standardiserade former användes parallellt.

6. Bland andra varianter finns skrivningar där hänvisningen de oppido står först, och Salantais namn skrivs med bortfallen ändelse, ersatt av ett förkortningstecken – de oppd. Saląnt^°. En sådan skrivning kan tolkas som staden Salantai eller som staden Salanto. Detta ger anledning att anta att det ursprungliga stadiet i utvecklingen av namnet Salantai kan ha varit staden Salanto.

ŠALTINIAI

Chrztu Salantų od r. 1631 do r. 1640 / Metrica sive registrum baptizatorum ecclesiae Skiląndensis. – Lietuvos nacionalinės Martyno Mažvydo bibliotekos rankraščių skyrius (F 100–407).

Salantensis Bapt.: Ab Anno 1641 Ad 1659. – Salantų bažnyčios archyvas.

LITERATŪRA

LE XXVI – Lietuvių enciklopedija 26, Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1961.

TLE III – Tarybų Lietuvos enciklopedija 3, Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija, 1987.

R I, II – M. Valančius. Raštai 1, 2, Vilnius: Vaga, 1972.

Gauta 2008 06 12

110

KALBOS KULTŪRA | 81

THE NAME OF SALANTAI IN TWO CHURCH BOOKS OF BIRTH REGISTER OF THE 17^TH CENTURY

Summary

Salantai previously had the name of Skilandžiai. A change in the name was best attested in the 17^th century birth register books of the church of Salantai. Entries made between 1631 and 1639 contain the name Skilandžiai spelled in different ways: Skiląndzie, Skilandzie etc. The name Salantai is only found in the entries made in 1640 and later; the spelling of the word varies as well, e.g. Salanty, Saląnty, Salonty etc. There are entries giving the reference oppido before the name: (de) oppido Saląnty, (de) oppd. Salonty, some entries have the name with its ending missing: de Salont, de oppd. Saląnt°. The latter form with the mark signalling the absence of ending can be treated as the town of Salantas. The presently used official form Salantai has been firmly established in the birth registers since 1654 (spelt Salanty).

PRANAS KNIŪKŠTA

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

P. KNIŪKŠTA. Salantų vardas dviejose XVII a. krikšto įrašų knygose

111