KALBA

JONAS KLIMAVIČIUS

JONAS JABLONSKIS OCH FOLKETS SPRÅK

NYCKELORD: Jablonskis, jablonskiana, språk, folk, folkets språk, språkets nationella funktion.

1. JABLONSKIANAS VÄGAR, SIDOVÄGAR OCH ÅTERVÄNDSGRÄNDER

Jonas Jablonskis (1860 12 30–1930 02 23) var en språkvetare, pedagog, gymnasielärare och universitetsprofessor, folkbildare, kämpe för litauiskhet och självständighet, översättare och redaktör. Han var pionjär inom många områden och grundade och blev auktoritet inom mer än ett fält. En oböjlig sökare efter och förkämpe för sanningen – både inom vetenskapen och i livet. Redan under sin livstid kallades han (skriftspråkets) fader, men i själva verket lade han grunden till och reste murarna för det moderna, standardiserade och litauiserade språket. Jablonskiana började redan medan han levde. Arnoldas Piročkinas (2010: 1) nämner omkring 500 poster. Hans 60-årsdag uppmärksammades med Juozas Balčikonis artikel Jablonskis och vårt språk i dag. J. Jablonskis bedöms här som en ”stor språkforskare” och ”språklärare” (Balčikonis 1919–1920^*: 155), men det konstateras att resultaten är otillräckliga: ”I skolorna liksom i andra offentliga institutioner och i pressen härskar samma förvanskade språk, någon sorts jargong, mycket avlägsen från det levande språket” (Balčikonis 1919–1920: 156). I en artikel som publicerades strax efter hans död förklaras innebörden av J. Jablonskis ständiga omsorg om tidningarnas språk: ”deras felaktigheter kan smitta hela folket och fördärva dess språk” (Balčikonis 1930: 167). Här upprepas åter det allmänna omdömet: ”Jablonskis var inte bara en stor lärare, utan också en stor

^*För kronologin i ämnet anges i litteraturhänvisningarna årtalet för den första publiceringen och sidorna i omtrycket.

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

9

mokslininkas“ (Balčikonis 1930: 168). Po metų apibūdinamas: „brangus ir kaip visuomenės žmogus ir kaip mokslininkas“ (Balčikonis 1931: 170).

Hans död, efter en sjuklig kropp men fortfarande verksam som arbetare, kom oväntat och uppfattades som en verklig vetenskaplig förlust. Men hans mångsidiga verksamhet – vetenskaplig, pedagogisk, kulturell och samhällelig – hade redan då tydligt förståtts som ett arv av allra högsta värde.

J. Jablonskis ”länge tänkta och drömda” språkliga organ – tidskriften för standardspråk Kalba – publicerade i band I, häfte 1 Rygiškių Jonas artikel Laikraštinės kalbos dalykai (31–36) och meddelade där, i redaktören Pranas Skardžius namn, om ”denne store språkman”s död. Samma år utkommer häfte 2: ”Till den salige Jonas Jablonskis, standardspråkets skapare och mångårige (= ~ige) förädlare”. Större delen ägnas åt J. Jablonskis själv: en översiktsartikel av Aleksandras Merkelis, Republiken Litauens president Antanas Smetonas Atsiminimų bruožai, minnen av Pranas Mašiotas, Petras Avižonis, Motiejus Pečiulionis och Viktoras Vaičiūnas, anmärkningar av Juozas Bagdonas och Zigmas Kuzmickis, och slutligen en kort men saklig skiss av Petras Jonikas Jablonskio kalbos tyrimo charakteristikos bruožas – att ”förklara felet utifrån fakta i vårt språk (dess lagar)” (Jonikas 1930: 63). Den unge språkvetaren hedras av detta förtydligande inom parentes – han hade trots allt fångat upp inte någon primitiv analogimetod, utan den grundläggande principen: systemet (lagarna). Men parentesen avslöjar också osäkerhet, och att förstå språkforskning som att förklara fel (enbart?!) är obefogat och ödesdigert snävt. Ett kort inlägg, undertecknat med vad som sannolikt var hans eget pseudonym: P. J., Darbu pagerbkime didįjį kalbininką! är betydelsefullt i flera avseenden. Först betonas här att J. Jablonskis ”utförde ett kulturarbete för hela folket, organiserade ett visst område av denna kultur och utvecklade det. Han lyfte fram och alstrade de krafter genom vilka folket växer” (J. P. 1930: 64). Och folket påminns om J. Jablonskis, ”förkroppsligandet av arbetsandan”, ord under hans sista dagar: ”Det finns ingen framtid för det folk som inte kan arbeta” (J. P. 1930: 65). Därefter visas den livsviktiga betydelsen av att förädla och utveckla språket (eller med ett modernt uttryck: språkvård): ”Språket är en stor faktor i kulturlivet, utan vilken folkets uppgång och framsteg är omöjliga” (J. P. 1930: 65). Och i den främsta linjen på denna arbets- och kampfront står, liksom J. Jablonskis menade, tidningen: ”Tidningens inflytande på läsarna är ju störst. Av den lär sig ungdomen fraseologi, stilistik och språk. Allt detta hamrar tidningen, som läses regelbundet, in i människans huvud” (J. P. 1930: 65). Detta avslutas med orden i en fotnot full av bittert beklagande: ”Jag hade lämnat in denna artikel till en dagstidnings redaktion för publicering. <...> svarade att artikeln i n t e v a r a k t u e l l; <...>” (J. P. 1930: 65). Det är sant att P. Jonikas tio år senare i Gimtojoje kalboje (!) talar om J. Jablonskis analogimetod,

10

KALBOS KULTŪRA | 86

men detta gäller ju – och inte heller allmänt! – bara rättelser och skapandet av nybildningar, inte grammatiken, och här påpekar han redan med rätta: ”Hans största förtjänst är skapandet av litauisk syntax (min kursivering – J. K.) <...>” (Jonikas 1940: 19). Även om den inte är helt tydlig är den ändå betydelsefulla vetenskapligheten – liksom den konkretiserade teorin om ortografi (Jonikas 1940: 18).

Det är otvivelaktigt att P. Jonikas, som tillhörde den yngre generationen, försökte ge mer konkreta och detaljerade bedömningar (även om de saknade konsekvens) än J. Balčikonis.

P. Skardžius, som i tidskriften Archivum Philologiam uppmärksammade dödsårsdagen betydligt mer utförligt, inleder sin bedömning med etiketter: ”Jaunius och Būga var universalister, medan J-skis var eklektiker” (Skardžius 1931: 325). Något sådant har man inte hört talas om inom språkvetenskapens historia. Den nära samtida TŽŽ 1936 definierar eklektikas – 1. ”filosof som inte håller sig till ett enda system, <...>” (eklektizmas – också endast filos.), 2. ”en icke-originell konstnär, poet, publicist utan egna kreativa grunder”, och eklektiškas betyder ”ihopsamlad, vald, från olika system”. Det är alldeles häpnadsväckande vad P. Skardžius konkret kallar eklektiskt: ”Sin eklektiska ståndpunkt lade J. J-skis fram så här redan 1901: ’Han (dvs. författaren till en lärobok i litauiska) måste grunda hela sin vetenskap på folkets språkregler, – – – (...)’” (Skardžius 1931: 325). Vad, och från vem, har samlats och fogats samman i J. Jablonskis teori om standardspråket, vad är inte hans eget? P. Skardžius kallar det själv på ett annat ställe ”ett tydligt program för standardspråket”, och efter att ha räknat upp J. Jablonskis grammatikor (och några andra arbeten) säger han att de ”lade grunden för standardspråket” (Skardžius 1931: 329). När han hävdar att ”han inte har undersökt något med den historisk-komparativa metoden” (Skardžius 1931: 329–330), säger han inte varför standardspråkets grammatik, än mindre dess teori, skulle ha behövt den metoden. Men så ännu en kullerbytta: ”J. Jablonskis arbete <...> har ändå stor betydelse också för den allmänna språkvetenskapen” (Skardžius 1931: 331). Motsägelserna kan knappast bli större...

J. Balčikonis, J. Jablonskis trognaste lärjunge och vapendragare, särskilt under de sista fem åren, och den mest konsekvente förverkligaren av hans uppfattning (om han gjorde eller tänkte något annorlunda, så skedde det utan offentliga uttalanden, än mindre kritik), sammanställde och redigerade ganska snabbt en femvolymsutgåva av Jablonskio raštų: 1 – Visuomenės straipsniai (1932), 2 – Švietimo reikalai (1933), 3 – Rašybos dalykai (1934), 4 och 5 – Kalbos dalykai (1935 och 1936). Den omfattar artiklar som under mer än 47 år publicerats under hans efternamn, olika pseudonymer och initialförkortningar, och även helt utan namn, och som samlats in från olika tidningar; därtill kommer förord till grammatikor och läseböcker samt opublicerade läroboksrecensioner. Utgivarens Prakalba avslutas med en fast förhoppning: ”Därför kommer Jablonskis betydelse för vårt folk inte att minska, utan ständigt att växa genom hans skrifter” (Balčikonis 1932a: X).

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

11

Den korta biografi som undertecknats av J. B. Trumpas gyvenimo aprašymas (XI–XXVIII) avslutas med den kortaste möjliga beskrivningen av en människa: ”Alla barnen blev något i livet. Han lämnade inga ägodelar efter sig” (Balčikonis 1932b: XXVIII). I slutet av femvolymsverket finns ett register över de nämnda exemplen (249–258) och en lista över de språkfel som J. Jablonskis rättade (259–280).

Man försökte också bygga vidare på verket. Just på grundval av denna femvolymsutgåva tillkom 1937, som författaren P. Skardžius själv uppger, en artikel som visserligen var översiktlig men också undersökande och värderande, Archivum Philologicum, den tidskrift han själv redigerade. Artikeln hette J. Jablonskis ir dabartinė lietuvių bendrinė kalba. Som titeln visar handlar det inte bara om J. Jablonskis språkliga arv, utan också om dess aktuella, levande del – arvet i praktiken, alltså den samlade bedömningen; där är passivformen emellertid överkryddad med kritikens salt, och betoningen vänds ibland ologiskt: ”den väg han följde bör inte bara korrigeras utan också fortsättas” (Skardžius 1937: 246). Tvetydigheten eller motsägelsen mellan premisserna och, naturligtvis, slutsatserna kommer till uttryck i själva grunduppfattningen: man börjar med Eduard Hermanns resonemang om det litauiska standardspråkets betydelse för den allmänna språkvetenskapen – man avser hans studie från 1929, Die litauische Gemeinschaftssprache als Problem der allgemeinen Sprachwissenschaft (Skardžius 1937: 245) – och man väntar sig naturligtvis ett utvecklat deduktivt argument, men … han förmår inte förstå nödvändigheten av den levande grunden för det litauiska standardspråket, teoretikerns principer (framför allt!), för att inte sedan också tala om hans grammatiker, särskilt syntaxen, och hela verkets livfullhet och enhetlighet (”en sund, inte lappad skapelse, lik en enda språkdialekt (…)” III 109) (Skardžius 1937: 248), som en teori om standardspråk (plural!) och dess konsekventa förverkligande. Ännu en märklig motsägelse: ”J. Jablonskis framträdde i rätt tid, som den förste lärde språkvetaren”; dessutom var han ”väl insatt i de andra grannfolkens skriftspråks struktur och deras arbete med att förbättra dem”. Han avvisade ”den deduktiva, aprioriska synen på skriftspråket” och började ”vägledas av den induktiva, aposterioriska synen” (Skardžius 1937: 250); utifrån den lösa geggan av det mest hedervärda modersmålet hos aušrininkai (med all barbarism och de mest misslyckade och talrika nybildningarna!) började han, med vetenskapen – teorin – som grund, skapa (man drar sig för att säga: fortsätta skapa) ett levande, enhetligt och rent standardspråk, och plötsligt: ”J. Jablonskis, som klassisk filolog, har i sitt liv (?! – J. K.) inte språkligt undersökt ett enda problem” (Skardžius 1937: 266). Är det då inte uppenbart att språkvetenskap för P. Skardžius bara betyder en inre beskrivning av språkets struktur? Men grammatikor är ju just strukturbeskrivningar! En verklig begränsning och beklagliga motsägelser: ”han avgjorde hela det fortsatta ödet för det litauiska standardspråket” (Skardžius 1937: 267) – men var ingen forskare …

I en artikel skriven till tioårsjubileet jonglerar P. Skardžius åter med etiketter, som om de av sig själva skulle avgöra allt: ”klassisk filolog, inte”

12

KALBOS KULTŪRA | 86

renodlad språkvetare (lingvist)”, ”följde inte den abstrakte forskarens väg, utan den praktiske realistens” (Skardžius 1940: 303), men … de språkformer som borde användas började han ”grunda <...> på konkreta språkdata och på de språklagar som härletts ur dessa data”, och han hade ”gjort en insats även <...> för vår rena språkvetenskap” (Skardžius 1940: 305).

Sådan var grunden för jablonskiana under den första republiken Litauen (Storhertigdömet Litauen – inte bara Litauen).

Den första sovjettiden, den tyska ockupationstiden under kriget och det första stalinistiska årtiondet under den andra sovjettiden – en tom period; man får ändå vara glad att han inte utpekades som någon reaktionär eller borgerlig nationalist. I en jubileumsartikel i Amerika, där P. Skardžius upprepar sina etikettsatta bedömningar, framför han också en nyare: ”När han strävade efter korrekthet och tydlighet sökte han framför allt ord och uttryck som var allmänt förekommande (min kursivering – J. K.), det vill säga använda och förstådda av flertalet, för standardspråket” (Skardžius 1950: 375).

1956 började Litauiska språk- och litteraturinstitutet ge ut den fortlöpande vetenskapliga publikationen Literatūra ir kalba (ämnena kommer i en annan ordning än i institutets namn! …). Den inleds med direktören Kostas Korsakas artikel Du įžymieji lietuvių kalbininkai. Keletas atsiminimų apie J. Jablonskį – J. Balčikonis hyllning till sin lärare. Det första avsnittet heter Jablonskis visuomenės žmogus! Det sista heter Jablonskio paleistų žodžių gausumas, men visar bara en liten del av denna rikedom. Bronė Vosylýtės omfattande artikel J. Jablonskio vaidmuo lietuvių literatūrinės kalbos istorijoje har ett seriöst syfte och rätt akademisk bredd, även om den inte täcker allt och innehåller få generaliseringar. Zigmas Žemaitis hågkomster är innehållsrika och sakliga.

Detta är liksom en inledning till en viktig etapp inom jablonskiana – de samlade skrifter av J. Jablonskis som sammanställts av Jonas Palionis, Rinktinius raštus (bd 1, 1957; bd 2, 1959). I Pratarmėje, undertecknat av institutionen för litauiska språket vid Vilnius universitet, framhålls att ”J. Jablonskis språkliga arv har stor betydelse för historien om det litauiska språket, litteraturen och den litauiska nationens kultur i allmänhet” (JablRR I 1957: 5). Den första volymen består av ”J. Jablonskis läroböcker i litauiska som är viktigare ur vetenskaplig och praktisk synvinkel” (5), även om Rygiškių Jonas verk från 1922, Lietuvių kalbos gramatika. Etimologija, i strikt didaktisk mening inte ens är avsett för undervisning. Även om den är riktad till ”mellanskolor” (av författaren eller förläggaren?), kommer ”framför allt lärarna i språk” att använda den, som författaren hoppas, och han tillägger: ”Någon metodik för språkundervisning ber jag er inte kräva av mig” (JablRR I 1957: 183). Den första volymen inleds med J. Palionis studie J. Jablonskis ir jo lietuvių kalbos vadovėliai (Palionis 1957: 7–56). Där framhålls tydligt dessa ”läroböckers” vetenskapliga karaktär och vetenskapliga betydelse: ”1901 års ’Lietuviškos kalbos gramatika’ är synnerligen betydelsefull

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

13

på grund av att litteraturspråkets och dialekternas inbördes förhållande för första gången inom den litauiska språkvetenskapen (här och i fortsättningen i citaten: kursivering min – J. K.) belystes korrekt, <...>”, ”... ett program för litteraturspråket och dess normering som inte ens i våra dagar kräver några väsentliga preciseringar” (Palionis 1957: 23). Särskilt framhålls J. Jablonskis syntaxlära och dess nyhetsvärde: ”Genom lyckligt utvalda exempel ur det levande folkspråket, folkloren och framstående författares verk, genom systematiseringen av dessa exempel, härledningen av den litauiska syntaxens lagar och även fastställandet av många nya och goda termer lade Jablonskis en god grund för den dittills nästan helt försummade forskningen om litauisk syntax. Dessutom bidrog han i betydande grad till att fastställa och införa normer för den litauiska litterära syntaxen och till att rensa den från onödiga lånade konstruktioner” (Palionis 1957: 49). Volym II inleds med J. Palionis översiktliga och samtidigt värderande artikel J. Jablonskio kalbiniai taisymai (Palionis 1959: 5–54). J. Jablonskis ”skilde sig till en början knappast från någon annan genom sitt skriftspråk”, men senare ”framträder han som en stor specialist på det litauiska språket, som en stor auktoritet” (Palionis 1959: 47, 49), med en ”metod och teoretisk grund” för sina rättelser – ”att stödja sig på ’allmänna lagar för människors språk’ som framgår av ett stort antal exempel” (Palionis 1959: 52, 50). I slutet av volymen finns J. Palionis 83 Pastabos (519–532) och ett register över språkfrågor som rättats (533–553).

Föredraget som Kazys Ulvydas höll vid den vetenskapliga konferens som Litauiska språk- och litteraturinstitutet vid Vetenskapsakademien anordnade den 24 december 1960 publicerades i förkortad form i Lietuvių kalbotyros klausimų, vol. IV (1961), under titeln J. Jablonskis – lietuvių literatūrinės kalbos ugdytojas (5–15 samt en omfattande sammanfattning på ryska – 15–18). Inledningsvis sägs att han ”ofta kallades den litauiska litterära språkets fader, dess främste främjare” (Ulvydo 1961: 5), men senare: ”främjare och till och med dess fader, som det ibland sades” (Ulvydo 1961: 10). De ganska många positiva och högsta omdömena kunde behöva tydligare avgränsning – det talas dels om ”hans förtjänster inom den litauiska språkkulturen och den litauiska språkvetenskapen” (5), artiklar ”om olika frågor rörande språkvård, språkvetenskap och samhällsliv” (8), om J. Jablonskis ”arbete för att främja det litauiska litteraturspråket och den litauiska språkvetenskapen” (9), hans ”skapande verksamhet <...>” ägnad åt att ”väcka liv i och främja det litauiska litteraturspråket samt höja den litauiska språkvetenskapen” (5), dels om en ”teoretiskt väl förberedd språkvetare” (10), vars grammatiker ”har bevarat sitt värde fram till våra dagar, om än inte alltid praktiskt så åtminstone teoretiskt och historiskt” (11), även om det viktigaste – Lietuvių kalbos sintaksė – beskrivs som ”ett utomordentligt betydelsefullt grammatik-”

14

KALBOS KULTŪRA | 86

arbete” (7), och dess författare som ”en oöverträffad syntaktiker”, ”en teoretisk syntaktiker” (11). Tanken att ”det behövs omfattande monografiska undersökningar” (5) framfördes med 16 års försening, och det dröjde ytterligare 16 år innan den förverkligades.

J. Jablonskis 100-årsjubileum uppmärksammades visserligen sent, men på ett betydelsefullt sätt i volym V (1962) av Kalbotyra, publikationen med vetenskapliga arbeten från högre läroanstalter Kalbotyra. I förordet från Vilnius universitets institution för litauiska språket Pratarmėje sägs att J. Jablonskis ”offentliggjorde metoder för språkutveckling och blottlade dess källor” (5), men samtidigt jämnas det konjunkturellt ut att hans kriterium för språkutveckling och berikande – ”folkspråket, oskadat av skadliga främmande inflytanden” – som var det enda rätta på hans tid, kanske redan var alltför snävt (5). Förutom J. Palionis huvudartikel J. Jablonskis ir dabartinė mūsų literatūrinė kalba (7–12) skildras J. Jablonskis ingående som översättare och översättningsexpert (Dominykas Urbas), främjare och bedömare av barnlitteratur (Vincas Auryla) samt framstående pedagog (Magdalena Karčiauskienė). Aldonas Pupkis behandlar det handskrivna arvet. Minnen återges av Juozas Balčikonis (tidigare opublicerade), Merkelis Račkauskas, Bronius Pranskus-Žalionis, Zigmas Kuzmickis, Marcelinas Šikšnys, Napalys Grigas, Juozas Lazauskas och Juozas Senkus. Jonas Palionis publicerar ett tiotal brev. Den sovjetiska tidens jablonskiana, sammanställd av M. Lukauskaitė, omfattar 48 poster (däribland VPI:s Tarybinio studento och Telšių Komunizmo aušros), varav 7 av J. Palionis och 3 examensarbeten.

När Kalbos kultūros började utkomma 1961 ägnades J. Jablonskis ingen uppmärksamhet i det första häftet. Däremot nämns Lenin hela fyra gånger i K. Ulvydas ledare Kalbos kultūros ugdymo uždaviniai, och han är det enda personnamnet.

Därmed avslutas, efter att ha dragit ut på tiden, perioden med de första iakttagelserna och senare olika översikter – både forskningsmässiga och akademiska samt seriösa, jubileumsanknutna värderingar – med förhållandevis tydliga riktlinjer.

År 1970 inledde Arnoldas Piročkinas sitt jablonskiana-arbete med breda ambitioner. Han var huvudföredragshållare vid det teoretiska seminarium som Vilnius stadssektion för litauiska språket inom föreningen för fornminnesvård och hembygdsforskning anordnade den 22–23 september 1969. Temat var J. Jablonskio kalbos norminimo pagrindai ir principai, och slutsatsen löd: ”när han skapade och formade det litauiska nationella litteraturspråket styrde han dess utveckling mot ett system som var teoretiskt och praktiskt grundat” (Piročkinas 1970: 11). Därefter tog han sig an ett systematiskt forskningsarbete. Först, år 1970, kom ett läromedel för studenter i litauisk filologi, J. Jablonskio seminaras (inlett med en detaljerad kronologi över J. Jablonskis liv, 6–40), samt, främst avsett för lärare, översikterna Jono Jablonskio leksiniai taisymai (1970) och Jono Jablonskio gramatiniai taisymai

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

15

(1976). Därefter nådde arbetet monografins nivå i två volymer – Prie bendrinės kalbos ištakų. J. Jablonskio gyvenimas ir darbai. 1860–1904 m. (1977) och J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas. 1904–1930 (1978). Värd att uppmärksamma är J. Palionis utförliga recension (Baltistica XV (2), 1979, 159–163), där värderande ord som pirmasis, novatoriškas, visapusiškas, apibendrinti ir susintetinti ofta förekommer, men naturligtvis också problemiškas, prieštaringas ir ginčijamas. Stasys Keinys tillförde och betonade ytterligare några aspekter från båda håll i sin recension J. Jablonskio palikimo tyrinėjimai (Kalbos kultūra 39, 1980, 61–67). A. Piročkinas sammanställde och redigerade en omfattande samling dokument om jablonskiana, Jono Jablonskio laiškai (1985). Med sina översikter för lärare som grund utarbetade han den mer utförliga boken Jablonskio kalbos taisymai (1986). Krönet blev doktorsavhandlingen från 1987 (då den andra graden). Under liberaliseringsåren skyndade han sig att publicera en samling artiklar, studier och opublicerade brev som inte hade tagits med i Jablonskio raštus – J. Jablonskis. Straipsniai ir laiškai (1991).

Med Aleksas Girdenis medverkande breddades den redan mångsidiga vetenskapliga bilden av J. Jablonskis ytterligare: ”den förste bland litauiska språkvetare som ingående undersökt s y s t e m e t hos e n enda strikt avgränsad och lokaliserad dialekt. Detta kan förklaras <...> och även av en viss ’medfödd’ känsla för språkets systematik, som tydligt märks också i den praktiska kodifieringsverksamheten. Språkets systematik var för honom sannolikt det viktigaste, om än aldrig uttryckligen formulerade, kriteriet för normurval” (Girdenis, Piročkinas 1978: 28). Att lyfta fram systematik som kriterium är särskilt betydelsefullt.

År 1982 breddade Kalbos kultūra (häfte 42) jablonskianas tematik. Det skedde genom Kazio Ulvydas ledare Dėl J. Jablonskio pažiūrų į kalbą (3–16) (om den, se kap. II), Antanas Lyberis J. Jablonskis leksikografas (16–20) och Kazimieras Gaivenis J. Jablonskio veikla Terminologijos komisijoje (20–24).

Även översiktens författare infogade sig i förbigående med sin egen uppfattning om J. Jablonskis (och hans äldre föregångare) och en påminnelse till allmänheten om hans program (J. Klimavičius, Amžinas bendrinės kalbos pamatas, – Bibliotekų darbas, 1984 10 33–35).

Även under den andra republikens år förblev A. Piročkinas den mest produktiva författaren inom jablonskiana.

Hans studie Jonas Jablonskis – naujų žodžių kūrėjas är utan tvekan den mest betydelsefulla. Resultatet av J. Jablonskis nybildningar är oerhört imponerande: ”i dagens litauiska standardspråk (...) används 610 ord av J. Jablonskis. Därutöver finns det 470 ord som han bildade men som inte slog rot i språket: en del av dem var mindre lyckade, andra var hjälpbildningar” (Piročkinas 2000, 10: 6). A. Piročkinas uppmärksammade den store språkvetarens 140-årsjubileum på ett passande – vetenskapligt! – sätt. S. Keinys lät sig inte heller överträffas: i tidskriften Terminologija (nr 8, 2001, 50–64) med en arti-

16

KALBOS KULTŪRA | 86

niu 1901 års språkvetenskapliga termer i Petro Kriaušaitis ”Lietuviškos kalbos gramatikos”. Robertas Gedrimas tog sig an ett nytt ämne – Jonas Jablonskis och den litauiska naturvetenskapliga terminologin (Gimtoji kalba 2000, 12, 4–8). Även författaren till denna skrift har skrivit en artikel om ämnet (J. Klimavičius, Vad Jablonskis gjorde för geografiskt fackspråk och vad som görs med detta, – Terminologija 8, 2001, 7–27). Kalbos kultūra (häfte 74, 2001, 3–8) publicerade endast J. Palionis artikel J. Jablonskis och det nutida standardspråket, där han upprepar en tanke han redan framfört 1979 – ”att också överväga en akademisk utgåva av Jablonskis samlade skrifter” (Palionis 2001: 8).

150-årsjubileet uppmärksammades på ett omfattande och varierat sätt. I Kalbos kultūros vol. 83 (2010) skriver hela fyra författare om J. Jablonskis liv och samhällsverksamhet (Eglė Lukėnaitė-Griciuvienė, Vytautas Landsbergis, Vitas Labutis, Giedrė Čepaitienė). Två tämligen ingående språkvetenskapliga artiklar är Vilija Sakalauskienės Jonas Jablonskis lexikografiska verksamhet (30–43) och Regina Koženiauskienės Jonas Jablonskis intresse för stil (66–83). Det finns också mindre ämnen. R. Koženiauskienės artikel Jonas Jablonskis kärlek till språket, etik och nutiden (Gimtoji kalba 2010, 12, 3–12) vänder ytterligare ett viktigt blad i Jablonskisforskningen.

J. Jablonskis framställs främst ur terminologisk synvinkel i S. Keinis artikel Tankar om den store språkvetaren och terminologen Jonas Jablonskis med anledning av 150-årsdagen av hans födelse (Terminologija 17, 2010, 80–92).

En mycket betydelsefull publikation som inte är jubileumsanknuten är den yngre generationens språkvetare, zanavykiska Arvydas Vidžiūnas, avhandlingsbok Jonas Jablonskis accentologi (1997) – en ingående undersökning av den skrivna språkformens område, som inte var det viktigaste för J. Jablonskis.

För närvarande är A. Piročkinas återigen den mest produktive.

Hans omfattande artikel På törnebeströdd väg förde han språket till den litauiska skolan går långt utöver ämnet J. Jablonskis som pedagog och folkbildare. Huvudfrågan här är återerövringen av de litauiska språkets rättigheter och deras förverkligande genom skolan, återlitauiseringen och reningen av det litauiska språk som försvarats, J. Jablonskis egen mödosamma väg in i den litauiska skolan, införandet av en standardiserad språkvariant samt utarbetandet av hans läroböcker, ordlista och läsebok. J. Jablonskis ”förstod mycket väl att skolan är den viktigaste institutionen för att föra modersmålet vidare till kommande generationer. Språkutvecklingen är en del av språkets stora uppgift för nationen” (Piročkinas 2010–2011, 2: 11).

I A. Piročkinas artikel Om några resonemang kring Jonas Jablonskis språkvetenskapliga verksamhet hävdas kanske i onödan, om än inte särskilt enträget, att ”Jablonskis var inte det litauiska standardspråkets fader, utan dess adoptivfar eller fostrare” (Piročkinas 2010: 10). Inte heller framstår ”en betydligt mer komplicerad och viktigare fråga ur bedömningen av J. Jablonskis språkvetenskapliga verksamhet – huruvida den

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

17

var vetenskaplig eller endast praktisk” (10). I grunden är detta en fråga som ställs 90 år för sent. Frågan är viktig, men den behöver inte längre ställas – sanningen som Kazimieras Būga formulerade 1922 gäller fortfarande; det var han som av P. Skardžius med flera framställdes som J. Jablonskis motsats: 1) J. Jablonskis skrifter om morfologi och syntax ”har inte bara vetenskapligt värde utan också stort praktiskt värde”, 2) J. Jablonskis är ”den ende sakkunnige i litauisk syntax”, 3) J. Jablonskis redogörelse, som redaktör, för Antanas Juškas ordbok

Posleslovie (litauisk översättning Baigiamasis žodis, – Jablonskis J. Straipsniai ir laiškai, 1991, 95–145) ”är en viss ordboksstudie”, som också är viktig för dialektologin (citerat efter Piročkinas 2010: 10), och detta påstående stärktes ytterligare av A. Girdenis och A. Piročkinas. Låt oss fortsätta från P. Skardžius ord, att J. Jablonskis ”har lagt grunden för vårt standardspråk, medan salig K. Būga lade grunden för språkvetenskapen”, med ”och vi, deras elever, kan endast fortsätta att föra det arbete de inlett vidare – <...>” (Skardžius 1928: 578); en enda sak är klar – de två var olika. Att K. Būga lade grunden för språkvetenskapen innebär återigen bara en sak – det var inte J. Jablonskis. Men även om hedersprofessorn J. Jablonskis inte lade grunden för språkvetenskapen, följer det inte alls att han själv inte var vetenskapsman – det står ju klart att han lade vetenskapliga grunder för standardspråket och att hans beskrivningar av litauisk grammatik motsvarade dåtidens grammatikvetenskapliga nivå. K. Būga kunde inte ens ta sig an den uppgift som J. Jablonskis utförde – redan därför att J. Jablonskis, som börjat hela 17 år tidigare, redan hade lagt standardspråkets grund. Eftersom principen om språkets autenticitet var helig för K. Būga fanns det ingen motsättning, utan tvärtom stöd för J. Jablonskis gärning. Denna korta artikel av P. Skardžius – Om professor J. Jablonskis ”ofelbarhet” – är ett svar på två utfall av Stasys Dabušis mot J. Jablonskis. Genom att på ett förrädiskt sätt höja P. Skardžius ”för hans avvikande uppfattningar” och samtidigt ”utan minsta fog upphöja honom”, ställer han honom så mycket mot läraren att ”hela det språkliga byggnadsverk som J. J-skis uppfört snart kommer att falla samman med brak” (Skardžius 1928: 578). P. Skardžius kväste alltså S. Dabušis provokation. Han erinrar också om sina tidigare ord från 1927: ”Det är inte heller berömvärt att, när man upptäckt ett fel hos någon någorlunda betydande person, genast göra den personen till intet och själv förhäva sig över honom” (Skardžius 1928: 579). P. Skardžius hederlighet gentemot personerna – J. Jablonskis och S. Dabušis – råder det inget tvivel om. På liknande sätt tystade han långt senare, 1973, Leonardas Dambriūnas (Piročkinas 2011–2012, 3: 4; endast citatet och dess hänvisning är inexakta). Han ansåg sig utan tvekan vara större än de båda, och det med fog. Men större än J. Jablonskis också? Kanske mätte han sig, i det goda fallet, från jättens – lärarens! – axlar, inte från marken.

Förr eller senare måste man också uppehålla sig mer ingående vid sidospåren i Jablonskisforskningen.

18

KALBOS KULTŪRA | 86

Savo Lietuvių kalbos žodžių daryba (1943) P. Skardžius tikrai pranoko mokytoją. Bet paradoksas – žodžių darybos teorijos nesukūręs J. Jablonskis sukūrė per 600 ir dabar vartojamų naujadarų. Ir jau ne paradoksas, o P. Skardžius kalbinės mąstysenos ir būdo yda, kad net gyvenimo saulėlydyje neįstengia suprasti, jog jo keliauninko gynimas veda į šalikėlę, ką iškart suprato J. Jablonskis subtiliai ironiškai paerzines nesamais riešutauninku ar mergau­ninku, t. y. nurodė keliauninko nebūdingumą – juk, susiprask, būdingas keliautojas. P. Skardžiaus 1926–1927 m. Kalbos mažmenų serija pradedama nuo Bendrų pastebėjimų – tam tikrų principų, bet padrikai padaugžodžiaujant ir be reikiamo loginio ir terminologinio aiškumo (todėl mano čia nesiryžtama persakyti, o cituojama): „Mūsų literatūrinė kalba yra t i e – s i o g i n ė b e t a r p i š k a š n e k a m o s i o s k a l b o s i š v a d a, imama plačiausia prasme, kitaip sakant – tai yra v i s ų t a r m i ų (visur ret. – P. S.) summa summarum, tik, žinoma, su tam tikru pagrindu. Todėl nieku būdu negalima paniekinti tų tarminių kalbos duomenų, kurie rašomąją kalbą gali tik gaivinti, turtinti, ne susinti“ (Skardžius 1926: 26). Pabaiga – būgiškos gaidos! Serijos dalis – 5. Priesaga –auninkas – to principo dedukcija, bet prireikia ir reiškinio istorijos. Ji sunki: „vieni iš jų yra visai slaviškos kilmės, o kiti yra slaviškais pavyzdžiais sudaryti a r b a (ret. mano – J. K.) tiesiog lietuviško kilimo“ (Skardžius 1927: 46). Duoti atsakymą su arba – tai nėra uždavinio sprendinys. Ir toliau – nieko aiškiau: „Bet a š m a n a u, kad tokiems daiktavardžiams susidaryti, kaip drąsauninkas, kariauninkas, keliauninkas, smarkau­ninkas, užžauninkas... n e v i s u o m e t yra reikalinga slaviška įtaka; jie, r o d o s (ret. mano – J. K.), gali ir savarankiškai būti sudaryti iš bendratinio veiksmažodžių <...> liemens ir priesagos –ininkas; <...>. Bet a n t r a v e r t u s, kad ir būtų kiek veikusi slaviška įtaka panašių žodžių sudarymą, tai vis dėlto jie varyti lauk iš rašomosios kalbos būtų k i e k p e r drąsu, nes, viena, tos rūšies žodžių jau yra senuose mūsų raštuose; antra, jų nemaža yra ir gyvoje kalboje; trečia, k a i k u r i ų tokių žodžių sudarymas gali būti pateisinamas ir savo pavyzdžiais“ (Skardžius 1927: 49). P. Skardžiui visai neatėjo į galvą, kad tam yra taip pat keliautojas ir keleivis, tar­mėse – ir keleivinis, raštuose – ir kelion(in)inkas. Pirmiausia, kodėl P. Skardžius nemini K. Būgos – ar ne todėl, kad K. Būgos tiesmukai neigiama keliauninko esant lietuviško: „Kas do klaida tūno žodyje keliauninkas, mūsų kritikas (S. Dabušis, pasirašęs slapyvardžiu Du dobilai, penki lapai) nesiteikia skaitytojams paaiškinti“ ir reiškia nusistebėjimą dėl S. Dabušio tikrai nevykusio taisymo: „Žmonių žodis keliauninkas reikias pakeisti kaltiniu kelion(i)ninku“, nors pabaigoje primena: „Be keliauninko ir keleivio Lietuvo-

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

19

je pažįstamas yra dar ir keliautojas: <...>“ (Būga 1922: 66). Tik 1973 m. P. Skardžius prisimena, bet... apverčia: „Visai nenagrinėdamas šios priesagos darinių darybos, K. Būga pirmas nurodė, kad šalia keliautojo ir keleivio lietuvių kalboje jau nuo seniau plačiai vartojamas ir keliauninkas (...)“ (Skardžius 1973: 555). Tiesa, dar ne taip seniai tas keliauninkas buvęs oficialus susisiekimo žodis – terminas, pvz.: Tarifas keliauninkams įvestas liepos 1 (14) d. 1910 m.; keliauninkų pervežimas (Šviturys. Kalendorius – [literatūros] almanachas, 1911, 269 (ten jau ir p r a važ iavimas 270), nors yra ir važiuotojas 279 (iš gyvosios kalbos!). Ir visai neseniai rimtos kelionių knygos vertime vėl dar keliauninkas pirmas ir dažniausias (H. Melvilis, Enkantados. Kelionė po Europą ir Levantą, vert. O. Armaly­tė, Vilnius: Mintis, 1987, 4, 16, 22, 30, 41, 46, 84, 93), o keliautojas retesnis (6, 23, 77). Štai toks „turtinimas“... Gyventojo miške knygos vertime – tikra maišalynė: koks vaikščioj-tojas po mišką – retai vienišas klajoklis (H. D. Toro, Voldenas, arba gyvenimas miške, vert. R. Pavilionis, Vilnius: Vaga, 1985, 188), čia pat jis saujingas keliauninkas (p. 188), dažniausiai – reikšmingas keliautojas (15, 162, 163, 206, 215, 234); tikras keleivis – čia retai keleivis (174) arba bent keliautojas, o dažniausiai – keliauninkas (251) (= keleivis), ankstyvieji paukščiai keliauninkai (219) (= keleiviai), žąsys – pavargėlės keliautojos (221) (= keleivės). P. Skardžiui dedant gyvinimo ir turtinimo pastangas, o nepaisant autentiškumo ir duomenų būdingumo, mums randasi kitas rūpestis – gryninimo, diferencijavimo ir norminimo.

P. Skardžiaus Lietuvių kalbos žodžių daryboje (1943) veltui ieškotume senųjų raštų žodžių kariautojas (ir J. Jablonskio), keliautojas, kekšautojas, taip pat kekšininkas, kerštininkas, burtininkas, drąsininkas; yra tik smar­kininkas. O -auninkų – dar daugiau negu 1927 m. Darybos būdų, sinoniminių darinių ryšių – lyg nebūta... Dabar, žinoma, pradedama be istorijos, be nuoseklumo – nuo tų „lietuviškų“, tik paskui imamasi „ištisų slaviškų“ (Skardžius 1943: 148), o anie gali atrodyti „būti sudaryti slavybių pavyzdžiais“, bet „tai nebūtinas dalykas: šie žodžiai lengvai gali būti mūsų pačių sudaryti <...>, kaip ir keikininkas, mušinininkas, plėšininkas (Skardžius 1943: 149). Fonetiškai galima forma paaiškinti kaip lietuvišką, bet fonetika čia nėra joks darybos veiksnys, todėl išvada – „dvi darybinės galimybės, savoji ir svetimoji, tarp savęs yra labai susipynusios“ (Skardžius 1943: 150) – konstatuoja tik ryšio faktą, bet ne kilmę ir priežastį. Taip ir po pusšimčio metų: „galėjo skatinti ir atitinkami lenkų kalbos vediniai su -ownik (Ambrazas 1993: 145). Jei dalyko istorija tvirtai nepaaiškinama, dalykas viena koja šlubuoja... Panašia fonetika P. Skardžiaus aiškinamas ir baudžiauninkas (ir baudžiaunininkas; bet nei LKŽ I₁ 1941,

20

KALBOS KULTŪRA | 86

inte heller LKŽ I₂ 1968 belägger någon sådan accentueringsvariant) <*baudžiav-(i)ninkas (: baudžiava), men överväger inte alls att det kan komma från baudžiauti ”gå i livegenskap”, Vaškai, Gruzdžiai (LKŽ I₂ 1968). P. Skardžius säger sig ha ”lämnat <...> den accentologiska undersökningen <...> åt sidan” (Skardžius 1943: 11), fast hans förklaringar kanske hade varit till hjälp här – den vanliga varianten -auniñkas (vid sidan av -áuninko) tycks åtminstone delvis stödja ordets litauiska karaktär, om än endast ur denna synvinkel. Accentueringen har inte kontrollerats ens efter 50 år – varken keliaunỹkas (Ambrazas 1993: 145 – med hänvisning till P. Skardžius, vars verk också har keliauniñkas), eller keliáunỹkas (Ambrazas 1993: 228), medan ordregistret endast upptar keliaunỹkas (Ambrazas 2000: 271). En areell analys av varianterna -auninkas / -aunỹkas skulle kanske också ge viss klarhet. Parallellerna mellan främmande och litauiska (?) avledningar är ganska talande: vaj auninkas – kariauninkas, vand-rauninkas / vendrauninkas – keliauninkas (till och med keliaunýkai, kelelio vandrau-nykai LKŽ V 1959, sång), čerauninkas – burtauninkas, lėbauninkas och latrau-ninkas – užauninkas, štukauninkas – juokauninkas; bland substantiven – pulkáu-niñkas / pulkaunýkas – pulkeninkas (redan hos Konstantinas Sirvydas!), pirmaũnykas – pirmiñinkas. P. Skardžius säger kortfattat – utan vare sig paralleller eller samband – att suffixet -auna- – didžiaunas, kariaunas, kekšaunas, linkaunas, žiūraunas, kaštaunas, talkaunas, vaj aunas med flera är slaviskt (Skardžius 1943: 293) – här finner han alltså inte fonetiken litauisk. Med flera betyder först och främst vandraunas / vend-raunas – keliaunas, därefter štukaunas – juokaunas, buvaunas, kerštaunas. Följaktligen kräver hela denna fråga en studie.

J. Jablonskis analogi bygger på systemet; hans induktion (som P. Skardžius tillskriver honom). P. Skardžius analogi bygger på bruket (till och med en främmande modell!), medan hans egen metod är deduktion (en metod han själv – när han talar om J. Jablonskis – kritiserat).

Normeringen väntar emellertid inte. Först 1973 erinrar sig dock P. Skardžius K. Būgas tanke från 1922 och J. Palionis uppfattning, grundad på den, att ”för det litterära språket är ord som används mer allmänt i det levande språket mer ändamålsenliga och lämpligare: keliáutojas och keleĩvis (Palionis 1959: 531), samt Vinco Urbučio bedömning av avledningar med suffixet -(i)au-ninkas – ”i det litterära språket <...> uppfattas [de] vanligen som dialektismer” (LKG I 1965: 333). Nu menar P. Skardžius (”det förefaller mig ändå”) att kariauniñkas och keliauniñkas ”utan minsta svårighet kan användas i s k r i f t s p r å k e t (min kursivering – J. K.), om inte som normformer så åtminstone som vissa karakteristiska semantiska varianter” (Skardžius 1973: 555) – kariauniñkas ”en person som gärna krigar med någon, en krigisk människa, en krigare”, medan keliauniñkas ”kan vara användbart som synonym till keleivio och keliautojo” (Skardžius 1973: 556). Dż bör verkligen endast dessa två -auniñkai lämnas kvar, men det kan man instämma i först efter att ännu tydligare ha konstaterat den differentiering mellan synonymer (semantiska varianter) som i huvudsak redan har ägt rum i bruket. Först suffixen -tojas och

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba 21

-ėjas-avledningar, som kan ha mer än en enkel – transpositionell – betydelse (vid polysema verb flera betydelser), måste lyftas ut ur sina verbartiklar och förklaras (inte bara kariautojas, utan också nukariautojas, užkariautojas). När P. Skardžius nämner DŽ:s förklaring – ”en som gärna krigar, en krigare” – glömmer han (?) den korrekt angivna stilmarkeringen menk., men utvecklar förklaringen träffande: ”en som gärna grälar med någon, en s t r i d s l y s t e n p e r s o n, en krigare” (Skardžius 1973: 556, 555). Men i sin förklaring blandar han just ihop ordet med synonymen kariautojas. Kariauninkas i betydelsen ”krigare” är dessutom arch. och tarm., och är alltså helt obehövligt i standardspråket. DŽ₂ 1972, ₃ 1993, ₄ 2000 och kariauna – 1. nedsättande ”krigare, krigarklick” (i DŽ₁ 1954 var 1. ”militär klick”, 2. psn. ”armé”). Men i den kända forntiden (hos både litauer och aister, vikingar och kosacker) var kariauna inte en reguljär kariuomenė (karias, karia), utan en trupp eller skara som samlades för fälttåg och räder, där krigarna endast utgjorde kärnan, fastän de själva var jordbrukare och tog med sig sina familjemedlemmar och slavar. Därför försöker man också kalla dessa halvt karius för kariauninkais: han blev en konungs kariauninkas (Egilė saga, övers. S. Steponavičienė, Vilnius: Vaga, 1975, 12). Ännu en nöt för lexikograferna.

Keliaunininkas sökte P. Skardžius inte ens en plats bland synonymerna för – DŽ₁ 1954 förklarade ordet synnerligen felaktigt med synonymerna ”resenär, passagerare”; och keleivis med ”resenär, keliauninkas”. Keleivis förklaras i DŽ₂ 1972 som ”den som färdas med något transportmedel eller till fots; resenär, keliauninkas”; i DŽ₃ 1993 kortare och utan dessa onödiga synonymer: ”den som färdas med något eller till fots”. Förklaringsordet vyksta skiljer keleivis från en vanlig ėjėjas eller vaikščiotojas – vykti betyder 1. ”gå, resa, ge sig iväg på en resa” i DŽ₁ 1954, medan DŽ₂ 1972 saknar eiti: ”ge sig iväg på en resa, resa”. Alltså bör också keleivis knytas till kelias och kelionė. Även om det redan i många år närmast epidemiskt har blivit vanligt att keliauti så fort man satt foten någonstans (se Klimavičius 1983: 9–50), krävs det i själva verket ett större mål, förberedelser och, enligt folketiketten, att man tar farväl av familjen; det handlar inte om de dagliga utflykterna hemifrån, om att regelbundet ta sig någonstans i närheten – till åkern, betet, grannen, en fest, marknaden eller kyrkan i den egna småstaden. Den synonymiska förklaringen av kelionė i DŽ₁ 1954, ₂ 1972, ₃ 1993 – ”resande” – är mycket otillräcklig, i grunden tautologisk, men exemplen rättar till den, särskilt sådana som förbereda sig för en resa, följa med på en resa i DŽ₂ 1972, göra sig i ordning, förbereda sig för en resa i DŽ₃ 1993 och bildligt jordens resa, den sista resan i DŽ₂ 1972, ₃ 1993, samt kelioninis (reseväska, dvs. kelionmaišis), kelionlapis (se kelialapis), kelionpinigiai. Här passar även kelias 3. ”resa”: en olycka inträffade på vägen, ta med dig foder för resan DŽ₁ 1954. Keliautojas skiljer sig från keleivis först och främst genom målet – att nå något längre bort – den vida världen, se det osedda, uppleva,

22

KALBOS KULTŪRA | 86

att undersöka, att upptäcka det okända. Men detta är inte folkens förflyttning med allt sitt bohag, även om man efter att ha begett sig någonstans kanske inte återvänder utan stannar och slår sig ned. Resenärens resa är konkret och tydlig – till en eller annan plats, medan upptäcktsresandens går in i det okända och genom det okända.

För resenären är det för övrigt, liksom för de flesta farare, helt enkelt typiskt med ett intresse och en entusiasm för att resa utan större, allvarligare eller tydligare mål – förklaringen i DŽ₃ 1993, ”en som reser mycket eller långt”, är fullt rimlig. Sagornas lyckobarn och i sångerna till och med hans lilla häst är resenärer. Här uppstår ingalunda oväntat frågan om synonymiernas differentiering mellan resenär och turist (likaså vandrare, färdare, fotvandrare...), resa och turista (som kanske ännu inte har registrerats någonstans), även om man sedan länge har försökt ta itu med den (SinŽ 1980).

Det är fullt befogat att resenär inte längre finns med i DŽ₃ 1993.

Bland sina studenter valde J. Jablonskis framgångsrikt ut två blivande språkforskare – Pranas Skardžius och Antanas Salys. För gymnasisten A. Salys i Telšiai, som hade satt sin tillit till skriftspråkets godhet, förklarade den nye läraren Matas Untulis, som hade varit elev till Jonas Jablonskis: ”han förklarade att ’allt som står i böckerna inte är korrekt och bra; man måste se till människornas levande språk – hur människor talar; att till exempel Jonas Jablonskis grundar det litauiska språkets korrekthet och bruk just på reglerna i människornas språk’” (ur ett samtal med Salys). ”Då bestämde han sig också för att studera språkvetenskap.” (Jonikas 1979: XVIII). A. Salys har i separata artiklar hedrat Antanas Baranauskas, Kazimieras Jaunius, Adomas Dambrauskas-Jakštas (2) och K. Būga (3). Men någon sådan artikel om J. Jablonskis finns inte (P. Skardžius har 7 och ytterligare 1 recension). I sin volym Det gemensamma språket nämner han dock oftast J. Jablonskis (liksom Rygiškių Jonas och P. Kriaušaitis), alltid respektfullt men sakligt (i kap. III kommer även A. Salys uppmärksamhet på J. Jablonskis credo att visas).

Även ett år efter 150-årsjubileet skrev A. Piročkinas Det är aldrig för sent att tala om Jablonskis (Piročkinas 2011–2012). Här tas mycket upp, en del endast ytligt, till exempel unggrammatikernas uppfattning om avljud och analogi. Vid bedömningen av några av J. Jablonskis rättelser märks också lättvindiga formuleringar. När J. Jablonskis, driven av nödvändighet – och ibland helt utan anledning – skyndat sig, har han inte röjt en väg utan sprungit över obanad mark; i stället för att nu bana vägen upprepas tankar flyktigt och slentrianmässigt, med pekande fingrar, utan att hela materialet beaktas eller undersöks grundligt. År 1904 kritiserade J. Jablonskis siekis, som inte förekom i människornas språk och enligt honom bara var sykis, ”en gång”, av siekti – liksom liežti – lyžis, laužti – lūžis, augti – ūgis (Piročkinas 2011–2012, 22: 4). Men att betrakta vokalväxling som en järnhård regel är mycket inexakt – ibland förekommer den, ibland inte. Vid sidan av formerna med vokalväxling i människornas språk finns till exempel išlyžis 1. ”simhud, simfåglars tunna hud mellan tårna” i Upyna, Užventis, Surviliškis, Salam(i)estis, Subačius, Pandėlis, likaså hos K. Sirvydas och P. Ruigys; išlyžė i Saugos, išlyža i Žemaičių Kalvarija,

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

23

likaså i Šiauliai; det finns även išliežis i Skuodas, Mosėdis, Salantai, Kalnalis, Tverai och Gegrėnai (det vill säga i Samogitien), likaså hos F. Kuršaitis (LKŽ IV 1957). Och siekis finns hos K. Jaunius och A. Juška; 2. ”famntag” hos M. Miežinis; 3. ”räckvidd med handen” hos A. Juška; likaså krano siekis, patrankos siekis (LKŽ XII 1981) – exakt och oersättligt! Det finns driekis (: driekti) i Gegrėnai (LKŽ II₂ 1969), pliekis (: pliek-ti) i Grūžiai och Skaisgirys (LKŽ X 1976). Från sriegti har vi både srygis och siegis (norm), men bara sriegas i människornas språk; dessutom sraigė / sraigis / sraigtis och den av K. Jaunius bildade sraigtas (LKŽ XIII 1984). Från sieti kommer både sija och siena, sielis, sietas och saitas (LKŽ XII 1981). Kortfattat bör också följande nämnas: augti – både ūgis, augis, ūglis och auglys (de två sistnämnda skiljer sig åt i betydelse); auti – både autai, auklė, auklas, aulas och ūlė, ”horisontell skorsten” (synonym till batas 3.); kliūti och kliautis – även kliautis / kliaudis / kliauda – samt kliūtis; lūžti – både laužas, lūža och lūžtve (och i lūžis kommer u från lūžti, inte från laužti); pjauti – både pjūvis, pjūtis och šienapjūtė, samt pjaunis / pjaunys och pjovis / pjova / pjovė, šienpjovys; skliausti – både skliaustas och skliautas, samt skliutas; spausti – både spūdis och spūda, samt spauda; šaukti – både šūkis, šūksnis och šūksmas, samt šauksmas, šūkolas, šaukola(s), Šuklys, Šukliai och Šauklys; šliaužti – både šliužas och šliaužlys; traukti – både trūkis ”tåg” och traukinys, trauka, traukis, trauksmas. I det levande språket går vokalväxlingen ibland, när den får fritt spelrum, utanför de semantiska – begriplighetens – gränserna (ulė, trūkis), och risken för märklig homonymi uppstår: maigūnas (: miegoti), šautas (: šusti), sodyba (: sėdėti); likaså risken för obegriplighet: paūdėti (: paausti), ūde (: aust i), ūdis (: austi). I standardspråket är detta oacceptabelt och rentav outhärdligt: lin bearbetas med brukti – bruktuvė, brukt uvas, priebrukas; linfibrer eller frökapslar som redan har bråkats bearbetas med braukti – braukčiai, brauklys, brauktuvai, brauktuvas, även om den vanligare brūkl ys (: braukti) finns kvar i stället för brauklys; också bruknė (: braukti) finns kvar (även om etymologisering behövs) – liksom sodyba, eftersom även varianten sėdyba (arkaiskt helt enkelt sėdėjimas) inte är mycket tydligare – i standardspråket återstår endast rester av sėdėti i betydelsen ”bo stadigvarande, vistas (någonstans)” – (i fängelse, hemma, andra året i samma klass, utan arbete, utan anledning) sėdėti. Den levande varianten med vokalväxling som J. Jablonskis själv använde 1915, dėmėdavosi kalba (JablR I 1932: 188), är sedan länge anakronistisk i standardspråket.

Missnöje med avledningar utan avljud har uttryckts sedan länge: ”liksom det vid sidan av jausti finns pojūtis, borde det vid sidan av augti finnas prieūgis” (Piročkinas 1970: 10). Prieū-gis är redan berättigat, eftersom även augis förekommer; dessutom måste betydelsen beaktas – prieūgis skulle betyda ”ett tillägg till längden”, liksom priesvoris betyder ”ett tillägg till vikten”, medan prieaugis betyder ”ökningens storlek”. Pojūtis kommer från pajusti (med sinnena!). Sant är att K. Sirvydas har pajau-ta – 2. ”förnimmelse, känsel”: penki pajautimai, penkios pajautos (Clavis Germa-

24

KALBOS KULTŪRA | 86

nico-Lithuana (~1673–1701) I 729), klausos pajautos LRKŽ (LKŽ IX 1973) niekada nebuvo bendrinės kalbos faktas. Teisingai pasuko A. Baranauskas – pajautą susiejo su (pa)jausti, plg. jausmas ir nuojauta, prieja uta, atjauta, užuojauta. Ilgai vartoti jutimai užleido vietą pojūčiams, taip ir pajautos patogesnės už pajautimus. Negi neskiriam fizinių šalčio, alkio pojūčių nuo dvasios pajautų – grožio, laisvės, visų žmonių broliškumo, tapatumo, švenčių, galių?!. Skiriam seniai – pajauta „pajautimas, jausmas“ LKV 1950, knyg. „kas pajaučiama, jausmas“ DŽ₁ 1954, knyg. „jausmas“: Širdis apsąla, tūkstančiai pajautų pabunda DŽ₂ 1972 (ir vėlesni leidiniai). Skiriasi potyris ir patirtis, požiūris ir pažiūra, pokrypis ir pakraipa, poreiškis ir paraiška, postūmis ir pastūma. Ir nėra per daug. Tik nereikia pajautos tapatinti su jausmu – plg. veiksmas ir poveikis, įveika, sąveika, juoksmas ir pajuoka, išjuoka, plūsmas ir poplūdis, išplūdis, perversmas ir pervarta...

Någon drömde styprį, men då kanske det också, inte bara i en dröm, kan uppstå hos någon styprus (särskilt styprų).

A. Piročkinas ansluter sig utan vidare till J. Jablonskis uppfattning – att avskaffa (eller sakna) vokalväxling skulle förstöra systemet, men han betraktar ”de unga grammatikernas absoluta regelbundenhet” (Piročkinas 2011–2012 22: 4), med stöd av J. Palionis (och en lettisk encyklopedi), som ett misstag och visar sedan med exempel – mokytojauti med flera – att ”absolutifieringen av lagarna” (Piročkinas 2011–2012 1: 4) också gjorde J. Jablonskis en otjänst. Sådana motsägelser mot sig själv skulle kanske inte ha blivit kvar om man hade kommit ihåg att den nödvändiga rättelsen här gjordes av J. Balčikonis, i övrigt en trogen lärjunge till J. Jablonskis – som ständigt betonade den nödvändiga troheten mot den levande språkets verkliga fakta (och uttryckte det mest kraftfullt under en livlig diskussion: ”Inför fakta måste även metatonins lagar tiga!”). Det kände redan K. Būga till. För övrigt skär ett blint avvisande av sådana levande, frekventa undantagsfall i språket – utan att man ens satt sig in i dem! – i örat och hjärtat (eller bara försöker man avvisa dem?). Med studenter är det inte svårt, men trogna användare av standardspråket blir bestörta.

Det räcker inte med J. Jablonskis påstående från 1922 att suffixet -ingas betecknar en egenskap ”som vanligtvis hör till tingets inre och ofta eller ibland kommer till uttryck” (Piročkinas 2011–2012 22: 4). Det är alltför obestämt – ”vanligtvis, ofta, ibland” – för att strikt skilja -ingas från -ėtas, -otas, -uotas. Varifrån kommer kūningas (≠ kūniškas!), stuomeningas, liemeningas, krūtingas, krūtinga, petingas, šlauningas, blauzdingas? Men piluotas! Varför audringas, lietingas, men sauletas, vėjuotas? LKG I 1965: § 966, s. 556–558 förklarar saken utförligare och på ett helt annat sätt. Taktingas är häpnadsväckande – jfr etiškas, diskretiškas, ironiškas, melancholiškas, logiškas...

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

25

Efter att ha slösat bort mycket tid, men sannerligen inte förgäves, på sidospår (och villovägar) återvänder vi till jablonskianans väg. Dess slut ligger nära, liksom vår egen väg.

Det har länge varit känt att många framstående europeiska lingvister ”i stor utsträckning har använt och fortfarande använder J. Jablonskis mer betydande verk” (Skardžius 1950: 379). Nu har A. Piročkinas utförligt belyst och kompletterat detta i artikeln Jonas Jablonskis žymių užsienio kalbininkų akiratyje (Mokslo Lietuva, 2010: 19, 1, 12; 20 12, 15). I samma tidning (Mokslo Lietuva, 2011: 3, 12) fastställdes den exakta benämningen på hans födelseort i en artikel av zanavykėn Giedrė Čepaitienė och Algirdas Malakauskas, Kur iš tiesų gimė Jonas Jablonskis.

År 1992 publicerades en del av Prisiminimų av J. Jablonskis svåger, systern Marytės make, juristen Motiejus Čepas – Apie žymųjį kalbininką Joną Jablonskį ir jo artimuosius bei gimines (80 s.). År 2009 gav Litauens nationalmuseum ut en illustrerad bok med minnen och brev, sammanställd av Eglė Lukėnaitė-Griciuvienė, Konstancijos ir Jono Jablonskių šeima (248 s.). Juozas Vytautas Uzdila skrev en recension ur perspektivet av en litauisk intellektuell familj, Iš lentynų ir dėžučių – naujam gyvenimui (Mokslo Lietuva, 2010 11 12). Gimtasis žodis gav 2010 ut en samlingsvolym, Atsiminimai apie Joną Jablonskį (sammanställd av Giedrė Čepaitienė och Lionė Lapinskienė, 472 s.), där G. Čepaitienė också tecknade porträttet av J. Jablonskis genom tydliga bestående eller, beklagligt nog, svagare och skuggade drag; boken innehåller illustrationer, en ordlista, författarbiografier, källbibliografi, bildtexter och ortnamnsregister.

I olika historieskrivningar och encyklopedier beskrivs Jonas Jablonskis som ”normerare av det litauiska språket och forskare” (Sabaliauskas 1979: 193), som ”först <...> började kräva att folkspråket skulle utgöra den gemensamma språkformens kärna och grunden för dess fortsatta utveckling”, ”teoretiskt befäste <...> den gemensamma språkformen” och ”formulerade principerna för normeringen av den gemensamma språkformen” (Zinkevičius 1992: 146, 152, 153), samt ”gjorde en stor tjänst åt vetenskapen om det litauiska språket, särskilt syntaxen” (LKEnc 1999: 272; 2008: 234). Allt större vikt läggs med tiden vid hans syntaktiska forskning: ”det litauiska språkets fonologiska och grammatiska struktur har beskrivits ganska exakt vetenskapligt, och grunden för syntaxforskningen har lagts” (LTE IV 1978), ”hans arbeten om syntax är av stor betydelse för vetenskapen om och den praktiska användningen av det litauiska språket” (TLE II 1986), ”han hade stort inflytande på det litauiska språkets praktiska användning och forskning, särskilt syntaxen” (VLE VIII 2005). Till slut återstår... nästan bara en småsak – ”att på sitt eget sätt sammansmälta smålitauernas språk och den suvalkiska dialekten och få dem att samverka” (Zinkevičius 2013: 379).

År 1930 räknade J. Balčikonis J. Jablonskis till ”nationens hjältar” – han jämförde profetiskt hans förtjänster med förtjänsterna hos ”sådana människor som Vytautas den store” (Balčikonis 1930: 169). År 1999 började Litauens radio och television...

26

KALBOS KULTŪRA | 86

I omröstningen om de 100 mest inflytelserika personerna i Litauen under 1900-talet kom J. Jablonskis på 12:e plats. Det visar på en viss samhällsuppfattning, och därför är det inte korrekt att framhäva honom alltför mycket i jämförelse med K. Būgas 61:a plats (Piročkinas 2000 10: 2) – forskarna är lättare att förstå. J. Jablonskis insåg för övrigt mycket väl K. Būgas värde: ”K. Būga var den ende specialisten inom vår språkvetenskap. <...>. Med K. Būga förlorar vår språkvetenskap sin främsta stöttepelare, sin store forskare (anm. J. Jablonskis – J. K.). Denna stöttepelare, <...>, förlorar också hela den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapen, som hämtar mycket från vårt språk” (JablR I 1932: 263). I den hundralista över Litauens främsta personer som sammanställdes till tusenårsjubileet av omnämnandet av namnet Litauen (Vetenskapliga redaktionsrådet och konsulterna för Litauiska encyklopedin lade fram en lista med 300 namn för Vetenskapsakademin, som kompletterade den och valde ut 100) finns kronologiskt såväl Jonas Jablonskis – ”språkvetare, normerare av det litauiska standardspråket” – som Kazimieras Būga – ”grundare av litauisk språkvetenskap och språkforskare, en av de mest framstående baltisterna” – och Juozas Balčikonis – ”språkvetare, den trognaste fortsättaren av Jonas Jablonskis traditioner, redaktör för Litauiska språkets ordbok” (100 iškiliausių Lietuvos žmonių, 2009).

Slutsatser

Jablonskiforskningen har utvecklats genom tre perioder av olika längd, med stor variation i forskningens teman och spridningen av arvet, såväl kvantitativt som kvalitativt: I – en femvolymsutgåva av skrifterna, de första bedömningarna och sammanfattningarna, efter ett nästan innehållslöst uppehåll en tvåvolymsutgåva av skrifterna (med omfattande förklaringar och bedömningar av konkreta rättelser), en studie av liv och verk samt flera översikts- och värderande artiklar (de främsta forskarna var J. Balčikonis och J. Palionis) – den förmonografiska perioden; II – A. Piročkinas monografiska period – räknat från de första ansatserna 1970–1977–1978–1987 – inte utan betydande insatser från andra författare (även J. Palionis), men med relativt få framträdanden som breddade ämnesområdet och ibland behandlade begrepp och bedömningar; III – den postmonografiska perioden, som breder ut sig och blir mer mångfacetterad och även kompletteras – inte utan upprepningar, fragmentering och överdriven betydelsetillskrivning, ja även motsättningar, men utan i grunden nya bedömningar eller någon mer seriös strävan att omvärdera i grunden (och i positivare riktning). J. Palionis har nästan helt dragit sig tillbaka, A. Piročkinas är aktiv och produktiv, antalet författare som behandlar enskilda aspekter ökar, men någon ny (eller förnyad) monografi dyker inte upp och är kanske inte ens under arbete. En politisk periodisering vore inte ändamålsenlig, men en hänsyn till den skulle visa resultatens förhållande till frihetens och ofrihetens – politiska och akademiska – villkor och möjligheter. Betydelsen av de tämligen många resultaten från den sista perioden, som nästan sammanfaller med åren av ökande frihet och frihetens tjugoårsjubileum, avgörs tills vidare av förhållandet mellan akademisk frihet och projektfinansiering. Inte varje publikation (inte heller artikelförfattarens) har nämnts här – av utrymmesskäl och med ett bestämt syfte – för att tydligare visa det som redan är uppenbart, och det som börjar saknas akut och som – inte bara brister utan också svagheter – börjar förvränga bilden av J. Jablonskis.

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

27

En annan nödvändig indelning, som inte utvecklas här, skulle vara tematisk. Undersökningen av J. Jablonskis språkvetenskapliga och vetenskapligt-praktiska verksamhetsområden, och särskilt bedömningen av deras inbördes proportioner – eller snarare den otillräckliga utforskningen även av de viktigaste områdena och den ibland mycket motsägelsefulla bedömningen, inte utan dilettantism och rentav nihilism – har överskridit gränserna för sunt förnuft och anständighet: J. Jablonskis var ingen forskare... Allmänheten har tvärtom fått inpräntat: bara en språkvetare (sådan är han också där han ingår bland de hundra). Halvlärda föreställer sig honom bara som en språkrättare...

En av orsakerna till denna mångfald av bedömningar är att J. Jablonskis språkvetenskapliga arbete huvudsakligen klassificeras och sällan rangordnas; och om syntaxen lyfts fram, så är det nästan aldrig teorin om standardspråket. En rangordning skulle vara fullt tillförlitlig först om man betraktade J. Jablonskis som en integrerad personlighet och en av sin tids nationella ledare. För honom själv var denna rangordning naturligtvis självklar som dagen, och så var det varje dag. Men inom Jablonskiforskningen är den, även om den börjar skönjas, inte tydliggjord och har inte gjorts till dess nyckel. En bedömning av en statsman med språkvetarbakgrund pekar i den riktningen: ”han var också en av ledarna för vår nationella pånyttfödelse, en av dem som lade grunden för staten”. ”Jablonskis betraktade språkets normeringsarbete som en av de viktigaste formerna för att bygga upp litauisk identitet och den litauiska staten” (Vidžiūnas 2000: 1, 2).

Vägsträckan här är inte kort, men den är angenäm, och steget känns lätt.

2. JABLONSKIS VÄGVISARE VID NATIONENS VÄGSKÄL

2. JABLONSKIO KELRODŽIAI TAUTOS KRYŽKĖLĖSE

J. Jablonskis började inte med språkvetenskap, utan med att försvara och upprätthålla språkets livskraft och väcka kärleken till fosterlandet. År 1883 skrev han i Aušra: ”Unga litauer återvänder från sina skolor på mellan- och högstadienivå med sann kärlek till sitt folk och språk, trots att de har fått all sin utbildning på ett främmande språk och i en främmande anda. Deras uthållighet och att de inte har låtit ens den minsta del av kärleken till fosterlandet slockna är berömvärd” (JablR I 1932: 3). Liksom ett barn jublade han när bokstäverna åter blev tillåtna, och under friare förhållanden grep han sig an nationens och språkets arbete som ett bi i Vilniaus žinios: ”vi kommer att behöva ett helt år för att laga vår nations läckande tak och ge nytt liv åt dess ännu inte uttorkade grenar” (JablR I 1932: 74). Det breda

28

KALBOS KULTŪRA | 86

artikeln Apšvietimo reikalai avslutar han 1906 i Lietuvos ūkininke med ett tydligt nationellt riktmärke – ”så att människorna till slut skulle kunna arbeta inte bara med händer och fötter, utan också med huvudet. Arbetet är källan till människornas rikedom. Upplysning och vetenskap skänker inte bara rikedom åt nationen, utan också liv och lycka: den nation som fruktar upplysning förblir alltid fattig, förfaller och går under” (JablR I 1932: 122). Under det stora krigets år minns han tioårsdagen av den stora Vilniusförsamlingen, då ”vi inte vet vad som ännu väntar oss” (JablR I 1932: 193), först och främst genom att beklaga människoliven som offrats vid församlingen och den smärtsamma frågan om nationens språk: ”Jag minns att det gjorde mig verkligen ont att se att mina landsmän, medan de sökte lyckan och talade om alla slags jämlikheter, tycktes tränga undan sina bröder, som ville utföra samma arbete tillsammans med oss men inte längre kunde tala med oss på litauiska” (JablR I 1932:194).

Att J. Jablonskis mötte det nya seklet med en lärobok för författare och läsare (litauiska skolor fanns ju ännu inte!...) – en grammatik för skriftspråket med en egenartad och originell grund för dess skapande: folkets språk – var ett lyckligt sammanträffande mellan två saker: de litauiska amerikanernas initiativ och J. Jablonskis genomförande av det. Utan tvivel var J. Jablonskis arbete här det viktigaste – avgörande. Och oftast verkade han helt ensam – han skapade och angav riktlinjer – både för sig själv och för språket.

År 1892 publicerade den blivande fadern till skriftspråket, under pseudonymen K. Obelaitis i Varpe, sin första artikel om språkriktighet och språkutveckling, med titeln Kalbos dalykai. Senare publicerades tiotals artiklar med samma titel, ända fram till Laikraštinės kalbos dalykų, som utkom i Kalboje år 1930, efter författarens död. Men 1915, när krigets hårda gudar dundrade och ingen visste vad de skulle låta Litauen möta, skrev han i avlägsna Vėližė sitt språkliga credo, som han i många år sedan förverkligade. Han kallade det Kalbos dalykų vietoje och undertecknade det R. J. (det vill säga Rygiškių Jonas). Först trycktes texten i Vaire – med undertiteln Iš vieno kalbos vadovėlio inom parentes – och sedan, 1916, i läseboken för språkinlärning som han själv sammanställt, Vargo mokyklai, där den nu hade titeln Kalba (Kelios palaidos mintys). Den gavs ut många gånger. Sextio år senare citerades tre punkter ur artikeln av författaren till denna artikel i barntidningen Žvaigždutė, åtföljda av följande ord: ”Mitt i första världskrigets storm, långt från Litauen, nästan helt invalidiserad och tyngd av hemlängtan, sjöng J. Jablonskis en inspirerad hymn till modersmålet” (Klimavičius 1975: 8). Med stöd av den första undertiteln slog A. Piročkinas utan närmare undersökning fast: ”Tankarna är tydligen inte originella, utan översatta, vilket undertiteln visar” (Piročkinas 1978: 74). Men när J. Jablonskis översatte något eller byggde på och använde en källa angav han samvetsgrant originalet eller källan. Och låt oss läsa J. Jablonskis noggrant: ”Om vårt

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

29

folk inte hade sånger, visor, sagor, gåtor, ordspråk och talesätt nedtecknade, skulle vi då inte ha någon lärobok i vårt språk – för dagens student, lärare, präst och författare” (JablR IV 1935: 191). Här talas ju tydligt om den blivande läroboken i vårt språk – en läsebok i språket, där man lär sig språket levande – ur mönstertexter, inte ur grammatiken (även om J. Jablonskis grammatik från 1901 också kallades lärobok, är den enligt didaktiska kriterier verkligen ingen lärobok). I ett brev till sonen Konstantinas från Voronezj den 16 oktober 1915 (gammal stil) frågar J. Jablonskis: ”Finns det några läroböcker i litauiska i Petrograd (’Liet. pasakų’, ’Vis. įnamių’, ’Žiupsnelio’ etc.)?” (JablL 1985: 144). Piročkinas påpekar att ”fler publicistiska inslag dök upp” i J. Jablonskis språkartiklar vid den tiden – ett exempel på detta är just ”den lilla artikeln ’Kalbos dalykų vietoje’, sammansatt av en hop aforismer” (Piročkinas 1978: 74). Och långt senare betraktar han den fortfarande bara som ”en liten samling sentenser med rubriken Kalba” (Piročkinas 2010–2011 1: 11). Han menade att Jablonskis med denna Kalba ”hoppades väcka en önskan i samhället att lära sig ett korrekt standardspråk grundat på folk språkets lagar” (Piročkinas 1978: 75), men ser tyvärr varken sambandet med den nämnda skolboken med läsestycken eller författarens avsikt, särarten i genren eller tidsandan.

Inte heller Kazys Ulvydas vågade betrakta denna ”publikation” av J. Jablonskis som hans egen – originell och inte översatt – trots att han genom sin underskrift ”tar ansvar för de tankar som framförs i den, <...>, som om han betraktade dem som sina egna” (Ulvydas 1982: 4, även 15). Utan att förstå eller ta hänsyn till vad J. Jablonskis kände vid nationens vägskäl, hans hjärtas röst och omsorg, ja inte ens genren eller stilen, betraktar han detta manifest för nationens språk på ett helt motsatt sätt – kallt, som ”varje forskares” ”syn på det valda forskningsobjektet, problemformuleringen och enskilda aspekter av den”, något som enligt honom formas av studieår, lärare och litteratur (Ulvydas 1982: 3). Visserligen skiljer K. Ulvydas mellan ”allmänna synsätt på språket”, ”de särskilda målen och uppgifterna för hans liv och arbete” och ”den huvudsakliga inriktningen på hans verk”, men detta försök att rangordna synsätt och mål och betoningen av inriktningen – även om den inte sägs vara nationens språk! – avfärdas; här lämnas den genast statslös och abstrakt: ”Det som här främst intresserar oss är J. Jablonskis syn på språket som den största bedriften i mänsklighetens historia” (Ulvydas 1982: 3). Men det är inte korrekt att beskriva J. Jablonskis som ”varje forskare” – han var den förste, en banbrytare; hans ambition, beslutsamhet och mål kom inte ur studierna, utan ur Jonas Basanavičius Aušros och Vincas Kudirkas Varpo, som han själv hade väckt till liv. Först och främst var han inte en vårdare av standardspråket, utan av modersmålet – nationens språk – dess livskraft och egenart: dess litauiskhet och renhet. Ur detta växte de vetenskapliga grundvalarna fram, liksom hörnstenarna och väggarna. Han var både forskare och skapare. På sin va-

30

KALBOS KULTŪRA | 86

äg hade han också många som satte käppar i hjulet – några var bara oförstående eller självsäkra okunniga, andra rentav bakåtsträvande förnekare och illvilliga belackare. De kunniga medhjälparna var färre – den lärde K. Būga gav betydelsefullt och väl underbyggt stöd, ibland till och med på begäran, men de flesta kunde inte mäta sig med honom i kunskap och uthållighet; endast J. Balčikonis var nästan i hans klass.

År 1915 förmedlade J. Jablonskis riktlinjerna på ett vackert, övertygande och enkelt sätt till de bildade, och 1916 till skolan; han hade redan publicerat dem i grammatiken från 1901. I dess förord börjar han, efter att knappt ha sagt vad en grammatik är, genast förklara litauiskans särskilda grund:

Vetenskapen härleder språkets lagar och särdrag ur folkets språk: <...>. Där <...> det finns många författare som har förstått folkets språkanda <...>, kan man där också använda deras skrifter för grammatikens ändamål. <...>. Annorlunda måste den som sammanställer en lärobok i litauiska gå till väga. Hela sin vetenskap måste han grunda på folk språkets lagar, eftersom våra författare ofta själva har grundat språket i sina skrifter <...> på främmande språks lagar. <...>. <...>. Även när folkets språk används för grammatikens ändamål måste man vara försiktig: <...>. <...>: från främmande språk har inte bara mängder av främmande ord trängt in i vårt språk, utan också många företeelser som har smutsat ned och fortfarande smutsar ned vårt folks språk. <...>. Man måste kunna skilja detta skräp från säden, <...> (JablR I 1957: 59–60).

Denna grundläggande tanke, den största riktlinjen för hela hans livsverk och skapande, hade J. Jablonskis redan tidigare uttryckt kortfattat – år 1890, i en recension av Mykolas Miežinis grammatik, publicerad i Varp under initialerna K. Ob.:

För att sammanställa en grammatik och därigenom kunna lära andra att tala och skriva måste man naturligtvis själv förstå de regler som förklaras för andra, hämtade direkt ur folkets språk och ur sådana skrifter där flitiga män har samlat många av våra sånger, gåtor (minklės), talesätt, ordspråk och sagor. Material till grammatiken får hämtas ur andra verk endast om deras författare själva har grundat sina arbeten på folkets språk (JablR IV 1935: 3).

År 1915 börjar J. Jablonskis inte med folkets språk, utan med människan och nationen:

Språket är en återspegling av människans liv.

I språket ger nationen uttryck för vem den är och vad den är värd. I nationens språk är hela dess väsen nedlagt – historia, karaktärsdrag, själ och ande (JablR IV 1935: 190).

Efter att ha hoppat över tolv korta stycken kommer vi till två hänvisningar om språkreglering:

En blandning, varken det ena eller det andra, både det ena och det andra i språket – oordning, svaghet, mörker i sinnet. Oordning, svaghet, mörker i sinnet – en blandning, varken det ena eller det andra, både det ena och det andra i språket (JablR IV 1935: 191).

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

31

Liksom 1890 och 1901 upprepar han också i slutet av sitt credo från 1915:

För att lära sig sitt eget språk och gå ut bland människor – med sin egen penna – måste man först förstå människornas sånger, sagor och ordspråk och förundras över deras språks rikedomar och skatter. För detta ändamål bör man ofta läsa de stora författarnas, konstnärsförfattarnas verk, de verk där de verkliga, stora särdragen i människornas språk har kommit till uttryck (JablR IV 1935: 191).

Att J. Jablonskis har författat hela denna text Kalbos dalykų vietoje framgår tydligt av tankarnas trefaldiga identitet och textens partiella identitet, liksom av dess särpräglade anda (vårt folk, folkets anda, folkets språk, folkets sånger, folkets barn och folkets moder) och särpräglade vokabulär (natur och vishet nedlagda i språket, själen nedlagd i språket, särdrag som kommit till uttryck), fraseologi (det skär i hjärtat, gå ut bland människor), folkliga lexikala dubbeluttryck som kännetecknar hans stil (rikedomar och skatter, redskap och verktyg, sånger och småvisor) och slutligen den erfarne didaktikerns livfulla, övertygande upprepningar: Blandning, varken det ena eller det andra, både det ena och det andra i språket – oordning <...> i huvudet. Oordning <...> i huvudet – blandning <...> i språket.

Hur kom två framstående lingvister (och med dem en hel skara humanister) att falla i stereotypens fälla? Dess namn är slitet, nött – Jablonskis – språkets rättare / vårdare / fader. Men de såg inte riktlinjerna för hans verk. Mikalojaus Daukšas viktiga Prakalbą, den sedan länge berömda Varpas, senast utgiven av Jurgis Lebedys, publicerade A. Piročkinas 1990 i en separat utgåva (Mikalojus Daukša, Postilės prakalbos, Vilnius: Mintis) med en egen åtföljande artikel (38–46). Något prejudikat för att lyfta fram J. Jablonskis credo fanns inte... K. Ulvydas tog texten från läseboken, uppdelade den i 12 punkter, och lade till de allra längsta kommentarerna – på sina håll banala och grå, ibland klumpiga – ”sina egna anmärkningar och några förklaringar” (Ulvydas 1982: 4): ”i själva verket”, ”uttryckt med dessa ord” (4), ”här lyfts fram” (10), ”så uttrycks”, ”i själva verket”, ”den tanken bekräftas” (11), ”detta bekräftar”, ”detta betvivlar naturligtvis ingen i dag” (13), ”här betonas återigen (bara med andra ord)”, ”här framhävs betydelsen” (14), ”tanken betonar betydelsen” (15). I punkt II leder kommentatorns träffande och vackra beskrivning av förhållandet mellan språk och folk (4) till ett uttryck för litauernas vördnad för hemmet – hemmet, till och med med dess adverb (föremålet för K. Ulvydas studie!...) ”med ordbildningsmöjligheterna” (9), men inte till språkets hem – folket, och inte heller till folkets hem – staten...

Denna J. Jablonskis credo, numrerad i punkter och med en ändrad titel – Jono Jablonskio mintys apie kalbą, publicerades i boken Konstancijos ir Jono

32

KALBOS KULTŪRA | 86

Jablonskių šeima (229). Det mest heltäckande och tillgängliga spridandet av texten är nödvändigt: dess historiska betydelse bör visas och dess aktualitet göras tydlig.

Det är sedan länge dags att tydligt säga att J. Jablonskis inte bara var en man av sin tid – det vill säga begränsad och bunden av sin tid – utan tvärtom en modern man av folket, som mycket väl förstod behovet av frigörelse och väl fångade takten i sin tids Europa – Centraleuropa, eller då snarare Östeuropa – de små nationernas hemland, med Milano Kunderas ord. Denna nationernas marsch var omfattande – mångsidig. Nationell frigörelse innebar inte bara att återvinna förlorad frihet, utan också nya kreativa vyer för det nationella och program för folkets skaparkraft – modernisering.

Precis som J. Jablonskis (han var först!) skrev Mikalojaus Konstantinas Čiurlionis programmässigt 1908 i Vilniaus žiniose: ”den litauiska folkkonsten <...> måste vara grunden för vår konst; ur den måste en särpräglad litauisk stil växa fram. Den är vår stolthet, eftersom den skönhet den rymmer är ren, särpräglad och uteslutande litauisk” (Čiurlionis 1960: 279–280). Ett år senare i Vilnyje skrev han om musiken, som är människans ”viktigaste och första språk” (Čiurlionis 1960: 295), fortfarande med sorg men nu också med hopp: ”den finns ännu inte, och det som finns är liksom en förtrollad skatt; för att kunna använda den måste man känna till det magiska ordet, man måste vara kallad. Den skatten ligger i våra sånger, <...>” (Čiurlionis 1960: 286). Men det magiska ordet hade hittats i Česlovas Sasnauskas Kur bėga Šešupė ir Jau slaviai sukilo: ”där träder den verkligt litauiska strängen tydligt fram – en så märklig, gammal, ogripbar melodi, som härskar i våra sånger, skapade för århundraden sedan” (Čiurlionis 1960: 287). Men liksom J. Jablonskis väg för språket var även M. K. Čiurlionis och Č. Sasnauskas väg för musiken belamrad med de dummaste hinder: ”Våra musikkvällar har ingenting gemensamt med musik, inte ens med litauisk musik. Men värre är att de så kallade nya sångerna börjar spridas i Litauens byar; deras texter är mycket ’poetiska’, men melodin är så usel och internationell att det är motbjudande att lyssna. <...>, bara för att de är nya, medan gamla sånger trängs undan och försvinner bortglömda, <...>. Och så går det till under vårt folks återuppståndelsedagar!” (Čiurlionis 1960: 288). I Sofija Čiurlionienė-Kymantaitės bok Lietuvoje från 1910, där ”den alleuropeiska modernismens modell <...> vänds mot litauisk folklore” (Vytautas Kubilius – LLEnc 2001: 340), talas det i M. K. Čiurlionis musikvetenskapliga artikel Apie muziką också om ett ramverk: ”Varje folks musik förlorar inte sina särskilda egenskaper medan den utvecklas och växer, eftersom tonsättarna fortsätter att berika den; som söner av sitt fosterland får de från sina föräldrar, tillsammans med blodet, kärleken till sina sånger och älskar ofta, utan att själva märka det, deras

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

33

būdą ir ypatybes“ (Čiurlionis 1960: 295), bet „lietuvių muzika dar tebilsis liaudies dainose ar užrašuose, kurie tuo tarpu teturi muziejaus vertę“ (Čiurlionis 1960: 297). Į profesionaliosios muzikos pamatą liaudies melosą jie dėjo lygiai kaip didysis norvegas Edvardas Hagerupas Griegas (1843–1907), „nac. kompozitorių m-los pradininkas“, ir įvairiapusiškas vengrų kompozitorius ir etnomuzikologijos profesorius Béla Bartókas (1881–1945), ir kūrybiškai gausiai naudojęs liaudies meliką, ir kūręs „liaudies muzikos (vengrų, rumunų, slavų, arabų ir kt.) transkripcijas“ (MuzEnc I 2000).

Nationella pånyttfödelsens poet Maironis ser det på liknande sätt – 1898 kungör han manifestlikt: „Jag skulle vilja väcka en enda gammal man till liv / ur jättarnas gravar / och höra ett enda, men levande litet ord / från gamla tider! // Kanske skulle jag ösa upp en ny källa till poesi, / men inte den nutida, / som fått både klädnad och ande på lån, / nej, inte sin egen, inte sin egen!“ (Maironis 1987: 53). Varifrån har den lånats, och varför? En del av svaret gav Maironis själv – 1906, i En kort översikt över den litauiska litteraturen, pekade han inte utan anledning ut Mykolas Olševskis Bromą atvertą įng viečnastį, som under nästan ett sekel – 1753–1851 – härskade svart, som „ett exempel på hur det litauiska språket fördärvats“; den „bidrog i väldig omfattning till att fördärva det levande språket bland människorna“ (Maironis 1992: 707). En annan del av svaret gav J. Basanavičius redan 1883 i förordet till Aušra – vi står vid folkets gravgrop: „Litauen försvinner sakta, ty dess språk försvinner!“ (Basanavičius 1970: 695). Ännu långt före pressfrihetens återkomst och litauiska skolor: „I dag <...> är skolorna (šuilės) med främmande undervisningsspråk i hög grad det som förvandlar litauer till främlingar och skiljer barnen från deras föräldrar“ (Basanavičius 1970: 696). Den invanda språkstereotypen – att beskriva en självförvållad handling i stället för vad människor faktiskt gör (i detta fall två imperier) – skymmer faran för en nära förestående undergång. I själva verket är det inte försvinner, utan förintas – det är inte en död av ålderdom, utan ett mord. I delar av Litauen har det litauiska språket utplånats. År 1885 skrev J. Jablonskis i Aušra: „Res genom Seiniai, Rumbonė [–Rùmbonis] och andra platser – du får se litauer som till det yttre redan blivit förpoloniserade <...>: här är det bara de vitryska gästrumännen som har förbjudit vår press och därmed infört polsk litteratur i vårt land, <...>“ (JablR I 1932: 5). Tjugo år senare avslutar han den omfattande artikeln Bland de döende med orden: „Lazūnai... dör“ (JablR I 1932: 132). Ännu 1914 kände han behov av att förklara – inte för vem som helst, utan för K. Būga: „Våra författare har sedan barndomen bara läst främmande skrifter; när de studerade hörde de aldrig något som skrivits vackert på litauiska, många av dem har helt och hållet vant sig av med både det egna språkets särdrag och dess anda; nästan alla bor fortfarande i städer, där de sällan hör det levande språket hos sina egna

34

KALBOS KULTŪRA | 86

människor; alla är fortfarande vana att bara tänka på ryska, polska eller tyska... <...>; det enda som behövs är att författarna börjar ta sitt arbete på allvar – att de verkligen börjar tillgodogöra sig bland annat språkvetarnas erfarenheter, som till största delen hämtats från just de människor för vilka nästan alla våra skrifter är avsedda“ (JablR III 1934: 66).

Varför ville Maironis väcka den gamle till liv och höra hans lilla ord – en ny källa till poesi för sig själv? Det är inga romantiska poetiseringar – när han nästan tio år senare betraktade saken från båda håll konstaterade han i dikten Jaunoji Lietuva med största realism och sorg: „Om du vill hitta en litauer i dag, / sök där halmtaken är sotiga! / <...>; Men också där förstår den som blivit rik på arvet [- blivit förmögen] / inte längre sina föräldrars och förfäders språk“ (Maironis 1988: 55). Men – jag upprepar det ännu en gång! – Maironis ser det från båda håll, något som redan har uppmärksammats av forskare om den moderna litauiska kulturens modernisering: „För Maironis är Litauens historia på intet sätt en historia om litauernas förfall och en demoralisering betingad av främmande inflytanden, lika lite som den är en reminiscens av en förlorad guldålder. För Maironis är det förflutna tydligt underordnat dimensionen hic et nunc. Det är helt enkelt nödvändigt för nuet och framtiden (Donskis 1993: 71). Leonidas Donskis, som också stöder sig på Tomas Venclova och hävdar att „Maironis i själva verket inte arkaiserade, utan tvärtom moderniserade dåtidens Litauen“, ser Maironis modernitet som något som ännu inte har blivit fullt medvetet: „Att göra Maironis till en verklig klassiker, att placera honom i en dynamisk kulturkontext som inte cykliskt upprepar samma rörelser och apokalyptiska teorier – det skulle utan tvekan vara ett länge efterlängtat vittnesbörd om vår medvetenhets och kulturs frigörelse och mognad“ (Donskis 1993: 71).

Den väg som Maironis ville slå in på i poesin röjdes av Liudas Gira med sin „konception om enhet mellan folkligt och professionellt skapande“ (R. Karmalavičius – LLEnc 2001), av de första begåvade modernisterna – Balys Sruoga, symbolisten som i M. K. Čiurlionis målningar såg „konstens nationalitet som kommer ur djupet“ och i folkvisorna framför allt sökte „återspeglingar av det inre livet, moralisk och poetisk skönhet, drag av en nationell livskänsla“ (Samulionis 1986: 153), men inte utan rikligt med diminutiver (vi – som små björkar, ungdom och ungdomlighet, en liten vila,...); han skrev den än i dag betydelsefulla stora studien Dainų poetikos etiudai, artikeln Jausmažodžiai ir vaizdažodžiai poezijoje och till och med Rašytojas ir gramatika, och skapade många poetiska nybildningar; Putinas, som moderniserade sig utan att glömma folkvisornas lyrism, genomsyrar dem, redan på väg mot symbolismens storslagna höjder, med den rena hjärtegoda Rūpintojėlis versrader: Jag går, sade jag till mig själv, ut på den jämna vägen: / På den jämna vägen väntar en båt, / På den jämna vägen, i den ljusa lilla natten, / är det bara för den unge som vidderna

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

35

ger rum för drömmar; den litauiske ryske symbolisten Jurgis Baltrušaitis inleder sin litauiska poesicykel Ašarų vainiką med Lūšnos daina – en sådan symbol, en sådan bild av människans jordiska liv!.. Till sist den renaste neoromantikern Jonas Aistis, för vilken det litauiska folkets öde är livets enda gåta, som med rätta förutsåg att våra ben skulle jämra sig i fångenskap och sedan sorgset förebrådde: en enda droppe blod skulle ha kunnat skydda dig; redan som ung förundrades han över den träffande bildrikedomen i böndernas uttryck. Tillsammans med Antanas Miškinis, livnärande oss på fiskar ur lagunen och nynnande folkvisor i skymningen, sökte de i dem hemligheterna bakom poesins nationella särprägel – en egen, obelånad anda. I sin essä Lietuvės būdas sade J. Aistis 1935, som om han instämde med V. Kudirka: „Folket ligger i moderns händer“, men med stöd i Salomos visdom – „jorden darrar av tre ting och uthärdar inte ett fjärde“ – tillade han: „när tjänarinnan blir husfru“: hennes „kultur sträcker sig naturligtvis inte längre än till skjortan“ (Aistis 1991: 160, 161)... Och mot slutet av sitt liv, långt från hemlandet, i den smärtsamt insiktsfulla Milfordo gatvių elegijų, Epiloge, högg han till: „En litauer bekymrar sig inte om två saker: sitt modersmål och sitt folks historia“, och förklarade sakligt: „Inklusive språkvetare och historiker. Jag är språkvetare, varför skulle jag bry mig om historia! Jag är historiker, varför skulle jag bry mig om språk!“ (Aistis 1991: 457).

Slutsatsen drar sig själv: J. Jablonskis verkar inom sitt eget område och går också utanför det, och han hör till dem; men hans område är det mest betydelsefulla, och kronologiskt kommer han först. Att samhället inte har blivit medvetet om detta är bara språkvetarnas fel – de har inte förstått det (och om några har förstått, har de inte sagt något eller förklarat). Även Vytautas Kavolis, nestorn inom de bredast upplagda jämförande och tvärvetenskapliga kulturstudierna, noterade i sin studie Epochų signatūros (1991), där han granskade den litauiska kulturen ur moderniseringsperspektiv från 1387, bara följande: under „det förlorade århundradet“ (1640–1750) „barbariseras de litauiska böckernas språk“ (Kavolis 1994: 383); därefter kommer nedgången – „det finns inte längre Sirvydas predikningar, utan Olševskis klagoskrifter“ (Kavolis 1994: 400); på 1800-talet tar sig folkets ökade aktivitet uttryck både rationellt – genom nykterhetsrörelsen – och teatraliskt – genom föreställningar i lador; V. Kudirka skapar en „syntes av folklighet och nationalitet“, och därur en demokratisk kultur (Kavolis 1994: 455). Men det gemensamma standardspråket, ja, ens språket inom den, ser V. Kavolis inte (åtminstone visar han det inte); J. Jablonskis förekommer hos honom bara i samband med V. Kudirka (Kavolis 1994: 463–464). I huvudsak skiljer sig inte heller studien Sąmoningumo trajektorijos. Lietuvių kultūros modernėjimo aspektai (1986) åt. Liberalismens ideologi lägger vikt vid individuell frihet – inte bara i ekonomin, utan också i den poetiska – för det mesta upproriska!.. Och nationaliteten i kulturen?

36

KALBOS KULTŪRA | 86

3. SPRÅKETS VÄG – SOM FOLKETS

Låt oss från J. Jablonskis credo, från den litauiska bildade elitens förväntningar och beslutsamhet att återupprätta Litauen, spridd över Litauen, Ryssland, Amerika och Europa sedan 1916, ta ett språng till Västeuropa och dess språkvetenskap. Just samma år, 1916, utgavs postumt den store franskspråkige schweizaren Ferdinand de Saussures (1857–1913) Allmän språkvetenskaps kurs (Cours de linguistique générale). Efter att ha börjat studera 1876 i Leipzig, som då var den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapens centrum, och redan där 1878 ha gett ut den senare genialt kallade Memoiren – Undersökning av de gamla indoeuropeiska språkens vokalsystem, förundrade han sig över att de stora tyska indoeuropeisterna inte alls bekymrade sig om det väsentliga – vad språk är. I föreläsningsanteckningar från 1891 skriver han, med ett namn och universitetet i Wien som typiska exempel, att sådana språkforskare blickar ut över världens alla språk men inte tar ett enda steg för att klargöra vad språk är (Холодович 1977: 664). Han nämner för övrigt tre romanister (däribland Hugo Schuchardt), germanisten Hermann Paul och de ryska språkforskarna Jan Baudouin de Courtenay och Nikolaj Kruszewski i positiva ordalag. Mellan 1906 och 1911 höll F. de Saussure en sådan kurs tre gånger vid universitetet i Genève; efter hans död sammanställde och gav hans elever ut den utifrån sina anteckningar. Detta är ett epokgörande verk. För F. de Saussure är språk ett teckensystem; det har sin egen historia och är ett fysiskt, fysiologiskt och psykologiskt fenomen, både individuellt och socialt – det förenar betydelse och ljud i en enhet och helhet. Språk är konventionellt – språktecknet är inte organiskt motiverat (annars skulle det finnas ett enda och oföränderligt språk i världen). Språk är alltså en överenskommelse mellan medlemmarna i en viss gemenskap (de talande). Men vad är denna gemenskap? Just det, att den är ett folk, finns inte med i Allmän språkvetenskaps kurs. I J. Jablonskis riktlinjer är språk först och främst människans och folkets, sedan folkets sånger och så vidare, och först därefter

Språk är människors tankeskapelse, men det är också ett redskap, ett verktyg för att uttrycka människors tankar (JablR IV 1935: 190).

Det är sant att F. de Saussure hävdar att mångfalden av språk har skapats av tiden, medan skillnaderna mellan språken framträder i rummet; att varje folk känner att det har sitt eget språk och att var och en anser sitt eget vara överlägset (де Соссюр 1977: 233–235); det finns ett avsnitt Språk och ras, det finns till och med etnism, där det sägs att gemenskap i språket kan skapa en etnisk social gemenskap (till exempel den romanska) (де Соссюр 1977: 260). Men det finns inte ett spår av någon föreställning om ett nationalspråk. Även om det inte finns något annat språk, inte ens om något senare blir internationellt eller globalt, är språket i övrigt bara en abstraktion. Det handlar om frivillig eller påtvingad erövring av erövrare (exem-

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

37

(till exempel romarnas) språk (i gallernas land) – främlingarnas språk lägger sig ovanpå ursprungsbefolkningens språk. Han påminner om att två eller tre språk kan samexistera på ett territorium utan att blandas (men kanske inte utan interferens?! – J. K.) (till exempel spanska och franska vid sidan av baskiska). Han nämner det polska språk som etablerade sig vid sidan av litauiskan i Litauen (han hade vistats ett halvår i Lill-Litauen 1880) till följd av unionen, och det ryska språket till följd av Litauens införlivande i det ryska imperiet (де Соссюр 1977: 229–230). Det verkar finnas gott om tillfällen att tala om nationella språk och processerna i deras inbördes relationer (inte bara resultaten), även utan teoretisk konsekvens och fullständighet. Men … för språkvetare (och poeter) i stora (talrika, mäktiga) folk – i stor civilisatorisk skala – och i folk som varit fria sedan urminnes tider är detta sedan länge inte längre aktuellt. Den frie schweizaren går djärvast och mest orädd ända till den yttersta gränsen: ”i människors praktiska relationer förlorar förnuftet sina positioner”, och därför förlorar också språket sin frihet och identitet – tiden låter de krafter som påverkar det visa sin makt (де Соссюр 1977: 110–111) – språkströmmen flyter oavbrutet genom tiden (де Соссюр 1977: 173): ”Oföränderliga kännetecken finns i grund och botten inte” och ”evolutionen är blind” (де Соссюр 1977: 266 och 268). Det liknar en oövervinnelig entropi. I språket homo – insipiens?.. F. de Saussure är inte ensam om detta: ”Människan är en nyckfull och gåtfull varelse, och här är hon huvudpersonen” (Hjelmslev 1995: 153). Den avslutande tesen i F. de Saussures verk (den sista meningen): ”det enda verkliga föremålet för språkvetenskapen är språket sådant det är i sig självt och för sig självt” (де Соссюр 1977: 269).

Denna tanke framträder i all sin konkretion i avsnittet Standardspråk och lokal dialekt: ”Lämnat åt sig självt befinner sig språket i ett tillstånd av uppdelning i dialekter, <...>; under sådana förhållanden är det dömt att delas upp i det oändliga” (де Соссюр 1977: 231). Standardspråket – ett skapat, bearbetat och kultiverat språk – är nödvändigt när ett folk når en tillräcklig nivå av kulturell och politisk integration. Det är tydligt resultatet av en inte blind, utan målinriktad och medvetet eftersträvad utveckling och skapande, särskilt som detta oftast också åtföljs och befästs av skrift och stavning, språkundervisning och språkvård. F. de Saussure nämner också politik, kyrkan, hovet (kungens), salongerna och akademierna (де Соссюр 1977: 60). Och han gör ett betydelsefullt förbehåll: ”Ett etablerat standardspråk kännetecknas i allmänhet av tillräcklig stabilitet och tenderar att förbli identiskt med sig självt; dess beroende av skriften ger det ännu större stabilitet” (де Соссюр 1977: 173). Den läroboksmässiga dialektologiska teorin hävdar: ”dialekter uppkommer till följd av språkets oavbrutna förändring, som inte är densamma på olika platser inom språkområdet” och att denna ”process kallas språklig differentiering” (Zinkevičius 1978: 15). Tiden gör tyvärr vissa sanningar om dialekternas nytta föråldrade, till exempel: ”Den som bryter banden med sin dialekt förlorar en fast språklig grund, eftersom vårt standardspråk ännu är ungt och självt

38

KALBOS KULTŪRA | 86

be tarmių negali lengvai verstis“ (Zinkevičius 1978: 130). Bet ką daro regioninio patriotizmo ir tarmių metų entuziazmo kurstomas ryšių nutraukimas su bendrine kalba ar bent jų silpnėjimas? To galimas vardas – kalbinė dezintegracija. Be to, daugybė veiksnių skatina ir pačios bendrinės kalbos segmentaciją. Globalizmo pagairėje juokinga gelbėtis tarmiškumais ir visokiomis archajiškomis ar moderniškomis dezintegracijomis. Telktis reikia: kalbos ateities ir saugumo garantas – bendrinė kalba.

F. de Saussure talar inte om någon annan källa till standardspråket – det är bara en dialekt, själva dialekten, inte en grund. När myten om huvudstadens dialekt som källa (eller grund) nästan helt har fått fäste i Litauen och eleverna får avgöra vad som är bättre för dem – standardspråket eller Vilniusuttalet (Vaicekauskienė 2013: 26), måste man också nämna den mångfald av motiv för dialektval som F. de Saussure anger: dialekten i den kulturellt mest utvecklade regionen, dialekten i ett område med politisk hegemoni och centralmakt, ett språk som påtvingats av (härskarens) hov – alltså endast i det sistnämnda fallet huvudstadens; franskan från Île-de-France (inte Paris), italienskan från Toscana (inte Rom) (Де Соссюр 1977: 231). Alltså måste man erkänna – redan enligt F. de Saussure – att litauiskans standardspråk bygger på dialekten i Suvalkija, den då mest utvecklade regionen. Och han talar inte om några byten av grund, brytningar eller variationer i standardspråket, eftersom sådana inte finns.

När den saussureanska uppfattningen om språk som ett socialt (konventionellt och samhälleligt) fenomen etablerades, och i synnerhet när den sociolingvistik (social eller sociologisk språkvetenskap) som bygger på denna uppfattning fick fäste, etablerades samtidigt omärkligt också föreställningen, snarare en inställning, att språkets huvudsakliga funktion är kommunikativ och inte den primära, medfödda betecknande – representativa – funktionen. På universitets- (utbildnings-) och encyklopedisk nivå slog en förvrängd uppfattning igenom: språk är ett kommunikationsmedel. I länder där folk och språk smälter samman i en smältdegel kallas avnationalisering – assimilering – ännu mer eufemistiskt för kodväxling.

Den litauiske språkforskaren Simas Karaliūnas avvisar bestämt dogmen i sin omfattande monografi från 1997, Språk och samhälle (Psykosociologiska och kommunikativa drag i språkbruket), som enligt undertiteln tycks ägnad åt detta medel, och underbygger mycket välargumenterat ståndpunkten att språkets funktioner inte begränsas till kommunikation och den benämnande funktionen – ovanför dessa och före dem finns språkets etniska funktion – dess identifierande, förenande och nationellt avgränsande funktion, dess funktion att uttrycka nationell särart och nationell språktillhörighet (Karaliūnas 1997: 163, 164). Och redan för 100 år sedan (1913) uttryckte K. Būga detta: ”Alla litauer, både höglandslitauer och låglandslitauer, görs till ett folk av s p r å k e t” (Būga 1913: 403). För övrigt talade också F. de Saussure om

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

39

språket som ett medel för att samla en kollektiv gemenskap av talare från olika etnos (де Соссюр 1977: 260), men ensidigt och i förbigående – först och främst ligger etnoset eller nationen naturligt i språket, och i slutändan också samlingen och förstatligandet av nationen (etnisk eller politisk). Endast i mycket sällsynta fall skiljer sig språket – etnosets uttryck och kommunikationsmedel – från nationen; de är två (det irländska folket), men förlusten av det förstnämnda innebär risk för förlust av nationaliteten, det första steget eller rentav det sista – slutet. Mycket sällsynta fall är de politiska nationerna schweizare eller belgare, som består av flerspråkiga etnos, och det andra är disharmoniskt. Det spanska (kastilianska) etnoset i den spanska politiska nationen möter starka autonomikrav från katalanerna (fredligt) och baskerna (även terroristiska). Den politiska nationen i det efter unionen bildade Storfurstendömet Litauen, när den blev polskspråkig (endast folket förblev nästan helt litauisktalande), förlorade sin stat. Žemaiternas subetnos (undernationella grupp) regionala patriotism är huvudsakligen språklig, etnisk och kulturell, men utnyttjas ibland av partiledare...

LKEnc 1999 och 2008 innehåller varken språk eller språkfunktioner, inte ens det litauiska språket... Det finns en mycket gedigen artikel av Adelė Valeckienė om standardspråket – en definition på en enda paragraf och 3,5 sidor om det litauiska standardspråkets historia. Teorin (eller teorierna) om standardspråk, den europeiska eller åtminstone grannländernas situation, dess grund och samspel med dialekterna behandlas inte. I Vytautas Ambrazas kortfattade artikel om standardspråket i VLE III 2003 redogörs för grunderna till grekisk koiné samt tyska och ryska standardspråk, men vi är långt ifrån en uttömmande och för oss relevant framställning; vår särart lyfts inte fram. A. Piročkinas pekade på de dialektala grunderna för serbiska och slovakiska standardspråk och den bokliga grunden för det tjeckiska standardspråket (från slutet av 1500-talet!) (Piročkinas 2010: 10), men lämnade därhän det mycket särpräglade – tvådelade – ryska, som ligger oss nära: ”Det ryska standardspråket uppkom gradvis genom att det fornkyrkoslaviska språket, som bygger på makedonska bulgariska dialekter, russifierades och anpassades till ryska dialekter” (V. Ambrazas – VLE III 2003). Det bör tilläggas att det ryska standardspråket före den nationella epoken (литературный язык) endast var ett skriftspråk, medan nationens standardspråk växte fram på grundval av det talade språket – folkets språk (KPP 2003: 307). När den första akademiska ordboken över ryska standardspråket gavs ut, skildes överklassens (som då även var franskspråkig!) vokabulär strikt från det enkla folkets vokabulär (простонародье), och på så vis uppstod talspråket (просторечие). Än i dag betraktas det ryska standardspråket, trots att det inte är något adelspråk, som motsatsen till folkets språk: de regionala och sociala dialekterna och talspråket – ett okodifierat, överdialektalt språkbruk med begränsat ämnesområde, som används av olika sociala skikt (KPP 2003: 303–304). Boris Larins syn på talspråket, uttryckt 1928, är något mildare: ”det lägre” standardspråkliga (общий) talet (KPP 2003: 517). När det tränger från utkanten inåt – in i standardsspråkets perifer

40

KALBOS KULTŪRA | 86

– blir det ett stilistiskt skikt i standardspråket – enkelt och ledigt, till skillnad från det bearbetade, högre och bokliga (KPP 2003: 518). Påståendet att standardspråket ständigt fylls på och förnyas genom folkets språk, och att samspelet med det är ett nationellt särdrag hos det ryska standardspråket (KPP 2003: 304), ligger ganska nära (kanske har vi rentav tillägnat oss det något), men hos oss är det inte fråga om ett sekundärt samspel utan om en ursprunglig grund. Förnyelsen har dock sedan länge mest varit en deklaration (även hos ryssarna!), tvärtom har båda sidor, om än i olika grad, blandats samman rejält – det är det enda de liknar varandra i; i övrigt håller de sig åtskilda! F. de Saussure talade om en skarp kollision mellan standardspråket och dialekterna – om kulturprodukten som avskiljer sig från naturens sfär (de Saussure 1977: 60).

F. de Saussures Inledning till kursen, kap. Lingvistikens objekt, sammanfattar i fyra utförliga punkter språkets viktigaste egenskaper efter att ha gjort dikotomin språk–tal och fastställt språkets plats i talet (де Соссюр 1977: 52–53). Varken här eller senare, när han utvecklar sin teori, ger han någon mer koncis definition av språk. Axel Holvoets innehållsrika artikel om språket i VLE IX 2006 inleds med F. de Saussure, om än utan att nämna honom (han nämns i slutet, men ingen litteratur anges). Därefter redogörs, med utgångspunkt i Karl Bühler och Roman Jakobson, för språkets funktioner. Den nationella funktionen saknas här, trots att S. Karaliūnas lyfte fram den redan 1997.

Didysis danų kalbininkas glosematikas Louis Hjelmslevas (1899–1965) knygoje Kalba. Įvadas (daniškai 1963; prancūziškas vertimas 1966, lietuviškas 1995), irgi nekalbantis apie tautos kalbą ar kalbos tautą, o tik kalbinę bendriją, kalbines bendruomenes (Hjelmslev 1995: 52, 75), prie tautinės funkcijos, žinoma, ir negali priėti. O ir funkcija jam – „mokslinio aprašymo atskleidžiami objektų santykiai“ (Hjelmslev 1995: 8), elementų funkcija – tai, kas klasikinei kalbotyrai – fonetiniai dėsniai (Hjelmslev 1995: 103), taigi ir kalbą jis glaustai apibrėžia kaip „struktūrą, kurioje visus kiekvienos kategorijos elementus sieja tarpusavio komutacijos santykiai“ ir dar patikslina: „kad struktūra, kurios turinio ir išraiškos planai yra susieti dvišalės presupozicijos santykiu, būtų pavadinta kalba, būtina, kad šiuo santykiu nebūtų susieta nė viena šių dviejų planų vienetų pora“. (Hjelmslev 1995: 119, 122). Šitas stulbinamai vienpusiškas apibrėžtis gana greitai pats apibūdina kaip aspektines – „kalbos s t r u k t ū r o s (ret. mano – J. K.) bendrąjai teorijai sukurti reikalingas“ (Hjelmslev 1995: 123). Tai jau į šalį nuo šio straipsnio užmojo, bet įžvalgusis autorius (L. H.) vėl netikėtai nuo šio teiginio pasuka į straipsniui aktualų dalyką: „struktūra remiasi savais dėsniais ir kinta ne dėl tendencijų, būdingų kalbos bendruomenei, o dėl pačios sistemos kintančių polinkių“ (Hjelmslev 1995: 154). Dar svarbiau bendrinės kalbos

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

41

för dem som bereder språkliga förändringar att höra: ”språkets struktur tenderar att röra sig endast i vissa riktningar” (Hjelmslev 1995: 154). Om den rör sig (eller styrs!) på ett annat sätt strävar den mot en annan typ.

Allt detta rymmer mycket klarhet ur många olika perspektiv. Ytterligare en betydelsefull insikt av F. de Saussure bör tilläggas: inom lingvistiken bestämmer objektet inte synvinkeln; tvärtom är det synvinkeln som skapar objektet (де Соссюр 1977: 46). Och från de vetenskaper där objektet är självklart hörs en varning: om något är fullständigt klart, betyder det att det har undersökts dåligt. Språket är inte något fullständigt klart, eftersom det varken har undersökts allsidigt eller kan öppnas med en enda nyckel. Den ena sidan – språket enbart som medel – har tydligt blivit felaktig och motbjudande påträngande. Redan Tertullianus visste: ”Olika folk kallar samma människa på olika sätt. En själ – olika ord, en ande – olika ljud. Varje folk har sitt eget språk, <...>” (Tertulianas 1988: 194). Folkens språk följer olika vägar – vissa liknar varandra, många är olika. Och även L. Hjelmslev vänder sig om och överraskar med påståendet: ”Allt – från folkets karaktär till personlighetsdrag – hör till lingvistikens område” (Hjelmslev 1995: 160). Och vår egen gamle europé Algirdas Julius Greimas kan lära några som ivrigt hävdar sin europeiska identitet: ”fosterlandet – det är språket, det är kulturen” (Greimas 1991: 93).

Detta tar aldrig slut, men det måste avslutas. Och med den vi började med – Jonas Jablonskis. Hans väg har fortsatt och har nästan aldrig brutits, även om den ibland har hindrats och förnekats. Man har också hittat på ett nytt sätt – att tiga om J. Jablonskis. Här är ett talande exempel: med anledning av det ärevördiga jubileet publicerade veckotidningen Veidas, riktad till en bredare allmänhet, en ganska omfattande artikel (med 6 fotografier), dock inte skriven av en språkvetare (också det är talande!), som avslutas så här: ”J. Jablonskis lärdomar och föredöme skulle kunna hjälpa oss även i vår tid, eftersom globaliseringen innebär många nya faror för det litauiska språket” (Rudokas 2010: 55). För tidskriften om religion, kultur och samhällsliv Naujasis židinys–Aidai är namnet J. Jablonskis – är det terra incognita, en oåtkomlig Rubicon, ett spöke eller aut nihil?.. Den alternativa lingvistikens – framför allt icke-lingvisternas (Algirdas Patackas, Guoda Azguridienė, Tomas Daugirdas och Nerijus Šepėtis) – famlande på åkrarna och avtagsvägarna, tillsammans med elaka hån och absurda förlöjliganden. Den litauiska jablonskismen betyder ingenting för dem, eftersom J. Jablonskis inte betyder något för dem. Därför tar vi här hjälp av ännu en jablonskist, som utförde sina största arbeten i Amerika, trots att han disputerade i Leipzig och uträttade mycket – inom historisk lingvistik och dialektologi samt på normerings- och rättskrivningsområdet – redan i hemlandet: Antanas Salys (1902–1972).

42

KALBOS KULTŪRA | 86

År 1937 inleder han artikeln Naujojoje Romuvoje Kalba ir visuomenė på ett högst jablonskskt sätt: ”Språkbegreppet definieras på mycket olika sätt, beroende på vilket perspektiv vi betraktar det ur. Många säger: för människan är språket ett uttrycksmedel för tankar, begrepp och önskningar. En och annan framhåller ytterligare: bara ett medel, ingenting mer. Följaktligen skulle vi, paradoxalt nog, kunna placera språket i samma kategori som till exempel en luftvärnskanon. <...> Om man ser saken så, borde de nationella språken naturligtvis ersättas av en internationell jargong <...>” (Salys 1979: 3). Men ”detta är inte dess egentliga väsen” – ”Språket lever inte ensamt, det är ingen organism, utan endast dess funktion” – ”en beståndsdel av samhällsanden” (Salys 1979: 3). Språken skiljer sig inte så mycket åt genom fonetiken som genom att deras väsen ”fördjupas, förbundet med folkets själ”; ”språket är den grundläggande principen för folkbegreppet”; ”språken är nationella <...> till hela sitt inre tankeinnehåll” (Salys 1979: 4). Ett år senare publicerar han i Tautos Mokykloje den utförliga artikeln Gimtoji kalba ir mąstymas. År 1935 inleder han i Gimtojoje kalboje artikeln Mokykla ir kalbos jausmas med stöd av J. Jablonskis: ”I språket visar folket vad det är, vad det är värt” och fortsätter: ”språket skapar folket” (Salys 1979: 13). Liksom J. Jablonskis ser han två skilda världar: ”Människor i stora folk växer upp i en helt egen, rent nationell miljö och får därför betydligt mindre främmande influenser också i språket än små folk, som är utspridda bland de stora. Dessa folks standardspråk har sedan länge stabiliserats, språkbruket är till största delen konventionellt, normen är fast och varje talare eller skribent skiljer lätt mellan det egna och det främmande, det korrekta och det som inte bör användas” (Salys 1979: 13). Även P. Skardžius ville uttrycka sig så här (om J. Jablonskis!): ”Och eftersom vårt modersmål inte bara är ett enkelt vardagligt kommunikationsmedel, utan också ett uttryck för vårt nationella medvetande och vår kultur, tog han <...> sig an arbetet med att vårda vårt gemensamma skriftspråk, <...>” (Skardžius 1940: 303–304).

Det kommer aldrig att bli sagt allt om detta ämne, men för tillfället får det räcka.

ALLMÄNNA SLUTSATSER

Jonas Jablonskis måste framför allt betraktas (och presenteras för allmänheten!) som en enhetlig, integrerad personlighet och som en modern man av sin tid – folkens vår – och sin plats – de små folkens hemland Östeuropa –; hans omfattande verksamhet bör inte klassificeras platt, utan hierarkiseras, och vägvisarna i hans liv och riktlinjerna för hans verksamhet lyftas fram. Det viktigaste på J. Jablonskis väg är grunden, det vill säga språkets och folkets livskraft, folkets bildning och självständighet; därefter språkets

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

43

vägvisare, det vill säga riktlinjen för standardspråket – en nationell grund (folkets språk), principen om ordförrådets och syntaxens renhet, förverkligad genom ett stort och framgångsrikt nyskapande av ord (omkring 600 ord) och en syntaktisk beskrivning grundad på rena, autentiska belägg. Grammatikens grunddrag har bestått ett sekelprov. Bedömningar av vissa konkreta frågor inom grammatiken och ordbildningen har gjorts utan tillräckligt grundlig undersökning; man har förlitat sig alltför mycket på ett strikt, genomgående systemtänkande, som de nuvarande källorna (LKŽ m.fl.) visar saknar stöd i språkbeläggen. Den långa, fortlöpande och ihärdiga praktiken att rätta många fel (Kalbos dalykai med flera) är i huvudsak riktig, rättas ibland av honom själv och är sällan ogrundad, men man avstår inte alltid från den. Den kunde och borde ha varit mer fruktbar, särskilt under självständighetens årtionden med fri press, universitet och gymnasier; inte sällan bemöttes den ouppmärksamt, till och med fientligt och ilsket, särskilt av tidningarna och även av vissa författare – och så sker än i dag. Både de fall där han saknade grund, det blinda instämmandet i dem och de ogrundade avvisandena av hans ståndpunkter kräver de mest ingående konkreta undersökningar och välgrundade slutsatser. Trubbiga upprepningar av inpräntade saker stöter bort människor både från J. Jablonskis och från språket. Man bör inte blint följa varje spår han lämnat efter sig – det är framför allt riktlinjerna man bör se till. Den jablonskianska forskningen, som tog sin början medan han ännu levde, har präglats av ett fem­bandsverk med hans skrifter (artiklar), ett tvåbandsverk med grammatiker och en monografi i två band, studier och talrika artiklar, men också av en ganska omfattande, tyvärr mestadels irriterande, innehållslös och rentav nihilistisk polemik. J. Jablonskis har undersökts och beskrivits bättre än han har förståtts fullt ut och tagits emot på ett adekvat sätt. Det största missförståndet – ett teoretiskt missgrepp! – är försöket att pressa vår särpräglade väg som folk och språk i de stora västliga språkens mall.

ŠALTINIAI

DŽ₁ 1954 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Ats. red. J. Kruopas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

DŽ₂ 1972 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Ats. red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis.

DŽ₃ 1993 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. St. Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

DŽ₄ 2000 – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. S. Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LKV 1950 – Lietuvių kalbos vadovas. Sudarė Pr. Skardžius, St. Barzdukas, J. M. Laurinaitis. Lietuvių tremtinių bendruomenė. – Antroji dalis [žodynas].

LKŽ I₁ 1941 – Lietuvių kalbos žodynas 1. I leid. Red. J. Balčikonis, Vilnius.

LKŽ I₂ 1968 – Lietuvių kalbos žodynas 1. II leid. Ats. red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis.

44

KALBOS KULTŪRA | 86

LKŽ II₂ 1969 – Lietuvių kalbos žodynas 2. II leid. Ats. red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis.

LKŽ IV 1957 – Lietuvių kalbos žodynas 4. Ats. red. K. Ulvydas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

LKŽ V 1959 – Lietuvių kalbos žodynas 5. Ats. red. K. Ulvydas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

LKŽ IX 1973 – Lietuvių kalbos žodynas 9. Vyr. red. J. Kruopas, Vilnius: Mintis.

LKŽ X 1976 – Lietuvių kalbos žodynas 10. Vyr. red. J. Kruopas, Vilnius: Mokslas.

LKŽ XII 1981 – Lietuvių kalbos žodynas 12. Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mokslas.

LKŽ XIII 1984 – Lietuvių kalbos žodynas 13. Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mokslas.

TŽŽ 1936 – Tarptautinių žodžių žodynas. Sudarė K. Boruta, Pr. Čepėnas, A. Sirutytė-Čepėnienė, Kaunas: Sakalas.

LITERATŪRA

Aistis J. 1991: Milfordo gatvės elegijos, Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjunga.

Ambrazas S. 1993: Daiktavardžių darybos raida, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Ambrazas S. 2000: Daiktavardžių darybos raida 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Balčikonis J. 1919–1920: Jablonskis ir mūsų šių dienų kalba. – Rinktiniai raštai 2, 1982, Vilnius: Mokslas, 155–158.

Balčikonis J. 1930: Jablonskio nuopelnai. – Rinktiniai raštai 2, 1982, Vilnius: Mokslas, 166–168.

Balčikonis J. 1931: Kuo mums brangus Jablonskis. – Rinktiniai raštai 2, 1982, Vilnius: Mokslas, 169–172.

Balčikonis J. 1932a: Prakalba. – Jablonskio raštai 1, Kaunas: Švietimo ministerija, VII–X.

Balčikonis J. 1932b: Trumpas gyvenimo aprašymas. – Jablonskio raštai 1, Kaunas: Švietimo ministerija, XI–XXVIII.

Basanavičius J. 1970: Rinktiniai raštai, Vilnius: Vaga.

Būga K. 1913: Kalbų mokslas bei mūsų senovė. – Rinktiniai raštai 1, 1958, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 401–418.

Būga K. 1922: Kalba ir senovė. – Rinktiniai raštai 2, 1959, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 7–328.

Čiurlionis M. K. 1960: Apie muziką ir dailę, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla.

Donskis L. 1993: Maironis lietuvių istoriografijos ir istoriosofijos paradigmų kontekste. – Kultūros barai 1, 68–71.

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

45

Girdenis A., Piročkinas A. 1977; 1978: Jonas Jablonskis – dialektologas. – Kalbotyra 28(1), 29–39; 29(1), 19–28.

Greimas A. J. 1991: Iš arti ir iš toli, Vilnius: Vaga.

Hjelmslev L. 1995: Kalba. Įvadas, Vilnius: Baltos lankos.

JabL 1985: Jono Jablonskio laiškai, Vilnius: Mokslas.

JablR I 1932: Jablonskio raštai 1. Red. J. Balčikonis, Kaunas: Švietimo ministerija.

JablR III 1934: Jablonskio raštai 3. Red. J. Balčikonis, Kaunas: Švietimo ministerija.

JablR IV 1935: Jablonskio raštai 4. Red. J. Balčikonis, Kaunas: Švietimo ministerija.

JablRR I 1957: Jablonskis J. Rinktiniai raštai, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

J. P. 1930: Darbų pagerbkime didįjį kalbininką! – Kalba I 2, 64–65.

Jonikas P. 1930: Jablonskio kalbos tyrimo charakteristikos bruožas. – Kalba I 2, 63–64.

Jonikas P. 1940: Į Jablonskį atsigręžus. – Gimtoji kalba 2, 17–19.

Jonikas P. 1979: Antano Salio gyvenimo ir mokslinės veiklos pagrindiniai bruožai. – Salys A. Raštai 1, Bendrinė kalba, Roma, XIII–XX.

Kalbotyra 1962, V tomas.

Karaliūnas S. 1997: Kalba ir visuomenė (Psichosociologiniai ir komunikaciniai kalbos vartojimo bruožai), Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Kavolis V. 1994: Žmogus istorijoje, Vilnius: Vaga.

Klimavičius J. 1975: Visą gyvenimą. – Žvaigždutė 3.

Klimavičius J. 1983: Kelionės aplink stalą. – Mintis ir ženklas, Vilnius: Mokslas, 9–50.

Klimavičius J. 2008: Draugiškas, draugingas, draugus. – Kalbos kultūra 81, 133–140.

LKG I 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius: Mintis.

LKEnc 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LKEnc 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LLEnc 2001: Lietuvių literatūros enciklopedija, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

LTE IV 1978: Lietuviškoji tarybinė enciklopedija 4, Vilnius: Mokslas.

Maironis 1987: Raštai 1, Vilnius: Vaga.

Maironis 1988: Raštai 2, Poemos, Vilnius: Vaga.

Maironis 1992: Raštai 3, kn. 2, Vilnius: Vaga.

MuzEnc I 2000: Muzikos enciklopedija 1, Vilnius: Lietuvos muzikos akademija, Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

46

KALBOS KULTŪRA | 86

Palionis J. 1957: J. Jablonskis ir jo lietuvių kalbos vadovėliai. – Jablonskis J. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 7–56.

Palionis J. 1959: J. Jablonskio kalbiniai taisymai. – Jablonskis J. Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 5–34.

Palionis J. 2001: Jonas Jablonskis ir dabartinė bendrinė kalba. – Kalbos kultūra 74, 3–8.

Piročkinas A. 1970: J. Jablonskio kalbos norminimo pagrindai ir principai. – Lietuvių kalbos sekcijos sąsiuvinis 5(18), 5–15.

Piročkinas A. 1978: J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas, Vilnius: Mokslas.

Piročkinas A. 2000: Jonas Jablonskis – naujų žodžių kūrėjas. – Gimtasis žodis 10, 2–6; 11, 14–16; 12, 7–12.

Piročkinas A. 2010: Dėl kurių ne kurių samprotavimų apie Jono Jablonskio kalbinę veiklą. – Mokslo Lietuva 17 1, 10–11.

Piročkinas A. 2010–2011: Erškėčiuotu keliu lydėjo kalbą į lietuvių mokyklą. – Mokslo Lietuva 2010 22, 6–7; 2011 1, 10–11; 2, 10–11.

Piročkinas A. 2011–2012: Apie Joną Jablonskį kalbėti niekada ne vėlu. – Mokslo Lietuva 2011 22 4; 2012 1, 4; 31, 4.

Rudokas J. 2010: Lietuvių rašomosios kalbos tėvas. – Veidas 52, 54–55.

Sabaliauskas A. 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija iki 1940 m., Vilnius: Mokslas.

Salys A. 1979: Raštai 1. Bendrinė kalba, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

Samulionis A. 1986: Balys Sruoga, Vilnius: Vaga.

SinŽ 1980: Lyberis A. Sinonimų žodynas, Vilnius: Mokslas.

Skardžius P. 1926: Bendri pastebėjimai. – Kalbos mažmenos. – Rinktiniai raštai 3, 1998, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 25–31.

Skardžius P. 1927: Priesaga -auninkas. Kalbos mažmenos. – Rinktiniai raštai 3, 1998, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 46–49.

Skardžius P. 1928: Dėl prof. J. Jablonskio „neklaidingumo“. – Rinktiniai raštai 5, 1999, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 578–579.

Skardžius P. 1931: J. Jablonskis. – Rinktiniai raštai 4, 1998, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 323–331.

Skardžius P. 1937: J. Jablonskis ir dabartinė lietuvių bendrinė kalba. – Rinktiniai raštai 2, 1997, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 245–267.

Skardžius P. 1940: Jonas Jablonskis. – Rinktiniai raštai 2, 1997, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 301–306.

Skardžius P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius.

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

47

Skardžius P. 1950: J. Jablonskis kalbininkas. – Rinktiniai raštai 2, 1997, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 368–380.

Skardžius P. 1973: J. Jablonskio taisymai. – Rinktiniai raštai 2, 1997, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 546–562.

Tertulianas 1988: Apie sielos liudijimą. – Katalikų kalendorius žinynas, Kaunas–Vilnius: Lietuvos Vyskupų Konferencijos leidinys, 190–194.

TLE II 1986: Tarybų Lietuvos enciklopedija 2, Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija.

Ulvy das K. 1961: J. Jablonskis – lietuvių literatūrinės kalbos ugdytojas. – Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 5–18.

Ulvy das K. 1982: Dėl J. Jablonskio požiūrių į kalbą. – Kalbos kultūra 42, 3–16.

Vaicekauskienė L. 2013. – Gimtoji kalba 8, 24–28.

Vidžiūnas A. 2000: Jonas Jablonskis – visuomenės žmogus. – Gimtoji kalba 12, 1–3.

VLE III 2003: Visuotinė lietuvių enciklopedija 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

VLE VIII 2005: Visuotinė lietuvių enciklopedija 8, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

VLE IX 2006: Visuotinė lietuvių enciklopedija 9, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Zinkevičius Z. 1978: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius Z. 1992: Lietuvių kalbos istorija 5. Bendrinės kalbos iškilimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Zinkevičius Z. 2013: Lietuva. Praeities didybė ir sunykimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

KPP 2003: Культура русской речи. Энциклопедический словарь-справочник, Москва: Наука.

Соссюр де Ф. 1977: Труды по языкознанию, Москва: Прогресс.

Холодович А. А. 1977: Фердинанд де Соссюр. – Соссюр де Ф. Труды по языкознанию, Москва: Прогресс, 650–671.

Gauta 2013 11 04

Priimta 2013 12 20

48

KALBOS KULTŪRA | 86

JONAS JABLONSKIS AND THE LANGUAGE OF THE NATION

Summary

Jonas Jablonskis should first be seen as a solid integral personality and a modern man of his time, known as the Spring of Nations, his place, Eastern Europe, known as the homeland of the small nations, and his nation. Instead of being classified flatwise, his abundant activities should be organised in a hierarchical order by highlighting the landmarks of his life and the milestones of his activities. The road of Jablonskis primarily relied on the very foundations, i.e. the existence of the language and the nation, national education, independence, followed by the landmarks of language, i.e. the standard language as the national foundation (people’s language), a well-founded principle of dictionary and syntax purity implemented by the fruitful formation of new words and the description of syntax based on pure authentic data. An outline of grammar withstood the trials of the century. The evaluations of certain specific aspects – grammar and word-formation – are lacking a thorough study; a simple and strict systemization which is not testified by language data, as contemporary sources show (Dictionary of Lithuanian, etc.), was unduly relied upon. A long, continuous and persistent practice of numerous corrections (Gimtoji kalba – Language Matters, etc.) is to the most part correct; self-corrections are occasional; in some cases, they are ill-founded but not always refused. Though it could and should have been more fruitful, in particular in the free press, mostly during the decades of independence of universities and gymnasiums, it was often approached without due attention, even with bitter hostility, in particular by the press and even by certain writers, which, by the way, is still apparent today. Occasional invalidities and their blind acceptance as well as unreasonable rejections require the most thorough targeted studies and the most valid conclusions. Blunt repetitions of long-established matters push away from both Jablonskis and the language. Not every step he had taken should be blindly followed – landmarks should first be observed. The road of the jablonskiana which had begun during his lifetime was marked by 5 volumes of his writings (articles), 2 volumes of grammars as well as a 2-volume monograph, studies, numerous articles and rather rich, though mostly insistent, empty, even nihilistic, polemic. Jablonskis has been better studied and described than fully understood and duly acknowledged. The greatest theoretical misunderstanding is the attempt to address our peculiar road of the nation and the language according the pattern of the great Western languages.

KEYWORDS: Jablonskis, jablonskiana, language, nation, language of the nation, national function of the language.

JONAS KLIMAVIČIUS

Erfurto g. 56-14, LT-10308 Vilnius

J. KLIMAVIČIUS. Jonas Jablonskis ir tautos kalba

49