ARTŪRAS JUDŽENTIS

Vilnius konstakademi

DEN SYNTaktiska RELATIONEN MELLAN SUBJEKT OCH PREDIKAT: BEGREPPETS FÖRÄNDRING

NYCKELORD: syntaktiska relationer, den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat, ömsesidigt samband.

SAMMANFATTNING

Artikeln ger en översikt över hur uppfattningen om den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat inom litauisk språkvetenskap har förändrats från ungefär mitten av 1900-talet fram till våra dagar. En översikt ges över viktigare grammatiska arbeten i frågan. Det undersöks hur denna relation kan förklaras med hjälp av den moderna grammatikens teoretiska verktyg.

INLEDNING

Artikeln syftar till att uppmärksamma ett viktigt teoretiskt och praktiskt problem inom litauisk syntax, väcka debatt och bidra till att finna lösningar på det. Därför ges en kort översikt över och bedömning av de viktigare syntaktiska arbeten som haft större betydelse för den litauiska språkvetenskapens utveckling och publicerats sedan 1960-talet, och där den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat behandlas.

Detta ämne har behandlats mest ingående i Ramunė Vaskelaitės doktorsavhandling Modeller för syntaktiska relationer i litauisk syntax (2009). I denna artikel ägnas mindre uppmärksamhet åt olika terminologiska frågor kring syntaktiska relationer, inkonsekvenser i indelningen och deras orsaker; i stället lyfts de allmänna skillnaderna mellan de teoretiska beskrivningsgrunderna fram, en möjlig periodisering av uppfattningarna presenteras, en tydlig gräns dras mellan traditionella och nya förklaringar av relationens natur, och översikten över de senaste arbetena inom området förs vidare. Man kan säga att artikeln fullbordar och skärper

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 2

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

vissa anmärkningar och slutsatser från avhandlingen. I artikelns tredje avsnitt ges en kort förklaring av detta samband med utgångspunkt i den nya uppfattningen, och argumenten till stöd för den läggs fram.

Artikeln bygger på den metodik som är typisk för översiktsarbeten: primärkällor – de viktigare arbetena om litauisk syntax – undersöks, jämförs och bedöms ur historiskt och teoretiskt perspektiv. Efter att ha granskat dem dras sammanfattande slutsatser om hur uppfattningen om det syntaktiska sambandet mellan subjekt och predikat har förändrats inom litauisk språkvetenskap.

1. TREDELAD KLASSIFICERING AV SYNTAXRELATIONER

I arbeten om litauisk syntax (t.ex. DLKG) urskiljs det syntaktiska sambandet mellan subjekt och predikat på den högsta nivån i klassificeringen av syntaxrelationer, vid sidan av underordning och samordning.

Grunden för att urskilja denna typ av samband var sannolikt att de så kallade huvudsatsdelarna – subjekt och predikat – är förbundna genom det. På grund av begreppet satsens predikativa centrum, som uttrycks av dessa delar, uppfattades på syntaxens nivå ett särskilt syntaktiskt samband mellan dem – ett ömsesidigt beroende uttryckt genom kongruens, eller ett inbördes samband. En sådan uppfattning om sambandet uppstod emellertid inte genast, utan utvecklades gradvis.

Det är viktigt att framhålla att de första försöken att, vid sidan av samordning och underordning, urskilja en tredje typ av syntaxrelationer inte uppstod genom en naturlig utveckling av den litauiska språkvetenskapen, utan efter att Litauen hade förlorat sin självständighet och möjligheten att tänka fritt. Spridningen av litauiska språkvetenskapliga traditioner i Sovjetunionen försvårades, kontakterna med forskare i exil och i väst bröts, medan allt som kom från den ryska forskningen främjades och stöddes.

Under sådana förhållanden trängdes ståndpunkten inom litauisk syntaxforskning att skilja mellan två typer av syntaxrelationer – underordnande respektive samordnande relationer (Dambrauskas 1939: 84) – undan av läran om tre typer av syntaxrelationer. Gradvis fick uppfattningen fäste inom litauisk språkvetenskap

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 3

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

om en tredje typ av dem – den predikativa relationen (som senare fick en mer syntaktisk benämning).

1.1. Subjektens och predikatets relation som ett semantiskt (och syntaktiskt) fenomen

En tid efter andra världskriget uppfattades den predikativa relationen i litauiska syntaktiska arbeten från 1960-talet och början av 1970-talet inte så mycket som ett syntaktiskt fenomen, utan snarare som ett semantiskt fenomen – en semantisk relation mellan ord. Denna uppfattning återspeglas också i benämningen på relationen. Detta framgår av Bronius Kalinauskas och Jonas Balkevičius arbeten.

1.1.1. I B. Kalinauskas arbeten uppfattas den predikativa relationen som en semantisk relation – den jämförs med objektiva, attributiva och adverbiala relationer. Som Ramunė Vaskelaitė uppmärksammar i sin avhandling Sintaksinių ryšių modeliai lietuvių kalbos sintaksėje, påverkades ”uppfattningen av syntaktiska relationer vid denna tid av de lingvistiska idéer som framfördes av de så kallade sovjetiska specialisterna inom syntax” (Vaskelaitė 2009: 13), och därför har termen och dess innebörd sannolikt också lånats från rysk språkvetenskap. Att den fortfarande var ny inom litauisk språkvetenskap framgår av B. Kalinauskas artikel Žodžiai ir žodžių junginiai sakinyje (Kalinauskas 1963). Semantiska relationer mellan ord blandas där samman med syntaktiska: ”I en mening finns det olika syntaktiska relationer mellan ord, nämligen: predikativa (mellan subjekt och predikat), som bildar meningens logiska grund, objektiva (mellan predikat och objekt), attributiva (mellan attribut och ordet som bestäms), adverbiala (mellan predikat och olika adverbial)” (Kalinauskas 1963: 3). I läromedlet Lietuvių kalbos žodžių junginių sintaksė (Kalinauskas 1972), som utkom nästan ett årtionde senare, nämns inte predikativa syntaktiska relationer, men när ordkombinationer klassificeras efter den beroende komponenten anges predikativa, attributiva, objektiva och relationella (eller adverbiala) kombinationer. B. Kalinauskas förklarar betydelsen av att fastställa meningens semantiska relationer så här: ”De beroende komponenterna i ordkombinationer, som fogas till huvudkomponenterna, gör det möjligt för oss att uttrycka vissa relationer mellan verkliga företeelser eller ting, vissa omdömen och generaliseringar, eftersom vi kan dra slutsatser om verkligheten endast genom att jämföra företeelser med varandra. Därför är det mycket viktigt att fastställa de semantiska relationerna mellan huvudkomponenterna och de beroende komponenterna i en ordkombination” (Kalinauskas 1972: 15–16). De predikativa relationerna betraktas alltså av Kalinauskas som en semantisk förbindelse mellan ord som bildar kombinationer. Orden som förenas av dessa relationer i en mening är mycket viktiga: ”Dessa ordkombinationer är de allra viktigaste i meningen. De utgör centrum för den viktigaste kommunikativa språkenheten – meningen” (Kalinauskas 1972: 16). B. Kalinauskas anger också den viktigaste syntaktiska (benämnd grammatisk) egenskapen hos predikativa ordkombinationer: ”Deras främsta grammatiska egenskap är att båda leden i en sådan kombination i lika hög grad kan vara både huvudled och beroende led, beroende på från vilken komponent vi ställer frågan.” Denna egenskap, som har tagits upp i skolan, nämns inte i senare sammanfattande syntaktiska arbeten.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 4

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

de huvudkomponenter som de fogas till gör det möjligt för oss att uttrycka vissa relationer mellan verkliga företeelser eller ting, vissa omdömen och generaliseringar, eftersom vi kan dra slutsatser om verkligheten endast genom att jämföra företeelser med varandra. Därför är det mycket viktigt att fastställa de semantiska relationerna mellan huvudkomponenterna och de beroende komponenterna i en ordkombination” (Kalinauskas 1972: 15–16). De predikativa relationerna betraktas alltså av Kalinauskas som en semantisk förbindelse mellan ord som bildar kombinationer. Orden som förenas av dessa relationer i en mening är mycket viktiga: ”Dessa ordkombinationer är de allra viktigaste i meningen. De utgör centrum för den viktigaste kommunikativa språkenheten – meningen” (Kalinauskas 1972: 16). B. Kalinauskas anger också den viktigaste syntaktiska (benämnd grammatisk) egenskapen hos predikativa ordkombinationer: ”Deras främsta grammatiska egenskap är att båda leden i en sådan kombination i lika hög grad kan vara både huvudled och beroende led, beroende på från vilken komponent vi ställer frågan.” Denna egenskap, som har tagits upp i skolan, nämns inte i senare sammanfattande syntaktiska arbeten.

Kaip rašo R. Vaskelaitė (2009: 58), vienas pirmųjų veiksnio ir tarinio ryšį atskirai nuo prijungiamųjų ryšių aptarė Jonas Balkevičius.

1.1.2. Även om predikativitet i J. Balkevičius Dabartinės lietuvių kalbos sintaksėje (1963) uppfattas som en semantisk (logisk) och syntaktisk (grammatisk) egenskap hos meningen, tycks dessa två nivåer inte skiljas tillräckligt tydligt åt:

”Att uttrycka ett påstående, ett nekande eller en fråga är meningens väsentliga och allra viktigaste kännetecken, vilket kallas p r e d i k a t i v i t e t. Meningens predikativitet betingas av de logiska och grammatiska relationer som råder mellan två satsdelar, varav den ena, nämligen s u b j e k t e t, anger den verklighetsföreteelse som påståendet, nekandet eller frågan i meningen gäller, medan den andra – p r e d i k a t e t – blottlägger innehållet i påståendet, nekandet eller frågan <...>.”

”De logiska och grammatiska relationerna mellan subjekt och predikat kallas i syntaxen p r e d i k a t i v a r e l a t i o n e r, och subjektet och predikatet – meningens p r e d i k a t i v a c e n t r u m” (Balkevičius 1963: 17).

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 5

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

Den predikativa relationen uttrycks genom kongruens: ”predikativa relationer <...>, vars grammatiska uttryck är kongruens mellan meningens huvuddelar <...>” (Balkevičius 1963: 26).

Men som framgår av tabellen på sidan 41 Grammatiska relationer mellan ord i en mening skiljs denna kongruens från kongruens som ett uttryckssätt för en underordnande relation.

Senare kom relationen mellan subjekt och predikat i arbeten om litauisk syntax att uppfattas och definieras i första hand som ett syntaktiskt fenomen, ibland med tillägget att den förmedlar semantiska predikativa relationer.

1.2. Subjekt–predikat-relationen som syntaktiskt fenomen

Under 1970-talet, när föreställningen om en ömsesidig syntaktisk relation som binder samman satsens predikativa centrum hade blivit impopulär inom den ryska språkvetenskapen själv (den upprätthålls till exempel inte längre i den akademiska ryska grammatiken, redigerad av Natalija Švedova och utgiven 1980), blev den predikativa relationen, som börjat uppfattas framför allt som ett syntaktiskt fenomen, etablerad och självklar inom litauisk språkvetenskap. Man sökte efter en litauisk term som kunde återge den nya uppfattningen. I Vytautas Sirtautas avhandling (1969), i Lietuvių kalbos gramatika (1976) och i V. Sirtautas och Česys Grendas lärobok i syntax (1988) kallas den fortfarande predikativ (eller predikatisk), men redan i Vitas Labutis Žodžių junginių problemos (1976) föreslås, med hänvisning till relationens syntaktiska karaktär, att den ska kallas ömsesidigt betingande. Senare ersatte Labutis denna benämning med termen dubbelsidig förbindelse. Vytautas Ambrazas valde termen ömsesidig förbindelse i Dabartinės lietuvių kalbos gramatika (1994).

1.2.1. I Vytautas Sirtautas avhandling Veiksmažodinis tarinys dabartinėje lietuvių kalboje (1969; utgiven först 2019) ägnas relativt litet utrymme åt diskussionen om den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat. Dessutom behandlas där främst hur denna syntaktiska relation uttrycks – olika fall av kongruens och av bristande eller utebliven kongruens (kapitel V Dėl veiksmažodinio tarinio derinimo). För att benämna själva relationen mellan satsens huvudled valde V. Sirtautas, i likhet med L. Barchudarovas,

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 6

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

predikation som term och skiljer den tydligt från satsens predikativitet:

”Predikation sammanfaller inte alls med predikativitet. Om denna term fick genomslag skulle den vara praktisk (på grund av sin korthet m.m.) för att beskriva relationerna mellan subjekt och predikat” (Sirtautas 2019: 68).

Han ställer den predikativa syntaktiska relationen mot underordning och samordning. Den är enligt uppgift en ömsesidig relation, ett ”ömsesidigt beroende”.

V. Sirtautas uppfattar kongruens som ett uttrycksmedel för den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat: ”kongruens är ett utmärkt uttryck för relationerna mellan subjekt och predikat, men det är också klart att kongruens inte är nödvändig för att sådana relationer ska realiseras” (Sirtautas 2019: 325); ”Även om kongruens inte är ett nödvändigt sätt att förverkliga [subjektets och predikatets] relationer (jfr Aš bėgti), är den (vid kongruens) ändå ett tydligt uttryck för satsens huvudleds korrelativitet och deras ömsesidiga beroende” (Sirtautas 2019: 327).

1.2.2. Lietuvių kalbos gramatikos

I den tredje, syntaxinriktade volymen, som utkom 1976, behandlas inte den syntaktiska relation som binder samman leden i en ordgrupp separat. Endast tre typer av ordgrupper skiljs åt utifrån relationens karaktär: underordnade, predikativa och samordnade (LKG 1976: 9). Leden i ordgrupper som bildas av en predikativ relation ”kan inte existera utan varandra”; dessa ordgrupper ”bildar alltid satser”, och därför identifieras de uppenbarligen helt enkelt med satser och behandlas inte separat i kapitlet om ordgrupper.

Mer om den predikativa relationen får vi veta i kapitlet om enkla tvåledade satser, där begreppet satsens huvudled – subjektet – diskuteras (LKG 1976: 279–280). Redan i definitionen sägs det att ”[S]ubjektet samverkar direkt med predikatet”; dessa satsdelar ”kräver varandra” (LKG 1976: 279).

Grammatiken uppmärksammar att betydelsen (eller snarare funktionen) hos det ord som fungerar som subjekt uppfattas olika beroende på hur det ord som fungerar som predikat uttrycks: ”Subjektet karakteriseras av predikatet. Vanligtvis betecknar subjektet handlingens agent, men det kan också beteckna ett tillstånds eller en handlings objekt. Subjektets betydelse beror delvis på predikatets former.”

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 7

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

Här visar de aktiva verbformer som bildar predikatet att det som uttrycks av subjektet är handlingens subjekt <...>, medan passiva former visar att det som uttrycks av subjektet utsätts för handlingen utifrån och är handlingens objekt <...>. ”

I grammatiken hävdas det att ”[F]ormerna som bildar subjektet och predikatet ofta kongruerar med varandra”. När kongruens betraktas som en typ av syntaktisk relation anges två fall.

I satser med enkelt predikat ”kongruerar [S]ubjektets nominativ och de första och andra personernas verbformer som bildar predikatet i numerus <...>. ” Å andra sidan ”står [S]ubjektets nominativ i relation till de verbformer som bildar predikatet även med avseende på personkategorin. När subjektet utgörs av nominativformen av ett pronomen i första person, är verbformen i första person predikat (Aš einu; Mes einame), när subjektet är nominativformen av ett pronomen i andra person, är verbformen i andra person predikat (Tu eini; Jūs einate), och när subjektet utgörs av nominativformen av ett substantiv, ett pronomen i tredje person eller ett substantiviskt pronomen av vilket slag som helst, är verbformen i tredje person predikat (Tėvas, jis, tėvai, jie, kažkas eina).” I satser med sammansatt predikat ”kongruerar subjektets nominativ och den adjektiviska eller adjektivliknande form som bildar predikatet i genus, numerus och kasus <...>” (LKG 1976: 280). Här diskuteras kongruens mellan predikativets (eller predikatsfyllnadens) form och subjektet. Användningen av det sammansatta predikatets kopula med subjektet i fråga om person- och numeruskategorierna behandlas inte.

Som framgår ägnas de syntaktiska relationerna inte mycket uppmärksamhet i denna grammatik.

Den tredje typen av relation benämns fortfarande med en term från semantikens område – predikativ relation. Dess särart grundas på det ömsesidiga beroende som uttrycks genom kongruens.

1.2.3. I V. Labučis Žodžių junginių problemų (1976) identifieras grunden för klassificeringen av ordrelationer i kapitlet ”Ordrelationer efter karaktär och efter relationens riktning”: ”Med en ordrelations karaktär menar vi hur och i vilken utsträckning de sammanbundna elementen syntaktiskt påverkar varandra. Relationens karaktär beror på om de relaterade enheterna är syntaktiskt jämbördiga eller”

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 8

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

lygiaverčiai. Taip pat čia svarbu ryšio kryptis“ (Labutis 1976: 38). Pagal šiuos du požymius jo skiriamos trys žodžių ryšių atmainos: prijungimas, sujungimas ir tarpusavio sąlygojimas. Pastarojo ryšio pobūdis nusakomas taip: „Savitas to ryšio ir sintaksinis charakteris: čia jungiami du sakinio dalių lygmenyje lygiaverčiai vienetai (panašiai kaip sujungimo atveju), bet tie vienetai, kaip veiksnys ir tarinys, vienas kitą sąlygoja (artima prijungimui), ryšys čia yra abipusis <...>. Tas ryšys gali būti vadinamas t a r p u s a v i o s ą l y g o j i m u (plg. Burlakova 1975, 21–22)“ (Labutis 1976: 40–41). Tačiau kaip galima V. Labutis (bene vienintelis tradicinės krypties lietuvių kalbos sintaksės darbuose) nurodo ir kitokį šio sintaksinio žodžių ryšio aiškinimo būdą: „Semantinės krypties sintaksės tyrinėtojai, griežtai žiūrėdami žodžių ryšių lygmens bei santykio su sakinio dalimis, ryšį tarp subjekto vardininko ir veiksmažodžio laiko prijungimu, o jo reiškimo būdą – valdymu <...>“ (Labutis 1976: 41).

Dessutom skiljer Labutis tydligt mellan ordrelationens syntaktiska karaktär och dess uttryck (eller markering), som han beskriver i kapitlet ”Sätt att uttrycka ordrelationer”. Han skiljer mellan fyra typer av uttryck för ordrelationer: kongruens, formkoordination, rektion och anslutning; den andra kännetecknar relationen av ömsesidig förbindelse: ”Vad gäller uttrycket kallade vi den [dvs. relationen av ömsesidig betingning] formkoordination” (Labutis 1976: 40). ”Koordination av ordformer är en möjlig (men inte nödvändig) ömsesidig anpassning av former hos ord med självständiga kategorier” (Labutis 1976: 31).

1.2.4. I Vytautas Sirtautas och Česys Grendas lärobok Lietuvių kalbos sintaksė (1988)

skiljer man mellan tre typer av grammatiska ordrelationer: predikativ, samordnande och underordnande.

”Predikativ relation är den relation som förekommer mellan subjektet (i nominativ) och predikatet, oftast dess finita form <...>” (Sirtautas, Grenda 1988: 37). Subjektets och predikatets syntaktiska relationer behandlas i det särskilda avsnittet om satsdelar. ”Subjektet är förbundet med predikatet genom predikativa relationer. Denna förbindelse är nödvändig. Om det finns flera samordnade subjekt och flera samordnade predikat, är varje subjekt nödvändigtvis förbundet med varje predikat <...>. Detta är mycket viktigt för subjektet och

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 9

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

ett drag hos predikatsrelationerna som skiljer dem från relationerna mellan andra satsdelar. <...>. Ett annat drag framträder i relationen mellan samordnade subjekt och predikatet, till exempel: Bär är köpta. Svampar och bär är köpta. Svampar, bär och allt möjligt är köpt. Detta visar tydligt att subjektets beståndsdelar bestämmer predikatets former (och vilken genusform som dominerar). Predikatet är alltså direkt beroende av subjektet. Här bör man också påminna om den tidigare korrelationen mellan subjekt och predikat (Många fabriker hade varit lönsamma / Många fabriker hade varit lönsamma), vilket otvivelaktigt visar de viktigaste satsdelarnas ömsesidiga relation” (Sirtautas, Grenda 1988: 85).

Bland annat noteras nästan i förbigående: ”Det är inexakt att betrakta subjektet enbart som predikatets beroende (eller ’oberoende’) aktant; dessutom är begreppet ’vänsteraccent’ ännu vagare än begreppet subjekt” (Sirtautas, Grenda 1988: 85–86). Detta är en hänvisning till valensteorin och dess olika varianter. Med den första anmärkningen avses uppfattningen att ett substantiv som fungerar som subjekt i en sats är beroende av det verb som fungerar som predikat. Som man kan se anser läroboksförfattarna att en sådan syn är inexakt.

Författarna skiljer tydligt mellan syntaktiska relationer och deras morfosyntaktiska uttryck. Detta framgår av följande anmärkning: ”Ibland identifieras subjekt–predikatrelationer felaktigt med kongruens, som naturligtvis också är en av dessa relationers markörer” (Sirtautas, Grenda 1988: 86).

1.2.5. I Grammatik för det moderna litauiska språket, redigerad av Vytautas Ambrazas och vars första upplaga utkom 1994, beskrivs de syntaktiska relationernas varianter med början i den ömsesidiga kopplingen. ”Med ömsesidig koppling avses en syntaktisk relation mellan meningsstrukturens enheter, vilka betingar varandra. Den ordform genom vilken den ena förs in i meningen är i sin tur grammatiskt beroende av den andra. Den ömsesidiga kopplingen är alltså dubbelriktad <...>. I typiska fall uttrycks den genom korrelering av ordformer (ömsesidig kongruens)” (DLKG 1994: 478). Som det tydligaste fallet av denna syntaktiska relation anges verbets relation till nominativformen hos ett substantiv eller pronomen, och det hävdas att denna nominativform är beroende av verbet (i en mening som bildas av ett opersonligt verb, subjektets nominativ

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 10

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

kan inte förekomma), medan verbets person och numerus i sin tur väljs med hänsyn till substantivets form (som likställs med tredje person) eller pronomenets form (DLKG 1994: 479). På motsvarande sätt behandlas också de syntaktiska relationerna hos verbet būti (vara), som fungerar som kopula (och bildar sammansatta predikat).

Det framgår att begreppet ömsesidig förbindelse sammanför två skilda nivåer i den syntaktiska beskrivningen – själva relationen och dess uttryck – trots att man i grammatikens förord betonar strävan att skilja mellan två andra nivåer: formen och det innehåll (den betydelse) som den betecknar. Syntaktiska relationer ska inte betraktas som relationer mellan ordformer, utan mellan ord som lexikala enheter, eftersom det är betydelsen, inte ordformen, som avgör ett ords kombinationsmöjligheter. Ett ord kan vara beroende av ett annat inte grammatiskt utan semantiskt, eftersom det kompletterar och utvecklar det ordets betydelse. Ordets grammatiska (eller morfosyntaktiska) form kan endast visa och uttrycka detta beroende.

Med underordning avser V. Ambrazas ”den syntaktiska relationen mellan satsens strukturella enheter, där den ena (den beroende) är beroende av den andra (den överordnade) och förs in i satsen endast via den överordnade” (DLKG 1994: 479). I detta fall avgränsas den syntaktiska relationen tydligt från dess uttryck, även om den identifieras utifrån inte ett utan två kännetecken: ”Den beroende enheten har i typiska fall ett särskilt underordningskännetecken – en ändelse, en böjningssuffix eller ett funktionsord (preposition, konjunktion); endast i undantagsfall utgör ordets plats i satsen ett sådant kännetecken” (DLKG 1994: 479–480). Tyvärr uppfattas det underordnade ordets beroende av det överordnade som en egenskap hos dess form, snarare än hos det överordnade ordets betydelse. Detta framgår av den fortsatta indelningen av underordning i stark (obligatorisk) och svag (icke-obligatorisk), där det avgörande kännetecknet är huruvida den beroende formen behövs för satsens grammatiska struktur.

På motsvarande sätt kallas samordning ”den syntaktiska relationen mellan satsens strukturella enheter, som inte är beroende av varandra och förs in i satsen självständigt eller genom en likartad relation till någon annan enhet” (DLKG 1994: 482). Här framträder åter två särskiljande kännetecken för den syntaktiska relationen

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 11

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

kännetecken: a) ordformens beroende eller oberoende av en annan form och b) sättet att införliva den i satsen.

Denna tredelade indelning av syntaktiska relationer har bestått fram till i dag; den upprepas också i den fjärde upplagan av denna grammatik (2006).

1.2.6. Vitas Labutis i läroboken för högskolor Lietuvių kalbos sintaksė (1994)

erkänner i huvudsak en tvådelad indelning av syntaktiska relationer, men ger till sist efter för den redan etablerade traditionen och urskiljer så många som fyra typer av syntaktiska relationer:

Ur strukturell synvinkel kontrasteras dock – på ett mycket generaliserat plan – tydligt två typer av relationer i den syntaktiska strukturen: underordning och samordning.

”Underordning mellan ord är en relation mellan syntagmatiskt olikvärdiga led, där det ena ledet dominerar det andra semantiskt och oftast även formellt. Det är en ensidig relation mellan leden” (Labutis 1994: 26). Mellan ordformerna som bildar ett sammansatt predikat (nemokėjo atsakyti, atrodė baugūs ir paslaptingi) urskiljer V. Labutis en särskild typ av syntaktisk relation:

”Vi betraktar här predikatets andra led som på ett särskilt sätt underordnat det första. En sådan relation skulle också kunna betraktas som en separat typ av relation – till exempel ordattraktion” (Labutis 1994: 27).

”Samordning mellan ord är en relation mellan led på ordformsnivån som är likvärdiga och inte dominerar varandra” (Labutis 1994: 27).

Även om V. Labutis medger att ”den ordform som realiserar ett kännetecken <...> strukturellt bestämmer alla ordformer som är direkt beroende av den, det vill säga även formen hos det ord som fungerar som subjekt och som dessutom semantiskt ofta också är subjektaktant till det innehållsbärande ordet”, anser han ändå att ”ett kännetecken måste tillskrivas något och kan i princip inte existera utan det föremål eller den sak vars kännetecken det är”. Därför ser han grund för att urskilja ytterligare en typ av ”strukturell relation” – en dubbelriktad koppling: ”En dubbelriktad koppling är den generaliserade strukturella relationen mellan ord som fungerar som subjekt och predikat, där varje syntagmatiskt element ömsesidigt påverkar och betingar det andra” (Labutis 1994: 28).

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 12

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

V. Labutis talar också om en fjärde typ av syntaktisk relation – appositionsrelationen: ”hos ord som preciserar varandra (i satsen fungerar de oftast som adverbial) dominerar det preciserande ordet så att säga semantiskt, men preciseringen är lätt att avstå från, och det som så att säga är den huvudsakliga leden klarar sig även utan sin förmodade syntagmatiska partner. <...>. Det är inte heller möjligt att betrakta denna relation som samordning, eftersom leden inte är semantiskt likvärdiga. Relationen mellan ord som preciserar varandra kan kallas a p p o s i t i o n, eller överlagring” (Labutis 1994: 28–29).

V. Labutis skiljer tydligt mellan syntaktiska relationer och nivåerna för hur de uttrycks. Han kallar uttrycket för syntaktiska relationer ”formella ordrelationer” eller ”sätt att uttrycka ordrelationer”.

1.2.7. I Jonas Balkevičius Syntaxen för predikativa konstruktioner i litauiska (1998)

syntaktiska relationer ägnas liten uppmärksamhet. Först ges en sammanfattning: ”Samspelet mellan två ord, som formar en predikativ syntagm, benämns på olika sätt: ömsesidigt beroende (Ambrazas 1986: 9), ömsesidig förbindelse (Labutis 1994 I: 17) eller helt enkelt predikativa relationer (Balkevičius 1963: 17) eller predikativ relation (Sirtautas, Grenda 1988: 37). Dessa är synonymer, som var och en skulle kunna duga” (Balkevičius 1998: 22). Därefter införs termen kondominering och skälet till att den införs anges: ”dominantens och subdominantens samspel kommer, med hänsyn till termernas semantiska motsvarighet, att kallas kondominering”. Den nya termen används som synonym till de tidigare med ett förbehåll: ”de traditionella termerna ömsesidigt beroende, predikativ relation <...> används vid sammanfattning endast av relationerna mellan huvudsatsens huvudled i en personlig sats <...>, medan ’koordination’ betecknar samspelet mellan syntagmens båda led – dominant och subdominant – inte bara i en personlig sats utan också i en opersonlig sats”.

På ett annat ställe i studien skiljs tre traditionella ”underordningssätt” åt: kongruens, rektion och adjunktion; den senare anses ha en variant, partiell adjunktion – ”det böjda beroende ledets ytterligare semantiska relation till ett led från en annan ordgrupp”. Följande exempel anges: Brolis grįžo pėsčias, Lapę gyvą pagavo m.fl. (Balkevičius 1998: 40). Som synes blandas även här semantiska relationer ihop med syntaktiska relationer och syntaktiska relationer med deras uttryck.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 13

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

1.2.8. Även om Encyklopedin om det litauiska språket (1999, 2008) endast ägnar några få artiklar åt syntaktiska relationer, återger de väl utvecklingen av V. Ambrazas teoretiska tankar och förtjänar därför en kort genomgång här.

I artikeln ”Syntaktiska relationer” skiljs tre typer åt: underordning, ömsesidig förbindelse och samordning. Som underordnande betraktas relationer mellan syntaktiska enheter ”där den ena är beroende av den andra (huvudenheten) och införlivas i satsen endast genom huvudenheten”. Det utmärkande draget hos relationer av ömsesidig förbindelse är att de är ömsesidiga: ”den ordform genom vilken en annan införlivas i satsen är också grammatiskt beroende av den senare”. Den andra upplagan av encyklopedin har kompletterats med anmärkningen att ”Ömsesidig förbindelse kan också betraktas som en av underordningens varianter, det vill säga ömsesidigt beroende”. Samordnande kallas relationer mellan syntaktiska enheter ”som inte är beroende av varandra och införlivas i satsen självständigt eller genom en likadan relation till någon annan enhet i satsen” (LKE 2008: 491–492). Mer om varje relationstyp sägs i separata artiklar.

I artikeln om underordning sägs dessutom att ”[D]en beroende enheten oftast har någon form av underordningsmarkör” (LKE 2008: 435). I litauiska kan denna utgöras av ordändelser, böjningssuffix och funktionsord. Man skiljer mellan stark underordning (när ”den beroende enheten är nödvändig för att satsens struktur ska förbli intakt”) och svag underordning (när ”den beroende enheten kan utelämnas utan att satsens grammatiska struktur skadas”).

Atskirai apibrėžiant tarpusavio sąsają (LKE 2008: 548), pasakyta, kad tai yra „abipusis priklausomybės ryšys tarp sakinio sandaros vienetų, kurie formaliai sąlygoja vienas kitą“. Matyti, kad priklausomybė čia suvokiama tik kaip žodžio formos, o ne paties žodžio priklausomybė. Deramai neskiriamas sintaksės reiškinys (žodžio priklausomybė) nuo morfosintaksinio reiškinio (priklausomybės raiškos).

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 14

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

I slutet av artikeln konstateras att ömsesidiga samband ”ibland kallas predikativa”, men att en sådan benämning ”inte motsvarar predikationens logiska innehåll”, eftersom ”predikation kan uttryckas inte bara genom [ömsesidigt samband], utan också genom underordnande syntaktiska relationer”. För det första är denna anmärkning motsägelsefull om man beaktar att, som författaren tidigare har hävdat, ”ömsesidigt samband också kan betraktas som en av underordningens varianter”. Dessutom blandar vi samman semantiska och syntaktiska analysnivåer när vi kallar en syntaktisk relation ”predikativ”.

Atskirame straipsnyje apie sujungimą (LKE 2008: 523) papildomai pasakyta, kad tokiu ryšiu siejami „sudėtinio sakinio dėmenys arba sakinio dalimis einančios savarankiškų žodžių formos“. Vadinasi, sujungiamieji ryšiai būdingi ne tik sakinio, bet ir frazės (arba žodžių junginio) lygmeniui. Dar pabrėžiama, kad sujungimas reiškiamas ne žodžių galūnėmis ar priesagomis, o „sujungiamaisiais jungtukais, žodžių tvarka ir intonacija“. Skiriamas uždaras (kai jungiamos tik dvi žodžių formos ar tik du sakinio dėmenys) ir atviras sujungimas.

2. EN TVÅDELAD KLASSIFICERING AV SYNTAXENS RELATIONER

Efter att Litauen återvunnit sin självständighet fortsatte den litauiska syntaxforskningen under en tid av tröghet på den väg som den tvingats slå in på under ockupationsåren och som blivit invand. Även om nyheter nådde oss genom ryska översättningar och pressen i de så kallade demokratiska länderna, exempelvis om generativ grammatik, Louis Hjelmslevs glossematik och valensteori, ökade klyftan till den lingvistiska tanke som utvecklades i väst allt mer.

Det finns också teoretiska avlagringar från sovjettiden i litauiska grammatikarbeten från det sista decenniet av förra seklet. De ges ut på nytt och används fortfarande i skolor och vetenskapliga arbeten. Först i början av det nya seklet började forskningen i litauisk grammatik i högre grad vända sig mot väst. Den snabba förnyelsen av grammatisk teori inleddes när Litauiska

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 15

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

språkinstitutet började ge ut serien Lietuvių kalbos gramatikos darbų; den förknippas framför allt med Axel Holvoets verksamhet. I nämnda serie föreslogs för första gången också en ny klassificering av syntaktiska relationer.

2.1. Klassificeringen av syntaktiska relationer behandlades redan i seriens första volym, Sintaksinių ryšių tyrimai (Holvoet, Judžentis, red., 2003). Även om begreppet syntaktisk relation inte diskuterades i volymen, avgränsades detta syntaktiska fenomen tydligt från den morfosyntaktiska nivån – fenomen av syntaktisk karaktär som uttrycks med morfologiska medel. Syntaktiska relationer skiljs också från de semantiska relationer som de bygger på.

Klassificeringen av syntaktiska relationer i seriens första artikel bygger på syntaktisk likvärdighet: ”Det är brukligt att klassificera syntaktiska relationer efter om de sammanbundna språkliga enheterna är syntaktiskt likvärdiga eller inte. Begreppen samordning och underordning bygger på denna åtskillnad” (Holvoet, Judžentis 2003: 11).

I artikeln avvisas kategoriskt den tidigare vanan att skilja mellan tre typer av syntaktiska relationer.

I den första fotnoten framförs kritik mot denna vana: ”I nyare litauiska språkvetenskapliga arbeten blandas flera kriterier ihop vid klassificeringen av syntaktiska relationer – syntaktisk likvärdighet (språkliga enheter är antingen beroende eller oberoende av varandra) och relationens riktning (enkelriktad eller ömsesidig relation; utifrån dessa skiljs tre typer av syntaktiska relationer åt på den högsta klassificeringsnivån <...>” (Holvoet, Judžentis 2003: 11). De fall av ömsesidigt samband (eller ömsesidigt beroende, predikativ relation och liknande) som tidigare särskiljdes hänförs utan undantag till underordnande relationer.

I artikeln noteras att samordningsbegreppet i huvudsak tillämpas endast på förbindelser mellan syntaktiskt likartade enheter, vilka består av ord som i satserna intar samma syntaktiska position, det vill säga har samma relation till några andra ord i satsen. En syntaktisk relation som binder samman enheter med olika syntaktisk status betraktas däremot som underordnande.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 16

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

Det nödvändiga i att skilja syntaktiska relationer från deras morfosyntaktiska markörer betonas:

”För att undersöka typer av syntaktiska relationer som ett rent syntaktiskt fenomen måste man naturligtvis beakta morfosyntaktiska fenomen, eftersom de återspeglar syntaktiska relationer; men morfosyntaktiska fenomen och syntaktiska relationer kan inte likställas” (Holvoet, Judžentis 2003: 12).

2.2. I den tredje Lietuvių kalbos gramatikos darbų-volymen Gramatinių funkcijų tyrimai

(Holvoet, Mikulskas, red., 2005) introducerades begreppet syntaktisk dependens (den litauiska motsvarigheten till den engelska termen dependancy), som likställs med subordination. Dependens definieras som ”en typ av syntaktisk relation mellan ord (eller andra språkliga enheter) där det ena intar en högre position än det andra i den syntaktiska hierarkin” (Holvoet, Judžentis 2005: 11). Med andra ord är ett ords egenskap att kunna ingå i syntaktiska relationer, vilken beror på dess predikativa innebörd, starkare vid subordination än hos det andra ordet. Artikeln preciserar därefter de två särskilda typerna av subordination – rektion och modifiering.

2.3. I avsnittet ”Syntaktisk dependens” i Rolandas Mikulskas och Axel Holvoets utkast till en ny litauisk grammatik, publicerat på internet (Holvoet, Mikulskas 2009b), preciseras begreppet subordination ytterligare (dit räknas även fall som tidigare kallades relationer av ömsesidig koppling). Där hävdas att subordinationsriktningen (vad som underordnas vad) vanligtvis uppfattas intuitivt, men också kan definieras striktare (Holvoet, Mikulskas 2009b: 3). Riktningarna för syntaktisk och morfosyntaktisk subordination kan till och med vara motsatta (Holvoet, Mikulskas 2009b: 4).

Avsnittet betonar också vikten av att skilja syntaktisk subordination (t.ex. noriu ledų) från morfosyntaktisk subordination (t.ex. noriu pasivaikščioti). Det påpekas att morfosyntaktisk rektion vanligtvis markerar en syntaktisk relation, medan kongruens inte nödvändigtvis visar på subordination: ”kongruens kan inte vara en markör för syntaktisk dependens” (Holvoet, Mikulskas 2009b: 6). Detta är en ny syn på kongruens som ett morfosyntaktiskt fenomen.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 17

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

Enligt avsnittsförfattarna uttrycker underordningstypen rektion alltid semantisk dependens mellan ord. I detta fall ”grundas den syntaktiska relationen på den semantiska relationen och återspeglar den”. Så är emellertid inte alltid fallet: kongruens markerar ofta ett semantiskt förhållande mellan ord, men inte nödvändigtvis. I meningen Sutikau Joną susirūpinusį visar participens susirūpinusį kongruens med substantivet Joną att det finns ett semantiskt förhållande mellan dem, men inte någon syntaktisk relation (Holveet, Mikulskas 2009b: 7).

2.4. Axel Holvoet kritiserar utförligast den separata typ av syntaktisk relation mellan subjekt och predikat som särskiljs i traditionell litauisk grammatik, i artikeln ”Argumentų hierarchijos ir gramatinės funkcijos” (Holvoet 2009a: 26–30). Han betonar att DLKG:s relation av ömsesidig koppling grundas morfosyntaktiskt, eftersom verbets kongruens med subjektet uppfattas som ett tecken på att verbet är beroende av subjektet. Å andra sidan styr samma verb subjektets nominativ. Denna relation, som skiljs ut på den högsta nivån i den syntaktiska relationernas hierarki, ”definieras således utifrån kriterier som införs först på en lägre nivå i klassifikationen (rektion och kongruens)”.

A. Holvoet visar att kongruens, enligt västerländsk språkvetenskaplig teori, kan markera inte bara den beroende utan också den överordnade leden i en syntaktisk dependensrelation, det vill säga predikatet och inte subjektet. Med andra ord visar predikatets kongruens med subjektet att subjektet är beroende av predikatet. Med en sådan förståelse av kongruens måste man överge den särskilda tredje typen av syntaktisk relation – ömsesidig koppling – eftersom det inte längre finns något kännetecken som skiljer den från subordination.

Därefter ställs också frågan om kongruens verkligen kan betraktas som en markör för en syntaktisk relation. Med stöd i Igor Mel’čuk och William Croft visas att kongruens markerar en semantisk, inte en syntaktisk relation; den ”pekar direkt på det ord (de ord) som det kongruerande ordet står i relation till” (Holvoet 2009a: 29).

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 18

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

3. SUBJEKTETS OCH PREDIKATETS SYNTAXISKA RELATION

Som framgår av översikten skiljer sig den nya klassificeringen av syntaktiska relationer väsentligt från den tidigare genom att den inte erkänner en tredje typ av syntaktisk relation – ömsesidig korrelation (eller den typ som kallas något annat) – utan betraktar den som underordning. Hur förklaras i så fall fallen med relationen mellan subjekt och predikat?

DLKG ger två, kan man säga, typiska exempel på denna relation, vilka återspeglar dess två varianter: relationen mellan satsens subjekt och predikat (Mes gailėjomės draugo) och subjektets relation till kopulan (i ett sammansatt predikat) (Brolis buvo piktas). Låt oss diskutera dem lite närmare.

3.1. Om det första exemplet hävdas i DLKG att ”Pronomenets nominativ mes i denna sats är beroende av verbet gailėjomėss valens; om vi använder verbet pagailo [dvs. det opersonliga verbet] bör vi ändra nominativformen till dativ, jfr: Mums pagailo draugo. Formen för person och numerus hos verbet gailėjomės väljs emellertid i sin tur med hänsyn till pronomenformen mes (jfr: aš gailėjausi, tu gailėjaisi, jie gailėjosi), så relationen är här ömsesidig” (DLKG 1994: 479).

Vad gäller det första beroendeförhållandet (rektion) bör det sägas att det som är beroende av verbet inte är pronomenets nominativform, utan själva pronomenet. Eftersom det fungerar som subjekt i satsen står det i den nominativ som är vanlig för subjekt i personliga satser. Verben gailėtis och pagailti har endast gemensam rot och betydelse; i övrigt är de två verb med olika betydelse, morfologi och syntaktiska egenskaper. Att byta ut det ena mot det andra bevisar därför inte särskilt mycket. Verbet pagailti kräver också ett tillägg med subjektbetydelse, vars syntaktiska roll i en opersonlig sats kan tolkas på olika sätt (som objekt eller till och med som ett otypiskt subjekt), men det står i dativ, inte nominativ. Ordet som fungerar som subjekt är alltså beroende av verbet som fungerar som predikat. Detta är en typ av underordning, nämligen rektion.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 19

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

Det markeras med pronomenets (i andra fall substantivets eller ett substantiviskt använt ords) nominativform (eller så utgörs dess markör av en sådan nominativform).

När det gäller den andra riktningen av beroendet – valet av verbets person- och numerusform utifrån pronomenformen – har olika uppfattningar framförts i den senaste litauiska språkvetenskapen. Enligt en av dem väljs verbets person- och numerusform oberoende av pronomenet som fungerar som subjekt, utifrån kommunikationssituationen. Eftersom samma omständigheter även gäller vid valet av personligt pronomen sammanfaller dess grammatiska person- och numerusform med verbets. Denna förklaring stöds också av den fullt möjliga och i talat språk till och med oftare använda satsen som uttrycker samma påstående: Gailėjomės draugo. För litauiskan skulle en sådan förklaring av valet av verbform vara fullt tillräcklig. Det är endast typologiska data (jfr Holvoet, Mikulskas 2009a: 4, fotnot 1) som gör det nödvändigt att erkänna att verbet i detta fall ändå kongruerar med pronomenet.

Det kan förefalla som om författarna till den nya litauiska grammatiken, genom att erkänna verbets kongruens med pronomenet, instämmer i den förklaring som ges i DLKG. Dessutom föreslog V. Ambrazas, i ett försök att försvara idén om ömsesidig korrelation, i sina senare arbeten att förstå den som en dubbel underordning, men i motsatta riktningar (Ambrazas 2005: 167–168; LKE 2008: 548). Detta är emellertid bara ett bedrägligt intryck. I den nya grammatikens utkast betraktas nämligen kongruens inte som en markör för en syntaktisk relation (Holvoet, Mikulskas 2009a: 6). Den visar endast verbets semantiska relation till det tillägg som verbet kräver, men markerar inte någon syntaktisk relation (Holvoet, Mikulskas 2009a: 7). Den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat är alltså enkelriktad – predikatet kräver subjektet, vilket är ett typiskt drag hos underordning.

I Grunderna i allmän syntax preciserade A. Holvoet ytterligare sin tidigare redogörelse för kongruens. Denna sägs vara ett sätt att markera huvudledet och det underordnade ledet i en konstruktion. Kongruens anger deiktiskt verbets argument eller diskursdeltagarna och är alltså inte ett sätt att markera syntaktiska relationer (jfr Holvoet 2009b: 130). A. Holvoet

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 20

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

bygger på Christian Lehmann, som hävdar att ”kongruens till sin natur är ett medel för att fastställa referens: genom att kopiera sina arguments grammatiska egenskaper – person, numerus, genus – bidrar verben till att fastställa deras referens” (Holvoet 2009b: 129).

3.2. Det andra DLKG-exemplet förklaras i denna grammatik på ett mycket likartat sätt som det första.

Kopulan būti sägs också bestämma substantivets nominativform, eftersom ”[O]m den finita verbformen ersätts med ett passivt particip eller en infinitiv, måste även nominativformen ändras till ett annat kasus, jfr:

Brolio būta pikto, (Kaip) broliui būti piktam. Däremot väljs person- och numerusform hos det verb som fungerar som kopula med hänsyn till subjektets nominativform, jfr Mes buvome pikti; Aš buvau piktas” (DLKG: 479).

Kopulan būti kräver bestämningar (styr dem) på samma sätt som andra verb. Den tar alltså ett substantiv (och inte dess nominativform) som komplement. Beroende på talsituationen och den avsedda betydelsen väljs kopulans grammatiska form, medan dess argument (bestämningar) markeras med olika kasus. Den opersonliga participformen i preteritum būta återger situationen vid talögonblicket på ett annat sätt, och därför markeras även det subjekt den kräver atypiskt – med genitiv. Detsamma gäller infinitiven būti, som tar ett substantiv som fungerar som subjekt (eller objekt) i satsen. Det markeras med dativ.

Att kopulan kongruerar med det ord som fungerar som subjekt i fråga om numerus och person har redan diskuterats. Det bör återigen betonas att denna kongruens inte visar på ytterligare en syntaktisk relation (eller en annan riktning hos den), utan endast ännu en gång anger substantivets semantiska beroende av verbet, vilket också markeras genom valet av substantivets kasus. Med andra ord markeras detta beroende två gånger i satsen: syntaktiskt – genom valet av substantivets kasus (nominativ), och semantiskt – genom att verbets numerus och person kongruerar med substantivet.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 21

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

4. AVSLUTNING

Förändringen i uppfattningen om den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat i litauisk språkvetenskap kan sammanfattas kortfattat på följande sätt. Den tvådelade klassificering av syntaktiska relationer som etablerades under 1950- och 1960-talen ersattes av en tredelad, där relationen mellan subjekt och predikat tilldelades rollen att uttrycka satsens predikativitet. Till en början uppfattades den som en obestämd semantisk och syntaktisk relation; senare, under andra hälften av 1970-talet, renodlades dess syntaktiska natur och benämningen ändrades följaktligen. Eftersom grunderna för klassificeringen av syntaktiska relationer inte definierades tydligt, förblev relationens natur mellan subjekt och predikat inte helt klarlagd. En motsägelsefull uppfattning om relationen mellan subjekt och predikat lever på många håll kvar i litauisk språkvetenskap än i dag.

I början av detta århundrade föreslogs ett nytt sätt att klassificera syntaktiska relationer. Det förlänger i grunden den tradition med en tvådelad klassificering av syntaktiska relationer som utvecklades inom språkvetenskapen i det självständiga Litauen, men bygger på en ny nivå i den västerländska språkvetenskapliga teoribildningen. Enligt detta synsätt betraktas den syntaktiska relationen mellan subjekt och predikat som en underordningsrelation: verbet tar (styr) ett nominal som fungerar som dess subjektargument, och kongruerar självt med detta i person och (inte alltid) numerus, vilket uttrycker det semantiska förhållandet mellan predikatet och dess argument.

Oavsett hur man uppfattar kongruensen mellan formen hos ett personligt satsleds predikat och subjektet är den nya klassificeringen av syntaktiska relationer överlägsen den tidigare i åtminstone ett avseende: den skiljer ut en syntaktisk relationstyp mindre än tidigare syntaxarbeten. Åtminstone vad gäller de teoretiska grunderna för grammatikbeskrivningen är detta uppenbart mer ekonomiskt. Den nya teorin är dessutom mer ekonomisk även beträffande grunderna för klassificeringen av syntaktiska relationer: den bygger på endast en egenskap hos de företeelser som klassificeras. Den tidigare klassificeringen bygger, som visats, på minst två egenskaper (för att inte tala om att dessa inte hålls tillräckligt väl åtskilda).

Som framgår av översikten i denna artikel började den ömsesidiga relationen (då kallad predikativ) urskiljas i litauiska syntaxarbeten först efter ockupationen av Litauen och inte utan

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 22

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

rusiškų gramatikų poveikio (dar plg. Vaskelaitė 2009: 13). Atsižvelgiant į tai, jau būtų laikas atsisakyti šio lietuvių sintaksės teorijos sovietizmo, nelaisvos sąmonės vaisiaus ir grįžti prie Vakarų mokslinės minties, kurios savaiminę sklaidą Lietuvoje grubiai nutraukė sovietų okupacija.

LITERATŪRA

Ambrazas Vytautas 2005: Axel Holvoet, Artūras Judžentis, red., Sintaksinių ryšių tyrimai [rec.]. – Acta linguistica Lituanica 52, 167–170.

Balkevičius Jonas 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Balkevičius Jonas 1998: Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Dambrauskas Leonardas 1939: Žodžių santykis sakinyje. – Gimtoji kalba 6, 84–86.

DLKG 1994 – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. Vytautas Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

DLKG 2006 – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. Vytautas Ambrazas, 4-oji pataisyta laida, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Holvoet Axel 2009a: Argumentų hierarchijos ir gramatinės funkcijos. – Gramatinių funkcijų prigimtis ir raiška, red. Holvoet A., Mikulskas R., Vilnius: Vilniaus universitetas, asociacija „Academia Salensis“, 1–36.

Holvoet Axel 2009b: Bendrosios sintaksės pagrindai [Bibliotheca Salensis IV]. Vilnius: Vilniaus universitetas, asociacija „Academia Salensis“.

Holvoet Axel, Judžentis Artūras, 2003: Sintaksinių ryšių tipai. – Sintaksinių ryšių tyrimai, red., Hovoot A., Judžentis A., Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–35.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 23

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

Holvoet Axel, Mikulskas Rolandas 2005: Sintaksinės priklausomybės tipai: papildymai ir patikslinimai. – Gramatinių funkcijų tyrimai, red. Holvoet A., Mikulskas R., Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 11–38.

Holvoet Axel, Mikulskas Rolandas 2009a: Gramatinės funkcijos (rankraštis). Prieiga internete: http://old.lki.lt/LKI_LT/images/Padaliniai/Gramatikos_skyrius/Gramatines%20funkcijos.pdf

Holvoet Axel, Mikulskas Rolandas 2009b: Sintaksinė priklausomybė. Prieiga internete: http://old.lki.lt/LKI_LT/images/Padaliniai/Gramatikos_skyrius/Priklausomybe.pdf.

Holvoet Axel, Judžentis Artūras, red., 2003: Lietuvių kalbos gramatikos darbai 1: Sintaksinių ryšių tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Holvoet Axel, Mikulskas Rolandas, red., 2005: Lietuvių kalbos gramatikos darbai 3: Gramatinių funkcijų tyrimai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Holvoet Axel, Mikulskas Rolandas, red., 2009: Gramatinių funkcijų prigimtis ir raiška [Acta Salensia I], Vilnius: Vilniaus universitetas, asociacija „Academia Salensis“.

Kalinauskas Bronius 1963: Žodžiai ir žodžių junginiai sakinyje. – Kai kurie gramatikos ir stilistikos klausimai, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla, 3–23.

Kalinauskas Bronius 1972: Lietuvių kalbos žodžių junginių sintaksė: mokymo priemonė, Vilnius.

Labutis Vitas 1976: Žodžių junginių problemos, Vilnius: Vilniaus valstybinis universitetas.

Labutis Vitas 1994: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Labutis Vitas 1998: Lietuvių kalbos sintaksė, 2-as patais. leidimas, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

LKE 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, par. K. Morkūnas, red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351–7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 24

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija, par. K. Morkūnas, red. V. Ambrazas, 2-as patiksl. ir papild. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LKG 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3: Sintaksė, vyr. red. K. Ulvydas, V. Ambrazas, A. Valeckienė, Vilnius: Mokslas.

Sirtautas Vytautas 2019: Veiksmažodinis tarinys dabartinėje lietuvių kalboje [Bibliotheca actorum humanitaricorum universitatis Saulensis 18]. Šiauliai: Litera.

Sirtautas Vytautas, Grenda Česys 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas.

Vaskelaitė Ramunė 2009: Sintaksinių ryšių modeliai lietuvių kalbos sintaksėje:humanitarinių mokslų daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas.

Gauta 2020 11 29

Priimta 2020 12 30

THE RELATION BETWEEN SYNTACTIC SUBJECT AND PREDICATE: CONCEPTUAL CHANGES

Summary

The article reviews the development of the concept and classification of the relation between syntactic subject and predicate during the last seven decades in Lithuanian linguistics. This type of syntactic relations was singled out only in the Soviet period, its separation was influenced by the works of Russian syntax. Initially, its concept did not clearly distinguish between the semantic and syntactic levels of sentence analysis, it was called a

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽĖNTIS. Sintaksinis veiksnio ir tarinio ryšys: sampratos kaita | 25

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.11

predicative relationship. Later, terms more syntactic by nature (mutual dependency, interdependency) were proposed. Attempts were made to explain this type of relations, but it failed to do this on the basis of one criterion. Both the direction of relation and it’s morphosyntactic notation have been relied upon, often without proper distinction between these criteria.

At the beginning of this century, with the rapid renewal of Lithuanian grammar theory, there was a come back to the dual division of syntactic relations based on one feature – syntactic equivalence. The term interdependency was abandoned; its cases were interpreted as subordination, marked at morphological level by the selection of case of the argument word. The semantic relation between the verb and its argument is also marked on the verb that is agreed in person (and number) with his argument.

At the end of the article, it is shown how several examples of the relation between syntactic subject and predicate are interpreted in the Lithuanian grammar and how they could be interpreted on the basis of the theoretical grounds common to Western linguistics.

KEYWORDS: syntactic relations, relation between syntactic subject and predicate, interdependency.

ARTŪRAS JUDŽĖNTIS

Vilniaus dailės akademija

Maironio g. 6, LT-01124 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204