LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM URSPRUNGET TILL NAMNEN PÅ NÅGRA JORDBRUKSVÄXTER I DE BALTISKA SPRÅKEN

A. SABALIAUSKAS

Rättika (Raphanus sativus)

1. Enligt A. de Candolle (38,553) är rättikans ursprungliga hemvist Västasien. Enligt Talmud växte rättikor utmärkt i det forntida Babylonien (jfr O. Schrader, Reall., 2, 251). Från Asien måste växten ha kommit till Egypten mycket tidigt. Herodotos (2,125) uppger att, att döma av målningarna i Cheopspyramiden, åt byggarna av detta monument rikligt med rättikor (συφαρθη) vid sidan av lök och vitlök (jfr G. Buschan, 243). Rättikor nämns som folklig föda i de gamla grekiska komedierna (jfr O. Schrader, Reall., 2, 251). Även de gamla romarna kände till rättikor. Vanligen lade de till epitetet Syriaca till rättikans namn eller betecknade den som quae Assyrio semine venit. Även detta visar växtens orientaliska ursprung (jfr O. Schrader, Reall., 2,251).

2. Baltiska och slaviska folk kom troligen i kontakt med denna grönsak något senare. För närvarande har vi inga arkeologiska uppgifter som vittnar om dess ålder i de baltiska och slaviska områdena. Med stöd av språkliga uppgifter kan vi till exempel hävda att litauerna kände till rättikor redan på 1100-talet. Det är tydligt att slaverna måste ha känt till dem tidigare, eftersom baltiska folk, som vi ska se, kom i kontakt med denna växt via slaverna.

3. I de indoeuropeiska språken förekommer rättikans namn i stor utsträckning i två ursprungstyper.

Det grekiska namnet på rättika, ῥαφανίς, ῥαφάνη, ῥάφανος, har samma rot som namnet på rova, ῥάπυς, ῥάφυς. På grekiska fick rättikan sitt namn från denna växts namn. Från grekiskan kom ett sådant namn på rättika in i latinet — raphanus. Senare levde detta namn kvar i de romanska språken: it. rafano, sp. rábano, port. rabanete.

Vid sidan av det grekiska lånet hade latinet också ett annat eget namn på rättika, rādīx, vars ursprungliga betydelse är ”rot”. Detta latinska ord kom in i de germanska språken: fornhögtyska rat(i)c(h), retich, fornengelska rǣdic, medelhögtyska retich, rātich, tyska Rettich, svenska rättika. Fornhögtyska merrātich visar att ordet ursprungligen hade ā i roten i de germanska språken (jfr F. Weigand, 577—8; F. Kluge, Et. Wb., 597). Från germanskan kom detta namn på rättika in i finskan — räättikka (jfr T. E. Karsten, IF, 26, 250—1; Germ., 207). Det förekommer också i ungerskan — retek.

17. Kalbotyros klausimai, III

257

4. Vi finner sådana namn på rädisa även i de slaviska språken: ssl. redьky, rъbъky, fornryska репька (И. И. Срезневский, 3, 216), ryska редька, vitryska рэдзька, ukrainska редька, serbisk-kroatiska родаква, ротква, ро́ква, slovenska redkev, tjeckiska ředkev, řetkev, slovakiska red’kev (V.Machek, Rost., 60), polska rzodkiew, övre sorbiska rjedkej, nedre sorbiska radkej (jfr F.Miklosich, Et. Wb., 284–5; А. Преображенский, Эт. сл., 2, 194; M.Vasmer, Et. Wb., 2,504; J.Holub, F.Kopečný, Et. sl., 321; V.Machek, Et. sl., 432).

Redan vid första anblicken står det klart att det inte går att rekonstruera en enhetlig urform för dessa slaviska namn på rädisa. Av de nämnda exemplen kan man rekonstruera åtminstone fyra urformer: *redъky, *rodъky, *rъbъky, *rьdъky (jfr V. Machek, Rost., 60). Denna olikformighet visar att detta namn på rädisa inte är ett slaviskt ord: det kom in i de flesta slaviska språk från germanska språk (jfr A. Meillet, Étud., 184; C. C. Uhlenbeck, AfslPh, 15, 490; V. Kiparsky, Lw., 276–7). De ryska namnformerna har sannolikt sitt ursprung i lågtyska (jfr V. Kiparsky, Lw., 276–7). Tyskans slutna e kan i ryskan ha återgivits med ь, liksom i ordet Бърнъ < tyska Bern (jfr K. Būga, ZfslPh, 1, 42). I de slaviska språken kan ljudformen hos detta namn på rädisa också ha förändrats genom folketymologi. Vissa av dessa namn kan även ha kommit in i de slaviska språken från romanska språk (jfr M. Vasmer, Et.Wb., 2,504; V. Machek, Rost., 60).

Senare kom ett sådant namn på rädisa från ryskan även in i några andra språk hos Sovjetunionens folk: evenkiska редька, evenkiska dialekter редька, buryatisk-mongoliska редьке med flera.

5. Namnet på rädisa med denna rot återfinns också i de baltiska språken, nämligen litauiska och lettiska.

Vi finner det redan i äldre monument över vårt språk: i K.Širvydas ordbok (331), J. Morkūnas Postilla (270). Ordet kom in i litauiskan från fornryska. Det skedde redan före ъ> e, alltså senast på 1100-talet (jfr K. Būga, ZfslPh, 1, 42; В. И. Костельницкий, 397).

I de östlitauiska höglandsdialekterna återfinns formen ru-dikas av detta namn. K. Būga (ZfslPh, 1, 42) menar att den, liksom det lettiska namnet på rädisa, härstammar från den fornryska (med K. Būgas terminologi vitryska — Weiss-russen) formen *ръбъка, där ъ i roten uppstod genom att konsonanten r förhårdades. En liknande förändring av vokalismen ser K. Būga också i det lettiska ordet krusts (bredvid kristis) (K. Būga, RRš, 2,538). Men, som vi ska se, kan formen också förklaras på ett annat sätt.

6. I lettiskan är namnet rutks det mest spridda namnet på rädisa. J. Endzelīns (EM, 3,565) menar att denna form sannolikt härstammar från formen *ridiks, men att rotens vokalism förändrats efter ordet ruds ”rödaktig, brun”. Detta skulle kanske delvis även kunna framgå av former som ruduks (EM, 3, 554; J. Endzelins, La. Gr., 72), rudaks (T. Šmite, FBR, 12,51; EH, 2, 381), som förekommer jämte formen rutaks (F. Adamovičs, FBR, 3, 107). På detta sätt skulle också den litauiska formen rudikas kunna förklaras, eftersom formen *ръбъка, som enligt K. Būga kan ha gett upphov till de nämnda lettiska och litauiska namnen på rädisa, inte återfinns i ryska språkminnesmärken.

I lettiska dialekter har även formen ridiks noterats en enda gång (EH, 2, 375). Eftersom den är isolerad är det svårt att dra några slutsatser.

258

Det lettiska namnet på rädisa förekommer i nutida lettiska även i ett annat sammansatt grönsaksnamn — māmuts ”pepparrot”, som bildats efter tyskans Meerrettich genom att den andra delen av ordet översatts.

Vissa andra växter har också fått sina namn från namnet på rädisan: ezera rutks, velna rutks, juodu rutks ”Cicuta virosa”, meža rutks ”Geum rivale”, lauka rutks ”Raphanus raphanistrum” (EM, 3,565).

I det lettiska språket hos fiskarna i kuriska kustens sanddyner förekommer namnet på rädisan retichs (J. Plāķis, 77). Detta namn har lånats från tyskan.

7. Vi ser att balter och slaver har samma namn på rädisan. I båda språkgrupperna är detta namn, liksom i många andra indoeuropeiska språk, ett lånord. De flesta slaviska språk fick det från germanska språk, medan balterna fick det från de slaviska. Det finns inga uppgifter om namnet på rädisan i fornpreussiskan.

Morot (Daucus carota)

1. Europa eller Främre Asien brukar betraktas som denna växts ursprungsområde (jfr A. de Candolle, 554; O. Schrader, Reall., 2,69; H. Burchardówna, 170).

Spår av morötter har påträffats i lämningarna efter pålbyggnaderna i Robenhausen i Schweiz (jfr G. Buschan, 148; O. Schrader, Reall., 2,69). En del betvivlar dock detta fynd (jfr J. Hoops, Reall., 1, 234).

2. På Polens territorium har man funnit morotsfrön i fossilfynd daterade till 700–900-talet (jfr H. Burchardówna, 164, 175).

Det saknas uppgifter om morotsodling vid denna tid på Litauens och Lettlands territorier. I 1500-talets inventarier över gods i Litauen nämns denna växt, om än inte särskilt ofta (jfr K. Jablonskis, 419, 451, 455, 678). I godsregistren från Lettland från 1624 och 1630 framgår att de lettiska bönderna betalade godsägarna tribut i form av morötter (jfr A. Švābe, IMM, 1922, 169; J. Sehwers, 301).

3. I de indoeuropeiska språken finner vi flera namn på denna växt med olika ursprung. Från latinet spreds namnet på moroten carota på olika vägar till några andra indoeuropeiska språk: italienska carota, albanska karotë, franska carotte, engelska carrot, tyska Karote m.fl.

I de germanska och slaviska språken är ett annat namn på moroten mest utbrett: fornhögtyska mor(a)ha, medelhögtyska morhe, mörhe, tyska Möhre, fornengelska more, engelska more, forndanska mora, fornnorska mora m.fl. (jfr J. Hoops, Reall., 1, 234; F. Weigand, 2, 206–7; F. Kluge, Et. Wb., 484), ryska морковь, морква (В. Даль, 2, 347), vitryska морква, ukrainska морква, bulgariska морков, serbokroatiska мрква, slovenska mrkve, tjeckiska mrkev, slovakiska mrkva, polska marchew, högsorbiska morchej, lågsorbiska marchew (jfr M. Vasmer, Et. Wb., 2, 158–9; A. Преображенский, Эт. сл., 557; F. Miklosich, Et. Wb., 192).

Från de slaviska språken spreds detta namn på moroten även till andra språk: rumänska morcov (jfr A. Rosetti, 44), moldaviska морков. Senare fick också andra folk i Sovjetunionen ordet från ryskan: tuvinska морковь, buriatisk-mongoliska морхооб, evenkiska морковь, evenkiska морковь m.fl. Som vi ska se fick även litauerna ordet från de slaviska språken.

Det finns olika uppfattningar om ordets ursprung. Först och främst förbinds det med Hesiodos grekiska βράκανα· τὰ ἄγρια λάχανα, medan man rekonstruerar en urgermansk form *mr̥k- bakom den grekiska formen (jfr A. Walde, Vgl. Wb., 2, 313; É. Boisacq, D. ét., 131; J. Hoops, Reall., 1, 234; M. Vasmer, Et. Wb., 2, 158; F. Kluge, Et. Wb., 484). Semantiskt sett…

259

En sådan koppling till ärter är mycket tänkbar, eftersom en odlad växt ofta får sitt namn från någon vild växt (gr. ἄγρια λάχανα ”vilda grönsaker”). Det är dock svårt att rekonstruera en gemensam urform för orden i grekiska, germanska och slaviska språk.

Många forskare betraktade det slaviska namnet på morot som ett lån från germanska (jfr F. Miklosich, Et. Wb., 192; A. Walde, Vrgl. Wb., 2, 313; C. C. Uhlenbeck, AfslPh, 15, 489; O. Schrader, Reall., 2, 69). Även Baudouin de Courtenay anslöt sig till denna uppfattning (10). Detta påstående är delvis välgrundat, eftersom man inte kan rekonstruera en gemensam urform för de morotsnamn som förekommer i de slaviska språken och kommer från denna rot. Å andra sidan är det inte heller fonetiskt möjligt att förbinda morotsnamnet i alla slaviska språk med det germanska morotsnamnet. Därför är det troligen endast de polska och sorbiska morotsnamnen som lånats från germanska (jfr V. Kiparsky, Lw., 75—6; M. Vasmer, Et. Wb., 2, 158—9; V. Machek, Rost., 167).

V. Machek (LP, 2, 158; Rost., 167) anser att såväl slaverna som germanerna fått namnet på moroten från ett okänt icke-indoeuropeiskt språk. Han skriver: ”Med tanke på att växten sedan urminnes tider har varit inhemsk överallt i Europa, kan man hävda att såväl det slaviska *mьrky som det germanska *murrō oberoende av varandra har övertagits från de förindoeuropeiska ursprungsinvånarnas språk i Europa” (Rost., 167).

4. Som nämnts kom morotsnamnet med denna rot också in i litauiskan från slaviska språk. I våra dialekter och skrifter finner vi olika fonetiska varianter av ordet: morkà, morkas, morkù, morkvė, morkvà (jfr J. Dagys, 116; F. Kurschat, Wb., 1, 67, 135). Den litauiska formen morkvà motsvarar helt rysk dial. морква, vitry. морква; det är därifrån den kom in i litauiskan (jfr A. Brückner, Fw., 110; J. Otrebski, Tw., 3, 33; B. И. Костельницкий, 259; K. Būga, ZfslPh, 1, 48). Formen morkvà finns redan i K. Sirvydas ordbok (142). Formen morkà uppkom redan på litauisk mark. Att konsonanten v faller bort i lånord är ganska vanligt, jfr liežarsta < liežarstva, kǫlyti < kǫvlyti (Pr. Skardžius, Lw., 135). Denna konsonant faller ibland också bort i inhemska ord (jfr J. Endzelins, La. Gr., 212—20; BVSuF, 49—50).

Olika förändringar av stammen har uppkommit genom analogi med andra ord; exempelvis kan formen morkvė ha uppkommit under inflytande av orden bìlvė, rópė, och mórkas efter andra grönsaksnamn med o-stam.

5. Letterna har inget morotsnamn med denna rot. Det vanligaste ordet där är burkāns, vilket också förekommer i andra grannspråk: ryska боркан, буркан (В. Даль, 1, 115, 143), tyska i Ostpreussen Burkan, Borkan, Porkan (H. Frischbier, 1, 120), finska porkanna, estniska porgand, mokšanska пурыкя, пурыкя, liviska borkons, litauiska burkonas, burkūnas (L. k. žd., 1, 972, 973). Som vi ser omfattar detta morotsnamn en viss del av nordöstra Europa. Bland de slaviska språken förekommer det endast i ryska, bland de germanska endast hos tyskarna i Ostpreussen. Ordet kom in i de finska språken kring Östersjön från ryska (jfr J. Mikkola, Ber., 91). Det är dock oklart varifrån det kom till ryskan. V. Kiparsky (Baltend., 201, jfr M. Vasmer, Et. Wb., 1, 108) menar att ryssarna fick detta morotsnamn från tyskarna kring Östersjön och att ordet dit kom via klosterlatin från grekiskan (βράκανα). Det skulle alltså vara ett ord av samma ursprung som det tidigare nämnda slaviska och germanska morotsnamnet, men ha uppkommit på en helt annan väg. M. Vasmer (Et. Wb., 1, 108) verkar dock med rätta inte hålla med om denna förklaring,

260

eftersom gr. βράκανα är ett mycket sällan använt ord som inte förekommer i den vetenskapliga litteraturen.

K. Būga (ZfsIPh, 1, 48) skrev följande i frågan: ”мѫркы kann von gleicher Herkunft sein wie бърканъ. Nur kennen wir heute noch keine solche Sprache, in welcher m zu b werden kann oder umgekehrt. Dass im Altertum an der Ostsee eine solche Sprache vorhanden war, in welcher b mit m wechseln kann, zeigen nicht nur мѫркы und бърканъ, sondern auch lett. buca und mu-ca „Tonne“.

Det finns alltså inga förklaringar som är fria från tvivel.

6. Detta morotsnamn förekommer redan i 1600-talets lettiska språkminnesmärken; till exempel skriver G. Manceleris (Phras. lett., XVI) ”gelbe Rüben, Burrkani”, och J. Langijas ”Burkans, plur. Burkani, gelbe Mö hre oder Rübe” (jfr även J. Sehwers, 301). Det är svårt att säga på vilken väg ordet kom in i lettiskan. Det är möjligt att letterna fick det från ryskan, som A. Brückner hävdade (Fw., 75). Enligt K. Būga (ZfsIPh, 1, 48) lånade tyskarna kring Östersjön detta morotsnamn från lettiskan, men det kan också ha varit tvärtom.

Vid sidan av formen burkāns finner vi i lettiska dialekter också formerna burkanis, burkans (EH, 1, 254). Den senare formen kan ha samma ursprung som litauiska bur-kantas. Suffixet med formanten -t- kan dock ibland ha uppkommit i detta ord på lettisk mark efter diminutivformen burkantiņš (om detta suffix, jfr J. Endzelīns, La. Gr., 316—7).

7. Ett sådant morotsnamn förekommer ibland också i litauiska dialekter: burkonas, burkūnas (L.k. žd., 1, 972, 973). Orden kom troligen in i litauiskan på två vägar: från tyskan i Ostpreussen och från lettiskan. Deras geografiska utbredning visar detta.

I K. Širvydas ordbok (243) finner vi ordet burkuntai < burkantai. Där används det som synonym till ordet pasternokai. Det kom in i litauiskan från ryskan (jfr K. Būga, ZfsIPh, 1, 48; Pr. Skardžius, Lw., 48). Ordets suffix är dock mycket oklart. De nämnda språkvetarna anser att det är samma suffix som i estniska porgand ”morot”. Detta påstående är dock tvivelaktigt, eftersom vi inte finner ordet med ett liknande suffix i ryska källor, och bland de finska språken kring Östersjön är det endast estniskan som har detta suffix i ordet. Suffixet kan alltså också ha uppkommit på litauisk mark.

I litauiskan förekommer ett ord med denna rot ganska utbrett: burkūnas ”Melilotus” (L.k. žd., 1, 537; K. Būga, ZfsIPh, 1, 48). Ordet har också denna betydelse i ryskan (В. Даль, 1, 143), varifrån det kom in i litauiskan.

Skillnaden i vokalism i dessa ords rötter bör förklaras med deras fonetiska variation i ryskan.

8. I litauiskans västliga dialekter förekommer även ett annat morotsnamn. Namnet har flera fonetiska varianter: germėlė, gėrmolė, germėlė, gėrmuolė, girmolė, girmolis, girmuolė (L.k. žd., 3, 260, 261, 344; J. Dagys, 116; J. Gerullis, Chr. Stang’as, 82). Namnet är lånat från tyskan. I de tyska dialekterna i Ostpreussen förekommer formen Gelmö hre (H. Frischbier, 1, 224, 225), som detta morotsnamn härstammar från (jfr K. Alminauskis, 53, 54). När litauerna lånade ordet bytte de bara plats på konsonanterna. Liknande metatesfenomen är ganska vanliga, särskilt i lånord; jfr lettiska redele, estniska redel < och lågtyska ledder,

261

lett. purvelis < pulveris (jfr J. Endzelins, La. Gr., 235). I litauiskan kan olika fonetiska varianter av denna morotsbenämning ha uppstått under inflytande av associationer med andra litauiska ord, till exempel girь, mōlis.

9. En sådan morotsbenämning förekommer också i det lettiska språk som talas av fiskarna på Kuriska näset: germele (M. Voelkel, 11), germile (M. Graudiņa). Ordet kan ha kommit in i lettiskan från litauiskan eller direkt från tyskan.

10. En genomgång av morotsbenämningarna i baltiska, slaviska och andra språk visar att dessa benämningar oftast har okänt ursprung. De morotsbenämningar som används i de baltiska språken är lån från slaviska och tyska. I litauiskan är den morotsbenämning som lånats från slaviskan den mest utbredda. Det finns inga uppgifter om namnet på denna växt i fornpreussiskan.

Gurka (Cucumis sativus)

1. A. de Candolle (331, 559) anser att växtens hemland är Indien. Denna uppfattning delas också av senare forskare (jfr H. Burchardówna, 170–1; O. Schrader, Reall., 1, 653; A. Engler, Hehn Kult., 318).

Från Indien kom växten till Kina redan före vår tideräkning (jfr A. de Candolle, 332). Den odlades även av de gamla grekerna. Bland grekerna är Alkaios (700-talet f.Kr.) den förste som nämner gurkan. Han kallar växten σίκος. I Iliaden (2, 572; 23, 299) nämns också staden Σικυών, som tidigare kallades Μηκώνη ”vallmostaden” och sannolikt fått sitt namn från gurkans benämning (jfr O. Schrader, Reall., 1, 653).

Slaverna fick också denna växt direkt från grekerna eller via någon mellanhand. Därifrån kom gurkan senare till de baltiska länderna och även till vissa germanska områden.

Bland de arkeologiska fynden på Polens territorium finns gurkfrön som dateras ända tillbaka till 700–900-talet (jfr H. Burchardówna, 165, 176). Än så länge har man inte funnit några spår av gurkodling i arkeologiska fynd från Litauens och Lettlands territorier. Gurkor förekommer redan i 1500-talets inventarier över litauiska gods. Där nämns också inlagda gurkor (jfr K. Jablonskis, 451, 453, 678).

2. I indoeuropeiska språk förekommer flera benämningar på gurka. De flesta av dessa är lånord och har tagits i bruk relativt nyligen. Gurkbenämningar i vissa indoeuropeiska språk härstammar från latinets cucumis, -eris, nämligen: italienska cocomero ”vattenmelon; gurka”, franska concombre, spanska cucumeráceo ”gurklik, som har med gurkor att göra”, engelska cucumber, tyska (förekommer i södra och västra Tyskland) Kukummer, Kumerling, Guckummer, Kommer, Kumr, Cummer, Kukumr, nederländska komkommer (Trübners Wb., 259; F. Weigand, Wb., 1, 1167), serbisk-kroatiska kukhmar (F. Miklosich, Et. Wb., 146). Från latinets pepo, -onis (< gr. πέπων) ”melon (Cucumis melo)” härstammar gurkbenämningar i vissa romanska språk, till exempel spanska pepino, portugisiska pepino, moldaviska nēnēhe. I sydslaviska språk, rumänska och albanska finns en gurkbenämning med en annan rot, nämligen bulgariska краставица, serbiska краставац, kroatiska krastavica, rumänska castravete, albanska kastravec. Man har försökt knyta denna benämning till fornkyrkoslaviska krasta, krastavъ ”grov, knotig, ojämn” (jfr V. Hehn, 318; A. Будилович, 89). P. Černych (Оч. лекс., 61) för även ryska коростовик, коростянка ”Scabiosa” (В. Даль, 2, 169) till den nämnda gurkbenämningen.

3. I de europeiska språken är dock en annan gurkbenämning mest utbredd. Denna benämning förekommer i slaviska, baltiska, germanska och andra språk. Detta är så

262

också ett låneord, som kommit in i dessa språk på olika vägar. En stor del av de slaviska språken har ett gurknamn med denna rot: ryska огурец, огурок (Б. Даль, 2, 649), baltiska agurok, agurok (П. А. Расторгуев, 142), ukrainska огірок, serbisk-kroatiska угорак, tjeckiska okurka, okurek, slovakiska uhorka, uharka, uherka, ugorka, uhorok (V. Machek, Rost., 227–8), polska ogórek, övre sorbiska korka, nedre sorbiska gurka.

Det går inte att rekonstruera en enda urform utifrån de nämnda slaviska gurknamnen med denna rot. Med stöd av de slovakiska och serbisk-kroatiska namnen kan urformen *angur- rekonstrueras, medan gurknamnen i östslaviska språk, tjeckiska och polska pekar på urformen *ogur-. Den äldre urformen är *angur-. Detta skulle tyda på att källan till de nämnda slaviska gurknamnen är grek. βίζαντ. ἄγγουρον (nygrekiska ἄγουρι). Slaverna fick sannolikt både själva växten och dess namn från grekerna (jfr M. Vasmer, Et. Wb., 2, 253–4; ZfslPh, 19, 449). V. Machek (Rost., 228) förklarar uppkomsten av urformen *ogur- genom dissimilation, där nasalen n försvinner före det likvida r (”…asi prieš spodobu: n-r > r-r > O-r”).

Ursprunget till detta gurknamn är inte helt klarlagt. En del förklarar grek. ἄγγουρον med utgångspunkt i grekiskt språkmaterial. Enligt deras mening betyder ordet ”omogen, grön” (ἄγουρος = ἄωρος). Semantiskt sett är en sådan förklaring helt rimlig, eftersom gurkor ju åts råa, innan de hunnit mogna helt (jfr O. Schrader, Reall. 1, 653; V. Hehn, 320). Grek. ἄγγουρον förbinds också med pers. angūr ”druvklase” (jfr F. Miklosich, Et. Wb., 2, 371; V. Machek, Rost., 228). Det finns nämligen en viss sorts små gurkor vars frukter påminner något om druvklasar. Slutligen kan grek. ἄγγουρον rentav förklaras som en kontamination av pers. angūr och grek. ἄγουρος (jfr J. Holub, F. Kopečný, Et. sl., 254). Vid sidan av grek. ἄγγουρον förekommer också det sammansatta gurknamnet τετράγγουρον (V. Hehn, 316), varifrån det albanska gurknamnet trangull har sitt ursprung (jfr O. Schrader, Reall. 1, 653).

Sydslaverna måste ha varit de första som kom i kontakt med gurkor. Det berodde på det geografiska läget. Påståendet att ordet огурец kom in i ryskan från polskan saknar grund (jfr V. Jagić, AfslPh, 7,495).

Alla är inte överens om att det slaviska gurknamnet har grekiskt ursprung. P. Černych (Ист. гр., 301; Оч. лекс., 113) menar till exempel att grekerna sannolikt fick namnet från slaverna. Enligt hans uppfattning (Оч. лекс., 61) fick slaverna troligen ett sådant gurknamn någonstans från öster. P. Černychs förklaring är dock svår att belägga (jfr även Л. А. Булаховский, ВЯ, 1953, 1,137).

4. Från slaverna spreds gurknamnet, tillsammans med själva föremålet, också till andra områden. Namnet förekommer i de germanska språken: tyska Gurke, svenska gurka, danska agurk, norska agurk, engelska gherkin ”cornichon, inlagd liten gurka”. Gurknamnet kom in i de germanska språken förhållandevis sent. Tyskarna kom i kontakt med det först. I allmänhet kom tyskarna i kontakt med denna växt på två vägar: från romarna och från slaverna. Detta framgår tydligt av gurknamnets geografiska utbredning i de tyska dialekterna. I de södra och västra delarna av Tyskland förekommer ett gurknamn som härstammar från lat. cucumis, -eris, medan namnet i de övriga delarna är lånat från slaviska språk. Tyskarna fick namnet från slaverna via handelsvägen. Det förekommer redan i språkliga minnesmärken från 1500-talet (jfr Trübners Wb., 259). I tyska språkliga minnesmärken och dialekter förekommer olika fonetiska former av gurknamnet: Omorke, Umurke, Agurke, Augurke, Augurk, Gorken, Gurcken, Gorken, Gurchen, Ajurke (F. Weigand, 780-1;

263

Trübners Wb., 259; O. Schrader, Reall., 1, 653; O. Schrader, IF, 17, 30). Liknande fonetisk variation är karakteristisk för många lånord. Via tyskan kom gurknamnet också in i andra germanska språk.

Från slaviska språk lånade även ungrarna ett gurknamn med denna rot — uborka, ugorka. Namnet finns också i de östersjöfinska språken. Dit har det kommit på två olika vägar: från germanska språk — estniska kurk, finska kurkku (jfr Л. Хакулинен, 2,63) — och direkt från slaviska språk — finska uggurits (jfr J. Mikkola, Ber., 23). Senare kom gurknamnet från ryskan också in i språken hos några andra folk i Sovjetunionen: evenkiska огурец, buriat-mongoliska үгерцы, tuvinska огурец, avariska охрец m.fl.

5. Ett gurknamn med denna rot finns också i de baltiska språken. Även dit har det sannolikt kommit på två olika vägar.

Litauerna lånade gurknamnet från slaviska språk. Ordet kan ha kommit in i litauiskan från polskan eller vitryskan. K. Būga (Žd., 19) och A. Briukner (Fw., 66) menar att litauerna fick namnet från polskan. Andra räknar med båda möjligheterna (jfr Pr. Skardžius, Lw., 26; E. Fraenkel, Et. Wb., 2; J. Otrebski, Tw., 3,5).

Fonetiskt kan lit. agù̄kas ha utvecklats både ur polska ogurek (sedan 1500-talet ogórek) och ur baltiska огурокъ. Formen förekommer också i olika skrifter från 1500-talets storfurstendöme Litauen (jfr K. Jablonskis, 451; K. Būga, Žd., 19). Ett sådant gurknamn förekommer ofta i våra äldre skrifter. Det finns redan hos J. Bretkūnas, K. Širvydas och S. Chilinskis (jfr K. Būga, Žd., 19). I de litauiska dialekterna förekommer vid sidan av formen agù̄kas även formerna agù̄klas (Vkš, Užv, Kl, Ky, Škn, Grz, Krp, Plng, Skd; K. Būga, Žd., 19; L.k. žd., 1, 26), vagù̄klas (Slnt, Pln, Nv, Mžk, Sd, Krtn, Yl), gù̄klas (Štk; A. Bezzenberger, Lit. F., 116). K. Jaunius förklarade här uppkomsten av formanten -l- med påverkan från ordet gurklys (jfr K. Būga, Žd., 19). En sådan förklaring är fullt möjlig. Att den initiala vokalen a- har fallit bort skulle kanske också delvis bekräfta sambandet mellan dessa ord. E. Frenkel (Et. Wb., 178) förklarar frågan på annat sätt. Enligt hans mening är ordet gù̄klas lånat från tyskan, och formanten -l- har uppstått under påverkan från ordet cviklas. Det är svårt att instämma i E. Frenkels förklaring. Det enda argumentet för att ordet kan ha lånats från tyskan är att a saknas. Men denna vokal kan också ha fallit bort utan påverkan från ett främmande språk (jfr vitryska агурок: огурок, tyska Agurke: Gurke m.fl.).

I litauiskan finner vi också namn på några andra växter som härletts från gurkans namn, nämligen: agurkynas ”Borrago officinalis” (L.k. žd., 1, 25), agurkininkas ”trädgårdsväxt med stora, håriga blad och gurksmak” (L. k. žd., 1, 25), agurkės ”Borrago officinalis” (L.k. žd., 1, 25), agurklė ”Borrago officinalis” (L. k. žd., 1, 26), agurklialapis, agurklialapės ”i sumpiga sjöar eller ganska djupa pölar växer en växt vars små blad flyter på vattnet (inte näckrosblad) och vars bladskaft är tunna och långa, ända ner till botten” (L. k. žd., 1, 25, 26). I orden agurklialapis, agurklialapės är det första -l- sannolikt en inskottskonsonant, tillkommen under påverkan av det andra -l-, eftersom orden agurklas, agurklė inte används i denna dialekt.

På Lettlands territorium förekommer också namnet på en äng, Agurkle, som även det bör förbindas med lit. agurklė, agurklas (jfr J. Endzelīns, LV, I, 1,6).

6. I lettiskan används också ett gurknamn med denna rot. Dess historia i lettiskan skiljer sig något från historien i litauiskan. Redan i E. Glücks (1652—1705) bibelöversättning finner vi formen ”to Augurkų”. Det är ett lån från medelhögtyskan.

264

dial. augurke (jfr J. Sehwers, 4, 302). I G. F. Stenders ordbok (1,393)) finner vi formen augurkės, som också betraktas som ett lån från lågtyska augurke (jfr J. Sehwers, 302). I tilläggen till denna ordbok noteras att den singularform som annars används är agurkis (jfr också där, 302). Gurknamnet agurkis kan även ha nått östra delen av Lettland från de slaviska språken (jfr K. Būga, Žd., 19; И. Энделин, Жив. ст., 1899, 3, 253; A. Brückner, Fw., 166).

I dagens litterära lettiska används formen gurķis. Tappandet av ordets initiala a- kan ha påverkats av den tyska formen Gurke. Det kan dock också ha skett utan yttre påverkan.

I den lettiska dialekten hos fiskarna på de kuriska sanddynerna används formen gurķe (jfr J. Plāķis, 58). Detta är ett lån från tyskan.

7. I de indoeuropeiska språken finner vi flera benämningar på gurka. I många slaviska språk har gurkans benämning lånats från grekiskan. Från de slaviska språken spreds denna benämning till de germanska, några finsk-ugriska och de baltiska språken. Litauerna fick benämningen på gurka från polskan eller vitryskan. Till lettiskan kom den från tyskan. En del letter – latgalierna – kan dock också ha fått benämningen på gurka från de slaviska språken. Vi har inga uppgifter om benämningen på gurka i forntida preussiska.

F ö r k o r t n i n g a r

alb. — albanska angl. — engelska aukšt. — högstaiviska avar. — avariska baltr. — vitryska bizant. — bysantinska bulg. — bulgariska bur. — mong. — burjatiska — mongoliska ček. — tjeckiska dan. — danska dial. — dialektal est. — estniska evenk. — evenkiska evenkik. — evenkiska gr. — grekiska ide. — indoeuropeiska isp. — spanska it. — italienska lat. — lettiska lenk. — polska liet. — litauiska lyb. — liviska lot. — latin luž. — sorbiska mokš. — mokša mol. — moldaviska norv. — norska oland. — nederländska pers. — persiska port. — portugisiska pranc. — franska rum. — rumänska

rus. — ryska sen. — forntida serb. — chrv. — serbiska — kroatiska slovėn. — slovenska slovk. — slovakiska ssl. — fornkyrkoslaviska suom. — finska šved. — svenska tuv. — tuvinska ukr. — ukrainska vid. — mellan- vok. — tyska žem. — samogitiska

* * * Grz — Gruzdžiai Yl — Ylakiai Kl — Kuliai Krp — Kruopiai Krtn — Kretinga Kv — Kvedarna Mžk — Mažeikiai Nv — Nevarėnai Pln — Plungė Plng — Palanga Sd — Seda Skd — Skuodas Slnt — Salantai Skn — Sakyna Štk — Šateikiai Užv — Užventis Vkš — Viekšniai

265

L I T E R A T U R A

1. K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, Kaunas, 1935.

2. F. Adamovičs, Filologu biedrības raksti, 3,97—109, Rīga (1927).

3. A. Bezzenberger, Litauische Forschungen, Göttingen, 1882.

4. А. И. Бодуэн де Куртенэ, Några ord om de primitiva och forntida slavernas kultur, Варшава, 1890.

5. É. Boisacq, Dictionnaire étymologique de la langue grecque, Heidelberg—Paris, 1916.

6. A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, Weimar, 1877.

7. А. Будилович, De primitiva slaverna, 1, Киев, 1878.

8. K. Būga, Litauisk ordbok, Kaunas, 1924—5.

9. K. Būga, Zeitschrift für slavische Philologie, 1, 26—55, Leipzig (1925).

10. K. Būga, Samlade skrifter, 2, Vilnius, 1959.

11. Л. А. Булаховский, Språkvetenskapliga frågor, 1953, 1, 131—9, Москва (1953).

12. H. Burchardówna, Arkeologisk översikt, 9, häfte 2—3, 153—76, Poznań (1953).

13. G. Buschan, Förhistorisk botanik över den gamla världens kultur- och nyttoväxter på grundval av förhistoriska fynd, Breslau, 1895.

14. A. de Candolle, Kulturväxternas ursprung, Leipzig, 1884.

15. П. Я. Черных, Översikt över rysk historisk lexikologi, Москва, 1956.

16. P. Ja. Tjernych, Ryska språkets historiska grammatik, Moskva, 1952.

17. J. Dagys (red.), Lietuviškas botanikos žodynas, Kaunas, 1938.

18. V. Dal, Förklarande ordbok över det levande storryska språket, 1—4, Moskva, 1955.

19. EH = J. Endzelīns och E. Hauzenberga, Tillägg och rättelser till K. Mülenbachs lettiska ordbok, 1—2, Riga, 1934—46.

20. EM=J. Endzelīns, K. Mülenbachs lettiska ordbok, 1—4, Riga, 1923—32.

21. J. Endzelīns, Lettisk grammatik, Riga, 1951.

22. J. Endzelīns, Baltiska språk: ljud och former, Riga, 1948.

23. J. Endzelīns, Lettiska SSR:s ortnamn, I, 1, Riga, 1956.

24. I. Endzelin, Živaja starina, 1899, 3,285—312, Sankt Petersburg (1899).

25. E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1955—9.

26. H. Frischbier, Preussisches Wörterbuch, 1—2, Berlin, 1882—3.

27. J. Gerullis och Chr. Stangas, Lietuvių žvejų tarmė Prūsijoje, Kaunas, 1933.

28. M. Graudina—Jos dialektmaterial nedtecknat på Kuriska näset 1957 (manuskript).

29. L. Hakulinen, Finska språkets utveckling och struktur, 2, Moskva, 1955.

30. V. Hehn, Kulturväxter och husdjur vid deras överföring från Asien till Grekland och Italien samt till övriga Europa, sjunde upplagan, nyutgiven av O. Schrader, med botaniska bidrag av A. Engler, Berlin, 1902.

31. J. Holub, F. Kopečný, Etymologický slovník jazyka českého, Prag, 1952.

32. J. Hoops, Reallexikon der germanischen Altertumskunde, 1—3, Strassburg, 1911—6.

33. K. Jablonskis, Lietuvos archyvas, 1, XVI amžiaus Lietuvos inventoriai, Kaunas, 1934.

35. V. Jagić, Arkiv för slavisk filologi, 494—5, Berlin (1884).

36. T. E. Karsten, Die Germanen, Berlin—Leipzig, 1928.

37. T. E. Karsten, Indogermanische Forschungen, 26, 236—58, Strassburg (1909).

38. V. Kiparsky, Die geme inslavischen Lehnwörter aus dem Germanischen, Helsinki, 1934.

39. V. Kiparsky, Fremdes im Baltendeutsch, Helsingfors, 1936.

40. F. Kluge, Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, 17. Auf age, Berlin, 1957.

266

41. B. И. Костельницкий, rysk-litauiska språkförbindelser enligt litauiska språkets ordboksmaterial, Leningrad, 1953 (manuskript).

42. F. Kurschat, Ordbok över det litauiska språket, 1–2, Halle, 1870–4.

43. Nīcas och Bārtas prästs Jānis Langis lettisk-tyska ordbok från 1683 med en kort lettisk grammatik. Utgiven efter en fotokopia av manuskriptet och kompletterad med studier... av E. Blese, Riga, 1936.

44. L. k. žd., 1—5 = Litauisk ordbok (band 1—2 redigerade av J. Balčikonis, band 3—5 redigerade av K. Ulvydas), Vilnius, 1941—1959.

45. V. Machek, Tjeckiska och slovakiska växtnamn, Prag, 1954.

46. V. Machek, Etymologisk ordbok över det tjeckiska och slovakiska språket, Prag, 1957.

47. V. Machek, Lingua Posnaniensis, 2, 145—61, Poznań (1950).

48. G. Mancelius, Lettisk fraseologi, det vill säga: dagligt bruk av det lettiska språket, Riga, 1638.

49. A. Meillet, Studier över etymologin och ordförrådet i fornkyrkoslaviskan, Paris, 1902.

50. J. Mikkola, Beröringar mellan de västfinska och slaviska språken, Helsingfors, 1894.

51. F. Miklosich, Etymologisk ordbok över de slaviska språken, Wien, 1886.

52. Postilla Lietuwiszka... i Wilniuy hos Jokubas Morkunas... år... 1600.

53. J. Otrębski, Den östlitauiska Tverečiai-dialekten, 3, Kraków (1932).

54. J. Plāķis, Kursenieku språk, Riga, 1927.

55. А. Преображенский, Etymologisk ordbok över det ryska språket, Moskva, 1910—14.

56. П. А. Расторгуев, Den nordseverska-vitryska dialekten, Leningrad, 1927.

57. A. Rosetti, Influența limbilor slave meridionale asupra limbii române (sec. VI—XII), București, 1953.

58. O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, 1—2, Berlin, 1917—29.

59. O. Schrader, Indogermanische Forschungen, 17, 11—37, Strassburg (1904—5).

60. J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluss im Lettischen, Leipzig, 1936.

61. Pr. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, Kaunas, 1931.

62. И. И. Срезневский, Материалы для словаря древне — русского языка по письменным памятникам, 1—3, Санктпетербург, 1893—1903.

63. G. F. Stender, Lettisches Lexicon, Mitau, 1789.

64. C. Szyrwid, Dictionarium trium linguarum, Vilnae, MDCCXIII.

65. T. Šmite, Filologu biedrības raksti, 12, 49—58, Rīgā (1932).

66. A. Švābe, Izglītības ministrijas mēnešraksts, 1922, № 2, 165—80, Rīgā (1922).

67. Trübners deutsches Wörterbuch, herausgegeben von A. Goetze, Berlin-Leipzig, 1936—7.

68. C. C. Uhlenbeck, Archiv für slavische Philologie, 15, 481—92, Berlin (1893).

69. M. Vasmer, Russisches etymologisches Wörterbuch, 1—3, Heidelberg, 1950—7.

70. M. Vasmer, Zeitschrift für slavische Philologie, 19, 448—52, Leipzig (1947).

71. M. I. A. Voelkel, Die lettischen Sprachreste auf der Kurischen Nehrung, Heidelberg, 1879.

72. F. L. K. Weigand, Deutsches Wörterbuch, 1—2, Giessen, 1909—10.