LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

RELATIONER MELLAN DE BALTISKA OCH DE ÖSTERSJÖFINSKA SPRÅKEN

A. SABALIAUSKAS

Allmänna anmärkningar

Det finns olika uppfattningar om hur gamla förbindelserna mellan balterna och deras nordliga grannar, de östersjöfinska folken, är. En sak är dock klar: dessa förbindelsers ålder bör räknas inte i hundratals utan i tusentals år. Enligt de sovjetiska arkeologerna A. Briusov¹ och H. Moora² bodde finsk-ugriska stammar, förfäder till dagens finsk-ugriska folk, under det tredje årtusendet f.Kr. i Europas östra skogsbälte, som även omfattade Östersjöområdet. Dessa stammar livnärde sig främst på jakt och fiske. De kännetecknades av gropkeramik, även kallad kamkeramik. Under det andra årtusendet f.Kr. uppträder i östra Östersjöområdet, vid sidan av jägarnas och fiskarnas läger med deras typiska grop- och kamkeramik, en helt ny typ av bosättning. Invånarna där hade god kännedom om boskapsskötsel och jordbruk och använde snörkeramik. Dessutom kännetecknades dessa invånare av båtyxor. Eftersom denna kultur inte är släkt genom arv med den tidigare kulturen i östra Östersjöområdet, utan är ett nytt och särpräglat fenomen, förknippas dess uppkomst med att ett nytt etniskt element trängde in på det finsk-ugriska området. Detta nya etniska element var sannolikt förfäderna till dagens balter. Även andra sovjetiska historiker och språkforskare ansluter sig till A. Briusovs och H. Mooras uppfattning.³

Utländska språkforskare (V. Thomsen, E. N. Setälä, J. Kalima, E. Nieminen, L. Hakulinen) förlägger, med enbart språkvetenskapliga argument som grund, oftast tidpunkten för de östersjöfinska folkens kontakt med balterna till en betydligt senare—

¹ A. J. Brjusov, Essäer om stammarnas historia i den europeiska delen av Sovjetunionen under den neolitiska perioden, Moskva, 1952, s. 162 ff.

² H. A. Moora, Frågor om den estniska folkgruppens och vissa grannfolks bildande i ljuset av arkeologiska data, ”Frågor om det estniska folkets etniska historia”, Tallinn, 1956, s. 49—141.

³ Lettiska SSR:s historia, bd I, under redaktion av K. Strazdiņa, J. Zuša, J. Krastiņa, A. Drīzulis, Riga, 1953, s. 14—15; Litauiska SSR:s historia, bd I, redaktionskollegium: K. Jablonskis, J. Jurginis, J. Žiugžda (huvudredaktör), Vilnius, 1957, s. 18—21; P. Ariste, Anmärkningar till L. Hakulinens bok ”Finska språkets utveckling och struktur”, del II, Moskva, 1955, s. 278—279; De baltisk-finska språkens bildande och den äldsta perioden av deras utveckling, ”Frågor om det estniska folkets etniska historia”, s. 12.

109

tidigare tider. Enligt deras mening kom balternas och de östersjöfinska folkens förfäder i kontakt under de sista århundradena före vår tideräkning och de första århundradena efter vår tideräknings början. K. Būga var benägen att förlägga denna tidpunkt till något tidigare tider (”... och den kulturnivå som de finska orden av litauiskt ursprung vittnar om passar bättre till det tusende (1000) året än till det femhundrade (500) före vår tideräkning.”)⁴ Men även dessa språkforskare anser att av de enskilda indoeuropeiska folkgrupperna kom de östersjöfinska folken först i kontakt med balterna. Först efter kontakten med balterna kom de östersjöfinska folken i kontakt med germaner och slaver.

Dessutom bör man lägga märke till att när man talar om förhållandet mellan de baltiska och de finsk-ugriska språken avser man vanligtvis dessa folks kontakter vid Östersjön, det vill säga med de västfinska folkgrupperna. Men lån från de baltiska språken förekommer också i de finsk-ugriska språken i Volgaområdet, till exempel i mordvinska och mariska. V. Thomsen försökte förklara detta faktum med att det i forntiden mellan volgafinnarna och de östersjöfinska folken även bodde andra finsk-ugriska folkgrupper, som hade fungerat som förmedlare.

Den sovjetiske språkforskaren B. Serebrenikov⁵ lade fram hypotesen att det i skogsbältet mellan floderna Volga och Kljazma, innan slaverna kom dit, bodde människor som talade ett indoeuropeiskt språk som låg mycket nära dagens baltiska språk. O. Trubatjov och V. Toporov⁶ framför också tanken på en direkt kontakt mellan de baltiska språken och volgaspråken.

Än så länge saknas argument för att bekräfta riktigheten i de hypoteser som lagts fram här. De är dock i vilket fall som helst värda att uppmärksamma. För det första stöds hypoteserna av spår av baltisk toponymi som förekommer i Mellersta och Övre Dnepr-området samt i området mellan Volga och Oka. Dessutom skulle de galindier som nämns i ryska krönikor och ännu på 1000–1100-talen bodde nära Moskva också tala för de nämnda antagandena.

När balterna trängde in i östra Östersjöområdet tog de över de glesare befolkade finska områdena. Den norra delen av balterna uppgick tydligen gradvis bland de finska folkgrupperna, som var betydligt talrikare. Den södra delen av balterna assimilerade finnarna, som troligen bodde mindre talrikt i dessa områden. Att finnar tidigare bodde i de nuvarande nordbaltiska områdena framgår tydligt av toponymin av finskt ursprung där. Inom det nuvarande Litauens territorium är spåren av sådan toponymi mycket obetydliga och dessutom oftast omtvistade, till exempel den finska etymologin för namnet Nemunas, som vissa språkforskare har föreslagit, och annat. Däremot är Lettlands territorium fullt av ortnamn av finskt ursprung. Assimileringen av finnarna pågick i årtusenden, och på Lettlands territorium pågår den än i dag: livländarna, som tidigare bodde talrikt kring Rigabukten och i Västra Daugavas och Gaujas avrinningsområden, håller nu helt på att förlora sitt språk—

⁴ K. Būga, Rinktiniai raštai, t. II, Vilnius, 1959, p. 83.

⁵ Б. А. Серебренников, Om några spår av ett försvunnet indoeuropeiskt språk i den europeiska delen av Sovjetunionens centrum, nära de baltiska språken, „Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai“, S. A, 1, Vilnius, 1957, p. 69—71.

⁶ О. Н. Трубачев, Три литовских этимологии, „Lingua Posnaniensis“, VIII, Poznań, 1960, p. 242; В. Н. Топоров, О. Н. Трубачев, Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962, p. 247—8.

110

tala. I dag återstår endast några hundra människor som talar detta östersjöfinska språk.⁷

Arkeologiska fynd visar att balterna hade en något högre kultur än sina nordliga grannar. Vid tiden för balternas och finnarnas möte ägnade sig balterna redan åt boskapsskötsel och jordbruk. Detta påstående bekräftas inte bara av arkeologiska utan också av språkliga uppgifter. De finska folkgrupperna började också lära sig dessa näringar av balterna. Sammantaget visar de språkliga uppgifterna att det rådde nära och vänskapliga förbindelser mellan balter och finnar.

De baltiska språkens inflytande på de östersjöfinska språken är ganska tydligt. Särskilt tydligt är detta inflytande i de östersjöfinska språkens ordförråd.

Ett stort antal intressanta arbeten har ägnats åt att undersöka de nämnda språkens lexikala förbindelser. Särskilt viktigt är det fortfarande värdefulla, omfattande verk som den danske språkforskaren V. Thomsen gav ut 1890: ”Förbindelser mellan de finska och baltiska (litauisk-lettiska) språken” (”Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog”, Kopenhagen, 1890). De senaste forskningsresultaten på detta område sammanfattas i den finske språkforskaren J. Kalimas verk ”Baltiska lånord i de östersjöfinska språken” (”Itämerensuomalaisten kielten balttilaiset lainasanat”, Helsinki, 1936). De många arbetena av den nyligen avlidne finske språkforskaren E. Nieminen bör också nämnas.

De östersjöfinska språken har haft ett jämförelsevis mindre inflytande på de baltiska språken, särskilt på litauiskan och forntidsprussiskan. Flest spår av detta inflytande kan man se i lettiskan. Det märks i såväl lettiskans fonetik och morfologi som, framför allt, dess ordförråd. Visserligen är många av de östersjöfinska lånen i lettiskan av senare datum. Några av dessa lån kom, som vi ska se, också in i litauiskan genom lettiska dialekter och ibland även genom skriftspråket. Det faktum att de östersjöfinska språken har påverkats mer av de baltiska språken än de sistnämnda av de östersjöfinska kan kanske förklaras av att den baltiska kulturen var något högre utvecklad. Man måste dock instämma med den estniske akademikern P. Ariste i att de finska språkens inflytande på de baltiska språken hittills har undersökts mycket lite. Vissa baltiska lånord i finskan, som tidigare inte väckte några tvivel, försöker man på senare tid i stället betrakta som finska ord som lånats in i de baltiska språken.

Bland de arbeten som belyser de finska språkens inflytande på de baltiska språken bör först nämnas den estniske språkforskaren K. Abens arbete ”Estniska och liviska lån i lettiskans ordförråd” (”Eesti ja liivi laenud läti sõnavaras (kultuuriloone uurimus)”, Tartu, 1947 (manuskript).

Det råder ingen enighet om vilket baltiskt språk de första finska folkgrupperna kom i kontakt med. En del finska språkforskare menar att de östersjöfinska folken mötte det baltiska urspråket. Men E. Nieminen hävdar att finnarna mötte ett separat baltiskt språk, som till sin fonetiska och morfologiska struktur tydligt hade skilts från det baltiska urspråket.⁸ Detta slags uppfattning hos E. Nieminen

⁷ П. А. Аристэ, Livarna och det liviska språket, „Eesti NSV Teaduste Akadeemia Toimetised, k. VII, Ühiskonnateaduste seeria“, Nr. 1, Tallinn, 1958, p. 38.

⁸ E. Nieminen, Om några egenskaper hos det baltiska språket som återspeglas i de äldsta baltiska lånorden i de östersjöfinska språken, „Sonderabdruck aus den Sitzungsberichten der Finnischen Akademie der Wissenschaften 1956“, Helsinki, 1957, p. 185.

111

Påståendet strider mot historikernas slutsatser, eftersom det är svårt att föreställa sig att det baltiska urspråket på 1000-talet f.Kr. kunde ha splittrats i separata språk.

Grammatiska egenskaper

I de östersjöfinska och baltiska språken kan vi lägga märke till vissa likheter i den grammatiska strukturen. Sådana likheter kan visserligen inte alltid förklaras med växelverkan mellan dessa språk, det vill säga med det ena språkets påverkan på det andra. Exempelvis är likheten mellan litauiskans och finskans riktningstillstånd, de så kallade illativen, mycket påfallande; jfr finska maa ”land, jord”: maahan ”in i landet, ner i jorden”, finska puu ”träd”: puuhun ”in i trädet”, finska pilli ”pipa, visselpipa”: pilliin ”in i pipan, in i visselpipan”, finska koti ”hus”: kotiin ”in i huset”⁹ vid sidan av litauiska laukan, dangun, pilin med flera. I både finskan och litauiskan uppkom dock lokativkasus med en sådan struktur jämförelsevis ganska sent, och deras uppkomst i båda språken bör förklaras som en självständig utveckling¹⁰.

Det antas att det finska suffixet -pa, -pä (jopa ”också, till och med”, vieläpä ”också, dessutom”, jospa ”om”, kunpa ”om”) som uttrycker förstärkning och intensitet kan ha lånats från de baltiska språken (litauiska bė, bei, preussiska bhe)¹¹.

Attributiv kongruens mellan substantiv och adjektiv är karakteristisk för de östersjöfinska språken; jfr estniska uus maja ”ett nytt hus”, uuele majale, uued majad. Som vi ser är detta drag också karakteristiskt för de baltiska språken, men liknande konstruktioner används inte i andra finsk-ugriska språk; jfr erzya-mordvinska odʼ kydo, odʼ kydonenh, odʼ kydot, ungerska új ház, új háznak, új házak. Attributiv kongruens mellan substantiv och adjektiv i de östersjöfinska språken kan ha uppkommit som ett självständigt resultat av dessa språks utveckling, men de närliggande baltiska språken kan också ha haft ett visst inflytande.

Sådana sammansatta former av estniskans förflutna tid som olen lugenud, olin lugenud har också motsvarigheter i de baltiska språken; jfr litauiska esù skaitęs, buvaũ skaitęs, lettiska esmu lasījis, biju lasījis.¹²

På senare tid har man försökt förklara imperativformerna i litauiska och ryska med formanten -k som ett resultat av finsk-ugriskt inflytande¹³.

V. Pisani¹⁴ är också benägen att förklara vissa participkonstruktioner i litauiska och lettiska med finskt inflytande.

Till och med sådana drag i de baltiska och slaviska språken som användningen av instrumental som predikativ i ett sammansatt predikat och användningen av genitiv som objekt i …

⁹ Л. Хакулинен, Развитие и структура финского языка, ч. I, Москва, 1953, р. 88.

¹⁰ A. Meijė, Lyginamasis metodas istorinėje kalbotyroje, Vilnius, 1956, p. 92.

¹¹ L. Hakulinen, Det finska språkets utveckling och struktur, del I, s. 217.

¹² P. N. Ariste, De finsk-baltiska språkens uppkomst och den äldsta perioden av deras utveckling, s. 12.

¹³ V. N. Toporov, O. N. Trubatjov, a.a., s. 249—50.

¹⁴ V. Pisani, Om en baltisk-estfinsk participkonstruktion, ”Skriftserie tillägnad akademikern professor Dr. Jānis Endzelīns till minne av hans 85 levnadsår och 65 arbetsår”, Riga, 1959, s. 215—217.

112

Denna ackusativ efter transitiva verb som uttrycker negation och tendensen att förena flera suffix i ett och samma ord betraktar vissa lingvister som resultat av ett finsk-ugriskt substrat.

Ett något tydligare inflytande från de finska språken märks i den grammatiska strukturen i lettiskan, särskilt i de lettiska dialekter där livländare tidigare bodde. Naturligtvis är dessa drag som härrör från finskan inte gamla här och förklaras av rester från livländskt substrat. Livländskt inflytande anses förklara att lettiskans betoning har dragits tillbaka till den första stavelsen. Processen var uppenbarligen mycket komplicerad och kan ha inletts även utan livländskt inflytande, men livländskan bidrog sannolikt åtminstone till att intensifiera den¹⁵.

Livländskan har påverkat utformningen av lettiska dialekters tonsystem. Till följd av livländskt inflytande har maskulina former ofta trängt undan feminina former i de lettiska dialekterna, medan verbets tredje person har generaliserats till singular- och pluralformerna för båda personerna, med mera¹⁶.

B. Serebrenikov¹⁷ påpekar att livländskt inflytande förklarar användningen av samma form av lettiskans lokativ med både riktning och plats som betydelse (mežā dzīvot ”bo i skogen”, mežā braukt ”åka in i skogen”).

Vissa drag i livländskan, som inte är karakteristiska för andra östersjöfinska språk, uppstod till följd av lettiskt inflytande. Livländarna lånade till exempel vissa verbprefix från lettiskan, jfr liv. vöttö ”ta”; aizvöttö ”låna, ta ifrån” (lett. ņemt-aizņemt), liv. tiedō ”göra”: aptiedō ”omringa” (lett. taisīt-aptaisīt), liv. kandō ”bära, ha på sig”: pakandō ”bära ut, föra över” (lett. nest-panest), med mera. Även ett och annat lettiskt suffix har trängt in i livländskan, jfr liv. āndig ”givmild, riklig”: āndab ”han ger” (det lettiska suffixet -īgs), liv. pūdōm ”renlighet”: pūdōz ”ren” (lett. -ums), liv. kovalib ”förstånd”: koval ”förståndig” (lett. -ība). Livländskans syntax uppvisar också vissa andra lettiska drag¹⁸.

Lettiska prefix förekommer också i vissa sydestniska dialekter. Till exempel används de lettiska prefixen at-, bez-, iz-, no-, pa- i den utdöende estniska Leivu-dialekten i norra Lettland; jfr est. masma ”betala”: atmasma ”betala tillbaka” (:lett. maksāt: atmaksāt), est. jema ”mor”: bezjemada ”utan mor” (:lett. māte: bez mātes), est. pidämä ”hålla”: ispidämä ”behålla” (:lett. turēt: izturēt), est. laskma ”låta”: nūlaskanu ”slapp, nedhasad” (:lett. laist: nolaidies), est. jema ”mor”: pajema ”styvmor” (:lett. māte: pamāte), med mera¹⁹.

¹⁵ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 32.

¹⁶ Där.

¹⁷ Б. А. Серебренников, О некоторых возможных причинах происхождения иллативного значения у латышского локатива, „Rakstu krājums...“, p. 243—246.

¹⁸ П. А. Аристэ, Ливы и ливский язык, p. 43.

¹⁹ P. Ariste, Indoeuropäische Präfixe in den ostseefinnischen Sprachen, „Studii si cercetari lingvistice omagiu lui Al. Graur cu prilejul implinirii a 60 de ani“, 3, Bucuresti, 1960, p. 338.

8. Kalbotyros klausimai VI.

113

Baltiska lånord i de baltisk-finska språken

Ett språks påverkan på andra språk visar sig framför allt i lexikonet. De språkliga relationerna mellan baltiska och baltisk-finska språk återspeglades också tydligast i lexikonet. Den finske språkforskaren L. Hakulinen presenterar i sin bok ”Det finska språkets struktur och utveckling” (”Suomen kielen rakenne ja kehitys”, Helsinki, 1946)²⁰ en intressant statistik över det moderna litterära finska språkets lexikala sammansättning. En noggrann analys visade att baltiska lånord utgör 1,1% av det moderna litterära finska språkets ordförråd; det vill säga att av tusen finska ord har elva baltiskt ursprung. Det bör påpekas att vi inte finner en sådan andel baltiskt ordförråd i något annat indoeuropeiskt språk, trots att balterna haft betydligt mer kontakt med de närliggande indoeuropeiska språken. Många ord av baltiskt ursprung som förekommer i finskan används också i dagens litterära estniska. Även om, som nämnts, baltiska lånord i de finska språken är relativt väl undersökta, finns det fortfarande många omtvistade frågor. Framtida språkvetenskap kommer att ändra mer än en slutsats som nu tycks obestridlig. Vi presenterar de baltiska lånord som den finske språkforskaren J. Kalima anger i sitt verk ”Baltiska lånord i de baltisk-finska språken”, och hänvisar samtidigt till annan litteratur.²¹

Finska ahdas, genitiv ahtaan ”trång”, estniska ahas, estniska ahastama ”oroa, tränga”, jämför litauiska ankštas (V. Thomsen, 158—9; J. Kalima, 86; Y. H. Toivonen, I, 5; L. Hakulinen, II, 42). J. Kalima och Y. H. Toivonen hävdar detta med reservation.²²

Finska ahingas, genitiv ahinkaan ”fiskgaffel”, estniska ahingas, genitiv ahinga; ahing, genitiv ahingi ”stickjärn (för fiske)”, päeva- ahingid ”solstrålar”, jämför litauiska akštinas, akštis (V. Thomsen, 157; J. Kalima, 86; Y. H. Toivonen, I, 5).

Finska aina ”alltid; ännu”, estniska aina, ainu, ainute ”bara, endast; helt”, jämför preussiska ainat ”alltid”, litauiska vienàt, lettiska vien (V. Thomsen, 156—7; J. Kalima, 87; Y. H. Toivonen, I, 9; L. Hakulinen, II, 42). J. Kalima och Y. H. Toivonen hävdar detta med reservation.

Finska aisa ”dragstång”, estniska ais, genitiv aisa ”gaffeldragstångens stång” kan ha uppstått ur något baltiskt ord som vi numera inte finner vare sig i dagens baltiska språk eller över huvud taget i de baltiska språkens skriftliga källor (J. Kalima, 87—8; L. Hakulinen, II, 41).

²⁰ А. Хакулинен, Развитие и структура финского языка, ч. II, Москва, 1955, p. 151.

²¹ Av de baltisk-finska språken tar vi här först upp exempel endast från finska och estniska; exempel från andra baltisk-finska språk (liviska, karelska, vepsiska, votiska) anges endast när de inte förekommer i finska och estniska.

²² Här avses de verk av de ovan nämnda författarna: V. Thomsen, Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog, København, 1890; J. Kalima, Itämeren-suomalaisten kielten balttilaiset lainasanat, Helsinki, 1936; Y. H. Toivonen, Suomen kielen etymologinen sanakirja, I—II (II — Y. H. Toivonen, E. Itkonen, A. J. Joki); Helsinki, 1955—1958; А. Хакулинен, Развитие и структура финского языка, ч. II, Москва, 1955; П. А. Аристэ, Примечания к книге А. Хакулинена.

114

Lyv. aistai ”finne (i ansiktet)”, jfr lit. änkštara, inkštiras, lett. ankšteri ”maggots, larver, ollonborrar” (V. Thomsen, 158; J. Kalima, 88). V. Thomsens påstående betvivlas.

Finsk. aitta, gen. aitan ”förrådshus”, est. ait, gen. aida ”bod, förrådshus” kan ha uppkommit ur ett numera okänt baltiskt ord, som somliga försöker förbinda med lit. aitvaras (J. Kalima, 88–90; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I. 11).

Finsk. ajattara, ajattaro, aattara ”mytologisk varelse”, est. äijätär ”Kirosina, djävulens mor, Judas dotter”, jfr lit. aitvaras (J. Kalima, 90). J. Kalimas påstående betvivlas.

Finsk. ankerias, angerjas, änkeriäs ”ål”, est. angerjas, jfr lit. ungurys, preuss. angurgis (V. Thomsen, 158; J. Kalima, 90–1; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 19).

Finsk. ansa ”snara, fälla, snara, rep”, est. aas, gen. aasa ”maska, ögla, snara, slynga, handtag”, jfr lit. ąsą, lett. uosa, preuss. ansis ”grytkrok” (V. Thomsen, 159; J. Kalima, 91; L. Hakulinen, II, 41, Y. H. Toivonen, I, 19).

Finsk. apila, apilas ”klöver”, jfr lit. dobilas, lett. ābuls, preuss. wobilis (V. Thomsen, 156; J. Kalima, 91; Y. H. Toivonen, I, 21; L. Hakulinen, II, 41). J. Kalimas, Y. H. Toivonens och L. Hakulinens påståenden betvivlas.

Finsk. arta, gen. arran ”stångställning för att hänga upp nätet m.m.”, jfr lit. ār̃das, ardai, lett. ārds, ārdi ”torkbjälkar i ria: tjocka bjälkar som placerats ovanför eller bredvid ugnen i rummet för att torka säd, kläder osv.; bjälkarna i köket eller i badstugan, i Livland även ovanför riaugnen för att röka kött; eldstaden” (V. Thomsen, 159; J. Kalima, 91–2). V. Thomsens påstående betvivlas.

Est. eherus, iherüs ”laxöring (Salmo trutta)”, jfr lit. ešerys, lett. asars, asers (J. Kalima, 92). Påståendet betvivlas.

Finsk. elki, eljen ”lynne, sinnelag”, eljet, elkeen, elkiä ”lättsinnig; lynnig”, jfr lit. elgesys, elgtis (J. Kalima, 92–3; L. Hakulinen, II, 42; Y. H. Toivonen, I, 36–7). Y. H. Toivonens påstående betvivlas.

Finsk. hako ”avhuggen grön barrträdsgren, gran-, tall- eller enris, nedfallet träd”, est. hagu ”ris; vippa, lövträdets topp”, jfr lit. žagaras, lett. žāgars, lit. žaginiai, lett. žagas ”löv, lövklädda kvistar, badkvistar”, jfr även lit. šakā, lett. sakas ”högaffel, hästtäcke” (J. Kalima, 93–4; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 50–1). Ordets ursprung är något omtvistat.

Finsk. haljakka ”ljusblå; blekgrå; kjol av blåaktigt tyg”, halea, halia, haleva ”ljusgrön; grå, gråaktig”, est. haljas, gen. halja ”blank, glänsande, glänsande grön”, jfr lit. žalias, lett. zaļš, preuss. saligan (V. Thomsen, 244–6; J. Kalima, 94–5; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, I, 51).

Finsk. halla ”nattfrost”, est. hall, gen. halla, jfr lit. šalna, lett. salna (V. Thomsen, 220–1; J. Kalima, 95; Y. H. Toivonen, I, 51).

115

Finska hammas, gen. hampaan ”tand”, estniska hammas, gen. hamba, jfr litauiska žãmbas, lettiska zuobs ”tand” (V. Thomsen, 246—7; J. Kalima, 95—6; L. Hakulinen, II, 41; P. H. Toivonen, I, 54).

Finska hanhi, gen. hanhen ”gås”, estniska hani, jfr litauiska žąsis, lettiska zuoss, for preussiska sansy (V. Thomsen, 247; J. Kalima, 96; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 55). P. Ariste (II, 279) betvivlar en baltisk etymologi för det nämnda finska ordet.

Finska harakka ”skata”, estniska harakas, harak, jfr litauiska šárka, for preussiska sarke (V. Thomsen, 221; J. Kalima, 96; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 57—8). J. Kalima och L. Hakulinen anser detta tvivelaktigt.

Finska harja ”borst, man, borste, kam”, estniska hari, gen. harja ”borste, kardor, kam, taknock”, jfr litauiska šer̃ys, lettiska sars (V. Thomsen, 222; J. Kalima, 97; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 58).

Finska harmaa ”grå”, estniska arm, armi ”grå, ljusgrå, ett hundnamn”, jfr litauiska šìrmas, lettiska sirmus (V. Thomsen, 223—4; J. Kalima, 97; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, I, 59).

Finska hautoo ”ruva, kläcka”, haude ”värma”, estniska haudma ”ruva, ligga på”, hauduma ”ruva, kläcka, mäskas, skålla”, jfr lettiska sautēt ”värma, skålla; slå”, litauiska dialektalt šautas ”soppa på blommor och blad”; litauiska šùsti, lettiska sust (J. Kalima, 97—8; L. Hakulinen, II, 42; Y. H. Toivonen, I, 63). De anser detta tvivelaktigt.

Finska havu, havo ”barrträdsgren; barr”, jfr litauiska žãbas, žãbaras (J. Kalima, 99; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 64). De anser detta tvivelaktigt.

Finska heimo ”släkte, stam, släktingar”, estniska håim, gen. hõimu ”släktskap, släkting”, jfr litauiska šeimà, lettiska saime ”hushållsfolk; familj i vidare bemärkelse”, for preussiska seimins (V. Thomsen, 222; J. Kalima, 99; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 64).

Finska heinä ”hö, gräs, ört”, estniska hein, jfr litauiska šiẽnas, lettiska siens (V. Thomsen, 223; J. Kalima, 99—100; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 64—5).

Finska heitiä, hetiä ”blomma (om råg och korn)”, hede ”blomma”, hedelmä ”frukt”, jfr litauiska žydėti, žiedas (V. N. Toporov, O. N. Trubačiov, 247).

Finska helle, gen. helteen ”kvavt; hetta”, jfr litauiska šiltis, šiltas, lettiska silìs (J. Kalima, 100; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, I, 67). J. Kalima och L. Hakulinen anser detta tvivelaktigt.

Finska herhiläinen, hörhiläinen, hörhöläinen ”geting, bålgeting”, estniska herilane, erilane, jfr litauiska širšuõ, širšuolis, lettiska sirsenis, for preussiska sirsilis (V. Thomsen, 224; J. Kalima, 100; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 70).

Finska herne ”ärta”, estniska hernes, jfr litauiska žirnis, lettiska zirnis, for preussiska syyne ”korn” (V. Thomsen, 251; J. Kalima, 100—1; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, 70).

116

Finsk. hihna ”rem, läderbälte”, est. ihn, jfr lit. šikšna, lett. siksna (V. Thomsen, 223; J. Kalima, 101; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 73). P. Aristė (II, 279) betvivlar att de finska orden är baltiska.

Finsk. hirvi, gen. hirven; hirvus, gen. hirvahan ”älgdjur, hjort”, est. hirv, gen. hirve ”rådjur”, jfr pr. sirwis ”rådjur” (V. Thomsen, 225; J. Kalima, 101—2; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 78).

Veps. hähk, gen. hähkän ”utter (норка)”, jfr lit. šeškas, lett. sesks (V. Thomsen, 223; J. Kalima, 102—3).

Finsk. härkä ”oxe”, est. härg, gen. härja, jfr lit. žirgas, lett. zirgs ”häst”, preuss. sirgis ”hingst” (V. Thomsen, 249—51; J. Kalima, 103; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 99).

Finsk. härmä ”rimfrost”, est. härm, gen. härma, jfr lit. šarmà, lett. sarma, serma (V. Thomsen, 221; J. Kalima, 103—4; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, I, 99).

Finsk. irta ”lös, fritt tillstånd” har man försökt förknippa med lit. irti, lett. irt, lit. ardýti, lett. ārdīt (V. Thomsen, 174; J. Kalima, 104; Y. H. Toivonen, I, 108).

Finsk. jäytää ”gnaga, skava (gnaga); fräta, gnaga (äta)” har man försökt förknippa med lit. ėsti, lett. ēst, preuss. ist (J. Kalima, 201).

Finsk. jäära, jaara ”bagge, vädur”, est. jäär, jaar, jfr lit. érdas, lett. jērs, preuss. eristian (V. Thomsen, 169; J. Kalima, 104; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 133).

Finsk. kaarna ”bark, tallbark”, est. kaarn, gen. kaarna ”skorpa”, jfr lit. karnà (J. Kalima, 104—5; Y. H. Toivonen, I, 135). De sammanförs med tvekan.

Veps. kabuta ”smeka, omfamna” försöker J. Kalima (105) förknippa med lit. kabinti.

Finsk. kaikki ”alla, allihop”, est. kõik, gen. kõige ”all, hel”, jfr lit. kiek, kiekvienas, lett. cik (V. Thomsen, 186—7; J. Kalima, 105; Y. H. Toivonen, I, 141). De framförs med tvekan.

Finsk. kaima ”namne”, est. kaim, gen. kaimu ”släkting med samma namn, släkting, broder”, jfr lit. káimas, kiėmas, lett. ciems, preuss. caymis, lit. kaimýnas, preuss. kaiminan, lett. cieminš ”en gäst från det närmaste grannskapet; en gäst över huvud taget” (V. Thomsen, 177; J. Kalima, 105—6; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 142).

Finsk. kaleva: Kalevanpoika ”jätte, storväxt, stark man”, est. Kalevipoeg har man försökt förknippa med lit. kálvis (J. Kalima, 106).

Finsk. kantele, gen. kanteleen ”finnarnas primitiva cittra, försedd med fem strängar och spelad med fingrarna”, est. kannel, gen. kandle ”harpa” försöker man förknippa med lit. kañklės, lett. kuokle (V. Thomsen, 178—81; J. Kalima, 106—7; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. kappale ”stycke, sak, föremål”, jfr lit. gābalas, lett. gabals (V. Thomsen, 170; J. Kalima, 107; L. Hakulinen, I, 139, II, 42; Y. H. Toivonen, I, 160). P. Aristė (I, 302) hävdar att balterna har lånat detta ord från de östersjöfinska folken.

117

Vačių (vatjalaiset) karissā ”straffa (aga)”, est. karistama ”tukta, straffa, inskärpa”, kari ”sträng befallning, drivkraft, sträng disciplin”, karima ”valla, vakta; tukta, hålla i sträng disciplin” försöker man förbinda med lit. kāras, lett. karš (J. Kalima, 107).

Suom. karsas, kilm. karsaan ”sned, skelögd”, jfr lit. skreĩsas, lett. šķērs (V. Thomsen, 218; J. Kalima, 108; Y. H. Toivonen, I, 165). De hävdar detta med tvekan.

Suom. karsina är ett ord som används i finska dialekter med åtminstone tio betydelser och som såväl till sin fonetiska struktur som till sin betydelse påminner om lit. gardinys, gardas (J. Kalima, 108; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 165).

Suom. karsta ”ullkam, kardmaskin” försöker man förbinda med lit. karšti, karštuvai (J. Kalima, 108—9; Y. H. Toivonen, 165—6).

Suom. karta ”järnplåt” försöker man förbinda med lit. skārda, lett. skārde (V. Thomsen, 218; J. Kalima, 110—1; Y. H. Toivonen, I, 166).

Veps. karte ”på ett sådant sätt, likartat, såsom” försöker man förbinda med lett. kārta ”skikt, lager, rad” (J. Kalima, 201—3).

Suom. kartta ”tråg” försöker man förbinda med lit. prākartas ”ur en rund stock uthugget tråg för djurfoder; krubba”, pr. pracartis ”tråg” (J. Kalima, 111; Y. H. Toivonen, I, 166).

Suom. karva ”hår; färg”, est. karv, gen. karva, jfr lit. gaurai, lett. gauri (V. Thomsen, 171—2; J. Kalima, 111; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 166—7).

Suom. karvas, kilm. karpahan ”korg, liten båt” försöker man förbinda med lit. kāibas ”korg”, lett. kārba (J. Kalima, 109—10; Y. H. Toivonen, I, 167).

Suom. karve, kilm. karpeen ”trädmossa, lav”, est. karbe, kilm. karpe, jfr lett. karpitnes ”lavar (lichenes)”, kērpes ”lavmossa på tak”, lit. kérpės (V. Thomsen, 186; J. Kalima, 111—2; Y. H. Toivonen, I, 167).

Suom. kataja, katava ”enbuske”, est. kadakas, kadak, jfr lit. kadagys, lett. kadegs, pr. kadegis (V. Thomsen, 176; J. Kalima, 112; L. Hakulinen, I, 108). J. Kalima och L. Hakulinen hävdar detta med tvekan. P. Ariste (I, 301) menar att balterna torde ha lånat detta ord från de östersjöfinska språken.

Suom. kauha ”slev”, jfr lit. kaušas, lett. kauss (V. Thomsen, 184—5; J. Kalima, 112—3; Y. H. Toivonen, I, 172).

Suom. kaula ”hals”, est. kael, jfr lit. kaklas, lett. kakls (V. Thomsen, 177; J. Kalima, 113; Y. H. Toivonen, I, 173).

Suom. kaunata ”hysa agg över någon för något, förebrå någon något”, jfr lett. kauns ”skam, vanära, skymf” (J. Kalima, 113). Han hävdar detta med tvekan.

Suom. kekäle ”brand, eldbrand”, jfr lit. dėgalas (J. Kalima, 113—4; L. Hakulinen, II, 40). De hävdar detta med tvekan.

Suom. kela ”haspel”, jfr pr. kelan ”hjul”, maluna-kelan ”kvarnhjul”, lett. duceles ”tvåhjulig vagn” (V. Thomsen, 185; J. Kalima, 114; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 179). De hävdar detta med tvekan.

118

Finska keli ’Schlittenbahn’, jfr litauiska kelias, lettiska ceļš (V. Thomsen, 185, J. Kalima, 114; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, I, 179).

Finska kelle, gen. kelteen; kelles, gen. kelteen ’ytbit; stycke (bit av en yta [vanligen trä]; bit)’, jfr litauiska skiltis (J. Kalima, 114—5; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 179). Y. H. Toivonen hävdar det med tvekan.

Finska kelta, keltainen ’gul’, estniska kõld, kold ’gul; gul färg’, jfr litauiska geltà, geltas, lettiska dzeltens (V. Thomsen, 172; J. Kalima, 115; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, I, 180).

Finska kerta ’lager, våning; serie, rad; tidsperiod; gång’, estniska kord, gen. korda, jfr forniska kėrdan ’vid tiden’, prei swaian kerdan ’på sin tid’ (V. Thomsen, 185—6; J. Kalima, 115—7; L. Hakulinen, II,42; Y. H. Toivonen, I, 184—5). J. Kalima och L. Hakulinen hävdar det med tvekan.

Liviska kēu ’sto (sto)’ försöker man förbinda med lettiska kēve, litauiska kēvė (J. Kalima, 117).

Liviska kill ’gröngöling’, jfr lettiska dzilna, dzilnis ’hackspett (endast de större hackspettsarterna)’ (V. Thomsen, 173; J. Kalima, 117).

Finska kina ’gräl, osämja; käbbel; tvist; dispyt’, kinata ’gräla, tvista, retas’ försöker man förbinda med litauiska ginčas, ginčyti (J. Kalima, 117—8).

Finska kinnas, gen. kintaan ’vante’, estniska kinnas, gen. kinda, jfr lettiska cimds (V. Thomsen, 187; J. Kalima, 118; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 195—6). Alla hävdar det med tvekan.

Finska kirstu ’låda, kista’, estniska kirst, gen. kirstu, jfr litauiska karštas (J. Kalima, 118; J. H. Toivonen, I, 200). Sambandet är tvivelaktigt.

Finska kirves, gen. kirveen ’yxa’, estniska kirves, gen. kirve ’yxa, bila’, jfr litauiska kirvis, lettiska cirvs (V. Thomsen, 189; J. Kalima, 118—9; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, I, 200).

Finska kirvi, kirvinen, kiuru ’lärka’ försöker man förbinda med lettiska cīrulis (J. Kalima, 119).

Finska kouko ’död’, estniska kõu, gen. kõue; kõukene, gen. kõukese ’åskgubbe (liten gubbe)’, jfr litauiska kaukas ’husande; vålnad efter ett odöpt barn; djävul’, lettiska kauks ’Heinzelmännchen’, forniska cawx ’djävul’ (J. Kalima, 119—20; Y. H. Toivonen, II, 226). De hävdar det med tvekan.

Estniska kõblas, gen. kõpla ’hålyxa, jordhacka’, kõblima ’hacka, hacka upp (jorden)’ försöker man förbinda med litauiska kablys, lettiska kaplis (J. Kalima, 120).

Finska kuhmu ’knöl, klump, knut’, estniska kuhm ’knöl’ försöker man förbinda med lettiska kuzma ’struma; puckel, knöl’ (J. Kalima, 120—1).

Estniska kukru ’nacke’, kareliska kukkuri förbinds med litauiska kukūrai, kukūriai ’puckel, nackknöl’ (J. Kalima, 121).

Finska kulo ’gammalt gräs från föregående år som lämnats oslaget’, estniska kulu, kulo, jfr lettiska kūla ’gammalt, torrt fjolårsgräs; djurens gamla hår; en orms gamla skinn’, litauiska kūlės, kūlėti (V. Thomsen, 190—1, 263; J. Kalima, 121—2; Y. H. Toivonen, II, 234—5). De hävdar det med tvekan.

119

Finsk. kupo ”halmbunt”, estn. kubu, kubo ”bunt, famnfull”, jfr lit. gubà, lett. guba (J. Kalima, 122; Y. H. Toivonen, II, 243). J. Kalima hävdar det med tvekan.

Finsk. kurko, kurki ”en ond ande, djävul, spöke, björn, lus”, jfr fornpr. curche, curcho ”de hedniska preussarnas skördegud” (J. Kalima, 122—3; Y. H. Toivonen, II, 245).

Estn. kurb, gen. kurva ”sorgsen, bedrövad”, jfr lit. skūrbė ”sorg”, skurbstū (J. Kalima, 123).

Finsk. kurpponen, kurppunen, kurpunen, ”ett slags sko av pälsigt läder”, jfr lit. kūrpė, lett. kurpe, fornpr. kurpe (V. Thomsen, 191—2; J. Kalima, 123; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 246).

Estn. kurt, gen. kurdi ”döv”, jfr lit. kur̃tas, kur̃čias, lett. kurls (V. Thomsen, 192; J. Kalima, 123).

Finsk. kuuro ”döv”, jfr lett. kuorns ”döv” (J. Kalima, 124; Y. H. Toivonen, II, 252).

Finsk. kypärä, kypäri ”hjälm, hög mössa, hatt”, estn. kübar, gen. kübara ”hatt, mössa”, jfr lit. kepurė, lett. cepure (V. Thomsen, 185; J. Kalima, 124; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 256).

Finsk. kytö, kyttö ”en lång strimma av annan färg på ryggen av en ko eller häst”, estn. küüt, gen. küüdu ”randig, streckad; boskap med en vit rand längs ryggen” försöker man förbinda med lit. skiaūtas, skiaūtė ”lapp, tygstycke” (K. Būga, Aist. st.23, 70, 94), skiaūtė (J. Kalima, 203).

Finsk. kyäs, gen. kykään ”stack, höstack, höhässja, hässjor” försöker man förbinda med lit. kūgis (J. Kalima, 124; Y. H. Toivonen, II, 258).

Finsk. käki, gen. käen ”gök”, estn. kägi försöker man förbinda med lit. gegė, gegutė, lett. dzeguze, fornpr. geguse (V. Thomsen, 172; J. Kalima, 124—5; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 259).

Finsk. kärme, käärme ”orm”, jfr lit. kirmis, kīrminas, kirmėlė, lett. cirmenis (V. Thomsen, 188; J. Kalima, 125; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 265).

Estn. kärpima ”klippa, kapa, beskära (träd)”, jfr lit. kirpti, lett. cirpt (J. Kalima, 125—6).

Finsk. kääppä, gen. kääpän ”uppkastad kulle”, estn. kääp, kääbas ”uppkastad kulle; gravhög; spöke”, jfr lit. käpas, lett. kaps (J. Kalima, 126; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, II, 265). J. Kalima och Y. H. Toivonen hävdar detta med tvekan.

Finsk. lahto, gen. lahdon ”höstack, fågelsnara upphängd i toppen av ett träd”, jfr lit. sląstai, lett. slasts, slazds (V. Thomsen, 219; J. Kalima, 126—7; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 269).

Finsk. laiha ”mager”, estn. lahi, gen. lahja, jfr lit. liesas, lett. liess (V. Thomsen, 196; J. Kalima, 127; L. Hakulinen, II, 42; Y. H. Toivonen, II, 269).

²³ K. Būga, Aistiški studijai, d. I, Peterburgas, 1908.

120

Suom. laiska, gen. laiskan ”lat“, est. laisk, jfr lett. laiks ”lat, trög“ (V. Thomsen, 193; J. Kalima, 127; L. Hakulinen, II, 42; Y. H. Toivonen, II, 270). Y. H. Toivonen framför detta med tvekan.

Suom. laita ”ordning, beskaffenhet, förhållande“ försöker man förbinda med lit. lieta ”nytta, fördel, vinst; syfte“, lett. lieta ”ting, sak“ (V. Thomsen, 196; J. Kalima, 127—8).

Suom. laita ”sida, kant, rand, reling“, est. laed ”en rad bordläggningsbrädor på ett fartyg“ försöker man förbinda med lett. laides ”brädorna som fästs längs den övre kanten på en ur en trädstam uthuggen båt för att göra den större“ (V. Thomsen, 193; J. Kalima, 128—9). Y. H. Toivonen anser att lett. laides har lånats från estniskan (Y. H. Toivonen, II, 271).

Suom. laiva ”fartyg“, est. laev ”fartyg, stor båt“, jfr lit. laivas, lett. laiva (V. Thomsen, 193; J. Kalima, 129; Y. H. Toivonen, II, 271). Y. H. Toivonen framför detta med tvekan. På senare tid betraktar några forskare det baltiska ordet för fartyg (lit. laivas, lett. laiva) som ett lån från de östersjöfinska språken, jfr s. 133.

Suom. laukki ”blekhet“, est. lauk, gen. lauga ”blekhet, vit fläck på djurens panna, hjässa (framtill i håret), ett djur med en vit fläck“, jfr lit. laukàs ”djur med vit mule eller vit panna“, lett. lauks (V. Thomsen, 194; J. Kalima, 129; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 281).

Suom. lausua ”yttra, ge uttryck åt något, uttala, deklamera“, est. lausuda ”deklamera, recitera (tala)“ försöker man förbinda med lit. kláusti, lett. klaust (J. Kalima, 129—30).

Suom. lauta ”bräda, bänk, bord, bastulave“, est. laut, gen. laudu ”hylla, brädställning (särskilt vid väggen, för att ställa något på), lager av ribbor“ försöker man förbinda med lit. plautas ”bred bastubänk; sidobräda på en bikupa uthuggen ur en stock; bräda som spikas fast vid båtens sida så att båten inte kantrar och vatten inte sköljer in“, lett. plauts ”vägghylla, hylla“, plaukts ”hylla, förvaringsställ“ (V. Thomsen, 209; J. Kalima, 130—1; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 282—3).

Suom. lava ”brädställning, sängstomme, brits, säng; höstack; drivbänk“, est. lava ”bastulavar, bastulavar (plautai)“ försöker man förbinda med lit. lóva, lett. lāva ”bastulave, brits i bastun“ (J. Kalima, 131—2).

Suom. leuka ”haka“, est. lõug, gen. lõua ”haka, käke“ försöker man förbinda med lit. liukà (J. Kalima, 132). Y. H. Toivonen härleder, med tvekan, suom. leuka från germ. *fleugō (Y. H. Toivonen, II, 288). E. Nieminen förnekar också att suom. leuka skulle vara baltiskt (E. Nieminen, särtryck ur Virittäjä, 1945, nr 1, s. 40—56).

Suom. lielo: yölielo ”nattskärra; strix funerea“ försöker man förbinda med lit. lėlìs, lėlỹs ”caprimulgus europaeus“, lett. lēlis ”nattskärra“ (J. Kalima, 132—3).

Suom. liika ”överflödig“, liian ”för mycket“, liika luku ”udda tal“, est. liig ”för mycket, överdrivet, övermått“, förbinds med lit. liėkas,

121

lett. lieks (V. Thomsen, 195—6; J. Kalima, 133; Y. H. Toivonen, II, 292). Finsk. lohi, gen. lohen ”lax”, estn. lõhi, gen. lõhe, jämför lit. lašišà, lett. lasis, fornpreuss. lasasso (V. Thomsen, 194; J. Kalima, 133; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 300).

Finsk. louhia ”gnaga, bryta, klyva”, louhi ”stort stenblock”, louhos ”stenbrott”, jämför lit. láužti, lett. lauzt (V. Thomsen, 194—5; J. Kalima, 133—4; Y. H. Toivonen, II, 304). De framför förslaget med reservation.

Finsk. luhta ”låglänt äng, sumpäng”, estn. luht, gen. luha ”låglänt äng vid en bäck, som översvämmas vid högvatten; även de halvgräs som växer där”, jämför lit. lūkštas ”kärrsilja (caltha palustris)”, lett. luksts ”en instängd plats, en fuktig äng på låg mark” (V. Thomsen, 197; J. Kalima, 134—5; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, II, 306).

Finsk. lunka ”det lösa skiktet av bark på ett färskt, växande träd”, jämför lit. lūnkas ”bark, näver”, fornpreuss. lunkan, lett. lūks (J. Kalima, 135; Y. H. Toivonen, II, 309—10). Y. H. Toivonen framför förslaget med reservation.

Finsk. luoma ”bifloden, en gren av en flod, vars storlek ligger mellan en bäck och en flod; en vall; en uttorkad flodfåra... (en sidofåra, en uttorkad flodbädd...)” försöker man förbinda med lit. lomā, lett. lāma (J. Kalima, 135; Y. H. Toivonen, II, 312).

Finsk. luuta ”kvast”, estn. luud, gen. luua, jämför lit. šluota, lett. sluota (V. Thomsen, 225—6; J. Kalima, 135—6; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 316).

Finsk. maja ”hydda, härbärge, skydd, logi, inkvartering”, estn. maja ”hus, hydda, bostad”, jämför lett. māja ”bondgård; bostad i vidare bemärkelse, hus, hem” (V. Thomsen, 198; J. Kalima, 136—7; Y. H. Toivonen, II, 328). Andra anser att lett. māja är av finskt ursprung, jämför s.

Finsk. malka, gen. malan ”taktläkt”, estn. malk, gen. malga ”käpp, pinne, påk, stång”, jämför lit. mālka, lett. malka, fornpreuss. malko ”trä” (V. Thomsen, 198; J. Kalima, 137; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 330).

Finsk. meri, gen. meren, estn. meri, gen. mere, jämför lit. mārios, fornpreuss. mary ”lagun” (V. Thomsen, 198—9; J. Kalima, 137—8; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, II, 341). V. Thomsen framförde förslaget med reservation.

Finsk. metu ”honung”, estn. mõdu, jämför lit. medūs, lett. medus, fornpreuss. meddo (V. Thomsen, 200; J. Kalima, 138; Y. H. Toivonen, 343). De framför förslaget med reservation.

Finsk. morsian, gen. morsiamen ”brud”, estn. mõrs, gen. mõrsi; mõrsja, gen. mõrsja ”vuxen flicka; brud”, jämför lit. marti, lett. mārša, fornpreuss. martin, martan ”brud” (V. Thomsen, 199—200; J. Kalima, 138; L. Hakulinen, 41; Y. H. Toivonen, II, 348).

Finsk. muli: mulipää ”utan horn”, jämför lit. mūlas, šmūlas, lett. muls ”utan horn” (V. Thomsen, 226; J. Kalima, 138—9; Y. H. Toivonen, II, 350).

122

Est. mulk, gen. mulgi ”öknamn på fellinarna bland werroesterna” försöker man förbinda med lit. mulkis (J. Kalima, 139).

Fin. mytyri ”mössa, hatt” försöker man förbinda med lit. mūturas (J. Kalima, 139; Y. H. Toivonen, II, 356).

Fin. mäntä ”smörstötare, visp”, est. mänd, gen. männa, jfr lit. mentė, mentūris, lett. mieturs (V. Thomsen, 200—1; J. Kalima, 139—40; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 359).

Fin. märkä ”våt, var”, est. märg, gen. märja ”våt; väta, vätska, dryck”, jfr lett. mērka ”fuktighet, ett helt genomblött föremål”, lit. merkti (V. Thomsen, 201; J. Kalima, 140—1; L. Hakulinen, II, 40; Y. H. Toivonen, II, 360). J. Kalima, L. Hakulinenas och Y. H. Toivonenas hävdar det med tvekan.

Fin. napa ”navel”, est. naba, gen. nāvd ”navel, nav, pol”, jfr lett. naba ”navel; tvärträet på plogbillen”, pr. nabis ”navel; nav på hjul” (V. Thomsen, 201; J. Kalima, 141; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 365). Y. H. Toivonenas hävdar det med tvekan.

Karel. nautti ”dålig växt (om växter)” försöker man förbinda med pr. nautin ”not” (J. Kalima, 141).

Fin. nepaa, gen. nepaan ”kusin på fädernet, dvs. barn till faderns bror eller syster”, est. nõbu ”kusin, syssling”, nõbedused ”bröders barn”, jfr forn-lit. nepuotis, nepotis ”barnbarn, brorson”, neptė ”sondotter” (V. Thomsen, 203; J. Kalima, 141; Y. H. Toivonen, II, 373).

Fin. niisi, gen. niiden ”vävlag”, est. niis, gen. niie ”vävlag, häkta”, jfr lit. nýtis, lett. nīts ”del av vävstolen” (V. Thomsen, 203—4; J. Kalima, 142; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 378).

Fin. nukero ”nedre änden av ryggraden”. Lyv. nugar: sālganugar ”djurens ryggkam” försöker man förbinda med lit. nugarà, lett. mugura (V. Thomsen, 204; J. Kalima, 142; Y. H. Toivonen, II, 396).

Fin. nuode, gen. nuoteen ”systers man, svåger” försöker man förbinda med lett. znuots ”svärson; svåger” (V. Thomsen, 251; J. Kalima, 142; Y. H. Toivonen, II, 299—300).

Fin. oinas, gen. oin aan, est. oinas, õinas ”bagge, gumse”, jfr lit. ávinas, lett. avns, pr. awins (V. Thomsen, 160; J. Kalima, 142—3; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 422).

Fin. olut, gen. oluen ”öl”, est. õlut, õlu försöker man förbinda med lit. ¹ alùs, lett. alus, pr. alu ”mjöd” (V. Thomsen, 157—8; J. Kalima, 143; Y. H. Toivonen, II, 428).

Fin. orsi (orte-), gen. orren ”sparrar, bjälke, sparre”, est. õrs, gen. õrre ”stång”, õre-puu ”torkställningsbjälke”, jfr lit. ardas ”unga stänger som man lägger lin eller säd på för att torka”, lett. ārds, ārde (J. Kalima, 143—4; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 439).

Fin. -pa, -pää, förstärkande partikel, est. -p, -ba försöker man förbinda med lett. -ba (-be, -b) (V. Thomsen, 160—1; J. Kalima, 144; L. Hakulinen, I, 217, II, 42).

123

Finsk. paarre, gen. paarteen ”fåll, veck, garnering” anses vara besläktat med lett. bārksts, bārkste, bārsts ”frans, fiber; fållen på ett plagg” (V. Thomsen, 162; J. Kalima, 144).

Finsk. pahla, gen. pahlan ”ris, spö”, estn. pahi, pahlas ”spjut, spetsig stav (för att sticka igenom)”, jämför lit. baslÿs (J. Kalima, 144—5; Y. H. Toivonen, II, 456).

Estn. pahr, gen. pahru ”rådjur”, jämför lit. pāršas (J. Kalima, 145).

Finsk. paimen ”herde”, estn. paimendama ”skydda, värna”, jämför lit. piemuo (V. Thomsen, 208; J. Kalima, 145; L. Hakulinen, II, 41; Y. H. Toivonen, II, 459).

Liv. palandaks ”duva”, jämför lit. balandis, lett. baluodis (V. Thomsen, 161; J. Kalima, 145).

Finsk. panu ”eld”, jämför fornp. panno ”eld”, panustaclan ”eldstål” (V. Thomsen, 206; J. Kalima, 146).

Finsk. parjata, parjaan ”smäda, häda, förtala”, jämför lit. bārti, lett. bart (J. Kalima, 146; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. parta, gen. parran ”skägg”, estn. pard, gen. parra anses vara besläktat med lit. barzdā, lett. bārda, fornp. bordus (V. Thomsen, 162; J. Kalima, 146).

Finsk. pauna ”liten väska eller ränsel som bärs i en rem över axeln”, estn. paun, gen. pauna ”ränsel, matsäck, (skämts.) mage”, förbinds av J. Kalima (146) med lett. pauna ”en liten mössa; en ränsel; lump; knyte, börda”. V. Thomsen (272) betraktade lett. pauna som ett lån från de östersjöfinska språken.

Finsk. pelu, plural pelut ”hackelse”, jämför lit. pėlūs, lett. pelus, fornp. pelwo (V. Thomsen, 207; J. Kalima, 147).

Finsk. perkele, gen. perkeleen; perkule ”djävul”, estn. pergel, põrgel anses vara besläktat med lit. perkūnas, lett. pērkūns, pērkuons, fornp. percunis (V. Thomsen, 207; J. Kalima, 147; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. pirtti, gen. pirtin ”rökstuga (stuga utan skorsten), tjänstefolkets rum”, jämför lit. pirtis, lett. pirts (V. Thomsen, 208; J. Kalima, 148; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. purje, gen. purjeen ”segel”, estn. purje, jämför lit. būrė (V. Thomsen, 163—4; J. Kalima, 148). J. Kalima är tveksam. På senare tid har man blivit benägen att betrakta den baltiska beteckningen för segel som ett lån från de östersjöfinska språken, jämför s.

Finsk. puuro, putro ”gröt, välling”, estn. pudr, gen. pudru ”gröt, kokt gryn”, jämför lit. putrā, lett. putra ”gryn, gröt” (V. Thomsen, 210; J. Kalima, 148—9; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. rahna, rahno, rahnu ”sticka, flisa (spån, splitter, sticka)”, estn. rahn, gen. rahnu, rahna ”ospräckt stock, träblock, block” anses vara besläktat med lit. rąstas (J. Kalima, 149).

Finsk. rahtu ”partikel (en liten del av något)” anses vara besläktat med lit. raštas, lett. raksts (J. Kalima, 149—50).

Finsk. raita ”vide, sälg”, est. raid, gen. raia ”bräckvide (salix fragilis), även andra trädartade videarter” har man försökt förbinda med lett. priede ”tallen” (J. Kalima, 150).

124

Finsk. rako, gen. raon ”spricka, klyfta”, aidan rako ”glipa i staketet”, est. ragu, pragu, jfr lit. spragą, lett. spraga ”en öppen plats i staketet, i isen, en glipa mellan två byggnader” (V. Thomsen, 219; J. Kalima, 150—1).

Finsk. ranka, ranko ”trädstam; rundvirke; ryggrad” har man försökt förbinda med lit. drąnga ”stång, påle” (J. Kalima, 151).

Finsk. raisu ”vild, häftig, tygellös, egensinnig” har man försökt förbinda med lit. drąsūs, lett. druošs (J. Kalima, 151).

Finsk. rastas, rāstās ”trast”, est. räästas, gen. räästa ”trast, även andra fågelarter”, jfr lit. strāzdas, lett. strazds, preuss. tresde (V. Thomsen, 220; J. Kalima, 151; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. rasti ”tecken, kännetecken” har man försökt förbinda med lit. rāstas, lett. raksts (J. Kalima, 151—2). Det är intressant att K. Jaunius redan betraktade finsk. rastikka ”siffra” som ett lån från de baltiska språken (K. Būga, Aist. st., 149).

Finsk. rata, gen. radan ”bana”, est. rada, gen. raja, raa ”rand, rad, gångbro, repstege (på masten), spår” har man försökt förbinda med lett. pusra- tā, uz pusrata ”halvvägs, ungefär halvvägs” (J. Kalima, 152).

Finsk. ratas, gen. rattaan ”hjul”, rattaat ”hjul, vagn”, est. ratas, gen. ratta ”hjul, rulle”, jfr lit. rātas, lett. rats (V. Thomsen, 211; J. Kalima, 152; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. reisi, reite- ”lår, höft”, est. reiz, gen. reie, jfr lit. rietas, lett. rieta ”ben” (V. Thomsen, 212; J. Kalima, 152—3; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. reki, gen. reen ”släde”, est. regi, gen. ree, jfr lit. rōgės, lett. ragavas (V. Thomsen, 211, J. Kalima, 153).

Finsk. rentiä, rennin ”vada”, est. rändama ”vandra, vallfärda, ströva omkring, springa omkring”, jfr lit. bristi, lett. brist (J. Kalima, 153—4).

Finsk. reuna ”kant, rand”, jfr lit. briaunà (J. Kalima, 154). K. Būga betraktade också finsk. reuna som en baltism (Aist. st., 41—2).

Finsk. rieska ”färsk, osyrad; söt mjölk; osyrat och nybakat kornbröd”, est. röōsk, gen. röōsa ”söt (inte jäst); ung, späd, oskyldig (särskilt när det gäller häxeri)”, jfr lit. prēskas (V. Thomsen, 209—10; J. Kalima, 154—5; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. rihma ”band, snöre, tråd”, est. rihm, gen. rihma; rehm, gen. rehma ”rem” har man försökt förbinda med lit. rišimas, ryšys (V. Thomsen, 212; J. Kalima, 155—6).

Finsk. riita ”vedstapel” har man försökt förbinda med lit. sritis ”en prydligt staplad vedhög” (K. Būga, Aist. st., 30; J. Kalima, 156).

Finsk. rouhia, rouhata ”stöta, krossa, pressa”, est. rōhuma ”trycka, pressa, tränga”, rōhwe ”skrynkligt, sönderbröcklat, gammalt skrynkligt halm”, jfr lett. krausēt ”stöta, slå av spetsarna på kornkornen”, lit. krausýti ”stöta, krossa” (J. Kalima, 156).

Finska routa, gen. roudan ”hårt frusen mark, frusen dynga; markfrost”, routakuu ”december”, jfr lit. grúodas (V. Thomsen, 173—4; J. Kalima, 157; L. Hakulinen, II, 40).

125

Finska rujo ”krympling, missbildad, vanvuxen, lidande, bräcklig, invalid”, estniska ruju, rudu ”svag, matt” försöker man förbinda med lettiska krūja ”plumpsack, krympling” (J. Kalima, 157).

Finska ruopas ”stenröse” försöker man förbinda med lettiska drupas ”ruiner” (J. Kalima, 157—8).

Finska ruskea ”brun”, estniska ruske ”brandgul, brunröd” försöker man förbinda med lettiska ruskans, rūsgans ”rödaktig, brunaktig, rödbrun”, litauiska rùdas, rùsvas (J. Kalima, 158).

Finska sakara, sakari ”utsprång, horn, spets” försöker man förbinda med litauiska siāgaras (J. Kalima, 203).

Finska salo ”skogbevuxen ö, skogstrakt, stor obebodd skog (skogbevuxen ö, skogig trakt, stor obebodd skog)”, estniska salu ”morastö, höjd i moras”, jfr litauiska salà, lettiska sala ”ö, holme; höjd i moras” (V. Thomsen, 214; J. Kalima, 158; L. Hakulinen, II, 40).

Finska sammas, sampas ”gränssten, lapis terminalis (gränsmärke)”, estniska sammas ”pelare, stolpe, stödjepelare, redskap för att spänna fast brädor vid hyvling” försöker man förbinda med litauiska žambas ”vinkel, hörn”, žambis, žambris ”plog, träplog” (J. Kalima, 158—9).

Finska sapu ”svans (utan hår)”, estniska saba, gen. sava ”svans, släp, släptåg, bihang, ände, utgång” försöker man förbinda med litauiska stãbas ”stolpe, pelare; avgudabild, slaganfall”, stãbaras ”torr trädgren”, lettiska stabs ”stolpe, pelare, stödjepelare, skampåle” (J. Kalima, 159—60).

Finska seinä ”vägg”, estniska sein, gen. seina, jfr litauiska siena, lettiska siena (V. Thomsen, 217; J. Kalima, 160; L. Hakulinen, II, 41).

Finska seiväs ”gärdsgårdsstör, staketpåle”, estniska teivas, saibas, jfr litauiska stiebas (V. Thomsen, 219—20; J. Kalima, 160; L. Hakulinen, II, 41).

Finska seura ”sällskap, följe”, seuralainen ”medlem i ett sällskap, följeslagare”, seurakunta ”församling”, seurata ”följa, beledsaga”, estniska sõber, gen. sõbra ”vän, älskad, gynnare, kund”, jfr litauiska sėbras, lettiska sėbrs (V. Thomsen, 215—6; J. Kalima, 160—1; L. Hakulinen, II, 41).

Finska siemen ”frö”, estniska seeme, gen. seeme, seemne ”sådd, frö”, jfr litauiska sėmens, sėmenys, preussiska semen (V. Thomsen, 216; J. Kalima, 161—2; L. Hakulinen, II, 41).

Finska sii ”en väggbjälke som stöder takets underlag och skjuter ut utanför husets väggyta”, jfr litauiska sijà, lettiska sija (E. Nieminen, jfr s. 177—82).

Finska silta ”bro, gångbro, landgång; golv”, estniska sild, gen. silla ”bro, spång, underhållen väg”, jfr litauiska tiltas, lettiska tilts (V. Thomsen, 232; J. Kalima, 162; L. Hakulinen, II, 41).

Finska sisär, sisär ”syster”, estniska sõzar, sõhar ”syster; systerdotter”, jfr litauiska sesuõ (V. Thomsen, 217; J. Kalima, 162—3). J. Kalima framför invändningar med tvekan.

Finska suova ”konformad höstack på ängar”, försöker man med stor tvekan förbinda med litauiska stógas, preussiska stogis (J. Kalima, 204).

126

Finska taivas ”himmel”, estniska taevas, kolm. tǝeva, jfr litauiska dievas, lettiska dievs, fornpreussiska deywis, deiwas, deiws (V. Thomsen, 166—7; J. Kalima, 163; L. Hakulinen, II, 40).

Finska takiaien (tǝkkiaien, tahkiaien) ”kardborre”, estniska takijas, takjas, takis, takaia, tagijas, tagi, jfr litauiska dagỹs, lettiska dadzis (V. Thomsen, 165; J. Kalima, 163—4; L. Hakulinen, II, 41).

Finska talkoo, pl. talkoot; talkoos, talkos ”gemensam festmåltid för alla hjälpare (vid skörden etc.)”, estniska talgu, pl. talgud ”skördefestmåltid”, jfr litauiska talkà, lettiska talka (V. Thomsen, 226—7; J. Kalima, 164; L. Hakulinen, II, 42).

Finska tapa, kolm. tavan ”sed, vana, sätt”, tavallinen ”vanlig”, estniska taba, kolm. tava ”ovana, vana, bruk, sätt”, jfr litauiska dabà ”natur, egenskap, karaktär”, lettiska daba (V. Thomsen, 164—5; J. Kalima, 164—5; L. Hakulinen, II, 42).

Finska tarha ”inhägnad plats, boskapsgård, gård runt månen”, puutarha ”trädgård”, estniska tara, tahr ”inhägnad, stängsel, gård runt månen, runt solen”, jfr litauiska daržas, lettiska dārzs (V. Thomsen, 166; J. Kalima, 165; L. Hakulinen, II, 41).

Finska tarista ”berätta, småprata”, tarina ”berättelse, fabel”, jfr litauiska tãrti, fornpreussiska tãrin ”röst, tal” (V. Thomsen, 228; J. Kalima, 165—6).

V. Tomsenas hävdade det med tvekan.

Finska tarpa, kolm. tarvan ”störstång”, tarpo, kolm. tarvон, estniska tarbu, kolm. tarbu ”fiskarnas störstång” försöker man förbinda med lettiska dalba, dalbs ”trädstammen; en fiskestång för att skrämma bort fiskar; en stång för att stöta, ro och hålla båtarna på plats” (J. Kalima, 166).

Finska tarvas ”något hjortdjur”, estniska tauras, tõuras ”ren”, jfr litauiska taūras, fornpreussiska tauris ”visent” (V. Thomsen, 228—30; J. Kalima, 166—7).

Finska taula ”fnöske”, estniska tael, tagel, jfr lettiska dagla, degla ”björkticka, björksvamp och fnöske tillverkat av denna”, litauiska dėglas, dãglas ”svartfläckig (om svin)” (V. Thomsen, 165; J. Kalima, 167; L. Hakulinen, II, 41).

Finska teiri (teire-, teiri-), teeri, teer ”orre”, estniska tetre, tedre förbinds med litauiska tėtervinas, lettiska tetēris, fornpreussiska tatarwis ”orre” (V. Thomsen, 231—2; J. Kalima, 167—8).

Finska temmata, tempaan ”rycka, plocka”, estniska tõmbama ”dra” försöker man förbinda med litauiska tėmpti, lettiska tiepties (V. Thomsen, 231; J. Kalima, 168; L. Hakulinen, II, 42).

Finska terve ”tjära”, estniska tõrv, kolm. tõrva, jfr litauiska dervà, lettiska darva (V. Thomsen, 166; J. Kalima, 168—9; L. Hakulinen, II, 41).

Finska tiine, kolm. tiineen ”dräktig”, estniska tiine, kolm. tiine försöker man förbinda med litauiska dieni ”som ska föda, som ska kalva (om djur)” (J. Kalima, 169; L. Hakulinen, II, 41).

Finska toe, kolm. tokeen ”damm, stängsel i vatten för fiskeredskap”, estniska tõge, kolm. tõke; tõke, kolm. tõkke ”stöd, vågbrytare (vid sidan av en

127

Bro), fiskspärr”, jfr lit. tākišas ”laxspärrar i floderna”, lett. tacis, tace ”fiskspärr”, preuss. takes ”spärr (vid kvarnen)” (V. Thomsen, 226; J. Kalima, 169—70; L. Hakulinen, II, 41).

Fin. torvi, gen. torven ”herdehorn, jakthorn, valthorn; rör”, est. tõrv, gen. tõrve ”språkrör, träblåshorn för väktare”, jfr lit. taurė, lett. taure (V. Thomsen, 230—1; J. Kalima, 170; L. Hakulinen, II, 41).

Est. tõug, gen. tõu ”hop, parti, stam, släkt, ras, sort” försöker man förbinda med lit. daũg, lett. daũdz (J. Kalima, 170).

Fin. tuhat (tuhante-), gen. tuhannen ”tusen”, est. tuhat, gen. tuhande, jfr lit. tūkstantis, lett. tūkstuots (V. Thomsen, 232—3; J. Kalima, 170—1; L. Hakulinen, II, 41).

Fin. tuohi, gen. tuohen ”björknäver”, est. tohi, gen. tohe, tohu, jfr lit. tõsi, lett. tāsis (V. Thomsen, 232; J. Kalima, 171).

Fin. tuulas, gen. tuulahan, tuulaksen ”fiske harpuneras i fackelsken; fiskgaffel”, tuulastaa, tuulostaa ”harpunera med fiskgaffel (i fackelsken)”, jfr lit. dūlis, lett. dūlajs (V. Thomsen, 168; J. Kalima, 171—2; L. Hakulinen, II, 41).

Fin. tuura ”ishacka”, est. tuur, gen. tuura, tuure ”bräckjärn med träskaft, harpun, lans, ishacka”, tuurama ”bryta upp med bräckjärn” försöker man förbinda med lit. durà ”järnredskap med träskaft för att hacka harv”, lett. dūre, dūris ”näve; en isyxa, bräckjärn” (V. Thomsen, 168—9; J. Kalima, 172—3).

Fin. tyhjä ”tom”, est. tühi, gen. tühja, jfr lit. tuščias, lett. tukšs (V. Thomsen, 233; J. Kalima, 173; L. Hakulinen, II, 42).

Fin. tytär, gen. tyttären ”dotter”, est. tütar, gen. tütre; tüdrar, tüter, est. tüdruk ”flicka, jungfru; piga, tjänsteflicka” försöker man förbinda med lit. duktė, preuss. duckti (V. Thomsen, 167—8; J. Kalima, 173—4; L. Hakulinen, II, 42).

Est. uba, gen. oa ”böna, vicker, bondböna”, jfr lit. pupà, lett. pupa (V. Thomsen, 210; J. Kalima, 174).

Fin. vaaja ”kil, påle, stör”, est. vai, gen. vaiu; vaiga, jfr lit. vãgis, lett. vedzis (V. Thomsen, 235; J. Kalima, 174; L. Hakulinen, II, 41).

Fin. vaha ”vax”, est. vaha, jfr lit. vãškas ”vax”, lett. vasks (V. Thomsen, 238; J. Kalima, 175; L. Hakulinen, II, 41).

Est. vaidlema, vaielda ”motsäga, diskutera, kämpa, brottas, sträva, längta”, vaidlemata ”obestridlig, oomtvistad”, vaidlus ”tvist, dispyt” försöker man förbinda med lit. vaidas, lett. vaids (J. Kalima, 175—6).

Fin. vaikku, gen. vaikun ”kraft, energi, styrka, förmögenhet”, jfr lit. viekas, veikti (J. Kalima, 176).

Fin. vako, gen. vaon ”fåra”, est. vago, vagu, jfr lit. vagà, lett. vaga (V. Thomsen, 235; J. Kalima, 176—7; L. Hakulinen, II, 41).

Fin. vannas ”plogbill”, est. vannas, gen. vanda ”skovelformat trästycke där plogjärnet sitter, fartygsstäv”, jfr preuss. wagnis ”bill (del av plogen)” (J. Kalima, 177; L. Hakulinen, II, 41).

128

Finsk. vapsahainen, vapsiainen, vaapsahainen, vaaksahainen ”geting”, estn. vapsik, vapsikas ”geting”; jfr lit. vapsà, vapsvà, fornpreuss. wobse (V. Thomsen, 236—7; J. Kalima, 177; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. varsi, varte-, gen. varren ”skaft, stjälk, handtag; strå, stam, bål; kroppsbyggnad, växtsätt”, estn. vars, gen. varre ”strå, stjälk” försöker man förbinda med lit. vārpstis, vārpstė ”gammalt spinnredskap: spinnrockens ten att sätta ulltappen på; järnet som den övre kvarnstenen vilar på; stång på vilken varpanordningens delar roterar”, lett. varpsta, vārpsta ”spindel, drivträ på handkvarnen” (V. Thomsen, 237—8; J. Kalima, 177—8).

Finsk. vielä ”ännu”, estn. veel; jfr lit. vėl, vėliai, lett. vēl ”ännu; ändå” (V. Thomsen, 240; J. Kalima, 178; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. vihvilä, vihviläs, vihviläinen ”säv”, jfr lit. viksvà (V. Thomsen, 242; J. Kalima, 178; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. villa ”ull”, estn. vill ”fleece”, jfr lit. vilna, lett. vilna, villa, fornpreuss. wilna, wilnis ”klippa” (V. Thomsen, 242; J. Kalima, 178; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. vinka, gen. vingan; vinkke, gen. vinkkeen ”kedja, kittelkrok” försöker man förbinda med lit. vingis (J. Kalima, 178—9).

Finsk. virpi (virpe-), virpu ”kvist, ris, spö, stång, ranka”, estn. virb, gen. virvi, jfr lit. vīrbas, vīrbalas, lett. virbs (V. Thomsen, 242—3; J. Kalima, 179; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. virsi, gen. virren (virte-) ”kyrkovisa, psalmbokssång, sång”, jfr fornpreuss. wīrds ”ord”, lit. vārdaş, lett. vārds ”ord; förnamn” (J. Kalima, 180; L. Hakulinen, II, 42).

Finsk. virve, gen. virveen ”band, bunt, fladdrande band (rosett, band, snöre)”, jfr lit. vīrvė, lett. virve ”rep, tross” (V. Thomsen, 244; J. Kalima, 180).

Finsk. vuohi, gen. vuohen ”get”, estn. voho, vohu, jfr lit. ožys, lett. āzis, fornpreuss. wosee ”get” (V. Thomsen, 205; J. Kalima, 181; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. vuonna, vuonna ”lamm, lammunge”, estn. vuun försöker man förbinda med motsvarande baltiska urformer (J. Kalima, 181—2; L. Hakulinen, II, 41).

Finsk. vuota, gen. vuodan ”ett flått, rått skinn från nöt eller häst”, jfr lit. óda, lett. āda (V. Thomsen, 205; J. Kalima, 183; L. Hakulinen, I, 102, II, 41).

Liv. vāgal ”lake”, jfr lit. vėgėlė, lett. vēdzele (V. Thomsen, 238; J. Kalima, 183).

Estn. vähi, gen. vähi; vähk, gen. vähi ”kräfta”, jfr lit. vėžys, lett. vēzis (V. Thomsen, 241; J. Kalima, 183).

Finsk. väive, väiveen; vääve, vääveen ”boskapslus”, estn. väiv, gen. väivi, väi, gen. väie ”liten boskapslus, huvudlus, koslus”, jfr lit. vievesà (V. Thomsen, 241; J. Kalima, 183). V. Thomsen uttryckte sig tveksamt.

Finsk. ätelä ”återväxt”, estn. hädal, gen. hädala, jfr lit. atòlas, lett. atāls, fornpreuss. attolis (V. Thomsen, 159—60; J. Kalima, 183—4).

9. Kalbotyros klausimai VI.

129

Finsk. äes, gen. äkeen ”harv”, est. äes, gen. äkke, äe, jfr lit. akėčios, lett. ecēšas, preuss. aketes (V. Thomsen, 169; J. Kalima, 184; L. Hakulinen, II, 41).

Det är svårast att exakt fastställa om ett visst baltiskt lånord verkligen är det, eftersom vi här rör oss med mycket långa tidsrymder. Dessutom är de baltiska och östersjöfinska språken strukturellt mycket olika, och ett ord som har kommit från ett språk till ett annat påverkas under så lång tid av det nya språkets lagar och förändras så mycket att det helt enkelt är omöjligt att känna igen det. Som vi har sett är det i vissa fall endast de fornpreussiska exemplen som belägger att ord i de finska språken är baltiska. Det råder inget tvivel om att det i de östersjöfinska språken också finns ord som lånats från de baltiska språken och som under årtusenden har försvunnit även ur de baltiska språken själva. De baltiska lånorden i de östersjöfinska språken har blivit så ”förfinskade” att man i vardagligt bruk inte alls märker någon skillnad mellan dem och de gamla orden av finsk-ugriskt ursprung. Ur dessa lånord bildas nya sammansättningar, deras betydelser förändras och nya betydelsevarianter uppstår. Till exempel finns det vid sidan av finskans paimen ”herde” redan också paimentaa ”valla”, paimentaminen ”vallning, boskapsskötsel”, paimenkoira ”vallhund”, paimenpilli ”herdeflöjt”, paimenpoika ”liten herdepojke”, paimentolainen ”nomad”, elää paimentolaisena ”ströva omkring”, och vid sidan av finskans tytär ”dotter” har tyttö ”flicka” redan uppstått på finsk mark; vid sidan av finskans käki ”gök” har också käetä ”ämna, lova” uppstått, och så vidare. De flesta baltiska lånorden i de östersjöfinska språken har precis samma ställning som, låt säga, något ord som öl, bok, stad eller något annat lånord i litauiskan.

Det är intressant att notera att vissa baltiska lånord från de östersjöfinska språken har kommit in i ryska dialekter. Här är de:

Rys. гина, игна, хигна ”tömkoppel för ett renekipage”, jfr finskans hihna ”rem, läderbälte”, lit. šikšna (M. Vasmer, I, 267).²⁴

Rys. гирвас, ирвас ”renhane under sitt andra levnadsår”, jfr finskans hirvas ”älg, hjort”, preuss. sirwis ”rådjur” (M. Vasmer, I, 270).

Rys. корбачч ”bastskor, skor av björkbark”, jfr finskans kurpunen, plur. kurpuset ”ett slags skor av hårigt läder, skor av oberett läder”, lit. kùrpė (M. Vasmer, I, 623).

Rys. лох ”utmärglad lax efter lektiden i floderna”, jfr finskans lohi ”lax”, lit. lašis (M. Vasmer, II, 62).

Rys. лухта ”vik, havsvik; grund, gräsbevuxen plats i en sjö”, jfr finskans luhta ”låglänt äng, sumpäng”, lit. lùkštas ”kärrfibbla (caltha palustris)” (M. Vasmer, II, 72).

Rys. песка, решка ”osyrat tunnbröd av mjöl och stött granbark”, jfr finskans rieska ”färsk, osyrad; sötmjölk; osyrat och nybakat kornbröd”, lit. prėskas (M. Vasmer, II, 514).

²⁴ M. Vasmer, Russisches etymologisches Wörterbuch, Bd. I—III, Heidelberg, 1953—1958.

130

Ryska pobga ”ojämnt frusen, fuktig jord”, pobra, pobka, jfr finska routa ”hårt frusen jord, frusen avföring; tjäle”, litauiska grúodas (M. Vasmer, II, 526).

Ryska себра ”gemensamt arbete, arbetslag”, сября, jfr finska seura ”sällskap, följe”, litauiska sėbras (M. Vasmer, II, 599).

De nämnda orden förekommer oftast i nordvästryska dialekter.

Lån från östersjöfinska språk i baltiska språk

V. Tomsen anger i sitt arbete 180 ord som kommit från östersjöfinska språk in i de baltiska språken. I denna siffra ingår visserligen också ord vars finsk-ugriska ursprung han betvivlar, och ibland har de tagits med i båda förteckningarna: lån från baltiska språk till finska och baltiska lån i finska. K. Aben räknar redan omkring 500 estniska och liviska lån i lettiskan. Det bör sägas att det framför allt rör sig om ord som förekommer i lettiska dialekter, främst i de dialekter som står i direkt kontakt med estniska och liviska. Vi ska försöka ange endast sådana ord som används mer allmänt i det lettiska standardspråket samt sådana som huvudsakligen kommit in i litauiska dialekter via lettiskan:

. Lett. allaž ”vanligtvis, alltid”, jfr est. alati, liv. ales (V. Thomsen, 252; EM, I, 68; K. Aben, 18).²⁵

Lett. aši, ašas, ašavas ”fräken, säv”, litauiska asiūkliai, asiai, jfr est. osja, finska hosia (V. Thomsen, 253; EM, I, 361; K. Aben, 21). V. Tomsen och J. Endzelīns betvivlar att de nämnda baltiska orden är finska lån.

Lett. buoža, b. ”gå under, fördärvas”, jfr liv. puoi ”grund, mark”, est. põhi, finska põhja (V. Thomsen, 253; EM, I, 361; K. Aben, 21). Vi anser att även det litauiska ordet buo-jis ”träsk, sumpmark” kan ha finskt ursprung (LKŽd., I, 955).²⁶

Lett. bura ”segel”, litauiska būrė, jfr est. purje, finska purje (K. Aben, 21; E. Nieminen, KZ, 72, 129).²⁷ V. Tomsen menade att östersjöfinnarna hade lånat detta ord från de baltiska språken. E. Nieminens arbete visar emellertid att den omvända låneriktningen är mer övertygande.

Lett. duole, duõla ”ko utan horn”, jfr est. tohl ”det mjuka inre i horn och klövar” (V. Thomsen, 253; K. Aben, 24; V. Tomsen hävdade att detta var tvivelaktigt). Om lettiskans etymologi är korrekt, skulle även de litauiska orden duõlas ”hornlös” (LKŽd, II, 612) och duõlis ”hornlös” (LKŽd., II, 613) vara av finskt ursprung.

Lett. jauda ”förmåga, fysisk styrka”, jfr liv. joud ”styrka, förmåga”, est. jõud, finska joutaa ”förmå, ha tid” (V. Thomsen, 254, EM, II, 97; K. Aben, 27).

²⁵ K. Aben, Eesti ja liivi laenud läti sõnavaras, Tartu, 1947 (rankraštis); EM = K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīca, S. I—IV, red., papild., turpin. J. Endzelīns, Rīgā, 1923—1932.

²⁶ LKŽd. = Litauisk ordbok, I—V, I—II red. J. Balčikonis, III—V huvudred. K. Ulvydas, Vilnius, 1941—1959.

²⁷ KZ = Tidskrift för jämförande språkforskning inom de indoeuropeiska språkens område.

131

Lett. juoma ”djupet mellan två landbankar, ett djup mellan grund”, jfr liv. juom ”djupare vatten mellan sandbankar”, est. joom (V. Thomsen, 255; EM, II, 126; K. Aben, 30).

Lett. juonis ”en stund, ett drag”, jfr liv. juoń ”ansats, början, rörelse”, est. joon (V. Thomsen, 255; EM, II, 127, K. Aben, 30).

Lett. kadikis ”en”, jfr liv. gadag, est. kadakas, finska kataja (K. Aben, 33; П. Аристэ, I, 301). Om det lettiska ordets ursprung är sådant, skulle även lit. kadagys och preuss. kadegis vara ord av finskt ursprung. V. Tomsenas (176) hävdade däremot att de baltisk-finska folken lånat växtens namn från balterna.

Lett. kaija ”stormmås”, jfr liv. kajag, est. kajakas, finska kaija (V. Thomsen, 255—6; EM, II, 132; K. Aben, 34). Från lettiskan kom detta finska ord också in i litauiskan, jfr kaja ”fågel i gåsfamiljen; prutgås (Branta bernicla)” (LKŽd., V, 85). På lettisk mark uppstod även en variant av det nämnda ordet, kaiva (troligen från *kaia < kaija, EM, II, 136), som också kom in i litauiskan, jfr kaiva ”fågel i måsfamiljen; gråtrut (Larus argentatus)” (LKŽd., V, 84).

Lett. kaite ”skadan, felet, lyte”, kaitēt ”skada”, jfr liv. kait ”skada”, est. kahju (V. Thomsen, 256; K. Aben, 34—5; båda framför detta med tvekan). Om lett. kaitēt vore av finskt ursprung, skulle även lit. kaitėti (LKŽd., V, 78—9) vara av samma ursprung; ordet är mest utbrett i Samogitien. I trakten kring Šakyna används också kaitē, lånat från lettiskan, i betydelsen ”brist, fel”.²⁸

Lett. kāzas ”bröllopet”, jfr liv. kozgond (V. Thomsen, 257; EM, II, 206; K. Aben, 40). Från lettiskan kom ordet också in i S. Daukantas skrifter — kozas.

Lett. ķeksis ”krok; krycka, styltor”, jfr liv. ķekš, finska keksi (V. Thomsen, 258; EM, II, 361; K. Aben, 53). Via letterna kom ordet också in i litauiskan: keksis, kėkšis ”stång med järnkrok; styltor” (LKŽd., V, 500, 501).

Lett. ķesele ”väskan, en liten säck”, jfr est. kessel ”nätsäck att bära fisk i, liten säck eller korg” (V. Thomsen, 260; EM, II, 370; K. Aben, 57—8). Litauerna lånade också ordet från letterna — keselys, kėselė. I dialekterna används det med ganska varierande betydelser: ”en nätpåse fäst på ett skaft för att fånga kräftor; en tunnflätad, tunnformad korg för att bära foder; en hopfällbar barnsäng av käppar och tyg; en ram som läggs på släden för att göra den bredare osv.” (LKŽd., V, 635, 636).

Lett. ķīla ”pantet, säkerhetspant”, jfr liv. kī'l, est. kihl (V. Thomsen, 261; EM, II, 388; K. Aben, 61—2).

Lett. ķilda ”tvist, gräl, osämja”, jfr liv. kildo ”flisa”, kildo nust ”lyfta flisor, börja gräla” (EM, II, 380; K. Aben, 61). Via letterna

²⁸ Orden som används i Šakyna och i andra lettiska gränsdialekter uppgavs författaren huvudsakligen av A. Jonaitytė.

132

Genom detta språk kom detta finska ord sannolikt också in i litauiskan, jfr kildā ”festmåltid, kalas; stor olycka, svårt tillstånd” (LKŽd., V, 774).

Lat. ķipis, ķipa ”ett litet kärl för att ösa med”, jfr est. kipp ”litet öskärl”, fin. kippo (V. Thomsen, 261; K. Aben, 64; V. Tomsenas hävdar detta med reservation). Om det lettiska ordets ursprung är riktigt, är även lit. ķipis, ķipė ”ett litet träkärl med handtag; ett träkärl som är bredare nedtill och har lock” (LKŽd., V, 827f) finska ord som kommit in i litauiskan via lettiskan.

Lat. ķiris ”en liten mås”, jfr liv. ķir, est. tiir (V. Thomsen, 261—2, EM, II, 389; K. Aben, 67). Till dessa ord hör sannolikt också lit. ķiras (LKŽd., V, 830).

Lat. kukainis ”insektet; husdjuret”, jfr liv. kukki ”skalbagge” (V. Thomsen, 263; EM, II, 301; K. Aben, 46—7).

Lat. laiva ”båten, farkosten; skeppet”, jfr liv. lōja ”skepp, stor båt”, fin. laiva (K. Aben, 70; G. Must, KZ, 69, 179—84). V. Tomsenas (193) och K. Būga (RRš.,²⁹ I, 309—11) betraktade lit. laivas och lett. laiva som baltiska ord. De ansåg att östersjöfinnarna hade fått dessa ord från balterna. På senare tid har man dock kommit att betrakta både būrė och laivas som ord av finskt ursprung. Det finska laiva saknar visserligen också en tillförlitlig etymologi. G. Must hävdar att fin. laiva kommer från germanskan, jfr runinskrifternas *hlaiwa ”kista”, got. hlaiw. Han stöder den semantiska utvecklingen hos de nämnda orden med att forntidens germaner brukade begrava och bränna sina döda i skepp.

Lat. ļaunāt ”gifta sig”, jfr liv. loul ”sjunga, gifta sig”, est. laulma ”sjunga” (V. Thomsen, 264; EM, II, 428; K. Aben, 70).

Lat. laungas ”middagstid, middagsmåltid, eftermiddagsmål”, jfr liv. lōnag ”sydost”, est. lõuna ”middag, söder, sydost” (V. Thomsen, 265; EM, II, 429; K. Aben, 72—3). Ordet kom sannolikt också in i litauiskan via lettiskan — laūngas ”mellanmål på eftermiddagen, middag”. Ordet används främst i gränstrakterna mot Lettland och i de žemaitiska dialekterna. Även de sporadiskt förekommande formerna laūngis, laūnadžis ”sydostlig vind” kommer från lettiskan, jfr lett. launadzis ”sydvinden” (EM, II, 429).

Lat. ļipa, ļipe ”en kort, tunn liten svans; håv; skärm på en mössa”, jfr est. lipp ”flagga, vimpel, långt band”, fin. lippu (V. Thomsen, 266; EM, II, 540—1; K. Aben, 84). Ordet lipà ”kort liten svans, smal landremsa” förekommer också i vissa litauiska dialekter i gränsområdet mot Lettland (Viekšniai, Šakyna, Daunorava, Žagarė), dit det utan tvivel kom från lettiskan.

Lat. luga ”pjäs, tid, drama”, jfr est. lugu ”berättelse, saga, sång, musikstycke” (V. Thomsen, 266; EM, II, 510; K. Aben, 82—3).

Lat. luoma, luoms ”fångst; skikt; rad; mast”, jfr liv. luoma ”ett drag vid fiske, fiskfångst”, est. loom ”fiskedrag, kringgärdning; gång” (V. Thomsen, 267—8; EM, II, 526; K. Aben, 81—2). V. Tomsenas hänförde utan grund också lit. lūomas ”åker, stånd, förhållande” till denna grupp; ordet har en helt annan etymologi.

29 K. Būga, Rinktiniai raštai, t. I, Vilnius, 1958.

133

Lett. māja ”bondgårdsfolket; huset; hembygden”, jfr liv. mōi ”kvarter”, est. maja ”hus”, fins. maja ”härbärge, kvarter” (K. Aben, 87–8). V. Thomsen (198) hävdade att östersjöfinnarna lånat dessa ord från de baltiska språken, men det är ganska svårt att tro (jfr även EM, II, 578).

Lett. maksa ”betalningen, ersättningen”, maksāt ”(be)tala”, jfr liv. maks ”betalning”, est. maks, fins. maksu (V. Thomsen, 269; EM, II, 555; K. Aben, 86). Från lettiskan har också orden makšoti, makšėti ”betala”, som förekommer i vissa litauiska dialekter, lånats in.

Lett. muiža ”adelsgods, numera även borgargods, herrgård”, jfr liv. moiz, est. mõiz, fins. moisio (V. Thomsen, 270; EM, II, 662; K. Aben, 90–1). Enligt J. Endzelīns kan källan till det lettiska ordet också ha varit rys. мыза ”gods”. Men även rys. мыза är lånat från östersjöfinniskan (M. Vasmer, II, 183). Från lettiskan har också lit. muižė ”herrgård” lånats in; ordet förekommer i vissa litauiska dialekter närmare Lettland.

Lett. nūja ”knölpåk, käpp”, jfr liv. nuj ”käpp, klubba”, est. nui, fins. nuija (V. Thomsen, 271; EM, II, 754; K. Aben, 98–9). Via lettiskan kom detta finska ord också in i vissa litauiska dialekter i området kring Lettland — nūja ”pålyxa, käpp”.

Lett. nuka, nuka, nuks, nuks ”en stor, kilformad brödbit”, jfr liv. nukā ”tjock brödbit”, est. nukk (V. Thomsen, 271; EM, II, 753; K. Aben, 98). Från lettiskan lånade också vissa litauiska dialekter i området kring Lettland in detta ord — niūka ”tjock brödskiva” (Šakyna, Žagarė).

Lett. paijāt ”smeka, gulla med”, jfr liv. paij ”smeka”, est. paiuma (V. Thomsen, 272; EM, III, 34; K. Aben, 101).

Lett. pērtikis ”markatta, apa”, jfr est. pärdik ”fjant, narr, gycklare, apa” (EM, III, 210; K. Aben, 108–9).

Lett. pestīl ”lossa, lösa; befria”, jfr liv. päst ”lossa, befria, frälsa”, fins. päästää (V. Thomsen, 272–3; EM, III, 203; K. Aben, 108).

Lett. pīlādzis ”rönn (sorbus aucuparia)”, jfr liv. pīlag, est. pihlakas, fins. pihlaja (V. Thomsen, 273; EM, III, 231; K. Aben, 110–1).

Lett. puika ”pojke, gosse”, jfr est. poeg, liv. puoga, fins. poika (V. Thomsen, 273–4; EM, III, 403; K. Aben, 114). Via lettiskan kom detta finska ord också in i vissa litauiska dialekter — pūika (Šakyna, Daugėliškis, Dūkštas, Daunorava).

Lett. puisis ”gosse, pojke, ungkarl; en (ogift) dräng eller en gift dagsverkare vars hustru inte har åtagit sig några arbetsplikter”, jfr liv. pois ”pojke, gosse; dräng” (V. Thomsen, 273; EM, III, 403; K. Aben, 114–5). Via lettiskan kom detta ord också in i vissa litauiska dialekter — pūišis ”dräng” (Šakyna).

Lett. puķe ”blomma”, jfr liv. putk (V. Thomsen, 274; EM, III, 406; K. Aben, 115; V. Thomsen framförde detta med tvekan). Via lettiskan kom detta ord in i de litauiska dialekterna i området kring Lettland — pūkė (Šakyna, Žagarė).

Lett. pulka, pūlkis ”plugg, propp, träspik, dragstångsspik”, jfr liv. pūlkka, est. pulk (V. Thomsen, 274; EM, III, 409; K. Aben,

134

115—6). I de litauiska dialekterna i Palatvio används ordet pūlkis ”föremål med vilket något täpps till” (Šakyna). Detta är utan tvivel ett finskt ord, inlånat via lettiskan.

Lett. rija ”korn- och spannmålstork”, jfr liv. rī, est. riha, rehi, finska riihi (V. Thomsen, 276; EM, III, 523; K. Aben, 124). Ordet (rija) används ganska frekvent i samma betydelse även i de samogitiska och andra litauiska dialekterna i Palatvio.

Man har försökt härleda lett. sams och lit. šāmas från finska sampi ”stör”, mar. šamba ”lake” (V. N. Toporov, O. N. Trubačiov, 247).

Lett. seķis ”en brokig häst”, jfr liv. sek ”skäck” (EM, III, 815; K. Aben, 136). Även lit. šėkis ”brokig häst” (Šakyna, Žagarė, Daunorava) har sannolikt lånats från lettiskan.

Lett. selga ”havets höjd, en lågt belägen, fuktig och bördig plats”, jfr liv. sälga ”rygg; öppet hav”, est. mere selg ”havets höjd” (V. Thomsen, 278—9; EM, III, 816; K. Aben, 131, 137).

Lett. sēne ”svamp”, jfr liv. sēn, est. seen (V. Thomsen, 279; EM, III, 827; K. Aben, 137).

Lett. suga ”släkte, ras, art, familj”, jfr liv. sug, est. sugu, finska suku (V. Thomsen, 279; EM, III, 1115; K. Aben, 141).

Lett. sulainis ”tjänare, betjänt”, jfr liv. sulli, est. sulane, finska sulha ”brudgum” (V. Thomsen, 280; EM, III, 1119; K. Aben, 142).

Lett. šķirsts ”kista, låda, kista, likkista”, jfr est. kirst, liv. kirst, finska kirstu (V. Thomsen, 280; EM, IV, 45; K. Aben, 143).

Lett. tērauds ”stål”, jfr liv. tērōda (V. Thomsen, 281—2; EM, IV, 172; K. Aben, 148—9).

Lett. tullis ”årtull”, jfr liv. tol’ (EM, IV, 259; K. Aben, 154—5). Ordet förekommer med liknande betydelse i de litauiska dialekterna i Palatvio — tūlis ”yxans nacke; liebladets tapp, liefäste” (Žagarė).

Lett. vagaris ”överuppsyningsman för gårdsarbetet”, jfr liv. vagar (V. Thomsen, 283—4; EM, IV, 432; K. Aben, 164). Även vàgorius ”förman” i de litauiska dialekterna i Palatvio har lånats via lettiskan (Šakyna).

Lett. vai ”frågepartikel med samma betydelse som lat. -ne och ryska ли, eller ungefär också”, jfr liv. voi (V. Thomsen, 287—8; EM, IV, 433; K. Aben, 165).

Lett. vajaga ir ”det är nödvändigt”, jfr liv. vajāg ”behov; nödvändig” (V. Thomsen, 284; EM, IV, 445; K. Aben, 162—3).

Lett. veseris ”smideshammare”, jfr est. vasar (V. Thomsen, 286; EM, IV, 544; K. Aben, 170).

Lett. zaimuot ”häda, skälla, förakta”, jfr liv. soim ”skälla ut, smäda, häda” (V. Thomsen, 277; EM, IV, 681; K. Aben, 175). Lit. žāimoti ”trassla till, reda ut”, žāimotis ”göra sig till, skämta, grimasera, uppföra sig oseriöst” är sannolikt också av samma ursprung.

Vilnius

135

De baltiska och finsk-ugriska språkens relationer

А. САБАЛЯУСКАС

Sammanfattning

Artikeln ger en översikt över studiet av relationerna mellan de baltiska och finsk-ugriska språken.

Först och främst pekas olika likheter i den grammatiska strukturen ut: 1) lokativformer med riktningsbetydelse (finska maa — maahan: litauiska laukas — laukan); 2) finska suffix -pa, -pä: litauiska be, bei, forntidsprusiska bhe; 3) kongruens mellan attributiva adjektiv och substantiv (estniska uus maja, uuele majale, uued majad); 4) sammansatta preteritumformer (estniska olen lugenud, olin lugenud); 5) imperativ på -k; 6) vissa participkonstruktioner; 7) tendensen att samla många suffix i ett och samma ord; 8) användningen av instrumentalis som predikativt substantivled; 9) användningen av genitiv i stället för ackusativ efter negation; 10) vissa särdrag i lettisk grammatik förklaras av liviskt inflytande (betoningen har flyttats till första stavelsen, i vissa lettiska dialekter har ett intonationssystem utvecklats, maskulina former används i stället för feminina, tredje personens verbform har generaliserats till alla personer i singular och plural); 11) vissa prefix och suffix från lettiskan har trängt in i liviskan; 12) lettiska prefix förekommer ibland även i estniska dialekter.

Större delen av artikeln upptas av en ordbok över baltiska lånord i finsk-ugriska språk. Vid sammanställningen av ordboken har främst arbeten av V. Thomsen, J. Kalima, Y. H. Toivonen och L. Hakulinen använts.

Ordboken över finsk-ugriska lånord i baltiska språk har sammanställts främst på grundval av arbeten av V. Thomsen och K. Aben. I denna del av artikeln pekar författaren ut ett antal finsk-ugriska lånord som via lettiskan har trängt in i litauiska dialekter (buojis, duõlas, kaija, kãiva, kaitė, kozas, kēksis, kēkšis, keselỹs, kėselė, kildà, kipė, kipis, kìras, laũnagas, laũnagis, laũnadzis, lipà, maksėti, maksóti, muižė, nùja, niùka, pùika, puišis, pùkė, pùikis, rijà, šėkis, tūlis, vãgorius, žaimoti, žaimotis).