LIETUVIŲ KALBOS GRAMATINĖ SANDARA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

NOMINATIVA SATSER

V. LABUTIS

§ 1. I arbeten om litauisk syntax började man tala om nominativa satser först på senare tid¹. Nu finns det anledning att närmare undersöka strukturen, betydelserna och bruket av dessa särpräglade litauiska satser².

§ 2. Nominativa satser är ensatsledade satser som består av ett substantiv eller ett annat ord använt substantiviskt i nominativ (ensamt eller med attribut), vilket uttrycker att ett föremål eller en företeelse finns eller existerar, kungörs eller meddelas, eller pekas ut.

Nominativa satser skiljer sig från andra satser genom specifika drag i fråga om uttryck, innehåll och funktioner. Det är lämpligt att undersöka dessa drag något närmare.

1) Nominativa satser har, liksom andra ensatsledade satser, ett enda huvudsatsled som i allmänhet inte sammanfaller vare sig med subjektet eller predikatet i en tvåledsad sats³.

¹ Inte heller termen ”nominativa satser” har ännu blivit helt etablerad i litauiskan; jfr J. Žiugžda och P. Gailiūnas, Lietuvių kalbos gramatika, II, Sintaksė (Bandomasis vadovėlis), Kaunas, 1964, s. 53, där ”nominativsatser” behandlas, och J. Balkevičius, Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius, 1963, s. 146 (där finns kapitlet ”Nominativa satser”). I arbeten om rysk syntax förekommer vid sidan av termen «номинативные предложения» även termen «назывные предложения», jfr А. Н. Гвоздев, Современный русский язык, II, Москва, 1958, s. 80.

² Varken i fråga om begreppet nominativa satser eller deras avgränsning från tvåledade satser och satsmotsvarigheter råder det någon enighet inom den allmänna språkvetenskapen. Frågan om det syntaktiska funktionen hos det nominativa satsens huvudord är särskilt omdiskuterad.

³ Det huvudsakliga satsledet i en nominativ sats förknippas numera varken med subjektet eller predikatet i en tvåledsad sats i flera arbeten om rysk och annan språksyntax, jfr: Грамматика русского языка, т. II, Синтаксис, ч. II, изд-во АН СССР, Москва, 1960, s. 55; Н. С. Валгина, Д. Е. Розенталь, М. И. Фомина, В. В. Цапукевич, Современный русский язык, изд. 2-е, Москва, 1964, s. 346; В. И. Борковский, П. С. Кузнецов, Историческая грамматика русского языка, Москва, 1965, s. 429; Б. П. Ардентов, Номинативные предложения в современном русском языке, «Ученые записки Кишиневского государственного университета», т. 60 (филологический), Кишинев, 1959, s. 76; В. П. Шутова, Семантические типы номинативных предложений в современном русском языке, «Ученые записки Саратовского государственного педагогического института», вып. 17, Саратов, 1955, s. 258—259; Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, II, Sintakse, Rīgā, 1962, s. 479, 488, Daug kas tā vardi-

117

Höst. Och vad skulle det bli mer, när den gröna sommaren har gått förbi. MontvR I 134. Kväll. Solen står ungefär en handsbredd ovanför marken. SimonNTP 164.

Ibland påminner den huvudsakliga satsdelen i en nominativsats om subjektet (a) eller den nominala predikatsdelen (b) i en tvåledssats (jfr därför § 3 i detta avsnitt).

a) Svara snabbt och högt, så att även den döve hör. Förnamn och efternamn på var och en. Små familjeärenden. Adress... SruogDM 50. O skogar, skogar!.. så ljuvligt att minnas... MairRR I 56.

b) — Andrius Varnelis? frågade redaktören. — Ja, svarade pojken glatt... VencIGD 278.

I de första meningarna (a) har nominativformerna visserligen ett samband med predikatet i den intilliggande meningen, men de uttalas ändå med en separat, avslutad intonation; med dem är det framför allt viktigt att benämna föremålet.

I det andra fallet (b) uttrycks föremålets (personens) benämning med nominativform, samtidigt som man frågar om det som kan förstås utifrån situationen eller kontexten. I detta avseende ligger nominativformen nära den nominala predikatsdelen. Men också här har den hela meningens intonation, inte intonationen hos en separat satsdel.

A. Sachmatovs ord har fortfarande relevans för nominativsatsen: ”den huvudsakliga satsdelen i en ensatsig mening kan formellt jämföras antingen med subjektet eller med predikatsdelen, men man får naturligtvis inte glömma att en sådan ’predikatsdel’ skiljer sig från predikatsdelen i en tvåledssats genom att den framkallar föreställningen om såväl predikatsdel som subjekt”⁴. Följaktligen kan den huvudsakliga satsdelen i en nominativsats jämföras med subjektet eller predikatsdelen endast relativt⁵.

2) Den huvudsakliga satsdelen i en nominativsats utgörs av ett substantiv i nominativ eller av ett annat ord (räkneord, pronomen) som används substantiviskt. Detta skiljer dessa meningar från ofullständiga meningar som består av andra substantivkasus. (I en viss kontext kan vilket substantivkasus som helst bilda en separat ofullständig mening.)

3) Den huvudsakliga satsdelen i en nominativsats kännetecknas av en nominativ funktion — den betecknar och benämner ett föremål eller fenomen.

…nominativformen har betraktats som predikatsdel; jfr till exempel A. M. Пешковский, Русский синтаксис в научном освещении, изд. 7-ое, Москва, 1956, medan den ibland helt enkelt kallas subjekt; jfr A. Г. Руднев, Синтаксис современного русского языка, Москва, 1963, p. 44. I arbeten om litauisk syntax betraktas det centrala ordet i en nominativsats ibland också som subjekt; se J. Žiugžda och P. Gailiūnas, anfört arbete, p. 53.

⁴ А. А. Шахматов, Синтаксис русского языка, изд. 2, Ленинград, Учпедгиз, 1941, p. 30.

⁵ Även om vissa språkvetare erkänner nominativsatsens ensatsighet, betraktar de ändå dess huvudsakliga satsdel i vissa fall som subjekt och i andra som predikatsdel; se E. М. Галкина-Федорук, К. В. Горшкова, Н. М. Шанский, Современный русский язык, Синтаксис, Москва, 1958, p. 127. Den huvudsakliga satsdelens funktion i nominativsatsen differentieras ibland också i arbeten om litauisk syntax; jfr J. Balkevičius, anfört arbete, p. 148—149.

118

Satsen saknar denna funktion när dess nominalfras i nominativ är förbunden med motsvarande delar i den föregående satsen genom en tydlig relation av subjekt eller nominalt predikativ (jfr § 1 i detta avsnitt).

Och vem ska ge er den där jorden? Herren? Och varför skulle herren ge er jorden? Myk-PutS I 43. Du, det är en annan sak. Du är en herre. En stor man. VaičiūnD 39. Och då var det natt. En mörk, kall vinternatt. SimonOBT 7.

Detta är särpräglade ofullständiga satser. De skiljer sig från nominativsatser också genom sin intonation.

4) Den centrala satsdelen i en nominativsats kan ha attribut. I sådana satser är det dock alltid viktigt att framhäva själva förekomsten av föremålet eller företeelsen, inte att lyfta fram dess egenskap. Satser med liknande struktur där föremålets egenskaper betonas är inte nominativsatser utan tvåledade satser, eftersom ordet som uttrycker egenskapen fungerar som predikat, medan substantivets nominativform fungerar som subjekt.

Nominativsatser:

Utvalda, lätta tilltugg, sötsaker, likörer, starkt, svart kaffe. Irena njöt först bara av tilltuggen... VaižgRR II 93. Sen eftermiddag. Vinden piskar molntrasorna, genom vilka solen allt varmare kikar fram. AvyžŽLŽ 59.

Tvåledade satser:

En vansinnig dag! Marta Kareivienė kunde inte kalla den något annat. VenclGD 28. — Nya träd, nya huggare, sade Antanas Cinokas. ŽemR II 70.

Ibland kan ett attribut som utvidgar en nominativsats ha ett betydelsenyanser av adverbial eller objekt (a), men tydliga ord ur predikatgruppen (objekt eller adverbial) kan inte förekomma här, eftersom de skymmer satsens nominativa funktion (b).

a) Parken. Floden. Blommor på ängen. Studentåren... Vinet, mannen och hans vänner rubbade Adeles jämvikt. TilvR II 112. Här, i den här anteckningsboken, finns hela hans storhet samlad. Några tryckta rader om såddens framgång. Detta är den första droppen som föll i högmodets bägare, som då ännu var tom. Korrespondens om majs. Detta är den andra droppen, som han då ljuvt svalde... AvyžŽLŽ 226.

b) I lunden råder stilla tystnad. Här och där får en skrämd ekorre, när den hoppar in i snåret, kvistarna att prassla. ŽemR II 323. Det närmar sig middag, solen rör sig mot söder. KrèvAP 72. — Här är ett brev till dig, sade skogvaktaren. ŽemR II 334.

De sistnämnda satserna (b) är inte nominativsatser, även om de till viss del påminner om sådana.

5) Den nominativa satsfunktionen kräver inte att den namngivna saken eller företeelsens tid anges uttryckligen, men innehållet i en sådan sats knyts vanligen till nuet. Om namn på föremål (företeelser) i det förflutna eller framtiden konstateras här, uppfattar talaren dem som om de vore närvarande just nu.

119

Kväll. Naturen blir alltmer stilla. Hjorden flämtar. TPrg III 123. Till huvudstaden – det är till huvudstaden! Också där ska jag hitta vackra nöjen åt mig. Teater, böcker, konserter, sällskapsliv! VaičiūnD 230. Petras, med hopskrynklat papper, funderade … Öl, kakor, brännvin … Jag köpte, allt betalades med pengar. ŽemR I 181.

Alltså måste nominativa satser särskiljas utifrån hela komplexet av deras struktur, innehåll och funktioner. Om man bara tog hänsyn till deras formella uttryck (nominativformen), skulle det ofta vara omöjligt att finna någon gräns mellan nominativa och ofullständiga satser, vilka också kan bestå enbart av ett substantiv i nominativ⁶.

Om en sats är nominativ eller inte framgår ofta först av ett vidare sammanhang eller en situation, av talets rytm och satsernas intonation (jfr § 8).

§ 3. Ur strukturell synvinkel skiljer man mellan utvidgade och icke-utvidgade nominativa satser.

En icke-utvidgad nominativ sats har endast ett huvudled, ensamt eller tillsammans med vissa osjälvständiga ord (se § 4). Som utvidgad betraktas en nominativ sats vars huvudled har ett eller flera attribut (se § 5).

Icke-utvidgade nominativa satser

§ 4. Som huvudled i en icke-utvidgad nominativ sats står oftast ett substantiv och endast undantagsvis ett räkneord eller pronomen använt substantiviskt. Till huvudledet i en nominativ sats fogas ibland också vissa partiklar, konjunktioner eller interjektioner. Dessutom kan en nominativ sats innehålla ord som inte är knutna till dess huvudled – tilltal och inskjutna ord.

Vårens första grönska. Vackert och lugnt överallt. ŽemR I 131. Jaunmiestas! Spring fortare! Oj, så vacker! CvR II 24. Ännu en dag. En gyllene morgon. Petras huvud hade rullat av. TilvR II 169. Men främlingen satt inte stilla, han sprang hela tiden framför vagnen och visade vägen genom att vända sig om. Där är stugan. VienR I 336. Aure-sjön. Där kväker grodorna sina säregna sånger. SimonAŠL 91. Det smakar illa i munnen, det susar i öronen. Trötthet. Eller kanske sjukdom? AvyŽLŽL 104. En blick ut genom fönstret – där är ju en brand. LKŽ III 281. Det är en liten källa! Nå, vad säger ni, småttingar, klämmer ni ihop er som en gethornsknut? BalčAP 271. Eller naglarna … Inte mycket till naglar, de där! Mina är inte sämre. KrėvP 251. Ack, konsten, konsten! Må den vara förbannad, om han inte tar sig ur slaveriet! SruogR III 13. Vind, åh vind! Vind och åter vind! SNėrP1 52. En skarpsynt människa kunde, betraktande dem utifrån, lägga märke till många skillnader mellan Rimas och Nerimas … Framför allt utseendet. VaižgRR II 11. Tant, förstås, tjänstefolk … Man kan inte bara ge sig av utan att tänka sig för. ŽemR I 118.

⁶Nominativa satser skulle vi kunna urskilja enbart utifrån nominativformen endast om satser uttryckta i genitiv, ackusativ och andra kasus också urskildes på samma sätt, jfr Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, II, p. 485.

120

Tänk dig att få en så rik man! Tre tusen!

SimonNTP 351. — Fem, tio, femton, tjugo... han läste hundratals hopbundna små lappar LzPR VII 64.

Se här är vi, era tjänare! Vad befaller ers nåd? DonM 16.

En nominativsats där en partikel står vid huvudledet ligger ofta nära en sats med två led, eftersom partikeln (till exempel åter, redan, aure...) uttrycker en nyans av omständighet kring företeelsen eller någon annan logisk, modal eller emotionell nyans som försvagar satsens nominativa funktion. När partikeln särskilt betonas i satsen kan satsen inte betraktas som nominativ.

Šis, tuojau iš po kadagio išbėgęs, sako: — Štai piemuo! DaukŽP 47. Antai duona, pasiimk! Užv. (Sakinio loginį kirtį turi štai, antai).

Av exemplen ovan framgår att nominativsatsens huvudled kan upprepas. Det finns outbyggda nominativsatser med flera samordnade huvudled.

Månsken, snårmarker, kullar. SruogDM 17. Staket, grind, tröskel, liten förstuga... Han tvekar ännu en smula — ska han gå eller inte? TilvR II 219. Det hände sig att han behövde resa till Vilnius i bankärenden. Vind, snöblandat regn. Man skulle inte ens driva ut en hund. VaižgRR II 66.

Utvidgade nominativsatser

§ 5. Nominativsatsens huvudled kan ha ett självständigt ord knutet till sig — ett kongruerande eller icke-kongruerande attribut (eller båda tillsammans). Det kongruerande attributet utgörs oftast av ett adjektiv, men kan också vara ett particip, pronomen, räkneord eller substantiv (apposition).

Svart natt. Himlen är höljd i tät dimma. ŽemR I 102. På vägen gläder sig Zosikė åt den snabba färden; hon tycks rentav flyga rakt upp mot himlen. Ständigt nya intryck, nya människor, allehanda samtal, de flesta obegripliga för henne. ŽemR II 17. Själva tröskningen. Man borde gå runt till arbetslagen. AvyžŽLŽ 199. Tidningsraderna talar. År 1944. Dessa dagar börjar textilfabriken ”Nemunas” i Sodeliai sin verksamhet. T 1964 208. Ett oväntat slag. Tungt. Föräldrarnas upprördhet och sorg är förståelig. T 1964 177. Och de där små stackars herdarna! För dem finns varken regn eller solsken... ŽemR I 106—107.

Som icke-kongruerande attribut till nominativsatsens huvudord kan följande fungera: a) genitiv, b) andra kasus och c) prepositionskonstruktioner.

a) Slutet av mars. Det har frusit vackert under natten. SruogDM 121. Fabriksskorstenar! Förr tedde ni er för mig som spöken. MiežŽ 95. Fädernas jord... i tankarna far mer än en litauer, skild från den, bort dit. T 1964 184.

b) Höst i Paris. Vått. Ljust på boulevarderna. SNėnP₁ 177. Det nionde fortet i Kaunas. I dess museum, bland många andra, här

121

Bland fotografierna av kämpar som suttit i fängelse ser man på ett av dem modiga, öppna ögon i ett arbetarklassansikte. T 1964 208.

c) Snart förhandlade Jonas med den mannen. En stämningsansökan. Jonas skrev inte för mindre än en rubel, medan mannen erbjöd en halv rubel. ŽemR II 301. Ett torg vid ett gammalt preussiskt slott. Någonstans i fjärran mullrar det. Mantas kommer in. GrušHM 9. Ett misstänkt oväsen. Två mäns forcerade andhämtning. Ett rasande fräsande mellan tänderna. SruogDM 43.

En nominativsats utvidgas ofta med både ett kongruerande och ett icke-kongruerande attribut.

En döv höstnatt. CvR₁ I 39. En het sommarmiddag. Jag tog en paus. Jag tog bågen och går till skogsdungen. MašlAMB 202. En kall sfinks av granit! Att se den en gång och älska till morgonen, och inte yttra ett enda ord. SNėrP 82. En tyst, lätt dag när striderna tar slut. Snön som täcker fälten är svartnad, slaskig och kanske den sista. CvR₁ I 352.

Särskilt bör nämnas utvidgade nominativsatser som består av ett räkneord och ett substantiv i genitiv.

— Trettio år... viskade Janulis... VienR I 140. Kom hem till mig någon dag. I morse fick jag ut premien. Hundrafemtio kilo vete som guld AvyžLŽ 166.

Attribut som utvidgar en nominativsats kan själva ha preciseringar, jämförelser eller andra självständiga ord knutna till sig. Resultatet blir tämligen komplexa, utvidgade nominativsatser.

Exakt klockan 16. Det viktigaste är att lossa i tid. T 1964 208. Varje dag har jag solen och längtans sånger, varje dag plockar jag vilda blommor åt dig. Himlen och ungdomen är ett hav som andas. Bara dig, bara dig finner jag inte där. SNėrP 40. Gailiūnos skiss hette ”Sådd”. Ett brett, nyplöjt fält och en patriarkalisk såningsman som stegar fram över hela den två meter breda duken. Solen, den klara himlen och de röda ladutaken i fjärran. MarcinkPKJ 31.

Attributet som utvidgar en nominativsats står oftast före huvudledet och endast i sällsynta fall efter det.

Hundraåriga granar, uthuggna ur svart sten. Och genom trädens mörker skär en vit björkspoling. Trš. Och för ögonen passerar en bild från det förflutna, som inte ligger så långt tillbaka: där står en stuga, byggd av lera och täckt med halm. SimonAŠL 10.

Ett ord som betecknar en egenskap eller ett tillstånd och står efter ett substantiv i nominativ fungerar mycket oftare som nominal del av predikatet, och hela satsen är då tvåledad, inte nominativisk. För övrigt, som nämnts (jfr § 1), är satsen ibland tvåledad och inte nominativisk även när ordet som betecknar en egenskap eller ett tillstånd betonas och står före substantivet i nominativ.

122

Morgonen är strålande. En vacker och varm dag grydde. ŽemR II 328. Korta, men också otrevliga höstdagar. Himlen är mulen, det regnar nästan oavbrutet. MašIAMB 187. Tjocka skjortor, men egna. PP 131.

Således kan man, även om den utvidgade nominativsatsen har vissa tendenser beträffande ordföljden, ändå inte avgöra enbart utifrån ordföljden när en sats är en nominativsats.

§ 6. Nominativsatser kan vara inte bara självständiga, fristående syntaktiska enheter, utan även led i sammansatta meningar.

I en underordnad mening används en nominativsats ganska sällan, både som huvudsats och som bisats. Något oftare fungerar nominativsatsen endast som huvudsats, med en bisats som fogas till med ordet kuris.

Bilder från de senaste dagarna framträder i mina minnen. Människor, ansikten som bara skymtats i förbifarten, stadshus, med slocknade men seende ögon blickar de ut i natten år fyrtioett och väntar på anfallet, och dammet från Smolenskvägarna, som tusentals människor bar på sina ögonfransar... CvR I 394. Till och med solen blir sorgsen när den blickar ner från den gränslösa himlen: stubbåkrar och åter stubbåkrar, som för varje dag blir allt gråare och svartare. SimonaASL 178.

Än vindsiktning, än krattning, för de hittade en näversko i brödet! PP 425. Blir det uppror, så ska vi också få Skrodski att hoppa till... Myk-PutS I 116. Om sommarens brännande hetta – myggmoln. LKŽ V 82.

Mycket oftare förbinds nominativsatsen med en annan sats med samordnande konjunktioner och, eller, men, dock, eller endast genom intonation och betydelse – utan konjunktioner.

En dörr, en annan: korridor, gård, en dörr – och jag är redan i underjordens rike. SruogDM 29. Jorden där är visserligen något sämre, men å andra sidan finns det mer av den. Dessutom bete, skog, och om man har goda relationer med herrn får de också rikligt med bränsle och ängar att slå... Myk-PutS I 524.

En liten glänta, löven prasslar, fåglarna kvittrar – vad mer kan man önska, vad mer!.. GriCLG 153. Vi måste titta noga på den platsen. En sten... på andra sidan en kulle... en sänka mellan dem. AvyžŽLŽ 315. Nu är det så vackert hos oss: solen, allt har grönskat. VaičiūnD 246. Med denna tanke flög det genom mitt huvud: far. Jag måste tala med far. MarcinkPKJ 14.

I dessa sistnämnda asyndetiska meningar görs vanligen en markerad paus mellan nominativsatsen, som fungerar som ett led i den sammansatta meningen, och det andra ledet; intonationen förändras. Därför är substantivets nominativform här inte det enkla subjektet (eller predikatet) i den intilliggande satsen, utan ett nytt predikativt centrum – nominativsatsens huvudled. Nominativsatser som fungerar som led i sammansatta meningar skiljer sig inte till sin betydelse från självständiga nominativsatser; därför kan deras betydelser behandlas tillsammans.

123

Indelning av nominalmeningar efter funktion och innehåll

§ 7. I alla nominativsatser nämns ett föremål eller fenomen, men dessa satsers funktioner och syfte i språket är inte helt desamma: i vissa konstateras ett föremål eller fenomen som något som existerar nu (eller åtminstone föreställs eller erinras som något som existerar nu), i andra meddelas att ett föremål eller fenomen framträder eller uppstår, man hänvisar till det och presenterar det, medan föremålet eller fenomenet i ytterligare andra inte bara konstateras, utan också får en känslomässig värdering. Nominativsatsens funktion och syfte i språket bestämmer dess intonation och därmed också dess innehållskaraktär. Allt detta framträder tydligt genom språkstil, situation och kontext.

Efter funktion och syfte i språket kan man urskilja tre grupper av nominativsatser: 1) existentiella, eller konstaterande av ett föremål eller fenomen, 2) med framhävd kommunikativ funktion och 3) emotionella, eller värderande. Naturligtvis finns inga skarpa gränser mellan dessa grupper. Dessutom finns det i varje grupp satser med ganska varierande innehåll.

Alla nominativsatser kan uttalas med konstaterande, frågande eller utropande intonation, men satser i en semantisk-funktionell grupp kännetecknas mer av en viss modal och emotionell nyans, medan satser i en annan grupp har en annan sådan; exempelvis är de så kallade värderande nominativsatserna nästan alltid utropande (se § 16).

1. Existentiella, eller konstaterande satser om ett föremåls eller fenomens existens

§ 8. De mest typiska och framträdande är de existentiella, eller konstaterande satserna om ett föremåls eller fenomens existens. De används i beskrivningar eller berättelser för att återge en statisk, kondenserad bild eller situation. Nominativsatser av denna typ kännetecknas oftast av en lugn, konstaterande intonation med tydliga pauser som skiljer dem från kontexten. Existentiella satser kan också vara utropande och ibland även frågande.

Efter innehållskaraktär kan man urskilja tre grupper av existentiella nominativsatser: a) konstaterande av naturfenomen, b) konstaterande av föremål och c) uttryck för föreställningar och minnen.

a) Med konstaterande satser om naturfenomen anges oftast en allmän situation eller omständigheterna (särskilt tiden).

Höst. Vi står på fästningsvallen och blickar ut över det blå havets vidder. BalčAP 119. Djup natt, och jag väntar alltjämt stilla på dig. SNėrP1 105. Klockan åtta på kvällen. Maskinen visslade till — dagens tröskning var över. PaukštK 197. Skördetid för råg. En skrämmande hetta plågar människor och djur. SimonASL 29. Vårens vidsträckta himmel! Fälten skrattar med blommor! Och vi flyger genom världens fönster — virvelvindarnas fria barn! SNėrP1 58. Töväder. Snön ligger en halv fot djup, vit och mjuk. MašiAMB 168. De fyller hytten till brädden och kör över gården. Oväsende och munterhet, och Kampaitis ler och skuttar. DovPK 202.

124

Satser som anger omständigheter eller en situation fungerar oftast som en inledning till den fortsatta berättelsen och används därför vanligen i början av en berättelse. Endast undantagsvis infogas sådana satser mellan andra satser eller sägs som en slutsats, en sammanfattning av det som tidigare har sagts.

Den hösten gick. Vinter. Och snart också en vår till. CvR1 II 317. Du går obehindrat in i fiendens borg och kommer tillbaka igen. Krigstid. Borgen är omringad. Du meddelar oss att befälhavaren är i borgen, men befälhavaren är fri. GrūšHM 71. Sedan började hon plötsligt skratta tillsammans med sköterskan: på morgonen, medan vi ännu var hemma, gol tuppen, och vi två var rädda för de döda! BiIR I 172. En ny vindstöt ven till, vatten skvätte från träden. Och åter tystnad, en döv, orolig tystnad i skogen. BaltPV I 85. Från trädgården och parken hörs med vindpustarna märkliga visslingar, prassel och tjut. En olustig natt. Myk-PutS I 149.

b) I konstaterande nominalmeningar om ting nämns sällan namnet på ett enda ting; oftast räknas flera ting upp i en sådan mening, eller bildar meningar som konstaterar förekomsten av enskilda ting en hel följd av nominalmeningar. Sådana nominalmeningar är särskilt typiska för scenanvisningar i dramatiska verk, även om de också används i andra slags beskrivningar. De står också oftast i början av ett sammanhang eller en situation, men kan vid behov infogas mitt i sammanhanget eller sägas i slutet av en fras som en förklaring, ett resultat eller en karakteristik av något.

En by mellan Joniškis och Žagarė. Paugas gård från gatan sett. SruogAD 51. Klassrum. Morgon. Eleverna samlas. BinkA 51. Klockan ringer. Lunch. Nu snabbt till avdelningen — för att mata barnen. SimonNTP 24. En vacker strandäng. Sluttningar. Venta. Näktergalar. Tofsvipor. Och solsken, solsken! TPrg II 112. Mikas häst skrittar långsamt först när husbonden följer med. Bortom branterna släpper han både händerna och benen fria. Galopp. Damm. En hel by far förbi med kvinnor, boskap och så vidare. CvR1 I 105. Telefonen ringer. Ett kort, precist svar, en anteckning på några ord, en van hand vrider på vredet... Allt detta visar att det inte längre är några nybörjare utan erfarna energitekniker som tar aggregatet i sina händer... T 1964 212. Senare gnisslade dörren igen. Steg. CvR1 I 119. Jag reser bort tillfälligt. Ärenden. GricLG 224. Just då träffar bomben bron. En öronbedövande explosion. DovPK 259. Jag har visserligen bara sett Vilnius och vägen till Kaunas. Gröna fält, bäckar, skogar ännu grönare än fälten och små kullar... VencIGD 246.

Nominalmeningar av detta slag används inte bara för att beskriva statiska bilder eller situationer, utan också för att konstatera ett ting som plötsligt har dykt upp eller blivit igenkänt.

Han var på väg att svänga in på vägen, men lade plötsligt märke till en vajer som spänts tvärs över floden. Färjan... AvyžŽLŽ 76. Alyzas stirrade bedövat på pengarna, som om han inte trodde sina ögon. Och plötsligt spottade han. — Tyska järnskrot. BaltPV I 245. — Men visst, farbror! — utropade han förvånat och glatt

125

Petras. Myk-PutS I 55. Och vilken glädje jag kände när jag plötsligt såg en skogsglänta skymta i skymningen. En glänta! En glänta! BaltPV I 86. Gäster från Soka(i)čiai!.. och så oväntat!.. MairRR II 26. Han tittade med ena ögat genom springan — och där var en kalv! CvR I 125. Där är ju lunden, byggnaderna, gräsmattorna. LzPR VII 236. En bekant röst hörs bakom Mastaitis. Mastaitis vänder sig om. Ryttare! Gud-GuzB I 265.

Sådana nominalmeningar har ingen tydlig kommunikativ funktion: den talande personen uttrycker där ett faktum liksom för sig själv. Med utropsintonation uttrycker de vanligen också förvåning över ett plötsligt igenkänt ting eller andra känslomässiga nyanser (jfr § 10). När de uttalas frågande visar sådana nominalmeningar oftast tvivel eller ett osäkert påstående om att det är det ena, snarare än det andra, tinget eller fenomenet.

— Koncentrationsläger?! — vi lutade oss så långt fram av förvåning. SruogDM 47. En vidskepelse? Låt det vara en vidskepelse, låt gå. SimonVK II 109. Modersmålets ljud klingade så främmande i mina öron och väckte en sådan längtan att jag inte ens märkte när jag trängde mig genom soldatgruppen, bjöd soldaterna på något och grep en av dem i armbågen: — Litauer? CvR III 256. Ett brev? Till mig? BinkA 119.

Som ett slags konstaterande nominalmeningar om ting med frågande och förvånad ton kan en nominativform av ett substantiv (pronomen eller räkneord) upprepas från den föregående meningen.

...Titta, ser du, älvornas hår flyger omkring. — Det betyder klart väder, de där spindeltrådarna. Spindeltrådar? Varifrån har du fått så många? KrevAP 143. (Marytė)... Och var är mamma? (Jonukas) Mamma? Hon gick ut i ladugården. BaltR II 22. — Även drängpojkarna ber om arbete. — Drängpojkarna? Var ska jag göra av dem? VaižgRR II 119. — Kommer du hem snart? — Jag?.. Inte riktigt än... VienR V 56.

Om man uppfattade en sådan mening enbart som en vanlig upprepning av subjektet eller det nominala predikatet i den föregående meningen, skulle den naturligtvis vara en ofullständig tvåledad mening. Dessa upprepningar är emellertid repliker av en annan talare, genom vilka namnet på det ting som den föregående talaren nämnt återges. Att nominativformen, när den står som en egen mening, är fristående framgår inte bara av pauser och intonation, utan också av att samma ting (spindeltrådarna, drängpojkarna, mamma...) senare hänvisas till med pronomen (dem, dem, hon...). Sammanhanget skulle fortfarande vara fullt begripligt även om den fristående nominalmeningen utelämnades.

En annan sak är när samma talare upprepar nominativformer som motsvarar subjektet eller predikatet i den föregående meningen (för att framhäva en ytterligare egenskap eller av något annat skäl).

En gång för mycket länge sedan bodde gudar i den här skogen. Särskilda slags gudar. SruogDM 18. Längst ut på åkern, alldeles vid fåran, ser jag — en hund ligger där. En stor, brun hund. MašiAMB 42. Och då var det natt. En mörk, kall vinternatt! SimonOBT 7. Och jag går mot solen. Jag? Vi? MiežŽ 112.

Dessa nominativformer står i tydliga predikativa relationer till verben i de föregående meningarna och bildar därför ofullständiga tvåledade meningar, inte nominalmeningar.

126

c) Förutom konstaterande satser som uttrycker att ett föremål eller fenomen finns, finns det också sådana nominativa satser där namnet på ett föreställt eller ihågkommet föremål eller fenomen uttrycks; det nämns dock som om själva föremålet eller fenomenet fanns framför ögonen i talögonblicket.

Nominativa satser som uttrycker bilder eller minnen kännetecknas ofta av en avbruten satsintonation (i skrift markeras den vanligen med tre punkter).

En nominativ sats som benämner ett föreställt föremål är ofta utropande.

När Kimžas var på väg hem hörde han oväsen i sin stuga; det slog honom — spelare. ŽemR III 251. Han mulnade och bet ihop tänderna. Skrodskis! — en fruktansvärd tanke genomborrade honom. Myk-PutS I 116. (Viktoras) (tar en liten statyett ur hennes hand). En örn! En vacker, underbar fågel. VaičiūnD 296. Krig! Är detta verkligen samma krig som han brukade läsa om i böcker? AvyžŽLŽ 228. Mor... Detta ord uttalas i vårt land med kärlek och respekt. Tsp. Petras hade redan hört många klagomål riktade mot herrarna och myndigheterna. Till exempel doktor Dimša. När man hör honom knyts nävarna av sig själva. Och prästen Mackevičius i Paberžė! Han, både i enrum bland folk och offentligt i sina predikningar, öser på så att det är rentav skrämmande att lyssna. Myk-PutS I 64.

Domas mindes sina drängår. Kvällssamkväm, rågskörd, tröskningshjälp... AvyžŽLŽ 200. Så snart den litauiska divisionen började samlas gick jag ut i armén. Långa utbildningsmånader, sedan fronten. Spår av eld och blod, gravar i Orels och Kursks jord. CvR III 269. Även andra blandade sig i grälet och gick till storms mot herrgården medan de räknade upp sina bekymmer: — Och så mycket annat gott som de pressar ur oss! — Hästskjutsarna!.. Skogen!.. Resorna till städerna! Logierna!.. — Och lin, ull, smör, ostar, nötter, bär! Myk-PutS I 207—208. Och man känner inte längre igen dem: så snabbt har några bilder bleknat. Några har bleknat, medan andra av någon anledning blivit tydligare. Herrgården... Förvaltarens slag i ansiktet... Den vita vägen slingrar sig som en orm. AvyžŽLŽ 130. Ack, den ungdomen! Vad var det inte den höll vaken! MarcinkKP 49. Tre år, tre år... Žilaitienė brast i gråt. För första gången sedan mannens död. BaltVRA 79.

2) Nominativa satser med betonad kommunikativ funktion

§ 9. Nominativa satser ligger nära existentiella satser. I dem konstateras det inte så mycket att ett föremål eller fenomen finns, utan snarare meddelas eller kungörs något om det, eller så pekas det ut. Detta är satser med betonad kommunikativ funktion: med dem vill man rikta andras uppmärksamhet mot något.

Utifrån innehållets karaktär kan de delas in i: a) meddelande- eller signalerande satser, b) utpekande satser och c) satser som uttrycker namn och rubriker.

127

a) Påståendesatser med nominativ är ofta utropssatser, men kan också vara frågesatser.

— Har du hört? Strejk! — sade han och öppnade dörren på glänt åt sin brors håll. VienR V 99. — Vilnius, mina herrar! Lämna era biljetter! — ropade konduktörerna. VaižgRR II 81. Svalor fick syn på rövaren och skyndade sig att varna öns invånare. De flög upp mot höken och började fladdra förbi den medan de ropade: ”Tjuv! Tjuv!” MašiAMB 112. — Varför ropar du, min pojke, där uppe i trädet? — En galen hund! — säger jag. — Var? — Där borta, farbror, den ligger vid det lilla diket. MašiAMB 42. Vänner! Inte en meter längre. Fara! T 1964 177. Brand! Brand! Varložiai brinner! ŽemR III 362. Eller om Adamėlis ropade: — Hej, flickor, med baljan! — Nå, nu tar vi ekorrdansen! Alla! — då kastade sig pojkarna och flickorna åter in i dansen, som om de länge hade väntat på just det ordet. Myk-PutS I 370.

Sådana nominativsatser är ibland som särskilda signaler eller uppmaningar (jfr. Fara! Alla!). Å andra sidan kan de också ligga nära konstaterande satser om föremål (jfr. § 8).

b) Utpekande nominativsatser inleds vanligen med de demonstrativa partiklarna här, se, där, var så god och är ofta utrop.

Här är tjugo förseglade lappar. Dela ut en till var och en. BinkA 65. Här är tobak, varsågod. ŽemR I 24. Se, vilket stort träd! — sade häxan och pekade på ett träd som stod i närheten. BalčAP 104. — Karlar, titta, där är våra egna, kaunasborna! — ropar någon av oss. SruogDM 46. — Mor, här är min Kazelė, här är min hustru Domicė. ValR 254.

Dessa nominativsatser används oftast prepositionellt — före de satser som de är betydelsemässigt förbundna med.

Ibland pekas föremålet eller företeelsen inte ut tydligt i en nominativsats som inleds med partikeln här (se, här är...); det framhävs bara och nämns särskilt.

Eller här är ännu ett exempel. För fyra år sedan utkom den estniske författaren R. Sirges roman ”Jord och folk”... KorsLD 123. Se bara Bernotas Ringelė. Hur många människor han har bedragit under sin livstid... KrėvŽ 17. Se, ännu ett meningslöst offer! Och vilket offer! GrušHM 48.

Satser som presenterar något (när man gör någon bekant med det) ligger mycket nära de utpekande nominativsatserna.

Låt mig presentera... Min hustru, gäster, grannar... GričLG 228. Sedan nickade han mot mannen som satt vid bordet och sade: — Antanas Lukašiūnas, en kraftkarl från Zarasai län. Myk-PutS I 120. Ingen svarade honom, så han gick fram till mig och presenterade sig: — Zenonas... Jag kom tillbaka från armén i höstas... MarcinkPKJ 120. Den unge mannen räckte Domas handen. — Låt oss presentera oss. Reservkorpral Ladyga. AvyžŽLŽ 217.

128

c) Till meddelande- och hänvisande nominativa meningar ansluter sig också namn på institutioner, företag, gator, städer och liknande, liksom rubriker till böcker, tidskrifter, tidningsavdelningar osv., uttryckta nominativiskt⁸.

Elfenbensbutik. Den muntra försäljaren erbjuder mig en souvenir av ben och lägger den på disken. MiežŽP 220. Kamrat Vaišvila berättade entusiastiskt om en fabrik som skulle byggas, vars namn låter ganska märkligt för många. Fågelfabriken! T 1964 217. Där stod en ståtlig stolpe, randigt målad i rött och grönt, med en skylt och en korrekt litauisk inskription: Sakalynė Vidmantai Daržininkai. TPrg II 31. Avdelningen för kulturartiklar. Här är papper och produkter från J. Janonis namngivna företag mycket efterfrågade. T 1964 228. Petras log: ”Anykščių šilelis”. Han hade många gånger läst den här ”lilla sagan” för sig själv och för Katrytė. Myk-PutS I 372. På vägen stannade vi framför skyltfönstren: statlig handel, förlag. MontvR I 209.

3. Emotionella eller värderande nominativa meningar

§ 10. Många av de nämnda nominativa meningarna kan ha en emotionell nyans, särskilt utropsmeningarna (jfr §§ 8; 9). Det finns emellertid nominativa meningar vars funktion både är att konstatera ett föremål eller fenomen och samtidigt uttrycka förundran eller beundran inför det.

Emotionaliteten i denna typ av nominativa meningar, som ofta överskuggar själva den nominativa funktionen, bestäms framför allt av en särskild utropsintonation och av emfatiska och emotionella partiklar (tai, kad...) eller ordkombinationer med närliggande betydelse (kas per, štai ir, bet ir, na ir...) samt av pronomenen koks, kas, toks.

Före det förra kriget var jag i Charkovs guvernement: — vilka jordar, vilka vidder! CvR₁ II 217. Det är hundskall, det är skall!.. GricLG 139. Vilket gråtande, vilken jämmer — det är svårt att låta bli att gå och lyssna! Gs (LKŽ III 24). Men vilket elände också!.. Må fan ta det... KrėvRg 233. Vilken publik! Vilken publik! VaičiūnD 307. Vilket svin, vilka grisar! Lp. Vilken skönhet! MiežŽP 144. Vilken litenhet hos era fåglar! JabIRR I 487. Nästan alla invånare samlades och flockades kring räven... Vilken rödbrun färg! — Och vilken svans! — Och vilken mjukhet! VaižgRR II 176.

De nämnda meningarna är ändå nominativa, eftersom de konstaterar själva förekomsten av ett föremål eller fenomen; föremålet eller fenomenet benämns helt enkelt (även om dess emotionella värdering också uttrycks). Jämför här med rent värderande meningar, bildade av ord vars betydelse är av värderande art.

⁸ Olika slags namngivande meningar, liksom presenterande, meddelande och bildframställande meningar, skiljs ofta ut från de nominativa meningarna, eftersom man antar att de saknar betydelsen av att konstatera förekomst; jfr Грамматика русского языка, т. II, ч. II, р. 68—69.

9. Lietuvių kalbos gramatinė sandara

129

Vad är det du har fått för dig där, för tusan? Om han ändå vore en man … En suput, en lösdrivare, en bedragare … du får slita som en fluga i vassla. ŽemR II 309. Hur är det, Dildė? Vilken mästare! BaltPV I 196. Tiggarnas tiggare … och titta, där är en delegat. Gud-GuzKlt 47, Tjuvar! Paddor! Må du förgås med det där honunget och mjölet! VenclR III 157. — En man! — utbrast Poviliukas plötsligt skrattande, till allas häpnad. BaltPV I 302.

I dessa meningar har substantivets nominativ ingen direkt nominativisk betydelse utan står i predikativa relationer till något som har nämnts tidigare (eller framgår av situationen). För övrigt är dessa ofullständiga meningar svårast att skilja från nominativmeningar⁹.

§ 11. Även frågemeningar som består av pronomenen koks, kas, kas per och ett annat nominativ är icke-nominativiska. Frågeordet fungerar där som ett nominalt predikat. (Jfr de tidigare nämnda utropsmeningarna av nominativtyp, som inleds med samma ord, se § 10.)

Vad är det för väder? LKŽ VI 300. Vem är han, den där författaren med den enastående begåvningen? — började vi intressera oss. KorsLD 584.

§ 12. Modalord, hälsningar, lyckönskningar och liknande kan ha formen av nominativmeningar.

De där tomaterna svider i ögonen på mig. Skamligt. Som om jag hade trängt mig in i någon annans trädgård. AvyžŽLŽ 105. Det fanns en by — och nu finns den inte längre. Inte sant! Den här byn finns. MarcinkKP 5. Du får allt tro mig. Jag ska ordna det. En kommunists ord! AvyžŽLŽ 75. (Jaskūnas) God dag, moster. (Daubienė) God dag, lilla du, god dag. VaičiūnD 13. God natt! — Jonelis gav sig av i galopp efter att ha visslat. ŽemR I 156.

Sådana meningar saknar en tydlig nominativisk funktion och är därför antingen ofullständiga meningar eller meningsmotsvarigheter.

§ 13. Nominativmeningar uttrycker tankar mycket koncentrerat och kortfattat, och deras användning beror därför i hög grad på språkstilen. Existentiella nominativmeningar samt sådana som återger synintryck och minnen är typiska främst för berättande och beskrivande prosa och för scenanvisningar i dramer, medan emotionella och utpekande meningar förekommer mer i dialoger och i poesins talspråk. I publicistiskt och vetenskapligt språk är det endast nominativmeningar som anger olika namn och rubriker som förekommer något oftare; andra nominativmeningar är tämligen sällsynta.

§ 14. Nominativmeningarna utgör alltså en specifik grupp av enledade meningar, som hålls samman av uttrycksformen substantiv i nominativ, den nominativiska funktionen och en särpräglad intonation, men som är långt ifrån homogen och inte alltid tydligt avgränsad från tvåledade (särskilt ofullständiga) meningar eller från meningsmotsvarigheter.

⁹Det är inte förvånande att vissa behandlar motsvarande exempel från ryskan som nominativmeningar, jfr E. M. Галкина—Федорук, К. В. Горшкова, Н. М. Шанский, min. veik., p. 129, В. П. Шутова, min. veik., p. 265.

130

NOMINATIVA SATSER

В. ЛАБУТИС

Sammanfattning

De huvudsakliga kännetecknen för nominativa satser är följande:

1) I nominativa satser finns, liksom i andra ensatsiga satser, en enda satsdel som är huvudled. I allmänhet sammanfaller den varken med subjektet eller predikatet i en tvåledssats, även om den i vissa fall kan likna det ena eller det andra.

2) Att huvudleden i en nominativ sats uttrycks med ett substantiv i nominativ (mer sällan med ett räkneord eller pronomen) skiljer dessa satser från ofullständiga tvåledssatser, som ofta uttrycks med andra kasus av samma ordklasser.

3) Nominativ funktion är utmärkande för huvudleden i en nominativ sats. I en sats som också står i nominativ men som är direkt knuten till subjektet eller predikatet i en annan sats träder den nominativa funktionen i bakgrunden – och satsen blir en ofullständig tvåledssats.

4) Till huvudleden i en nominativ sats kan bestämningar fogas, ibland till och med med en adverbiell eller kompletterande nyans, men här är det alltid själva benämningen på föremålet eller företeelsen som är viktig, inte dess egenskap eller tillstånd. En uttrycklig adverbialbestämning eller ett objekt vittnar om att satsens nominativa funktion försvagas och att den övergår till en tvåledssats.

5) Innehållet i en nominativ sats förhåller sig till verkligheten. Även fakta från det förflutna eller framtiden hävdas som verkliga i en nominativ sats.

Strukturellt är nominativa satser antingen outbyggda eller utbyggda. Oftast fungerar de som självständiga satser, men de kan också utgöra komponenter i komplexa satser.

Med avseende på funktion och innehåll kan nominativa satser vara: 1) existentiella, som hävdar att ett föremål (en företeelse) finns, 2) med betonad kommunikativ funktion och 3) emotionellt värderande. Till den första gruppen hör enligt vår mening också de satser där föreställningar eller minnen benämns med nominativ. Till nominativa satser med betonad kommunikativ funktion räknas utpekande och meddelande satser samt satser som nominativt uttrycker olika benämningar (i egentlig mening). I en emotionellt värderande nominativ sats uttrycks samtidigt en värdering och en direkt benämning på samma föremål, inte en värdering av något som sagts tidigare, jfr. Na ir publika! Na ir publika! Vaičiūn D 307 (Vilket folk! Vilket folk!) och Kad bent būtų vyras... Girtuoklis, valkata, apgavikas... Žem R II 309 (Kalla sig man... En fyllbult, en luffare, en bedragare...) Den sista satsen är ofullständig.

Inte heller satser som uttrycker hälsningar, önskningar och liknande är nominativa, trots att de till formen liknar dem.

I nominativa satser uttrycks tanken koncentrerat och lakoniskt. Användningen av dem beror i hög grad på talstilen.

9^*

131