LIETUVIŲ KALBOS GRAMATINĖ SANDARA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

PREDIKATIVT ATTRIBUT SOM EN SJÄLVSTÄNDIG SATSDEL

A. VALECKIENĖ

§ 1. I litauiskan används ganska ofta konstruktioner av följande struktur: sonen kom tillbaka orolig, räven smet ut baklänges, fadern stod barhuvad, Marytė kom bekymrad, systern sprang fram andfådd, han förde det levande djuret dit, den unge mannen drogs upp först (ur vattnet) osv. Jfr:

Storken flög hem glad tillsammans med de andra grannarna. DonR 22. Fastän mästaren och skräddaren försöker nå vattnet baklänges ett par gånger till, lyckas de inte. CvMS 26. Såsom igelkotten hade sagt, så blev det: vetet maldes självt, bakades till de läckraste kakor, klättrade upp i vagnarna och åker doftande och varmt till kungen. CvR V 48. Nästa dag gjorde han ett större mellanmål och, sedan han smyckat det med blommor, skickade han det till bordet varmt, direkt från ugnen. BalčHP₁ 166. En gång kom han tillbaka med en sadlad haka. CvR VII 39. Grėtė är sedan länge känd som en trotsig flicka. SimonVK I 195.

I de understrukna konstruktionerna i dessa meningar förekommer överallt en verbform med självständig lexikal betydelse (flög hem, maldes, åker, skickade, kom tillbaka, är känd) eller en verbalfras med ett sådant verb (försöker nå). Till dessa verb är olika böjliga ord knutna genom beroenderelationer (glad, baklänges, själva, doftande, varmt, varmt), en prepositionskonstruktion (med sadlad haka) och en jämförande konstruktion (som en trotsig flicka). Dessutom står de nämnda böjliga orden och konstruktionerna samtidigt i relation till subjektets eller objektets kasusformer (storken, mästaren och skräddaren, vetet, mellanmålet, han, Grėtė). Ord med dubbla syntaktiska relationer i de aktuella konstruktionerna visar vilket tillstånd det ting befinner sig i, vars kasus uttrycks som subjekt eller objekt, medan verbets (eller den verbala frasens) handling pågår. Denna funktion kan fyllas både av ord vars lexikala betydelse anger ett tings tillstånd och av ord som inte har en sådan betydelse i andra sammanhang.

Oftast har nominativ och ackusativ av böjliga ord dubbla syntaktiska relationer och uttrycker ett tings tillstånd; mer sällan har andra kasus eller prepositions- och jämförelsekonstruktioner denna funktion.

1. Nominativformen av en böjlig ordklass, när den är nära knuten till ett verb med självständig lexikal betydelse, är i meningen

7. Lietuvių kalbos gramatinė sandara

97

helt eller delvis kongruent med subjektets nominativ och anger vilket tillstånd det ting befinner sig i som uttrycks med denna nominativ, medan verbets handling pågår. Till exempel uttrycker meningen Storken flög hem glad att ”storken flög hem och var glad när den flög hem”.

Ibland uttrycks subjektets nominativ inte i meningen, men förstås av sammanhanget, till exempel: På dagen skickar de mig ständigt än för att bära in ved, än för att hämta någon; jag springer alltid barfota genom snön. ŽemR IV 376. Här förstås det som ”jag springer och är barfota när jag springer”.

Oftast används adjektivets och participets nominativ i denna funktion; även pronomenets, räkneordets och substantivets nominativ kan förekomma här.

a) Adjektivets nominativ. Adjektiv med olika lexikala betydelser kan ha denna funktion. Ganska ofta används här ett adjektiv som betecknar ett tillstånd (barfota, framstupa, till fots osv.).

De äldre berättar att Deveika brukade gå till skogen till fots, men återvände ridande. CvMS 11. Och Vaičiulis kisögda medhjälpare kom ofta berusad till kvarnen. VencIR III 15. Den lilla föräldralösa kycklingen kom tillbaka frisk och kry. Fadern står barhuvad, och jag ser hur kylan tecknar blåmärken i hans ansikte. CvR 129. BaltPV₁ 31.

b) Participets nominativ. Vanligen används aktiva particip av preteritum och passiva particip av preteritum. Oftast är de prefixavledda och har perfektiv betydelse. I sällsynta fall har presens passiva particip denna funktion.

När den föräldralöse sprang flämtande och varm, sov den lille sonen med det långa namnet alltid mätt och välgödd i solen. CvR V 128. Hans hustru mötte mannen på långt håll, tårögd. CvR V 137. Maten som modern hade burit fram stod orörd på det lilla bordet. LzPR III 114. Vi åker hem, alla nöjda. ŽemR IV 313. De söker efter Džiugas bland buskarna, nosar längs dikesrenarna, sticker nosen i vattnet, skjuter mot molnen, men Džiugas, obemärkt och osynlig, står bakom den allra äldste tysken och håller i en silverkula. CvR V 58.

c) Räkneordets nominativ. Vanligast är det ordinala räkneordet först, men även andra räkneord kan ha denna funktion.

Levukas skrattade glatt och meddelade bestämt, medan han doppade potatisarna i lagen, att han skulle vara den första att klappa kalven. BaltPV₁ 10. Den tredje kom en häst, med knappt släpande ben, sänkt huvud och en kort svans som fladdrade. CvR V 146.

d) Pronomenets nominativ. Vanligen används adjektiviska pronomen, mycket ofta pronomenen alla, en, själv. (Om övriga pronomen, jfr § 5c.).

Räven blev arg och säger: — Lägg på svansen och sätt dig helt, du duger inte till någonting! Vargen kröp ihop helt och satte sig bekvämt. LTt 295. Låt arbeterskorna tvätta själva. SimonYK I 199. Orden som hade tryckt över bröstet bröt själva obevekligt fram, fyllda av längtan och hat.

98

CvR VIII 226. Jag tänker för mig själv: om jag redan i detta skick behagar den bildade damen, så kommer jag att behaga henne ännu mer i knarrande stövlar. CvR III 100.

e) Exempel på substantivets nominativ.

Han, som fadern hade sagt, kröp in i örat, vände sig om och kom ut som en ståtlig soldat. LTt 322. Sonen växte så fint och blev en präktig pojke. LTt 338. Det brukade vara ett elände med honom sådana stunder: han satte sig som någon slags lufsig typ i spånbacken, på åkern, såg ut i fjärran med hängande händer, stum som en sten. CvR VIII 54. Stor, klädd i en grå vadmalsrock och med en svart sjal över huvudet, steg hon ut på gården, där hon hade vuxit upp och sprungit omkring som liten flicka. VenclR III 154.

2. Ackusativformen av en böjlig ordklass, knuten till ett verb med självständig lexikal betydelse, är i satsen helt eller delvis kongruent med objektets ackusativ och anger, liksom nominativformen, tillståndet hos det föremål som betecknas av objektets ackusativ under verbhandlingens förlopp. Till exempel uttrycks det i meningen De skickade patén (till bordet) varm att ”de skickade patén och patén var varm när de skickade den”.

Oftast används adjektivets och participets ackusativ i denna funktion, men även ackusativformer av andra böjliga ordklasser förekommer.

a) Exempel på adjektivets ackusativ.

Matušėlė gråter... och ber att få låta barnet växa till sig hemma åtminstone till 11–12 års ålder; sedan lämnar hon den större åt gården. ŽemR IV 369. De fångade räven levande. JablRR I 614. Minns du, mormor, hur jag brukade hälsa på dig när du var ung? VaičiūnD 15. — Vänta, så tar han henne naken och bar. VienR I 165.

b) Participets ackusativ. I denna funktion används inte bara ackusativ av aktiva particip i preteritum och passiva particip i preteritum och presens, utan, till skillnad från nominativformen, även ackusativ av aktiva presensparticip (ofta med prefixet be-).

Juozas talade och hade redan varit på väg in i rummet när han såg Marytė stå där i dörröppningen och le. LzPR III 36. Dessutom tyckte hon det var märkligt att Vilius aldrig brydde sig om henne när hon grät. SimonVK I 358. För att behålla dig skulle de låta dig gå hungrig i tre dagar. LTt 375. I skogen såg han träden, låga och kraftiga, opåverkade av stormvindar och oväder. DaukB₁ 52. De förde bort Tarutukas, gripen i Klangiai. CvR VIII 206. Du stackare, var skulle jag ha härbärgerat dig så utmärglad? SruogAD 120.

c) Exempel på räkneordets ackusativ.

De drar upp den unge mannen ur vattnet, först av alla. SimonVK I 250. När han kom lade de först märke till Martynas. SimonVK I 317.

d) Exempel på pronomenets ackusativ.

Den elaka familjen har redan ätit upp mig hel och hållen. DonR 52. En sådan pannkaka kan man äta ensam (utan fett, utan gräddfil). VIkv. Han minns åter sin farfar sådan som han ännu var när han levde. SimonVK I 15. De sade att du var sådan, de sade att du var just sådan. RD 70.

e) Exempel på substantivets ackusativ.

7*

99

Här i hörnet stod ”Sarkė”, svärdotterns hemgift; dit drev hon också en ung kviga. KrėvŠP₁ 190. Så som han i dag såg sig själv som student. CvR II 128. De förde tillbaka samma usle karl till henne som läkare. JablRR I 614.

3. Genitiv av en böjlig ordklass

den ansluter sig oftast till ett nekande verb med självständig lexikal betydelse och är vanligen i satsen kongruent med objektets genitiv. Liksom de ovan nämnda nominativ- och ackusativformerna anger den tillståndet hos det föremål som uttrycks med objektets genitiv under verbhandlingens förlopp.

Men ingen skickade friare, och ingen ung man fanns som hade älskat henne. SimonVK I 235. Ingenstans syntes något borttappat redskap, inte heller någon trasa på stugan. ŽemR I 167. Martynas känner henne inte som någon annan. SimonVK I 291.

Det förekommer satser där genitiv av substantiv och pronomen inte står i relation till objektets genitiv utan till objektets ackusativ. Då kongruerar orden som står i relation till varandra inte.

När vi betraktar både vårt nära och vårt avlägsna förflutna ser vi här och där samma slags människor som vi själva, eller, annorlunda uttryckt, där ser vi själva oss själva, bara i en något annorlunda gestalt. JablUŽ 7—8.

4. Dativ av en böjlig ordklass

kongruerar i satsen med objektets dativ och anger tillståndet hos det föremål som uttrycks med dativ under verbhandlingens förlopp.

De flådde geten medan den ännu levde. Brž. De drog upp klockan åt honom när han var död, så att den skulle gå. Nj. Flickorna slog mig först i båda ögonen. ValPJ₂ 17. När de hade bott så i några år, tröttnade de tre på att bo i samma hus. CvR V 38. Efter många år kom fadern hem helt åldrad och skröplig och befallde svärdottern att resa på egen hand. CvR V 50.

5. Instrumentalis av substantiv.

Ibland finner man denna kasusform knuten till ett verb med självständig lexikal betydelse och relaterad till subjektets nominativ eller objektets ackusativ. Instrumentalisformen är inte kongruent med dessa kasus, utan anger tillståndet hos det föremål som uttrycks av dem medan verbhandlingen pågår. I denna funktion används substantivets instrumentalis tillsammans med bestämningar.

Redan en flaska stod där med avskalat huvud och utdragen kork. LzPR III 48. Männen, bönderna, går med allvarliga miner. SimonVK I 58. Den unga hustrun vaknade med oro i hjärtat. CvR V 49. Ofta fann (Monika) Kaziukas med tårar i ögonen och svullna ögonlock. CvR VIII 53.

6. Lokativ av substantiv.

I sällsynta fall kan substantivets lokativ i denna funktion påträffas, knuten till ett verb med självständig lexikal betydelse och relaterad till subjektets nominativ.

Monika vaknade i feber, befriade sig med stor möda ur drömmen och skyndade att söka efter sin man. CvR VIII 94. Efter att ha lett stoet runt

100

sjön återvände djävulen till mannen varm och svettig — i ett stycke. LTt 344.

7. Prepositionskonstruktioner som är knutna till ett verb med självständig lexikal betydelse står i relation till subjektets nominativ eller objektets ackusativ samt andra objektkasus och anger tillståndet hos det föremål som uttrycks av dessa kasus medan verbhandlingen pågår.

Barnet låg livlöst, med ansiktet urblekt, vitt som en spindelvävstråd. CvR VIII 171. Efter sammanstötningarna gick många därifrån med sönderriven kavajärm och skadat ben. CvR VIII 39. Juras lämnade henne inte med ett barn – och kommer inte att lämna henne med fem. CvR VIII 22. Jfr När Vaikėzas fick syn på assistenten med ett sprucket ögonbryn förstod han att det inte var att vänta sig något gott. VenclR III 16.

8. Jämförelsekonstruktioner som används i denna funktion står i relation till ett verb med självständig lexikal betydelse och subjektets nominativ eller objektets ackusativ. Det böjda ordet i jämförelsekonstruktionen (substantiv, adjektiv, particip osv.) kongruerar i kasus med de nämnda formerna av subjektets nominativ eller objektets ackusativ, det vill säga står också antingen i nominativ eller i ackusativ.

Som återupplivad gick hon alltid från mötet efter att ha hört predikanten Sepaitis ord... SimonVK I 26. Två hundra människor ligger där som flugor som bränts ihjäl. SruogDM 42. S. Jag brukade träffa Nerį på Kaunas statsteater och vid Folksejmens sammanträden, glad och upprymd, som om hon fötts på nytt. VenclEV 148.

§ 2. Böjda ord och konstruktioner knyts vanligen till sådana verb med självständig lexikal betydelse:

a) till rörelseverb:

Och katten gick först över diket och föll inte i. LTt 282. Man måste gå och hämta svamp, de kommer ju tillbaka ridande hungriga. LTt 322. Stekta duvor flyger inte av sig själva in i munnen på någon. PP 221. Och solen, som åter drar sig bort från oss, rullar vidare och går snabbt ner mot kvällen, efter att ha lämnat oss. DonR 63;

b) till verb som betecknar ett tillstånd:

Džiugas sitter dag ut och dag in och är mulen. CvR V 54. Återigen ligger stubbåkern oskördad. BaltPV₁ 17;

c) vid verb som betecknar en handling förknippad med ett tillstånd eller en sysselsättning:

Nästa gång minns jag igen att far, när han kom hem från någonstans, inte ens ville äta, utan bara suckade sorgset. ŽemR IV 307. Korna bara hoppade omkring hela dagen utan att äta. Brž. Och du då, vad gör du, jagar du fortfarande, frisk och stark? Don R 115. I dagar i sträck fångade han smådjur och fåglar och sålde dem levande. CvR V 62;

d) vid verb som betecknar en övergång från ett tillstånd till ett annat, en förändring av tillstånd:

Alla barnen skyndade i rask takt till sina platser och stannade där, stående alldeles stilla. ŽemR IV 32. Och Martynas satte sig på kuskens säte, alltjämt ombunden

101

med band. SimonVK I 275. Meisteris lägger märke till att den ensamme, halt och ofta sorgsen, sätter sig nära fönstret och jämrar sig med en gammal mans röst. CvMS 41. De förstfödda var två söner, men båda dog små. ŽemR IV 310;

e) vid talverb:

— Lugna dig, det kommer inte att hända igen, du ska få se! — sade Simonaitienė övertygat. LzPR III 89. — Far frågade, mor frågade oroligt,...men jag skämdes för att säga något. LzPR III 21. Efter att ha sett igenom hela huset gnuggade Passepartout händerna av glädje och talade för sig själv med strålande ansikte. BalčAŽ 15. — Det vore redan dags att koka te, — anmärkte moster och rynkade pannan. LzPR III 41;

f) vid verb som betecknar sinnesförnimmelser:

Jag såg honom på kulturhusets scen dansa litauiska folkdanser med sina landsmän, jag hörde honom sjunga. T 1965 196. Och jag såg min lilla dotter sitta där. JablRR I 614. Men Jonas lade själv märke till min nedstämdhet. BaltPV I 53.

Ord och konstruktioner med dubbla syntaktiska relationer kan förekomma tillsammans med olika andra verb:

Folk kallade också kvinnan för lösaktig och kyrkan för sådan, som ogift fick barn. CvR VIII 10. Hon kommer inte att ge sig åt bödlarna levande. VenclR III 500. — Nå, jag skulle känna igen honom även om jag skalade av honom huden, — skryter Ėvė. SimonVK I 292.

Alla dessa verb med självständig lexikal betydelse kan fungera som predikat.

Böjliga ord och konstruktioner kan också ansluta sig till sammansatta verbformer och verbfraser vars beroende led är ett nominalord eller en form av de ovan nämnda verben med självständig lexikal betydelse (particip, infinitiv).

Till en del var Pempienė själv skyldig till att byborna började frukta och undvika henne. Myk-PutS I 25. — Jag, säger han, hade gömt dem (pengarna) medan jag ännu levde. LTt 354. Men inte ens en rutten tvåöresslant föll ur den: žemaiten hade med avsikt hängt upp den här (krukan) tom. CvR V 67. Stagaras blev stående som förstenad. SimonVK I 144. Hon hade inte haft en enda bonde i sin släkt; nu vill hennes första svärson tränga sig in som bonde. ŽemR IV 412. Vilkienė måste gå ensam till mötet. SimonVK I 299. Och till Šalteikiai sade hon att hon skulle gå till fots eller inte alls. SimonVK I 275. Så ung ännu, och i går påstod han själv att han hade kört hem åtta lass hö från middag till kväll! LzPR III 46. Det är känt att de norra (vinterliga) och mellersta delarna av Europa en tid varit helt täckta av is. JablUŽ 13. Den som hade rest för att söka efter dessa saker sade att det bara var han som hade sänts ut av fadern. DaukŽP 67.

I de angivna meningarna har orden pati, gyvas, tuščią anslutit sig till verbfraserna och de sammansatta verbformerna buvo kalta, buvau užkavojęs, buvo pakabinęs; orden och konstruktionerna lyg nutirpęs, mužikas, vienai har anslutit sig till verbfraserna paliko sto-

102

plats, vill tränga in, måste gå; orden till fots, ensam är anslutna till verbala uttryck sade sig vara, sade sig ha hämtat hem (om dessa, jfr § 5 a); orden allt, ensam är anslutna till sammansatta verbformer samt verbala uttryck har blivit förhörd, efter att ha rådgjort sägs vara utsänd.

I alla meningar kan de nämnda verbala uttrycken och sammansatta verbformerna också var för sig fungera som predikat.

Ett böjbart ord med dubbla syntaktiska relationer ansluter sig ibland inte till ett verb utan till något annat ord som kan fylla verbets funktion, det vill säga kan fungera som predikat.

Ack, ack, ack! svårt för er ensam, och långsamt — och kusligt!..

LzPR III 37.

§ 3. Konstruktioner av den undersökta typen förekommer sparsamt i våra syntaxläroböcker. Dessutom är de utspridda i olika avsnitt om syntax och behandlas på olika sätt.

Verbala uttryck med självständig lexikal betydelse och nominativ, t.ex.: flög hem glad, stod med rynkad panna, åker lätt, varmt, betraktas som predikat. Vanligen placeras meningar med sådana uttryck under sammansatta predikat utan närmare förklaring. Det anges endast att kopulan i ett sammansatt predikat inte bara utgörs av verbet vara, utan även av former av andra verb¹. J. Balkevičius har i något större detalj behandlat verbala uttryck med självständig lexikal betydelse och nominativ, och vid sidan av dem gett exempel med instrumentalis, prepositionsuttryck och jämförande konstruktioner, i ”Dabartinės lietuvių kalbos sintaksėje” (Vilnius, 1963). Han betraktar uttryck av typen kom glad som en separat typ av predikat. För uttryck av typen var glad använder han den äldre termen ”sammansatta predikat” och introducerar beteckningen sammansatt nominalt predikat². Skillnaden mellan det första och det andra predikatet är, som J. Balkevičius påpekar, att ”kopulan i det sammansatta predikatet (var glad) utgörs av verb som genom sin lexikala betydelse inte uttrycker en fullständig tanke om handlingen och därför i meningen endast har en hjälpande modal funktion, medan kopulan i det sammansatta predikatet (kom glad) utgörs av verb eller verbala uttryck som kan uttrycka ett fullständigt verbalt predikat, inte bara till formen utan också till innehållet”³. J. Balkevičius beskriver också korrekt förhållandet mellan uttryck och innehåll hos de led som ingår i det predikat han kallar sammansatt: det första ledet i detta predikat (ett verb med självständig lexikal betydelse) anger vad subjektet gör, medan det andra framhäver en egenskap hos föremålet, karakteristisk för det under handlingens gång. Men J. Balkevičius verb-

¹ Žr. J. Žiugžda ir P. Gailiūnas, Lietuvių kalbos gramatika, II, Sintaksė, Kaunas, 1964, p. 17.

² Vissa forskare i ryska språket skiljer också mellan två predikat med böjliga ordklasser i ryskan: «составное сказуемое» (был богат), «сложное сказуемое» (пришел веселый) (se А. Н. Гвоздев, Современный русский литературный язык, II, Москва, 1958, p. 59, 62; Н. М. Финкель, И. М. Баженов, Курс современного русского литературного языка, изд. 2-ое, Киев, 1965, p. 505, 507). Det första («составное сказуемое») motsvarar det sammansatta predikat på litauiska som J. Balkevičius särskiljer, och det andra («сложное сказуемое») motsvarar det sammansatta.

³ Žr. J. Balkevičius, Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius, 1963, p. 120—121.

103

…elseende, som enligt hans ord kan ”uttrycka predikatet fullständigt”, betraktar han ändå inte som ett självständigt verbalt predikat, utan endast som predikatets kopula, och det böjda ordet som predikatets nominaldel.

Konstruktioner med ackusativ, t.ex.: paštetą nusiuntė karštą, rado vištas papiautas, paliko vaiką miegantį etc., behandlas på två olika sätt i våra syntaxer. I vissa fall urskiljs i dessa konstruktioner en förbindelse av verbet med en andra ackusativ, och den betraktas som predikat (t.ex. nusiuntė karštą), medan de båda ackusativerna i andra fall sammanförs (t.ex. paštetą karštą) och betraktas som ett sammansatt objekt.

I J. Jablonskis grammatik består det sammansatta objektet endast av förbindelser där den andra ackusativen är ett particip i aktiv form (vid sidan av motsvarande förbindelser med gerundium), jfr: Žiūriu žiūriu ir išvydau — savo dukrelę besėdinčią, savo sūnelį besupančią, šilkų skarelę beryšiančią, aukso žiedeliu bemūvinčią. JablJR I 472—473.

Exempel där den andra ackusativen utgörs av andra böjliga ordklasser, oftast adjektiv, förs till det sammansatta predikatet, jfr: Lygius juos mums padarei. Užaugink jį (vaiką) panašų į šitą. Ir atnešė gyvą tą žvėrelį. (JablJR I 455).

I J. Balkevičius syntax återfinns exempel av det sistnämnda slaget (där den andra ackusativen är ett adjektiv) både under predikatet och under det sammansatta objektet, jfr hans sammansatta predikat:

Mergaitės vežimą prikrovė pilną. Jis tave drąsią išauk- lėjo. (Tu) užaugink jį panašų į šitą. (Jis) lapę gyvą sugavo. (s. 119);

sammansatt objekt:

Visi buvo įpratę matyti jį sveiką. Brazys pirkėlę rado tuščią. (s. 194).

J. Balkevičius, som i de angivna meningarna i det ena fallet betraktar adjektivets ackusativ som predikatets nominaldel och i det andra som objekt, utgår från förhållandet mellan verbets och adjektivets lexikala betydelser: han betraktar ackusativen som predikatets nominaldel när det tillstånd hos föremålet som uttrycks med ackusativen är resultatet av verbets handling (t.ex. vežimą prikrovė pilną), och som objekt när det tillstånd hos föremålet som uttrycks med ackusativen inte är beroende av verbets handling (t.ex. buvo įpratę matyti jį sveiką⁴.

Ett sådant förhållande mellan det böjliga ordets och verbets lexikala betydelser förändrar emellertid inte de syntaktiska relationerna mellan orden. I det första fallet är adjektivet inte mer knutet till verbet än i det andra. Både den första och den andra meningen kan sägas utan adjektivet, jfr: Mergaitės vežimą prikrovė. Visi buvo įpratę matyti jį.

Å andra sidan förekommer samma dubbla förhållande mellan lexikala betydelser mellan verbet och nominativformen hos den böjliga ordklass som står intill det, t.ex.:

⁴ Jfr J. Balkevičius, a.a., s. 119.

104

a) det tillstånd hos ett föremål som uttrycks med nominativ är oberoende av verbets handling:

Simonaitytienė kylde också sorgset koppen vid tegelstenen. LzPR III 93. Marija står i bondens stuga – stolt, ung och vacker. VenclR III 501. Och Grete steg upp, sur som dåligt väder. SimonVK I 310. Och kalven byggde sig ensam en liten stuga! LTt 289;

b) det tillstånd hos ett föremål som uttrycks med nominativ är resultatet av verbets handling:

Efter att ha hoppat ut på vägen (räven) lade sig ner raklång. ŽemR IV 448. På gården stod det fullt av vagnar efter att de kört fram. SimonVK I 240. Och så snart häxans hund, som hade sprungit upp på landgången, började nosa efter spår, for landgången – vips! – och reste sig rakt upp mot himlen. CvR V 12. De lämnade mig till nästa år: låt mig växa mig större, så förstår jag skolämnena bättre... ŽemR IV 314.

Ett sådant förhållande mellan verbets och det därtill fogade nominativets lexikala betydelser beaktas emellertid inte på grundval av syntaktisk funktion.

Det bör sägas att varken J. Jablonskis eller J. Balkevičius, trots att de urskilde ett sammansatt objekt, strikt avgränsar det från predikatet.

Efter sina exempel på sammansatt objekt (Jag såg dottern sittande m.fl.) gör J. Jablonskis en anmärkning: det egentliga objektet skulle ändå vara det första ackusativobjektet (dottern), medan det andra (sittande) skulle vara liksom en del av predikatet (išoydau)⁵.

När J. Balkevičius enligt sitt system urskiljer de komponenter som bildar satsdelar, betraktar han också det andra ackusativobjektet som en predikativ komponent i det sammansatta objektet⁶.

Av allt som sagts om de syntaktiska fenomen som tas upp i våra syntaxläroböcker kan följande slutsatser dras. Om verbfraser med självständig lexikal betydelse och nominativ till sin struktur fortfarande kan räknas till det sammansatta predikatet, är den så kallade dubbla ackusativen som hör till objektet helt oklar. Det sammansatta objektet, som urskiljs endast för ackusativ av denna typ (dessutom inte i alla fall) och för motsvarande konstruktioner med gerundium, är varken tillräckligt beskrivet eller tillräckligt motiverat i vår syntax⁷. Även förhållandet mellan det sammansatta objektet och predikatet förblir oklart. Slutligen omfattar det sammansatta objektet och predikatet inte de konstruktioner vi har tagit upp.

§ 4. Funktionen hos varje ord eller fras i en sats beror på dess förhållande till andra ord. Ord som står i relation till varandra är också förbundna med andra ord; på så sätt utgör varje ord eller fras i satsen en separat länk i satsens hela struktur⁸. Den enskilda ordets och frasens roll,

⁵ Žr. J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, I, Vilnius, 1957, p. 474.

⁶ Se J. Balkevičius, anfört arbete, s. 193.

⁷ Eftersom begreppet sammansatt objekt inte är helt klart har inte heller dess omfattning blivit fastställd. I J. Žiugžda och P. Gailiūnas grammatik återfinns till exempel endast gerundiekonstruktioner bland exemplen på sammansatt objekt.

⁸ V. M. Nikitin, Om frågan om principerna för studiet av satsdelar, i: Språkvetarnas möte från södra Ryssland och norra Kaukasus om frågan om satsdelar, Rostovs universitet, 1959, s. 11.

105

När satsen formas som en predikativ språkenhet bestämmer den dess plats bland satsens övriga ord och fraser.

När funktionen hos ett ord eller en konstruktion med dubbla syntaktiska relationer fastställs är det viktigt att visa vilken funktion ett verb med självständig lexikal betydelse och en verbalfras har vid satsbildningen, det vill säga om det ensamt utgör satsens predikat, medan ordet eller konstruktionen med dubbla syntaktiska relationer är en sekundär satsdel, eller om verbet och verbalfrasen endast fungerar som predikatslänk och det nämnda böjliga ordet eller den nämnda konstruktionen ingår i predikatet som dess nominala del.

Som satsens huvuddelar betraktas ord och fraser som bildar satsens så kallade predikativa centrum, det vill säga den minsta strukturella enhet som också kan fungera som en självständig sats. Satsens sekundära delar kompletterar endast det som uttrycks av huvudsatsdelarna. Om de sekundära satsdelarna tas bort kvarstår satsen som predikativ enhet.

I de konstruktioner som undersöks bildar ett verb med självständig lexikal betydelse och en verbalfras, ensamma eller tillsammans med subjektet, satsens predikativa centrum. Exempelvis är frasen Gandras parlėkė linksmas i satsen gandras parlėkė en tillräcklig predikativ enhet som kan fungera som en självständig sats. Adjektivet linksmas preciserar här, i relation både till gandras och till parlėkė, hur storken var när den flög hem. Att adjektivet linksmas i satsen Gandras parlėkė linksmas inte ingår i den predikativa frasen, utan står i relation till parlėkė endast i fråga om tidsaspekten, framgår av de transformationer av satsen som är möjliga på litauiska (förändringar av satsstrukturen genom ändring av morfologiska former, men med alla satsens lexem bevarade, utom hjälpord, och med samma satsbetydelse), jfr: Gandras parlėkė linksmas. Gandras parlėkė ir buvo linksmas. Gandras parlėkęs buvo linksmas. Gandras, kai parlėkė, buvo linksmas.

I satsen Lapę parvežė gyvą utgörs det predikativa centrumet av ett enda verb, parvežė. Adjektivet gyvą ger här också en kompletterande upplysning om hur handlingens objekt (räven) var när den hämtades hem. Mellan adjektivet gyvą och verbet parvežė råder här samma tidsmässiga relation som mellan adjektivet linksmas och verbet parlėkė i satsen ovan; jfr också: Lapę parvežė gyvą. Lapę parvežė, ir ji buvo gyva. Kai lapę parvežė, ji buvo gyva. Lapė parvežta buvo gyva.

Ur denna synvinkel ingår inte alla böjliga ord och konstruktioner med dubbla syntaktiska relationer i satsens predikativa fras, utan betraktas som sekundära satsdelar. På grund av sina specifika syntaktiska relationer och sin särskilda betydelse kan denna sekundära satsdel inte hänföras vare sig till attributiva bestämningar eller till objekt eller adverbial. Det är en helt ny sekundär satsdel. Den skulle kunna kallas predikativ bestämning, eller predikatsbestämning, eftersom den betecknar ett tillstånd som kännetecknar ett föremål medan predikathandlingen pågår⁹.

⁹ Om den predikativa bestämningens relation till den attributiva bestämningen, se § 5c.

106

När en ny satsdel urskiljs utgår man framför allt från syntaktiska principer.

A. I. Smirnitskij anger två huvudsakliga kriterier för att urskilja satsdelar:

1) graden och arten av relationerna mellan satsdelarna, och

2) innehållet i de relationer som uttrycks med en viss satsdel (om det är ett föremål, en egenskap osv. som avses)¹⁰.

Andra forskare framhåller också att man när en satsdel definieras först bör beakta ordens eller frasernas syntaktiska relationer, därefter deras morfologiska (ordformerna) och lexikal-semantiska kännetecken¹¹.

De karakteristiska egenskaperna hos den nya satsdel som vi föreslår – den predikativa bestämningen – motsvarar kraven på en satsdel: 1) den predikativa bestämningen står i specifika (dubbla) syntaktiska relationer till andra satsdelar, 2) den har en särskild semantisk funktion som uppstår ur de relaterade orden, och 3) den har vissa uttrycksformer.

Dessutom kännetecknas den predikativa bestämningen av en viss ordföljd i satsen. Mycket ofta står subjektet eller objektet först i de konstruktioner som undersöks, därefter predikatet och sedan den predikativa bestämningen.

Styvm modern var mycket avundsjuk på Elenytė för hennes rikedomar och befallde fadern att föra även sin dotter ut i skogen: hon trodde att också hon skulle komma tillbaka rik. LTt 311. Flugan kom flygande så utsugen att det var svårt att ens kalla den en fluga. CvR V 146. Ska vi steka den här kalkonen hel eller i bitar? JablRR I 614.

Men i litauiskan är ordföljden i allmänhet inte strikt fastställd. Predikativa bestämningar förekommer ofta också före predikatet, efter subjektet eller objektet.

Till slut var det Jarmala som först tappade tålamodet. CvR VIII 189. De första som dog var två söner, men båda dog små. ŽemR IV 310. Du, sol, föder den arbetande människan och håller henne vid liv, men skämmer bort den lata. CvR V 122. — Är det därför som gendarmen kastade ut dig genom öppningen, när du var berusad? SimonVK I 60.

Predikativa attribut förekommer också i andra positioner.

— Du kommer att klara dig, lilla vän, ensam. BaltPV, 77. Glatt steg tvätterskan upp och bar banden till greven. CvR V 151. Då började den lilla fisken tala och sade: ”Jonuli, låt mig vara vid liv.” Alv. Och han bar det levande lilla djuret till kungen. JablRR I 614.

Predikativt attribut som en självständig satsdel är inget nytt i andra språks grammatikor. I exempelvis de språk som står vårt språk närmare urskiljs predikativt attribut i lettiskan (dubultloceklis)¹², polskan (przy-

¹⁰ Žr. А. И. Смирницкий, Синтаксис английского языка, Москва, 1957, p. 172.

¹¹ Žr. B. M. Никитин, min. veik., p. 10; V. Sirtautas, Pagrindinių sakinio dalių sintaksiniai santykiai, Šiaulių K. Preikšo v. Pedagoginis institutas, Destytojų mokslinė-metodinė konferencija, Pranešimų tezės, Šiauliai, 1965, p. 29.

¹² Mūsdienu Latviešu literārās valodas gramatika, II, Sintakse, Rīgā, 1962, p. 373.

107

dawka okolicznikowa)¹³, tjeckiskan (doplněk, predikativní determinant)¹⁴ och tyskan (prädikatives Attribut)¹⁵ grammatikor. Även inom den ryska språkforskningen har frågan om att urskilja predikativt attribut tagits upp¹⁶.

Konstruktioner med predikativt attribut är mycket gamla. De är typiska för forngrekiskan och latinet, liksom för fornkyrkoslaviskan¹⁷.

§ 5. Det bör öppet sägas att vi, när vi urskiljer predikativt attribut i litauiskan, också stöter på vissa svårigheter. Därför kommer vi här att försöka behandla gränsfall mellan predikativt attribut och predikat, mellan predikativt attribut och adverbial samt mellan predikativt och attributivt attribut.

a) Det predikativa attributets förhållande till predikatet

Det predikativa attributet närmar sig predikatet i de fall då den lexikala betydelsen hos ett visst verb i satsen bleknar så mycket att verbet ensamt inte längre kan fylla predikatets funktion. Ord och konstruktioner som är förbundna genom dubbla syntaktiska relationer ingår i regel i predikatet och utgör ingen separat satsdel när de ansluter sig till verben tapti, darytis, pasidaryti, rodytis, pasirodyti, atrodyti, rasti, likti, palikti, pasilikti, jaustis, pasijusti osv., vilka i den aktuella kontexten har en betydelse som ligger nära verbet būti.

— Skulle du inte kunna väva ett sådant tyg åt mig, att jag, när jag klätt mig i kläder sydda av det, blev osynlig och omöjlig att hitta? CvR V 56. Och för varje dag blev Vaičiulis rikare. Marken blev som aska. Och hela stugan såg sned ut överallt. Och genast tyckte hon att han var god och älskvärd. Solen såg ut som ett stort guldmynt genom dimman. Cibikė blev sorgsen, bedrövad och gick ner i vikt. Eželis tog av sig sin taggiga päls, lade den bakom ugnen och blev en ung, lång och vacker yngling. Jag gifter mig inte med någon, jag blir hellre en gammalmö. Så blev fälten överallt sorgesamma för oss. I kupén känner de sig alla som hemma. CvR V 48. SimonVK I 216. DonR 64. VencIR

¹³ St. Szober, Gramatyka języka polskiego, wyd. IV, Warszawa, 1957, p. 316.

¹⁴ Jfr P. Mrazek, Problemet med predikatet och dess klassificering, ”Sbornik prací Filosofické Fakulty Brněnské University” Roč. 7 (A)C. 6, Brno, 1958, p. 16—17; A. B. Исаченко, Transformationsanalys av korta och långa adjektiv, i: Исследования по структурной типологии, Москва, 1963, p. 88.

¹⁵ H. Paul, Deutsche Grammatik, III, Halle (Saale), 1956, p. 15.

¹⁶ Se H. M. Александров, Problemet med sekundära satsdelar i ryska, «Ученые записки Ленинградского Гос. пед. института им. А. И. Герцена», т. 236, Ленинград, 1963, p. 369—371.

¹⁷ För motsvarande exempel från grekiska, latin och fornkyrkoslaviska vid sidan av exemplen på den undersökta typen i litauiska, se K. Brugman, Die Syntax des einfachen Satzes im Indogermanischen, Berlin und Leipzig, 1925, p. 93; A. A. Потебня, Из записок по русской грамматике, т. I—II, Москва, 1958, p. 176—177, 295 ff.

108

III 52. Plötsligt kände hon sig utstött ur sin egen krets.

SimonVK I 29.

I en annan kontext kan dock samma verb behålla sin självständiga betydelse och ensamma fylla predikatets funktion. Jfr: På torget fanns inte längre en enda stående person (ŽemR IV 360), där stačio inte ingår i predikatet utan är ett predikativt attribut.

I en viss kontext är inte heller verb som kräver ackusativ eller instrumentalis helt självständiga, till exempel: rasti, daryti, padaryti, turėti, laikyti. De kommer dock inte betydelsemässigt nära verbet būti och övergår inte till kopula. Ackusativ- och instrumentalisformer som är knutna till dem kan betraktas som predikativa attribut, även om de ligger mycket nära den nominala delen av predikatet.

När geten kom hem fann den dörrarna öppna. LTt 287. En stor näsa gör ansiktet högtidligt. SimonVK I 314. Du gjorde dem jämlika åt oss. JabIRR I 455. Vacker var geten också: den hade stora, långsamma ögon, ett spetsigt litet skägg, rödaktiga näsborrar och tänder vita som ärter. ŽemR IV 460. — O, säg mig, människa, vilken av oss tre behöver du mest, vem skulle du sätta främst och låta sitta till höger om dig vid bordet? CvR V 123.

I litauiska används också sådana kombinationer av verb med självständig lexikal betydelse och particip, jfr:

Hon försvarar sig med att säga att hon inte tagit det och inte vet (=försvarar sig med att hon inte tog det och inte vet). DaukŽP 23. Han hotar med att sälja (=hotar med att han ska sälja) gården. SimonVK I 167. — Kan ni inte sluta yla! (=sluta yla). KrėvŠP₁ 111. Plonis slutade dricka och röka (=slutade dricka och röka). SimonVK I 189.

I dessa satser är participet knutet inte bara till ett verb med självständig lexikal betydelse, utan också till subjektets nominativform, liksom i de satser som behandlats ovan, till exempel: Fadern kom hem trött. Förhållandet mellan participet och verbet är dock inte detsamma i satsen Fadern kom hem trött som i satsen Hon försvarar sig med att säga att hon inte tagit det. I den första satsen betecknar fadern kom hem en handling som utförs av den refererade personen, medan fadern trött anger en egenskap hos personen, eller ett visst tillstånd vid tiden för den nämnda handlingen (det predikativa attributets betydelse). I den andra satsen betecknar både hon försvarar sig och hon har inte tagit det en handling som utförs av personen. Participet inte ha tagit det har här inte den tillståndsbetydelse som är karakteristisk för predikativa attribut. Därför bör particip i dessa fall skiljas från predikativa attribut och betraktas som delar av predikatet.

Ord med dubbla syntaktiska relationer ingår i predikatet även när de ansluter sig till sammansatta former av hjälpverb eller till verbfraser vars underordnade led (particip, infinitiv) saknar självständig lexikal betydelse.

Och de hade redan blivit oumbärliga vid bygget. VaižgRR I 297. Lankutis visade sig vara hederligare. SimonVK I 165. Men om fadern har sagt så, måste man vara nöjd. DaukŽP 39. Jag kan bli tiggare för resten av livet. LTt 344. Men Vargen tackade och sade att han också var körd. SimonVK I 287.

109

b) Predikativt attributs förhållande till adverbial

Predikativa attribut, som uttrycks av particip i nominativ, har nära samband med adverbial. De kongruerar med subjektets nominativ och är knutna till det verb eller den verbfras som fungerar som satsens predikat; de uttrycks av aktiva och passiva particip i preteritum samt passiva particip i presens¹⁸. De har dock inte alltid betydelsen av predikativt attribut.

Aktiva och passiva particip i preteritum, när de kongruerar med subjektets nominativ, står ganska ofta i ett annat förhållande till det verb eller den verbfras som fungerar som predikat, nämligen: de uttrycker en sekundär handling som inte sammanfaller med den handling som predikatet uttrycker och som i regel föregår den. Sådana bruk av particip bör betraktas som adverbial, inte som predikativa attribut¹⁹.

Den återvändande räven ställde sig långt borta på berget och säger till vargen. LTt 292. Farfar skrattade glatt när han hade blivit varm. ŽemR IV 450. Martynaitytė ställde upp kvasten i hörnet efter att ha lyft den. SimonVK I 276. Kungen skickar genast Jonis för att han ska föra tillbaka den där vattenjungfrun efter att ha fångat henne. DaukŽP 60.

När han blev kallad rodnar Vilko Martynas som en flicka. SimonVK I 121. När ormen släpptes började den tala. DaukŽP 11. När hon väcktes på morgonen brukade hon hoppa upp och skynda sig att driva ut gässen. ŽemR IV 439.

De nämnda participen betraktas som predikativa attribut i de fall då det tillstånd hos föremålet som de uttrycker sammanfaller tidsmässigt med den handling som predikatet uttrycker.

– Den där Tautrimikė är en riktig apa, säger fru Gervinienė indignerat. SimonVK I 265. Nedslagna av stormar och oväder låg de hoptrasslade ovanpå varandra. DaukB 27.

Ibland förekommer sådana sammanhang där dessa particip uttrycker ett tillstånd samtidigt som de har en nyans av betydelsen sekundär handling, och då är det svårt att avgöra om det rör sig om ett predikativt attribut eller ett adverbial.

Den lilla haren ligger alldeles intill vägen, helt tilltryckt. ŽemR IV 426. På gårdens gräsmatta sitter Evikė på huk och matar de pipande gässlingarna. SimonVK I 292. Hästen började kasta oket åt sidorna och, irriterad, satte den av i full galopp. CvR VIII 213.

Sådana övergångsfall vederlägger dock inte den dubbla syntaktiska funktionen hos aktiva och passiva particip i preteritum, vilken grundar sig på betydelseskillnader som uppstår mellan de ord som står i relation till varandra.

¹⁸ För en analys av betydelsen och bruket hos particip som kongruerar med subjektets nominativ (utan att behandla deras syntaktiska funktion), se V. Ambrazas, Lietuvių kalbos dalyvių atributyvinė-predikatyvinė vartosena, i: Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida, Vilnius, 1964, s. 47—79.

¹⁹ Här skulle även termen ”sekundärt predikat” passa (jfr: Совещание языковедов юга России и северного Кавказа по вопросу о членах предложения, s. 20), men den har inte införts i litauiska grammatikor.

110

Nominativ av presensparticip i passiv, förbundna genom dubbla syntaktiska relationer, betecknar inte en tidigare handling, som particip i preteritum, utan en handling som pågår samtidigt med huvudhandlingen²⁰. I nästan alla sådana fall har de emellertid en tydligare nyans av betydelsen sekundär handling än av tillstånd och bör betraktas som adverbial.

Jag sa ju till den helige Petrus att han inte skulle släppa in dig, eftersom d u b j ö d s (=när man erbjöd dig) v i l l e i n t e h i m m e l e n. DaukŽP 94. H o n mötte också ugnen, kon, äppelträdet och linden, men ingen, h u r m y c k e t h o n ä n b e d d e (=när hon bad dem) h j ä l p t e h e n n e. LTt 336. D e n g a m l e, u t a n a t t h a b l i v i t t i l l f r å g a d (=fastän ingen hade bett honom) s a t t e s i g på bänken vid fönstret. LzPR III 93.

I sällsynta fall kan nominativ av presensparticip i passiv ha en tydligare tillståndsbetydelse och betraktas som ett predikativt attribut (jfr § 1, 1 b).

Även gerundier står i dubbla syntaktiska relationer till andra satsled i meningen. Eftersom de endast har nominativform används de tillsammans med subjektets nominativ²¹ och betecknar, liksom presensparticip i passiv, en sekundär handling som tidsmässigt sammanfaller med satsens huvudhandling. Gerundier har i dagens litterära språk inte den tillståndsbetydelse som kännetecknar predikativa attribut och som de ovan nämnda deklinerbara orden har; de bör alltid betraktas som adverbial.

Juras sprang bort från stängslet för att se hur g u b b e n s k r i k a n d e t r ö s k a d e (=skrek och tröskade) den gudlöse. CvR VIII 36. Jurgis M a r t y n a i t i s står vid sin vagn på marknaden, på svintorget, och t u g g a r u t t r å k a d (=är uttråkad och tuggar) på ett halmstrå. SimonVK I 285.

I äldre texter, till exempel i K. Donelaitis skrifter, förekommer sådana användningar av gerundier där de har en betydelse som ligger nära det predikativa attributets, det vill säga där betydelsen av tillstånd eller egenskap är ganska tydlig vid sidan av betydelsen av en sekundär handling²².

Ty Gud lovade inte att försörja oss utan möda, och de duger aldrig i världen, när de l a t a r s i g och s o v e r. DonR 34. Så att hans lilla t u n g a ofta h ä n g e r s l ö t t från den heta käften, som en svart trasa på en käpp. DonR 36.

Adjektiven högvänd, bar, framstupa och liknande, som är förbundna genom dubbla syntaktiska relationer, har en nyans av adverbial betydelse. Genom sin lexikala betydelse anger de ett föremåls tillstånd, men tycks samtidigt också uttrycka handlingens art eller sätt (liksom sättsadverbial).

²⁰ Jfr V. A m b r a z a s, anfört arbete, s. 61.

²¹ I dialekterna förekommer även andra kasusformer av gerundier, till exempel dativ, kongruerande med objektets dativ och nära knutet till predikatet: Så gick han hem efter att ha tjänat i sju år, och när han var på väg dit råkade han träffa på honom (Dubičiai, Varėna distrikt).

²² T. Buchienė betraktar alla gerundier som används i K. Donelaitis skrifter (även de med en nyans av adverbial betydelse) som predikativa attribut (przydawka okolicznikowa), med utgångspunkt enbart i deras dubbla syntaktiska relationer (se T. B u c h, Użycie participiów w utworach Ch. Donelajtisa, „Biuletyn Polskiego Towarzystwa językoznawczego“, 21, Wrocław, Warszawa, Kraków, 1962, s. 151, 159).

111

När du kör vidare för att harva, öppnar du harven, högt upp. Vb. På sommaren gick vi ofta också till fots. ŽemR IV 299. Och så snart de hade sovit ut (gåsungarna), så störtade de sig kullerbyttande ner i vattnet för att plaska. SimonVK I 296. Den ankomne godsägaren är berusad. Den som en gång har smakat Montvilas brännvin ser inte ens på Rupkaus, inte ens på tvären. LzPR III 102.

Adverbiell betydelsenyans har också de verbala adjektiven med suffixet -inas, vars lexikala betydelse bevarar en nyans av betydelse för en sekundär handling, typisk för particip.

Kommer (herren) glad hem, med stoet i släptåg, bärande en kruka, en kniv och bälten. LTt 381. Men se, vi... utför alltid arbetena i språng. DonR 42.

Den adverbiella betydelsenyansen hos dessa adjektiv uppstår emellertid enbart ur deras lexikala betydelse, inte ur deras relationer till andra satsled. Därför bör dessa, liksom andra adjektiv som har dubbla syntaktiska relationer i satsen och betecknar ett föremåls tillstånd medan predikatets handling pågår (även om de har en adverbiell betydelsenyans), betraktas inte som adverbial²³ utan som predikativa attribut.

I ett visst sammanhang närmar sig predikativa attribut adverbialen; de utgörs av instrumentalis, en jämförande konstruktion eller en prepositionskonstruktion. Deras funktion kan urskiljas genom att se på deras relation till subjektets nominativform. I vissa fall är prepositions- och jämförelsekonstruktioner eller instrumentalis, när de ansluter sig till verbet som fungerar som predikat, inte förbundna med subjektets nominativform och betecknar inte ett föremåls tillstånd, utan anger endast hur predikatets handling försiggår. Då ska de betraktas som adverbial. I andra fall kan de nämnda konstruktionerna och instrumentalformen i satsen knytas inte bara till predikatets verb, utan också till subjektets nominativform. Dessa konstruktioner och instrumentalformen visar ett föremåls tillstånd och ska betraktas som predikativa attribut. Jfr:

a) närmare predikativa attribut:

Efter sådana gräl brukade fadern, bedövad av Jonas melodier, komma ut med bitter min. CvMS 76. Ack, vilket slit det kommer att bli innan jag får in i ladorna allt som ännu ligger uppe på vinden eller i visthuset utan att vara tröskat. DonR 32. Så snart det ljusnat gick mannen ner till ån, fångade en hel korg fisk, gick in i skogen och plockade en hel korg bär... och återvände på kvällen till den hjulförsedda bikupan. CvR V 53.

b) närmare adverbialen:

Džiugas kom hem tomhänt efter att ha överlämnat hela dagens arbete åt den lille tysken. CvR V 54. Jag ska vrida nacken av min egen, må han bara komma tillbaka utan häst. KrėvŠP 38. Juozas rusade in i köket som en virvelvind. LzPR III 36.

²³J. Balkevičius betraktar inte heller adjektiv av denna typ som adverbial när han framhåller deras adverbiella betydelsenyans; se hans nämnda arbete, s. 123.

112

Det kommer dock alltid att finnas sådana övergångsfall där det, utan en viss grad av subjektivitet, är svårt att fastställa funktionen hos prepositionsfraser, jämförande konstruktioner eller instrumentalis, jfr:

Jorden frös utan snö. CvR VIII 208. Gå till ladugården och kasta in några höstrån åt fåren; de bräker som galna hela morgonen. BaltPV₁ 52. Dreyfus kommer alltid till kyrkan i svart dräkt. SimonVK I 59.

c) Det predikativa attributets förhållande till subjektet och det attributiva attributet.

Adjektiviska pronomen har en oklar funktion, var och en, ingen, den ena... den andra osv., liksom substantiviska pronomen någon, ingen, när de, i anslutning till ett verb med självständig lexikal betydelse, kongruerar med subjektets nominativ endast i genus och kasus, men inte i numerus: pronomen står i singularens nominativformer (även om vissa av dem böjs i numerus), medan substantiven står i pluralens nominativ.

Arbetarna känner var och en till sitt arbete. ŽemR II 160. Och gåsförsäljarna blev var och en glad när han vände sig mot henne med sin långa näsa. BalčHP₁ 162. Så låt oss nu fånga var och en vår egen oxe. DonR 34. Ingen av oss trodde att den sjuke skulle dö. Grž. Det verkar som om kvinnorna hade något på sitt samvete, för när de kommit in vågade ingen av dem gå fram till den sjuke. LzPR I 278. Männen tog tag i Adam, den ene i ryggen och den andre i benen. VencIR III 117. Nu börjar också några av oss tvivla. JablRR I 224. Ingen av oss vet det. JablRR I 223.

Att pronomenen i sådana meningar inte är egentliga subjekt har J. Jablonskis redan påpekat. Efter att ha lyft fram exempel av denna typ noterade han att pronomenen här ”inte ensamma utgör hela subjektet, och predikaten kongruerar inte heller med dem”. ”Predikaten i meningarna Här måste ni alla arbeta, här arbetar vi alla... kongruerar med sina underförstådda subjekt ni, vi; ordet alla förtydligar här endast subjektet ni, vi och hjälper till att ange det mer precist”²⁴. J. Jablonskis, som uppfattade relationerna mellan de aktuella orden i meningen ganska exakt, kallar dessa pronomen för sekundära subjektled, hjälpord till subjektet.

Att pronomenen i meningar av den angivna typen inte är attributiva attribut framgår av deras relationer till andra ord. Ett attributivt attribut ingår i meningen tillsammans med sitt huvudord och har ingen direkt relation till satsens predikat, jfr Varje arbetare känner till sitt arbete. I de meningar vi gett ovan står pronomenen var och en, ingen med flera i relation till subjektets nominativformer och har samtidigt en direkt förbindelse med predikaten. Därmed motsvarar dessa pronomen syntaktiska relationer det predikativa attributets relationer. På grund av sin specifika lexikala betydelse uttrycker dessa pronomen inte tydligt ett föremåls tillstånd. Ändå står de i de angivna meningarna mycket nära det predikativa attributet.

Övergångsfall mellan predikativt och attributivt attribut förekommer också enbart på grund av kontextuella omständigheter.

²⁴ Se J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, I, p. 462.

8. Lietuvių kalbos gramatinė sandara

113

Det predikativa attributet närmar sig det attributiva när det står före det substantiv som det står i relation till, det vill säga när det befinner sig i en position som är vanlig för attributiva attribut.

— Hämta hit någon dräng åt mig! — gick den arge herrn med på från vagnen. BilR₁ I 174. Nu, när hon kommit tillbaka från sin syster, började glada tant Kunigunda fundera på en present till lilla Marytė. LzPR III 58. Som den nya grytan tar åt sig, så ger också den gamla ifrån sig. PP 204.

Det attributiva attributet närmar sig också det predikativa attributet när det står i en ovanlig ordföljd i meningen, det vill säga efter det ord som det bestämmer.

Ofta tröskar de halmen och binder sedan ihop den till kärvar igen. ŽemR IV 460. Och lönnarna stod där, gamla, med grenar som torkat av ålder och flätats samman; och de hundraåriga, ihåliga lindarna, i vilkas håligheter bina samlade honung, doftade, liksom den upptrampade marken runtomkring. VencIR III 41.

Ibland går det att avgöra först utifrån ett vidare sammanhang och intonationen om vissa ord fungerar som attributiva eller predikativa attribut.

På varje gård är det liv och stoj, kärror skjuts och gnisslar, i varje rikare stuga fräser stekta ankor, grisar, skinkor kokar, röken vältrar fram. VencIR III 26. De tittar — intill det där huset står en förfallen liten stuga. LTt 355. När vintern kommer återvänder de tappra åter, vredgade, och den rufsiga nordanvinden kommer åter farande för att skrämma oss. DonR 90.

d) Ett särskilt fall av användningen av det predikativa attributet.

Aktiva presensparticip och aktiva preteritparticip som bildar predikativa attribut och kongruerar med objektets kasusformer (oftast ackusativ) ligger nära de motsvarande tempusens gerundier som används i liknande fall, jfr:

Och jag fick syn på min lilla dotter sittande. JabIRR I 614. Stelfrusna, skakande tryckte de in oss i kammaren. ŽemR IV 33. En gång, när Onelė satt hos gässen, såg hon en trött gammal man komma längs landsvägen. ŽemR IV 439. En gång hörde han Tautrimas berätta för sin far om en sådan sak. SimonVK I 80. Martynas väntar på att Anė ska komma in. SimonVK I 295. Ju längre bort från vår tid vi kommer, desto svårare och fattigare ser vi människor från forna tider ha levt. JabIUZ 20.

Mellan gerundiet och participet finns i dessa fall följande skillnad. Gerundiet, som saknar ändelse, är svagare knutet till objektets kasusform än participet, som kongruerar med objektets kasusform. Därför uttrycks en egenskap hos föremålet tydligare i yttrandet såg min lilla dotter sittande, det vill säga hennes tillstånd (hurdan dottern var när jag såg henne), medan yttrandet såg min lilla dotter sitta i högre grad betonar en underordnad handling, det vill säga att dottern satt när jag såg henne.

Trots detta går det inte att strikt skilja gerundier från particip i dessa fall. Aktiva presensparticip med vissa lexikala betydelser, ei-

114

... som fungerar som predikativa attribut behåller, vid sidan av betydelsen av tillstånd, ibland också en nyans av betydelsen av en sekundär handling, jfr.: Till slut fann de den listiga kvinnan medan hon plockade en gås. CvR V 137.

Å andra sidan kongruerar det predikativa attributet inte alltid med objektets eller subjektets kasus, inte heller i andra fall. Om de nämnda aktiva participen betraktas som predikativa attribut kan man därför inte heller låta predikativt brukade gerundier stå kvar vid det sammansatta objektet, trots att de i större eller mindre utsträckning motsvarar dessa particip. Dessa gerundier kan förmodligen betraktas som ett särskilt fall av predikativ attributanvändning.

§ 6. Av allt som sagts kan följande mer allmänna slutsatser dras.

1) Det predikativa attributet är förbundet genom dubbla syntaktiska relationer med ett verb med självständig lexikal betydelse som fungerar som predikat, med en verbalfras som innehåller ett sådant verb eller med ett annat ord med motsvarande funktion, samt med subjektets nominativ eller objektets kasus. Det anger tillståndet hos det föremål som uttrycks genom de sistnämnda kasusformerna medan predikatets handling pågår.

2) Den betydelse av tillstånd som kännetecknar det predikativa attributet uppstår i satsen genom ord och fraser som står i relation till varandra; den beror endast delvis på ordens lexikala betydelse.

3) När det predikativa attributet fogas till ett verb med självständig lexikal betydelse ingår det inte i satsens predikativa fras och är en sekundär satsdel. Därigenom skiljer det sig från predikativets nominaldel, som tillsammans med hjälpverbet vara eller med verb som uttrycker att något existerar (bli, göra, bli till och andra) ingår i satsens predikativa fras.

4) Förhållandet mellan det predikativa och det attributiva attributet är följande: det predikativa attributet har en direkt relation till satsens predikat, medan det attributiva attributet ingår i satsen tillsammans med sitt huvudord och inte står i direkt relation till satsens predikat.

5) Det predikativa attributet skiljer sig från adverbialen inte bara genom sina syntaktiska relationer utan också genom sin betydelse. Ord (participets nominativ i vissa fall och halvdeltagandeformen i alla fall) som har dubbla syntaktiska relationer till predikatet och subjektet, men saknar den betydelse av tillstånd som kännetecknar det predikativa attributet, anger endast en sekundär handling och bör betraktas som adverbial, inte som predikativa attribut.

Predikativt attribut som en självständig satsdel

А. ВАЛЯЦКЕНЕ

Sammanfattning

Med predikativt attribut avses ord eller konstruktioner som kännetecknas av en dubbel relation i satsen, nämligen dels till ett fullverb som predikat, dels till subjektets eller objektets kasus. Det predikativa attributet anger ett föremåls tillstånd medan predikatets handling pågår

8*

115

Gandras parlėkė linksmas ”storken flög hem glad”. Lapė sugavo gyvą ”räven fångades levande”. I litauiskan kongruerar ett predikativt attribut som uttrycks med nominativ, genitiv, dativ eller ackusativ med den motsvarande kasusformen hos subjektet eller objektet; ett predikativt attribut som uttrycks med instrumentalis eller lokativ (liksom med prepositions- eller jämförelsekonstruktioner) kongruerar inte. Den betydelse av tillstånd som är karakteristisk för det predikativa attributet är ett syntaktiskt fenomen: den beror endast delvis på ordets lexikala betydelse. Eftersom det predikativa attributet ansluter sig till ett fullverb ingår det inte i den predikativa frasen utan är en självständig sekundär satsdel.

Artikeln behandlar också konkreta fall där det predikativa attributet närmar sig predikatsfyllnaden, det attributiva attributet eller adverbialet.