Juozas ABARAVIČIUS

AMPLIFIKATION SOM STILFIGUR

(Anmärkningar om kännetecknande drag)

Om amplification hör man numera nästan ingenstans. Den har, kan man säga, främst blivit ett begrepp inom akademiska studier och analyser (av retorik, poetik, stilistik och liknande discipliner). Det verkar inte som om någon bland litauiska filologer intresserar sig för amplificationens innehåll som term, dess kännetecknande drag, systematiska tillhörighet eller rang. I litauiska forskares stilistiska arbeten finner vi den inte behandlad bland självständiga stilfigurer. I J. Pikčilingis ”Litauisk språkstilistik” behandlas amplification exempelvis som ett medel för språkets uttryckskraft och för att skapa emfas. Där analyseras den (jämte ackumulation) som en av typerna av stilistisk uppräkning¹. Endast i K. Gaivenis och St. Keinio ”Terminologisk ordbok i lingvistik” betraktas detta uttrycksmedel helt korrekt som en stilfigur. Det är den första betydelse av termen som anges där. Amplification definieras där som ”1. En stilfigur där flera språkliga element används efter varandra för att förstärka uttrycket: Människor sl i t e r, k ä m p a för sitt lands lycka (A. Venclova)”.² Den andra betydelse som anges där för begreppet, ”2. Textförlängning vid översättning från ett språk till ett annat (...)”, är inte relevant för dessa anmärkningar. Det exempel på amplification som den nämnda ordboken ger är naturligtvis mycket elementärt.

Innan vi behandlar mindre elementära, mer typiska och mer utvecklade varianter av denna stilfigur måste vi naturligtvis ta avstånd från det ibland framförda irrelevanta och okonstruktiva kännetecknet på amplification – påståendet att den skulle ha ett sammanfattande led i slutet. Därigenom skulle den skilja sig från ackumulation, som inte skulle ha något sådant led. Denna uppfattning framförs exempelvis i vissa tyska stilistiker. I W. Fleischers och G. Michels ”Stilistik i nutida tyska” sägs det till exempel: ”Vid sidan av den enkla uppräkningen – a c k u m u l a t i o n – finns a m p l i f i -

¹ P i k č i l i n g i s J. Lietuvių kalbos stilistika. V., 1971. T. 1. P. 202 – 205.

² G a i v e n i s K., K e i n y s S. Kalbotyros terminų žodynas. Kaunas, 1990. P.

18.

50

kation, som betecknar en uppräkning med ett sammanfattande led i slutet³. En liknande uppfattning återspeglas också i J. Pikčilingis ”Litauisk språkstilistik” (hädanefter endast Stilistiken), där E. Riesels påstående illustreras med exempel: skillnaden mellan dessa två typer av uppräkning ”skulle vara helt formell”: ackumulation (?) skulle ha ett sammanfattande led, amplification (?) skulle sakna ett sådant⁴. Här har Stilistiken (s. 202) tagit miste: uppräkningstyperna har förväxlats. Längre fram, när exemplen behandlas, framhålls däremot med goda skäl: ”Här har vi ackumulation – uppräkningens kedjeled <...> avslutas utan sammanfattning.” Och på ett annat ställe: ”Här är sammanfattningsorden allt, hela. Meningarna bildar amplification”⁵. När ett sådant formellt kännetecken på amplification anförs är det lätt att missta sig och förbise själva saken. Och den är en annan.

För övrigt anges även i själva Stilistiken den väsentliga skillnaden mellan ackumulation och amplification, som den franske stilisten A. Albalat hade lyft fram och som M. Meyer sedan följde. Ackumulation kännetecknas av en mängd detaljer som följer på varandra, medan amplification tvärtom kännetecknas av en mängd jämförelser, dubblerade metaforer, varierade bilder och allehanda epitet⁶. Detta är redan väsentliga kännetecken, även om de inte är helt enhetliga. Vid ackumulation samlar man i själva verket detaljer som tillför något nytt, lägger till eller kompletterar med något och så vidare. Vid amplification utvidgas och förstärks däremot tankeinnehållet, ibland genom att det varieras på nytt, och så vidare.

Vi finner ackumulation i M. Martinaitis dikt ”Familjealbum hittat på en soptipp”.

Bröllopsfotografi. Med en nyfödd. / De första stegen. Det var en flicka. / Lite äldre. En vit klänning ända ner till marken. / Med blommor. Konfirmation, biskopen. Samma flicka – / nu tonåring, ful, med långa ben. MMartA 23.

Detta är, kan man säga, ett typiskt exempel på ackumulation. Nominativ-

³ F l e i s c h e r W., M i c h e l G. Stilistik der deutschen Gegenwartssprache. Leipzig, 1975. S. 126.

⁴ P i k č i l i n g i s J. Min. veik. P. 202; Riesel E. Stilistik der deutschen Sprache. Moskau, 1963. S. 320.

⁵ P i k č i l i n g i s J. Min. veik., P. 203.

⁶ Se även samma ställe samt de författare och källor som citeras där.

51

Med niais meningar, tilläggsled i uppdelade meningar och andra grammatiska medel (detta är inte det väsentliga) räknas många detaljer upp, där var och en ”lägger till” något nytt som blir synligt när man betraktar ett gammalt fotografi. Och uppräkningen fortsätter i diktens följande strofer, utan att något upprepas eller återges i varierad form. Jfr också den andra strofen:

Att lära sig ringa. Balettlektioner. Fiolen, / fastklämd under hakan (brösten har ännu inte vuxit ur musiken). / En plötslig flickaktig blomstring. En fin / hals. En uppmärksam blick. Ögon! Något retuscherade. / En man, hård krage. Vid altaret, med slöja. (Därs.)

Dessa exempel visar tydligt vad ackumulation innebär. Amplifikationens väsen är ett annat. Om den har det redan sagts. Exemplen får visa den.

Mozūrų Jonušo pajūniai šiandieną tartum baslį prariję – atkal-liai apsivaldę ir tylūs, palaidą plepumą kandžiai apsičiaupę. POrinEK 136. Här sker amplifikationen genom homonyma eller synonyma medel, som förstärker tankeinnehållet och varierar det. Här finner vi semantisk parallellism och alltså ett överflöd av uttrycksmedel (tartum baslį prariję; atkal-liai apsivaldę ir tylūs, palaidą plepumą kandžiai apsičiaupę). Men man kan inte säga att överflödet är omotiverat. Med en fraseologisk jämförelse och epitet (för övrigt också metaforiska) skildras de unga männen från Mozūrų pajūniai och deras tysta uppträdande i salen på Trakų slott; bilden beskrivs ur något olika synvinklar och de där ”så, så” små dragen och betydelsenyansena hos det som avbildas framhävs. Av detta, ur den större semantiska helheten, framgår motivet bakom personernas beteende.

Författaren P. Orintaitė tycker om amplifikationer. Många förekommer i beskrivningarna av Kęstučis och Birutės dotter Danutės bröllop. Här är ytterligare ett par exempel:

Den blivande bruden var märkligt lugn: nu var allt ändå likgiltigt, det spelade ingen roll. Beslutet var slutgiltigt. Landsflyktens tecken var inristat i pannan – dömd för alltid... Och ändå tycktes hon vara fylld av känslor, som en ung märrs bägare. Men hon höll sig i skinnet. POrinEK 129; Men Danutė ensam – likt ett offer avsett åt gudarna, föremål för medlidande. Stelnad som en levande träskulptur, hopkrupen i sig själv, ser ingenting, känner ingenting. POrinEK 130.

I dessa exempel återspeglas den för amplifikation karakteristiska utvidgningen av tankeinne-

52

hållet, intensifieringen och förstärkningen av intrycket med semantiskt närliggande språkliga element, varigenom ett måttligt uttrycksöverskott skapas. Jfr: Stelnad som en levande träskulptur, hopkrupen i sig själv, ser ingenting, känner ingenting och och dylika bilddetaljer.

I många specialstudier behandlas amplifikation som ett sätt att utvidga och berika språket och tankeinnehållet (lat. amplificatio – utvidgning, ökning, mångfaldigande; ret. förstärkning; belamring med onödiga ord). Under antiken skilde man mellan saklig amplifikation, stilistisk amplifikation och ordamplifikation. Den sakliga amplifikationen hade att göra med att tala om något på olika sätt i syfte att göra framställningen verkningsfull och övertygande. Den var liksom ett ”förstoringsglas för retorisk suggestion”: man samlade premisser och argument för att påverka snarare än undervisa⁷. Forskarna jämför också den stilistiska amplifikation som användes under antiken ”med ett teleskop som genom att förstora visar mottagaren (odbiorcy) osynliga fält (obszary) i tanken och de betydelser som döljer sig där, framför allt känslomässiga”⁸. Ordamplifikation innebär att enkla uttryck utvidgas med enstaka ord eller ordkombinationer så att de blir mer verkningsfulla⁹.

I många arbeten om retorik och stilistik nämns amplifikationer med sammanfattande led inte alls. Ibland behandlas dock mer specifika varianter av denna stilfigur. Vissa forskare undersöker till exempel amplifikation som bygger på utveckling av temats nominativ eller på expressiv samordning¹⁰. Vi ska inte gå igenom alla varianter. Kanske bör vi säga något om amplifikation genom utveckling av temats nominativ.

Temats nominativ amplificeras, utvidgas och förses ofta med karakteristik i texten. Exempel: Germas gerumas germas – urtida, ofödd och bortglömd / otrolig som en blå svan / misstänkt som en middagsklocka / hemlighetsfull som en kväll bland granar <...>JDegPA 24. Denna variant är något

⁷ Plačiau apie tai žr.: Korolko M. Sztuka retoryki. Przewodnik encyklopedyczny. Warszawa, 1990. S. 74.

⁸ Se samma ställe. S. 121.

⁹ Se vidare samma ställe. S. 121–122.

¹⁰ Čmykova N., Baskakova L. Gramatičeskij trop i amplifikacija. – Problemy ekspressivnoj stilistiki. Izd-vo Rostovskogo universiteta, 1987. S. 84 – 86.

53

påminner om ordets amplifikation. Amplifieringen, den emotionella utvidgningen och förstärkningen börjar här redan med upprepningen av temat i nominativ. Därefter ges en mångsidig karakteristik av ”godhet”, där man försöker inte så mycket räkna upp nya detaljer och egenskaper som göra den övergripande uppräkningen uttrycksfull och känsloladdad. Även ett visst element av ackumulation kan dock skönjas här. Jfr också: Bokstäver! / Enkla, likadana och små bokstäver PTarGS 14. Även här är upprepningen av temat i nominativ karakteristisk.

I facklitteraturen hävdas det däremot, till synes helt omotiverat, att amplifikation inte har något samband med vare sig upprepning, ellips eller inversion¹¹. Det finns kanske ingen anledning att ifrågasätta det som gäller de två sistnämnda stilfigurerna. Det är ändå knappast troligt att upprepning inte kan utgöra ett beståndsdel i amplifikationen. Den vidgar ju språkets innehåll och förstärker dess uttrycksfullhet och känsloladdning samt intensiteten i hur företeelser kommer till uttryck. Se hur upprepningen i utdraget ur J. Marcinkevičius dikt ”Homo sum” mycket väl återger hur det lyriska subjektet, ”fastkedjat i tidens galär”, kämpar mot en ond nödvändighet.

HOMO SUM! / Fastkedjad i tidens galär, / ror jag tungt, / ror, ror jag.../ Och svetten strömmar över ansiktet, / och onda NÖDVÄNDIGHETENS piskor / slår över min bara rygg, / Sannerligen ett hav. / Sannerligen ett hav. / Sannerligen en horisont. / Sannerligen en horisont, / som varken kommer närmare eller avlägsnar sig. / Jag ror, ror / och upprepar med torra läppar: / HOMO SUM... JMarcR III 39.

Här kan man absolut inte hävda att upprepningen av ord och deras kombinationer inte bidrar till att amplificera, utvidga och intensifiera semantiken i metaforen om tidens galär, det tunga roendet och dess monotoni. Intrycket av att människan är fastkedjad i tidens galär förstärks hela tiden, eftersom upprepningarna: ”jag ror tungt, /ror, ror jag...”; ”Sannerligen ett hav. / Sannerligen ett hav. / Sannerligen en horisont. / Sannerligen en horisont, som varken kommer närmare eller avlägsnar sig.” saktar ned ”bilderna” av roendet och därmed också bilden av de onda NÖDVÄNDIGHETENS piskor som slår. Upprepningarna hjälper metaforen om tidens galär att växa samman till en alluderande helhet – en associativ förbindelse med bilden av ett seglande krigsfartyg från 700- till 1800-talet, rott av fastkedjade slavar, brottslingar och soldater, används som bakgrund för nuets ”tidsgalär” och dess färd-

¹¹ Žr.: Š i r i n a L. Amplifikacija v sisteme ekspressivnych sredstv. – Problemy ekspressivnoj stilistiki. 1987. S. 83.

54

används som bakgrund till den nutida ”tidsgalärens” färd.

Därför har de filologer utan tvekan rätt som hävdar att amplifikation bland annat åstadkoms genom olika slags upprepningar: ordupprepningar, synonyma upprepningar, upprepningar av troper, genom att framhäva tydliga och väsentliga kännetecken, genom en argumenterande tankegång och på andra sätt. Denna syn återges exempelvis i S. Krahl och J. Kurz ”Lilla stilistikordboken”¹². Tankens amplifikation underlättas naturligtvis även av andra stilfigurer (stegring, antites, uppräkning, korrigering) och många andra stilmedel (epitet, jämförelser, synonymer osv.).

Avsikten här har inte varit att undersöka mångfalden av amplifikationstyper, varianter, semantik, struktur och funktioner. Det är bara värt att framhålla denna stilfigurs stora möjligheter att åskådliggöra och påverka. Särskilt verkningsfulla är exempelvis sådana varianter där komponenter, som ofta är semantiskt osammanhängande och motsägelsefulla, läggs fram regressivt och med fördröjning. Varje sådan fördröjande komponent fångar läsarens uppmärksamhet, tills även den stilistiska helhetens innebörd slutligen blir klar. Jfr också utdraget ur V. Braziūnas ”Apmaudas”:

Ett aldrig sinande nybyggarliv, en flytt in i minnet, där ingenting är på sin plats, allt hopat och utspritt; det är inte längre möjligt att hitta något bland isärmonterade dagar och veckor, utslitna namn och nednötta månader, som oupphörligen glider iväg mot ingenstans. VBrazAL 39.

Här går det ännu inte att förstå vad amplifikationen innebär, förrän man noggrant har läst hela följden av led.

Eftersom amplifikationen är så varierad och verkningsfull semantiskt, strukturellt och funktionellt kan den inte betraktas enbart som en variant av stilistisk uppräkning. Den är en helt självständig stilfigur.

Förkortningar

VBrazAL - V. Braziūnas. Alkanoji linksniuote. V., 1993.

JDegPA - J. Degutytė. Purpuru atsišvėrusi. V., 1984.

JMarcr III – J. Marcinkevičius. Skrifter. Band 3. V., 1982.

MMartA – M. Martinaitis. Urval. V., 1996.

POrinEK - P. Orintaitė. Erelių kuorai. Kaunas, 1992.

RTarGS - P. Tarulis. Gyvas stebuklas. V., 1993.

¹² Krahl S., Kurz J. Kleines Wörterbuch der Stilkunde. Leipzig, 1984. S. 10.

55