TERMINOLOGI OCH NUTID

Med rubriken ”Terminologi och nutid” gav Kaunas tekniska universitet ut en artikelsamling¹, som innehåller artiklar skrivna till den vetenskapliga konferensen ”Språkproblem inom tekniska vetenskaper”, som hölls där den 4 juni 1997. Boken utkom före konferensen, så deltagarna kunde bekanta sig med föredragshållarnas tankar inte bara i konferenssalen utan också när de kom hem.

I publikationen har 43 artiklar publicerats. Deras femtio författare arbetar vid nio högskolor och vetenskapliga institutioner. De är terminologer från instituten för litauiska och lettiska, en stor grupp lärare i litauiska och främmande språk vid Kaunas och Šiauliais högskolor, och ungefär var femte författare är specialist inom natur- eller tekniska vetenskaper från Kaunas tekniska universitet, Vilnius universitet eller Institutet för matematik och informatik.

De flesta artiklarna har på ett eller annat sätt samband med tekniskt språk och terminologi; endast några få behandlar betydligt bredare ämnen, till exempel L. Barzdžiukienės ”Språket – människans kulturella uttryck”, G. Čepaitienės ”Språketikettens funktioner och tecken” och R. Lekavičienės ”Språk och medvetande utifrån psykolingvistiska undersökningar”. Endast i några få artiklar behandlas också något ämne inom terminologiteorin mer ingående (K. Gaivenio och A. Kaulakienės ”Språklig och ämnesmässig bedömning av teknisk terminologi”, V. Skujinio ”Internationella element i nationell terminologi”, V. Skujinio och M. Kiry­tės ”Terminografins särart ur den specialiserade textens stilistiska perspektiv”) eller undersöks termer från enskilda källor eller särdrag i hur de presenteras (N. Banevičienės ”Brister i definitionerna i standarder för tekniska termer”, J. Gaivenytės ”Jämförelse av strukturer hos litauiska och engelska fyrords tekniska termer [– strukturjämförelse]”, J. Korsako ”Fysiktermer ur metalingvistiska texters lexikala perspektiv”, V. Nečiūno och V. Nečiūnienės ”Produktiva latinska och grekiska affix och beståndsdelar i medicinsk terminologi” m.fl.). Med en bred historisk-lingvistisk blick betraktar V. Rimša (”Om några tekniska termer”) och Sk. Valent as (”Materiella tekniska termer i indoeuropeisk poetik”) i sina artiklar vissa aspekter av den specialiserade vokabulären.

¹ Terminologija ir dabartis: Mokslo darbai. Kaunas: Technologija, 1997. 244 p.

80

Med en bred historisk-lingvistisk blick betraktar V. Rimša (”Om några tekniska termer”) och Sk. Valent as (”Materiella tekniska termer i indoeuropeisk poetik”) i sina artiklar vissa aspekter av den specialiserade vokabulären.

Den största delen av artiklarna ägnas åt praktiska och pedagogiska frågor inom terminologin. Saklig argumentation kännetecknar de flesta artiklar som skrivits av specialister inom naturvetenskap och tekniska vetenskaper. De tar välgrundat upp inkonsekvenser som förekommer i vissa fackområdens terminologi och framför intressanta förslag (V. Dagienė, ”Problem inom terminologin för pedagogisk programvara”, St. Ratautas, ”Terminologiska svårigheter med ordet apranga”, St. Zajankauskas, ”Om termerna ėminys, pavyzdys, mėginys, tyrinys, bandinys m.fl.”, St. Žebrauskas, ”Svårigheter vid användningen av vissa elektrotekniska termer”, A. Žilinskas, ”Problem med litauisk informatikterminologi” m.fl.). Men det finns framför allt artiklar där olika frågor om vetenskapligt språk och undervisning i terminologi behandlas eller förklaras på ett eller annat sätt. Här är bara några exempel: D. Aleknienė och V. Žulienė, ”Utveckling av korrekt accentuering i yrkesspråket”, R. Bukauskienė, ”Undervisning i engelsk terminologi inom ekologi och agronomi på högskolenivå”, G. Klimovienė, ”Undervisning i termer inom företagande och handel med aktiva undervisningsmetoder”, E. Mileškevičienė, ”Metoder för undervisning i fackterminologi”, Sv. Statkevičienė, ”Särdrag i undervisningen i yrkesspråk för doktorander” m.fl. I en del av dessa artiklar rättas här och där olika språkliga frågor, framför allt sådana som rör yrkesspråket. Det finns också artiklar som nästan helt ägnas åt yrkesspråkets vård, till exempel R. Bartkevičienė och N. Petniūnienė, ”Problem i skogsbrukarnas yrkesspråk”, V. Cելiešienė, R. Žilinskienė och R. Žukienė, ”Brister i lärares skriftliga och muntliga språk”, V. Ljolienė, ”Vissa inexaktheter i bildningen och användningen av elektrotekniska termer”, E. Molytes, ”De vanligaste felen i medicinsk terminologi” m.fl.

Artiklarnas författare tar ofta med stor oro upp aktuella frågor om vetenskapligt språk, termbildning, språkbruk och undervisning. Deras tankar kretsar främst kring dagens terminologiska praxis och undervisningen i specialiserat språk. För övrigt är den nära kopplingen mellan terminologin i sig, dess praktik och undervisningen kanske det mest intressanta särdraget i den omtalade samlingens innehåll, något som hittills sällan har sammanförts på detta sätt.

81

”Rena” terminologer och olika terminologikommissioner intresserar sig i allmänhet knappast alls för undervisning, trots att den är ett av de viktigaste sätten – om inte det viktigaste – att få termer i bruk. Sammantaget behandlas eller berörs således i samlingen många viktiga frågor om termernas existens och deras nuvarande tillstånd, liksom om sådant som hör samman med dem.

”Terminologi och nutid” är en intressant och innehållsrik bok, tekniskt väl utformad och utgiven. Den kommer utan tvivel att användas och ligga till grund för arbetet både för terminologer och språklärare. Men den som använder publikationen som referens måste vara försiktig – genom hela boken finns en ansenlig mängd olika inexaktheter, misstag, felaktiga påståenden och förklaringar samt obestyrkta slutsatser. För att hjälpa bokens författare och läsare vill denna artikel därför framför allt nämna åtminstone de viktigaste oacceptabla eller tveksamma inslagen och också uppmärksamma några brister i resonemang och språk.

Ett gammalt problem bland specialister inom vissa av våra vetenskapliga, konstnärliga och andra områden är bristande kunskap om dessa områdens historia. Därav följer de ganska vanliga, kraftiga föryngringarna – många tycks tro att det före 1900-talet eller ens före den första självständighetsperioden i detta århundrade nästan inte fanns någonting i Litauen, vare sig konst, musik, vetenskap eller teknik – trots att vi är arvtagare till Storfurstendömet Litauens rika kultur och har ett av de äldsta universiteten i den östra delen av Europa. Tyvärr verkar också några av författarna till ”Terminologi och nutid” datera sina områdens ursprung alltför sent: i artikeln ”Svårigheter vid användningen av vissa elektrotekniska termer” hävdas att sjuttiofemårsjubileet för Litauens universitet sammanfaller med ett lika gammalt jubileum för de tekniska vetenskaperna (s. 216), medan författaren till artikeln ”Suffixavledda medicinska termer i P. Avižonis ”Ögonsjukdomarnas handbok” tycks mena att P. Avižonis bok, utgiven 1940, är en av de första källorna till litauiska medicinska termer (s. 51). Ursprunget till såväl litauisk terminologi som i synnerhet vetenskap och teknik bör sökas mycket längre tillbaka.

Vi har också en annan märklig vana – vi kallar människor språkvetare på ett mycket oklart sätt. Till och med språkvetare själva kallar ofta lågstadieläraren A. Vireliūnas (1887–1925) för språkvetare, tydligen,

82

eftersom han under några år i början av 1920-talet arbetade tillsammans med J. Jablonskis, K. Būga och andra i Terminologikommissionen, sammanställde en liten samling termer som kommissionen hade godkänt och skrev ett par artiklar och en liten bok. Kanske kallades ingenjör A. Novodvorskis och läkaren A. Šuminas lingvister i artikeln ”Lexikaliska [= Leksiniai] och stilistiska särdrag i vetenskapliga texter” (s. 154) av liknande skäl. Men när man ser namnen på verkliga lingvister som K. Gaivenis, E. Jakaitienė, J. Palionis, R. Piotrovskis, A. Reformatskis, G. Vinokuras m.fl. omkring dem, finns det all anledning att undra om de nämnda personerna inte har hamnat i det sällskapet av misstag.

Det är lätt att hitta en hel del inexakta förklaringar av olika språkföreteelser i samlingens artiklar. Några exempel från ordbildningen: ordet įeitis (s. 16), som har bildats med suffixet -tis, klassificeras som en avledelse med ändelse, och omvänt betraktas den uppenbara ändelseavledningen užkratas (s. 53) som en avledning med suffixet -tas. Efter att man obetänksamt har urskilt suffixen -ula och -da i orden pragula och pažaida (s. 54), har de ursprungliga ordens rötter -gu- och -žeid- blivit märkligt stympade i orden pragulėjo och pažeidė. Sådant visar med all önskvärd tydlighet att vissa terminologigranskare borde studera grunderna för morfemisk analys mer ingående.

Det skulle överlag vara till stor hjälp om skribenterna hade bättre kunskaper om teorin om ordbildning, grammatik, språkvård och normering. Det skulle kanske hjälpa dem att undvika att hitta på obefintliga regler och göra det möjligt att bedöma såväl andras påståenden som det befintliga språkmaterialet mer objektivt. När adjektiv med suffixet -inis, -ė som används i en elektroteknisk publikation till exempel rättas enbart därför att de påstås vara bildade av internationella ord med suffixet -al- eller -yv- (aktyvinė, diferencialinė m.fl., s. 128), kan man lätt få intrycket att sådana adjektiv inte får bildas i standardspråket. Men så är det ju inte: ingen invänder mot sådana avledningar när de bildas och används på lämpligt sätt, och det finns ingen grund för invändningar. I en annan artikel begränsas möjligheterna att bilda ord med suffixet -inis, -ė ännu mer: det hävdas att ”ett annat suffix inte bör användas före detta suffix” (s. 135). Det är verkligen både olämpligt och oerhört besynnerligt. För det första är det oklart hur ett sådant föregående suffix skulle kunna användas. Kanske var avsikten att säga att adjektiv med -inis, -ė inte bildas av ord som har ett suffix. Men det vore helt fel. Adjektivsuffixet -inis, -ė är tvärtom ett av de suffix som

83

numera är mycket produktiva och har jämförelsevis få begränsningar i ordbildningen. Man borde formulera sina tankar betydligt mer exakt, så att det inte uppstår ett intryck av att man hittar på regler eller språkliga tendenser som inte finns. Detta är oerhört viktigt när man undervisar studenter, inte bara vid vetenskapliga konferenser eller i vetenskapliga publikationer, eftersom man endast ska lära ut sådant som faktiskt gäller.

I samlingen finns fler påhittade regler och överdrivna generaliseringar. Om ord med det internationella förledet hidro hävdas till exempel: ”Elementet hidro kan inte ersättas med ett självständigt ord. Här spelar det roll om den andra delen av sammansättningen är litauisk eller internationell. Om den är internationell och betecknar en term eller ett vetenskapligt begrepp [=ir yra terminas], bör en sammansättning användas, t.ex. [=:] hidrostatika, hidrodinamika, hidrotransmisija osv., men om den är litauisk bör den sammansatta termen ersättas med en flerordsbenämning, t.ex. [=:] hidraulinė pavara, hidraulinis siurblys, hidraulinis variklis m.fl.” (s. 238). Utan att gå in på bristerna i formuleringen av detta lilla utdrag (det går ändå inte att bortse från motsägelsen mellan den första meningen och den avslutande delen: det påstås att elementet inte kan ersättas med ett självständigt ord, men genast ersätts det!), vill jag framför allt säga att normeringen av dagens standardspråk inte alls ger grund för sådana regler. Tvärtom. Om man skulle följa en sådan regel (och det finns ett stort antal sådana internationella förleder utöver hidro), skulle dagens språkbruk och normering behöva genomgå en omfattande omvälvning. Varifrån kommer sådana idéer? Kanske beror de på en alltför bokstavlig tolkning av den statliga kommissionen för litauiska språkets rekommendation om några ord med förledet auto (detta visar för övrigt hur försiktiga höga institutioner bör vara när de ingriper i enskilda språkbruksfrågor och hur exakt de bör formulera sina påståenden när de gör det).

Lingvister förklarar inte alla enskilda språkföreteelser på samma sätt. Det är inget problem. På så vis kan man söka den vetenskapliga sanningen. Men det är inte bra när vissa antaganden eller möjligheter blåses upp. Hit hör kanske att någon, utifrån intressanta och träffande resonemang av professor V. Urbutis om möjliga sätt att förklara bildningen av sammansatta ord, har dragit den långtgående slutsatsen att sammansättning inte längre ska erkännas som en ordbildningsmetod (sammansättningar betraktas som ändelseavledningar). Men även alla akademiska beskrivningar av ord

84

bildning och skolböcker håller isär ändelseavledningar och sammansättningar. Även universitetslärare bör följa detta (särskilt de som undervisar andra än filologer) och inte förvirra vare sig lärare i andra ämnen eller studenter (s. 70). På samma sätt är det olämpligt att kalla förkortade ord som medpunktas, medsesuo, tubdispanseris osv. för sammansättningar eller sammansatta termer (s. 135–136).

Publikationen innehåller en hel del olika språkliga rättelser. Tyvärr finns det anledning att ifrågasätta en del av dem; några är helt oacceptabla, och ibland rättas sådant som inte borde rättas. Utan ett bredare sammanhang är det svårt att säga om gabaritas i uttrycket iškirstos medienos gabaritas rättas korrekt till ordet tūris (s. 41), eftersom orden har helt olika betydelser. När rättelsen presenteras utan en bredare förklaring kan den därför vilseleda människor. Tyvärr verkar sådana utvidgade rättelser av ord och uttryck som tagits ur sitt nödvändiga brukssammanhang rentav börja spridas. Det är svårt att förstå varför det högst levande uttrycket medžio leidimas rättas och på vilket sätt den föreslagna ersättningen medžio vertimas skulle vara bättre, när den vanligen används i en annan betydelse (s. 41; om bruket av dessa ord, se DŽ₃ 439 och 923, LKŽ VII 270). Det är oklart varför termen šaknų papjovimas betraktas som märklig (s. 43). Lingvisten har allvarligt fel när hon hävdar att man bryter mot språkets normer genom att säga ačiū labai (s. 77). Språkvårdare borde vara betydligt försiktigare och framför allt sträva efter att lära känna det levande språket samt teorin och praktiken för språklig korrigering så väl som möjligt, för när man börjar rätta fullt goda termer som har vuxit fram ur det levande språket, eller till och med själva språkets uttryck, undslipper man sig ofrivilligt: ”Herre Gud! Vad görs med vårt språk? Varför börjar ett konstgjort språk verka bättre än ett levande för vissa?!” Överlag måste rättelser vara uppenbara, mycket tydliga och välgrundade; det måste anges exakt vad som rättas och i vilka fall.

På vissa ställen kan läsaren ha svårt att avgöra om det är lämpligt eller olämpligt att använda enskilda ord eller uttryck. Till exempel rättas ap-spręsti på ett ställe som ett språkfel (s. 71), men rekommenderas för användning på ett annat (s. 224). När man hävdar, även om man stöder sig på A. Pupkis, att de pronominella formerna är ”ett obligatoriskt kännetecken på flerordsbenämningar” (s. 42), tar man i rejält. Man bör till och med allvarligt ifrågasätta om det verkligen är nödvändigt att säga, som det också anges där, endast grynasis pušynas, laikinasis sandėlis, natūralu-

85

denna återväxt. Det är oklart vad som ligger till grund för att genitivattributet i ordkombinationerna aluminiumådror, kondensatormotorer rättas (s. 128). Troligen skulle varje specialist och även en vanlig språkbrukare bekräfta att det numera är vanligt, eller vanligare, att säga aluminiumsked, stålskära, silvermynt, koppartråd. Och genitiven är inte främmande här, den är välbekant, men i dagens språk tycks den i sådana fall ha blivit något som hör till poetiskt och litterärt språk, inte fackspråk. Nåväl, uttrycken kondensatorns motor och kondensatormotor betecknar uppenbart olika begrepp och kan därför inte rättas till det ena eller det andra (språkligt sett). Såvida någon inte har blandat ihop själva föremålen (men då skulle det vara ett sakfel, inte ett språkfel)...

Det händer att inte allt som bör rättas faktiskt rättas i de exempel som ges. I meningen Vid valet av antenner utgick man från deras spridning, den skapade beräkningsmetodikens fullständighet rättas exempelvis bara ordet fullständighet (s. 69), men om man inte ville förbättra meningen mer hade det varit lämpligt att åtminstone rätta början – Man utgick från de antenner som valdes utifrån deras spridning <...>. I vissa uttryck rättas målformen hos namn på faktorer alltför ensidigt till infinitiv, t.ex.: 1) För att bilda ett toleranssystem (= Ett toleranssystem bildas) fastställs toleransenheten (s. 70); För sådan vinkelmätning (= För att mäta sådana vinklar) används oftast en sinuslinjal (s. 70); 3) Stor vikt läggs vid bedömningen av de tillverkade produkternas kvalitet (= Stor vikt har lagts vid att bedöma de tillverkade produkternas kvalitet) (s. 65). Bättre och framför allt livfullare vore det i sådana fall att skriva exempelvis så här: 1) För att ett toleranssystem ska bildas fastställs toleransenheten; 2) Sådana vinklar mäts oftast med en sinuslinjal; 3) Man vinnlägger sig mycket om att bedöma produkternas kvalitet.

Även artikel författarnas eget språk kan kritiseras en del. Här har något ord eller någon liten partikel använts olämpligt, där har genus blivit fel, till exempel: 1) definitionernas systematik (=systematik), s. 34; 2) yngre och äldre (=lägre och högre) klasser, s. 100; 3) Det räcker inte att konstatera språkets betydelse i vetenskaplig kunskap (=för vetenskaplig kunskap), s. 21; 4) <...>

86

lämpligt f o r m u l e r a d (=formulerad, utformad) språklig miljö <...>, s. 66; 5) <...> det är nödvändigt att kraftigt utöka <...> k u n s k a p e n o m i n t e r n a t i o n e l l a o r d i d e t l i t a u i s k a s p r å k e t (= kunskapen om internationella ord som används i litauiskan), s. 164 (dessutom är själva påståendet mycket tvivelaktigt). Partitiv genitiv har ganska ofta glömts bort, t.ex.: 1) Därför uppstår s t r u k t u r e l l a v a r i a n t e r a v i d i o m (=strukturella varianter av idiom; ännu bättre: det uppstår <...> varianter), s. 25; 2) <...> kan även synonymiska fraseologismer bildas (=synonymiska fraseologismer, ännu bättre: bildas <...> fraseologismer), s. 27; 3) Vi tog också med olika artighetsformler i programmet (=olika artighetsformler; ännu bättre: olika artiga uttryck), s. 102; 4) <...> lär man sig <...> att själv bilda meningar (=meningar) med det ordet, s. 132; 5) <...> är det lätt att hitta minimala texter-syntagmer som sträcker sig tillbaka till urspråkets tid (=minimala / pyttesmå texter-syntagmer som sträcker sig tillbaka), s. 194 m.fl. Ack, ack! Allt oftare använder inte ens lingvisterna själva, kanske i takt med att de fjärmar sig från det levande språket, längre partitiv genitiv, inte ens i de fall då det levande språkets anda verkligen kräver den.

På senare tid har en omvänd ordning för blandade (kongruerande och icke-kongruerande) attribut blivit mycket vanlig. Och monumentet restes på Vilnius mest hedervärda plats till minne av Litauens storfurste, inte storfursten av Litauen. Också i den recenserade publikationen finns det rätt mycket förvirring. Till och med i rubrikerna till flera artiklar har sådana attribut placerats utifrån logiska snarare än språkliga tendenser, till exempel: ”Utveckling av korrekt accentuering i fackspråk” (s. 11), ”Brister i lärarnas skriftspråk och talspråk” (s. 68), ”Särdrag i undervisningen i doktorandernas fackspråk” (s. 189) m.fl. Det vore både smidigare, naturligare och mer levande att säga och skriva undervisning i korrekt accentuering i fackspråk (accentuering undervisas, utvecklas passar inte här), lärarnas skriftspråk och talspråk, doktorandernas fackspråk.

Utan att gå in på olika inexaktheter i den omtalade publikationen vill jag ändå gärna säga några ord om hur personnamn från andra länder skrivs. Personnamn från länder som använder det latinska alfabetet skrivs i boken van-

87

ligen i originalform, ofta med litauiska ändelser tillagda. Men här och där förekommer också en litauiserad stavning efter uttalet, till exempel W. von Humboltas (s. 46; märkligt nog har främmande namninitialen behållits i ett sådant fall), Heigensas (s. 22) m.fl. Ännu mer inkonsekvent är användningen av litauiska ändelser, vilket gör att en författare kan skriva Wittgensteinas (s. 20; i publikationen har ordet av misstag tryckts med q i stället för g), medan en annan skriver Wittgenstein (s. 124). Då är det svårt att förstå om det handlar om en man eller en kvinna. Här råder stor förvirring, och man bortser helt från att det åtminstone under hela detta århundrade har varit brukligt på litauiska att skilja mellan efternamn på män och kvinnor med hjälp av en ändelse, det vill säga att använda herr Heidegeris (uttalas, och skrivs ofta, [Heidegeris]), Osgoodas [Osgudas], Sapiras [Sepiras], men fru Heidegger [Heideger], Osgood [Osgud], Sapir [Sepir] (dessa exempel har hämtats från s. 46, 124, 125 och är felaktigt återgivna där). Det är uppenbart att mycket fortfarande är oklart för skribenterna i detta avseende.

Denna handfull anmärkningar har inte skrivits för att, som sagt, racka ner på den ganska intressanta samlingen. Nej! Avsikten var bara att uppmärksamma läsarna (särskilt dem som inte är lingvister) på att man bör läsa denna bok, liksom alla andra, eftertänksamt och med viss skepsis, och att man aldrig bör följa blint det någon säger eller skriver, var och hur som helst. Författarna till ”Terminologija ir dabartis” sökte sanningen. Den blir inte alltid synlig genast. Kanske kan de tankar och tvivel som här har skrivits ned hjälpa dem att ta ett litet steg framåt på vägen mot att lära känna, undervisa i och forska om modersmålet.

Stasys KEINYS

88