Angelė KAULAKIENĖ

Institutet för litauiska språket

KONSTANTINAS ŠAKĖNIS FYSIKLÄROBOKENS TERMINOLOGI

1. Inledande anmärkningar

K. Šakenis lärobok i fysik för gymnasier gavs ut 1920. Den bestod av tre delar, utgivna som separata böcker: del I. Mekanik – värme (142 s.); del II. Magnetism. Elektricitet (77 s.); del III. Ljus. Ljud. Energi och arbete (97 s.). Av denna lärobok i fysik i tre delar för gymnasier utkom fem upplagor från 1920 till 1940. K. Šakenis började skriva läroboken i fysik när han arbetade som lärare i Voronezj, dit ett stort antal litauiska intellektuella hade tagit sin tillflykt när första världskriget bröt ut. Medan han skrev läroboken rådgjorde K. Šakenis om fysiktermer med språkvetaren J. Jablonskis och matematikerna Z. Žemaitis, P. Mašiotas och M. Šikšnys, som varje vecka samlades hos J. Jablonskis för att diskutera termer (Šenavičienė 1982: 87). Han skrev lärobokens första del i fysik i Voronezj, och i början av juni 1918, efter att ha återvänt till Vilnius och börjat undervisa i fysik på gymnasiet, satte han skyndsamt igång med den andra delen. Som lärobokens författare själv uppger blev han färdig med den före jul (Šakenis 1997: 199). Den tredje delen skrev han 1919 på föräldragården i Veleniškiai (Vabalninkas socken). Kort efter den första upplagan av läroboken sammanställde K. Šakenis 1922 en andra upplaga, vars förord löd: ”När jag skrev min ’Fysik’ ville jag sammanställa en lärobok för skolorna där eleverna kunde hitta enbart den kunskap de verkligen behövde. Först och främst tvingade själva krigets omständigheter oss, liksom andra folk, att förkorta programmen för de ämnen som undervisades i skolorna. Därtill vållade bristen på nödvändiga benämningar och etablerade vetenskapliga termer många svårigheter. Jag skrev därför läroboken endast för att fylla den lucka som uppstod när våra skolor började grundas. Denna andra upplaga kommer nu ut betydligt utökad”¹ (Šakenis 1997: 252).

¹ Här och på andra ställen återges citatens och böckernas texter samt deras kapiteltitlar i original. Stavning och interpunktion har inte ändrats.

66

K. Šakenis Fysik var under denna period den enda läroboken för elever i gymnasiets högre klasser. Även I. Končius skrev 1916–1919 en lärobok i fysik för gymnasier medan han arbetade som lärare i Estland, där han bodde från hösten 1915 till 1920, efter att Palangas flickgymnasium hade flyttat till staden Verro, men läroboken trycktes aldrig. Dess handskrift på 312 sidor förvaras i Vilnius universitets handskriftsarkiv (Kaulakienė 1994: 18–27). V. Čepinskis Föreläsningar i fysik (1923–1926) lämpade sig föga för elever i gymnasiets högre klasser. P. Vileišis Populär handbok i fysik, utgiven 1899 i Shenandoah (Pennsylvania), omtrycktes i Vilnius 1905, och läroböckerna av P. Mašiotas och J. Dragašius var avsedda för folkskolor.

Efter att i många år ha undervisat på ryska använde K. Šakenis utan tvivel, liksom I. Končius, den välkända K. Krajēvičius lärobok och illustrationer från den tiden (Fysikens historia 1988: 169). J. A. Martišius påpekar dock att K. Šakenis Fysik är ett tillräckligt originellt verk. År 1925 fick det ett gott omdöme vid Litauens universitet i Kaunas. Dessutom utökades varje upplaga (utgiven i Vilnius, Tilsit och Marijampolė) med nya ämnen, historiska upplysningar och litauiska exempel (Martišius 1996: 17).

Samtliga fem upplagor av K. Šakenis lärobok i fysik och deras vetenskapliga nivå har bedömts och diskuterats av fysikerna själva (Fysikens historia 1988: 170–172; Martišius 1994: 4–5). I denna artikel analyseras endast den första upplagans terminologi.

Läroboken omfattar hela gymnasiets fysikkurs. Den är indelad i följande tämligen utförliga kapitel: Inledning (I. Fysikens kropp. II. Kropparnas egenskaper. III. Mått och räkning); Mekanik (I. Rörelse och krafter. II. Krafters sammansättning och uppdelning. III. Kroppars jämvikt. IV. Enklaste maskinerna. V. Vätskor. VI. Gaser); Värme (I. Värmefenomen. II. Kalorimetri. III. Ånga. IV. Meteorologiska ämnen); Magnetism; Elektricitet (I. Elektrostatik. II. Elektrisk ström. III. Elektromagnetism. IV. Atmosfärisk elektricitet); Ljus (I. Inledning. II. Speglar och linser. III. Spektroskopi. IV. Optiska instrument); Ljud; Energi och arbete. Som framgår av uppläggningen ägnas den första delen åt mekanik. Därutöver innehåller den kompletterande kapitel om kemi och meteorologi. Den andra delen av Fysik ägnas åt studiet av magnetiska och elektriska fenomen. Denna-

67

je dalyje, beje, išdėstomas, kaip nurodo J. A. Martišius (1996: 17), ir tuo metu gana naujas radioaktyvumo reiškinys. Spausdinama duomenų apie pirmąsias telefono ir telegrafo linijas Lietuvoje. Trečiojoje dalyje išdėstytos šviesos, garso, darbo ir energijos temos.

Av de tidigare angivna kapitlen eller underkapitlen framgår att en del av deras rubriker består av ett enda ord, till exempel: öga (III 59), amperemetrar (II 40), storhet (I 9), elektricitet (II 12), metaller (I 104), molekyler (I 4), syn (III 60), spektrum (III 32), spektroskop (III 38), tyngd (I 6), voltmätare (II 40) och så vidare.

De flesta kapitel- och underkapitelrubrikerna består av två- eller flerspråkiga uttryck, till exempel: specifik vikt (I 15); utstrålad värme (I 114); sammansatt rörelse (I 21); viktenheter (I 13); katodstrålars egenskaper (II 52); magnetoelektrisk maskin (II 73); ljusstrålens brytning i ett prisma (III 25); avståndsmätning med ögonen (III 64); elektrisk laddning på ledarens yta (II 17); föremål som berörts av en krafts rörelse (I 24); bilden av en kropp i en plan spegel (III 12); lufttryck uttryckt i viktenheter (I 81); kraft uttryckt som produkten av massa och acceleration (III 83); ångans elasticitet förändras när temperaturen ändras (I 131); bilder av kroppar placerade framför divergerande linser (III 31) och så vidare. Det förekommer också kapitel vars rubriker helt enkelt består av meningar, till exempel: centrifugalkraften minskar föremålets vikt (I 30); varje arbete uttrycks genom lyftarbetet (III 89); strålen går genom en kropp som omsluts av två parallella plan (III 24) och så vidare.

I allmänhet är språket i de flesta kapitel och underkapitel tydligt, enkelt och begripligt, och termerna precisa och korrekta. Detta är uppenbarligen i hög grad J. Jablonskis förtjänst. Som I. Šenavičienė påpekar krävde J. Jablonskis strängt att termer skulle skapas utifrån objektets eller begreppets väsen, utan hänsyn till etymologin hos benämningarna på andra språk. Samtidigt var han ingen oreserverad förespråkare för att förlitauiska dem och gjorde, enligt Z. Žemaitis, underverk. Det verkade som om den berömde språkforskaren, när han bedömde en term, vägleddes av någon särskild känsla för språkets själ, tillgänglig endast för honom, och exakt kunde skilja levande ord från ord som var främmande för litauiskan, ungefär som en god musikers öra urskiljer en falsk ton i hela spektrumet (Šenavičienė 1982: 87).

När K. Šakenis valde lämpliga ord eller termer påverkades han utan tvekan av J. Jablonskis råd. Så här förklaras elektroskop

68

och värmeledning: ”Det är en vanlig glasflaska (ett glaskärl), vars propp måste vara gjord av ett icke-ledande material, till exempel gummi. Genom proppen förs en metallstav a med en liten kula b in i glasflaskan. Två små strimlor mm eller två mycket tunna pappersblad är fästa vid stavens ände. Om vi för en glasstav, gniden med amalgamerat skinn, intill kulan b, rör sig de båda bladen genast bort från varandra och bildar en viss vinkel sinsemellan. Elektricitet från staven leds nämligen genom ledaren b a till bladen, och när de laddats med likartad elektricitet strävar de efter att komma bort från varandra” (II 14–15).

”I livet behöver vi ofta dra nytta av gasers låga värmeledningsförmåga. När vintern närmar sig sätter vi in extra fönsterbågar i våra rum, så att rummet blir varmare. Det är inte så mycket det extra glaset som luftlagret mellan de båda bågarna som håller kvar värmen. Man hör ofta att fötterna fryser mer i trånga skor än i rymliga, eftersom det finns mer uppvärmd luft i de rymliga skorna, och den håller kvar värmen. När vintern närmar sig försöker vi linda halm runt unga träd, eftersom halm och luften inuti den släpper igenom värme dåligt. Detsamma kan sägas om ull, fjädrar och andra liknande material som innehåller luft. Om dessa föremål pressas ihop så att de innehåller mindre luft, ökar också värmeledningsförmågan” (I 114).

2. Lärobokens terminologi

Terminologin i K. Šakenis lärobok Fizikos består av allmänna termer samt termer från fysiken och andra vetenskaper som vid den tiden var nära förbundna med fysiken, till exempel: eko (III 74), öga (III 59), kol (II 31), axel (II 60), våg (III 74), arbete (III 91), förbränning (I 97), fukt (I 134), rökutgång (I 92), gång (III 5), ände (III 11), effekt (III 91), ånga (I 136), ljud (III 71), urladdning (II 13), kraft (III 85), band (III 67), vinkel (III 72), kvadrant (III 6–7), hål, hålighet (III 60), gnista (II 76), kropp (III 35), båge (II 51), fält (II 56), tabell (II 8), lins (III 73–74), låga (III 40), mått (I 9), material (III 10–11), blandningar (I 123), luft (I 87), grund (III 38), hävarm (I 15), buntband (III 25), fiber (III 17), framsida (III 81), hjul (III 75), syn (III 60), visare (II 40), sönderdelning (I 33), skillnad (I 88), trissa (I 49), skikt

69

(III 69), stråle (III 14), ström (II 71), ekerspik (III 14), pelare (I 61), sammansättning (I 32), vikt (I 13), hävstång (I 49), skuggsida (II 34), skugga (III 5), värme (I 11), ljus (III 50), mellanrum (II 52), smäll (III 71), bild (III 14), liten klocka (II 60), spegel (III 10), källa (II 50), värde (III 96), vibration (III 69), blixt (II 76), ring (II 71) osv. Nästan alla ingår som huvudled i arttermer, t.ex.: öga: långt ö., kort ö. (III 62); våg: reflekterad v. (III 74), ljudvåg (III 74), luftvåg (III 81), huvudvåg (III 74), långa vågor (III 70), sfäriska vågor (III 70), vattenvågor (III 70); fuktighet: absolut f. (I 135), absolut luftf. (I 134), luftf. (I 134), procentuell f. (I 135), procentuell luftf. (I 134); ände: spetsig ä. (III 11), tilltäppt ä. (I 89), förmörkelseände (III 9); kraft: atmosfärisk k. (I 81), resultantkraft (III 87), elektrisk k. (II 75), elektrisk permittivitet (II 41), livskraft (III 85), centrifugalkraft (I 29), spänningskraft (III 76), parallella krafter (I 38–39), magnetkraft (II 3), stålets magnetkraft (II 9), polarisationspermittivitet (II 47), komposantkraft (I 38), tryckkraft (I 38), strömkraft (II 29), resulterande krafter (I 36), tyngdkraft (III 86–87), dragkraft (II 8–9), friktionskraft (III 89); vinkel: reflektionsv. (III 72), gränsvinkel för totalreflektion (III 24), brytningsv. (III 25), refraktionsv. (III 25), avvikelsev. (II 10); gnista: elektrisk g. (II 26); kropp: diamagnetiska kroppar (II 57), elektrifierad k. (II 19), ogenomskinlig k. (III 3), icke-lysande k. (III 13), avbildad k. (III 67), paramagnetiska kroppar (II 57), polerade kroppar (III 44), genomskinlig k. (III 3), flytande kroppar (I 5), glidande k. (III 86–87), sliten k. (III 64), ljus k. (III 5), lysande k. (III 4), mörk k. (III 3); lins: bikonkav l. (III 62), bikonvex l. (III 62), bikonvex lins av kronglas (III 50), konvergerande linser (III 29), konvexkonkav l. (III 26), konvexkonkav lins av flintglas (III 50), plankonkav l. (III 26), plankonvex l. (III 26), divergerande l. (III 31); måttsystem: kvartalsmått (I 10), metriska mått (I 9), sexbaserade mått (I 10); material: ogenomskinligt m. (III 4), genomskinligt m. (III 4); luft: oförtätad l. (I 87), vanlig l. (I 89), förtunnad l. (I 88), förtätad l. (I 87), tät l. (I 90), vibrerande l. (III 80); brytning: transversal b. (III 25); knippe: divergerande k. (III 17), strålknippe (III 3); seende: s.: med båda ögonen (III 63); antal: antal varv (II 57), antal strängvibrationer (III 76); uppdelning: kraftuppdelning (I 33), magnetuppdelning (II 8); trissa: rörlig trissa (I 50), vanligtvis

70

tr. (I 50); ström: elektrisk str. (II 28), induktionsström (II 65), likström (II 30), polariseringsström (II 47), polariserad str. (II 46), momentanström (II 28); pelare: kvicksilverpelare (I 61), vätskepelare (I 67), vattenpelare (I 79); hävstång: andra klassens h. (I 48), första klassens h. (I 49); skugga: fullständig sk. (III 5); värme: förångningens latenta v. (I 126), kondensationens latenta v. (I 122), strålningsvärme (I 114); ljus: fosforescerande l. (III 50), färgat l. (III 50); bild: inverterad b. (III 57), inverterad kroppsbild (III 56), reflekterad b. (III 50), kroppsbild (III 5), förstorad b. (III 56), positiv kroppsbild (III 50), skenbar b. (III 12), verklig b. (III 57); spegel: konvex sp. (III 19), plan sp. (III 11), sfärisk sp. (III 13); källa: elektrisk kä. (II 50), energikälla (III 94), strömkälla (II 51), ljuskälla (III 6) osv.

Ord som fungerar som huvudled har hämtats både från dialekter och äldre källor – ordböcker av K. Sirvydas, J. Brodowski, F. W. Haack, P. Ruhig, F. Kurschat, M. Miežinis, A. Juška m.fl. – och från senare källor där ord ur folkspråket registrerats (t.ex.: apskaitymas (III 9), apsuka (II 66), ašigalis (II 10), audra (II 11), dalelės (I 113), dujos (I 77), greitėjimas (I 20), griausmas (II 76), įšilimas (III 43), įtampa (II 22), įvija (II 68), laipsnis (I 12), linkmė (I 51), matavimas (III 64), nukrypimas (II 10), pabūklas (III 59), paviršius (II 17), plokštelė (II 31), prietaisas (I 85), prisit aik inimas (III 61), purkšlė (I 91), pusiau jas (II 10), pusiau svira (I 40), reginys (I 49), rimtis (I 18), rodiklis (I 84), ruožas (III 42), rutulys (III 90), savybės (II 52), sklidimas (III 69), skonis (I 99), spalva (III 35), statmuo (III 14), stiklinis (II 25), stumeklis (I 86), sudėtis (I 33), sukt uvas (II 59), svambalas (I 6), svoris (I 38), šeštainis, -ė (I 10–11), švytuoklė (I 56), trauka (II 3), trikampis (III 24), ūžesys (III 75), vamzdeliai (II 51–52), žemažiūris (III 56), žibintas (III 52), židinys (III 17) osv.).

Å andra sidan är en betydande del av K. Šakenis terminologi nybildningar som redan hade skapats och använts av andra författare, t.ex.: akiniai (III 62), dengiklis (I 136), dėsnis (II 33), grynanglis (I 101), reiškinys (I 3), sąrykis (II 49), tūris (I 17) osv. (se Lietuvių kalbos žodynas 1–20, 1941–2002), eller föreslagits av J. Jablonskis, t.ex.: deguonis (I 97), skaičius (II 57), vienetas (III 95) (Žemaitis 1966: 196, 199).

Vissa ord som används i läroboken saknas helt i den akademiska Lietuvių kalbos žodynas, t.ex.: atstojamoji (I 34), įstrižoji (I 35), įtraukiamybė (III 44), nelaidininkas (II 12), nesuleist uvas (II 58–

71

59), halvskugga (III 5), halvledare (II 13), en och en halv brännare (I 101), spridningsförmåga (III 44), rätvinklig (II 34), klämmor (II 10), liten lykta (II 32).

I Fizikos-läroboken finns också många lånade termer (främst av latinskt och grekiskt ursprung), som fortfarande används inom fysikens terminologi, till exempel: aberration (III 50), aerostat (I 85), amplitud (III 69), analys (III 41), anod (II 48), apparat (II 60), centrum (I 40), dyn (III 84), ekvivalent (II 45), elektricitet (II 12), elektrolyt (II 44), elektromagnet (II 56), element (II 31), energi (III 91), erg (III 91), fysik (I 3), fonograf (III 81), gram (I 13), grammofon (III 82), instrument (III 80), kalori (II 49), katod (II 48), kinematograf (III 67), koefficient (III 90–91), magnet (II 11), magnetisering (II 6), magnetism (II 9), magnetisering (II 9), massa (III 84), megaerg (III 91), metall (II 46), mikroskop (III 53), molekyl (II 9), monokord (III 77), motor (II 75), objektiv (III 54), pol (II 6), potential (II 30), prisma (III 65), reaktion (I 96), sifon (I 92), skala (I 12), solenoid (II 63), spektrum (II 6), spektroskop (III 38), telefon (II 68), telegraf (II 58), teleskop (III 56), temperatur (I 110), ton (III 75) osv. En del av dem har en något annorlunda, numera ovanlig, fonetisk eller morfologisk form, till exempel: ackumulatoris (II 48), aluminium (II 51), harmoni (III 75) och harmoniska toner (III 80), cesium (III 37), cylinder (I 136), ekvator (II 10), elektrolys (II 46), elektromagnetism (II 56), formel (II 40), helium (III 42), hypotes (II 64), linje (II 76), litium (III 37), mekanik (III 84), radie (II 55), rubidium (III 37), sekund (I 19) osv. Det finns något färre lån från franska, tyska eller andra språk, till exempel: aeroplan (I 85), amalgam (II 12), batteri (II 40), dissonans (III 75), isolering (II 13), stämtang (III 70), kondensator (II 24), maskin (III 89), polarisation (II 47), resonans (III 74), klangfärg (III 80).

I Fizikos-läroboken hittar man bara enstaka direkta lån från ryska eller tyska, till exempel: kuparvosas: kopparkuparvosas (II 44), šeštarnė (I 52), špulė (II 66), špulėlė (II 56), torielius (I 70).

K. Šakenis, som insåg behovet av att skilja mellan överordnade och underordnade termer, försökte skapa fler underordnade termer. Sådana överordnade och underordnade termer kan till och med bilda vissa grupper, till exempel: axel: ögats axel, huvudaxel, linsens huvudaxel, spegelns huvudaxel, sidoaxel,

72

linsens sidoaxel, spegelns sidoaxel; arbete: kraftarbete, lyftarbete, maskinarbete, negativt arbete, positivt arbete; strålar: anodstrålar, nedre strålar, den betraktade kroppens nedre strålar, reflekterade strålar, färglösa strålar, kemiska strålar, brutna strålar, utgående strålar, katodstrålar, parallella strålar, brytande strålar, divergerande strålar, infallande strålar, röntgenstrålar, värmande strålar, ljusstrålar, mörka osynliga strålar, uran- och toriumstrålar, övre strålar, Voltas bågstrålar, den betraktade kroppens strålar; resistans: elementets resistans, yttre resistans, fältresistans, strömresistans, inre resistans osv. Mycket ofta benämns dock de särskiljande leden i sammansatta termer, vilka utgörs av adjektiv eller particip, på olika sätt: vissa har pronominal form, andra enkel form. Sådana varierande särskiljande led i sammansatta termer kan betraktas som varianter, till exempel: våg: reflekterad våg (III 73) och den reflekterade vågen (III 74); kraft: oavbruten kraft (I 24) och den oavbrutna kraften (III 83); plötslig kraft (I 25) och den plötsliga kraften (I 25); kropp: flytande kropp (I 4–5), men fast kropp och den fasta kroppen (I 4), den vibrerande kroppen (III 10) och vibrerande kropp (III 16); strålar: färglösa vita strålar (III 50) och färglösa vita strålar (III 41), gula strålar (III 41) och de gula strålarna (III 41), den infallande strålen (III 24) och infallande stråle (III 11), färgade strålar (III 65) och de färgade strålarna (III 41), ljusa strålar (III 16) och de ljusa strålarna (III 45), varma strålar (III 44) och de varma strålarna (III 47); skugga: fullständig skugga (III 5) och full skugga (III 4). I fysikläroboken finns också variation av andra slag bland varianterna av särskiljande led, till exempel: energi: kemisk energi (III 93) och kemins energi (III 93), värmeenergi (III 94) och termisk energi (III 96); vinkel: infallsvinkel (III 21), infallsvinkel (III 14), fallvinkel (III 72) och infallsvinkel (fallvinkel) (III 10), synvinkel eller visuell vinkel (III 63); brytningsindex: absolut brytningsindex (III 22) och absolut brytningsindex (III 22); strålar: koncentrerade strålar och konvergerande strålar (III 3); lins: platt lins (II 26), plan lins (II 24) och plattlins (II 24); spegel: konkav spegel (III 52), den konkava spegeln (III 59) och konkavspegel (III 13). Följaktligen kännetecknas Fizikos-lärobokens terminologi av variantformer.

En annan av dess egenskaper är synonymi. Man kan urskilja följande sätt att presentera synonymer. För det första, när en av synonymerna anges inom parentes eller förenas med konjunktionen eller, till exempel:

omvänd, negativ eller negaterad bild (III 49), men omvänd bild (så kallat negativ) (III 49); kväve eller släckningsgas (I 100) och kväve (släckningsgas) (I 77); elektrisk effekt eller potential (II 22), men elektrisk effekt (potential) (II 21); galvanometer eller

73

strömmätare (II 34), men galvanometrar (strömmätare) (II 34); magnetisk inklinations- eller lutningsvinkel (II 10), men inklinationsvinkel (lutningsvinkel) (II 10); enkel mikroskop eller förstoringsglas (III 52), men enkel mikroskop (förstoringsglas) (III 52); kikare eller tubkikare (III 56–57), men kikare (tubkikare) (III 56); skenbar eller imaginär bild (III 12), men skenbar (imaginär) bild (III 30); linser (linser) (III 26), men linser (konvexa linser) eller linser (III 26). För det andra, när en av synonymerna som anges inom parentes eller förenas med konjunktionen eller inte längre betonas på ett annat ställe i läroboken, till exempel: induktionsström eller sekundärström (II 65), men induktionsström (II 66); mängd materia eller massa (III 84), men massa (III 84); positiv eller verklig (reell) bild (III 49), men positiv kroppsbild (III 49); bikonvex lins (konvex lins) (III 26), men bikonvex lins (III 45); varv (lindning) (II 73), men varv (II 66); absorption (absorbering) (III 44), men absorption (III 44); kvadrat (fyrkant) (III 6), men kvadrat (III 6–7); yttre (extern) resistans (II 37), men yttre resistans (II 37); källa (ursprung) (II 49), men elektrisk källa (II 50); total (fullständig) internreflektion (III 23), men total internreflektion (III 24). Av de nämnda exemplen på hur synonymi presenteras framträder ytterligare en egenskap – icke-ekvivalens mellan den litauiska termen och den internationella termen, till exempel: spår (linjer) (II 52), men linjer (spår) (III 41) och spår i lindningen (spår) (III 81); radie (radius) (I 29) och eker (radius) (III 6).

Frågor om synonymi och varianter, som har att göra med variation i terminernas benämningar, visar att fysikterminologin vid den tiden fortfarande höll på att utformas och uppvisade alla kännetecken för ett terminologiskt utvecklingsskede (Kaulakienė 1997: 56–62). Även om de flesta av de nämnda termerna, särskilt de som består av prefix- och suffixavledningar, kan delas in i vissa avledningskategorier: benämningar på handlingar, egenskaper, handlingars resultat, aktörer och bärare av verbala egenskaper, bärare av nominala egenskaper, verktyg, maskiner, apparater eller olika slags hjälpmedel (oftast adjektivbildade).

I K. Šakenis lärobok Fizikos förekommer benämningar på handlingar, egenskaper, företeelser och verktyg, till exempel: redovisning, acceleration, uppvärmning, rörelse, härdning, förändring, fall, minskning, avvikelse, avlägsnande, anpassning, förtunning, sammanräk

74

ning (I 36), avbildning (III 47); porositet (I 8), ledningsförmåga (I 114), nytta (III 62), ogenomtränglighet (I 6), beständighet (III 95), olikhet (II 4), spridningsförmåga (III 96), elasticitet (I 131), tyngd (I 6), vätbarhet (I 63), viskositet (I 83), avstånd (III 63), likformighet (II 23); glidare (III 69), vev (I 138), kolv (I 86), skruv (I 51), drivhjul (I 136). En del termer som betecknar handlingskategorin uppvisar variation, till exempel: strömning och ström: orsaken till elektrisk strömning eller glidning (II 29) och vår ledare hindrar elektrisk strömning endast obetydligt (II 29); brytning och brott: strålbrytning i en bikonvex lins (III 26) och även dess brytning beror på strålens färg (kulör) (III 33). I allmänhet försöker läroboken dock skilja mellan avledningar med suffixen -imas/-ymas, -umas och ändelserna -a, -as, -is; de sistnämnda uttrycker storlek och dimension, till exempel: höjd: Och höjden på båda rörgrenarna är högst 30 centimeter (I 88); storlek: För att förstå vad en kraft kan åstadkomma med ett visst föremål måste man ovillkorligen känna till kraftens storlek (I 32); hastighet: Vanligen anger vi med hastigheten den sträcka, mätt i centimeter, som ett föremål tillryggalägger på en sekund (I 19); tryck: Det är nu tydligt att kraft kan mätas med tryck eller viktenheter (I 23); vikt och volym: För att alltså finna ett föremåls volym måste föremålets vikt, uttryckt i gram, divideras med den relativa vikten (I 17) osv. En liknande ståndpunkt, som numera är uppenbar inom inte bara fysikens utan även andra vetenskapsområdens terminologi, intogs också av K. Šakenis samtida I. Končius (Kaulakienė 1993: 32–43). I K. Šakenis lärobok blandas dock fortfarande ofta kategorierna aktörsbeteckningar och beteckningar för anordningar eller hjälpmedel ihop, till exempel: galvanometer eller strömmätare (II 34); sökare eller detektor (III 56); enkel mikroskop eller förstoringsglas (III 52); hindrare och drivare: Kraften som skjuter kroppen kallas drivare, och produkten Fh betecknar drivkraftens arbete, medan kraften q är hindrare, alltså hindrarens arbete (III 88). Kanske bidrog också det faktum att varken P. Vileišis eller I. Končius skilde mellan sådana kategorier av benämningar.

Å andra sidan ägnade han, i enlighet med den ståndpunkt som uttrycktes i förordet till den andra upplagan – att eleverna i läroboken ”skulle kunna finna just de kunskaper de behöver” (Šakenis 1997: 252) – tydligen liten uppmärksamhet åt frågor om terminologisk enhetlighet. Dessutom bör man komma ihåg att fysikterminologin vid den tiden fortfarande höll på att utformas.

75

3. Slutsatser

1. Liksom skrifterna av hans föregångare och samtida (P. Vileišis, I. Končius) byggde terminologin i Konstantinas Šakenis lärobok Fizikos på en solid grund – det litauiska ordförrådet. De flesta av lärobokens ord hämtades ur levande språkbruk.

2. I läroboken Fizikos är kriterierna för terminologisk normering tydliga: a) man försökte välja litauiska motsvarigheter till lånorden (därigenom uppstod välgrundad synonymi mellan termer); b) för att benämna underordnade begrepp används oftast attributiva adjektiv- eller participformer (vilket ger upphov till frågor om terminologisk underordning); c) man försöker efter betydelse skilja mellan avledningar med suffixen -imas/-ymas, -umas och ändelserna -a, -as, -is; de sistnämnda används för att beteckna storlekar och mått.

3. Av terminologisk variation och synonymi kan man dra slutsatsen att fysikterminologin vid den tiden fortfarande höll på att utformas och uppvisade alla kännetecken för ett terminologiskt utvecklingsskede.

LITERATŪRA

Fizikos istorija 1988: Fizikos istorija Lietuvoje. I (1579–1940). Autorių kolektyvas: P. Brazdžiūnas, H. Horodničius, H. Jonaitis, A. Puodžiukynas, I. Šenavičienė; Vilnius.

Kaulakienė A. 1993: Lietuvių fizikos terminografijos pradmenys. – Lituanistica 1(13).

Kaulakienė A. 1994: Rankraštinio Igno Končiaus fizikos vadovėlio kalba. – Lituanistica 3(19).

Kaulakienė A. 1997: Pirmųjų fizikos vadovėlių mechanikos terminai. – Terminologija 4.

Martišius J. A. 1994: Apie Konstantino Šakenio rašytinį palikimą. – Mokslo Lietuva 20(94).

Martišius J. A. 1996: Konstantinas Šakenis – pirmųjų lietuviškų fizikos vadovėlių autorius. – Fizikų žinios 11.

Šakenis K. 1997: Iki „Vaizdų ir minčių nelaisvėje“, Vilnius.

Šenavičienė I. 1982: Fizikos raida Lietuvoje (1920–1940), Vilnius.

Žemaitis Z. 1966: Lietuviškos matematinės terminologijos istorijai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 8.

76

TERMINOLOGY OF KONSTANTINAS ŠAKENIS’

TEXTBOOK FIZIKA (PHYSICS)

Summary

Konstantinas Šakenis’ textbook Fizika (Physics) for gymnasia was published in 1920. It consisted of three parts, which were published separately: Part I. Mechanics. Heat; Part II. Magnets. Electricity; Part III. Light. Sound. Energy and Work. During the period from 1920 until 1940 five editions of this text-book in three parts were published.

The paper analyses terminology of the first edition of three parts of Šakenis’ Fizika in 1920. The analysis of the terms of this text-book can be summarised by the following conclusions.

First of all, the terminology of Šakenis’ Fizika, similarly to the writings of his contemporaries (Petras Vileišis, Ignas Končius), was based on the Lithuanian vocabulary. Secondly, an abundance of variants and synonyms of terms shows that at that time the terminology of physics was still in the process of formation and had all features of the period of terminology creation. Thirdly, the criteria of terminological normalisation of Konstantinas Šakenis are obvious – motivated synonymy, matters of subordination of generic and specific terms, category groups of terms.

Angelė KAULAKIENĖ

Gauta 2002-09-25

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-2055 Vilnius

E. paštas [email protected]

77