RECENSIONER, ÖVERSIKTER, INFORMATION, BIBLIOGRAFI

E. WÜSTER OCH E. DREZEN – TERMINOLOGINS PIONJÄRER OCH ESPERANTOLOGER

Sammanfattning

Terminologins pionjärer och främsta företrädare E. Wüster, E. Drezen, W. Ostwald och A. Warncis var också kända esperantister, liksom esperantologer och interlingvister. Det är ingen tillfällighet att den ingående kunskapen om den språkliga grunden för esperanto och andra konstgjorda språk, och förmågan att jämföra dem med nationella språk vars vissa särdrag och element är förbundna med konstgjorda språk, gav en betydande impuls åt terminologin – ett mycket specifikt och starkt formaliserat språkområde – liksom åt skapandet, klassificeringen och benämningen av begrepp samt åt normering och/eller standardisering. Här krävs nämligen särskild precision, tydlighet och entydighet; ekvivalens med motsvarande termer i andra språk är önskvärd, men inte obligatorisk.

K. Gaivenio knygos Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys (2002) pabaigoje pristatomos kelios terminologijos teorijos ir jų autoriai. Šiek tiek vietos skirta ir E. Wüsteriui (Gaivenis 2002: 116, 121, 131). 1992 m. Jūrmaloje vyko konferencija, skirta E. Drez eno 100-osioms gimimo metinėms, 2002 m. Rygoje – 110-osioms gimimo metinėms. Pastarojoje V. Skujiną skaitė pranešimą „Ernstas Drezenas ir dabartinė terminologijos teorija ir praktika“ (Auksoriūtė, Labanauskienė 2002: 123–124). Tačiau tai beveik ir viskas, ką apie juos pavyko rasti lietuviškai.

Efter en genomgång av katalogen i Litauens esperantoförbunds bibliotek hittades mycket material om E. Wüster och E. Drezen. Därför beslutade man att utarbeta en introducerande artikel, som kanske kan vara av intresse för dem som intresserar sig för terminologi.

Syfte och uppgifter: att diskutera E. Wüsters och E. Drezens terminologiska arbeten och lyfta fram spåren av esperanto i dem.

Objekt: E. Wüsters och E. Drez ens samarbete inom terminologin och deras esperantistiska förbindelser.

* Terminologija har i en betydelsefull publikation uppmärksammat E. Wüsters hundraårsjubileum – se J. Gaivenytė. Terminologins teoretiska pionjär Eugen Wüster – 100 år. – Terminologija 5, 1998, 126–129.

177

Metoder: analytisk, beskrivande.

Forskningsmaterial: monografier och artiklar skrivna på esperanto som behandlar E. Wüsters och E. Drezens verksamhet.

Resultat: Tillämpningen av grammatiska och logiska principer från esperanto och andra konstgjorda språk i arbetet med språknormering påverkade standardiseringen av tekniskt språk och skapandet av dess termer. Detta visas av de två terminologipionjärerna och esperantologerna E. Wüsters och E. Drezens verksamhet och samarbete.

Mellan esperantologi och terminologi, som undersöker principerna för hantering, normering och planering av specialiserat ordförråd, finns det ganska många samband, men detta är inte välkänt på någondera sidan. Utanför esperantorörelsen föreställer sig forskare ofta inte ens att en relativt ny men viktig disciplin, betydelsefull för en förnuftig utveckling av världsekonomin och för handeln, kan ha något gemensamt med en ”oseriös hobby” – konstgjorda språk. Inte ens inom esperantogemenskapen är dessa samband välkända. Kanske beror det på att några pionjärer, som om de – eller kanske faktiskt – hade utgått från det konstgjorda språkets grund, senare ägnade större uppmärksamhet åt vetenskapligt arbete än åt själva det konstgjorda språket. Det verkar vara dags att uppmärksamma fakta som inte bara är intressanta historiska detaljer utan också kan vara till nytta för ett rationellt språkbruk. Kanske är det ingen tillfällighet att många människor som spelade en särskilt betydelsefull roll i terminologins utveckling tidigare hade ett seriöst intresse för konstgjorda språk. Bland dem kan två av de mest framträdande och meriterade nämnas – Eugen Wüster och Ernest Drezen.

E. Wüsteris (1898–1977)

Eugen Wüster föddes den 3 oktober 1898 i Wiesel (Österrike, nära Wien) i en familj av tysk härkomst vars fabrikör drev en såg- och metallvalsverksfabrik med ett eget kraftverk. Som 15-årig gymnasieelev råkade han hitta en lärobok i esperanto. Han lärde sig snabbt språket, började undervisa sina vänner, översatte skönlitteratur och skrev dikter och artiklar. När han var 19 år fick han ett erbjudande från en ”obetydlig förläggare” om att sammanställa en esperantoordlista; ”projektet växte snabbt till en encyklopedisk ordbok, som vida översteg ett litet tryckeris kapacitet” (Wüster 1974: 435). Lyckligtvis investerade förlaget Hirt & Sohn (Leipzig) 100 000 mark i det kommande verket och ”det avtalade

178

arvodet”. År 1923 utkom det första häftet (cirka 200 s.). I inledningen, som var uppdelad på fyra häften, behandlades esperantologins (=terminologins) principer.

År 1927, efter att ha blivit diplomerad ingenjör, beslöt E. Wüster att ”använda de kunskaper och dokument som jag samlat in under det encyklopediska arbetet till min doktorsavhandling” (Wüster 1974: 27). Tysklands standardiseringskommission stödde projektet så långt den kunde. Två år senare hade ett manuskript på 20 pärmar färdigställts, men de vetenskapliga handledarna tog inte emot det som opublicerbart. Författaren hade emellertid redan genom arbetet med sin Encyklopediska ordbok blivit bekant med rektorn och två professorer vid den tekniska högskolan i Stuttgart, och där kunde disputationen genomföras utan hinder. Ännu en framgång på publiceringsområdet var att E. Wüster fick stöd från den preussiska akademin för byggnadskonst och fann ett förlag tillhörande VDI (Verein Deutscher Ingenieure – Tyska ingenjörsförbundet), som kunde trycka och binda det mycket komplicerade verket på 446 sidor på rekordkort tid – fyra veckor. Därmed utkom 1931 Internationell standardisering av tekniskt språk, särskilt elektroteknikens språk, som genast erkändes av specialister inom teknik och språk. Än i dag är det terminologins grundläggande dokument.

På grund av verkets särprägel inbjöds ingenjören E. Wüster redan utgivningsåret till den internationella lingvistkongressen i Genève. Från och med 1932 deltog han i arbetet med att utarbeta Den internationella elektrotekniska ordboken och samarbetade med International Federation of National Standardizing Associations (ISA – International Federation of the National Standardizing Associations). År 1934 föreslog han att en terminologikommitté skulle inrättas, och senare ledde han själv dess arbete.

Några ytterligare höjdpunkter i hans mångsidiga arbete bör nämnas:

År 1950 utsåg ECE (Economic Commission for Europe) honom till att leda arbetet med att skapa den internationella begreppsordboken The Machine Tool. Detta mönstergilla terminologiska verk utkom 1968.

År 1971 grundade han INFOTERMA (International Information Centre for Terminology – Internationellt informationscentrum för terminologi).

År 1972 utnämndes han till hedersprofessor vid Wiens universitet, en titel som gav honom rätt att undervisa i lexikologi, lexikografi och i synnerhet terminologi och språknormering.

E. Wüster är internationellt erkänd som den allmänna terminologins pionjär.

179

E. Drezenas (1892–1937)

Ernest Wilhelm Drezen föddes den 14 november 1892 i Liepāja (Lettland). Pojkens första modersmål var lettiska, det andra tyska. Ryska lärde han sig vid sju års ålder. Vid sjutton års ålder lärde han sig ido (ett av projekten för att förbättra esperanto), esperanto, franska och engelska. Han var ingenjör, officer och statstjänsteman.

År 1921 var E. Drezen en av initiativtagarna till grundandet av Sovjetrepublikernas esperantistförbund (SEU – Sovetsupublika Esperantista Unuiĝo), blev dess ansvarige sekreterare och innehade posten ända till slutet av sitt liv. E. Drezen betraktas som den sovjetiska interlingvistikens pionjär. 1921–1932 publicerade han ett stort antal artiklar och 15 monografier om teorin om internationell kommunikation genom ett internationellt språk och om de konstgjorda språkens historia (särskilt på esperanto). 1924–1933 publicerade han 13 böcker och broschyrer om vetenskaplig arbetsorganisation. 1934–1936 utkom fyra publikationer om internationalisering och normering av vetenskapliga och tekniska termer i nationalspråken, däribland en rysk version av E. Wüsters avhandling, utgiven i Moskva 1935.

Vid denna tid var E. Drezen redan medlem av Sovjetunionens vetenskapsakademis kommission för teknik och terminologi (Kuznecov 1991: 27). År 1934 fick han i uppdrag att inrätta och leda en kommission för normering av vetenskapliga och tekniska termer och beteckningar vid den statliga normeringskommittén. Den 14 april 1937 arresterades E. Drezen tillsammans med en grupp medarbetare i SEUs centralkommitté. Den 27 oktober samma år dömdes han till döden och avrättades genom arkebusering. Efter 20 år (den 11 maj 1957) rehabiliterades han ”på grund av att brottsrubriceringen helt saknade grund” (Stepanov 1992: 9).

Deras samarbete

De båda ingenjörerna, interlingvisterna och terminologerna träffades första gången i Berlin 1928, när den unge E. Wüster just hade fått tryckta instruktioner om att samarbeta med Alfred Schlomann, ”en pionjär inom tekniska ord” (Wüster 1974: 434). I sina memoarer skriver E. Wüster om mötet: ”Vid den tiden brukade en ganska ung och rörlig ryss ibland besöka mig. Han bar en skärmmössa, hade varit tsarofficer och var av baltiskt ursprung, vilket jag fick veta senare. Det var Ernest Drezen, som senare engagerade sig i internationell terminologistandardisering” (ibid., 436).

180

År 1931, kort efter att E. Wüsters Internationell standardisering av tekniskt språk hade utkommit, såg E. Drezen till att Sovjetunionens vetenskapsakademi granskade verket. Med stöd av dess mycket positiva utlåtande fick en grupp på fem personer, ledd av E. Drezen, i uppdrag att revidera och översätta verket. En något förkortad rysk översättning av Internationell standardisering av tekniskt språk gavs ut i slutet av 1935. I början av 1936 hade samtliga 3 000 exemplar sålts.

E. Wüster och E. Drezen höll kontakten ända fram till dess att E. Drezen greps. Det framgår av deras brev, som studerats av D. Blanke, en av vår tids mest framstående interlingvister och E. Wüsters kollega och vän.

ISA var en federation som grundades 1928 av 17 nationella standardiseringsorganisationer. Den arbetade för att harmonisera alla slags internationella måttenheter och tekniska parametrar, tills andra världskriget avbröt dess verksamhet.

Specialister från olika branscher behandlade sina frågor i tekniska kommittéer, numrerade från 1 till 36. Kommittéerna kom i allt högre grad att ägna sig åt terminologiska frågor inom specifika områden, utifrån insikten att standardisering av tekniska objekt leder till exakt benämning. Eftersom enskilda vetenskapsgrenar aldrig är strikt åtskilda behövde man utarbeta så allmänt begripliga grundprinciper som möjligt och söka språkliga hjälpmedel för alla områden, för att underlätta ömsesidig förståelse och internationellt samarbete.

1934, när den förberedde sin konferens i Stockholm, som skulle hållas 1936, fick ISA en rapport från den sovjetiska delegationen, undertecknad av E. Drezcenas (Дрезен 1936). Redan 1935 trycktes en esperantisk översättning av rapporten av A. Samojlenko, E. Wüsters medarbetare, i Moskva och Amsterdam (Drezen 1935). Den trycktes senare på nytt 1983 med ett efterord av A. Warner, där boken kallas ”en terminologisk klassiker” (Warner 1983: 84). Rapporten avslutas med två förslag: att inrätta en terminologikommitté och skapa en internationell terminologisk kod. Båda förslagen antogs enhälligt (redan av 19 nationella standardiseringsorganisationer). Sovjetunionen (i E. Drezcenas namn) fick i uppdrag att skapa denna kod. Ett konkret förslag inkom till ISA i Basel den 7 juni 1935. Förteckningen bestod huvudsakligen av esperantomorfem. I slutet av sommaren 1936 hölls den första konferensen för den nya terminologikommittén ISA 37 i Budapest; den skulle fatta beslut om den föreslagna koden. I slutet av juni hölls ett internationellt förberedande möte i Wien. Occidentalisterna deltog i stort antal och skickade många brev (en av

181

företrädare för konstgjorda språk, bland dem Edgar de Wahls verk från 1922). De argumenterade mot esperanto och föredrog i stället naturalistiska kodformer, det vill säga former anpassade för internationell kommunikation utifrån språk som används i dag. Detta ledde till förvirring. E. Drezen kunde, trots stora ansträngningar (även från E. Wüsters sida), inte delta i debatterna vare sig i Wien eller i Budapest. Där argumenterade även företrädare för occidental kraftfullt för sitt naturalistiska konstgjorda språk.

Det gick inte att fatta något beslut om koden. År 1937 sköts frågan åter upp i Paris. Först 1938 antog specialister från olika områden en resolution i Berlin: ”Man anser att det behövs sammanhängande regler för hur kodord bildas. <--> dessa regler skulle utgöra en del av terminologinyckeln för redan existerande internationella termer. De får varken blanda språken med tvång eller förvränga ord vars former redan är nästan internationella” (Wüster 1974: 425). Det första konkreta kodförslaget antogs alltså inte. Även om idén om en terminologisk kod, som E. Drezen föreslagit, inte antogs av ISA-kommittén 1938, övergav E. Wüster den aldrig. Tvärtom fortsatte möjligheten att, med utgångspunkt i internationella ordrötter (särskilt av latinskt ursprung), skapa identiska termer på olika språk och därmed underlätta den vetenskapliga och tekniska förståelsen mellan människor att fascinera honom. E. Wüster lämnade efter sig det omfattande manuskriptet Radicarium+Affixarium, som fortfarande kan erhållas från INFOTERMo på mikrofilm.

Trejus metus (1936–1939) ISA 37 rengė pagrindinius kuo didesniam kalbų skaičiui tinkamų terminologijos principus, taikytinus įvairiose mokslo ir technikos srityse. Komitetas parengė (Felber 1994: 44) ISA žodynų rengimo nurodymus, jų rengimo perspektyvas, tarptautines tarptautinių terminų taisykles, bibliografines šakinių žodynų rodykles. Atskirai minėtini tarptautiniai įvardijimo, sąvokų ir terminų vienodinimo principai.

Efter kriget återupptogs frågan inte i terminologikommittén inom den nybildade ISO (International Organization for Standardization – Internationella standardiseringsorganisationen), kallad ISO/TC 37 (terminology-principles and co-ordination).

År 1932 hölls världskongressen för elektroteknik i Paris. E. Wüster, vars bok om språklig standardisering ”särskilt inom elektrotekniken” just hade fått ett mycket positivt mottagande, höll ett föredrag. En livlig diskussion följde. Det föreslogs att man skulle anta esperanto när Internationella elektrotekniska ordboken utarbetades. Detta var ett av de viktigaste arbetena inom IEC (Interna, som hade saknats i mer än 20 år.

182

tional Electrotechnical Commission – Internationella elektrotekniska kommissionen). E. Wüster var Österrikes ständige representant och gav råd i tyska språkfrågor. Men innan han valdes att ansvara för termer inom konstgjorda språk hade det förekommit många gräl. Till stöd för esperanto skrev 30 elektrotekniska specialister (inte bara från Västeuropa) ett gemensamt brev, och från Sovjetunionen kom ett brev i samma riktning från nomenklaturtjänstemän vid två organisationer. En av dem var E. Drczeno. När den första IEV (Internacia Elektroteknika Vortaro – Internationell elektroteknisk ordbok) utkom 1938 var huvudspråken franska och engelska, men vid sidan av tyska, italienska och spanska hade även esperanto likvärdig status.

Återspeglingar i dag

I retrospektiv kan all tidigare forskning och alla organisatoriska insatser framstå som förberedande försök inför en mogen frukt på terminologins träd – en grundläggande terminologisk resurs för maskinverktyg.

År 1950 beslutade ECE (Economic Commission for Europe – FN:s ekonomiska kommission för Europa) att utarbeta en ordbok som testprojekt för att förbereda tillämpningen av flerspråkiga terminologiska resurser. Området som valdes var maskinverktyg och deras allmänna grundbegrepp. Följande angavs som huvudmål:

1) praktisk nytta för industri och handel,

2) exemplifierande tillämpning av de utarbetade principerna i terminologiskt och lexikografiskt arbete.

Efter en lång period av omsorgsfull forskning bildade 11 regeringar en arbetsgrupp. Terminologiexperten och maskinverktygsspecialisten E. Wüster fick i uppdrag att fastställa de grundläggande riktlinjerna.

År 1968 utkom huvudvolymen (ett år före den tyska huvudvolymen; de planerade volymerna på tyska, spanska, ryska med flera språk var ännu inte färdiga). Den omfattar 1401 begrepp med definitioner på engelska och franska. Enligt den slutliga rapporten från ISO/TC 37 är strukturen följande:

1) den motsvarar en klassisk ordbok (ordnad efter ämnesområden, med detaljerad UDK-numrering för varje begrepp),

2) begreppen ”fördelas på kort” [att dela upp flerspråkiga ordböcker i ämnesområden genom att klippa ut material ur boken och klistra det på kort, och sedan ordna det enligt olika kriterier, användes första gången av A. Achlomann i hans illustrerade

183

i tekniska ordböcker (ITW) och har sedan 1906 varit mycket uppskattad av terminologer – normerare (ISO/DIN m.fl.) ända fram till den slutliga elektroniska versionen,

3) språken är ordnade vertikalt,

4) största möjliga terminologiska precision eftersträvas:

– genom standardiserade definitioner där så är möjligt,

– genom att ordna ordbokens struktur,

– genom hänvisningar till besläktade begrepp, jämförelser med olika nationella begreppssystem och hänvisningar till nationella standardiseringsinstitut (vid standardiserade begrepp),

– genom system av illustrationer (illustrationer är också ofta önskvärda, men de kan inte återge abstrakta begrepp; därför ges hänvisningar till möjliga begrepp vid sådana som inte kan illustreras. Exempelvis är det omöjligt att illustrera begreppet ”gängning”, och därför visas teckningar av olika gängor),

– genom en semantisk pilstruktur.

Den exakta beskrivningen av arbetsmetoderna gör verket till något av en lärobok i terminologi bland de klassiska verken inom detta område. Det är oklart om det var en tillfällighet att den unge E. Wüster redan 1923, som en separat del av Enciklopedinio žodyno, publicerade en anspråkslös men kompakt liten termordbok, Ma–infaka Esperanto-Vortaro prielementa <…> esperanto-germana kaj germana-esperanta kun nombroreferencoj, som än i dag ger intryck av ett prestigefyllt internationellt projekt.

Slutsatser

Evenemang och publikationer 1998 tillägnade E. Wüsters 100-årsjubileum riktade uppmärksamheten mot den terminologiska grundarens arv, som är värt att bevara och undersöka vidare, utan att för den skull glömma hans interlingvistiska arbeten. E. Wüsters omfattande arkiv, som nu finns hos INFOTERMe och förvaltas av Wiens universitet, kräver ingående forskning; det vore också önskvärt att publicera nyupptäckta manuskript. E. Drez en o:s pionjärarbete, som utfördes under ledning av Sovjetunionens terminologer, avbröts 1937 till följd av förföljelser och är, trots vissa insatser, inte tillräckligt känt och uppskattat. Idén om en terminologisk kod lever fortfarande. Hur brådskande denna uppgift är betonades vid konferensen i Riga tillägnad E. Drez en o:s 100-årsjubileum, eftersom detta är nyckeln till ”särskilt viktig terminologisk forskning och tillämpning” (Felber 1994: 46). Till

184

denna nödvändiga strävan att upprätthålla detta kan tilläggas: det är troligt att man kommer att förstå vilken viktig roll esperanto och andra konstgjorda språk spelade i terminologins ursprung.

LITERATŪRA

A u k s o r i ū t ė A., L a b a n a u s k i e n ė S. 2002: Terminologija ir vertimų technologija daugiakalbėje informacinėje visuomenėje. – Terminologija 9, 122–128.

D r e z e n E. 1935: Pri problemo de internaciigo de science-teknika terminara. (El la rusa trad. A. Samojlenko), Moskvo–Amsterdam (= represo Drezen 1983).

D r e z e n E. 1983: = represo de Drezen 1935. Kun postparolo de Alfred Warner, Saarbrücken.

D r e z e n E. K. 1991: Historio de la mondolingvo 4. Pilar-igita eld., reviziita kaj komentita de S. Kuznecov, Moskva.

D r e z e n E. K. 1992: Historiaj Studoj, Jekaterinburg.

F e l b e r H. 1994: East-West Cooperation in International Terminology Work in the 1930s: Drezen and Wüster. – TermNet News. Eds. J. Draskau, H. Picht.

G a i v e n i s K. 2002: Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys, Vilnius.

K u z n e c o v S. N. 1991: Drezen, lia verko, lia epoko. – Drezen E. 1991, 3–40.

S t e p a n o v N. 1992: Ernest Drezen – historiisto de Esperanto. – Drezen E. 1992, 5–9.

W a r n e r A. 1983: La internacia asimilado de science-teknika terminologio. – Drezen E. 1983, 82–90.

W ü s t e r E. 1974: The Road to Infoterm. Two reports prepared behalf of UNESCO. Inventory of Sources of Scientific and Technical Terminology. A Plan for Establishing and International Information Centre (Clearinghouse) for Terminology, München.

Д р е з е н Е. К. 1936: Интернационализация научно-технической терминологии. История, современное положение и перспективы, Москва–Ленинград.

Aida ČIŽIKAITĖ Vilniaus universiteto Kauno humanitarinis fakultetas Muitinės g. 8, LT-44280 Kaunas E. paštas [email protected]

Gauta 2004-10-04

185