NOMENKLATUR VERSUS TERMINOLOGI (tre sätt att avgränsa nomenklaturnamn)

SERGEJ SHELOV

Lev Tolstojs institut för språk och kulturer

Ett av vår tids utmärkande drag är den kraftiga ökningen av utbytet av ekonomisk, administrativ och kommersiell information om varor och tjänster som tillhandahålls på internationell och nationell nivå. I detta sammanhang förtjänar den del av beteckningarna som används i relevanta dokument och benämner föremål i varu- och tjänstevärlden samt lokala och nationella realiteter särskild uppmärksamhet. Sådana beteckningar tolkas ofta som nomenklaturnamn, men deras status i vetenskapliga publikationer och terminologiska studier är långt ifrån klarlagd. Därför syftar föreliggande arbete till att skissera de viktigaste och mest utbredda lingvistiska synsätten på begreppen ”nomenklaturnamn” och ”nomenklatur” samt att undersöka vad de har gemensamt och vari de skiljer sig åt.

För det första försöker vi ge en ytterst kort översikt över de viktigaste historiskt framvuxna synsätten på frågan. För det andra föreslår vi en egen lösning på frågan om vilka enheter som ingår i nomenklaturnamnen, en lösning som förefaller vara högst aktuell för språkvetenskapen.

Denna lösning omfattar hundratusentals och miljontals mycket olikartade nomenklaturenheter (bland annat biologiska och tekniska nomina). Dessutom gör den det möjligt att bevara nomenklaturens inre sammanhållning som teoretiskt begrepp och på denna grund fastställa nomenklaturens plats i systemet för specialiserat vetenskapligt och tekniskt ordförråd samt föreslå allmänspråkliga kriterier för att avgränsa ”nomenklatur” som en särskild klass av specialiserade benämningar (och kriterierna förblir desamma inom de mest skilda vetenskapliga discipliner och ämnesområden). Slutligen bevarar den kopplingarna till vissa traditionella synsätt på nomenklaturnamn.

Terminologija | 2006 | 13

33

Употребление слова номенклатура известно задолго до К. Линнея (1707–1778) и А. Лавуазье (1743–1794), просуществовало несколько веков и в этом значении дошло до наших дней (по свидетельству А. Д. Хаотина, слово номенклатура появляется в европейских языках уже в XVI–XVII вв. [Хаотин 1972: 6–7]), но английский философ и историк науки У. Уэвель (1794–1866), по-видимому, был первым, кто попытался теоретически осознать этот класс научной лексики в его противопоставлении терминологии. У. Уэвель, известный своими работами в области методологии и истории естественных наук (в первую очередь – биологии, химии, минералогии), неоднократно касается некоторых проблем языка науки и, в частности, терминологии. Содержание наиболее часто цитируемого трактата “Философия индуктивных наук, основанная на их истории” позволяет с достаточной достоверностью утверждать, что в номенклатуру химических и биологических наук У. Уэвель включает названия систематики (разумеется, современной ему, У. Уэвелю) растительного и животного мира. Уместно в этой связи привести некоторые высказывания автора. “Номенклатура классификационной науки – это собрание имен Видов, Родов и других подразделений” [Whewell 1967: 462] (выделено нами – С. Ш.). “Напомним, что терминология – это язык для описания объектов, номенклатура – собрание имен самих объектов” [Whewell 1967: 535]. К номенклатуре У. Уэвель относит не только имена видов, но и многие другие названия представителей растительного и животного мира.

Den kemiska nomenklaturen utgörs enligt detta synsätt av olika benämningar på ämnen och föreningar (helt oberoende av deras position i taxonomin). Ur detta perspektiv är kemiska натрий, фтор, хлор, диазометан, ацетаты, стеариновая кислота, олеиновая кислота, диметилглиоксим nomina, medan exempelvis атомный номер, стабильные изотопы, флутация etc. är termer.

Samtidigt är W. Whewells ståndpunkt dubbeltydig, och ibland till och med motsägelsefull, när ”terminologi – nomenklatur” ställs mot varandra.

I själva verket finns det å ena sidan i hans arbeten till synes direkta uttalanden om att nomenklaturen är begränsad till artnamn. Å andra sidan återkommer W. Whewell, när han logiskt och semantiskt diskuterar motsättningen ”terminologi – nomenklatur”, oftast till en tolkning av nomenklaturen enligt vilken

34

Сергей Шелов | Номенклатура versus терминология...

Till den omfattas också namn på andra biologiska taxa – släkten, familjer, ordningar osv. Denna tolkning hänger samman med skillnaden mellan språket för att beskriva ett objekt (W. Whewell använder själv ibland termen descriptive language, beskrivande språk) och ett språk som skulle kunna kallas språket för att benämna objektet. Det första utgör vetenskapens terminologi, det andra dess nomenklatur. ”Växternas stjälkar, blad, blommor och frukter samt de delar som hör till dem kan vara så varierande att det allmänna språket är helt otillräckligt för att uttrycka det gemensamma och det särskiljande hos dem”, skriver W. Whewell. Botaniken behöver därför inte bara ett bestämt system av växtnamn, utan också uttryck (phrases) för att beskriva deras delar: inte bara nomenklatur utan också terminologi (författarens kursivering – S. III.)” [Уэвель 1869: 495].

När W. Whewell talar om nomenklatur understryker han upprepade gånger dess mer direkta koppling till verkligheten och att nomenens betydelse är omedelbart given i kunskapen. I enlighet med detta introduceras nomener och termer på olika sätt i vetenskapligt bruk. Enligt W. Whewell fastställs nomenens betydelse inte så mycket genom en definition, som drar upp dess gränser, som den illustreras av någon typisk representant. Den avgränsas inte så mycket utifrån som den framställs genom sin centrala punkt; den beskrivs inte genom det som ofrånkomligen utesluts, utan genom det som alltid inbegrips i den. Terminologin är däremot mer inriktad på definition och överenskommelse.

Alltså: å ena sidan nomenklatur som samtliga namn inom växt- och djurrikets systematik, alla namn på naturliga organismer, individer och deras samlingar; å andra sidan ”namn vars betydelse är omedelbart given i kunskapen”. Lägg märke till att dessa två synsätt är svåra att förena internt, inom ramen för en enda teoretisk syn på vetenskapens språk i allmänhet och på naturvetenskapens och biologins språk i synnerhet. Intressant nog gav W. Whewells dubbla ståndpunkt upphov till olika uppfattningar om nomenklatur senare.

Ett väsentligt nytt skede i framväxten av vetenskapliga biologiska namn var således knutet till Carl von Linnés verksamhet. Man anser att grunden till den så kallade binära (eller binomiala, binomi-

Terminologija | 2006 | 13

35

nella) nomenklaturen lades i hans klassiska verk ”Species Plantarum” (1753) – beteckningen av växtarter (vi betonar: endast arter) med ett släktnamn och någon form av artepitet. Det förefaller otvivelaktigt att arternas namn i den moderna botaniska och zoologiska nomenklaturen, som bygger på Carl von Linnés arbeten, i regel utgör en särskild typ av namngivning. Det vetenskapliga släktnamnet betecknas med ett latinskt ord, medan namnet på den grundläggande systematiska kategori som hör till släktet – arten – preciseras med ett andra ord, som syntaktiskt hör till det första: till exempel vitpoppel (Populus alba), vårbenved (Euonymus verrucosa), kalifornisk lönn (Acer negundo), kasjmircypress (Cupressus corneyana), kanadagås (Branta canadensis), trädlevande salamander (Aneides lugubris), svart kakadua (Probosciger aterrimus), gulnäbbad ägretthäger (Egretta eulophotes) osv. (inom zoologin förekommer även namn med tre ord – trinomiala namn – där det sista av de tre är underartens namn: till exempel Krimkronhjort (Cervus elaphus brauneri)). Den andra komponenten i artnamnet kallas vanligtvis dess artepitet. Även om artepitetet uttrycks genom en term, uttömmer det inte på något sätt växtens särdrag; i bästa fall återger det bara ett av många kännetecken och lämnar helt övriga i skymundan. Det är därför inte förvånande att Carex pauciflora inte alls behöver stå i motsats till Carex pluriflora, utan till Carex hakkodensis; Carex pluriflora kan i sin tur stå i motsats till Carex limosa osv. I vissa fall är artepitetet bildat från personnamn och geografiska namn: jfr Carex gmelini eller Koenigia islandica (enligt vissa uppgifter utgör sådana fall upp till 20% av artepiteten inom botaniken). Artepitetet står således inte i relation till artens biologiska väsen; i detta avseende är det i hög grad konventionellt. Dess nomenklaturnamn kan inte tjäna som en karakteristik som identifierar växtens eller djurets särdrag; denna funktion kan endast fyllas av en särskild beskrivning av den, som i modern vetenskap kallas dess diagnos. Det är denna beskrivning som knyter den relevanta betydelsen till artnamnet. Inom biologin har namngivningen av ”naturliga arter” således gått i riktning mot ökad synkretism i namnet på bekostnad av dess analytiska karaktär,

36 Сергей Шелов | Номенклатура versus терминология...

eftersom artens korta vetenskapliga namn inte återspeglar dess särdrag och det behövs särskilda medel för att fastställa dem. Senare kom artbegreppet – som den grundläggande enheten i de levande organismernas system och ett kvalitativt stadium i deras evolution, och som den grundläggande taxonomiska kategorin inom biologisk systematik – att inta en central plats i hela den biologiska taxonomin, medan arternas namn kom att utgöra den största och överväldigande delen av namnen på djur- och växtrikets representanter inom biologin. Detta gör det möjligt att anta att termen nomenklatur under tiden efter Linné, utan att förlora sin tidigare betydelse, får ytterligare en. Den börjar användas huvudsakligen eller uteslutande om namn på arter som bildar binär nomenklatur. Detta antagande kan delvis bekräftas av J. S. Mills (1806–1873), W. Whewells samtida och landsman. J. S. Mill, som kände W. Whewell och vid upprepade tillfällen hänvisade till honom, behandlar några av hans ståndpunkter i ”System of Logic, Ratiocinative and Inductive”. I synnerhet skriver han, när han tar upp frågan om nomenklatur: ”Orden nomenklatur och terminologi används av de flesta författare nästan liktydigt, och dr. Whewell var den förste, såvitt jag vet, som gav dessa två termer olika betydelser. Eftersom den skillnad han fastställde mellan dessa ord har verklig och viktig betydelse, bör även vi följa hans exempel” [Милль 1899: 565]. Men han fortsätter sedan: ”Nomenklatur kan definieras som samtliga namn på de naturliga klasser som ett eller annat kunskapsområde befattar sig med, eller snarare alla lägre naturliga klasser (vår kursivering – С. Ш.) – dessa ’lägre arter’ som visserligen kan indelas, men inte längre i naturliga klasser, och som i allmänhet motsvarar det som inom naturvetenskapen helt enkelt kallas ’arter’ [Милль 1899: 565]. Således hör namnen på de lägre naturliga klasserna till nomenklaturen, medan namnen på alla högre taxa än arterna (namn på släkten, familjer, ordningar, klasser osv.) enligt detta synsätt inte hör till nomenklaturen och därmed troligen är en del av den biologiska terminologin, jfr däggdjur – rovdjur – kattdjur – katt (Mammalia – Carnivora – Felidae – Felis), däggdjur – primater – cebider – vrålapor (Mammalia – Primates – Cebidae – Alouatta), tvåhjärtbladiga växter – Sapindales – lönnväxter – lönn (Dicotyledones – Sapindales – Aceraceae – Acer) osv.”

Terminologija | 2006 | 13

37

Det är intressant att utvecklingen av den kemiska nomenklaturen gick i en principiellt annorlunda, praktiskt taget motsatt riktning. På 1760-talet genomfördes genom G. de Morveaus, A. Lavoisiers m.fl. insatser en reform av den kemiska nomenklaturen, grundad på principen att ett ämnes namn entydigt ska ange dess sammansättning. Namnen på kemiska ämnen och föreningar, den kemiska nomenklaturen, innehåller som regel även i dag största möjliga information om ämnet som finns i dess kemiska formel, jfr kalciumsulfid, kolmonoxid, dikvävepentoxid, natriumtetrafenylborat, tetrahalogenmetan osv. Inom kemin följde namngivningen av redan upptäckta, liksom för första gången upptäckta eller syntetiserade, ämnen eller föreningar (som skulle kunna motsvara namnen på ”naturliga arter” inom biologin!) alltså en helt annan, snarare motsatt väg: en väg där beteckningens synkretism minskar till förmån för dess analytiska karaktär, så att ett vetenskapligt namn med många termkomponenter i betydande grad återspeglar sin strukturformel.

På motsvarande sätt förefaller även anatomiska beteckningar av typen kammarmuskel, långa adduktormuskeln, överarmsbiceps, basala venen, nedre segmentella lingulavenen, djupa halsvenen, biceps-radialbursa falla utanför nomenklaturen (i denna bemärkelse!).

I artikeln ”Nomenklatur” i den tredje upplagan av Stora sovjetencyklopedin anges två betydelser av detta ord:

”Nomenklatur (lat. nomenclatura – förteckning, namnlista), 1) ett system (en samling) av benämningar och termer som används inom någon vetenskaps- eller teknikgren; 2) ett system av abstrakta och konventionella symboler, vars syfte är att ge ett ur praktisk synvinkel så bekvämt sätt som möjligt att beteckna föremål.”

Det sagda gör det möjligt att formulera åtminstone tre olika uppfattningar om nomenklatur: 1) nomenklatur som samlingen av vetenskapliga namn på alla grupper av växt- och djurrikets representanter; 2) nomenklatur som samlingen av beteckningar enbart för ”lägre naturliga kategorier” (inom biologin utgörs dessa exempelvis av binomiala namn på arter av levande organismer); 3) nomenklatur som samlingen av beteckningar där en del består av vissa tillräckligt konventionella beteckningar

38 Сергей Шелов | Номенклатура versus терминология...

för de begrepp som i sin helhet ligger bakom de motsvarande beteckningarna.

Inom tekniken räknas exempelvis till nomenklaturen för tekniska produkter de benämningar på mekanismer och maskiner, deras delar, apparater, tekniska anordningar och deras komponenter osv. som används inom industri och handel och som i sin andra del har tillräckligt konventionella ”språkliga etiketter”, jfr styrtapp MTZ 80, lager 80301, pump MSh 3A, munstycken Kärcher 310, kompressor VP2–10/9, acetylenaggregat BAKS-1, bil KamAZ-43114, flygplan ”Boeing 747” osv. ”Till nomenklaturen kan man hänföra (och hänför man vanligtvis) listor över produkter från ett och samma företag (till exempel alla traktormodeller från en fabrik, ’ChTZ’), varor i en viss butik eller sorter, det vill säga artificiellt framtagna varianter av växter (till exempel frukter)”, skriver V. M. Lejčik [Лейчик 1974: 19]. Man kan anta att de konventionella beteckningarna MTZ 80, 80301, MSh 3A, Kärcher 310, VP2–10/9, BAKS-1, KamAZ-43114, ”Boeing 747” i exemplen ovan är just de ”abstrakta och konventionella symboler, vars syfte är att ge ett ur praktisk synvinkel så bekvämt sätt som möjligt att beteckna föremål” som omnämns i definitionen av nomenklatur enligt Stora sovjetencyklopedin.

I den fortsatta framställningen kommer vi att tala om nomenklatur₁, nomenklatur₂ och nomenklatur₃, i nämnd ordning, och den ovan nämnda tillräckligt konventionella delen av nomenklaturbeteckningen₃ kommer vi att kalla nomenklaturindikator (eller nomenklaturmarkör). De historiskt framvuxna och olika tolkningar som identifierats har trots sin oförenlighet ändå en rad gemensamma drag, vilket gör att de ofta kontamineras, men vi ska inte uppehålla oss vid detta, utan i stället närmare behandla det ovan avgränsade begreppet nomenklatur₃.

Kriterierna för att avskilja nomenklatur₃ från den allmänna mängden specialiserat vetenskapligt och tekniskt ordförråd ligger också på det lingvistiska planet. Dessa kriterier gäller inte bara frågan ”vad betecknas?” (med det förmodade svaret: specifika begrepp inom ett kunskapsområde, vilka bildar nominativa serier knutna till ett och samma överordnade begrepp), utan också frågan ”hur betecknas det?” (med det förmodade svaret: på ett tvåkomponentsvis,

Terminologija | 2006 | 1,3 39

där den första komponenten betecknar ett särskilt generiskt begrepp, gemensamt för hela den nominativa serien, medan den andra är en tillräckligt konventionell beteckning för ett yttre kännetecken inom det aktuella ämnesområdet). Det är förmodligen just denna konventionalitet i valet av kännetecken som G. O. Vinokur avsåg när han påpekade: ”Varför ett visst föremål har fått just detta namn och inte ett annat är mer eller mindre likgiltigt för nomenklaturbeteckningar, medan det för en term som strävar efter att ha en meningsfull inre form är en mycket viktig fråga. Detta hänger samman med den ofta iakttagna strävan att ersätta nomenklaturer av olika slag med kodsystem” [Винокур 1939: 8].

De betraktade ståndpunkterna och språkstoffet gör det möjligt att formulera följande tolkning av en nomenklaturbenämning, vilken åtminstone kan godtas som en av flera möjliga internt konsekventa principer för att avgränsa ett mycket omfattande skikt av specialiserade språkliga enheter av vetenskaplig och teknisk karaktär.

En nomenklaturbenämning (nomen) är en terminologisk beteckning för ett specifikt specialiserat begrepp inom ett kunskapsområde, en disciplin eller ett ämnesområde. Den består av två lexiko-syntaktiska komponenter, av vilka den syntaktiskt överordnade är en term, ett ord eller en fras ur allmänspråket som betecknar ett särskilt generiskt begrepp inom området, medan den syntaktiskt underordnade komponenten är ett konventionellt, yttre tecken (för detta kunskapsområde och för beteckningen av det motsvarande begreppet) (en markör, en ”etikett”) som tjänar till att urskilja just detta specifika begrepp ur det generiska begreppet, såsom det fastställs i särskilda beskrivningar, tolkningar, definitioner o. dyl.

Den syntaktiskt underordnade teckenkomponenten i en nomenklaturbenämning (ett metaforiskt använt ord eller en fras ur allmänspråket, ett antroponym eller toponym, en förkortning eller en särskild alfanumerisk notation) utgör dess nomenklaturindikator (markör).

Det begreppsliga innehållet i den syntaktiskt överordnade komponenten i en nomenklaturbenämning kan också vara resultatet av metaforiska förändringar i allmänspråkets lexikon.

Nomenklaturbenämningar som med hjälp av egennamn – antroponymer (eponymer) eller toponymer

40

Сергей Шелов | Номенклатура versus терминология...

– betecknar enskilda ståndpunkter, påståenden, hypoteser, koncept o. dyl. inom det aktuella kunskapsområdet, bildar dess metanomenklaturbenämningar av antroponymisk eller toponymisk typ.

Mängden av alla nomenklaturbenämningar (nomina) inom ett visst område utgör dess nomenklatur.

Ett av de flera oväntade resultat som vi kommer fram till är således att om vi i början av detta arbete utgick från att terminologi och nomenklatur står i motsats till varandra, så visar det sig oväntat i slutet att nomenklaturen (i en av dess möjliga tolkningar!) inte står i motsats till terminologin, utan är en oskiljaktig del av den; det som utmärker den är de språkliga medel som används för att begränsa ett specialiserat begrepp till ett ännu mer specialiserat och specifikt begrepp. Låt oss notera att denna till synes ”oväntade” lösning på frågan om förhållandet mellan terminologi och nomenklatur i hög grad förklaras av rent terminologiska orsaker. Om man exempelvis anser att endast de enheter som ovan kallas nomenklaturindikatorer hör till nomina, blir resultatet mer ”bekant”: nomina (i denna tolkning!) kommer aldrig att vara termer, och termer kommer, som man också förutsatte, aldrig att vara nomina.

Den slutsats vi har nått bör därför inte verka nedslående. Det som i grunden skiljer nomenklaturen inom terminologin är dess ”yttre”, konventionella sätt att urskilja specifika artbegrepp (”typer”, ”sorter”) ur generiska begrepp som redan benämnts terminologiskt, ett sätt som inte motiveras, eller nästan inte motiveras, av begreppsliga kännetecken inom disciplinen; med andra ord den begreppsliga semantiken och bruket av nomenklaturindikatorer. Den funktionella gemenskapen mellan termen och hela den sålunda förstådda nomenklaturbenämningen består dock – båda uttrycker ett specialiserat begrepp. Behovet av en särskild förklaring av detta begrepp består också, och förstärks till och med: en förklaring med hjälp av särskilt avsedda medel – beskrivning, definition, illustration, karakterisering eller andra olika metoder som liknar en definition [Горский 1974; Гетманова 1986; Свищов 1987; Самбурова 2000]. Det är karakteristiskt att flera normativa terminologiska ordböcker innehåller

Terminologija | 2006 | 13

41

på gemensamma grunder även nomenklaturbenämningar, som har exakt samma ordboksartikel som en vanlig term; som exempel återger vi den lexikografiska presentationen av endast några antroponymiska nomener och deras definitioner ur samlingen rekommenderade termer inom hydromekanik, utarbetad av Kommittén för vetenskaplig terminologi inom grundvetenskaperna (KNT RAN) [Гидромеханика 1990]:

Arkimedeska kraften. Resultanten av de normala tryckkrafterna från en tung vätska på den vätskeberörda ytan hos en kropp som är helt eller delvis nedsänkt i vätskan. Newtonska vätskan. En viskös vätska vars spänningstensor är en linjär funktion av deformationshastighetstensorn. Coriolis koefficient. Förhållandet mellan den kinetiska energin hos vätska som strömmar per tidsenhet genom ett normalt tvärsnitt och den kinetiska energi som beräknas med hjälp av den genomsnittliga lokala hastigheten: (formel följer).

Det är här helt uppenbart att det egna terminologiska materialet och nomenklaturmaterialet presenteras på samma sätt.

Som en följd av den lingvistiska förståelsen av nomenklatur kan man också finna fall där ett och samma objekt eller begrepp betecknas både nomenklaturmässigt och terminologiskt (vilket uppenbarligen är helt omöjligt vid en opposition mellan ”terminologi VS nomenklatur”). Faktum är att Glaubersalt och natriumsulfat inom kemin betecknar en och samma substans – Na₂SO₄·10H₂O, men Glaubersalt är, som framgår av det föregående, ett typiskt antroponymiskt (familjenamnsbaserat) nomen, medan natriumsulfat är en kemisk term; på motsvarande sätt är Wronskis determinant också ett antroponymiskt (familjenamnsbaserat) nomen, medan Wronskianen är en fullständigt synonym matematisk term. Andra intressanta exempel på denotativ likhet mellan antroponymiska nomina och termer från medicinen (som i själva arbetet kallas eponymiska termer) ges av Yu. V. Slozhenikina: Brights sjukdom – nefrit, Alports syndrom – ärftlig nefrit, Glissons kapsel – periartikulär fibrös kapsel, Hallers nagel – fågelsporre, Morgagnis öppning – tungans blinda öppning, Eustachiska röret – hörselröret osv. [Сложеникина 2005: 183–184].

Det föreslagna lingvistiska synsättet på nomenklaturbenämningar tycks möjliggöra en enhetlig behandling av dem

42

Сергей Шелов | Номенклатура versus терминология...

långt ifrån enbart inom tekniska och produktionsrelaterade språkenheter, utan också inom de mest skilda kunskapsområden och discipliner – inom ramen för exakta och naturvetenskapliga ämnen samt humanistisk och produktionsrelaterad kunskap. Detta är ytterst viktigt både ur teoretisk och praktisk synvinkel, såväl för terminologivetenskapen, läran om termen, som för lexikologin i stort. Framför allt öppnas möjligheten att typologisera nomenklaturbildningar inom vitt skilda vetenskaper, discipliner och ämnesområden utifrån enhetliga lingvistiska utgångspunkter. Som framgår utesluter den föreslagna förståelsen av nomenklatur inte dess stora tematiska mångfald, utan förutsätter den – benämningar på tekniska produktmärken, biologiska artnamn på växter och djur samt på odlade växtsorter och husdjursraser, efternamnsbaserade benämningar på särskilda objekt och påståenden om dem, och så vidare. Inom ramen för detta synsätt kan man också studera funktionellt olika typer av nomenklatur inom ett och samma kunskapsområde (såsom skillnaderna mellan benämningarna bil VAZ-2101, bil ”Zhiguli”, bil ”Lada”, det vill säga bilbenämningar). Med en sådan förståelse av nomenklatur återstår ett brett forskningsfält för att undersöka hur vetenskapens ämne och struktur påverkar de nomineringssätt som tillämpas inom den. Inom tekniska vetenskaper är till exempel nomenklaturen för delar, apparater, maskiner och så vidare högt utvecklad och använder ofta namnen på deras skapare och uppfinnare (jfr ovan om antroponymisk nomenklatur₃). Inom språkvetenskapen, som på olika sätt studerar sociala företeelser, är ett sådant sätt att beteckna språkliga objekt däremot osannolikt, eftersom lingvister inte skapar stavelser, morfem, ord, böjningar, affix, syntaktiska konstruktioner och så vidare. Den antroponymiska (eponymiska) nomenklaturen begränsas här i regel till metanomenklaturbenämningar av typen Brugmanns lag, Wackernagels lag, Sapir–Whorf-hypotesen, Meinhofs regel och så vidare.

Den föreslagna tolkningen av nomenklatur gör det möjligt att förstå gränserna för nomenklaturbenämningarnas ”utbredningsområde” och deras status. Eftersom nomenerna inte begränsas till teknikområdet eller till en konkret, ”materiell” semantik hos benämningar på ”konkreta tekniska föremål, tekniska processer, material med en bestämd sammansättning, maskiner av ett bestämt märke och så vidare” (Краткое методическое пособие 1979: 11), påminner de verkligen om ”egennamn

Terminologija | 2006 | 13

4 3

olika kunskapsvärldar” som finns i språken inom olika vetenskaper, kunskapsområden och discipliner. I denna mening kan vi instämma i V. M. Lejtjiks uppfattning, som upprepade gånger har framhållit nomenklaturens likhet med egennamn [Лейчик 1974: 22], dock med förbehållet att den nivå och grad av individualisering som krävs för de studerade objekten kan variera mycket mellan olika kunskapsområden. I vissa fall når denna individualisering egennamnens unikhet (till exempel inom geografi eller astronomi och som regel inom humaniora och samhällsvetenskaper), medan den i andra fall begränsas till en nivå där motsvarande ”egennamn” avser tiotals, hundratusentals och till och med miljoner exemplar av objekt av samma typ – inom den valda abstraktionsnivån (såsom teknikens nomener, som betecknar tusentals delar av samma märke eller modell, eller exempelvis individer av samma insektsart inom biologin).

Metaforiskt uttryckt är ett nomenklaturnamn (nomen) en term som begreppsligt medvetet (i den aktuella vetenskapliga disciplinens, kunskapsområdets eller ämnesområdets termer och begrepp) fungerar som ett ”egennamn” och som lexikalsk-syntaktisk komponent innehåller en särpräglad ”teckenetikett” – en nomenklaturmarkör – som benämner yttre kännetecken som inte ingår i disciplinens analytiska begreppsnät, eller som rentav är en helt konventionell alfanumerisk notation som kodar en hel uppsättning artkännetecken.

SLUTSATSER

Man kan formulera åtminstone tre olika uppfattningar om nomenklatur: 1) nomenklatur som en samling vetenskapliga namn på alla grupper av representanter för växt- och djurvärlden; 2) nomenklatur som en samling beteckningar endast för ”lägre naturliga kategorier”; 3) nomenklatur som en samling konventionella beteckningar för specialiserade begrepp och objekt.

En nomenklaturbenämning (nomen) är en terminologisk beteckning för ett specifikt specialiserat begrepp inom ett kunskapsområde, en disciplin eller ett ämnesområde. Den består av två lexikalsyntaktiska komponenter, av vilka den syntaktiskt överordnade är en term, ett ord eller en fras från allmänspråket

44 Сергей Шелов | Номенклатура versus терминология...

och betecknar ett specialiserat överordnat begrepp inom detta område, medan den syntaktiskt underordnade komponenten är ett konventionellt, externt (för detta kunskapsområde och för beteckningen av motsvarande begrepp) tecken (märke, ”etikett”) och tjänar till att urskilja just detta specifika begrepp ur det överordnade begreppet, vilket fastställs i specialiserade beskrivningar, tolkningar, definitioner osv. Det begreppsliga innehållet i den syntaktiskt överordnade komponenten i en nomenklaturbenämning kan också vara resultatet av metaforiska förändringar i allmänspråkets lexikon.

Den syntaktiskt underordnade teckenkomponenten i en nomenklaturbenämning (ett metaforiskt använt ord eller en fras från allmänspråket, ett antroponym eller toponym, en förkortning eller en särskild alfanumerisk notation) bildar dess nomenklaturindikator (markör).

Nomenklatur (i en av dess möjliga betydelser!) står inte i motsats till terminologi, utan är en integrerad del av den. Den föreslagna tolkningen av nomenklatur gör det möjligt att förstå gränserna för nomenklaturbenämningarnas ”existensområde” och deras status.

Genom denna uppbyggnad förlorar nomenklaturbenämningar visserligen mot termer när det gäller den semantiska och logiska strukturens transparens, motiveringsgrad och analytiskhet, men vinner betydligt i korthet och syntetisk karaktär samt i förmågan att på ett koncist sätt beteckna en komplex kombination av olika kännetecken hos ett begrepp eller objekt.

ЛИТЕРАТУРА

Винокур Г. О. 1939: О некоторых явлениях словообразования в русской технической терминологии. – Труды Московского института истории, философии и литературы, т. V. Сборник статей по языкознанию, Москва, 3–54.

Гетманова А. Д. 1986: Логика. Учебник для вузов, Москва: Высшая школа.

Гидромеханика 1990: Гидромеханика. Терминология. Буквенные обозначения величин. Сборники научно-нормативной терминологии. Вып. 108, Москва: Наука.

Горский Д. П. 1974: Определение (логико-методологические проблемы), Москва: Мысль.

Краткое методическое пособие 1979: Краткое методическое пособие по разработке и упорядочению научно-технической терминологии. Отв. ред. В. И. Сидоров, Москва: Наука.

Лейчик В. М. 1974: Номенклатура – промежуточное звено между терминами и собственными именами. – Вопросы терминологии и лингвистической статистики. Воронеж, 13–24.

Лейчик В. М. 1983: Люди и слова. Москва: Русский язык.

Миль Л. С. 1899: Система логической и индуктивной [текст продолжается в печати: «Перевод с 10-го англ. изд. под ред. В. И. Ивановского, Москва.»]

Самбурова Г. Г. 2000: Круг идей проблемы определений понятий как теоретических аспектов научной терминологии. – Научно-техническая терминология. Вып. 2, 104–114.

Terminologija | 2006 | 13

45

Свинцов В. И. 1987: Логика. Учебник для факультетов журналистики и редакционно-издательских факультетов полиграфических институтов, Москва: Высшая школа.

Сложеникина Ю. В. 2005: Термин: семантическое, формальное, функциональное варьирование. Самара: Изд-во СГПУ.

Уэвелл В. 1869: История индуктивных наук от древнейшего и до настоящего времени, т. 3. СПБ.

Хаотин А. Д. 1972: Термин, терминология, номенклатура. Учебное пособие, Самарканд: Самаркандский ГУ им. А. Навои.

Whewell W. 1967: The Philosophy of the Inductive Sciences Founded upon their History, vol. II. London.

NOMENKLATŪRA VERSUS TERMINIJA (trys požiūriai į nomenklatūrinius pavadinimus)

Bendrojoje vartosenoje nomenklatūra dažnai yra terminijos sinonimas, tačiau mokslinėje tradicijoje žodis nomenklatūra, rodos, vartojamas specialesne reikšme ir čia galima įžvelgti nomenklatūros ir terminijos priešpriešą.

Straipsnyje nesiekiama išsamiai atsakyti į šį klausimą, bandoma tik apžvelgti labiausiai paplitusias nomenklatūros apibrėžtis priešinant ją terminijai, nes terminija ir nomenklatūra laikomos pagrindine specialiosios kalbos žodyno dalimi.

Žinomos mažiausiai trys skirtingos nomenklatūros sąvokos: 1) nomenklatūra kaip augalijos ir gyvūnijos mokslinių ir populiariųjų pavadinimų rinkinys (nomenklatūra 1); 2) nomenklatūra kaip „žemesniųjų vienetų“ žyminių rinkinys (nomenklatūra 2); 3) nomenklatūra kaip sutartinių ženklų, žyminių specialias sąvokas ir objektus, rinkinys (nomenklatūra 3).

Skirtingos nomenklatūros interpretacijos būdingos skirtingoms mokslinėms tradicijoms. Nomenklatūra 1 siekia K. Linnėjaus laikus – jo sukurtą dvinarę biologinių rūšių nomenklatūrą ir neginčytiną jo sėkmę taikant šią nomenklatūrą gamtos objektams įvardyti. Nomenklatūra 2 rodosi iš mokslo praktikos pripažįstant šį faktą ir jį filosofiškai apmąstant. W. Whewellas ir J. S. Millis yra labiausiai minėtini dėl bendrosios diskusijos apie nomenklatūros ir terminijos priešpriešą ir jos teorinį pagrindimą. Nors ir nevisiškai nuosekli, ši priešprieša buvo apibendrinta taip, kad nomenklatūra galėtų apimti ir daugumą cheminių elementų pavadinimų. Tuo remiantis numatyta perspektyva atskirti empirinius ir teorinius mokslinius pavadinimus. Nomenklatūra 3 daugiausia nagrinėja kalbininkai. Jai būdingos abėcėlinės, skaitmeninių ir raidinių skaitmeninių simbolių sistemos. Sudarant šią nomenklatūrą taip pat vartojami tikriniai vardai. Įdomu tai, kaip šios notacijos sukuriamos ir tampa atpažįstamos tai pačiai profesinei bendruomenei.

Skirtingos nomenklatūros interpretacijos nėra visiškai nesusijusios ir nepriklausomos. Jas vienija tai, kaip jos yra apibūdinamos literatūroje. Vis dėlto atskirti jas vieną nuo kitos gana sudėtinga, dar ir dabar galima pastebėti skirtingas jų istorines šaknis.

NOMENCLATURE VERSUS TERMINOLOGY (three approaches to nomenclature)

In common usage, nomenclature is often a synonym of terminology. In scientific tradition, however, the word ‘nomenclature’ seems to be used in a more specific sense, and contraposition of nomenclature and terminology can be found.

This article does not claim to cover the subject completely but attempts to review the most common definitions of nomenclature as opposed to terminology, since terminology and nomenclature are considered to be the major part of the LSP vocabulary.

46

Сергей Шелов | Номенклатура versus терминология...

At least three different concepts of nomenclature are detected: nomenclature as a set of scientific and popular names for members of the plant and animal kingdom (nomenclature 1); nomenclature as a set of designations of ‘lower natural subdivision’ (nomenclature 2); nomenclature as a set of conventional notations to denote specific concepts and objects (nomenclature 3).

Different interpretations of nomenclature represent different scientific traditions. Nomenclature 1 goes back to the times of K. Linneus and his invention of binary nomenclature for biological species and his indisputable success in attempts of setting it up in denoting natural subjects. The concept of nomenclature 2 was given birth in scientific practice by philosophical recognition of this fact and meditations over it. W. Whewell and J. S. Mill are the most worth mentioning among others for general discussion of the ‘nomenclature VS terminology’ controversy and its theoretical foundation. Though not completely consistent, this controversy was generalised to cover the majority of the names for chemical elements and some far reaching perspectives on this basis were outlined in distinguishing between empirical and theoretical names of science. Nomenclature 3 is usually under consideration of linguists. The use of alphabetic, digital, alphanumeric systems of symbols is a typical feature in the creation of nomenclature 3. Proper names are also used to make up nomenclature 3. It is the most intriguing how these notations come into being and get familiar within the same professional community.

Different interpretations of nomenclature are not totally unrelated and independent. In fact they have much in common on the ways they are described in the literature. Though separating them from one another is rather difficult, different historic roots can be traced up to nowadays.

Gauta 2006-11-27

Сергей Дмитриевич Шелов Институт языков и культур имени Льва Толстого ул. Хабаровская, д.18а, Москва, Россия Эл. почта: [email protected] [email protected]

Terminologija | 2006 | 13

47