Term från term. IV

JONAS KLIMAVIČIUS

Institutet för litauiska språket

ORTNAMN MED FÖRLED - VIETĖ

När man överväger Bör radimvietė rättas? och när man föreslår radavietė i stället för radavietė räcker det knappast att säga att ”det inte finns många sammansättningar av den nämnda typen med leden vieta i språket” och att dessa ”i huvudsak är nybildningar från 1800- och 1900-talen” (Umbrasas 2007: 14). För att vara någorlunda exakt måste man säga att det redan i Konstantinas Sirvydas ordböcker fanns nybildningarna paleidavietė ”bordell”, reikiavietė ”avträde” (Pakalka 1979: Register). Kalvietė ”fängelse” finns i Jokūbas Brodovskis ordbok (~1692–1744) (LKŽ V 1959). Även i dag bildas termerna lydvietė, litavietė.

När man diskuterar just den ena formens radimvietė oregelbundenhet och dess ersättningar är detta inte det viktigaste, men man bör ändå inte glömma att det finns många sammansättningar av en annan typ – substantiv/adjektiv + vieta – däribland många gamla. I K. Sirvydas ordböcker finns redan turgavietė, ugniavietė. K. Sirvydas egna nybildningar mergavietė, auksavietė, geležiavietė ”malmfyndighet” (Pakalka 1979: Register) slog inte igenom, trots att K. Milkaus ordbok hade det levande ordet rūd yną (1. ”mosse med rostfärgat vatten, torvmosse”, 2. ”som innehåller rost, rostigt vatten”, 3. ”jord som innehåller malm”) i betydelsen 4. ”malmfyndighet, gruva” (numera en term). I modern tid har man bildat den Sirvydas-liknande formen rū dvietė LEnc VI 1937 568 (LKŽ XI 1978); först i DŽ 1993 återges rū dvietė med hänvisning till rūd ynas 1. geol. ”malmfyndighet” (DŽ 1954 och 1972: rū dvietė geol. ”plats där det finns malm; malmfyndighet”, medan rūd ynas 1. betyder ”malmfyndighet, malmgruva”). Från talspråket kan nämnas de äldre formerna (med oförändrad ändelse) dvarvietė och kėl vieta, och de nyare – kel iavietė / kėl vietė, daržavietė, gubavietė och statvietė, kaimavietė, kiemavietė, kluon(a)vietė, kaupavietė, kérvietė ”plats bevuxen med keruota, kęsuota”, kūgiavietė, miškavietė, namavietė och trobavietė, butvietė ”plats där ett butas har stått; gårdsplats” (: butas 3. ”gård, buta, boende”, trots att 1. betyder ”bostadshus, stuga, koja”), sodybvietė och sodvietė, žagvietė. I skrifter (och ordböcker) finns fler: aklavietė, alkvietė, bebravietė BM och RT 281, darbovietė S. Daukantas / darbavietė P. Ruigys och F. Kuršaitis ordböcker /

160 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. IV

darbovietė, dyk(a)vietė, dvarovietė, gaisravietė, gimtavietė, kapavietė, karūvietė ”slagfält” F. Nesselmanna ordbok, S. Daukantas, kurortavietė GKr 1988 36 6, laužavietė, lizdavietė, mokslavietė ”skola”, nakuyvietė, naudovietė L. Ivinskis, pelkiavietė, poilsiavietė, ponvietė, slaptavietė, startavietė, statybvietė, stirtavietė, stovyklavietė, šventvietė F. Kuršaitis ordbok / šventavietė J. Šlapelis, vandenvietė, vasarvietė, verslavietė, žaibavietė, žygvietė. Man får inte glömma att det också funnits helt misslyckade former, till exempel senrašvietė A 1883 80, kalnavietė och slesnavietė (Fastän du börjar dränera slesnavietes, så vattna kalnavietes) Vaižgantas. Man bör komma ihåg att det också finns många (och återkommande) liknande bynamn: Būdvietė, Būdvietės (även Būdvietis, Būdviečiai och Būdviečiai, Būdąviečiai); Arlõvietė, Čerioškavietė, Diliãvietė, Gražiãvietė, Gùčiavietė, Kluonãvietė, Linksmãvietė, Liẽgavaitė, Pirktãvietė, Ramõvietė, Saliniavietė, Šilvietė, Šmylavietė, Šūkiavietė, Zumbrickãvietė; Žãrdavieta; samt Bilvietis, Masikuvietiškis, Põcvietis, Rãdvietis, Šãkuvietis, Ūosvietis; Bãzviečiai, Daukšviečiai, Didviečiai, Dvãrviečiai / Dvarviečiai, Gėrviečiai, Júostaviečiai, Kiškėlviečiai, Kúokeaviečiai, Lénkviečiai, Mėtirkeviečiai, Mìlviečiai, Mìsviečiai, Nõrkviečiai, Pũzraviečiai, Sãrviečiai, Skeŕsviečiai, Svirnaviečiai, Šiauďviečiai, Tatõrviečiai, Žárdoviečiai; Dangviečiai.

Radimvietė och augimvietė är oregelbundna bildningar; i den aktuella betydelsen gäller detsamma kirtimvietė. I en annan betydelse skulle däremot kirtimvietė ”plats där avverkning ägt rum” åtminstone som en potentiell ordbildning kunna vara en antonym till miškavietės ”plats där skog vuxit, plats för tidigare skog” (LKŽ VIII 1970). Inom terminologin går det inte att undvara ord med komplicerad struktur, till exempel: šlapimtakis, šilumvežis, geležinkelis, kritulmatis, sodybvietė, statybvietė, vainiklapis, žiedynkotis, žiedynlapis, žiedynpumpuris, žiedynsostis, žiedynstiebis... I detta avseende liknar terminologin namnmaterialet – där är även ännu mer komplicerade bildningar oundvikliga, särskilt vad gäller betoning, till exempel: Ąžuolpamušė ir Lašmėnpamušis, Aržūolupis, Dambāvaragio piliakalnis, Didžprūdėliai, Kerkùtviečiai, Ketūrnaujiena, Kunigókālnis, Mėldikviršiai, Paantvardỹs, Pabūdupiai, Pabūdviečiai, Pajúodupė, Pāłazdijis ir Pāpalazdijai, Pāpiliakalnis, Pasandravõys, Pašilūpiai, Pavilkūjys, Pykuõliakalnis, Plinkāgalis, Salapėraugis, Tiltėliamiškio kalnas,...

Det viktigaste är att orden som bildas enligt de två olika ordbildningssätten – substantiv/adjektiv + vieta (något som har funnits eller finns) respektive verb + vieta (vanligen något som finns) – ingår i gemensamma semantiska mikrosystem – rūdvietė och kasvietė, gręžvietė, kirtavietė; lizdavietė och tuokvietė; poilsiavietė, kurort(a)vietė och gydvietė. Det är ganska svårt att avgöra vilken av de två ordbildningstyperna vissa ord hör till. Därför måste man tala om saken medan tid är.

Terminologija | 2007 | 14 161

Det bästa exemplet var Vincas Urbutis artikel Om kirtavietė och kirtimvietė (KK III 1962: 45–50) – ett svar på Antanas Lyberis korta artikel Är ordet kirtavietė välbildat? (KK I 1961: 35–36). Urbutis löste frågan om avledning och den avledda formen – kirtavietė – på ett föredömligt sätt. Men en sak förblev outredd, och så förblev det länge. Motståndaren angav tydligt betydelsen av ordet kirtavietė – ryska забой (Lyberis 1961: 35). Intressant nog nämns där redan kasvietė, gręžvietė, trots att kasvietė inte förekommer vare sig i LKŽ V 1959 eller i DŽ 1954 och 1972 (den dyker upp först i DŽ 1993); gręžvietė finns varken i LKŽ III 1956 eller i DŽ 1993, trots att A. Lyberis själv nämner gręžvietė redan tidigare (Lyberis och Ulvydas 1958: 71, 102), och ordet finns i terminologiska ordböcker: забой – kirtavietė (i gruvor), gręžvietė (i ett borrhål), забой скважины – 1. gręžvietė, gręžinio dugnas (geol.), 2. gręžinio dugnas (geol.), забой штрека – štreko kirtavietė (gruv.) G och FGTŽ 1956, забой – kirtavietė, jfr забойщик – rūdos kirtėjas PolŽ 1959, забой – 1. gruv. kirtavietė, 2. geol. gręžvietė, забой скважины – gręžvietė PolŽ 1984. Men man föreslår att kirtavietė inte bara ska ersättas med kirtvietė, utan också ”helst med kirtimvietė” (Lyberis 1961: 35). Urbutis svarar: ”<...> ordet kirtavietė <...> kan utan vidare även fortsättningsvis användas som en term med specialbetydelse (till exempel i stället för ryskans забой). I allmänspråket behövs det naturligtvis föga. I stället för kirtaviečių valymas (i skogen) kan man allra bäst säga kirtimų valymas” (Urbutis 1962: 49). Till vår förvåning finner vi att även DŽ 1954 anger kirtavietė se kirtimas (betydelse 2) ”skogsområde som avverkas eller har avverkats”, medan LKŽ V 1959 redan utan hänvisning anger kirtavietė ”skogsområde som avverkas; avverkning”: Röjning av avverkningsområden är ett av skogsbrukets viktigaste arbeten (sovjetiska skrifter), trots att även kirtimas i betydelse 6 betyder ”avverkat skogsområde, kalhygge” – både i talspråk och i skrift. Det skulle alltså betyda att skogsbrukarna, innan gruvtermen kirtavietė uppstod (kanske tillsammans med kasvietė och gręžvietė), bytte ut talspråkets ord kirtimas, av okänd anledning – kanske på eget bevåg eller på någons inrådan – mot den nybildning som avsågs för något annat, kirtavietė. Antingen ignorerades Urbutis tillrättavisning 1962, eller så hade man sannolikt inte ens hört talas om den, kanske inte ens bland språkvetarna själva: även DŽ 1972 definierar kirtavietė endast som ”skogsområde avsett för avverkning; skogsområde som avverkas”, medan kirtimas i betydelse 2 är ”avverkat skogsområde, kalhygge”. Det välgrundade avvisandet av det onödigt påtvingade kirtimvietė (забой!) (kirtimvietė se kirtavietė i DŽ 1972) bidrog förmodligen också till detta. Först i DŽ 1993 ges kirtavietė två betydelser: 1. ”skogsområde avsett för avverkning; skogsområde som avverkas”, 2. ”plats där berg bryts”: anglių kirtavietė. Det är förmodligen ett övergångsskede – ett kompromissartat sätt att ange betydelser. Bruket bekräftar denna redovisning av ordets betydelser i ordboken: 1. Överallt finns många kalhyggen, och stubbarna sticker upp Vd 2007 32 54. 2. <...> gruvarbetarna, <...>, tvingas gå ner i brytningsområden Vd 2007 47 44.

162

Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. IV

Ingen av de morfologiska forskarna – Pranas Skardžius, Vincas Urbutis eller Saulius Ambrazas – har hävdat att sådana beteckningar för handlingars resultat som kirtimas, -ai skulle ha en mer betydelsefull, distinktiv tidsbetydelse – resultatet kan ligga i framtiden, vara aktuellt nu eller redan ha uppstått. Detta bekräftas också av de lexikala betydelserna, till exempel: audimas 2. ”mängden tyg som vävs upp på en gång”: Av det garnet blir det en väv Geistarai, 3. ”tyg, vävnad”: Hur många meter tyg har du lagt in? Upýna. Spinn en liten härva, väv en liten tygbit – så syr du dig något att ha på dig J. Jablonskis; maišymas 4. ”bröddeg, inblandad och jäst deg”: Det finns mjöl till baket, men låt oss inte glömma Geistarai; 2. pūd ymas, pūdymas 1. ”åker som lämnats obevuxen och ligger i träda”: Nu håller man inte längre åkrar i träda, man sår bara, sår Juodáičiai (Jurbarkas distrikt). Även om det ofta känns naturligare att tala om dessa resultat i dåtid, till exempel jag plockade bärplockningen, jag flätade flätningen Kartėna, kan det ju alltid också vara något framtida, något som ska göras, och redan ha en benämning (nu också en plan, ett projekt). En antydan om dåtid kan kanske också komma från avledningen – från preteritum, fastän ”avledningar med suffixet -imas tidigare bildades av verbstammar i presens” (Ambrazas 1993: 24). För övrigt saknar vissa sådana avledningar varje semantisk koppling till tid – kinkymas, -ai, grendymas, -ai, pasakymas, -ai. Det bör noteras att förklaringar av betydelser ofta i onödan använder dåtid i stället för nutid. När man benämner något görs vanligen ingen åtskillnad efter tid – det viktiga är inte om det sker i nutid eller dåtid, utan dess ändamål – jfr malimas 2. ”spannmål som ska eller har malts”. Om pylimas bara skulle betyda ”redan upphällt”, vad skulle då ”ännu inte upphällt” vara?!

Skogsbrukarna snappade upp ett ord de hade hört och skapade en onödig skillnad – kirtavietė (för övrigt är den första delen bildad av preteritum – kirt-o) och kirtimas: på kirtavietė sker avverkning av skog eller enskilda träd, kirtimas, men vad är då kirtimė? Detta är ingen skillnad som grundar sig på talspråket, utan snarare ett försök att rationalisera språket. Om man nu ska göra skillnad, vore ”avverkat skogsområde” mer precist och tydligt inte kirtimas, utan talspråkets iškarta ”område avverkat i skogen; kalhygge, avverkning” Šimkái čiai, Telšiai, Užventis, Žemaitė, A. Juškas ordbok (LKŽ IV 1957); mindre lämpligt vore miškavietė Gegrėnai, Dūsetos (LKŽ VIII 1970) – det leder kanske tanken till mišką som skogsmassiv. LTE V 1979 har ett helt förvirrat system: kirtavietė – 1. ”yta som avgränsar änden av en gruvgång och formas av ett instrument som bryter sönder bergarten <…>”, och 2. ”skogsområde som avsetts för avverkning eller har avverkats”; dessutom ↗ biržė 1. ”skogsområde avsett för avverkning, <…>” LTE II 1977, medan kirtimo saknas, eftersom kirtavietė betyder ”<…>, eller avverkat skogsområde”. I VLE X 2006 är ”yta som avgränsar änden av en gruvgång, <…>” kirtavietė 3., medan betydelse 1 är ”avverkat och inte återplanterat skogsområde, eller ett område där ny skog ännu inte har vuxit upp av sig själv <…>” (författaren är skogsbrukaren Antanas Juodvalkis) och betydelse 2 ”skogsområde som avverkas

Terminologija | 2007 | 14 163

yta“, vidare ↗ biržė 3. ”Skogsmark som avsatts för huvud- och gallringsavverkning, <...>” (författare) VLE III 2003, men kirtimo förekommer inte.

Kort slutsats – skogsbrukarna, som för ett halvsekel sedan tog upp kirtavietę, tvekar alltjämt om vad det betyder – än ”avsett för avverkning eller avverkat”, än både ”avverkat” och ”under avverkning” område. Utan en gedigen ordbok över skogsbruksterminologi går det inte.

Augavietė är belagt i LKŽ I₂ 1968, medan DŽ 1993 normerade formen: augimvietė se augavietė – ”plats där en växt växer naturligt”. Radvietė beläggs mycket senare – AplApsŽ 2000. Sju år senare kom förslaget att efter mönster av augavietė – radavietė (Umbrasas 2007: 14). Behövs den analogin – vi har ju ett gott prejudikat: Urbutis avvisade analogiformen kasvietę och grėžvietę – kirtvietė: han bedömde den som ”lika god” (Urbutis 1962: 48), men rekommenderade kirtavietę – ”som redan varit i bruk i mer än femton år” (Urbutis, ibid.). Viktigare är att det inte ska saknas lust, vilja och tid att rätta det som verkligen behöver rättas. Analogier drar åt olika håll; i det här fallet kan man jämföra med radvila: radvilà, radviliukas personnamn, dial. ”hittebarn” – se pamestinukas DŽ 1954 (DŽ 1972 – varken personnamn eller dialekt; DŽ 1993 – se rastinukas).

A. Umbrasas förbigick perimvietę utan någon bedömning (den formella ursäkten är att ordet saknas i ordböckerna). Det liknar radimvietė, augimvietė, – perėti, peri, perėjo är ett verb av blandad typ; därför skulle en bildning från perėjimas bli det klumpiga perėjim(a)vietė, och sammansättningar med en sådan verbal förled (av blandad typ) är ovanliga, även om de är möjliga (det finns guldavietė ”liggplats” och till och med gyvenvietė – bildat av ett sekundärt verb). Perimvietė skulle möjligen kunna bildas av den participiala första leden perimas, -a, men sådana former är inte kända. En möjlig avledning, pera vietė, vore kanske tvetydig – kanske uppfattad i första hand som perai (bi-) + vieta (plats i en bikupa). Man borde alltså våga välja formen pérvietė (den skulle också stärka radvietę).

Lizdavietė ”plats för bo”, använt av Vaižgantas och ornitologen Tadas Ivanauskas, lexikografiskt belagt i LKŽ VII 1966, men i DŽ först i DŽ 1993. Det är inte lätt att avgöra vilken av de två ordbildningsmodellerna žiemavietė hör till, LEnc IV 1936: 1383, T. Ivanauskas (LKŽ XX 2002), och ži emovietė DŽ 1972. Normeringen är inte heller avslutad – DŽ 1993 tycks föredra ži emovietė, eftersom den förklaras som ”övervintringsplats”, medan žiemavietė endast definieras med en synonym – ”ži emovietė”. Den ordbildningsmässiga antonymen vasarvietė ”sommarvistelseplats” i DŽ 1993 har inte heller en helt klar ordbildning – den första leden kan också komma från vasar-oti. Žiemovietė skulle formellt vara bildat av žiema + vieta, žiema-vietė – av žiem-oti + vieta, men inte nödvändigtvis – foge-vokalen –a– kan analogt också komma från žiemos. Återigen vore det bäst att utgå från brukets företräde och rekommendera formen žiemavietė (T. Ivanauskas).

164 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. IV

Nerštavietė „žuvų neršimo vieta“ DŽ 1954, 1972 ir 1993, LKŽ VIII 1970 formaliai irgi galėtų būti abiejų darybos būdų, nors veikiausiai yra iš nerštas + vieta. Žūklavietė „žūklės vieta“ DŽ 1993, LKŽ XX 2002 sudaryta aiškiai – iš žūklė + vieta. Plintant aiškios motyvacijos darinių madai gal kam dingojasi viena žvejyba galėsiant verstis. Bet medž-ioklei į porą kaip tik geriau tinka žū-klė (:žūti ryt. „žvejoti, žuvauti“ DŽ 1993), o žūklavietę keisti žvejybos vieta neracionalu.

Liknande bildningar uppstår hela tiden, men de lyckas inte alltid. Författaren Pulgis Andriušis har till exempel använt ordet [flugornas] miegovietė Mt 1992 2 36. Kanske vore miegavietė mer korrekt, men även darbovietė, med foge-vokalen –o–, har ju etablerats. maudimvietė LP 1985 86 2 bör definitivt rättas, men formen vore definitivt inte maudymvietė, utan maudavietė.

Man bör påminna om att betydelsen hos en sammansättning och motsvarande ordgrupp kan skilja sig åt, till exempel: darbovietė ”arbets- eller tjänsteplats (som institution)” och darbo vieta ”en särskilt inrättad plats avsedd för arbete”; gyvenvietė förklaras oprecist i DŽ₃ som ”bostadsort”: det är ju just gyvenamoji vieta, ”plats där en person bor”, medan gyvenvietės, gyvenamosios vietovės betyder ”platser där människor bor och verkar” – städer, tätorter och byar, VLE VI 2004.

INTE SAMMANFALLANDE, UTAN PLATT TAK

Frågan om sutapdintas stogas är en bra term vore nästan överflödig – vad är det för bra med den när den är obegriplig? Den är inte bara obegriplig, utan också märklig. Men vid närmare granskning visar det sig att de andra tänkbara kandidaterna har avfärdats, visserligen utan nödvändigt skäl men inte heller helt utan anledning. Det är förstås nödvändigt att rätta till saken, eftersom det sämsta alternativet valdes (och då inte ens av alla).

Det förklaras att ett sådant tak sammanfaller med innertaket. Men här framträder genast termens oprecision – även ett sadeltak (eller en del av det) kan sammanfalla med innertaket. En annan brist är att det inte framgår (av själva termen) vad det sammanfaller med. Och inom byggnadskonsten finns det inget annat sammanfallande, även om till exempel innertaket på en våning kan sammanfalla med golvet på våningen ovanför.

Sutapdintas stogas används både i byggnadsvetenskaplig litteratur och i synnerhet i tidskrifter (ett helt färskt exempel: specialiserar sig på taktäckning av platta och lutande tak Vd 2007 31 20). Men det märkliga är att termen saknas inte bara i DŽ 1993, LKŽ XIII 1984 och XV 1991, RLKŽ II 1983 och IV 1985, LRKŽ 1988, utan också i PolŽ 1959 och 1984 samt StatŽ 2002.

Och i termordböckerna hittar vi dessutom allehanda varianter. Till exempel återger PolŽ 1959 плоская крыша – lėkštas stogas, medan PolŽ 1984 har både плоская och плоскоскатная крыша –

Terminologija | 2007 | 14

1 6 5

platt tak (motsats till скамая крыша – lutande tak), även om плоское перекрытие – plattbjälklag, medan StatŽ 2002 har platt tak – flat [deck] roof, terrace – Flachdach – toiture-terrase – toit plat [en terrasse] – плоская крыша och brant tak – steep roof – steiles Dach – toit abrupt – крутая крыша.

I litteraturen förekommer också en blandning, till exempel: Om byggnaden saknar vindutrymme utförs bjälklagets och takets funktioner av en enda konstruktion, som kallas ett sammanbyggt täckande skikt CivilP 1969 7. Beroende på lutningens storlek kan tak delas in i brantlutande (med en lutning större än 10⁰), svagt lutande (4–10⁰) och plana (0–4⁰) (ibid., 98). Konstruktionen av platta tak består av ett armerat betongbjälklag, ångspärr, värmeisolering, ett vattentätt skikt och ett golv, som samtidigt fungerar som takbeläggning (ibid., 119).

Redan i DŽ 1972 anges tak 1. vara flackt, brant, platt (likaså i DŽ 1993). Alla är olika, men är de alla tydliga? Frågan kommer att verka trivial för många, men svaret blir oväntat.

Verkligt oväntad är förklaringen av ordet flack – 1. ”platt, grund” (även om exemplen inte visar någon planhet: en flack skål (jfr tallrik – 1. ”flack skål”), flackt tak, flacka stränder på ön (inte branta, sluttande) DŽ 1954; 1. ”platt, jämn”: flack åkerjord – vattnet rinner inte undan, 2. ”inte brant, sluttande”: flackt tak, flacka stränder på ön, 3. ”grund”: en flack skål DŽ 1972 och 1993 (jfr tallrik – 1. ”runt kärl med sluttande kanter” DŽ 1972, 1. ”runt kärl för mat med sluttande kanter” DŽ 1993, även om det både i DŽ 1972 och DŽ 1993 står: en djup tallrik för soppa, en grund för kött¹. Djupa tallrikars kanter är förmodligen också brantare.

Redan i DŽ 1954 illustreras platt 1. ”jämn, icke välvd, tillplattad” med

¹ I DŽ 1954 finns inte ordet halvtallrik, medan DŽ 1972 och 1993 anger en felaktig betydelse för halvtallrik – 1. ”liten tallrik” (2. ”en mängd motsvarande en halv tallrik”), men detta är i själva verket – användningen visar det tydligast! – en liten tallrik, ”en liten tallrik att ställa ett glas, en kopp eller dylikt på”: en servistallrik DŽ 1972, 1. ”liten tallrik” DŽ 1993 (medan 2. ”en halv mängd” är en halv tallrik). På liknande sätt förklaras på många håll också halvskål – 1. ”liten skål” DŽ 1954, 1972 och 1993, 1. ”liten, mindre skål” LKŽ X 1976. Mindre kärl benämns i regel inte med sammansättningar med leden halv-, utan med diminutivavledningar – liten tunna, liten hink, liten kruka, liten bleckburk, liten flaska / liten butelj, litet glas / liten glaskopp, liten tallrik, liten skål (likaså liten påse, liten korg, flätad korg / liten flätad korg, liten låda); endast den nyare halvflaska avviker, men här utgår man från mängdbetydelsen (jfr halvliter (”flaska med en halv liters volym”) – liksom halvkart, halvsäck. Jordbrukskammarens term halvskål, i stället för det ålderdomliga palmisks (pol. półmisek) GK 1934 5–8 86 (variant palunksas 1. ”skål”, 2. ”bricka” LKŽ IX 1973, i LKŽ IX inte belagt palumickas Pilviškiai), borde i själva verket vara halvtallrik – förklaringen lyder ju också: 2. ”en något djupare avlång tallrik”; det är ett kärl av det material (keramik) och den form som är typisk för tallrikar, men inte ”en halv tallrik” utan ”en tallrik som är halvt formad” (jfr halvsläp). Det bör noteras att g(l)oodo i första hand är 1. stor, 2. tallrik, först därefter 3. skål PrekŽ 1996. Två likartade kärl är skål 1. ”runt, djupt kärl; <...>” DŽ 1993, 1. ”vid, djupt runt kärl för soppa, tvättning och liknande, <...>” LKŽ II 1969, tallrik 1. ”runt matfat med sluttande kanter” DŽ 1993, 1. ”runt kärl med flacka kanter, som man äter ur” LKŽ VII 1966 (definitionerna

166

Jonas Klimavičius │ Terminas prie termino. IV

junginiu plokščias stogas, DŽ 1972 aiškinamas tiksliau – „tiesiu ir lygiu paviršiumi, horizontaliai lygus“, DŽ 1993 prasčiau – „kuris turi tiesų ir lygų paviršių“. DŽ 1972 ir 1993 yra ir plokščiastogis, -ė (namas). Plokščio reikšmę bendrinėje kalboje nedviprasmiškai rodo ir jo vediniai – terminai plokštė, plokštelė, plokštainis, plokštuma geom. ir geogr., plokščiakalnis (nors kiek banguotu paviršiumi), plokščiaspaudė, plokščiareplės, plokštinis (kapas) archeol. (plokščiu paviršiumi), taip pat terminiai būdvardžiai plokščia-dugnis, -ė (laivas, valtis), plokščiaviršūnės (kalvos), plokščiagrūdžiai (vikiai), plokščiavarpiai (miežiai).

Men i LKŽ X 1976 har platt betydelsen 4. ”flack”: flache Schüssel – platt skål i P. Ruigios ordbok (kontrollerat de visu) (platt och flat finns inte belagda i denna betydelse). Naturligtvis hör detta inte till dagens standardspråk – i dag skulle en platt skål vara contradictio in adiecto.

En annan liten öppning är LKŽ VII 1966 – flack 1. ”platt, jämn, slät” Kvėdarna, Kartena, Skirsnemunė, de preussiska skrifterna, likaså – 1. ”platt” Sintautai (ZanŽ II 2004), varianten lėkšnas se flack 1: flackt tak J. Jablonskis (även om lėkšnus se flack 3: lėkšni torielka också är J. Jablonskis). Däremot betyder flack 2. ”sluttande, lutande, inte brant” (betydelsens utbredning är otillräckligt angiven), 3. ”med sluttande kanter, grund, inte djup”: flache Schüssel – flack skål (medan tiefe Schüssel – djup skål) i F. Kurschats ordbok (kontrollerat de visu) // ”grund”: en grund plats Vilkaviškis, likaså 3. ”grund, inte djup” Lukšiai (ZanŽ II 2004). I K. Milkaus ordbok anges båda betydelserna: bliūdas lėkštas, plokštus – eine flache Schüssel (kontrollerat de visu).

Platt kan i standardspråket ha endast grundbetydelsen ”horisontellt jämn”. Men de nämnda betydelsevariationerna för både platt och flack i dialekterna,

är (ännu inte helt exakt) olika inte till sin grund, utan snarare till materialet (inte alltid helt och hållet); dessutom är skålens användningsområde bredare. Att det finns två benämningar är historiskt betingat. Båda orden är rotmässigt förbundna med maträtter och ätande, och motiveras nu av kärlets formmässiga egenskaper (skål: djup, tallrik: flack). Skål (Kvėdarna, Gargždai; variant dubenìs Skriaudžiai), införd i LKŽ II₂ 1969 på Kazimieras Būgas förslag (Sabaliauskas 1990: 293) och förmodligen genom Jonas Jablonskis försorg, ersatte den slaviska lånformen bliūdas, som redan finns belagd i P. Ruigios ordbok (bliūdelė finns redan i J. Bretkūnas bibel), LKŽ I₂ 1968; ryska блюдо är ett gemensamt slaviskt lån från gotiska biuþs (genitiv biudis) ”skål” < biudan ”bjuda” (Фасмер I 1986). Även ryska миска är en diminutivform av ordet мица; polska misa, miska, miseczka är ett gemensamt slaviskt lån, sannolikt via gotiska mēs från vulgärlatinets mēsa < latinets mensa ”bord; mat, måltid” (Фасмер II 1986; Brückner 1974). Efter mönster av mucka anpassades också ett lån från latinets discus (< grekiska discos) ”skiva” (även avsedd för att lägga mat på; till formen en föregångare till tallriken/skålen) – via germanska språk (medelnederländska disc, fornhögtyska tisc → nutida tyska Tisch) en slavisk form – polska deska, ryska доска, ukrainska дошка (Фасмер I 1986; Brückner 1974). Tallrik (Šatės, Pandėlys, Skirsnemunė) LKŽ VII 1966 (möjligen felaktigt betraktat som en nybildning av Fraenkel 1955–1965) infördes återigen sannolikt av Jablonskis i stället för torielkos, som redan användes i J. Bretkūnas bibel (det finns också varianter), LKŽ XVI 1995; ordet lånades från de slaviska språken – ryska миска < polska talerz < tjeckiska talíř; de slaviska orden kommer från germanska (medelhögtyska talier), och dessa i sin tur från italienska tagliere < tagliare ”skära” < latinets taliare ”skära” (Фасмер IV 1987; Brückner 1974).

Terminologija | 2007 | 14 167

tycks inte medge att de betraktas som synonymer i standardspråket. Här måste det sägas att vi ännu inte har någon synonymordbok över standardspråket – SinŽ 1980 är en synonymordbok över hela det litauiska språket (även om synonymserier i allmänhet, när synkroni och i synnerhet syntopi inte beaktas, sammanställs godtyckligt och inte bygger på verkliga synonymidata). Detta ger en förvrängd bild: platt 1. (tak) – flack (tak), medan 2. → grund, men grund betyder i första hand inte djup, utan hålighet (fat), och först i sista hand flack. AntŽ 2003⁴ brant – flack, sluttande, lutande, släntad – ”som nästan inte höjer sig alls, låg”: Den här bäcken har mycket branta stränder, den där flacka Višakio Rūdà; medan platt – spetsig ”som skjuter ut” (?!). Det finns många belägg för att betydelserna inte har stabiliserats, till exempel: flack – 1. плоский: en flack skål – плоское блюдо (även om också platt – 1. плоский), endast 2. (inte brant) пологий, отлогий LRKŽ 1988, пологий – i första hand lutande, sluttande, flack, jämnt sluttande, sned, svagt sluttande, nedhängande, först därefter flack, men med märkningen dial. (därefter även slänig dial.). RLKŽ III 1984. Det verkar som om varje författare här definierar och ordnar betydelserna samt skriver märkningen dial. utifrån sin egen dialekt... Och i SinŽ 1980 är bland synonymerna till huvudordet sluttande (som långsamt, utan brant lutning sjunker) – flack (berg), lutande (tak), sned, snedställd (strand), sluttande, nedåtlutande, nedförslutande, lutande dial., nedhängande dial. (tak, berg) och nedhängande dial., släntad dial. (jord), lutande dial. (tak), slänig dial.. – flack saknas helt: enligt författarens dialekt betyder flack nämligen ”platt”... Men det är fel. StatŽ 2002 har lutande golv – inclined floor – einsteigender Fußboden – plancher oblique – наклонный пол.

Kanske uppstod den konstgjorda termen sutapdintas stogas (”sammanjämnat tak”) som en kompromiss när man inte lyckades lösa den tvärdialektala betydelsekollisionen mellan adjektiven plokščias och lėkštas – en kollision som ännu inte hade undanröjts ens i den normativa lexikografin. Kanske är det därför ordet lėkštas saknas i MokŽ 2000, där lėkštės står med.

Kompromisslösningen måste ovillkorligen avlägsnas. Kodifieringen av betydelserna hos orden plokščias och lėkštas måste avslutas och fastställas skyndsamt. En sådan betydelsekollision för ordet lėkštas kan inte få finnas kvar i standardspråket: plokščias – 1. lēzens; plakans: plokščias stogas – lēzens jumts, plokščia krūtinė – plakans krūtis, medan lėkštas – 1. plakans, 2. lēzens LieLaŽ 1964, lėkštas – 1. flat; plane, 2. (inte brant) gently-sloping LAKŽ 1991.

Etymologin skulle till viss del stödja tanken att lėkštas motiverat kan betyda ”platt”, men inte helt – den ursprungliga motiveringen skulle med säkerhet bara vara ”liggande” – även om det lettiska cognatet lēzns, lēzens betyder ”flach” (Būga II 1959: 421), medan litauiska östauktaitiska ložėti, -ėja (ložti), -ėjo betyder ”vara nedbruten, nedliggad” (från ett annat område

168 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. IV

ložinti ”böja lite” P. Ruigios ordbok (70), K. Milkaus ordbok (92)), ²ložė ”plats där säden har lagt sig, liggsäd”, 2. ”bruten, böjd sädeskärve”, lažoti ”lägga sig, falla (om säd)” (išležti, -lenža, -ležo ”lägga sig ned, vissna” Kuršėnai), lažekai och lažonai ”liggsäd”; ¹palažas ”det som fallit omkull, lagt sig eller lagts ned” (Fraenkel 1955–1965, kontrollerat mot LKŽ VII 1966 och IX 1973 – här betraktas lažoti, lažekai, lažonai och ¹palažas som främmande ord – slaviska lån – men det stämmer inte; för övrigt kan ¹palažas inte skiljas från ²palažas ”offer” M. Mažvydas, Wolfenbüttelska postillan < * ”det som lagts – placerats ned (på offeraltaret)” (troligen ett paronym av annat ursprung lėkšnas ”mjuk, späd” Pagiriai:? lekšti, lėška (lenška), lėško ”bli mjuk, slapp” Užventis, även lėkšti, lėkšta, lėško (se lekšti) Kupiškis (LKŽ VII 1966)). Följaktligen kunde lėkštas *”liggande, nedlagd, liggande” lätt utvecklas till både ”platt” och ”lutande” (jfr lėkis ”takbjälke” Fraenkel 1955–1965).

För den nutida semantiken hos ordet lėkštas är dess relationer till mikrosystemets medlemmar viktigast. Avgörande är att ryska плоский, tyska flach, engelska flat, franska plat motsvarar litauiska plokščias. Hela mikrosystemet skulle alltså se ut så här:

Sutapdintas passar helt enkelt inte in i det.

SLUTSATSER

1. Sammansättningar med ett substantiviskt andra led som betecknar en plats och ett substantiviskt, adjektiviskt eller verbalt första led är talrika ord i det levande språket och nybildningar (ofta termer) ända sedan den första litauiska ordboken (före 1620). De förra betecknar platser som antingen har funnits eller fortfarande finns, medan de senare – med ett verbalt led – endast betecknar platser som finns; vissa från båda ordbildningssätten ingår i gemensamma semantiska mikrosystem, där analogier och samspel förekommer. Det andra ordbildningssättet är svårare och mindre tydligt; här förekommer

Terminologija | 2007 | 14 169

variationer i bindevokalen, där vissa trängs undan av felaktiga bildningar med första ledet från verbabstrakter med suffixet –imas, som ämnesspecialister skapar. Ibland snubblar även normerarna här, medan ämnesspecialisterna – de främsta användarna av dessa termer – verkar helt maktlösa. Historien om kirtavietės är särskilt lång och invecklad, och därför lärorik.

2. Den ganska allmänt använda, men inte godkända termen sutapdintas stogas (först godkändes lėkštas eller lėkštasis, numera plokščiasis stogas) har troligen uppstått som en kompromiss – efter att man misslyckats med att övervinna den terminologiska betydelsekollisionen mellan adjektiven plokščias och lėkštas, när den ännu inte hade undanröjts (helt) i den normerande lexikografin (kollisionen återspeglas i förändringen av termens norm). När plokščias motsvarar ryska плоский, tyska flach, engelska flat och franska plat, kan lėkštas alltså inte betyda ”platt”, utan endast ”sluttande” – ryska наклонный, пологий, tyska geneigt, abschüssig, engelska sloping och franska oblique.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

A: Auszra (tidning).

Ambrazas S. 1993: Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalbos veiksmažodiniai vediniai, Vilnius.

AntŽ 2003: Ermantytė I. Antonimų žodynas, Vilnius.

AplApsŽ 2000: Aplinkos apsaugos terminų žodynas, Vilnius.

BM ir RT 2000: Toporov V. Baltų mitologijos ir ritualo tyrimai. Vert. E. Jakulis, Vilnius.

Brückner A. 1974: Słownik etymologiczny języka polskiego, Warszawa.

Būga K. II 1959: Rinktiniai raštai 2, Vilnius.

CivilP 1969: Krasenskis V., Fedorovskis L. Civiliniai, pramoniniai ir žemės ūkio pastatai. I d. Civiliniai pastatai. Vert. R. Pranaitienė, Vilnius.

DŽ 1954: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius.

DŽ 1972: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius.

DŽ 1993: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius.

Fraenkel E. 1955–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg–Göttingen.

G ir FGTŽ 1956: Gudelis V. Geologijos ir fizinės geografijos terminų žodynas, Vilnius.

GK 1934: Gimtoji kalba.

GKr: Gimtasis kraštas (veckotidning).

KK I 1961: Kalbos kultūra 1.

KK III 1962: Kalbos kultūra 3.

LAKŽ 1991: Piesarskas B., Svecevičius B. Lietuvių–anglų kalbų žodynas, Vilnius.

LEnc IV 1936: Lietuviškoji enciklopedija 4, Kaunas.

LEnc VI 1937: Lietuviškoji enciklopedija 6, Kaunas.

Lyberis A. 1961: Ar gerai sudarytas žodis kirtavietė. – Kalbos kultūra 1, 35–36.

Lyberis A. ir Ulvydas K. 1958: Lietuvių literatūrinės kalbos leksikos praturtėjimas tarybinės santvarkos metais. – Literatūra ir kalba 3, 31–110.

LieLaŽ 1964: Bojāte A., Subatnieks V. Lietuviešu–latviešu vārdnīca, Rīga.

LKŽ I₂ 1968: Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius.

LKŽ II₂ 1969: Lietuvių kalbos žodynas 2, Vilnius.

LKŽ III 1956: Lietuvių kalbos žodynas 3, Vilnius.

LKŽ IV 1957: Lietuvių kalbos žodynas 4, Vilnius.

LKŽ V 1959: Lietuvių kalbos žodynas 5, Vilnius.

LKŽ VII 1966: Lietuvių kalbos žodynas 7, Vilnius.

LKŽ VIII 1970: Lietuvių kalbos žodynas 8, Vilnius.

170 Jonas Klimavičius | Terminas prie termino. IV

LKŽ IX 1973: Lietuvių kalbos žodynas 9, Vilnius.

LKŽ X 1976: Lietuvių kalbos žodynas 10, Vilnius.

LKŽ XI 1978: Lietuvių kalbos žodynas 11, Vilnius.

LKŽ XIII 1984: Lietuvių kalbos žodynas 13, Vilnius.

LKŽ XV 1991: Lietuvių kalbos žodynas 15, Vilnius.

LKŽ XVI 1995: Lietuvių kalbos žodynas 16, Vilnius.

LKŽ XX 2002: Lietuvių kalbos žodynas 20, Vilnius.

LP: Lietuvos pionierius (tidning).

LRKŽ 1988: Lyberis A. Lietuvių–rusų kalbų žodynas, Vilnius.

LTE II 1977: Lietuviškoji tarybinė enciklopedija 2, Vilnius.

LTE V 1979: Lietuviškoji tarybinė enciklopedija 5, Vilnius.

MokŽ 2000: Norkaitienė M., Šepetytė R., Šimėnaitė Z. Mokomasis lietuvių kalbos žodynas, Vilnius.

Mt: Metai (tidskrift).

Pakalka K. 1979: Pirmasis lietuvių kalbos žodynas, Vilnius.

PolŽ 1959: Rusų–lietuvių kalbų politechninis žodynas. Red. kol. p-kas A. Novodvorskis, Vilnius.

PolŽ 1984: Rusų–lietuvių kalbų politechnikos žodynas. Sudarė G. Daugėla, spec. red. J. Stanaitis, Vilnius.

PrekŽ 1996: Pričinauskas J. Rusų–lietuvių kalbų prekių žodynas, Vilnius.

RLKŽ II 1983: Rusų–lietuvių kalbų žodynas 2. Sudarė Ch. Lemchenas, Vilnius.

RLKŽ III 1984: Rusų–lietuvių kalbų žodynas 3. Sudarė J. Kardelytė, J. Macaitis, A. Mankevčiėnė, Vilnius.

RLKŽ IV 1985: Rusų–lietuvių kalbų žodynas 4. Sudarė J. Kardelytė, Ch. Lemchenas, J. Macaitis, A. Mankevičienė, Vilnius.

Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius.

SinŽ 1980: Lyberis A. Sinonimų žodynas, Vilnius.

StatŽ 2002: Statybos terminų žodynas. Moksl. red. A. Kudzys, Vilnius.

Umbrasas A. 2007: Ar taisytina radimvietė? – Gimtoji kalba 6, 14.

Urbutis V. 1962: Dar dėl kirtavietės ir kirtimvietės. – Kalbos kultūra 3, 45–50.

Vd: Veidas (tidskrift).

VLE III 2003: Visuotinė lietuvių enciklopedija 3, Vilnius.

VLE VI 2004: Visuotinė lietuvių enciklopedija 6, Vilnius.

VLE X 2006: Visuotinė lietuvių enciklopedija 10, Vilnius.

ŽanŽ II 2004: Zanavykų šnektos žodynas. Red. V. Sakalauskienė (vyriaus. red.), K. Vosyly tė, Vilnius.

Фасмер М. I 1986: Этимологический словарь русского языка 1, Москва.

Фасмер М. II 1986: Этимологический словарь русского языка 2, Москва.

Фасмер М. IV 1987: Этимологический словарь русского языка 4, Москва.

Mottagen 2007-09-10

Jonas Klimavičius Litauiska språkets institut P. Vileišio g. 5, LT-10308 E-post: [email protected]

Terminologija | 2007 | 14 171