JURGITA VENCKIENĖ

Litauiska språkinstitutet

HISTORIEN OM UPPFATTNINGEN AV DET LITAUISKA STANDARDSprÅKET (1800-TALETS ANDRA HÄLFT – BÖRJAN AV 1900-TALET)¹

NYCKELORD: standardspråk, skriftspråkligt standardspråk, talat standardspråk, renhet, kodifiering.

INLEDNING

Frågan om det litauiska standardspråkets (hädanefter standardspråkets) uppkomst och början har behandlats upprepade gånger i språkvetenskapliga arbeten. Giedrius Subačius har diskuterat litauiska forskares syn på standardspråkets historia – vanligtvis kopplas den till folkets historia: ”vid ett visst utpekat skede i folkets (statens) utveckling talade man också om ett visst utvecklingsstadium för standardspråket” (Subačius 2004: 89). Språkforskare i USA och Västeuropa studerar däremot standardspråkens utveckling utifrån språkens egna särdrag och specifika språkliga och sociala kännetecken (Subačius 2004: 97). Einar Haugen urskilde fyra aspekter av standardspråkets framväxt: val av norm, kodifiering av form, utveckling av funktioner och samhällets godtagande (Haugen 1966: 252). Standardspråkets uppkomst och utveckling är förknippade med samhället, särskilt de två aspekter som E. Haugen nämner: valet av dialekt som standardspråk och samhällets godtagande.

Pranas Skardžius lyfte fram samhällets roll långt tidigare: som ett viktigt kännetecken för standardspråkets uppkomst och existens angav han att samhället (eller åtminstone en del av det) hade utvecklat en medvetenhet om att det hade ett gemensamt språk och strävade efter att använda det: ”[standardspråket] erkänns i hela det etnografiska Litauen, används eller strävar man efter att använda som ett allmänt gemensamt kommunikationsmedel” (Skardžius 1927: 341). Syftet med denna artikel är att med utgångspunkt i pressen och egodokument visa när samhället, eller åtminstone en del av det, började uppfatta att det hade ett standardspråk och hur det förstod detta språk.

Arnoldas Piročkinas, som har behandlat problemen kring det litauiska standardspråkets uppkomst, skrev om 1500–1700-talens skriftlighet att ”[v]arken M. Daukšai eller andra verksamma inom den litauiska skriftkulturen vid den tiden hade<...> ännu utvecklat en medveten uppfattning om standardspråket” (Piročkinas 1990: 6, se även

¹ Artikeln bygger på föredraget ”Historien om hur uppfattningen av det litauiska standardspråket kristalliserades”, som hölls vid det vetenskapliga seminariet Det litauiska standardspråket i dag: verklighet, illusion, strävan? (2015-05-22), arrangerat av Centret för forskning om standardspråket vid Litauiska språkinstitutet.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija (XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 2

Piročkinas 1986: 30–31). Bendrinės kalbos idėja buvo iškelta Universitas linguarum Lithuaniae (1737), tačiau toliau ji nebuvo plėtota (Piročkinas 1990: 8).

2. DEN GEMENSAMMA SKRIFTSPRÅKETS BEGREPP I SLUTET AV 1700-TALET – MITTEN AV 1800-TALET

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet blev det gemensamma skriftspråket föremål för flera författares tänkande. G. Subačius har undersökt behovet av ett framväxande gemensamt skriftspråk, olika samogitiska författares (Juozapas Čiulda, Simonas Daukantas, Juozapas Arnulfas Giedraitis, Antanas Klementas, Kiprijonas Nezabitauskis, Jurgis Ambraziejus Pabrėža, Jurgis Plateris, Dionizas Poška, Simonas Stanevičius m.fl.) syn på ett sådant språk och deras försök att skapa det (Subačius 1991, 58–64; Subačius 1996: 51–59; Subačius 1998 m.fl.). Samogiterna började fundera över hur språket skulle kunna göras gemensamt (se vidare Subačius 1998: 20–21), vilket gör det möjligt att tala om början på skapandet av ett gemensamt skriftspråk, även om ingen av de modeller som utarbetades under den aktuella perioden blev det. G. Subačius rekonstruerade följande föreställning om det gemensamma skriftspråk som de samogitiska författarna skapade eller strävade efter att skapa: ”det gemensamma skriftspråket blir folkets gemensamma och enhetliga offentliga språk” (Subačius 1998: 20–21), men det betonas att olika författare uppfattade enhetlighet, allmängiltighet, folk och språk på olika sätt. J. A. Pabrėža tänkte sig exempelvis ett gemensamt skriftspråk enbart för samogiterna (omkring 1831), medan S. Daukantas under den senare delen av sitt författarskap tänkte sig det för samogiter och högaiter i Litauen samt för litauerna i Ostpreussen (Subačius 1996: 53–54, 56).

Motiejaus Valančiaus vyskupavimo laikotarpiu (1849–1875) daugelis kunigų rašė tarminiu mišiniu, daugiau ar mažiau laikydamiesi savo tarminio pagrindo, bet „stengdamiesi būti ir aukštaitiški“ (Jonikas 1972: 135). Paties M. Valančiaus, vadovavusio tikybinei literatūrai, ją prižiūrėjusio, minčių apie bendrą kalbą, regis, nėra išlikusių. Vis dėlto iš akių neišleistina tai, kad M. Valančius rūpinosi rytų aukštaičiams knygas leisti jų tarme, nes jiems esą nesuprantami žemaitiški raštai: 1852 m. pavedęs Juozui Zenevičiui į rytų aukštaičių tarmę išversti Juozapo Želvio lenkiškai parašytą katekizmą, 1865 m. raginęs Antaną Baranauską rašyti kraštiečiams jų tarme. Be to, Petras Jonikas yra užsiminęs ir apie M. Valančiaus ganytojinius laiškus, rašytus tikintiesiems jų tarme (Jonikas 1987: 238). Tai liudytų, kad bendra visiems lietuviams kalba M. Valančiui dar atrodė neįmanoma.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 3

3. DEN GEMENSAMMA SKRIFTSPRÅKETS BEGREPP UNDER ANDRA HÄLFTEN AV 1800-TALET

Intresset för frågan om ett gemensamt skriftspråk intensifierades under andra hälften av 1800-talet. Tidens egodokument och press innehåller många resonemang om det gemensamma skriftspråket och diskussioner om olika frågor kring språkets standardisering.

3.1. Det gemensamma skriftspråket

Forskare av standardspråk är överens om att ett skriftspråk först uppstår och standardiseras (se vidare Subačius 2001: 127). Det litauiska gemensamma skriftspråket utgör inget undantag – i början av den aktuella perioden uppfattades det enbart som ett skriftspråk.

A. Baranauskas behövde ett gemensamt språk, i första hand för undervisning, när han 1870 utnämndes till att undervisa i homiletik – teorin och praktiken för predikande på litauiska – vid det samogitiska (Telšiai) prästseminariet i Kaunas (Stakauskas 2003: 71). A. Baranauskas ville skapa en modell för ett gemensamt skriftspråk (den så kallade ortografin); i hans projekt förblev talspråket dialektalt (Baranauskas 1875 10 04 (16): 6):

det behövs en enhetlig stavning för hela Litauen. När stavningen utarbetas bör den endast utformas med hänsyn till stavning och språkvetenskap, i den utsträckning dialekterna tillåter. Det behövs ju en gemensam språkvetenskap, en enhetlig stavning och också instruktioner om hur litauerna ska uttala bokstäverna (litterae) i varje dialekt.

A. Baranauskas gemensamma skriftspråk (nedan kallat rbk) låg strukturellt nära den sydvästliga högaitiska dialekten (se vidare Jonikas 1937: 50; Zinkevičius 1986: 78), men i skriften försökte man även koda in särdrag från andra dialekter. A. Baranauskas modell för rbk, trots att den var populär bland katolska präster och användes i det samogitiska biskopskansliet fram till 1908², utvecklades inte till ett gemensamt skriftspråk, liksom inte heller de samogitiska författarnas projekt i början av 1800-talet.

Idén om ett rbk som kodade dialektala särdrag utvecklades också av Kazimieras Jaunius, som likaså (från 1885) undervisade i litauiska vid det samogitiska prästseminariet i Kaunas (Sabaliauskas 1979: 172). Han (Jaunius [1880–1892]: 6) betonade att

En ³uttalsbaserad stavning passar inte för hela Litauens skrifter: en stavning gemensam för alla litauer kan inte ta hänsyn till varje enskilt uttal i uttalsvarianten och samtidigt försumma andra ord av samma ursprung och andra dialekter i samma litauiska språk.

² Plačiau žr. Venckienė 2014.

³ ”ljudlig, fonetisk” (LKŽė).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 4

Den dialektanpassningsteori som A. Baranauskas och K. Jaunius utarbetade försökte man åtminstone delvis tillämpa även i Žemaičių ir Lietuvos Apžvalgoje (1889–1896), en periodisk publikation som gavs ut av Pranciškus Urbonavičius och Kazimieras Pakalniškis, elever vid det samogitiska prästseminariet. P. Urbonavičius (1895: 3) skrev:

att en stor del av våra samogiter uttalar samma ord, där ”uo” uttalas som en enda bokstav ”u”; de lärda männen föreslog att dessa två bokstäver skulle förenas till en och skrivas så här: lūma, lūkis, lūsas, klūnas, slūti, plūztas och andra liknande ord, vilket läsarna säkerligen har lagt på minnet från ”Apžvalga”, och även framöver kommer vi i stället för ”uo” endast att använda ”ū”.

Tarmių derinimo rašomojoje kalboje idėja atrodė patraukli ir Jonui Basanavičiui (1899: 9):

Vi måste reformera vår ortografi på ett sådant sätt att den blir allmängiltig⁴, universell för att – om möjligt – uttrycka alla våra dialekter, så att människor med de mest skilda litauiska dialekter kan läsa orden som uttrycks med våra skrivtecken på sitt eget sätt.

Hans förslag om hur man i den allmänna skriftspråksformen skulle kunna koda dialektdrag och vid skrivning återge ljud som uttalas olika (J. Basanavičius ansåg inte heller att ett gemensamt uttal var nödvändigt) lade han fram i boken Prie istorijos mūsų rašybos, utgiven 1899, och kompletterade dem i 1902 års utgåva av Ožkabalų dainų.⁵

Till exempel föreslog J. Basanavičius att affrikatan [dž] skulle betecknas med den diakritiska bokstaven <đ>; den skulle ”[s]amogiterna uttala mitt i ordet som ett vanligt d” (Basanavičius 1899: 12); [č] med det diakritiska tecknet <ț> – ”i Samogitien, där den ännu inte har mjukats upp utan förblivit hård, ska detta t uttalas som ett vanligt t” (Basanavičius 1899: 13).⁶

Under de sista årtiondena av 1800-talet och även senare ansåg alltså en del av det allmänna skriftspråkets skapare och brukare att ett regionalt allmänspråk som kodade olika dialektdrag var nödvändigt och lämpligt; man ville inte standardisera uttalet.

⁴ Kainas betyder ”gemensam” (LKŽė).

⁵ J. Basanavičius projekt för det allmänna skriftspråket måste ha varit känt bland de bildade redan tidigare, genom hans Ožkabalų dainų (1884) och Etnologiškų smulkmenų (1893).

⁶ Dėl savitos rbk teorijos J. Basanavičius nebuvo pakviestas tapti Varpo (1889–1905) redaktoriumi – laikraščio leidėjai prisibijojo, kad jis neimtų jos taikyti šiame leidinyje (žr. [Bagdonas] 1937 01 11: [1]). Tai rodo, kad periodinės spaudos leidėjai jautė savo bk modelį dar esant labai netvirtą.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 5

3.2. Valet av dialektal grund för det standardspråkliga skriftspråket och dess fixering under 1880-talets sista årtionde på 1800-talet

Utgivarna av den litauiska periodiska pressen valde en annan väg än anhängarna av teorin om ett standardspråk grundat på en blandning av dialekter. Från och med Aušros (1883–1886), vars utgivare beslöt att bygga på de litauiska grammatikerna av August Schleicher (1856) och Friedrich Kuršaitis (1876), valdes de västaukštaitiska dialekterna i Stora Litauen (hädanefter DL) och Östpreussen (hädanefter RP) som grund för den periodiska pressens språk. Även Jonas Jablonskis motiverade beslutet att utgå från en enda dialekt i Varpe 1893: ”i vår skrift kommer vi aldrig att kunna tillgodose alla våra dialekter” (Jablonskis 1893: 5).

För att kunna fastställa standardspråkets uppkomst är det mycket viktigt att samhället medvetet inser att det har ett sådant språk. Under 1800-talets sista årtionden, när en illegal litauisk press började ges ut, kom samhället, eller mer precist den mer bildade delen av det, att inse att en dialektal grund hade valts för standardspråket och hävdade att det hade ett standardspråk. Under det tredje året av utgivningen av Aušros, i december 1885, skrev Serafinas Laurynas Kušeliauskas till prästen Aleksandras Burba om kalbą abelną⁷: ”raszant del lietuwiu ir žemajcziu, rejk tajkintis su kalba abelna” (Kušeliauskas 1923: 12). Kort därefter beskrev Antanas Vytartas (1887, rašliaviška kalba, se nedan, avsnitt 3.4), Juozas Tumas-Vaižgantas (1888, rašomoji kalba, se nedan, avsnitt 3.3), Jonas Mačiulis-Maironis (1891, se nedan, avsnitt 3.4), Mečislovas Davainis-Silvestraitis (1891: 70, literariška kalba), Antanas Milukas (1892: 27, rašliaviškas dialektas), J. Jablonskis (1893, raštų kalba, se nedan, avsnitt 3.3), Vincas Pietaris (1894: 87, literatūriška kalba) och andra standardspråket (se närmare Venckienė 2007: 27–30).

Således började den bildade klassen under 1800-talets sista årtionden inse att den hade ett gemensamt språk, i första hand ett skriftspråk. Detta var en förebildlig språkmodell att följa.

3.3. Det talade standardspråket

Nästan samtidigt som det konstaterades att det fanns ett gemensamt skriftspråk började den bildade klassen också ta upp frågan om ett talat standardspråk (hädanefter šbk). J. Tumas-Vaižgantas, som forskare ofta har nämnt, började från 1888 ”när han umgicks med bildade personer tala på skriftspråket” (Jonikas 1987: 352). År 1891 beskrev J. Mačiulis-Maironis det talade standardspråket⁸: ”Isz tarmių iszrinkta paliko Kauniskzė, kuri yra dailiausė ir kurią jau daugumas sznekā” (Mačiulis-Maironis 1891: 181). Följaktligen orienterade sig åtminstone bildade talare, i början av 1800-talets sista årtionde, inte bara mot ett gemensamt skriftspråk utan började också anpassa sitt talade språk till det.

⁷ Abelnas ”universell, all, gemensam” (LKŽė).

⁸ Citerat ur J. Mačiulis-Maironis bok Apsakymai apie Lietuvos praeiga, som gavs ut 1891. På bokens titelsida anges att den skrevs 1886, så författaren kan ha skrivit om ett redan etablerat standardspråk tidigare än 1891.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 6

Snart, år 1893, betonade även J. Jablonskis att man talade på det gemensamma skriftspråket och antydde att det inte längre skulle vara avsett enbart för de bildade, utan för alla språkbrukare (Jablonskis 1893: 9):

om det nuvarande skriftspråket fortsätter att utvecklas och förfinas utan att förändras dialektalt (= i sina former), så kommer vi förr eller senare att vilja att alla, hög- och låglitauer, ska kunna tala och uttala sig så som de främsta i Litauen, de bildade, talar, och vi kommer att vilja höra alla i vårt Litauen uttala sig och tala likadant.

Petro Avižonio Lietuviška gramatikėlė (1898), be kita ko, buvo skirta mokytis ir šbk – autoriaus nurodyta, kad kirčio ženklai žemaičiams ir rytų aukštaičiams rodo, kaip tarti rašomosios kalbos formas (Avižonis 1898: 1).

Under 1800-talets sista decennier börjar således de bildade inse att de har ett gemensamt skriftspråk, grundat på en dialekt (kaunasiska, från Užnemunė), och börjar försöka tala det. Målet är att även andra samhällsskikt ska anta det.

3.4. Krav på det gemensamma skriftspråket. Renhet

Tryckta källor och egodokument visar att så snart man hade blivit medveten om det gemensamma skriftspråk man hade, började man ställa krav på dess renhet.

Kalbos grynumo reikalavo Aušros (1883–1886) redakcija. Penktajame numeryje Petrui Arminiui-Trupinėliui skirtame redakcijos atsakyme rašyta: „Miklink tik ir vartok griną kalbą“ ([Aušros redakcija] 1883: 151). Vėliau apie tai užsiminė ir Jonas Šliūpas: „Kad atkelti ir atlaikyti grinąją kalbą, reiki, kad visi raštininkai pasistengtu grinai ir gražiai rašyti“ (Šliūpas 1884: 147). P. Jonikas yra užsiminęs, kad Aušroje grynumo kriterijus taikytas ne tik leksikai⁹, bet ir kitiems kalbos lygmenims (Jonikas 1987: 310), pavyzdžiui, svetimos kilmės žodžių [f] stengtasi žymėti <p> [p] (grapas ‘grafas’ A6 1883: 156, pamiliją A2 1886: 59), [ch] – <k> [k] (kolerôs ‘choleros’ gen. sg. A5 1883: 140).

I det första numret av tidningen Šviesa (1887–1888, 1890), år 1887, skrev troligen Antanas Vytartas¹⁰: ”Språket i vår tidning ska vara skriftspråkligt rent, och här och där ska ett annat ord läggas till för att uttrycka sig” (Vytartas 1887: 3). Även Vincas Kudirka nämnde språkets renhet,

⁹ Här bör även nämnas Jonas Palionis iakttagelse: för aušrininkai, som av språkrensningsskäl skapade nyord för att ersätta germanismer, slaviskheter och vissa internationella ord, var det viktigaste att orden var litauiska, om än ”ibland också mycket dåliga” (Palionis 2014: 14–19).

¹⁰ Artikeln ”Inledning” (s. 1–3) är undertecknad Ernesto Wenyo, men enligt J. Tumas-Vaižgantas ord: ”Man känner igen prästens hand här” – troligen tänkte han på redaktören A. Vytartas. Vanda Zaborskaitė ansåg också att A. Vytartas var artikelns författare och antog att även Jonas Mačiulis-Maironis kan ha bidragit (Tumas-Vaižgantas 1924: 10; Zaborskaitė 1987: 62).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 7

rašydamas Ūkininko (1890–1905), mažiau išsilavinusiems skaitytojams skirto laikraščio, leidėjų vardu (Kudirka 1890: 1–2):

Det som också kan försvåra förståelsen är användningen av rent litauiskt språk. <...> Men även om ett rent litauiskt språk till en början skulle vara svårt, kan man snabbt vänja sig vid det. <...> Därför ska ni läsare inte misströsta om det första numret av ”Ukinikas” skulle vara lite för svårt att läsa! Framöver blir det lättare.

Samma år uppmanade man i Žemaičių ir Lietuvos apžvalga till att uppmärksamma ordförrådet i gravinskrifter ([Pakalniškis] Zuikis 1890: 117):

Varför ska vi använda ord från främmande språk när vi har ”likadana egna ord på vårt språk”? I stället för ”žonka” eller szvogerka, vore det inte vackrare att skriva de litauiska orden ”moters” och ”pati”?

Kravet på språklig renhet, vid sidan av lämplig stavning, framfördes 1891 även av J. Mačiulis–Maironis (1891: 182): ”det räcker inte att skriva hur som helst; av skribenten krävs numera kunskap om vetenskaplig stavning och språkets renhet”. I en recension av Vaikų kningelė 1892 skrev även A. Milukas (1892: 27) om nödvändigheten av att undvika lånord:

Utgivaren tycks ha tagit på sig ett arbete utan tillräckliga förberedelser när han gav ut denna lilla bok: den skulle visserligen översättas från den žemaitiska dialekten till den moderna skriftspråksdialekten, men antingen av brådska eller av okunskap om de båda dialekternas alla egenheter har han strött in många uttryck och former som inte används i dagens skriftspråksdialekt.

Ett rent litauiskt skriftspråk eftersträvades också av Aleksandras Dambrauskas (Adomas Jakštas) 1898 (se nedan, avsnitt 3.6). Frågan om skriftspråkets renhet dryftades även i personlig korrespondens: år 1885 framförde S. L. Kušeliauskas (1923: 112–113) detta krav på skriftspråket: ”Det krävs att språket verkligen är rent och att alla förstår det.”

Det innebär att den del av samhället som använde det litauiska standardspråket redan inte längre tolererade främmande inslag, eftersom den hade en uppfattning om standardspråket, trots att det ännu inte fanns något verk som kodifierade det. Kriteriet om standardspråkets renhet blev aktuellt. Det kan betraktas som det äldsta och först framförda kravet på standardspråket, även om det inte längre är det viktigaste (jfr Girdenis, Pupkis 1970: 65–67).

3.5. Användningsområde

Under den period som behandlas diskuterades också standardspråkets användningsområde. Som redan nämnts skrev S. L. Kušeliauskas i slutet av 1885 att standardspråket var gemensamt för litauerna (dvs. aukštaitierna) och

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 8

för samogiterna (se avsnitt 3.2). Mindre än ett årtionde senare, år 1893, drog Jonas Spudulis redan upp vidare gränser för användningen av det gemensamma skriftspråket (rasztkalbēs) – det skulle vara gemensamt för litauerna i Storlitauen och Lill-Litauen: ”man måste åter bemöda sig om att skapa enhet i skrifterna mellan preussarna och oss” (Spudulis 1893 11 26: 3v).

Fem år senare, år 1898, betonade A. Dambrauskas att det gemensamma skriftspråket (rašliaviška kalba) var gemensamt för alla litauer, oavsett var de bodde: det användes inte bara av litauer från alla dialektområden i det etnografiska Litauen, utan också i Europa och i Amerikas förenta stater (Dambrauskas 1898: 2–3):

I dag <...> känner sig samogiten eller hög-lietauern, dzukan eller kapsen, zanavyken eller guogen alla som litauer, alla strävar på samma sätt efter att skriva och avstår från sina dialekters språkliga särdrag <...> På så sätt utvecklades och befästes så småningom ett gemensamt litauiskt skriftspråk, som nu används av nästan alla bättre skribenter i vår tid, oavsett om de bor i Europa eller Amerika.

Under 1800-talets sista årtionden vidgades således föreställningen om det gemensamma skriftspråkets användningsområde: det uppfattades som språket i alla områden där litauiska talades och användes även av litauer bosatta i andra länder.

3.6. Funktionernas utvidgning

De funktioner som det gemensamma skriftspråket fick under pressförbudet kunde inte utvecklas fritt; det kunde inte användas i myndighetskontor eller skolor.

År 1898, i fortsättning på J. Tumas-Vaižgantas och J. Mačiulis-Maironis vittnesmål om de intellektuellas ansträngningar att tala det gemensamma skriftspråket, uppmanade A. Dambrauskas till en utvidgning av dess användningsområde – det borde användas inte bara i de intellektuellas inbördes umgänge utan också i kyrkan (Dambrauskas 1898: 4):

det vore mycket bättre om varje litauisk präst, efter att väl ha lärt sig ett rent litauiskt skriftspråk, överallt förkunnade Guds ord på detta språk och inte alls bekymrade sig om att bevara den lokala dialektens särdrag. <...> Och ingen må tro att vi här predikar någon villfarelse. <...> I kyrkliga frågor råder, såvitt vi vet, överallt skriftspråket, inte dialekterna.

Uppmärksamhet riktades också mot ytterligare ett, mycket personligt och samtidigt offentligt språkligt användningsområde, som myndigheternas krav tycks ha lämnat obehindrat – gravinskrifter. I pressen noterades att de flesta litauiska gravinskrifter skrevs på polska; man uppmanade till att skriva dem på litauiska och föreslog att personer med grammatikkunskaper skulle formulera sådana inskrifter (Turauskas 1901: 15):

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 9

Kära små zemaiter, skriv själva alltid till smeden på en lapp vilka ord som ska ristas in på korset

<...> Om ni själva inte kan sätta ihop orden på ett korrekt och grammatiskt sätt, be då någon som behärskar den zemaitiska grammatiken väl att formulera texten.

Den del av samhället som använde det gemensamma skriftspråket för inbördes kommunikation började alltså verka för att det också skulle spridas till andra användningsområden där det var möjligt, först och främst till kyrkan. Uppmärksamhet riktades även mot språket i inskrifterna på gravstenar.

3.7. Behovet av kodifiering av det gemensamma skriftspråket

Under 1800-talets sista decennier uppstod ett behov av att kodifiera det gemensamma skriftspråket. Redan 1889 skrev V. Kudirka i Varpas (Kudirka 1889: 105):

I dag gör varje skribent sin egen grammatik och skriver på sitt eget sätt – och det kan inte vara annorlunda så länge vi inte har en kort och tydlig grammatik som omedelbart och utan minsta tvekan besvarar de viktigaste språkfrågorna.

Varpas redaktör Juozas Adomaitis-Šernas påpekade 1890 att en grammatik behövdes för att enhetliggöra stavningsnormerna: ”För att en enhetlig stavning ska kunna uppstå och bestå krävs också ett enhetligt stöd, ett enhetligt hjälpmedel, ur vilket alla kan lära sig denna stavning” (Adomaitis-Šernas 1890: 65). Medvetna om behovet av att fastställa stavningsnormer tog varpininkai omkring 1890 initiativet: de hektograferade en samling stavningsregler sammanställd av V. Kudirka, Statrašos Ramsčiai (Jonikas 1987: 326).

Žemaičių ir Lietuvos Apžvalgos redaktör P. Urbonavičius tog upp grammatikfrågan 1895: ”Då får vi en enhetlig stavning, när våra litterära ledare (professorerna) avstår från lättjan och ger ut goda grammatiker” (Urbonavičius 1895: 3). År 1897 uppmanade medarbetaren vid Tėvynės Sargo Pranciškus Gaigalas till att skriva en grammatik: ”Allt som allt måste vi bekymra oss och arbeta för att sätta upp gränser för vårt språk och vår stavning, så att vi inte irrar omkring när vi skriver” (Gaigalas 1897: 18).

Eftersom det fortfarande saknades en lämplig grammatik över litauiska sökte Varpas redaktion en lösning: i början av 1898 föreslog den att man skulle översätta Julius Schiekopps grammatik (1879–1881), och senare rekommenderade den att man skulle utgå från P. Avižonis Lietuviška gramatikėlė, där Varpas stavningsmodell presenterades ([Varpas redaktion] 1899: 37):

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 10

Vi gav också ut och skickade till alla redaktioner en litograferad ”Liten grammatik” (som ännu inte var färdigställd vid den tiden), enligt Varpos ortografi, som förefaller vara lämplig och praktisk att använda. ”Gram.” sammanställdes av en specialist och är därför tillförlitlig.

Bk hade befästs i J. Jablonskis Grammatik över det litauiska språket, som utkom 1901. För allmänheten framstod denna uppsättning normer för det gemensamma språket som auktoritativ, och man började följa den. Redaktören för Tėvynės Sargas, J. Tumas-Vaižgantas, beslutade sig för att följa J. Jablonskis grammatiska normer redan innan grammatiken hade utkommit¹¹, år 1900: ”med detta nummer av ‘T. S.’ <...> började vi skriva enligt den gemensamma grammatiken. Vänta på den och köp den, för det är redan dags att börja skriva på ett enhetligt sätt” ([redaktionen för Tėvynės Sargas] 1900: 68). Även utgivarna av Varpas orienterade sig efter denna grammatik; med dess hjälp standardiserade de till exempel 1903 bruket av instrumentalisformerna av pronomen i singular: ”Pronomen måste böjas enligt vad som anges i grammatiken [Jablonskis – J.V.]” (redaktionen för Varpas 1903: 25).

Under den aktuella perioden nöjde sig olika författare alltså inte med att konstatera att ett standardiserat språk redan fanns, utan tog också upp de frågor om det standardiserade språket som de ansåg viktigast: de diskuterade förhållandet mellan skriftspråk och talspråk samt dess användningsområde, började formulera krav på det standardiserade språket och såg ett behov av att kodifiera det. Vid övergången mellan 1800- och 1900-talen uppfattades det standardiserade språket delvis redan på det sätt som P. Skardžius senare skulle beskriva det – som hela folkets gemensamma språk.

4. DET STANDARDISERADE SPRÅKET I BÖRJAN AV 1900-TALET

När förbudet mot tryck med latinska bokstäver upphävdes 1904 blev det standardiserade språket ett lagligt presspråk. När Litauen blev en självständig stat blev det dess officiella språk (detta fastställdes i Republiken Litauens konstitution 1922), och det började användas inom förvaltningen och vid utbildningsinstitutioner (Zinkevičius 1992: 213–215; Piročkinas 2004: 6). Därmed började också dess funktioner utvidgas snabbare.

P. Skardžius beskrev 1927 det gemensamma språket som ett språk för hela folket (”så att människorna i folket lättare och snabbare skulle kunna tala med varandra och utbyta information”; ett språk som människorna i hela landet skulle kunna förstå” (Skardžius 1927: 340)), statens gemensamma språk (det gemensamma språket ”har blivit gemensamt för hela landet, för hela staten” (Skardžius 1927: 341)).

Vid den tiden hade grammatiken ännu inte tryckts, men J. Tumas-Vaižgantas hade manuskriptet – han hade fått i uppdrag att föra det till Tilžė (Jonikas 1987: 336).¹¹

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija (XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 11

SAMMANFATTNING

1. Fram till 1800-talets andra hälft kan föreställningen om ett standardiserat språk endast rekonstrueras: det skulle vara folkets gemensamma och enhetliga offentliga språk. Under denna period utformades separata standardiserade modeller, som inte utvecklades till ett gemensamt språk.

2. Under 1800-talets andra hälft blev behovet av ett gemensamt språk allt mer angeläget. I början av perioden ansågs endast ett skriftspråk nödvändigt och värt att skapa.

1800-talets sista årtionden bör betraktas som en kritisk period, då ett standardiserat språk grundat på sydvästaukštaitisk dialekt började uppfattas inte som något framtida, utan som något redan existerande, som användes eller som man strävade efter att använda. Föreställningen om ett gemensamt skriftspråk började förändras – behovet uppstod av att inte bara skriva utan också tala det standardiserade språket. Man började ställa krav på att det skulle vara inte bara enhetligt utan också rent. Man strävade efter att använda det standardiserade språket inte enbart i pressen och i den bildade elitens inbördes kommunikation, utan också på andra områden där det var möjligt – i kyrkan och i gravinskrifter.

Allmänheten började få en vidare förståelse av det standardiserade språkets användningsområde: det uppfattades som det gemensamma språket för litauer som bodde i Stor- och Lill-Litauen, i Europa och i Amerikas förenta stater.

Modellen för det periodiska presspråket, som till en början endast godtogs som gemensamt språk av den mer bildade delen av befolkningen, kodifierades 1901 i J. Jablonskis grammatik.

3. Modellen för språket i den illegala litauiska pressen, som under 1800-talets sista årtionden godtogs av den bildade eliten som standardiserat språk och kodifierades i J. Jablonskis grammatik, blev officiellt språk 1922 och började användas inom förvaltningen och vid utbildningsinstitutioner. År 1927 definierade P. Skardžius det standardiserade språket som gemensamt för hela landet, för hela staten.

ŠALTINIAI

[A d o m a i t i s - Š e r n a s J.] j. a. 1890: Musų statrašas. – Varpas 2, 65.

A – Aušra, 1883–1886.

[Aušros redakcija] 1883: Gromatnyczia. – Aušra 5, 150–151.

A v i ž o n i s P. 1898: Lietuviška gramatikėlė, Peterburgas; VUB RS: Lᵣ623.

B a r a n a u s k a s A. 1875 10 04(16): Laiškas Hugo Weberiui iš Kauno. – Baranauskas A., Raštai

VII/2. Laiškai Hugo Weberiui ir Aleksandrui Dambrauskui, sudarė Regina Mikšytė, Marius Daškus, laiškų Hugo Weberiui pagrindinį tekstą parengė Rita Šepetytė ir Marius Daškus, komentarus – Bonifacas Stundžia, laiškų Aleksandrui Dambrauskui pagrindinį tekstą,

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 12

vertimą ir komentarus parengė Marius Daškus, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, Baltos lankos, 2009, 2–11.

B a s a n a v i č i u s J. 1899: Prie historijos mūsų rašybos. Parašė dr. J. Basanavičius. Tilžėje 1899. Spaustuvėje otto v. Mauderodes.

[D a m b r a u s k a s A.] A. J. 1898: Seni paveikslai ir nauji užmanymai. – Tėvynės Sargas 10, 2–3.

[D a v a i n i s – S i l v e s t r a i t i s M.] Cirulis 1891: Isz latviu kampo. – Varpas 4, 70.

[G a i g a l a s P.] Embė 1897: Raszybos dalykai. – Tėvynės Sargas 8, 18.

[J a b l o n s k i s J.] Obelaitis K. 1893: Dar kelets žodžių apie mūsų rašybą. – Varpas 1, 8–10.

[J a b l o n s k i s J.] 1901: Lietuviškos kalbos gramatika. Rašytojams ir skaitytojams vadovėlis. Parašė Petras Kriaušaitis. Tilžėje 1901. Spauzdinta pas otto v. Mauderode.

J a u n i u s K. [1880–1892]: Lietuviszkas kalbomokslis, LNB RS: F 23-8; rankraštis.

[K u d i r k a V.] Q. D. ir K. 1889: Isz tėvyniszkos dirvos. – Varpas 7, 105.

[K u d i r k a V.] –v–k– 1890: Prakalba. – Ūkininkas 1, 1–2.

K u š e l i a u s k a s S. L. 1923: S. Kušelevskio laiškas kun. A. Burbai. „Aušros“ 40 m. sukaktuvėse (iš spalio m. 1923 „Žvaigždės.“), Philadelphia, 112–113.

[M a č i u l i s – M a i r o n i s J.] 1891: Apsakymai apie Lietuvos praeiga, paraszę Stanyslovas Zanavykas 1886. Tilžė 1891 m. Kasztu Lietuvos mylėtojų spausdinta pas O. v. Mauderodės.

[M i l u k a s A.] Dzukelis 1892: „Vaiku kningele,“ parasyta kunigo-vyskupo Motiej aus Vałanczausko. (Antras spaudimas). – Žemaičių ir Lietuvos Apžvalga 4, 27–28.

[P a k a l n i š k i s K.] Zuikis 1890: Silva Rerum. – Žemaičių ir Lietuvos Apžvalga 15, 117.

[P i e t a r i s V.] Prusas už Prusą 1894: Kalbos dalykai. – Varpas 6, 84–87.

[U r b o n a v i č i u s P.] Prancelė J. 1895: Nereikalinga „į“ su brūkszmel iu mūsų raszyboje. – Žemaičių ir Lietuvos Apžvalga 1, 3–4.

S p u d u l i s J. 1893 11 26: Laiškas Aleksandrui Dambrauskui; VUB RS: F 1 – D 462; rankraštis.

[Š l i ū p a s J.] J. Szl. 1884: Lietuviszkoj i paprasta kalba... – Aušzra 4, 147.

[Tėvynės Sargo redakcija] 1900: „Lietuviszkos kalbos gramatika“. – Tėvynės Sargas 8, 68.

Tėvynės varpai. – Varpas 1, 1898, 13.

[T u r a u s k a s P.] Raseinių Magdė 1901: Iš Raseinių. – Tėvynės Sargas 4/5, 14–19.

[Varpo redakcija] 1899: Redakcijos atsišaukimas. – Varpas 3, 37.

Varpo redakcija 1903: Mūsų rašyba. – Varpas 2, 25–26.

[V y t a r t a s A.] Ernest as Weyeris 1887: Įžanga. – Šviesa 1, 3.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 13

LITERATŪRA

Bagdonas J. 1937 01 11: Pastabos apie rankraščius, Kaunas, [I]; VUB RS: F 1 – F 627; rankraštis.

Girdenis A., Pupkis A. 1970: Bendrinės kalbos normos ir jų kodifikacija. – Kultūros barai 1, 65–67. Prieiga internete: www.straipsniai.lt/kalbos_kultura/puslapis/6484.

Haugen E. 1966: The Ecology of Language, Stanford, California: Stanford University Press.

Jonikas P. 1937: Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos idėja priešaušrio metu. – Archivum Philologicum 6, 36–73.

Jonikas P. 1972: Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos kūrimasis antrojoje XIX a. pusėje, Čikaga: Pedagoginis lituanistikos institutas.

Jonikas P. 1987: Lietuvių kalba ir tauta amžių būvyje, Visuomeniniai lietuvių kalbos istorijos bruožai, Chicago: Lituanistikos instituto leidykla.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, elektroninis variantas. Red. kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Rიტutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. Atnaujinta versija, 2008. Prieiga internete: www.lkz.lt.

Palionis J. 2014: Aušrininkų ir varpininkų leksinių naujadarų kūryba, parengė Birutė Kabašinskaitė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Piročkinas A. 1986: Kaip atsirado lietuvių bendrinė kalba. – Mokslas ir gyvenimas 1, 30–31.

Piročkinas A. 1990: Lietuvių bendrinės kalbos susidarymas. – Gimtasis žodis 1, 6–10.

Piročkinas A. 2004: Lietuvių kalba pirmosios nepriklausomybės metais. – Gimtasis žodis 5, 2–8.

Sabaliauskas A. 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija, iki 1940 m., Vilnius: Mokslas.

Skardžius P. 1927: Bendrinė kalba ir jos vartojimas. – Švietimo darbas 4, 337–350.

Skardžius P. 1933: Daukša pirmasis bendrinės kalbos kūrėjas Didžiojoj Lietuvoj. – Archivum Philologicum 4, 7–20.

Stakauskas J. 2003: Homiletikos ir lietuvių kalbos profesoriai. – Naujieji nacionalizmai ir katalikų bažnyčia Lietuvoje, sud. Algimantas Katilius, Vilnius: Aidai, 66–81.

Subačius G. 1991: Simonas Daukantas: rašybos ir kūrybinių interesų kitimas. – Iš Lietuvos istorijos tyrinėjimų, Vilnius: Academia, 58–64.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351–7204

JURGITA VENCKIENĖ. Lietuvių bendrinės kalbos sampratos istorija

(XIX amžiaus antroji pusė – XX amžiaus pradžia) | 14

Subačius G. 1996: Trys XIX a. bendrinės rašomosios kalbos modeliai: J. A. Pabrėža, J. Čiulda, S. Daukantas. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 51–59.

Subačius G. 1998: Žemaičių bendrinės kalbos idėjos, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Subačius G. 2001: Written standard and spoken standard. – Baltų filologija 10, 127–136.

Subačius G. 2002: Perspectives of a History of European Standard Languages. – Lituanus 48(1). Prieiga internete: www.lituanus.org/2002/02_1_02.htm.

Subačius G. 2004: Standartinių (bendrinių) kalbų istorijos chronologija. – Metmenys 84, 97–115.

Tumas-Vaižgantas J. 1924: Doc. p. e. J. Tumo Lietuvių literatūros paskaitos. Draudžiamasis laikas, „Apžvalgos“ grupė, Jonas Maironis-Mačiulis, Kaunas, Marijampolė: „Dirvos“ b-vės leidinys.

Venckienė J. 2007: Lietuvių bendrinės kalbos pradžia: idėjos ir jų sklaida (1883–1901), Vilnius, 2007 (daktaro disertacija).

Venckienė J. 2014: Antano Baranausko lietuvių bendrinės kalbos teorija: priėmimas Žemaičių kunigų seminarijoje. – Archivum Lithuanicum 16, 269–294.

Zaborskaitė V. 1987: Maironis, Vilnius: Vaga.

Zinkevičius Z. 1986: Antanas Baranauskas kalbininkas. – Literatūra ir kalba 19. Antanas Baranauskas, Vilnius: Vaga, 58–81.

Zinkevičius Z. 1992: Bendrinės kalbos iškilimas. Lietuvių kalbos istorija 5, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Gauta 2016 12 05

Priimta 2017 01 19

JURGITA VENCKIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204