Artikeln behandlar material från handskrivna källor till östhöglandsk-uteniskiska dialekter från 1950- och 1960-talen, som förvaras i Dialektarkivet vid Geolingvistikcentrum vid Litauiska språkets institut och som språkvetare hittills inte har undersökt närmare ur accentueringssynpunkt. Syftet med studien är att fastställa accentueringsbenägenheterna hos deklinerbara ord som återfinns i dessa beskrivningar (i svaren på frågorna i programmet för insamling av material till Litauiska språkets atlas och i transkriberade texter). Med utgångspunkt i ett relativt omfattande material diskuteras de accentueringsmönster som dominerade i den uteniskiska dialekten under den undersökta perioden, accentueringsvarianter hos ord och deras former, möjliga orsaker till deras förekomst förklaras och en förteckning ges över ordformer med accentueringsvarianter inom samma dialekt. Studien undersöker hur accentueringen av deklinerbara ord och deras former i östhöglandsk-uteniskiska dialekten under 1950- och 1960-talen påverkades av att tillbakadragandet av betoningen utvecklades till en regel, morfologisk utjämning av paradigmet, bevarandet av relikter av äldre accentuering, försvinnandet av den accentuella och semantiska modellen för de två pluralformerna – enkel och kollektiv – en tendens till oxyton accentuering samt andra faktorer.
SAMMANFATTNING
Artikeln undersöker handskrivna källor från 1950- och 1960-talen om den östaukštaitiska Utena-subdialekten, förvarade i Dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för litauiska språket, vilka ännu inte har studerats ingående av lingvister ur accentueringssynpunkt. Studien syftar till att fastställa accentueringstendenserna hos deklinerbara
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
179
Page 2
ord som påträffats i dessa beskrivningar (i svaren på frågorna i Programmet för insamling av material till Litauiska språkets atlas och i transkriberade texter). Med utgångspunkt i det omfattande materialet behandlar artikeln de accentueringsmönster och accentueringsvarianter hos ord och ordformer som var vanliga i Utena-subdialekten under den undersökta perioden, liksom möjliga orsaker till att de förekom. En förteckning över ordformer med accentvarianter inom samma lokala dialekt presenteras.
Studien undersöker hur accentueringen av deklinerbara ord och deras former i den östaukštaitiska Utena-subdialekten under 1950- och 1960-talen påverkades av faktorer såsom framväxten av regeln om tillbakadragning av betoning, morfologisk utjämning av paradigmen, bevarandet av forntida accentueringsrelikter, tillbakagången för den accentuella och semantiska modellen med två pluralformer (enkel och kollektiv), tendensen till oxyton accentuering samt andra faktorer.
INLEDNING
Accentueringsfenomenen i den östaukštaitiska Utena-subdialekten har hittills endast undersökts fragmentariskt av forskare. I dialektologiska arbeten har man i stora drag behandlat karaktären hos betoningens tillbakadragning inom detta subdialektområde (LKT 1970: 34–35; LKA 1982: 123–124, karta nr 105; Zinkevičius 1994: 74; 2006: 94; LKTCH 2004: 126–127; Markevičienė 1999: 16; Urbანavičiūtė-Markevičienė, Grinaveckis 1992: 12; RAU 2010: 35) samt ord som betonas på annat sätt i de lokala dialekterna1 (DST 2013: 23–24; MLT 2019: 24; Balčiūnienė, Meiliūnaitė, Rinkauskienė 2019: 189). Forskare har främst ägnat uppmärksamhet åt fonologisk sekundär betoning (Kosienė, Girdenis 1979: 48–56) och åt att undersöka tonaccenten i monoftonger, inessiv och illativ samt plural dativ och instrumental (Kosienė 1982: 61–71; Bacevičiūtė, Rinkauskienė 2007: 4–11; 2008a: 78–84; 2008b: 229–237).
Det saknas således undersökningar av accentueringssystemet i denna subdialekt och publikationer som behandlar dess accentuella kännetecken och tendenser. I denna artikel har material från en period valts ut för undersökning: uppgifter ur handskrivna källor från 1950- och 1960-talen, förvarade i Dialektarkivet vid Centrum för geolingvistik vid Institutet för litauiska språket och hittills inte ingående studerade av lingvister.
Artikelns syfte är att ur ett synkront perspektiv beskriva de dekliner- som påträffats i handskrivna källor från 1950- och 1960-talen om den östaukštaitiska Utena-subdialekten
1Med ord avses här ord som i de flesta aukštaitiska subdialekter betonas enligt ett annat accentuellt paradigm, eller vars huvudsakliga accentueringsvariant tillhör en annan accentueringsklass än i den undersökta subdialekten.
180
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 3
egenskaperna hos deklinationella ords accentuering och diskutera deras accentueringsbenägenheter. Studiens huvudsakliga uppgifter är följande: 1) att fastställa vilka deklinationella ord som accentueras enligt en enda accentparadigm och har accentueringsvarianter2 samt sammanställa förteckningar över dem; 2) att diskutera utbredningen inom dialektområdet av ord som accentueras enligt paradigmer med fast respektive rörlig accent och av enskilda former med accentvarianter; 3) att fastställa de faktorer som påverkar deklinationella ords accentueringsbenägenheter.
I undersökningen används en deskriptiv-analytisk metod, och dessutom tillämpas jämförande metod och intern rekonstruktion. I artikeln undersöks deklinationella ords accentuering utifrån variation i accentens placering i ordformerna och/eller i accentueringsparadigmerna, hur ofta accentvarianter används och hur de är spridda inom dialektområdet, med mera.
Den genomförda undersökningen är ny och aktuell. I artikeln beskrivs för första gången, med utgångspunkt i material insamlat från hela det östaukštaitiska uteniškiai-området, deklinationella ords accentueringsbenägenheter; en förteckning över ordformer med accentvarianter inom samma dialekt redovisas också. Undersökningen bör framför allt vara relevant för forskare som studerar dialekters accentueringsbenägenheter och förändringar i accentueringsfenomen. Därtill finns det möjlighet att jämföra materialet och slutsatserna som diskuteras i artikeln med resultaten från undersökningar av handskrivna källor från 1950- och 1960-talen rörande sydaukštaitiska, västaukštaitiska kauniškiai- och östaukštaitiska kupiškėnai- och anykštėnai-dialekter (Ragaïšienė 2012: 219–231; 2018: 176–201; 2019: 1–19; 2020a: 1–17; 2020b: 211–226; 2022: 230–270). Det är sannolikt att denna typ av undersökningar även kan vara praktiskt användbar för utgivare av dialekttexter och dialektordböcker – dialektologer och lexikografer.
1. UNDERSÖKNINGSMATERIAL
Vid insamlingen av material till Lietuvių kalbos atlasui3 undersöktes under 1950- och 1960-talen de orter (punkter)4 som tillhör det östaukštaitiska uteniškiai-området, och dialektbeskrivningar utarbetades för dem. Den handskrivna källan för en punkt består oftast av-
2 Inom språkvetenskaplig litteratur benämns ord och deras former som accentueras på olika sätt accentueringsvarianter (Kardelytė 1975: 11; Zinkevičius 1979: 91 m.fl.), accentvarianter (Stundžia 1995: 22), accentueringstvillingar (Pakerys 1994: 7) eller accentueringstvillingar (Mikulėnienė, Pakerys, Stundžia 2007: 8). Under senare år har det blivit vanligt att använda termerna accentueringsvariant (accentvariant) och accentueringstvilling (accentuell tvilling) som synonymer (Ragaïšienė 2010; 2020a: 1–17; 2020b: 211–226; 2022: 230–270; jfr även Stundžia 2009: 66).
3 LKA 1977; LKA 1982; LKA 1991.
4 De orter som skulle undersökas (punktnamn och -nummer) fastställdes av Lietuvių kalbos atlaso redaktörer.
VILIJA RAGAÏŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
181
Page 4
FIG. 1. Orter i det östaukštaitiska uteniškiai-området från vilka undersökningsmaterialet samlades in
Materialet består av beskrivningar av de undersökta orterna, dialekternas språkliga kännetecken och informanterna, svar på frågor om lexik, fonetik, morfologi och syntax i Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programos samt transkriberade texter. Under två decennier samlades material in från nästan alla orter i uteniškiai-området – arkivet innehåller 89 källor (omkring 2 100 sidor) från 66 punkter (se fig. 1)5.
5 Uppgifter saknas endast från tre punkter – Vyžuonos (275), Aknyštėlės (307) och Deguliai (345).
182
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 5
Uppgiften för dialektforskarna var att i fonetisk transkription skriva ned och accentuera ”så många texter som möjligt <...> ur vardagsspråket och folkdiktningen” (LKAP 1956: 9). Av uppgifterna framgår att man vid insamlingen av material i första hand strävade efter att få svar på frågorna i enkäterna⁶. Därför skrevs främst enskilda meningar ned med ord som angavs i enkätfrågorna, eller också angavs deras singularformer i nominativ (mer sällan andra kasusformer), till exempel: mūšys Sgn (379), mūšiai Ut (308), snukýs Gtč (114), Alk (180), Ds (212), sprindýs Šlt (173), Rb (177), Ld (312), smėlys Rk (147), smėliai Brč (245) osv.⁷ De transkriberade texterna (sagor, berättelser om hemorten, realia och annat) är oftast korta och förekommer inte i alla källor.
Materialkorpusen omfattar 183 två- och flerstaviga böjliga ord (omkring 2 700 former). De flesta återfinns i åtminstone flera handskrivna källor (en fjärdedel i ett tiotal). Mer än hälften av de böjliga ord som behandlas i artikeln utgörs av former med produktiva a- och įa₂-stammar, med varierande accentuering. Betydligt färre ord med produktiva ā- och ē-stammar har påträffats i källorna. Även om det finns relativt gott om data måste materialet betraktas som otillräckligt ur accentueringssynpunkt. Det beror framför allt på att de nedtecknade formerna inte alltid räcker för att fastställa ordets accentparadigm, till exempel: gyslà Spt (309), kálvėj Gtč (114), Šlt (173) / kalvėj Sgn (379)⁸, su rýkšte Skd (378) osv. I vissa fall är det oklart om ett ord har accentueringsvarianter eller om endast accentueringen av enskilda former varierar, till exempel: káulai Brč (245), Ut (308), Skd (378), káulų Užb (87), Rk (147), Rg (178), Vb (142), káulų, káulais Trg (346), káulais Šlt (173), Int (480) / kaulų̃ Gdr (504)⁹. Utifrån enskilda formers accentplacering går det att fastställa accentklassen för vissa avledningar med flerstaviga suffix (särskilt när beläggen kommer från flera dialekter). Det gäller framför allt
6 Svaren på frågorna skrevs ned i transkription och accentuerades. Ordens accentklass anges inte. I de undersökta källorna har orden nedtecknats med olika transkription, och felaktigheter och felskrivningar har inte kunnat undvikas. När exempel på bruk i flera dialekter anges skulle man ofta behöva återge flera varianter av samma ordform. När transkriptionen saknar relevans för de accentologiska företeelser som diskuteras återges exemplen i den litauiska standardspråkets ortografi. Former med tillbakadragen accent och fall av kolumnaccentuering anges i transkription.
7 I artikeln anges inte förkortningen för den undersökta orten (byn), utan namnet och numret på Lietuvių kalbos atlaso-punkten. Detta görs av praktiska skäl. Det är olämpligt att införa flera förkortningar för en och samma punkt, eftersom det på kartan endast går att ange uppgifter vid Lietuvių kalbos atlaso-punkten.
8 Studier visar att ordets accentklass inte kan fastställas enbart utifrån lokativformer, eftersom deras accentuering kan skilja sig från former i andra kasus och alltså inte alltid återspeglar accentparadigmet (Ragaišienė 2023: 190–210).
9 För ordformer med varierande accentuering anges först den huvudsakliga accentueringsvarianten.
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
183
Page 6
Detta kan sägas om de adjektivformer med suffixet -inis, -ė och substantivformer med suffixen -inė och -(t)uvė som påträffats i källorna, till exempel: beržinis Drš (172), Vlč (240), Ut (308), Grs (412) / beržinis Ld (312), beržinės málkos Arn (526); daržinė Vlč (240), Ut (308), Ld (312), daržinė, daržinė̇j Gtč (114), daržinė, daržinėn Bjt (479) / daržinė, daržinė j Rg (178); kultuvė Gtč (114), Brč (245), Dgl (277), Spt (309), Ld (312), kultuvėm Gdr (504), Arn (526) / kultuvė Drš (172) osv. Oftast räcker dock inte enstaka former för att fastställa de böjliga ordens paradigm, eftersom det, som forskare av denna dialekt har noterat, finns många ord som accentueras annorlunda (DST 2013: 23–24; MLT 2019: 24).
Det insamlade materialet gör det inte möjligt att fastställa accentueringsmönstren för vissa enskilda ord eller ordbildningstyper, eller att närmare diskutera samspelet mellan stammar och produktiva stammars inverkan på accentueringen av de improduktiva. De tillgängliga uppgifterna räcker emellertid gott för att bedöma accentueringen i den östaukštaitiska dialekten uteniškiai under 1900-talets 1950- och 1960-tal och fastställa böjliga ords accentueringsmönster. Därtill återspeglar de behandlade källorna den undersökta dialektens särdrag relativt väl. Materialet i dem är värdefullt och tillförlitligt, eftersom de flesta handskrifterna sammanställts av erfarna språkvetare – K. Eigminas, E. Grinaveckienė, K. Morkūnas, Ž. Urbanavičiūtė, A. Valeckienė, K. Vosylytė, A. Vanagas med flera.
2. BETONINGSTENDENSER HOS DEKLINERBARA ORD
2.1. Tendensen i accentueringen av deklinerbara ord och deras former i den östra Utena-dialekten är i första hand förknippad med accentretraktion. Materialet i de handskrivna källorna visar att två lagar verkade i delar av Utenaområdet under 1900-talets 1950- och 1960-tal: svag villkorlig accentretraktion och mer intensiv villkorlig accentretraktion (jfr LKA 1982; karta nr 105). I trakten kring Gataučiai, Vabalninkas, Šaltėnai, Ōnuškis, Bučiūnai, Obėliai och Rōkiškis flyttades betoningen regelbundet från en kort ändelse till vilken lång näst sista stavelse som helst, t.ex.: gamta, juosva, lendì, pi̇̄jki, su runka, šal̇ta runka, viena Gtč (114), skūra, ēini, ēinu, galva, liepšna, lietus, jauni, kal̇bi, pi̇̄jki Bč (121), bal̇su, gývi, laiki, viēni, žmō.na Ob (148) m.fl. I trakten kring Molėtai, Suginčiai, Panemunėlis, Kriaunos och Suviekas tenderade betoningen att flyttas från en kort ändelse till en lång stavelse vars kärna utgörs av en lång vokal eller ie, uo,10
10 I de handskrivna källorna markeras diftonger och långa vokaler i fall av retraherad betoning oftast med medelaccent, medan diftongoider markeras med cirkumflexaccent.
184
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 7
t.ex.: diẽna, juóda, nuõga põnia, tvóra, viẽna, žiẽma, žũsis, žvėris Sgn (379). Under 1900-talets 1950- och 1960-tal verkade denna lag i dessa dialekter med varierande regelbundenhet; exempelvis verkar former som bevarade betoningen och former med retraherad betoning ha använts omväxlande i trakten kring Debeikiai och Vidėniškiai, t.ex.: bėda, dienàs, i.rà / i.ra, lietùs, soeiki, vienà / viẽna, žmõgus Dbk (274), aišù, i.rà, suŋkù, uždėtà / lietùs, raudõ·na (jfr raudanõ·s), õ·ška, ski·las Vdn (450).
Under den undersökta perioden observerades uttryck för detta fenomen även i Utena-dialekter där betoningen inte retraheras11. Att lagen håller på att bildas beläggs framför allt av användningen av former med sekundär eller ”dubbel topp”-betoning12 (jfr Urbanavičiūtė-Mark evičienė, Grinaveckis 1992: 12; Stundžia 1995: 70; Ragaišienė 2020b: 214–215). I de undersökta källorna påträffades dock få fall där denna accenttyp markerats, t.ex.: ãi.nù, audėjà, suŋkù, telõkùs, uŋkšti, vaikù, viẽna Spt (309) m.fl.13 Att fenomenet sprids inom dialektområdet framgår också av enstaka fall av accentretraktion. Betoningen flyttas från en kort ändelse till en stavelse som innehåller ie, uo eller en lång vokal, t.ex.: liẽtus (jfr letàus), raudõ.ni (jfr raudanõ·s), viẽni / viẽni Kkt (380), geltõna (jfr gelta.nù.), negì.va, sũnus, viẽna (jfr vienà) Brč (245) m.fl. Ofta används former med retraherad betoning som varianter, t.ex.: skũrà / skũ.ra, sũnùs / sũ.nus, viẽna / vienà, tvo.rà / tvõ.ra m.fl. Lb (414), gi.và / gi.va, põ.ne / po.nè, sũ-nùs, sũnaũs / sũ.nus m.fl. Bjt (479).
Forskare av de östlitauiska dialekterna har uppmärksammat att inte alla likartade fall enbart kan förklaras med accentretraktion (jfr Zinkevičius 1979: 90). Detta gäller framför allt substantiv i accentklass 2 (mer sällan klass 4), där formerna i nominativ, instrumentalis och lokativ singular samt ackusativ plural betonas på stammen. I dialekter utan accentretraktion tenderar dessa kasusformer att betonas på stammen (75 av 109 fall), t.ex.: su susiėdu, kolkõzi, burõ.kus, lupì·nas, sijõ·nus Ds (212), mõrkvas, na.rá·gus, ka.pũ·stus Tlm (311), agur̃kus, knì.gas, rõzus, vaĩstus Trg (346), ma.ki·kla, darbinì·ku, kolkõzi, blì·nus, mergõtes, sõdus Prv (413), ma.ki·kla, ma.ki·klas, rũbus, sta.vi·kla Int (480), su diẽdu, baravi·kus, ragutėlas, rũbus, sijõ·nus, viščõ·kus Mdk (481) m.fl. Att former med stamaccent uppstått förklaras framför allt av morfologisk utjämning av accentparadigmen. Ana-
11 Exempelvis sägs det i beskrivningen av Spitrėnai-dialekten att ”accentretraktionsprocessen redan har berört även denna dialekt. I vissa ord hörs två accenter tydligt” (Urbanavičiūtė 1966).
12 I det västlitauiska dialektområdet var det Aleksas Girdenis som först upptäckte och beskrev typen av sekundär accent – ”dubbel topp”-accenten (Girdenis 1978: 75–76).
13 Det är sannolikt att fenomenet som diskuteras förekom med varierande styrka i Utena-dialekten under 1900-talets 1950- och 1960-tal, och att sekundär betoning därför inte markerades i alla fall.
VIL IJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
185
Page 8
Analogiskt tenderar dessa former att accentueras på samma sätt även i andra högtaitiska dialekter (se utförligare Grumadienė 1994: 101–104; Mikulėnienė 1996: 149; Urbanavičienė 2006: 220; Ragaišienė 2010: 53; 2019: 11 m.fl.). Det bör nämnas att de diskuterade formerna i uteniškiai-underdialekten kan vittna både om tendenser till accentretraktion och till paradigmutjämning; jämför formerna su bli̇̀nu, su kariėtu, kruòpas, telõkus, antecknade i Spitrėnai-dialekten, där fall av ”dubbelaccent” har påträffats. Särskilt eftersom man i högre grad tenderar att generalisera stambetoning i ordets näst sista stavelse, vars kärna utgörs av en lång vokal eller ie, uo (svag betingad accentretraktion).
I den allra östligaste och sydöstligaste utkanten av uteniškiai-området kan accentsystemet också ha påverkats av polska och, mer sällan, belarusiska (jfr LKTCH 2004: 123; Geržotaitė, Meiliūnaitė 2014, karta XIV). I dessa dialekter kan utvecklingen av ett fast accentueringsparadigm även förknippas med en tendens att jämna ut paradigmet efter slaviska språk som förebild, dvs. en gradvis övergång till en modell med två accenttyper – kolumnal och ändelsebetoning (Zinkevičius 1966: 31; Mikulėnienė 1995: 450; Tuomienė 2005: 65–69; Urbanavičienė 2006: 221 m.fl.).
Enligt det kolumnala accentueringsparadigmet accentueras också nyinlånade ord i den undersökta underdialekten (Markevičienė 1999: 16; DST 2013: 24; MLT 2019: 24; jfr Bacevičiūtė 2004: 27; Urbanavičienė 2006: 220; 2010: 177). Exempelvis tenderar man i flerstaviga substantiv av ā-stam att generalisera paradigmets dominerande accent, t.ex.: mãšina Vb (142), Krš (149), Svb (150), Avl (213), Blč (347), Sgn (379), Int (480), be mãšinos Drš (172), po mãšina Bjt (479) / mašinos Zr (244), mašiną Int (480), mašinom Prv (413), gañykla Rb (177), mokýkla Prv (413), Bjt (479), Int (480), vãlanda Bč (121), Rg (178), Jnš (506) / valandà Lkš (120).
Alla former med rotbetoning bland de deklinerbara orden kan inte förklaras av accentretraktion, utjämning av accentparadigmet eller utvecklingen av kolumnal accentuering. Det är troligt att vissa av dem kan ha bevarats från äldre tid. Detta gäller framför allt nominativformerna i singular av tvåstaviga adjektiv av u-stam, vars rot är betonad: baĩsus, –i, brángus, –i, lýgus, –i, suñkus, –i m.fl. (Skardžius 1935: 140–145; Būga 1961: 78; Vanags 1990: 75–81; Lazauskaitė 1998: 65–70). Under 1900-talets 1950- och 1960-tal tenderade man oftare att betona roten i dessa former i uteniškiai-underdialekten, t.ex.: baĩsus, –i Sgn (379), Mlt (451), Kkt (380), baĩsus Avl (213)14, baĩsi Bjt (479) / baĩsus, –i Bjt (479), baisùs Ds (212), Lln (344), Blč (347), Pst (453), Jnš (506); brángus, –i Ds
14 När frågorna i enkäterna besvarades angavs inte alltid formerna för båda genus. En del former påträffades i berättelser.
186
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 9
(212), Prv (413), Ut (308), brángi Ds (212); lýgus, –i Ut (308), Lb (414); sunkus, –i Ld (312), Mlt (451) / sunkùs Spt (309), Gdr (504), sunkì Čl (452); gárdus, puìkus Arn (526); tiésus Trg (346), támsus, –i Dbk (274), Prv (413), támsus, támsų Sdk (276), tánkus, –i Ut (308), Tlm (311), Sgn (379) / kantrùs Jnš (506), kartùs Spt (309), smarkùs Int (480), bjaurùs Vlč (240)15. De flesta former med rotbetoning antecknades i dialekter utan accentretraktion; jämför även formerna i beskrivningen av dialektdragen i Vilūčiai-dialekten: aiškus, –i, brángus, –i, lýgus, –i, puìkus, tánkus, –i, smùlkus, –i, sótus, –i, támsus, –i Vlč (240).
Det är förstås inte möjligt att med säkerhet fastställa vilka fall som hänger samman med accentretraktion och vilka som har uppkommit till följd av utvecklingen av ett fast accentueringsparadigm, genom analogi eller har bevarats från äldre tid. Det är troligt att de diskuterade fenomenen är inbördes förbundna och verkar tillsammans i underdialekten. Ett exempel på samspelet mellan dessa fenomen i uteniškiai-underdialekten är substantivet žmogus, t.ex.: žmogus Lkš (120), Rk (147), Svb (150), Krn (179), Alk (180), Atz (211), Brč (245), Ut (308), Ld (312), Pst (453), Mdk (481), žmõgus, žmõgaũs Lkrn (415), žmõgus, žmõgum Ob (148) / žmogùs Krn (179), Atz (211), Vlč (240), Brč (245), Ld (312), Pst (453), Gdr (504), žmogùs, žmogaũs Rg (178), Blč (347), žmogaũs Rk (147), Svb (150), Alk (180), žmogùm Ob (148). M. Daukšas skrifter och katekesen från 1605 visar att variationen i ordets accentuering kan ha historiska förutsättningar (Skardžius 1935: 124; Zinkevičius 1975: 26–27). I dialekter där accenten flyttas från en kort ändelse till en lång stavelse kan former med rotbetoning också ha uppkommit på nytt, t.ex.: žmogus / žmogaũs Rk (147), Svb (150) m.fl. Generaliseringen av rotbetoningen kan förklaras genom analogi med accentueringen av konsonantstammen žmuõ och nominativformen i plural žmõnės.
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
187
Page 10
pirkìōn Kkt (380), Čl (452), Bjt (479), Arn (526) / an pirkios Spt (309) med mera. Under 1900-talets 1950- och 1960-tal bevarades paradigmet för barytoniskt accentuerade tvåstaviga substantiv med stammen ã till synes ganska väl i dialekten, till exempel: iš bãlos Rb (177), Kkt (380), bãloj Čl (452), iš bãlų Užb (87), kãktà, kãktos Grs (412), kãktos, kãktoj Rg (178), Vlč (240), kãkton Rg (178), Spt (309), iš pūtų Ut (308), Lb (414), sėkla Gdr (504), sėklų Sgn (379). Tendensen till baritones visas också av former av äldre oxitoner som har betoning på stammen: džióva Ut (308), žárna Kmn (278), (nešiau) skiedrų Spt (309), výžų Ant (242), su výžom Trg (346), liksom accentueringen av lånord från slaviska språk (iš) bãčkos Užb (87), Rk (147), Drš (172), Stl (182), (iš) pėklos, pėkloj Mdk (481).
Enligt paradigmet med fast accentuering tenderar man i utenikerdialekten också att betona avledningar med suffixet -iena, vilka betecknar växtplatser för odlade växter och köttsorter, till exempel: avižiena (: avižà 3b), dobiliena (: dóbilas 3a), kvietiena (: kvietỹs 4), rugiena (: rugỹs 4) Vlč (240), Ut (308), Arn (526); antiena (: ántis 1), arkliena (: arklỹs 3), jautiena (: jáutis 1), kiauliena (: kiaũlė 2), vištiena (: vištà 2), žąsiena (: žąsìs 4) Stl (182), Vlč (240), Ut (308), (duok) kiaulienos Dbk (274), Arn (526), vištienos Brč (245), Dbk (274), žąsienos Alk (180), Brč (245), Vdn (450) / linienõs (: linas 4) Mnk (210), rugienõs Vdn (450), Bjt (479), Gdr (504), Arn (526), rugienõn Rb (177)16. Oxitoniskt betonade former av substantiv som betecknar växtplatser för odlade växter kan vittna om ett samband mellan accentuering och semantik. Det kan inte uteslutas att avledningar i de aktuella semantiska grupperna i dialekten skildes åt inte bara genom betydelsen utan också genom betoningen, till exempel: kiaulienos / rugienõs Arn (526) med mera (Ragašienė 2010: 125; 2016: 150; 2019: 4). Detta antagande får indirekt stöd även av materialet i Lietuvių kalbos atlaso. I utenikerdialekten accentueras avledningarna kiauliena och vištiena enligt paradigmet med fast accentuering, medan ordet rugienà följer paradigmet med rörlig accentuering (LKA 1982: 129; kartblad nr 111). Accentueringsmönstren för de aktuella substantiven kan ha uppkommit vid olika tidpunkter. Varianterna med rörlig accentuering linienõs, rugienõs, rugienõn kan vara ärvda från äldre tid (se vidare Girdenis 1972: 20; Rinkevičius 2015: 50–52). Avledningar som fick suffixbetoning efter Saussure–Fortunatovs lag, bildade på basis av barytoner med cirkumflex rot, kan med tiden ha generaliserat rörlig (suffixal-ändelse-)betoning, till exempel: kiauliena, vištiena / kiaulienà, vištienà Vdn (450). Liknande accentueringstendenser hos de aktuella avledningarna förekommer också hos västaušaitiska kaunier (Ragašienė 2019: 4).
16Accentuationen av de flesta av de aktuella avledningarna har inget direkt samband med grundordens accentuering.
188
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 11
På grund av brist på material är det svårt att bedöma oxitonisk accentuering hos tvåstaviga och flerstaviga deklinerbara ord med ã-stam. Det dubbla accentueringen i former av barytonen kupra kan möjligen förknippas med detta fenomen, till exempel: an kùpros Spt (309), kùproj, kùpron Brč (245) / kuprõs Čl (452), kuprõm Rg (178); jämför också lubų Sdl (119), lubõm Čl (452), Bjt (479) / lùbų Ant (242). Enstaka instrumentalisformer i singular av ord med rörlig accentuering, påträffade i handskrivna källor, kan också vittna om att ett mönster med ändelsebetoning håller på att utvecklas, till exempel: su žmonà Vsk (241), Rg (178), su ožkà Ant (242), su vienà Krd (381)17. Formen med ändelsebetoning i plural ackusativ av substantivet med fast accentuering strėnos bör nog inte heller betraktas som tillfällig: po strènàs Čl (452).
I utenikerdialekten tycks man oftare böja tvåstaviga och flerstaviga substantiv med ē-stam enligt paradigmet med ändelsebetoning, till exempel: biržė Užb (87), buožė, buožės Ds (212), Grs (412), drevė Drš (172), Ut (308), pušė Gtč (114), ugnė, ugnės Mnk (210), Krd (381) / ùgnės Spt (309), Atz (211), varlėm Ut (308), žagrė Ant (242), Ld (312), žemėn Brč (245), Dbk (274) / žėmėn Spt (309), žemėsna Int (480); bruktuve, su brùktuve Vb (142), bruktuvė, su brùktuve / brùktuvė Drš (172), brauktuvė Gdr (504), Vlč (240), dumtuvė Drš (172), dumtuvių Kmn (278) med mera. Oxitoniskt accentuerade former av tvåstaviga substantiv har sannolikt uppkommit vid olika tidpunkter. Inom den språkvetenskapliga litteraturen betraktas formerna žemėn och žemėsna som ärvda från äldre tid (Zinkevičius 1975: 190–20; 1980: 199–200; Mikulienienė 1994: 106; jämför också Kazlauskas 1968: 40–41). Ändelsebetoningen hos detta substantiv beläggs av motsvarigheter med samma rot i andra språk, till exempel preussiska semmē, slaviska *zemljà, och formerna žemės, žemiškám som återfinns i M. Daukšas skrifter (Kudzinowski 1977: 462; Rinkevičius 2009: 90). Några fall av oxitonisk accentuering kan ha uppkommit på nytt, till exempel formerna buožė, buožės av substantivet búožė (lettiska buõze), vilket betraktas som en baryton med akut rot (Skardžius 1935: 15; Kazlauskas 1968: 43; Zinkevičius 1980: 42). Ändelsebetoningen i orden pušė och ugnė har sannolikt övertagits från de i-stamsformer pušìs och ugnìs, som anses vara äldre (Zinkevičius 1980: 205; Pakerys 1994: 95; Ragaišienė 2010: 96–100). Ändelsebetoningen hos substantivet žagrė har sannolikt generaliserats analogiskt. Den oxitoniska accentueringsparadigmen för ordet biržė kan vara ärvd från äldre tid, jämför lettiska birze, bīrze, bîrze, men det kan inte uteslutas att den också uppkommit på nytt; jämför former med olika accentuering i dialekterna av stammarna įa2 och i.
17Ändelsebetoningen kan också ha orsakats av accentueringsanalogi med former som används i närheten, jämför vienù akiù Krd (381).
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
189
Page 12
biržìs / biržìs / biržìs18. Variationen mellan accentparadigm kan också hänga samman med den mjuka stamfinalen (Ragaišienė 2010: 131).
2.3. Ord av maskulin deklinationstyp uppvisar andra accentueringsbenägenheter (accentuell variation och oxitonese), t.ex.: šimtai Užb (87), Lkš (120), Rk (147), Alk (180), Svk (181), Ut (308), Ld (312), Lb (414), Jnš (506), šimtai, šimtų Sgn (379), šimtų Atz (211), Skd (378), šimtais Int (480), Mdk (481) / šimtai Krn (179), Brč (245), šimtų Zr (244), Blč (347) m.fl. (jfr LKA 1982: 130; karta nr 112). I de undersökta källorna påträffades jämförelsevis många deklinerbara ord som accentueras på två sätt – på stammen och på ändelsen (de utgör nästan hälften av de undersökta fallen). Flest accentuella varianter noterades bland tvåstaviga substantivformer med produktiva och improduktiva stammar, t.ex.:
Variationen i de behandlade substantivens accentparadigm och benägenheten till oxitonese i de högsta dialekterna förknippas med de två pluralformerna – den vanliga
18 Dėl šių formų paplitimo žr. LKA 1977: 191.
19 De improduktiva u- och iu-stammarnas singularformer har i ganska hög grad bevarat den äldre böjningen. I plural dominerar de nya formerna av de produktiva a- och ia2-stammarna.
190
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 13
ir kuopinės – modeliu, pvz.: kálnai Prv (413), Krš (149), Brč (245) / kalnaĩ Ut (308), Spt (309), súnūs Ld (312) / sūnaĩ Krš (149), Svb (150), Drš (172), Šlt (173), Ds (212), Brč (245), Dbk (274), Blč (347), Sgn (379), Prv (413), Lb (414), Gdr (504), Jnš (506)20, vaisiai / vaisiaĩ Ut (308) ir kt. (Stundžia 1981: 191–193; Grumadienė 1994: 102–104; Mikulėnienė 1996: 148–153; 2005: 164–166; Lazauskaitė-Ragaišienė 2001: 162; 2008: 46; Tuomienė 2001: 103–114; Urbanavičienė 2005: 108; Ragaišienė 2016: 137–138; 2018: 193–194). Jį buvus rodo dvejopai kirčiuojamos daiktavardžių daugiskaitos formos ir kuopine reikšme vartojami galūninio kirčiavimo atvejai. Tiriamuose rankraščiuose rasta daugiau kaip 50 kuopine reikšme vartojamų daugiskaitos formų, pvz.: Tie broliai buvo labai giesminykai Šd (478); Lenkai lietuvių nekęnčia Mdk (481); Čia aplink mūs yr daug piliakalnių, vis švedai pylė Atz (211); O tas vis spiria tam pijoku dideliu kojų nūgaron kur inkstai Šlt (173); Paltai dabar tie pasiūta Brč (245); Girdėt, kad tetervinai burba Vdn (450); Svočia insideda valgymų Ant (242) ir kt. Uteniškių patarmėje XX a. 6–7 deš. kuopinę reikšmę geriausiai buvo išlaikiusios dviejų mikrosistemų – giminystės terminų ir tautybių pavadinimų – daugiskaitos formos. Išvardytų žodžių galūninio kirčiavimo (retkarčiais – ir vienaskaitos) formos neretai reiškia tautas ir valdžią, tautų pagrindu sudarytas kariuomenes, o šakninio kirčiavimo variantai įvardija atskirus tautos narius, plg. Čia vokiečiai užėjo karo pradžioj Jnš (506) / Voketys užėjo, rusus nustūmė Rb (177) / Tie vókiečiai atvaž iavo mašina Šlt (173) ir kt. Tačiau tokių vartosenos atvejų rasta nedaug. Uteniškių plote, kaip ir kitose aukštaičių šnektose, paprastosios ir kuopinės daugiskaitos reikšmės dažniausiai jau neskiriamos, pvz.: Káimas tai būvo po Lénkijai, lenkų pusėj / Káimas nedìčas jau po lénkais Jnš (506); Lénkai su lietuviais bažnyčioj mušės Jnš (506); Tėvai kalbėjo lietuviškai / Tėvai nemokėjo lietuviškai Mdk (481); Paskui suotai išvažiuoja / Užvažiuoja ir suotai Atz (211) ir kt.21 Akcentinė ir semantinė dviejų daugiskaitų opozicija apibendrinta vieno arba kito priešpriešos nario naudai (plg. Stundžia 1981: 192; Lazauskaitė-Ragaišienė 2009: 172; Ragaišienė 2016: 137–138; 2018: 193–194). Ją buvus liudija dvejopai šnektose kirčiuojamos a ir ia2 kamienų daiktavardžių, įvardijančių asmenis pagal tautybę, daugiskaitos formos, pvz.: lénkai / lenkaĩ, lietùviai / lietuviũ Mdk (481), švedai, švedų Užb (87), Lkš (120), Atz (211) /
20 I detta fall kan plural nominativformernas slutbetoning även ha påverkats av analogi med former av a-stamsubstantiv med mobil betoning, jfr sūnaĩ / namai.
21 Former av de aktuella substantiven med betoning på ändelsen respektive roten kan beteckna både ett folk och enskilda medlemmar av det.
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
191
Page 14
švedų Gdr (504) osv. Till modellen med två pluralformer – vanlig och kollektiv – kan man knyta den varierande betoningen hos substantiv som brukar betraktas som baritona, brólis, kãrklas, káulas, tévas, tur̃gus osv. (Būga 1961: 40, 709–711; Skardžius 1935: 17, 36–37; Stundžia 1981: 193; 1994: 20 osv.), t.ex.: bróliaĩ Jdp (89), Rk (147), Krš (149), Svb (150), Rb (177), Svk (181), Mnk (210), Atz (211), Vsk (241), Dbk (274), Kmn (278), Spt (309), Tlm (311), Trg (346), Prv (413), Mlt (451), Šd (478) / broliaĩ Dbk (274), Tlm (311), Šd (478), Int (480); kãrklai Tlm (311), kãrklų Vb (142) / karklaĩs Ds (212); tėvaĩ Onš (88), Jdp (89), Bč (121), Svb (150), Svk (181), Ant (242), Tlm (311), Ld (312), Blč (347), Mdk (481) / tėvai Zr (244), Mdk (481) osv. På liknande sätt kan den dubbla betoningen hos avledningar med suffixet –ynas förklaras, t.ex.: beržynaĩ Pst (453), eglynaĩ Drš (172), Kkt (380), lazdynų̃ Vdn (450), žolynaĩ Kmn (278), žolynaĩs Vsk (241) / pušynaĩ Brč (245), uogynaĩ Lb (414).22
I handskriftskällor från 1900-talets 1950- och 1960-tal finns en tydligare tendens att betona maskulina substantiv enligt den oxytona betoningens modell. Detta framgår framför allt av formerna av substantiv med tredje (sällan första) accentueringsklass, där singular instrumental och plural ackusativ betonas på ändelsen, t.ex.: mėšlù Spt (309), tėvù Lin (344), vienù Krd (381), Mdk (481), gyvùs Spt (309), tėvùs Kkt (380), (išmokė) sūnùs Blč (347), Šd (478), žiedùs Ds (212) osv. Dessa former betraktas ofta som ett resultat av utjämning av det accentuella paradigmet. Former med betoning på ändelsen i substantivens plural ackusativ kan ha uppkommit ur kollektiv plural (Mikulėnienė 2005: 156, 165) eller rentav ur oxyton betoning (Kuzavinis, Girdenis 1997: 76–78).
Tendensen till oxyton betoning framgår också av avledningar med suffixet –(t)uvas, som betonas enligt mobilbetoningens paradigm, t.ex.: brauktuvaĩ Ut (308); kultuvaĩ Ds (212), kultuvais Vb (142), Ds (212), Vsk (241); mintuvaĩ Bč (121), Vb (142), Rb (177), Vlč (240), Ut (308), Ld (312), mintuvaĩs Svb (150), Rb (177), Ld (312), Vdn (450), Mlt (451), Gdr (504); pjautuvaĩ, pjautuvaĩs Kkt (380), Gdr (504); mestùvai Drš (172), mestùvų Gtč (114) / mestuvaĩ Vlč (240). Enligt paradigmet med ändelsebetoning betonas också majoriteten av substantiven som betecknar personer efter nationalitet (omkring två tredjedelar av de påträffade beläggen). I dialektområdet dominerar även former med mobil betoning av adjektiven geltonas, –a och raudonas, –a (jfr LKA 1991: 129; karta nr 112).
22 Senųjų baritonų béržas, dvãras, váistas (Būga 1961: 710–711; Skardžius 1935: 17, 30–31, 36; Zinkevičius 1979: 91 ir kt.) tiriamuose šaltiniuose rasta tik galūninio kirčiavimo formų, pvz.: beržaĩ, beržám Ut (308), beržų̃ Brč (245), dvarų̃ Onš (88), Avl (213), Imb (214); vaistaĩ, vaistùs Rg (178), Sgn (379), Grs (412), Gdr (504), vaistų̃ Gtč (114), Sdl (119), Vb (142), Svb (150), Drš (172), Arn (526), vaistaĩ, vaistaĩs Brč (245), Pst (453), vaistaĩ, vaistám Bjt (479).
192
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 15
3. BETONINGSVARIANTERNAS UTBREDNING I DIALEKTOMRÅDET
I den östliga högaitiska uteniska dialekten har böjliga ord relativt sällan olika betoning inom samma dialekt; former med varierande betoning påträffades i färre än hälften av de undersökta orterna (i källor från 29 av 66 punkter). I de flesta av dessa noterades endast ett eller två fall (se tabellen). Detta visar att betoningens system i den uteniska dialekten var tämligen stabilt under 1900-talets 1950- och 1960-tal – de böjliga orden betonades i dialekterna inte omväxlande, utan enligt ett enda accentuellt paradigm. Ibland går det att utifrån de få ordformer som dialektbeskrivarna har angett avgöra vilken variant som bör betraktas som den dominerande och vilken som är sekundär, jfr žmógùs / žmõgus Krn (179) och žmõgus / žmògùs Pst (453). I båda dessa fall beläggs den första varianten flera gånger i källorna (7 respektive 9 gånger), den andra ett par gånger. Oftast är det på grund av det specifika sättet att samla in materialet (som svar på frågor angavs nominativformer i singular och/eller plural; de nedtecknade berättelserna är korta) omöjligt att fastställa vilken variant som är dominerande i dialekten.
TABELL. Varianter av böjliga ords betoning som påträffats inom samma dialekt
Den genomförda undersökningen stöder de antaganden om accentueringsfenomenens verkan inom dialektområdet som framförs i artikeln. De former med varierande accentuering som påträffats i samma dialekt bekräftar att uppkomsten av accentueringsvarianter har påverkats av flera sinsemellan sammanhängande faktorer. Vissa varianter kan ha historiska förutsättningar (de kan kopplas till den rekonstruerade modellen för enkel och kollektiv plural), medan andra har uppstått senare (de kan förklaras med accentretraktion, framväxten av ett paradigmsystem med kolumnaccentuering och accentuell analogi). Uppgifterna i tabellen visar ytterligare en viktig sak. I uteniskan varierar accentueringen mer hos ord av maskulin böjningstyp. Ord av feminin böjningstyp tenderar i mindre grad att ha accentuell variation – de accentueras oftast enligt ett enda accentuationsparadigm.
194
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 17
FIG. 2. Förekomsten av accentueringsvarianter av deklinerbara ordformer som påträffats i samma dialekt
Deklinerbara ord har accentueringsvarianter i samma dialekt över hela subdialektens område (se fig. 2). Inom området urskiljer sig ett jämförelsevis litet område där fler varianter påträffats i samma dialekt. Flest former med två olika accentueringar har noterats i de sydöstra utkanterna av uteniškiai-subdialektens område, i gränsområdet mot vilniškiai (i trakten kring Labanóro, Pastovėlis, Medeikiai, Jõniškis och Arnionys). I vilniškiai-dialekter som gränsar till uteniškiai
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
195
Page 18
dialekter har också många deklinerbara ordformer med två accentueringsmöjligheter påträffats (Ragaišienė 2010: 139). Det kan antas att det i de östra aukštaitiska subdialekterna finns ett litet sammanhängande område där variationen som fenomen är intensivast jämfört med närliggande dialekter. Enbart utifrån handskrivet källmaterial går det inte att fastställa variantförekomsten i subdialektens olika områden på ett tillförlitligt sätt.
SAMMANFATTNING
Analysen av accentueringen hos de deklinerbara ord som förekommer i handskrivna källor från 1950- och 1960-talen i den östra aukštaitiska uteniškiai-subdialekten leder till följande slutsatser:
1. I den östra aukštaitiska uteniškiai-subdialekten kännetecknas maskulina och feminina deklinationstyper av olika accentueringsmönster – ord med ā-stam tenderar att accentueras enligt ett baritoniskt accentueringsmönster, medan former med ändelseaccentuering är vanligare hos substantiv med ē-stam; ord med maskulina deklinationsstammar uppvisar en tendens till accentuell variation och oxytonering.
2. Systemet för accentuering av deklinerbara ord påverkas av ett komplex av ömsesidigt sammanhängande faktorer: framväxten av en intensivare lag om betingad accentindragning, utjämning av accentparadigmet och bildandet av två accenttyper – kolumnaccentuering och ändelseaccentuering; accentuationsanalogi mellan ord med samma stam och avledningar av samma ordbildningstyp; samverkan mellan stammar. Uppkomsten av substantivformer av maskulin deklinationstyp med varierande accentuering och tendensen till oxytonering kan kopplas till den rekonstruerade accentuella och semantiska modellen med två pluralformer – den enkla och den kollektiva. Bevarandet av relikter från äldre accentuering (rotaccentuerade adjektiv med u-stam och former av kollektiv plural) påverkar också accentueringssystemets utveckling.
3. Ur perspektivet av accentuell variation kan uteniškiai-subdialektens accentueringssystem betraktas som stabilt (accentueringsvarianter i samma dialekt påträffades i färre än hälften av de undersökta orterna; i de flesta av dem noterades endast ett eller två fall). Former av ord med varierande accentuering är ojämnt fördelade över subdialektens område – flest former med två möjliga accentueringar i samma dialekt påträffades i de sydöstra utkanterna av uteniškiai-subdialektens område, i gränsområdet mot vilniškiai.
196
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 19
LITERATŪRA
Bacevičiūtė Rima 2004: Šakių šnektos prozodija ir vokalizmas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Bacevičiūtė Rima, Rinkauskienė Regina 2007: Dėl rytų aukštaičių uteniškių inesyvo ir iliatyvo galūnių priegaidžių (eksperimentinis tyrimas). – Žmogus ir žodis 9(1), 4–11.
Bacevičiūtė Rima, Rinkauskienė Regina 2008a: Rytų aukštaičių uteniškių daugiskaitos naudininko ir įnagininko priegaidės: audicinis tyrimas. – Žmogus ir žodis: didaktinė lingvistika 10(1), 78–84.
Bacevičiūtė Rima, Rinkauskienė Regina 2008b: Dėl rytų aukštaičių uteniškių inesyvo ir iliatyvo galūnių priegaidės: audicinis tyrimas. – Baltistica 43(2), 229–237.
Balčiūnienė Asta, Meiliūnaitė Violeta, Rinkauskienė Regina 2019: Kupiškėnų, uteniškių ir panevėžiškių paribio šnektos XXI amžiuje, Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.
Būga Kazimieras 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.
DST 2013: Dusetų apylinkių tekstai, sud. R. Rinkauskienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Geržotaitė Laura, Meiliūnaitė Violeta 2014: Kitų kalbų vietiniai variantai Lietuvoje: žemėlapis ir komentarai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Vilnius: Briedis. 255–257.
Girdenis Aleksas 1972: Lietuvių kalbos vardažodžių priesagų kirčio susiformavimas. – Baltistica, 1 priedas, 66–72.
Kudzinowski Czesław 1977: Indeks-słownik do Daukšos „Postilė“ 2 (O–Ž), Poznań: Uniwersytet im. Adama Mickiewicza w Poznaniu.
Kuzavinis Kazimieras, Girdenis Aleksas 1997: Kelios mintys dėl baltų vardažodžio kirčiavimo paradigmų ir jų raidos. – VIII tarptautinis
VIL IJA RAGA IŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
197
Page 20
baltistų kongresas „Baltų kalbos XVI ir XVII amžiuje“: pranešimų tezės. Vilnius: Vilniaus universitetas, 76–78.
Lazauskaitė Vilija 1998: Dėl u kamieno būdvardžių ir jų abstraktų kirčiavimo raidos. – Baltistica 33(1), 65–70.
Lazauskaitė-Ragaišienė Vilija 2001: Dviskiemenių u kamieno daiktavardžių kirčiavimo raida pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių šnektose. – Baltistica 35(2), 159–169.
Lazauskaitė-Ragaišienė Vilija 2008: Dviskiemenių ijo kamieno daiktavardžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių šnektose. – Lituanistica 54(3), 37–50.
Lazauskaitė-Ragaišienė Vilija 2009: Dviskiemenių o ir ijo kamienų daiktavardžių kirčiavimo variantų paplitimas pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių šnektose. – Garsas ir jo tyrimo aspektai: metodologija ir praktika, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 161–181.
LKA 1977: Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika, aut. E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, J. Lipskienė, K. Morkūnas, M. Razmukaitė, B. Vanagienė, A. Vidugiris, Vilnius: Mokslas.
LKA 1982: Lietuvių kalbos atlasas 2. Fonetika, aut. E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, J. Lipskienė, K. Morkūnas, B. Vanagienė, A. Vidugiris, Vilnius: Mokslas.
LKA 1991: Lietuvių kalbos atlasas 3. Morfologija, aut. S. Ambrazas, G. Belickienė, E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, J. Lipskienė, K. Morkūnas, B. Vanagienė, A. Vidugiris, Vilnius: Mokslas.
LKAP 1956: Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programa, 2-asis leidimas, aut. J. Balčikonis, B. Larinas, J. Senkus, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.
LKT 1970: Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija, sud. E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, K. Morkūnas, B. Vanagienė, A. Vidugiris, Vilnius: Mokslas.
LKTCH 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, sud. R. Bacevičiūtė, A. Ivanauskienė, A. Leskauskaitė, E. Trumpa, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.
Markevičienė Žaneta 1999: Aukštaičių tarmių tekstai 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.
Mikulėnienė Danguolė 1996: Dėl linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantų pietinėse aukštaičių tarmėse. – Lietuvių kalbotyros klausimai 36, 148–155.
198
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 21
Mikulėnienė Danguolė 2005: Cirkumfleksinė metatonija lietuvių kalbos vardažodiniuose daiktavardžiuose ir jos kilmė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Mikulėnienė Danguolė, Pakerys Antanas, Stundžia Bonifacas 2007: Bendrinės lietuvių kalbos žinynas, Vilnius: Vilniaus pedagoginio universiteto leidykla.
MLT 2019: Molėtų apylinkių tekstai, sud. R. Rinkauskienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Pakerys Antanas 1994: Akcentologija 1, Kaunas: Šviesa.
Raga i šienė Vilija 2010: Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo variantai pietų aukštaičių ir rytų aukštaičių vilniškių tarmėse: daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Ragaišienė Vilija 2012: Daiktavardžių kirčiavimo polinkiai XX a. 6–7 dešimtmečio pietų aukštaičių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose. – Respectus Philologicus 22(27), 219–231.
Ragaišienė Vilija 2016: Accentuation models of disyllabic nouns in the Southern Aukštaitian dialect. – Kalbotyra 68, 125–147.
Ragaišienė Vilija 2018: Rytų aukštaičių kupiškėnų akcentuacijos sistemos kaita XIX a. 7–9 deš.–XX a. 6–7 deš. – Rytų aukštaičių tarmė: kaita ir pokyčiai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 176–201.
Ragaišienė Vilija 2019: Daugiaskiemenių daiktavardžių kirčiavimo polinkiai XX a. 6–7 dešimtmečio vakarų aukštaičių kauniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose. – Lietuvių kalba 13, 1–19. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/lietuviu-kalba/article/view/22489/21753.
Ragaišienė Vilija 2020a: Būdvardžių kirčiavimo polinkiai XX a. 6–7 dešimtmečio vakarų aukštaičių kauniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose. – Lietuvių kalba 14, 1–17. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/lietuviu-kalba/article/view/22463/21725.
Ragaišienė Vilija 2022: Dviskiemenių daiktavardžių kirčiavimo polinkiai 6–7 dešimtmečio vakarų aukštaičių kauniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose. – Vakarų ir pietų aukštaičiai: tarmių ir kitų kalbų sąveika, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 230–270.
RAU 2010: Rytų aukštaičiai uteniškiai, sud. R. Rinkauskienė, R. Bacevičiūtė, V. Salienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
VIL IJA RAGAIŠIENĖ. Linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
199
Page 22
R i n k e v i č i u s V y t a u t a s 2009: Prūsų kalbos kirčiavimo sistema: daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas.
R i n k e v i č i u s V y t a u t a s 2015: Baltų ir slavų kalbų kirčiavimo istorija 1, Vilnius: Vilniaus universitetas.
S k a r d ž i u s P r a n a s 1935: Daukšos akcentologija, Kaunas: V.D.U. Humanitarinių Mokslų Fakulteto leidinys.
S t u n d ž i a B o n i f a c a s 1981: Daugiskaitiniai asmenvardiniai oikonimai ir jų reikšmės linksniavimo bei kirčiavimo sistemų rekonstrukcijai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 21, 191–193.
S t u n d ž i a B o n i f a c a s 1994: Daiktavardžių kamienų bei giminių variantai baltų kalbose (ide. ir bendroji baltų bei slavų kalbų leksika). – Baltistica 27(2), 13–29.
S t u n d ž i a B o n i f a c a s 1995: Dėl kirčio atitraukimo lietuvių kalbos rytų aukštaičių šnektose. – Res Balticae, 67–72.
S t u n d ž i a B o n i f a c a s 2009: Bendrinės lietuvių kalbos akcentologija, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.
T u o m i e n ė N i j o l ė 2001: Ramaškonių šnektos o ir io kamienų daiktavardžių kirčiavimo ypatybės. – Baltistica 36(1), 103–114.
T u o m i e n ė N i j o l ė 2005: Ramaškonių šnektos daiktavardžio kaityba: socio-lingvistinis tyrimas: daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
U r b a n a v i č i e n ė J o l i t a 2005: Svirkų šnektos (rytų aukštaičių vilniškių) fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija: daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Urbanavičienė 2010: Svirkų šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
U r b a n a v i č i ū t ė Ž a n e t a 1966: Spitrėnų šnektos aprašas: rankraštinis šaltinis, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyvas.
U r b a n a v i č i ū t ė-M a r k e v i č i e n ė Ž a n e t a, G r i n a v e c k i s V l a d a s 1992: Lietuvių tarmės: fonetika, morfologija 2, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas.
V a n a g s P ė t e r i s 1990: u kamieno būdvardžių likimas lietuvių kalboje. – Lituanistica 3, 75–81.
Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.
Z i n k e v i č i u s Z i g m a s 1975: Iš lietuvių istorinės akcentologijos. 1605 m. katekizmo kirčiavimas, Vilnius: Vilniaus V. Kapsuko universiteto Leidyb inis skyrius.
Zinkevičius Zigmas 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1, Vilnius: Mokslas.
Zinkevičius Zigmas 1994: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Zinkevičius Zigmas 2006: Lietuvių tarmių kilmė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
RYTŲ AUKŠTAIČIŲ UTENIŠKIŲ GYVENAMŲJŲ VIETOVIŲ (LIETUVIŲ KALBOS ATLASO PUNKTŲ) SANTRUMPOS
Alk (180) – Aleksandravėlė, Rokiškio r.
Ant (242) – Antâlieptė, Zarasų r.
Arn (526) – Arníonys, Molėtų r.
Atz (211) – Antãzavė, Zarasų r.
Avl (213) – Aviliai, Zarasų r.
Bč (121) – Bučiūnai, Rokiškio r.
Bjt (479) – Bijūtiškis, Molėtų r.
Blč (347) – Balčiai, Utenõs r.
Bln (243) – Blýniškės, Zarasų r.
Brč (245) – Berčiūnai, Zarasų r.
Čl (452) – Čiulai, Molėtų r.
Dbk (274) – Debeikiai, Anykščių r.
Dgl (277) – Daūgailliai, Utenõs r.
Drš (172) – Daršiskiai, Kùpiškio r.
Ds (212) – Dùsetos, Zarasų r.
Gdr (504) – Giedraičiai, Molėtų r.
Grs (412) – Girsteitiškis, Molėtų r.
Gtč (114) – Gataučiai, Biržų r.
Imb (214) – Imbradas, Zarasų r.
Int (480) – Inturkė, Molėtų r.
Jdp (89) – Júodupė, Rokiškio r.
Jnš (506) – Jõniškis, Molėtų r.
Kkt (380) – Kùktiškės, Utenõs r.
Kmj (209) – Kamajėliai, Rokiškio r.
Kmn (278) – Kiemiónys, Zarasų r.
Krd (381) – Kirdeikiai, Utenõs r.
Krn (179) – Kriaūnos, Rokiškio r.
Krš (149) – Kreščiónys, Rokiškio r.
Lb (414) – Labanóras, Švenčionių r.
Ld (312) – Lúodžiai, Zarasų r.
Lkm (415) – Liñkmenys, Ignalinos r.
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linkšniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
201
Page 24
Lkš (120) – Lūkštai, Rokiškio r.
Lln (344) – Leliūnai, Utenõs r.
Mdk (481) – Medeikiai, Molėtų r.
Mlt (451) – Molėtai
Mnk (210) – Minkūnai, Rokiškio r.
Ob (148) – Obėliai, Rokiškio r.
Onš (88) – Onuškis, Rokiškio r.
Prv (413) – Purvėnai, Molėtų r.
Pst (453) – Pastovėlis, Molėtų r.
Rb (177) – Robliai, Rokiškio r.
Rg (178) – Ragėliai, Rokiškio r.
Rk (147) – Rokiškis
Sdl (119) – Sodėliai, Rokiškio r.
Sgn (379) – Sugničiai, Molėtų r.
Skd (378) – Skudutiškis, Molėtų r.
Spt (309) – Spitrėnai, Utenõs r.
Stl (182) – Stelmužė, Zarasų r.
Svb (150) – Svõbiškis, Rokiškio r.
Svk (181) – Sùviekas, Zarasų r.
Šd (478) – Šiaudžiai, Molėtų r.
Šlt (173) – Šaltėniai, Molėtų r.
Tlm (311) – Tolimėnai, Ignalinos ir Zarasų r.
Trg (346) – Tauragnai, Utenõs r.
Ut (308) – Utenà
Užb (87) – Užūbaliai, Rokiškio r.
Vb (142) – Vabalnìškas, Biržų r.
Vdn (450) – Vidėniškiai, Molėtų r.
Vlč (240) – Vilūčiai, Utenõs r.
Vsk (241) – V taiskūnai, Utenõs r.
Zr (244) – Zarasai
Gauta 2024-09-11
Priimta 2024-10-14
202
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 25
VILIJA RAGAIŠIENĖ
ACCENTUATION TENDENCIES OF DECLINABLE WORDS IN THE MANUSCRIPT SOURCES OF THE EASTERN AUKŠTAITIAN SUBDIALECT OF UTENA FROM THE 1950S–1960S
S u m m a r y
The article analyzes the material from the manuscript sources of the Eastern Aukštaitian subdialect of Utena dating to the 1950s–1960s, which are stored in the Dialect Archive of the Centre of Geolinguistics at the Institute of the Lithuanian Language, from the perspective of accentuation. The study takes a synchronic approach to describe the features of accentuation of declinable words found in these sources and to discuss their accentuation tendencies.
The article consists of an introduction, three chapters, conclusions, and lists of references and abbreviations of inhabited settlements. The first chapter presents the research material. The second chapter investigates the accentuation tendencies of declinable words and discusses the factors influencing the variation in the accentuation of word forms. The third chapter provides a list of word forms with dual accentuation found within the same local dialect and discusses the distribution of these variants across the subdialect area.
The study resulted in three main findings. First, different accentuation patterns are characteristic of the masculine and feminine declension types in the Eastern Aukštaitian subdialect of Utena: ā-stem words tend to follow the barytone accentuation pattern, while ē-stem nouns are more commonly stressed on the ending; words of the masculine-declension stems typically exhibit a tendency towards accentual variability and oxy tone accentuation. Second, the accentuation system of declinable words is influenced by a complex of interconnected factors: the formation of a more intense rule of conditional stress retraction, the levelling of accentual paradigms, and the development of two accentuation types – columnar and inflectional; the analogy of accentuation for words of the same stem and derivatives of the same derivational type; the interaction between stems; the preservation of ancient accentuation relics (such as root accentuation in u-stem adjectives, collective plural forms); the accentual and semantic model of two plural forms (simple and collective) is reconstructed. Third, variously stressed word forms are distributed unevenly across the subdialect area – the majority of the forms with dual accentuation within the same local dialect were found in the southeastern edges of the subdialect area of Utena, near the boundary with the Vilnius dialect.
Thus, from the perspective of accentual variability, the accentuation system of the Eastern Aukštaitian subdialect of Utena can be considered stable (accentual
VILIJA RAGAIŠIENĖ. Linkšniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai
XX a. 6–7 dešimtmečių rytų aukštaičių uteniškių šnektų rankraštiniuose šaltiniuose
203
Page 26
variants within the same local dialect were found in less than half of the examined points; only one or two cases were recorded in most of them).
The insights presented in the article lay the ground for more detailed comparative studies of the accentuation system in the subdialect of Utena.
KEYWORDS: Eastern Aukštaitian subdialect of Utena, local dialect, declinable word, accentuation variant, manuscript source.
LINKSNIUOJAMŲJŲ ŽODŽIŲ KIRČIAVIMO POLINKIAI XX A. 6–7 DEŠIMTMEČIŲ RYTŲ AUKŠTAIČIŲ UTENIŠKIŲ ŠNEKTŲ RANKRAŠTINIUOSE ŠALTINIUOSE
Santrauka
Straipsnyje kirčiavimo požiūriu analizuojama rytų aukštaičių uteniškių patarmės Lietuvių kalbos instituto Geolingvistikos centro Tarmių archyve saugomų XX a. 6–7 deš. rankraštinių šaltinių medžiaga. Tyrimu siekiama sinchroniniu požiūriu aprašyti šiuose šaltiniuose rastų linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo ypatybes ir aptarti jų akcentuacijos polinkius.
Straipsnį sudaro įvadas, trys dalys, apibendrinimas, literatūros ir gyvenamųjų vietovių santrumpų sąrašai. Pirmoje dalyje pristatoma tiriamoji medžiaga. Antroje dalyje nagrinėjami linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo polinkiai, aptariami žodžių formų akcentuacijos įvairavimą lemiantys veiksniai. Trečioje dalyje pateikiamas toje pačioje šnektoje rastų dvejopai kirčiuojamų žodžių formų sąrašas, aptariamas variantų paplitimas patarmės plote.
Tyrimu nustatyti trys dalykai. Pirma, rytų aukštaičių uteniškių patarmėje vyriškojo ir moteriškojo linksniavimo tipams būdingi skirtingi akcentuacijos modeliai – ā kamieno žodžius linkstama kirčiuoti pagal baritoninio kirčiavimo modelį, ē kamieno daiktavardžių labiau paplitusios galūninio kirčiavimo formos, vyriškojo linksniavimo kamienų žodžiams būdingas polinkis į akcentinį variantiškumą ir oksitonezę. Antra, linksniuojamųjų žodžių kirčiavimo sistemą veikia tarpusavyje susijusių veiksnių kompleksas: intensyvesnio sąlyginio kirčio atitraukimo dėsnio formavimasis, akcentinės paradigmos išlyginimas ir dviejų kirčiavimo tipų – koloninio ir galūninio – susidarymas; to paties kamieno žodžių ir darybos tipo vedinių
204
BENDRINĖ KALBA | 97
Page 27
akcentuacijos analogija; kamienų sąveika; senovinio kirčiavimo reliktų (šakninio kirčiavimo u kamieno būdvardžių, kuopinės daugiskaitos formų) išlaikymas; rekonstruojamas dviejų daugiskaitų – paprastosios ir kuopinės – akcentinis ir semantinis modelis. Trečia, įvairiai kirčiuojamos žodžių formos patarmės plote paplitusios nevienodai – daugiausia toje pačioje šnektoje dvejopai kirčiuojamų formų rasta pietrytiniuose uteniškių patarmės ploto pakraščiuose, paribyje su vilniškiais.
Taigi akcentinio variantiškumo požiūriu rytų aukštaičių uteniškių patarmės kirčiavimo sistema vertintina kaip stabili (kirčiavimo gretybių toje pačioje šnektoje rasta mažiau nei pusėje tirtų punktų; daugumoje jų užrašyta tik po vieną ar du atvejus).
Straipsnyje pateiktos įžvalgos sudaro prielaidas išsamiems gretinamiesiems uteniškių patarmės akcentuacijos sistemos tyrimams.
ESMINIAI ŽODŽIAI: rytų aukštaičių uteniškių patarmė, šnekta, linksniuojamasis žodis, kirčiavimo variantas, rankraštinis šaltinis.
