LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI,I

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

BETONINGS- OCH INTONATIONSALTERNATION, ELLER METATONI, I DEN SYDVÄSTLITAUISKA DZŪKISKA DIALEKTEN

E. MIKALAUSKAITĖ

Metatoni i litauiskan, liksom i andra indoeuropeiska språk, är ett mycket gammalt fenomen. Den är dock verksam även i dag. Det är svårt att skilja mellan äldre och nyare metatoniska företeelser¹. Därför försöker författaren i sitt arbete, som huvudsakligen är beskrivande, varken förklara metatonin eller redogöra för dess utveckling. Här har man endast försökt registrera fakta och ge en viss klassificering av dessa företeelser i den dialekt som beskrivs.

Metatoniska företeelser är av två slag: rent fonetiska och i viss mening ordbildande. De senare metatoniska företeelserna bör kanske egentligen betraktas som ett av ordbildningens medel, och därför skulle det sannolikt passa bättre att behandla dem i samband med ordbildning. Författaren följer dock här de traditionella grammatikernas ordning.

Att metatonin i själva verket i första hand tjänar till att särskilja ordens betydelser och därmed står närmare ordbildning och semantik, beläggs också av andra indoeuropeiska språk, t.ex.: grek. λευκός (vit): λεῦκος (en sådan fisk) eller sanskrit kṛṣṇá-h (svart): kṛṣṇa-h (antilop), ryska замо́к (slott): замо́к (lås), lettiska laũks (åker, substantiv): làuks (fält, adjektiv). Samma medel används också i dagens litauiska standardspråk, t.ex.: àpsiaustas (omgiven): apsiaũstas (kappa), ãvalynė (skodon): avalìnė (skobutik) m.m.

I dessa exempel hade vi inte bara en växling av intonation, utan också av betoning. I litauiskan, och alltså även i denna dialekt, är intonationsväxling vanligare, men vi finner också företeelser med betoningväxling, om än mer sällan. I detta arbete görs ingen åtskillnad mellan betoningens och intonationens växling, utan båda företeelserna behandlas tillsammans, eftersom de hänger samman och ofta är sammanflätade.

Växling av betoning och intonation i den sydvästlitauiska dzūkiska dialekten används främst för att skilja mellan homonyma ord med samma ursprung och ordbildning och samma rot, t.ex.: mẹ̀lìnè (blå fläck på kroppen): mẹ̀lìnẹ̀ (bär), áukštas (adjektiv): aũkštas (substantiv), raũkìmas, -aì (veck i ett skrynkligt plagg): rù̃kìmas, -aì (rynkor) m.m. Fler exempel på betoningens växling finner vi bland adverben, t.ex.: kur tep ilgai buvai? (tidsadverb): ilgaì nèpjàuk (sättsadverb); aš pas-

¹ Jfr. J. E n d z e l ī n s, Baltu valodu skaņas un formas, 13, Rīgā, 1948.

85

kū̃: atẽi.s u (tidsadverb): kumeliukas bė̃ga pãskui (sättsadverb); skẽr.sai² išilgai³ svẽntu pã:raik ir to:kō:s nerasi: pẽrkirsk pã:gali: skersai.⁴ ir išilgai.⁵; šviesei parẽ:jom (tidsadverb): šviesei. žã:las (sättsadverb); tá:msei parvãža:bo:m tamsei. žã:las; var.gei gĩ:vas (knappt vid liv): vargėi. is atẽi.s (snarare kommer han inte); perdaũ.g dúodži: — ar daũ.k rugū̃. prikéi.rto.t? — nepẽr.dauk (inte särskilt mycket, inte mycket); perdžidelis pė̃.das sunkūs: nepẽr.dzidelis (inte stor) arkliukas ale grãi.tas.

Betoningsväxling används också när en viss kasusform av ett substantiv som ännu har en fullständig böjningsparadigm fungerar som adverb, t.ex.: su βisai.s daiktai.s aci-krá:uste: dá:iktais (på vissa ställen) palīta dá:iktais saū.sa; neacidζauga sábo gra-žumu⁶: aduók grãžumu; ai.k jau ai.k su iõ:s gerumū⁷: gẽ:rūmu nieko nebūs neduõs osv.

Som redan nämnts används växling av intonation i denna dialekt mycket oftare än betoningens växling. Den används framför allt för att skilja mellan homonyma ord med olika betydelse, som är besläktade eller har olika ursprung, t.ex.: á:ncis (fågel): aň.cis (skjortans), kâltas (redskap): kãl.tas (adjektiv), miėlas (adjektiv): miėlas (gips), á:ušta (kok): aū̃.šta (gryning), dé̃:ng̃a ~ déngia (går snabbt): deň.ga ~ deñgia (taklägger), dá:řkc — dá:řg̃a ~ dērgi — dérgia (smutsa ned, smutsa): deř.kc — deř.ka ~ dērkti — deřkia, má:řkc ~ mérkti (ögat): meř.kc ~ merkti (lin, hampa), káuksi ~ kiáuksi (en korp, kiáukė): káu.ksi ~ kiáuksi (en valp), váu ~ viáu (ljud av snyftningar): váu. ~ viáu (ljudet av en valps skall) osv.

I denna dialekt förekommer metatoni oftast mellan cirkumflex och akut intonation, eller omvänt — mellan akut och cirkumflex intonation. Mer sällan förekommer den mellan kort och akut intonation och omvänt — mellan akut och kort intonation, och allra mest sällan — mellan kort och cirkumflex eller medelintonation.

Metatoni i nominal

Det har redan nämnts att metatoni används bland andra medel vid bildning av nominalord. I den dialekt som beskrivs förekommer metatoni i nominalordsbildningen i följande fall:

1. I avledda substantiv, där även intonationen förändras när stammen ändras:

a) för att markera olika genus (cirkumflex intonation övergår i akut och omvänt, akut intonation i cirkumflex): vĩl.kas: ví.lke (hona), maĩ.šas: maĩše (en stor, bred säck för agnar). Till denna grupp skulle man också kunna hänföra sådana moderna substantiviska avledningar av adjektiviskt ursprung, t.ex.: bá:lcis (en vit galtgris): bãl.te (en vit sugga), juódzis (en svart hankatt): juõde (en svart honkatt), má:rgis (en brokig tjurkalv): mãr.ge (en brokig kviga), pá:liš (en fuxfärgad häst): pãl.še (ett fuxfärgat sto), pí.lkis (en grå hankatt): pĩl.ke || pí.lke (en grå honkatt) osv.;

b) för att beteckna en viss sysselsättning eller verksamhet (akut intonation övergår i cirkumflex): ká:ilis: kãi.lus (pälsberedare), púodas: puõdζus (krukmakare)

^2–5 I de sistnämnda exemplen görs skillnaden sällan.

^{6, 7} I dessa exempel gör endast den äldre generationen skillnad.

86

osv. Till denna grupp bör sådana nybildningar hänföras, till exempel: bùlvė: bul.ßus (en som tycker om potatis), duona: duõnus (en som tycker om bröd), kãulas: kaũ.lus (en som tycker om att gnaga på ben), pienas: piẽnus (en som tycker om mjölk) osv.

2. I avledda substantiv bildade av adjektiv: a) för att beteckna konkreta substantiv: áukštas: aũ.kštas; b) för att beteckna abstrakta substantiv: áukštas: aũ.kštis ~ höjd, íl:gas: il:gis, ká:rštas: kar:ščis ~ hetta, stó:ras: stõ:ris, šál:tas: šal:cis ~ kyla osv. I dessa avledningar har vi metatoni mellan akut och cirkumflex.

3. I avledda substantiv bildade av verb: a) för att beteckna konkreta substantiv: α) akut övergår i cirkumflex: ká:nda: kan:das (mal), tráu.ke ~ dra: traũ.kas (en som drar sig undan; en som kryper ihop), vá.lgi.c ~ äta: vał.gis, bráizge.c ~ bli sträv (bli rispig): brai.zgæs (rispa), svæ:r.c ~ väga: sva:r.scis (vikt), vę:r.c ~ trä: va:r.tai; β) cirkumflex blir akut: li:n.kc ~ luta: li:n.kis (has, benets böjning): kó:ja skaũ.da per li:n.ki; mi:c ~ trampa: pami:nklas: sviẽto pami:nklai! (något oerhört); pastá:te· naũ.ju pami:nklu ~ reste en ny minnessten; vę:r.š.č ~ dra åt: vá:rža (redskap för att fånga fisk); b) för att beteckna abstrakta substantiv (akut övergår i cirkumflex): gráu.sc ~ dundra: graũ.smas ~ åska, kæ:ikc ~ svära: kėi.ksmas osv. c) för att beteckna så kallade substantiv av gemensamt genus (cirkumflex övergår i akut): drim.ba: drímba ~ en som sjunker ihop (en slöfock), nũr.žga ~ muttra: nũrzga ~ en surmulen person, en gnällspik, šúr.pcie ~ rysa: šúr.pa ~ rysning (en som reser ragg) osv.

4. I suffixavledda adjektiv, där akut övergår i cirkumflex: a) bá.ltas: bal.svas, júodas: juõsvas, pí.lkas: pil.ksvas, báltas: bal.zganas osv.; b) med växling av rotvokalen: mé:li.nas: mel.svas osv.

Metatoni i verb

I verbsystemet förekommer metatoni i betydligt större omfattning än i nominalsystemet. Här används den inte bara för att bilda nya ord, utan också nya betydelser och kategorier. I verben förekommer metatoni i följande fall:

1. Vid bildandet av avledda primära verb, där akut övergår i cirkumflex, till exempel: júodas: juõsta, kartùs — kár.tu: kar.sta, má.rgas: mar.ksta ~ bli brokig, pí.lkas: pil.ksta: vã.idas papil.ksta; í.lgas: prail.ksta || pra-íl.ksta ~ bli längre: be dá:rbo prail.ksta; pá.rkai (somnar): apár.ksta ~ bli förskräckt: riebõ·i žã.mę·i bùlvę·s apár.ksta (potatisen angrips av kräfta); nó· tu· žo·lų ran.ko·s apár.ksta (svartnar).

2. Vid bildandet av avledda sekundära verb: a) inkoativa verb med suffixet -auti, där cirkumflex övergår i akut, till exempel: marči — mar.ču: már.tauna || már.tauja, mergà — mer.gu:

87

mė˙rgauna || mė˙rgauja: Jag var ung.—mė˙rgavau⁸; apsiža˙nijau—màrta vau⁹; pase-nau.—jag fick ögon, och genom dessa ögon kom jag själv ut. (vallmo); bérgždžà—bérgždžù: bérgždauja || bérgždauja: det andra året galopperar stoet; mū˙so˙džau.s pùse˙ bernù bérgždauja (det finns ogifta, ungkarlar); b) reflexiva verb med suffixet -uoti, där den fallande accenten övergår i den stigande, t.ex.: báltas: bal.tuoja, júodas: juodúoja, márgas: mar.guoja, mė˙linas: mė˙linuoja¹⁰, pàlas: pal.suoja, pìlkas: pil.kuoja etc.;

c) reflexiva verb med suffixet -ėti, där den stigande accenten övergår i den fallande: ai.šč~eĩžti: á˙žėc~eĩžėti: händerna sprack av sig själva; dau.šč~daužti: dáuže˙c~daužėti: silket spricker medan det står; ker.ta: kàrti || kèrteja: händerna skärs av de där slagen (med rep runt midjan) och kan inte tvättas; klì.šč~klyšti (misstag?): klá.ide˙c: vi gick vilse mitt i natten tills vi kom ut på vägen; svei.kc~sveikti: sve˙ikė.c~sveikėti: må alla dina små gässlingar bli friska; brìk.šč~brįgzti (bràižgas?): bráizge˙c~brįzgėti: handflatorna börjar så småningom skava (skaver lite, nöter).

3. Vid bildandet av sekundära durativa verb (den fallande accenten övergår i den stigande): dárbas: dar.buja (arbetar).

4. Vid bildandet av kausativa verb: a) från nominala ord: bjaurùs — bjaù.ru˙: bjaurina, daí.lus — daí.lu: dá.lina: hur blev du så mager? (du gick ner i vikt); kal.tas: kál.cina~káltina, saù.sas: sá.usina, svei.kas: sve˙ikina, šve˙n.tas: šve˙ncina~šventina, mergà—mer.gu: mė˙rgınasi (älskar varandra), vár.gas: vàrgina, smá.las || sme˙.las: smá.lina || sme˙ilina¹¹: nusismá.ilino˙ gražùtukai (blev fullständigt utblottade), om han hade stannat längre, skulle han ha gjort oss alla fattiga (skulle ha levt ut, utarmats);

b) från primära verb: ár.ža~éržia: á.rzina~erzina, bír.ba: bír-bina, čìr.ka: čì.rkina, kir.ka: kí.rkina || kí.rko; zìr.ža: zì.rzina, cì.la~tyla: cì.ldo, gì.la: gí.ldo, pì.la: pí.ldo, žì.la: žì.ldo, vèr.ka: ví.rkdo~ virkdo etc. I verb av denna typ övergår den stigande accenten alltid i den fallande.

5. Vid bildandet av iterativa verb: a) sådana som uttrycker en enkel upprepad handling, där den stigande accenten övergår i den fallande: α) kam.šo˙: ká.mšoja~kamšioja, vaìr.to: và.rtel.oja, šlau.ža~

⁸, ⁹ I dessa exempel tjänar metatoni också till att skilja mellan ordens betydelser: mártauti, mė˙rgauti betyder att vara en ungmö respektive svärdotter, medan martáuti, mergáuti betyder att söka en svärdotter respektive en flicka. Denna skillnad görs dock inte längre av alla. De äldre skiljer fortfarande mellan betydelserna, medan de yngre betonar suffixet i båda betydelserna.

¹⁰ Verb av denna typ har också parallell betoning på suffixet, t.ex.: mė˙linuoja, pilkuoja etc. Också verb av denna typ med annan betydelse betonas alltid på suffixet, t.ex.: mė˙linuoja, raudo˙nuoja (smetar, färgar blått eller rött).

¹¹ I detta ord används metatoni också för att skilja mellan ordens betydelser: verbet i bokstavlig betydelse har stigande accent, t.ex. säger man oftast: no˙rá.gu˙ smá.lina || sme˙.lina, kuólu sme˙.lina; men nusismá.ilino˙ (levde ut sina tillgångar).

88

šliáužia: šláužoja ~ šliáužioja, kai̇̀šo: ká'išoja ~ ká' išoja osv. β) (med växling av rotvokaler): nár.pa: ne'rploja, vèlka: vá'lkoja, rièca: rá'icoja, gnì-ba: gná'ibo;

b) sådana som betecknar en upprepad handling utförd långsamt: α) den fallande betoningen övergår i stigande betoning: smá'uga: smaũ.go: visùs paršukùs išsmáu.ge ~ alla smågrisar ströp han (jfr slaktade ut, dvs. slaktade en i taget); gná'ibo: gnai.bo: nespė'į bulbùkės usimėkšč ir jau. gnai.bo ~ potatisen hann inte ens gro innan han redan hackar (gräver lite i taget); β) kort betoning (när vokalväxling har skett) övergår i stigande betoning: knìsa: knai.so: kaũ.le nenó'ri é's ci knai.so ~ grisen vill inte äta, den bara bökar lite; kiša: kai.šo osv.

c) iterativa verb som betecknar ansträngning, vilka alltid har fallande betoning: α) stigande betoning övergår i fallande (roten förblir oförändrad): 1) či̇r.ka ~ či̇̀kia: čìr.kauna, gai.li: gá'ilauna, krū'ga ~ krūgia: krū'gauna ~ krūgauna, prun.kš ča: prun'kštauna, švil.pa ~ švilpia: švi'lpauna, ùr.zga ~ ùṙzgia: ùṙzgauna, ver.ka ~ verkia: vè'rkauna¹² osv., 2) med växling av rotvokaler: gei.dza ~ geidžia: gá'idauna: viz gá'idavau gà'idavau in Vi'l'nu. nuvažiucoc ale gá'l jau netėks ~ jag längtade alltid, längtade efter att åka till Vilnius, men kanske blir det inte av nu; rẽn.ca ~ renčia: rá'ntauja, sé'dzi i rá'ntauja li'k sė'ne ~ hon sitter och pratar som en gammal gumma (berättar, hittar på); spiẽga: spi'gauna, žviẽga: žvi'gauna, krai.pa ~ kreipia: kri'pčoja ~ krypčioja, tū'pa ~ tūpia: tū'pčoja ~ tūpčioja, žań.ga ~ žengia: ži'nkčioja ~ žingčioja, krań.to: kri'msčoja ~ krimščioja osv. β) kort betoning övergår i fallande (roten får en förlängd vokalgrad): súka: súkina || sú'koja: kàs teb diònu apsú'kino? (skalade av barken); nesú'kokit lai.kro.džo! ~ vrid inte på klockan! (snurra inte på den); súpa: súpauna: pasú'pauk manì (gunga mig);

d) iterativa verb som betecknar en långsam handling, där fallande betoning ändras till stigande: láuka: lù'kurauna, smáudža: smù'durauna, stú'ga: stū'gurauna osv.

ė) iterativa verb med diminutiv aspekt: kláuša ~ kláusia: klau-sinėja || klausinėja. Även här övergår fallande betoning i stigande.

6. Momentana verb kan också uppvisa metatoni. Här motsvaras stigande betoning vanligtvis av fallande, t.ex.: krái.pc ~ kreipti: kri'pterėc ~ krypterėti, lan.kc ~ lenkti: li'nkterėc ~ linkterėti, siẽkc ~ siekti: si'kterėc ~ sykterėti, švil.pc ~ švilpti: švi'lpterėc ~ švilpterėti, žvel.kc ~ žvelgti: žvi'lkterėc ~ žvilgterėti osv.

Jämfört med besläktade verb uppvisar även ljudhärmande ord betoningväxling: a) stigande betoning övergår i fallande, t.ex.: lan.kc ~ lenkti: li'nkc < *linkti, siẽkc: si'kc ~ sykt, žiẽpc ~ žiebti: ži'pc ~ žybt, žań.kc ~ žengti: ži'nkc ~ žingt; b) stigande eller fallande betoning övergår i kort betoning (roten har en svag vokalgrad): drẽ.pc ~ drėbti: dri.pc ~ dribt, dziẽkc ~ diegti:

¹² Ordet „verkauti“ betyder egentligen att gråta lite i taget och skulle därför betydelsemässigt passa bättre bland de långsamt utförda iterativa verben. Här är det bara avledningen som är densamma som för iterativa verb som betecknar ansträngning.

89

dži̇kc ~ digt, spāus c ~ spāusti: spū̄s c ~ spūst, trāukc ~ traukti: trūk c ~ trūkt etc.

Egentligen bör verb för momentana handlingar, med hänsyn till deras ursprung, betraktas som metatonifria, eftersom de är närmare besläktade med ljudhärmande ord, med vilka de också har en gemensam rot (med samma rotvokal) och samma accent. De har tagits med här endast för att göra verbssystemet fullständigt.

Metatoni i verbens accentuering

Hittills har det talats om metatonifenomen som i större eller mindre utsträckning hänger samman med ordbildningsmedel. I denna dialekt förekommer emellertid också rent fonetiska metatonifenomen. De förekommer i verbens accentueringssystem. I verbens accentuering har vi metatoni i följande fall:

1. Verben mir.c, gim.c ~ mirti, gimti har i presens metatonin mi̇ršta, gi̇msta || gėma. I ordet ”mirti” är metatonin gammal (jfr lett. miršt), men metatonin i det andra exemplet är en analogibildning efter ”mirti”. Dessutom används formen gėma ~ gema mer allmänt i dialekten.

2. I tredje person singularis futurum har tvåstaviga verb med akut stamrot, liksom i 1k, metatoni:

a) akut accent blir cirkumflex: áuksu, áuksi, aũks ~ augsiu, augsi, aũgs; dži̇rpsu, dži̇rpsi, dži̇rps ~ dirbsiu, dirbsi, dirbs; dė̇su, dė̇si, dė̇s ~ dėsiu, dėsi, dėš etc.;

b) akut accent blir kort accent: bū̇su, bū̇si, būs ~ būsiu, būsi, būs; pū̇s u, pū̇si: pūs; li̇c ~ lyti: lįs, ri̇c ~ ryti: ris, dži̇kc ~ dygti: dži̇ks ~ digs, pli̇šč ~ plyšti: pliš, men: s ū̇c ~ siūti: s ū̇s ~ siūs; vi̇̇sc ~ vysti: vi̇̇s ~ vys. Här har metatoni tydligen uteblivit på grund av betydelseskillnaden (jfr s ū̇s c ~ siūsti: s ū̇s ~ siūs, vi̇sc ~ visti: vi̇s).

Metatonin i futurum uppstod enligt en allmän regel i litauiskan: i ett enstavigt ord blir den akuta accenten cirkumflex om stavelsen inte förkortas. Endast samogitiska och vissa västaukštaitiska dialekter avviker från denna allmänna regel: i futurum har de bevarat den akuta accenten oförändrad.

3. Flers-staviga verb vars infinitivstam slutar på i̇- (-y-) eller i̇- < -in- har också metatoni i tredje person singularis futurum: här förkortas den långa vokalen och den akuta accenten blir kort accent, t.ex.: raši̇su, raši̇si, raši̇s....; saki̇su, saki̇si, saki̇s... ~ rašysiu, rašysi, rašys...; sakysiu, sakysi, sakys; vadži̇su, vadži̇si, vadži̇s... ~ vadinsiu, vadinsi, vadins, va-dins; kuri̇su, kuri̇si, kuri̇s... ~ kūrinsiu, kūrinsi, kūrins (kūrėns i u, kūrėnsi, kūrėns) etc.

4. Tvåstaviga verb med akut rot har också metatoni i konjunktiv, det vill säga i konjunktiv har de cirkumflex accent, t.ex.: aũ.ktau, aũ.ktai, aũ.ktu || aũ.kt; kei̇.ktau, kei̇.ktai, kei̇.k-tu || kei̇.kt; kel.tau, kel.tai, kel.tu || kel.t; dži̇r.ptau, dži̇r.ptai, dži̇r.ptu || dži̇r.pt; stuṁ.tau, stuṁ.tai, stuṁ.tu || stuṁ.t etc.

90

Metatoni i konjunktiv är ett mycket utbrett fenomen i de litauiska dialekterna. Den förekommer såväl hos de västliga högaitiska dialekttalarna (kapsai) som hos samogiterna (dūnininkai) och slutligen i de flesta östliga högaitiska dialekterna.

Denna metatoni är en jämförelsevis sen företeelse. Den uppstod när ändelsebetoning i ord med akut stam sammanföll med stambetoningen. Förr betonades ord som árti, áugti, bėgti, būti, ėsti, sėsti, šalti, vírti, džūti osv. på ändelsen (jfr ryska бегу́), medan ord som ìrti, kárti, rìmti, skìrti, skìlti, vêrti osv. betonades på stammen. Detta beläggs av de olika tonaccenterna i lettiskan. Ord ur den första gruppen har i dagens lettiska bruten accent: ārt, augt, bēgt, būt, ēst, sēst, salt, vìrt, žūt (’torka’), medan den andra gruppen har stigande accent: ìrt, kàrt, rìmīt, šķìrt, šķìlt, vērt osv.

Spår av ändelsebetoning (med akut stam) finns också i våra dialekter. De sydliga dzukerna säger fortfarande burtáu, burtái; detta visar ändelsebetoning. Även i den dialekt som beskrivs här har det tidigare funnits vissa rester av denna betoning. För omkring tjugofem år sedan antecknade jag följande exempel: kab dėjaũ·s an lā·do· ~ som jag föll på isen (jag föll hårt); ė·jo· ė·jo· ir sė·dė·s (gick och gick och satte sig); kab gailėsis stojōsi tai ir žō·džāi radō·si ~ när ångern kom, så kom också orden (när man började tycka synd om någon, kom orden för klagan); tokìs mažùkas veršiùkas radō·s ~ en sådan liten kalv dök upp. I de västliga högaitiska dialekterna (i trakten kring Kiduliai) har jag antecknat följande uttryck: jag sprang genast dit och hämtade det; jag säger: om du lär dig, så lär dig. Dessa få exempel stöder också våra påståenden om stambetoning och ändelsebetoning hos verb.

Den akuta accenten övergick först till cirkumflex i verb med ändelsebetoning, när betoningen flyttades från ändelsen till stammen, t.ex.: būtáu > bū́tau, augtų́ > augtų¹³ osv. Senare generaliserades betoningen av denna typ även till den andra typen, dvs. stambetoning. Följaktligen började man säga aìgtų, bėgtų, būtų, artų, ėstų sėstų, virtų osv. i stället för ìrtų, rìm tų, skìrtų, skìltų osv. På så sätt återstår i dag i den sydvästliga dzukiska dialektens konjunktiv av tvåstaviga verb endast en betoningstyp: enbart cirkumflex accent och stambetoning.

Vårt litteraturspråk gick åt motsatt håll när det jämnade ut betoningen i konjunktiv. Följaktligen generaliserades betoningen av stambetoningstypen också till verb med ändelsebetoning; därför betonas nu alla verb med akut stam på stammen och har akut accent.

I denna dialekt förkortas den långa vokalen i konjunktiv hos vissa tvåstaviga verb med akut stam, och den akuta accenten blir kort, t.ex.: dzì·kc ~ gro: dzìktau, dzìktai, dzìktu || dzìkt ~ grodde: digtau, digtai, digtu || digt; lū·šč ~ brista: lūštau, lūštai, lūštu || lūšt ~ brast: lūžtau, lūžtai, lūžtų || lūžt; plì·šč ~ spricka: plìštu || plišt; rù·kc ~ jäsa: rùktu || rùkt! ka tù surūk-tai! ~ måtte du jäsa! (en mild svordom); slù·kc ~ sjunka: slùktu || slùkt,

¹³ Att den akuta accenten blir cirkumflex när betoningen flyttas från ändelsen till stammen framgår också av de nordliga högaitiska dialekterna, t.ex.: arkìys > ār.kèlis, men à·rkl a (kiln.), galvù > gal.va, men gà·lvo (gen.).

91

trūkė ~ brista: trūktu || trūkt, men: pærplištau, pærplištai, pærplištu || pær-plišt¹⁴ ~ pérplyštau, pérplyštai, pérplyštu || pérplyšt.

Det är svårt att fastställa ursprunget till metatonin i dessa exempel. Troligast är att den beror på analogi med futurum. Det sista exemplet tycks stödja detta; dess stam och betoning överensstämmer helt med futurums stam och betoning: pæ’rplišu, pæ’rpliši, pæ’rpliš ~ pérplyšiu, pérplyši, pérplis. Dessutom används i denna dialekt mycket oftare de förkortade formerna av tredje person singular i konjunktiv: džikt, lūžt, rūkt ~ digt, lūžt, rūgt osv., där metatoni enligt den allmänna regeln borde ha inträffat när stammen förkortades. Senare förkortades de övriga formerna efter mönster av tredje person, och metatoni inträdde i hela konjunktivparadigmet. För övrigt bekräftar de sistnämnda exemplen än en gång att metatoni i konjunktiv är en sen företeelse, nämligen yngre än förkortningen av enstaviga ord med akut accent.

Metatoni i sammansatta ord

1. Metatonins verkan i prefigerade nominalord. Metatonins regelbundna verkan är lättare att urskilja i prefigerade nominalord som består av en preposition och en böjlig ordklass som inte är ett verb:

a) ā’pæ- < apie, api-, api-: api’galvis (del av nosgrimman), api’daira (rundgång, lövad gång), api’pietė (middagsvila), api’verpinė (grovt linnetyg)..., men: apigamas (födelsemärke), apināstris (nosgrimma), apivara (snöre att knyta fast byxorna eller bindorna med)..., adjektiv: api’au kštis ~ apyaukštis, api’ilgis, api’senis, api’storis, api’žalis osv.

b) bė: dúona: beduõnė. (tiden då det inte finns något bröd, brödet har tagit slut) gá’lβos (plural): begalvis, dá’rbas: bedar’bis (någon som saknar arbete), pláukus: beplau-kis, kælne’s: bekel’nis..., men: ká·ulas: beká·ulis, kója: bekó·jis, plúksna, beplúkšnis, žá’ndas: bežá’ndzis osv.

c) nuõ || n’õ: núobraukos, núogrę·bos núosema, núoteka (brud), núota-rascis ~ núotarasistis (misstanke, skilsmässa), núotrauko·s osv.

d) pēr¹⁵. pæ’rauda (en gleshet som uppstått vid vävning), pæ’rsliėkė (en tunnare tråd som släppts vid spinning), pæ’rstogė (uppehåll), perlaidžini’s — pæ’rlaidžini’ (transportöverfarter)..., men: per’nagis (förtjänst): gæ’ras pær’nagis bus; pēr’pete’s (den del av ett plagg som går från kragen till ärmen), pēr’pietė (tiden kring middag): är pār’gena pēr’pietė·s?; pēr’takis (plats där alla går): pasordžino· medė·li· an to·kō· pēr’tako· neau·ks; pēr·se·ja (en omväg som uppstår vid sådd): pį·lno’s ā·vižo’s pēr·se·ju pridarīta; pēr·vagis (en omväg som uppstår vid plöjning) osv. saknar metatoni. Det är svårt att säga varför de sistnämnda exemplen har cirkumflex accent. De är ju äldre än de första. Kanske beror det på att de första i högre grad har verbal härledning; därför har också deras prefix samma accent som verbens, och

14 Det är sant att man mycket ofta kan höra det uttalas med kort ”i” i alla personer (jfr ”plyšti”).

15 Prefixet ”per” har alltid cirkumflex accent med verb och verbala substantiv, liksom i lk.

92

I de senare, som har substantiviskt ursprung, märks prepositionskaraktären tydligare, och därför är även tonaccenten här prepositionsbetingad. Det framgår dock att metatonin i de sistnämnda exemplen är en företeelse från äldre tider.

e) pó-, pa: pó·ažis ~ požezis, pó·ažari ~ požezė, pó·dukre, pó·sunis, pó-gro·žis (beundran, att visa upp sig och att se andra), pó·žmo·nis (umgänge med folk, att vara på besök), adjektiv: pó·aukštis ~ požaukštis, pó·ilgis, pó·mažis, pó·trumpis osv.

Substantiv med prefixet ”pa” har nästan alltid metatoni: dan·gu (sg. ack.): padánge·s, gá·lvą ~ galvą: pagal·ve· (individuell skatt, en liten familjeskatt), juósta: pajuóste· (förkläde), ká·lnas: pakal·ne·, kam·pas: pa-kámpe·s, kran·tas: pakrá·nte·, vá·ndeni·: pavañ·dene·s (när det regnar mycket eller snön smälter på våren): pava·saro· pavañ·dene·s prasidė·s nemážne·s išvažiuoc ~ pavasario pavañdenės prasidės, nemažnės išvažiuoti osv. Adverb av denna typ har också metatoni: sá·ule·: pasaul·ui (vänd bort från solen), vá·ndeni· (ack.): pavañ·denui, vé·jas: pavé·ji || pavé·jui osv. Men det finns också exempel utan metatoni: bá·ržas: pabá·ržis (en sorts svamp), gú·rblė: pa-gú·rklė (ack.), ká·usas: paká·usis, lá·ngas: palá·nge·, stó·gas: pastó·ge·, sá·rmas: pasá·rme·s, í·gas: paí·lgis (en limpa), í·gas: paí·lgas (adjektiv).

f) priè: priegalvi ~ priegalvį, prieva karis, priemo·lė ~ priemolė (jord med lera): priemo·lė·s labaĩ. indžústa; príetema (skymning), príekurtė· (lite lomhörd), príekušlis (halvblind).

g) prieš: priešakis, priešgina ~ priešgina, priešpie·čiai ~ priešpiečiai, prieš-pusri·čiai ~ priešpusryčiai osv.

h) pró·, pra: pró·švaistė·, pró·tarpis, pró·me·c·om (bara kasta en blick): aš cik pró·me·c·om pažurė·jau ~ aš tik prōmečiom pažiūrėjau; ke·ršas: praker·šum, men: praká·ulis, praskiep as, prapiestis ~ prapiestis osv. saknar metatoni.

i) su: sú·temo·s, sú·taupo·s, sú·rausvis (rödaktig), sú·pilkis, sú·partas (vävd med varptrådar, dvs. i fiskbensmönster), sú·žalis (halvgrön), men: sugrážtai ~ sugrąžtai (gängor), suβ·ertuβe·s osv.

j) su < san-: sú·malinus má·la; sú·naru skau·da ~ sąnarius skauda; sú-sma uga, sú·βaro·s (hopflätning), sú·βe·la (hoprullade små trådar) osv.

k) užuo, už: užúogana, užúomarša, užúoβarta (en envis person) … Ibland får även prefixet už en förlängd vokal och fallande tonaccent (jfr prefixet su): u·škuri·s — u·škuri· ~ užkurys — užkuri.

l) ant, in: án·tjuoscis ~ ántjuostis (midja), án·tkešenis, án·tβo·že· osv. iñ·kilas, iñ·klornis, iñ·mgis, iñ·pilas, iñ·žaginis; tá·u rai·ka gė·ro· in·žagino· (bra kvastar). Dessa två prepositioner tycks aldrig ha metatoni.

2. Metatonin i tvåstammiga nominalord. I tvåstammiga nominalord är det ännu svårare att fastställa lagarna för metatonin än i prefixavledda ord, t.ex.:

a) buožgal·vis (en grodyngel), men: rugapjú·te·, o·škraiv·lne·: ví·lno· su o·škraiv·lni ~ vilnos su ožkavilne (sträva);

b) gi·vaplaũ·kei, žalavař·ne· (en sorts fågel), graitadár·be·, kraivagal·vis osv., men: raudongúrklis (en sorts fågel), ilgavé·ide· (en gris som blivit tam), bal-

93

taplū'ksnis, baltasėdis, ilgakõjis, ilgavãrpis, kraivabõrnis, kietasprāndis, kietašĩrdzis, labanãuda;

c) baltmar̃gis, mė'liñdrėžis, raudonmar̃gis, žalmãrgis ir t.t.

d) devi'ngalvis || devingal.vis, šimtadařbis, bet: devi'nšārdė: || devinšārdė: ~ devynsėrdė (en sådan blomma, Dianthus barbatus), devi'nšārvė: || devinšā'rvė: (detsamma);

e) apsmuk.takel.nis, men: išverstagė'rklis (en skrikare), varvanó'sis osv.

Av exemplen ovan framgår att det är omöjligt att fastställa någon regelbunden metatoniverkan i sammansatta tvåstaviga ord, eftersom ord med samma sammansättning ibland har metatoni och ibland saknar den. Dessutom kan man lägga märke till att vi har färre exempel med metatoni än utan. Exemplen med metatoni verkar vara äldre. Man kan också notera att det första ledets ton i ett sammansatt ord, om det är betonat, alltid förblir oförändrad, medan det andra ledets akuta ton, när det är betonat, ibland förblir oförändrad och ibland blir cirkumflex. Den cirkumflexa tonen förblir nästan alltid oförändrad.

Annorlunda är det med de så kallade prefixala nominalorden. Här följer metatoniverkan vissa lagar, som kan formuleras så här:

1. Prepositionerna nuo, prie, prieš får alltid metatoni när de används som prefix och betoningen faller på dem¹⁶.

2. Det prepositionsbaserade prefixet per har metatoni med verb och verbalsubstantiv, men saknar metatoni med substantiv av nominal härledning.

3. De prepositionsbaserade prefixen po, pro får metatoni om betoningen faller på dem, men om de är obetonade förkortas de till pa-, pra-; då kan den betonade beståndsdelen ha metatoni, men den kan också sakna den.

4. Nominalord med prepositionsprefixet be kan ha metatoni i stammen, men kan också sakna den. Prefixet självt får vanligen inte betoning.

5. Prepositionen apė används inte som prefix; den ersätter ap-, api-, apy-. Prefixet apy- har alltid akut ton. Det kan endast vara betonat. Prefixet api- förekommer också endast betonat och med kort ton.

6. De prepositionsbaserade prefixen su-, už- får ibland, när de används med nominalord, en förlängd vokalgrad och har då akut ton.

7. Ingen metatoni har iakttagits i prepositionsprefixen ant-, in-.

8. Slutligen bör det sägas att metatoniverkan i prefixala nominalord är mer etablerad än i sammansatta tvåstaviga ord. Detta beror på att själva ordbildningsprocessen för de senare ännu inte är slutgiltigt etablerad.

9. Man kan tillägga att metatoniverkan i verbsystemet inte bara är mycket mer omfattande, utan också mycket mer stabiliserad än i nominalsystemet.

10. Dessutom bör det påpekas att metatonins, liksom andra fonetiska lagars, verkan inte är konstant. Med andra ord är inte alla metatonifenomen lika beständiga. Mindre allmänna fenomen, såsom redan har nämnts i själva artikeln, försvinner, till exempel hos vissa adverb och vissa mer ovanliga

16 Metatoni används här i den moderna språkets betydelse, inte historiskt.

94

Den äldre generationens dubbla betoning av verb, som fortfarande används, är redan okänd för de yngre. Mer allmänna metatoniska företeelser (till exempel betoningen av vissa verbkategorier) får emellertid allt större spridning och blir ett nytt medel för ordbildning.

BETONINGS- OCH INTONATIONSFÖRÄNDRING, ELLER METATONI, I DET SYDVÄSTRA DZŪKISKA DIALEKTOMRÅDET

Е. В. МИКАЛАУСКАЙТЕ

Sammanfattning

Metatoni är ett mycket gammalt fenomen i litauiskan, men förekommer fortfarande.

I denna artikel undersöks metatonins verkan i en av de sydvästra dzūkiska dialekterna. Eftersom denna dialekt gränsar till den sydliga dialekten inom aukštaiternas västdialekt, som ligger till grund för det litauiska litteraturspråket, kan denna undersökning också ligga till grund för fastställandet av vissa metatoniska företeelser i litauiskt litteraturspråk.

Författaren delar in alla metatoniska företeelser i två huvudgrupper: rent fonetiska företeelser och ordbildningsföreteelser. De sistnämnda ägnas särskild uppmärksamhet: metatonins uttryck i substantiv och verb visas. Av artikeln framgår att metatoni, vid bildandet av nya kategorier och betydelser, används betydligt mer i verb än i substantiv.

Vid undersökningen av rent fonetiska metatoniska företeelser fastställs metatonin i futurumformer och konjunktiv. I konjunktiv uppstod metatonin till följd av en sammanblandning av barytona och oxytona typer av verbbetoning.

Dessutom drar författaren slutsatsen att metatonins uttryck i sammansatta ord ännu inte har stabiliserats helt.

Slutligen dras slutsatsen att inte alla metatoniska företeelser är lika beständiga. Mindre allmänna och mer sällsynta metatoniska företeelser försvinner, medan de mer allmänna och mer utbredda generaliseras och blir ett beständigt medel för ordbildning.