LIETUVIŲ KALBOS GRAMATINĖ SANDARA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

EGENSKAPER HOS DIREKT OCH INDIREKT TAL I PONTININKAI- OCH VÄSTRA PUNTININKAI-DIALEKTERNA

J. ŠUKYS

Direkt tal är ganska typiskt för pontininkai- och västra puntininkai-dialekterna¹, liksom för talspråket i allmänhet. Om det inte rör sig om dialog anges (och introduceras på ett särskilt sätt) direkt tal alltid av författarens ord.

I de dialekter som beskrivs här är det, liksom i standardspråket, det populäraste verbet bland de författarord som anger direkt tal säga.

S a k ó ášė jái: ”Kã tũ.jė neatãnes?”² Pasigãrė vilks, s ã k a: ”Aš jó (jau) dainūos!” Tãs šòv s ã k a: ”Nedainūk nedainiõk!” (l. p.) Pnv. Aš Jūozu s a k õ-aki·s (j akis): ”Diėvi mãna, išvės taũ iš kėla tas sėnberni·s, pamati·si!” Mžš. Cigõnus s ã k a: ”A žinẽ, pomì.lis: pirmu suvalgik tãva paršū.ku, a paskūn valgismi višči·ku (l. p.) Rgv.

Verbet säga upprepas ofta till och med flera gånger (före det direkta talet och inskjutet i det, eller endast inskjutet i det direkta talet). Sådana upprepningar av säga är särskilt vanliga när det berättas i direkt tal.

Žvi.rbãls s ã k a ”Nò, — s ã k a, — vẽš va põne, — s ã k a, — i bū.mõ nusipraũs, i pasižegnõj pris valgim, o dabã tõ nieka! (l. p.) Pnv. ”Mēs seniau, — s ã k a, — bailėsan būdavem. Mēs, — s ã k a, — bijõdavem, drebėdavem, — s ã k a — ke aidavem pro tõ mẽškel. Gẽrė, — s ã k a, — kat jūs dabar drošėsan” Kb. Aš jam s a k õ: ”Labẽ· tū.nke, — s a k õ, — šneki, ti ãs ne viskã³ suprantū” Mžš. Nė, ãnos (han) stannar till (tar sig för) att plocka upp: ”Nė, — s ã k a, — gerẽ, al (men) dã šindė nepavõksi, — s ã k a: — unt ritõjos” (l. p.) Tj.

Verbet säga läggs ofta till även där det redan finns ett verb som anger direkt tal.

Põns k l a u š, s ã k a: ”Tãu vaikū nebū.va, — kur tu gavẽ vaikų.? (l. p.) Užš. A pemenėli.s š l.d i n (hånar, retas) vėlnū., s ã k a: ”Nė, da nedūos ke-

¹För en utförligare beskrivning av dessa dialekter, se J. Šukys, Rytų aukštaičių pontininkų ir vakarinių puntininkų tarmių būdingosios fonetinės ypatybės, LKK, t. 5, p. 175—183.

²En något förenklad transkription ur ”Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programos” (II leid. Vilnius, 1956, p. 105—118) används. Endast tecknet ᴜ har införts på nytt; det betecknar en reducerad slutvokal i ordet, nära u, som vanligen uttalas i stället för Ik. a eller u.

³De äldre dialekttalarna i detta område uttalar ne visk·.

223

pù.res!“ (l. p.) Užš. Môč rọkuoj, sãka: „Maũ tõkos mar̃žos nereik“ Kb. Aš Varũ.si. (Veronika) vi.s kũrsto., sakõ: „Pajũni(k) gi, paragauk (alaus), gal nemunišme!“ Mžš. Alpù.ne (Alfonsa) bãras, sãka: „Nu kurĩ čì šũ.ni.! (kas gi čia dabar!)“ Mžš. Nėdavo. (pinigų), – pamišlijo., sakõ: „Jėgu mán užtrakt mukš?…“ Mškn.

Till skillnad från det litterära språket används verbet sakyti i de beskrivna dialekterna med prefix (atsakyti, pasakyti...) mycket sällan för att introducera direkt tal. Verben tarti, prabilti har inte belagts i denna funktion. Förutom sakyti förekommer något oftare bartis, džiaugtis, juoktis ”prata medan man skrattar, håna”, klausti, liepti, loti ”prata strunt, ljuga”, prašyti, rėkti ”prata högljutt, gräla”, teirautis, žadėti med flera.4 Dessa verb introducerar inte bara direkt tal, utan stiliserar det också genom att ange hur personen talar.

Kazienė bãras: „Aini tũo keli, ti vi.s nẽškis medini-ku. (ta med en käpp för att värja dig mot hundarna)“ Mžš. Mar̃i džaugas: „Visai pasitaise kárve Nj. U Skodžene jũokas: „Vã, dabar i bũs tàu žéntus!““ Mžš. Anù lãksta api klaimu ir klãusi: Tarũ.t, dukrel, a jaũ baigi?“ (l. p.) Kng. Kumelì.te liepi: „Mėšk atãgalu rũnku káltu!“ (l. p.) Mck. Tas piršlì.s, žinẽ gi, lōji: „Aik (tekėk), poni bũsi – gulbės piena betrūks!“ Mžš. Prãjo e paprašõ: „Paskaitìk man, valkeli, tõ raštel!“ Kršk. Mergaitės rẽki: „Kadù čì sučečkavosi (supiaustysi kopūstus) rũnkom!“ – ruktũoji Mžš. Ji, mat, drusẽsne, tũoj teirãujas: „A nežìnot, kur čì tõ budėla, kur mi.ltus parduõdu?“ Mžš. Pats pi.rminiks gi žadėja: „Tãu, senũk, duosim!“ Kb.

Det författarspråkliga verbet för tal utelämnas ibland av korthetsskäl. I sådana fall framhävs ett annat verb i författarspråket genom intonationen, vanligen ett verb som visar vilken handling personen utför medan hen yttrar sina ord. Verbet kan också ersättas av ett ljudhärmande ord.

Dũ.kteres tik galũ.nd sãva nags: „Gerẽ, padarìsim!“ (l. p.) Užš. Tas pràkete terbu: „Li.skit visi terbon!“ (l. p.) Stmb. Stakienė špi.gu pakìšė: „A matẽ. – tiek i tegãusi!“ Gtn. Tėvus kũ.mšči tr.in.kį stalan: „Tilẽk to var̃lu!“ Mžš.

I andra fall nämns i författarspråket endast den person vars direkta tal återges, för att göra berättelsen livligare och mer dynamisk.

Ta veštrì.te: „Kar kar kár, ẽsmėsk mán vienõ rešõl!“ (l. p.) Kršk. Li.esene: „Al tẽgi, jũ.m árti – nebegalẽjot iškást [paslėpto aukso]!“ Mžš. Sãkom: „Užũ.kus, nabagẽli.s!“ U tàs sturẽ: „Užũ.kus, nabagẽli.s!“ (l. p.) Mžš.

4 I de beskrivna dialekterna introduceras direkt tal också ganska ofta av verb med icke-litauiskt ursprung: duyutis ”förundras”, durnavoti ”kalla någon dum, förakta”, loj(y)ti(s) ”skälla ut”, mįslyti (yngre talare säger också galvoti) ”tänka”, rokuoti ”säga, berätta, påstå”, šidyti ”reta, håna”.

Jaũ dã buvō, dĩ.vidavęs (stebėdavausi), durnavōdavo: „Ka tõ apsnūdė, te ištraukė [pinigus]“ Pnv. Kã pradėjālōjitis: „Ok tũ, – sãka, – sũ.sko, parši tũ!“ Nrb. Aš mĩ.sliji: „Žmunẽl (moterėle), kãt i mokìtis reiki sveikãtas!“ Mžš. U Skrebė vã atẽja, ruktũoji: „Ni tũ prašìk, ni tũ gaũsi!“ Gtn. Tũ vaiku, mukìkle, žinẽ, tũoj ši.dinu: „Kavalierì.s sũ pamũ, vi.re kõši. sũ smal...“ Nn.

224

När personerna redan har räknats upp och det är klart för lyssnaren vem orden tillhör, anges direkt tal ibland endast med ett verb (säga, lyssna osv.).

Den gången körde vi två hästar till rådhuset (och in i rådhuset). Hon säger: ”Mormor, jag ska inte sova över.” Hon säger: ”Gå och lägg dig i sängen.” Hon säger: ”Gå och lägg dig och låt bli att störa!” Kršk. Jag frågar: ”Tycker du om honom [brudgummen]?” — ”Nej, jag tycker inte om honom”, säger hon, ”han skäggig som en stare (1. p.) Pnv. ”Pėtrikien, — säger hon, — kom och hjälp till, när jag dör!” — ”Jaså”, — säger hon, ”dö du bara!” Ksp.

Författarens berättande text står nästan alltid före personens tal. Författarens ord infogas sällan i det direkta talet eller följer efter det; något oftare endast när de upprepas.

”Och jag, — säger hon, — lade till [salt]: alla lade till, och jag lade också till.” Pnv. ”Det finns inget här, — säger hon, — någonstans att lägga sig (för att lägga sig och sova), — gå till mamma!” Mžš. ”Var är deras grejer, de där sakerna?” — säger hon. ”Jag förstår inte vad det här är”, — säger hon Tj.

Ibland avbryts författarens berättande text av direkt tal, och meningen fortsätter efter det direkta talet.

Nu säger hon till sin far. (till fadern): ”Åh, din lilla stackare, du vet ingenting!” — hon slog upp ögonen. Mžš.

Direkt tal kan, utan att förlora sin karakteristiska intonation, ingå i en sammansatt mening.

Barnet — den ena säger: ”Gå och bo där”, den andra säger: ”Gå och bo där”. Pbr. När det var skördetid: det kom en kvinna ut ur skogen mellan trädstammarna. Vid grinden dök genast den största tuppen upp (~ den) — den ena: ”Min”, den andra: ”Min”, och de köpte upp smöret, det som var bättre Mžš. Det hände att hon sade: ”Dina är de som släpar efter dig”, — med munnen i Trošktūne Rgv.

I beskrivna dialekter kan en annan persons direkta tal, liksom i skriftspråket, återges i indirekt form. När direkt tal omvandlas till indirekt tal förändras vanligtvis predikatets modus, ibland även predikatets sammansättning, och de personliga pronomenen ändras⁵. Det blir en bisats som ansluter till författarens berättande text, vilken har blivit huvudsats.

Indirekt tal uttrycks på olika sätt inom pontininkai- och västliga puntininkai-området.

Från gränsen till Lettiska SSR till Karsakiškis använder pontininkai och västliga puntininkai, om än inte helt konsekvent, participiellt indirekt tal.

Han sade att modern hade köpt en bil långt därifrån. Kld. I dag sade hon i radion att någonstans hade det funnits en ladugård. RdN. Hon sade att någon hade fallit från en stege. Stmb.

I det nämnda området används, liksom i skriftspråket, konstruktioner med ett indirekt modusparticip som bildar predikatet eller en predikatgrupp.

Djävulen. En människa, den där lögnaren. Špēlōks: en radio. Han köpte den av Meilūnas från Tilta-galiū, men sade att han hade köpt den i Leningrad.⁶ Krs.

5 J. Balkevičius, Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius, 1963, p. 407.

6 Nästan alla pontininkai och sydliga västliga puntininkai skulle i detta fall säga: ”...sade att han hade köpt den i Leningrad, och ännu oftare...sade att han köpte den i Leningrad,...sade att han köpte den i Leningrad.”

15. Lietuvių kalbos gramatinė sandara

225

Söder om Karsakiškis (t.ex. i trakten kring Miežiškiai) förekommer indirekt participiellt tal endast som spår.

Sãke, kad I.gñus bũ.cik (lyg) sakũñt⁷ (sakąs), kãt bũs išrinktũ nãujĩ mili.ciji MžŠ.

De övriga västliga puntininkai- och pontininkai-dialekttalarna ändrar i regel inte predikaten i direkt modus till particip i indirekt modus när de omvandlar direkt tal till indirekt⁸. Indirekt tal återges här oftast med hjälp av modalpartiklar, vanligen ombildningar av slaviska lånord: bũk, bũktai, bucik (de kan för övrigt förekomma även i direkt tal).

Teisĩ-be, šĩndẽ Jeneškẽl gẽrdẽja, kã Jarašõnẽlis ẽšvažiõj pas tẽvs bũ.kte Gts. Kalb, kãd tõ (ta) namẽl bũ.k jis atpirka Srk. Šnekẽja, bũ.cik darbãdẽn. jãm nũ.brauke a arũs sumãžina MžŠ.

På vissa håll i de västliga puntininkai-dialekterna uttrycks tvekan om tankens sanningshalt av den stelnade participformen esą⁹, som används som parentetiskt inskott.

Plẽpẽja žmõni.s, kãd Bruõnene asũ jõ iširãšẽ iš ligõninẽs MžŠ.

När indirekt tal behåller predikatet från det direkta talet oförändrat behöver modalpartiklarna bũk, bũk tai, bucik, esą inte heller förekomma. I sådana fall markeras det inte uttryckligen att de återgivna orden eller tankarna tillhör någon annan än författaren själv.

Visi gi ũ.že (šne kėjo), kã dau(g) kas atpĩks MžŠ. Tadũ tie žmonĩs nũ.neše jái tũ. plũoštų linũ ir sãka, kai pónus lĩepe išausĩt mãrškinis (l. p.) Rdž.

Ibland kan en aktörs tal här fogas till författarens ord utan konjunktionen kad, enbart genom intonation.

⁷ I Miežiškiai anger denna stelnade participform i presens inte genus eller numerus: Jõ (jau) bũvabelukẽnĩt (bebėgęs). Jõ (jau) bũvẽ bemukẽnĩt (bemokanti). Jõ (jau) bũ.vasakũnĩt (besakanti), kat ais grĩ.çon, al tũ atjẽ, i nebẽja MžŠ.

⁸ Jfr J. Balkevičius, anfört arbete, s. 408. J. Jablonskis och andra författare till tidigare läroböcker i litauisk syntax rättade sådana meningar genom att ersätta verben i direkt tal med particip i bisatsen, se J. Jablonskis, Rinktiniai raštai, t. 1, Vilnius, 1959, s. 528 ff.; M. Durys, Lietuvių kalbos sintaksė, Kaunas, 1927, s. 74 ff.

Äldre litauiska skrifter, som visserligen i högre grad återger dåtidens skriftspråk, visar att indirekt participiellt tal var välutvecklat och ofta använt. Till och med i K. Širvydas ”Punktai sakymų”, som kommer från en granne till de västliga puntininkai-dialekterna, läser vi: Todrin ir pats Dowids ieszko Diewo, szaukia iop, budina ii kayp ažumigusi, sakos essus apłaystas, skundžias essus arti prapulties... I 199. Apas z tatas sako, gieresni sunti paimt motery, negi degt I 232. Pačiu tiktay tikieimu sakos busiu iżganitays I 258.

Fler exempel på indirekt participiellt tal än i dagens pontininkai- och västliga puntininkai-dialekter finns också i A. Baranauskas texter, upptecknade i samma dialektområde.

Kas ča par tokių patrovų? — pradėja dyoytęs’ karãlis sakydamis, kãd nėsũs mãtis tokĩos patrovos BM 94 (Brž). Gaspadõris išz tã džiõuksma (für džiõuksma) pradėja gir’tis’ kãd jis tur̃ius sãwa locnu kãr’wi, labẽ gražiu... BM 78 (Vb). pribuvi unt karãłu sãkesi jie išzwadavẽi jõ dukteris ir parõde tās gãlveus BM 113 (Ssk).

⁹ I litteraturspråket är inskottet girdi vanligt i detta fall, se J. Balkevičius, anfört arbete, s. 406. Det är inte karakteristiskt för de beskrivna dialekterna.

226

Lėvunus sáke, Lādze išraudóje (išpraše) tris šimtus rū.blų. Mžš. Žmó-ni.s p l a u š k i, Skemuni· si stebū·kle p a s i r ó d e Mžš.

I båda fallen tycks den osäkerhetsnyans som är karakteristisk för participialt tal saknas, men man kan inte hävda att personens tal återges exakt genom bisatserna. Troligast är att endast innehållet i den uttalade tanken återberättas.

I pontininkai- och västra puntininkai-dialekterna är oäkta direkt tal, eller halvdirekt tal, vanligt¹⁰. Här återges direkt tal i en bisats inledd med konjunktionen kad, utan att vare sig predikatens modus eller pronomen ändras, och med alla övriga strukturella och stilistiska kännetecken för direkt tal bevarade¹¹. Det är svårt att säga om oäkta direkt tal är lika exakt som direkt tal¹², men utan tvekan återges personens ord i oäkta direkt tal mycket mer känsloladdat och målande än i indirekt tal. Indirekt tal återger varken parentetiska inskott, tilltal, interjektioner eller andra ord av modal eller emotionell karaktär, medan allt detta finns kvar i oäkta direkt tal.

Då säger han (hon), att du, Svaldenieñ, inte ska vara rädd: från den stora molnstrimman kommer en liten stjärna! Mžš. Jeni·te blev alldeles röd i ansiktet, när hon nu tänkte: var ska jag ta vägen? Mžš. Jag teg och teg och sade sedan, att det tycks mig som om den där gamle mannen (mannen) ändå kommer tillbaka Nn.

De vanligaste fallen av oäkta direkt tal är sådana där direkt tal, inlett med konjunktionen kad, utgör en objektbisats. På detta sätt bildade bisatser förekommer dock också som ändamåls-, orsaks- och sättsadverbial samt som subjekt.

1. Objektbisatser i oäkta direkt tal.

a) Bisatsens aktör är första person, och predikatet är ett verb i indikativ, ibland imperativ:

Malūnininkas įsáka, kad aš jį. (vaiką) mažu. sugavó. ū.pę plaukunti. su lōv (1. p.) Užš. Tokiu· bū·dava ū·kiniku., te pjáun i pjáun — n e s a k i s, k a t s e s k i m, p a s i l s e k i m Pbr. Jis užgirda: gubernátarus su draugu šnėkv viduj, k a t a i s m a karālaus vōki ir n u t r ó t i s m a (nunuodysim) (1. p.) Mck. Apkabi.na, pabučava, p a s i s á k e, k a t a š a s ū t á v a v i r v s (1. p.) Alkn.

¹⁰ När det gäller termen, se A. H. Гвоздев, Современный русский литературный язык, t. II, Москва, 1958, p. 279.

¹¹ I det litauiska litteraturspråket tolereras inte oäkta direkt tal, även om det inte är främmande för många dialekter och för folkdiktningen. Exempel på sådant tal finner vi också i A. Baranauskas texter från de dialekter som beskrivs här.

Så säger den där herren vid gårdsporten, att vi inte kan bo i den där gården, och vi flyttar för att bo någon annanstans BM 161 (Jnšk.). Fadern ville ännu inte säga det; men sonen sade att han visste, eftersom han hade lovat mig (djävulen) BM 160 (Jnšk)....kråkan talade mänskligt, att den inte skulle ropa, men om den kom till vårt hus och tog med sig oss, skulle den sedan ge dig ett tack BM 158 (Jnšk).

¹² A. Molotkov hävdar, när han behandlar analoga syntaktiska konstruktioner med konjunktionen яко i äldre ryska texter, att dessa konstruktioner inte återger en annan persons eller den talande personens eget tal exakt (А. И. Молотков, Особые синтаксические конструкции для передачи чужой речи в древнерусском языке, «Ученые записки Ленинградского Гос. Университета», серия филологических наук, вып. 61, 1962, p. 192).

227

b)Bisatsens subjekt står i andra person, och predikatet är ett verb i imperativ, ibland indikativ:

Och hon sade åt döttrarna att ni ska vakta honom (leka med honom) och inte gå ut förrän jag har lagt mig (1:a pers.) Užš. Ropa, säg åt honom att visa Gln. En stackare grät, bad att ni skulle skänka mig livet, sade han, jag är oskyldig Pnv. Sedan gick styvmodern och sade åt sin äldsta dotter att gå och plocka [rosor] (1:a pers.) Kng.

c)Bisatsen är opersonlig:

Om du kommer till prästen Taujēnasun, så berättade han också nu, att jag förutspådde åt dig Ksp.

2. Bisatser av ändamålsadverbial i indirekt anföring med drag av direkt anföring. Bisatsens predikat uttrycks här vanligen med imperativ.

Paskai vėl sustōja [šoferis], kad lį.pk (kad aš išlipčiau) Mžs. Te Jū.rgi.s atvažiava, kat prašom un pagraba: mučekėla pasimirė (t. y. atvažiavo kviesti į laidotuves: pamotelė mirė) Mžs. Nū tai anū gana, tai jai dā uždūodu darba: pākulū duōdu, kat suverpk ir išāusk (kad ji, našlaitė, suverptų ir išaustų) (1. p.) Kng. Paskum keli, kat kēlkis: vari’sme kārvi namō (kad keltųsi, nes reikės varyti karvę namo) (1. p.) Kng.

3. Bisatser av orsaksadverbial i indirekt anföring med drag av direkt anföring.

Atėjė brōlene ir išvārė, kāt tū aik unt sāva gimīns, tū man nereikaling (kad eičiau pas savo gimines: aš jai nereikalinga) Pbr. Tēvas parsigūnda, kāt māna vaikēlai sugriža namō (kalbama apie tėvo vaikus, nes jis pats juos, raganos žmonos verčiamas, išvarė) (1. p.) Mck.

4. Bisatser av sättsadverbial i indirekt anföring med drag av direkt anföring. Deras predikat uttrycks med imperativ. Ordet som dessa satser förklarar är huvudsatsens sättsadverbial teip ”så”.

Då uttryckte han sig så här: ”Om du river taket och tröskar ut dess halm, blir det agnar” (1. p.) Mck. Så rådde prästen honom att viska hem Šlt.

5. Bisatser som subjekt i indirekt anföring med drag av direkt anföring.

Det sades av myndigheterna att tre år skulle bo på gården tills han byggt sitt eget (hus) Kršk. Mor, det verkar som om de kom överens: när du slutar, slutar också jag. Mžs.

Indirekt anföring med drag av direkt anföring förekommer också i andra litauiska dialekter, särskilt i sådana där participiell indirekt anföring inte är typisk. Exempel på indirekt anföring med drag av direkt anföring finns även i lettiska¹³ och ryska¹⁴ dialekter.

¹³ Till exempel sägs, i Vilce socken i Elėjaområdet nära de beskrivna dialekterna, vid sidan av Tēs teīca, ka es esuōt satīc’s vīna brālī även Tēs teīca, ka es satīku vīna brāli (från handskrivet dialektologiskt material från Institutet för språk och litteratur vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademi). Se även: Latviešu valodas dialektoloģijas atlanta materiālu vāksanas programma, Rīgā, 1954, p. 110; Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, t. II, Rīgā, 1962, p. 905.

¹⁴ Žr. A. B. Шапиро, Очерки по синтаксису русских народных говоров, Москва, 1953, p. 60; В. И. Собинникова, Строение сложного предложения в народных говорах, Воронеж, 1958, p. 157—162.

228

Slutsatser

1. I pontininkai- och västliga puntininkai-dialekter används direkt tal, indirekt tal och icke-rent direkt tal, eller halvdirekt tal.

2. Det vanligaste verbet i författarens anföringssats som anger direkt tal är sakyti. Det upprepas ofta flera gånger och läggs ibland pleonastiskt till även där ett verb som anger direkt tal redan finns.

3. Författarens anföringssats står oftast före rollfigurens tal.

4. Participiellt indirekt tal används i det undersökta dialektområdet endast i norr (från gränsen till Lettiska SSR till Karsakiškis). I det återstående området återges främmande tal utan att particip används. Här bidrar ofta modalpartiklarna būk, būktai, bucik, esą.

5. I de undersökta dialekterna är icke-rent direkt tal vanligt. Direkt tal återges här utan att vare sig predikatets modus eller pronomen ändras och med alla övriga strukturella och stilistiska egenskaper hos direkt tal bevarade, i en bisats som är objekt, och ibland i bisatser som uttrycker ändamål, orsak eller sätt, eller i en subjektssats, fogade till huvudsatsen med konjunktionen kad.

DIREKT OCH INDIREKT TAL I PONTININKAI- OCH VÄSTLIGA PUNTININKAI-DIALEKTER

Й. ШУКИС

Sammanfattning

I de litauiska dialekterna hos pontininkai och västliga punktininkai varierar direkt tal till sin struktur och modalitet. Författarens anföringssats står i regel före det direkta talet. Det populäraste verbet i anföringssatsen är sakyti (säga). Ofta används det pleonastiskt tillsammans med andra verb i anföringssatsen, t.ex.: Pōns kláus, sāka: „Tāu vaikū nebūva, — kur tu gavē vaikū.? (Užušiliai, Biržai distrikt.) Ofta förs det in i det direkta talet som en upprepning, t.ex.: Žvīrbājs sāka: „Nō, — sāka, — vės va pōng, — sāka. — i bū.rno musipraus, i parsīžegnoji priš valgimo, o dabā tō nieka!“ (Pinava, Panevėžys distrikt.) Ibland anges i författarens ord endast subjektet vars tal återges, t.ex.: Ta vęštīte: „Kar kar kār, ešmešk man vieno rešotel!“ (Kriaunai, Pasvalys distrikt.) Om subjektet framgår av det föregående, nämns det vanligtvis inte, t.ex.: Kláus: „A tāu patīk [jaunikis]?“ — „Ne, nepatīk, — sāka, — bāžā kaip strāzda (Samtal mellan far och dotter) (Pinava).

Indirekt participialt tal används — och även då med viss inkonsekvens — endast i den norra delen av de beskrivna dialekterna, nära gränsen till Litauiska SSR. Här ersätts, liksom i standardspråket, verben av motsvarande participformer och pronomen i första och andra person av pronomen i tredje person, t.ex.: Šindē sāke pro rādiju, kā kur ti ladē bū.v.i. (Nemunėlio Radviliškis, Biržai distrikt). I det återstående området av dessa dialekter skapas illusionen av indirekt tal inte genom bruk av particip, utan genom modala anföringsord — varianter av lånorden būk, būktai, bucik (som om) eller den fossiliserade participformen esą (avses här inom dessa dialekters system), t.ex.: Kalb, kad tō (ta) namēl bū.k jis a p i r ī k a (Serekėnai, Panevėžys

229

distrikt). Plepėja žmònis, kàd Brùonene asž jò· isirãšė iš ligòninės (Mežiai, Panevėžys distrikt.) Ofta förekommer också så kallat halvdirekt tal, där direkt tal görs till en bisats enbart med hjälp av subjunktionen kad, utan att verbformer eller pronomen ändras, t.ex.: Tadù pāmote išėjus šàva dù-kterei viresnei liepi* kàd aik tù nusik.nk (Kungiai, Ukmergė distrikt). Te Jùrgi.s a t v a ž d a v a, kàt p r d š o m un pãgraba: tučekgìla pasi.mire (Mežiai.) Oftast är dessa objektbisatser, men ibland även finala, kausala eller sättsbisatser samt subjektbisatser.