LIETUVIŲ KALBOS GRAMATIKOS TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

AUGUSTAS ŠLEICHERIS

A. SABALIAUSKAS

”Minnet av Schleicher som forskare kommer inte att försvinna så länge det finns människor som ägnar sig åt vetenskap.”

J. Boduenas de Kurtenė

Om vi blickar tillbaka på vilket vetenskapsområde som helst finner vi nästan alltid några namn som står där likt särskilda vägvisare, vilka visar riktningen mot nya, okända vägar, avslutar ett gammalt eller inleder ett nytt skede i vetenskapen. I språkvetenskapens historia är August Schleicher en sådan vägvisare. Oavsett vilken författare som skriver den indoeuropeiska språkvetenskapens historia och utifrån vilka utgångspunkter, måste han länge uppehålla sig vid denne forskare och kommer förmodligen inte undan att ägna motsvarande kapitel i sin bok åt honom. Det är sant att Schleichers namn i dag i den indoeuropeiska forskningens historia oftare markerar slutet på ett förflutet skede än början på ett nytt; hans forskningsinsatser diskuteras vanligen mindre än hans misstag. För baltologin och till stor del även för slavistiken symboliserar Schleichers namn emellertid en ny epok, ja, man kan säga, deras tillblivelse som internationella vetenskapsdiscipliner. Och Schleicher intar en helt särpräglad plats i den litauiska kulturhistorien. I detta avseende känner förmodligen inget folk vars språk denne tyske forskare undersökte en sådan tacksamhet mot honom som litauerna.

August Schleicher föddes den 19 februari 1821 i Meiningen, mitt i det Tyskland som ännu var splittrat vid denna tid. Hans far, Johann Gottlieb Schleicher (1793—1864), var distriktsläkare och en progressiv man för sin tid¹. År 1822 flyttade familjen Schleicher till staden Sonneberg, som inte låg långt från Meiningen. Den blivande forskarens barndom tillbringades i denna stad, och Schleicher betraktade Sonneberg som sin hemstad; senare tillägnade han till och med ett av sina vetenskapliga arbeten åt den. Åren 1835—1840 studerade Schleicher vid gymnasiet i Coburg. Där intresserade han sig mest för de grekiska och latinska språk som undervisades, studerade arabiska privat (han undervisades av gymnasiets rektor) och kom i kontakt med kinesiska och sanskrit. Det är klart att andra ämnen i gymnasiekursen måste ha blivit lidande av detta ”kringflackande”, och Schleicher var långt ifrån en av de främsta eleverna. Redan i gymnasiet visade sig också Schleichers intresse för olika botaniska ämnen och hans musikaliska begåvning. Utan att ha avslutat hela gymnasiekursen, studentexamen

¹ Uppgifterna i A. Schleichers biografi hämtas huvudsakligen från S. Lefmann, August Schleicher, Leipzig, 1870 och J. Dietze, August Schleicher als Slawist, Berlin, 1966.

17. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

257

förberedde Schleicher sig hemma och efter att ha avlagt dem började han i slutet av 1840 studera teologi och orientalistik vid universitetet i Leipzig. Förutom protestantisk teologi och filosofi fortsatte Schleicher här att studera arabiska och sannolikt även sanskrit och kinesiska. Men miljön vid universitetet i Leipzig föll honom tydligen inte i smaken; därtill kom utan tvivel också arreststraffet för en studentduell. Efter en termin bytte Schleicher 1841 till universitetet i Tübingen, den tidens teologiska högborg i Tyskland. Här tycks han för första gången ha kommit i närmare kontakt med Hegels idéer, som senare spelade en så stor roll i Schleichers vetenskapliga verksamhet. Hans intressen vände sig gradvis från teologin mot filosofin, han fördjupade sig alltmer i språkvetenskapliga problem och studerade flitigt sanskrit, persiska och semitiska språk. I början av 1843 höll teologen Schleicher sin första predikan. Denna predikan blev emellertid nästan också Schleichers definitiva farväl till teologin. På våren samma år flyttade han till universitetet i Bonn och ägnade sig åt filologiska studier. Schleichers far, en praktisk man, var till en början missnöjd med sonens blivande yrke och skrev helt öppet till honom i ett brev: ”En filolog är en fattig luffare... och det lönar sig inte att lägga pengar på dessa studier”². I Bonn studerade Schleicher klassisk filologi, sanskrit och arabiska. Här hade han utmärkta lärare. Seminarierna i klassisk filologi leddes av Friedrich Welcker, som tidigare varit informator hos familjen Humboldt och möjligen också introducerade Schleicher till sin före detta elev Wilhelm Humboldts lingvistiska teorier. Friedrich Diez, grundaren av den romanska filologin, undervisade honom i gotiska och fornhögtyska. Ur vårt perspektiv hade hans sanskritprofessor Christian Lassen ett mycket positivt inflytande på Schleicher; han var den förste som uppmuntrade hans intresse för de baltiska och slaviska språken. På Lassens inrådan lärde sig Schleicher lite polska av sina studentkamrater. År 1846 avslutade Schleicher framgångsrikt universitetet och erhöll venia legendi ”för indiska språket och litteraturen samt jämförande grammatik”. Eftersom doktorsexamen enligt universitetet i Bonns stadgar inte krävde något särskilt habilitationsarbete, utan endast en provföreläsning, förberedde han föreläsningen med ämnet ”De graecae linguae spirantibus, in primis de ϑ litterae vi et origine”, och den 27 juni 1846 höll han sin installationsföreläsning ”Über den Wert der Sprachvergleichung” (tryckt 1850) i universitetssalen i Bonn.

Samma år, 1846, beviljades Schleicher tre års ledighet för vetenskapliga resor till Paris och London. En del av denna tid tillbringade han dock med att få vård i Belgien. Senare arbetade han på nationalbiblioteket i Paris. Han kom till Paris strax efter februarirevolutionen 1848. Schleicher tjänade också sitt uppehälle som korrespondent för tyska tidningar. Han besökte Bryssel och Wien.

I början av 1849 kom Schleicher till Prag för att bli bättre på tjeckiska. Där blev han vän med den blivande sanskritprofessorn vid universitetet i Prag, Alois Vaniček, som vid den tiden hade övergett en karriär inom juridiken och börjat intressera sig för lingvistik. Vaniček undervisade Schleicher i tjeckiska. Schleicher stannade dock inte länge i Prag — den österrikisk-ungerska polisen började intressera sig för honom som politiskt misstänkt person. Polisen beslagtog de pengar som skickades till honom per post. I maj 1849 lämnade Schleicher Prag med lånade pengar och återvände till Bonn via Dresden och Berlin. Hans vetenskapliga arbeten hade redan då väckt allmänhetens uppmärksamhet. Även den dåvarande hade blivit intresserad av dem

² J. Dietze, August Schleicher als Slawist, s. 18.

258

Österrike-Ungerns utbildningsminister Leo Tun-Hohenstein kallade den 8 mars 1850 Schleicher till universitetet i Prag som extraordinarie professor i ”klassisk filologi och litteratur”. När Schleicher kom till Prag fann han där Georg Curtius, som senare skulle bli en av 1800-talets mest framstående specialister på grekiska och indoeuropeiska språk. Mellan Curtius och Schleicher, som var nästan jämnåriga och helt hängivna sin älskade vetenskap, uppstod en innerlig vänskap. Vänskapen hindrades varken av deras helt motsatta karaktärer — Curtius var reserverad och försiktig, medan Schleicher ofta var tvär och rentav ohövlig — eller av deras olika uppfattningar om språkvetenskapen: den förre betonade alltid dess historiska karaktär, medan den senare försökte likställa den med naturvetenskaperna. Deras vänskap bestod till Schleichers död, även om de båda forskarna senare arbetade på olika håll och studerade olika problem. Curtius försökte också hjälpa Schleichers elever³. Som vi nämnt var Schleicher till en början professor i klassisk filologi i Prag. I maj 1851 fick han emellertid en professur i ”jämförande språkvetenskap och sanskrit”, som bättre motsvarade hans intressen och utbildning. Nu kunde Schleicher undervisa i slavistik, baltistik och germanistik, i sanskrit och i språkvetenskapens teorifrågor vid universitetet i Prag. Ett par år senare utnämndes Schleicher, för sina insatser inom språkvetenskapen, som han förtjänat genom sin berömda resa till Litauen, till ordinarie professor i ”tyska och jämförande språkvetenskap samt sanskrit”.

Schleichers fortsatta liv i Prag blev olyckligt, och själva miljön för vetenskapligt arbete blev helt outhärdlig. Orsaken till detta misslyckande var de komplicerade politiska och samhälleliga förhållandena vid den tiden. Hur som helst var Schleicher tysk. Han arbetade vid det tyskspråkiga universitetet i Prag. Trots att Schleicher hade demokratiska åsikter och var mycket tolerant, själv behärskade tjeckiska väl, skrev vetenskapliga arbeten på språket och översatte verk ur sanskrit- och persisk litteratur till det, undgick han ändå inte olika konflikter med företrädare för den tjeckiska nationella rörelsen. Ibland förolämpade han dem, kanske genom att vara alltför sträng i sina recensioner av nya arbeten av tjeckiska språkvetare och litteratörer (till exempel översättningar till tjeckiska av klassiska grekiska och romerska verk). Tjeckerna retade sig också på honom för att han var en mycket sträng examinator vid gymnasiets avgångsexamina, där Schleicher var särskild ”examenskommissarie” vid provet i tyska⁴. I båda fallen hade Schleicher formellt sett kanske rätt i sina invändningar och krav, men som utlänning och dessutom företrädare för en stor nation hade han ofta svårt att förstå känslorna hos en liten nation som led under nationellt förtryck.

Således kom Schleicher å ena sidan i konflikt med företrädarna för den tjeckiska nationella rörelsen och å andra sidan undgick han inte konflikt med den österrikisk-ungerska makt som förtryckte dem. Den despotiska österrikisk-ungerska regimen kunde inte tåla Schleicher, vars religiösa och politiska åsikter enligt A. Vaniček var överdrivet fritänkande och radikala⁵. Redan från 1851 misstänktes han för ”republikansk konspiration” och övervakades av polisen. Av försiktighet överlämnade Schleicher till och med sin korrespondens, där händelser i den revolutionära rörelsen kunde avspeglas, till Vani-

³ J. Dietze, Das Bild Leskiens in den Briefen August Schleicher, — „Beiträge zur Geschichte der Slawistik“, Berlin, 1964, p. 355; J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 28.

⁴ J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 37—8.

⁵ J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 39; S. Lefmann, August Schleicher, p. 37

17*

259

tjecken, och senare brände han den. I oktober 1851 genomsöktes Schleichers lägenhet, och han själv fördes till Wien och hölls under polisbevakning. Först efter stora ansträngningar från hans vän Curtius lyckades Schleicher återvända till Prag. Schleichers närvaro uppskattades naturligtvis inte heller av universitetets katolska ledning.

År 1854 gifte sig Schleicher med Fany Strasburger, som härstammade från hans släkt i Sonneberg. År 1855 dog deras son i Prag, strax efter födseln. Schleichers egen hälsa försämrades avsevärt. Under höstterminen 1856–57 fick han tjänstledigt och reste till Sonneberg för att återhämta sig och studera sin hemtrakts dialekt. När ledigheten var slut återvände Schleicher inte till Prag, som var förknippat med så många sorgliga minnen för honom, utan tog en professur vid universitetet i Jena, nära hemtrakten, för halva lönen. Till en början kände sig Schleicher i Jena ”som en fågel som släppts ur en bur eller ett kvavt rum ut i friheten och den gröna skogen”⁶. Men snart blev han också besviken på Jena. Den samhälleliga och politiska situationen och de svåra ekonomiska förhållandena gjorde Schleicher så nervös att han om samma Jena, som han några år tidigare hade jämfört med friheten och den gröna skogen, med bitter ironi sade: ”Jena är en stor pöl, och jag är en groda i den”, och i ett brev jämförde han dåtidens Tyskland med en hjord viljelösa får som går dit hundarna driver dem⁷.

Trots de ogynnsamma levnadsförhållandena arbetade Schleicher oerhört mycket i Jena. Hans ovanligt varierade och innehållsrika föreläsningsverksamhet lockade åhörare inte bara från Tyskland utan också från andra länder. Hans grundläggande verk kom ut det ena efter det andra, liksom ett stort antal artiklar som berörde så gott som alla aktuella indoeuropeiska forskningsproblem vid den tiden. Schleicher blev så småningom en centralgestalt inom den europeiska språkvetenskapen. Hans vetenskapliga insatser uppskattades särskilt snabbt utomlands. Redan 1857 valdes Schleicher till korresponderande ledamot av Vetenskapsakademien i Sankt Petersburg. År 1862 inbjöds han på mycket förmånliga villkor att arbeta vid universitetet i Warszawa (Szkola Główna). Samma år inbjöds Schleicher att flytta till Sankt Petersburg. År 1863 tackade han nej till en inbjudan att resa till universitetet i Dorpat. År 1867 valde den jugoslaviska akademien för vetenskap och konst i Zagreb Schleicher till hedersledamot.

Dessa titlar förbättrade emellertid inte Schleichers liv. Det fattiga universitetet i Jena höjde inte hans lön. För att kunna försörja familjen på ett drägligt sätt (Schleicher hade två söner och en dotter) var han tvungen att arbeta mycket. I ett brev till sin vän från Pragåren, G. Curtius, klagade Schleicher: ”... jag är 46 år och måste ändå varje år skriva för att få bröd för dagen, eftersom vi inte kan leva på 900 taler...”⁸.

Schleicher hoppades att en professur i slavistik skulle inrättas vid universitetet i Leipzig och att han, som den bäst lämpade personen i Tyskland för tjänsten, en gång skulle kunna flytta från ”eländet i Jena”. Men den planerade institutionen för slavistik vid universitetet i Leipzig tillsattes tre år senare av Schleichers mest älskade elev, August Leskien, och själv flyttade han aldrig från den så föga omtyckta staden Jena: den 6 december 1868 dog han plötsligt där, sannolikt i en då ännu okänd sjukdom – lungtuberkulos. Enligt vittnesmålet från hans andre elev, Johan Schmidt, var Schleichers sista ord: ”Jag har hela mitt liv längtat efter sanningen, men allting borde vara mycket, mycket bättre”⁹.

⁶ J. Dietze, ZfSl, 1960, II, p. 269.

⁷ J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 43, 45.

⁸ J. Dietze, Beiträge zur Geschichte der Slawistik, p. 368.

⁹ J. Schmidt, KZ, 18, 1869, p. 319–20.

260

* * *

Vi nämnde redan inledningsvis att Schleicher i dag oftare betecknar slutet på en tidigare fas i den indoeuropeiska språkvetenskapen än början på en ny. I själva verket fullbordade Schleicher den komparativhistoriska språkvetenskapliga fas som hade inletts av Franz Bopp och Rasmus Rask. Verk av Schleicher som ”Compendium der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen” (Weimar, 1861–2; under loppet av femton år utkom fyra tyska upplagor, dessutom översättningar till engelska och italienska), ”Die deutsche Sprache” (Stuttgart, 1860; utgiven fem gånger), ”Die Sprachen Europas in systematischer Übersicht” (Bonn, 1850; även utgiven på franska), ”Die Formenlehre der kirchenslawischen Sprache” (Bonn, Wien, Prag, 1852; en del publicerades även på ryska), ”Handbuch der litauischen Sprache”, 1—2 (Prag, 1856—7), ”Laut- und Formenlehre der polabischen Sprache” (St. Petersburg und Riga, 1871; utgiven efter Schleichers död), utgör höjdpunkten inom 1800-talets indoeuropeiska språkvetenskap vid mitten av seklet. Hur populära Schleichers idéer om teoretiska språkvetenskapliga frågor var på sin tid framgår tydligt av det faktum att Schleichers korta studie ”Die Darwinsche Theorie und die Sprachwissenschaft” under loppet av ett tiotal år utgavs på tyska (tre gånger), franska, engelska, ryska och ungerska.

I dag kan man, när man undersöker Schleichers vetenskapliga arv, tala ingående om honom som språkvetenskaplig teoretiker, indoeuropeist, germanist, slavist och baltist samt diskutera hans uppfattningar om det indoeuropeiska urspråket, den genealogiska klassifikationen och många andra frågor. Detta visar vilken lärdom, vilka breda intressen och vilken rentav enorm skapande förmåga vetenskapsmannen August Schleicher hade. Men hur man än ser på saken hör den största delen av hans vetenskapliga arv till en passerad fas i språkvetenskapens utveckling. Många av Schleichers samtida instämde inte i en betydande del av hans påståenden, särskilt hans syn på språket som en levande organism och hans försök att överföra darwinistiska begrepp som ”kampen för tillvaron” och ”naturligt urval” till språkvetenskapen. Det var nästan de mest begåvade av Schleichers egna elever som först började kritisera hans läror om de indoeuropeiska språkens utveckling och urspråket.

Undersökningarna av indoeuropeistikens allmänna problem och Schleichers teoretiska ståndpunkter, som var ganska kortlivade och i dag oftast bara förekommer som en sorts kuriositeter i läroböcker i språkvetenskap, har i hög grad överlevts av denne forskares studier av enskilda indoeuropeiska språk och språkgrupper. Detta gäller särskilt de slaviska och baltiska språken.

Utan att närmare uppehålla oss vid Schleichers arbeten inom slavistiken citerar vi endast bedömningen av hans främsta verk på området, framförd av den välkände sovjetiske slavisten S. Bernstein exakt ett århundrade efter verkets utgivning: ”Det viktigaste årtalet i de slaviska språkens komparativa grammatiks historia var 1852. Just det året trycktes två arbeten som utgjorde en epok i vår vetenskaps historia. Jag syftar på den första delen, fonetiken, av Miklošičs för sin tid utmärkta ”Vergleichende Grammatik der slavischen Sprachen” och Schleichers grundläggande verk ”Formenlehre der kirchenslawischen Sprache erklärend und vergleichend dargestellt”... Till metodens precision och tolkningen av fakta överträffade Schleichers verk utan tvivel Miklošičs grammatik. Man kan säga att Schleichers ”Formenlehre” vid mitten av 1800-talet var vår vetenskaps största bedrift... Schleichers stora förtjänst

261

var att han började använda material från litauiskan i den komparativa forskningen om de slaviska språken. Detta material bidrog senare till att lösa många viktiga frågor inom den historiska fonetiken”¹⁰.

Schleichers ”Laut- und Formenlehre der polabischen Sprache” var, kan man säga, ända fram till 1929, det vill säga tills T. Ler-Splavinskis grammatik över polabiska utkom, den viktigaste boken för studiet av polabiskans struktur. Även om det ovan nämnda ”Die Formenlehre der kirchenslawischen Sprache” skrev V. Jagić redan 1910: ”Schleichers grammatik har inte heller i dag förlorat sin dragningskraft; genom sin harmoni och sin tydliga framställning lämpar den sig särskilt väl som introduktion till den komparativa grammatiken för nybörjare i slavistik”¹¹.

Detta är verkligen ganska sällsynta exempel på långvarig betydelse i den komparativa språkvetenskapens historia.

När vi diskuterar den komparativa slavistikens framväxt och införandet av data från de slaviska språken i den komparativa indoeuropeiska språkvetenskapen kan vi trots allt nämna andra språkvetare vid sidan av Schleicher, om än inte som lika förtjänstfulla. Men när vi talar om baltistikens uppkomst som en del av indoeuropeistiken måste vi tilldela Schleicher en helt unik plats, och den första vetenskapliga grammatiken över litauiska, författad av denne tyske språkvetare, bör även i dag nämnas som en verklig vetenskaplig bragd.

Vi har nämnt att Schleicher intresserade sig för baltiska frågor redan när han studerade vid Bonns universitet, på uppmaning av sin professor i sanskrit, Christian Lassen. Till en början var de baltiska språken för Schleicher endast ett hjälpmedel när han studerade problem inom de slaviska språken och fastställde de slaviska språkens ställning bland de övriga indoeuropeiska språken. Det verkar som om han började intressera sig mer intensivt för dessa frågor 1849. I ett brev till A. Vaniček den 12 oktober det året skrev Schleicher: ”Framöver tänker jag särskilt undersöka förhållandet mellan de slaviska och baltiska språken. Jag började mina förberedande studier i somras, studerade ryska grundligt och läste Karamzin och Lomonosov. De utmärkta serbiska folkvisorna var ännu för svåra för mig, så tills vidare läste jag bibeln, detta praktiska hjälpmedel för att lära sig ett språk”¹². I slutet av 1849 skrev Schleicher på tjeckiska också sitt första arbete med direkt anknytning till baltistikens problem, ”Z čeho povstaly polohlásky ъ, ь a co jim odpovídá v litevském jazyku” (Bonn 31. Oktober 1849; manuskriptet förvaras på Leipzigs universitetsbibliotek). En tysk version av artikeln, ”Was entspricht im Litauischen dem kirchenslawischen ъ und ь?”, trycktes 1850. I Schleichers bok ”Die Sprachen Europas in systematischer Übersicht” (Bonn, 1850), där den nyss nämnda artikeln också publicerades, finner vi en fotnot där Schleicher talar om sina framtidsplaner: ”Författaren har sedan tidigare beslutat att på plats lära sig litauiska och ägna de närmaste åren, kanske rentav hela sin framtid, åt dess grammatik och åt de baltisk-slaviska språken i allmänhet”¹³.

I ett brev daterat den 14 februari 1852 klagar A. Schleicher för Franz Miklošič över att hans resa för att studera litauiska ”hänger i luften”. Schleichers egen ekonomiska situation är svår — han saknar inte bara helt medel, utan kan inte heller räkna med något arv från sina föräldrar,

¹⁰ C. Б. Бернштейн, Очерк сравнительной грамматики славянских языков, Москва, 1961, p. 112–3 (šio veikalo tekstą sudaro 1952/3 ir 1953/4 mokslo metais skaitytos paskaitos).

¹¹ И. В. Ягич, История славянской филологии, СПб., 1910, p. 716.

¹² J. Dietze, August Schleicher som slavist, s. 27.

¹³ Citerat efter J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 29.

262

men han är fortfarande skyldig sina bröder och systrar pengar och ber därför F. Miklošič om stöd när han försöker ordna medel för resan. Schleicher sägs vara nedstämd (några månader tidigare hade hans bostad genomsökts...), och därför skulle han också ”moraliskt sett behöva andas frisk luft under en längre tid”.

”Alltså, i vilket fall som helst längtar jag efter en resa till Litauen och väntar med största spänning på den höga Akademiens beslut”, avslutar Schleicher¹⁴.

När ”Formenlehre der kirchenslawischen Sprache” utkom i april 1852 ägnade Schleicher all sin fritid åt att lära sig litauiska. Han visste visserligen att två goda specialister på litauiska — Fridrichas Kuršaitis och Ferdinandas Neselmanas — bodde i Königsberg. Schleicher förväntade sig dock inte någon god litauisk grammatik av dem, eftersom han, som han skrev i ett brev till Miklošič (den 15 augusti 1851), sade: ”Kuršaitis kan litauiska, men han saknar en bredare bildning; Neselmanas vill inte skriva någon grammatik, och värst av allt — de två har sedan länge levt i osämja...”¹⁵

Då Schleicher inte fick något svar från Vetenskapsakademien i Wien om tillstånd och resemedel för en resa till Ostpreussen löste han frågan på ett ganska originellt sätt. I maj 1852 skulle Österrike-Ungerns undervisningsminister, greve Leo Tun-Hohenstein, komma till Prag. Efter att genom sin vän A. Vaničeks syster ha fått veta var och när ministern skulle äta, ställde sig Schleicher i vägen för honom i korridoren när han var på väg in i salen och fick en kort audiens samt ett muntligt godkännande av resan. När Vetenskapsakademien i Wien till sist anslog 600 gulden till resekostnaderna anlände Schleicher till Königsberg den 31 maj 1852. Där besökte han först F. Kuršaitis för att få praktiska lektioner i litauiska. Kuršaitis visade emellertid ingen större entusiasm; han förhörde Schleicher en smula om litauisk kasusdeklination men gav inget konkret svar på hans begäran om språkundervisning. Schleicher bad Kuršaitis att, om han senare ändrade sig, åtminstone meddela skriftligen om han samtyckte eller inte, så att Schleicher skulle veta om han borde stanna längre i Königsberg. F. Neselmanas tog vänligt emot Schleicher. Men eftersom han själv var tysk och hade lärt sig litauiska ur böcker kunde han inte undervisa Schleicher i det levande språket. Neselmanas lät Schleicher använda sina litauistiska samlingar, introducerade honom till den litauistiska litteratur som fanns i Königsberg och rekommenderade dessutom några landsortspastorer som skulle vara till nytta under hans resa genom de delar av Ostpreussen där litauer bodde¹⁶.

Med F. Neselmanas rekommendationer reste Schleicher genast från Königsberg till de litauiska områdena i Ostpreussen. Under fem månader besökte han många orter (Ragainė, Tilžė, Priekulė, Smalininkai, Pikalnis, Kaukėnai, Būdviečiai, Kraupiškės). Genom umgänge med människorna lärde han sig ganska snabbt att tala litauiska. Schleicher hade stor fallenhet för att lära sig det levande språket och hade, som han själv sade, ”papegojtalang”. I det tidigare nämnda brevet till F. Miklošič berättar Schleicher stolt att han i dag (det vill säga den 11 juni) för första gången hade tilltalat en person på litauiska ute på fälten. I ett brev till A. Vaniček den 6 juli skriver han att han redan kan göra sig förstådd av litauerna och att han förstår allt. Varje dag lärde han sig många nya litauiska ord,

¹⁴ J. Dietze, ZfSl, IV, 1965, p. 540.

¹⁵ Ten pat, p. 538.

¹⁶ Plg. A. Šleicherio 1852 metų birželio 11 dienos laišką F. Miklošičiui, — J. Dietze, ZfSl, IV, 1965, p. 542.

263

han skrev och läste mycket på litauiska och talade med sin lärare endast på litauiska. Till en början, sägs det, brukade han i stället för att tala litauiska alltid börja tala tjeckiska; ännu i dag slinker det ibland in ett tjeckiskt ord när han talar litauiska. I detta brev uppger A. Schleicher också att hans kunskaper i slaviska språk hjälpte honom att lära sig litauiska¹⁷.

Schleicher umgås med litauer vid de mest skiftande tillfällen. Han deltar i deras bröllop, dop, begravningar och skördefester. Han intresserar sig för deras nationalrätter, husgeråd och allt som har att göra med litauernas andliga kultur och vardagsliv¹⁸.

Det är klart att Schleicher också får utstå en hel del umbäranden i ett så efterblivet område som Ostpreussen var i mitten av 1800-talet, särskilt i de trakter där litauerna bodde — litauiskan hade ju bäst bevarats bland de allra fattigaste och minst upplysta samhällsskikten. I sina brev skriver Schleicher att fuktig jord tittar fram genom de murkna golvbrädorna i hans rum (trots att det var den bästa stugan i hela byn!), att flugorna inte låter honom få någon ro inomhus och att svärmar av kärrmyggor angriper honom så snart han går ut. Schleicher klagar särskilt över den dåliga maten; dessutom är tallrikar ett helt främmande begrepp för hans värdinna — alla äter ur samma skål¹⁹. Men de arkaiska formerna i litauiskan gör det lättare för honom att uthärda alla svårigheter, och bland litauerna i Ostpreussen känner sig Schleicher, som han senare skrev i förordet till sin grammatik, ”som en flitig växtsamlare eller jägare, vilken, när han får syn på en sällsynt växt eller har fällt ett vilt djur, glömmer den mödosamma färden genom snår och kärr”²⁰. Sin rapport till Wiens vetenskapsakademi om resan kallade han också ”Briefe... über die Erfolge einer nach Litauen unternommenen wissenschaftlichen Reise”. Resan blev verkligen lyckad för Schleicher. I mitten av oktober återvände han till Prag med en omfattande samling material för litauiska studier och, framför allt, med goda kunskaper i litauiska. Där systematiserade han materialet och skrev under de följande åren sin berömda litauiska grammatik. Innan grammatiken gavs ut publicerade Schleicher ytterligare två mindre studier om litauiska. År 1853 trycktes hans arbete ”O jazyku litevském, zvláště ohledem na slovanský” i den tjeckiska tidskriften ”Časopis Českého Museum” (27, 1853, p. 320—34). Det är A. Schleichers föredrag, som han höll i juni 1853 vid ett möte i filologisektionen av Tjeckiska vetenskapssällskapet. I detta arbete jämför Schleicher de slaviska och baltiska språken och drar slutsatsen att de slaviska språken har bevarat en äldre morfologisk struktur än de baltiska språken, medan de baltiska språkens fonetiska struktur genom sin arkaiska karaktär överträffar de slaviska språkens fonetiska struktur. Samma år publicerar han en artikel med den gemensamma titeln ”Lituanica” i Wiens vetenskapsakademis skrifter²¹. Där behandlar han frågor om litauisk ortografi, diskuterar J. Brodovskis handskrivna ordbok och M. Mažvydas katekes från 1547 samt klassificerar litauiskans verb.

När Schleicher skrev sin litauiska grammatik använde han inte bara material som han själv hade samlat in, tidigare grammatiker (av D. Klein, K. G. Milkus och G. Ostermėjeris) och F. Kuršaitis arbeten, som redan hade publicerats vid den tiden, utan bjöd också in Kumutat, en lärare bland litauerna i Ostpreussen, till Prag som konsult. Hos honom hade han bott en längre tid

¹⁷ S. Lefmann, August Schleicher. p. 24; J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 32.

¹⁸ B. Beneš, Wilhelm von Humbolt, Jacob Grimm, August Schleicher, Winterthur, 1958, p. 89.

¹⁹ J. Dietze, ZŠSL IV, 1965, p. 543; J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 32; B. Beneš, ten pat, p. 89.

²⁰ A. Schleicher, Litauische Grammatik, Prag, 1856, p. V.

²¹ Sitzungsberichte d. Kaiserl. Akademie d. Wiss. Wien. Philos. — histor. Klasse 11, 1853, p. 76—156.

264

under sin vistelse i Ostpreussen, och det var framför allt av honom som Schleicher lärde sig det levande litauiska språket (Kumutaitis bodde nära Ragainė, i Kakšiai, på tyska Gross-Kakschen). Schleicher skrev sin litauiska grammatik under sju år, med större och mindre avbrott — han började långt före sin resa till Ostpreussen 1848 och blev färdig i mitten av 1855; naturligtvis arbetade han som intensivast under de sista tre åren. I april 1856 utgavs Schleichers bok ”Litauische Grammatik” i Prag²². År 1857 utgavs också ”Litauisches Lesebuch und Glossar”. Dessa två omfattande böcker (den första på 342, den andra på 352 sidor) utgör Schleichers lärobok i litauiska, med den gemensamma titeln ”Handbuch der Litauischen Sprache”. I bokens förord konstaterade Schleicher att hans verk åtminstone skulle ”tillhandahålla tillförlitligt material för forskarna”. I själva verket gick verket långt utöver detta mål.

I sin grammatik beskrev Schleicher för första gången i den litauiska språkforskningens historia litauiskans struktur så utförligt och systematiskt, med den utomordentliga systematik som kännetecknar hans arbeten. Det var den första grammatiken över litauiska som skrevs av en professionell lingvist.

Efter en kort redogörelse för litauiskans plats bland de andra indoeuropeiska språken och dess betydelse för språkvetenskapen, samt några upplysningar om de litauiska dialekterna, beskriver Schleicher i grammatikens första kapitel (p. 7—85) litauiskans fonetiska system, närmare bestämt höglandsmålens dialekt i Ostpreussen. I detta kapitel ägnar han särskilt stor uppmärksamhet åt växlingar mellan rotvokaler. Den frågan hade över huvud taget aldrig tidigare behandlats i de baltiska språkens grammatikor. När Schleicher skrev om rotvokalväxlingar tycks F. Neselmans ordbok ha varit till stor nytta för honom, eftersom orden där ofta grupperas efter etymologisk princip. Ord som var obekanta för både honom och hans medhjälpare Kumutaitis markerar Schleicher uttryckligen som hämtade ur Neselmans ordbok. Man måste säga att Schleicher gjorde mycket få misstag när han grupperade litauiska ord med samma rot (till exempel jämför han felaktigt det slaviska lånordet mirti med morai ”bårar vid begravningar”, och dievas med det slaviska lånordet dyvas; verben arti och irti betraktar han som ord med samma rot, och han förbinder ordet gardus med verbet gerti).

Grammatikens andra kapitel (p. 86—169) ägnas åt ordbildning. Detta omfattande och komplicerade problem behandlas i Schleichers grammatik, som författaren själv medger, endast i allmänna drag. Denna särskilda lucka i Schleichers grammatik fylldes delvis trettiofem år senare av hans käraste elev August Leskynas, som skrev det för den tiden verkligt grundläggande verket ”Die Bildung der Nomina im Litauischen” (Leipzig, 1891). Särskilt betydelsefull är ordbildningskapitlets sista paragraf, ”Einiges über entlehnte worte”, där Schleicher — kanske den förste i den litauiska språkforskningens historia — försöker formulera kriterier för att identifiera lånord. Han påpekar mycket insiktsfullt att litauiska dūšià till exempel är ett slavism, eftersom man vid sidan av den litauiska roten dus- (jfr. dausà, dūsauti) skulle förvänta sig den litauiska formen *dusė; vid sidan av den litauiska roten gyv- kan ordet žyvýti inte vara av litauiskt ursprung, och så vidare²³.

I morfologikapitlet (p. 170—254) behandlar Schleicher böjningen av litauiskans substantiv

och verb. I sin strävan att så exakt som möjligt visa variationen i litauiskans deklination och konjugation nöjer han sig inte enbart med sitt eget

²² A. Šleicherio knygą išleido J. G. Calve’sche Verlagsbuchhandlung; su šia leidykla po keliolikos metų J. Basanavičius tarėsi ir „Aušros“ spausdinimo reikalais.

²³ Pr. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, Kaunas, 1931, p. 14.

265

med former som han hört, men gör ganska ofta exkurser till andra, äldre litauiska grammatiker och gamla skrifter. Schleicher ägnar särskilt stor uppmärksamhet åt de arkaiska drag i litauiskan som redan höll på att försvinna — den konsonantiska nominalstammen och de atematiska verben.

När Schleicher skrev syntaxkapitlet (s. 255—339) stödde han sig främst på G. Ostermeijers ”Neue Littauische Grammatik” (Königsberg, 1791), F. Kuršaitis ”Beiträge zur Kunde der litauischen Sprache” (Königsberg, 1843) och G. Curtius skolgrammatik i grekiska (denna grammatik tjänade också som förebild för syntaxkapitlet i A. Bielensteins första vetenskapliga lettiska grammatik!). Jämför man dock Schleichers syntax med tidigare arbeten är det lätt att se att Schleicher överträffade sina föregångare avsevärt.

Schleicher utarbetade också den andra delen av sin lärobok — krestomatin ”Litauisches Lesebuch und Glossar” — med stor omsorg. Där återges med noggranna källuppgifter exempel på litauisk folklore — sånger, gåtor, ordspråk och sagor — ur samlingar av L. Rėza, F. Neselman, S. Stanevičius, S. Daukantas och andra, liksom ur det handskrivna lexikonet av J. Brodovskis. En hel del folklorematerial upptecknades av Schleicher själv och även av hans medhjälpare Kumutaitis. För att ge en så fullständig bild som möjligt av det levande litauiska språket avslutar Schleicher sin krestomati med ”Gromata muszkėterio iš Puskėpalių sávo tėvams”.

Vid utarbetandet av krestomatin hjälpte Kumutaitis i själva verket Schleicher mycket, och när lexikonet sammanställdes bistod till och med Schleichers hustru.

Det är självklart att Schleichers verk också hade brister. Hur genial en utländsk språkforskare än må vara, kan han ändå inte lära sig litauiska lika väl eller känna dess allra finaste nyanser lika väl som en språkforskare som talat språket sedan barndomen. Den kanske största bristen i Schleichers grammatik är att den inte skiljer mellan litauiskans accentueringstyper. F. Kuršaitis hade redan beskrivit litauiskans accentueringstyper ganska ingående i ”Beiträge zur Kunde der litauischen Sprache” II (Königsberg, 1849). Schleicher uttalade sig mycket positivt om detta arbete av Kuršaitis och framhöll uttryckligen att det hade varit av ”ovärderligt värde” för honom när han studerade litauiskans accentuering och att han hade lärt sig det utantill²⁴. Skillnaden mellan akut och cirkumflex accent tyckte Schleicher dock var alltför subtil, trots att dessa accenter mycket liknade de serbiska²⁵, och i sitt verk skrev han: rágas — ragai, dégù — dégą, žálias — žolė osv.

Många andra brister i Schleichers grammatik var direkt förknippade med den allmänna nivån på språkvetenskapen vid den tiden, och det vore naturligtvis naivt att förebrå honom för dem i dag.

Schleichers grammatik hade en enorm betydelse för den litauiska språkvetenskapen och kulturen i allmänhet. Den var ju den första vetenskapliga grammatiken över litauiska och lade en fast grund för den fortsatta forskningen om språket. Senare författare till litauiska grammatiker kunde inte längre undvara Schleichers verk. Schleichers grammatik hade särskilt stort inflytande på ett annat grundläggande verk om litauiska — F. Kuršaitis grammatik. Det var inte utan anledning som Kuršaitis skrev i förordet till sin grammatik: ”Schleicher var en hjälte inom språkvetenskapen, som jag högaktar djupt som min lärare och mästare i konsten att framställa en språkgrammatik”²⁶. År 1870 översatte A. Baranauskas Schleichers grammatik

²⁴ A. Schleicher, Litauische Grammatik, s. IX.

²⁵ A. Schleicher, ibid., s. 11.

²⁶ F. Kurschat, Grammatik der littauischen Sprache, Halle, 1876, p. XI.

266

Han använde litauiska och undervisade med hjälp av språket vid Kaunas prästseminarium. I ett brev till H. Weber skrev han: ”Redan av mina böcker har Ers Höghet sett att min stavning avviker från den avlidne Schleicheres regler, vars död jag inte kan sörja nog”²⁷. A. Baranauskas hade själv besökt Schleicher i Jena. Efter Schleichers död hittades i hans arkiv flera litauiska texter skrivna av A. Baranauskas, vilka akademikern A. Schiefner hade skickat till Schleicher²⁸. Schleichers verk hade studerats ingående av A. Juška, J. Spudulis, K. Jaunius, J. Jablonskis, K. Būga och andra forskare i det litauiska språket. Schleichers grammatik var, vid sidan av K. Donelaitis ”Metai” och F. Kuršaitis språkvetenskapliga verk, en av de mest populära böckerna bland deltagarna i den litauiska nationella rörelsen. Det förekom till och med fall där förtyskade litauer lärde sig sina förfäders språk ur denna grammatik. Schleichers grammatik spelade utan tvivel också en viss roll när den västaukštaitiska dialekten valdes som grund för det litauiska litteraturspråket.

Intressant nog lämnade Schleichers grammatik spår till och med i de lettiska grammatikornas historia. Utan Schleichers litauiska grammatik skulle man nämligen inte heller kunna föreställa sig den första vetenskapliga lettiska grammatiken, författad av A. Bielenstein²⁹ – ”Die lettische Sprache nach ihren Lauten und Formen” I – II (Berlin, 1863 – 1864). Som den lettiske filologen K. Ancytis träffande påpekade skrev Bielenstein sin grammatik med Schleichers verk uppslaget på skrivbordet³⁰. I Schleichers efterföljd beskrev han lettiskans morfologi och valde, som vi har sett, troligen även under Schleichers inflytande, G. Curtius grekiska syntax som förebild för syntaxen.

Utgivningen av Schleichers grammatik över det litauiska språket var en stor händelse inom hela den dåtida indoeuropeistiken. Genom sitt exempel visade Schleicher att en grammatik bör skrivas utifrån levande människors språk, inte utifrån texter som tiden har nött ned och som ofta är opålitliga. Schleichers resa till Litauen var rentav smittsam – det blev nästan på modet bland indoeuropeister att forska i det litauiska språket i själva Litauen³¹. En av de första som ”smittades” av denna modefluga var Schleichers elev A. Leskyn.

Efter att ha gett ut grammatiken publicerade Schleicher ytterligare några kortare artiklar om baltiska språk, framför allt frågor rörande litauisk grammatik: ”Zur litauischen Grammatik” (Beiträge zur vergleichenden Sprachforschung auf dem Gebiete der arischen, keltischen und slavischen Sprachen, 1, Berlin, 1858, p. 499 – 500), ”Das Pronomen lit. szi, slaw. si = got. hi, Grundf. ki” (ibid., p. 48 – 49), ”-tē < d. i. – tai > als Endung des Infinitivs im Litauischen” (ibid., p. 27 – 29), ”Žmū” (ibid., p. 396 – 398), ”Giltinė” (ibid., 2, 1861, p. 129), ”Das Litauische in Curtius Griech. Etymologie” (ibid., p. 124 – 126), ”Lit. -ai = griech. -ī, umbr. -ei (-ī, -ē)” (ibid., 5, 1868, p. 113 – 114), ”Oskisch deivaum, lettisch deevatees” (KZ, 12, 1863, p. 399 – 400).

Schleichers intresse för baltiska språkvetenskapliga problem stimulerades i hög grad även av Peterburgs vetenskapsakademi. Vid ett sammanträde i vetenskapsakademiens historisk-filologiska sektion den 10 december 1862 föreslog Schleichers akademikervänner O. Bötlingk, A. Schiefner och A. Kunik att intensifiera den baltoslaviska språkforskningen och utsåg Schleicher till uppgiften. År 1863 tilldelade Peterburgs vetenskapsakademi honom ett årligt honorar på 400 silverrubel för en period av fem år

²⁷ Archivum Philologicum, II, Kaunas, 1931, p. 102.

²⁸ Archivum Philologicum, I, Kaunas, 1930, p. 101.

²⁹ A. Ozols, Veclatviešu rakstu valoda, Rīga, 1965, p. 564.

³⁰ K. Ancītis, Rakstu krājums, veltījums… Jānim Endzelīnam, Rīgā, 1959, p. 303.

³¹ J. Handel, Dzieje językoznawstwa, Lwów, 1935, p. 86–7; B. Beneš, Vilhelm von Humboldt, Jacob Grimm, August Schleicher, p. 91.

267

Schleicher tilldelades ett årligt honorar på 400 silverrubel. Schleicher gick med på att skriva en jämförande grammatik över de slaviska språken, en jämförande grammatik över de baltiska språken och en grammatik över det baltoslaviska urspråket åt akademien³². Redan i slutet av 1862 skrev Schleicher i ett brev till en vän att han åter helt hade återgått till de slavisk-baltiska studierna och att hans slutmål var att skriva ”en grammatik över de slaviska, baltiska och germanska urspråken, försedd med rikliga exempel”³³.

Men innan Schleicher tog sig an denna storslagna uppgift utförde han ännu ett arbete för Peterburgs akademi – visserligen av mindre omfattning och betydligt blygsammare, men oerhört betydelsefullt för den litauiska kulturhistorien: han utarbetade den första vetenskapliga utgåvan av K. Donelaitis skrifter. Schleicher hade intresserat sig för Donelaitis verk sedan länge. Redan i förordet till sin litauiska läsebok skrev han att en ny utgåva av K. Donelaitis ”Metai” behövdes och att han gärna skulle ha tagit med detta ”den litauiske författarens enda klassiska verk” i läseboken, om utrymmet inte hade varit begränsat. ”När jag läste detta mästerliga verk beklagade jag uppriktigt”, skrev Schleicher, ”att ett språk som genom sin formfulländning skulle kunna mäta sig med grekernas, romarnas och forntidens indiers verk går under i brist på litteratur”³⁴.

Den av Schleicher förberedda utgåvan av K. Donelaitis skrifter publicerades 1865 i Peterburg³⁵. När han förberedde verket för tryck använde Schleicher de ursprungliga textkällorna och rådgjorde med F. Kuršaitis. Läraren Kumutaitis, som hade hjälpt honom med grammatiken, och en annan lärare från Ragainė, Meškaitis, hjälpte honom att läsa Donelaitis verk. A. Baranauskas, som vid den tiden var professor vid Peterburgs teologiska akademi, deltog också i arbetet med att revidera ordlistan.

Vid redigeringen av Donelaitis skrifter var det främsta kriteriet för Schleicher deras autenticitet: han undvek varje form av förkortning, försköning eller förmildring och strävade efter att visa den lärda världen en sådan bondepoet som han verkligen var. På så sätt lade Schleicher grunden till en ny tradition för redigeringen av Donelaitis skrifter, en tradition som har bestått fram till våra dagar³⁶.

Ändå fanns det brister i Schleichers utgåva av Donelaitis skrifter, vilka F. Nesselmann kritiserade mycket skarpt så snart boken hade kommit ut³⁷ (man antar att kritiken också kan ha haft ett visst personligt inslag)³⁸. Schleicher uppgav senare att många av felen i hans utgåva av Donelaitis skrifter hade uppstått på grund av ogynnsamma tryckförhållanden: han

³² ”1. En jämförande grammatik över de viktigaste slaviska dialekterna, i vilken en rent vetenskaplig framställning skulle ingå av allt som är gemensamt för dem och som följaktligen skulle ge elementen i det slaviska folkets ursprungliga språk. 2. En jämförande grammatik över litauiska, preussiska och lettiska, för att även genom vetenskapens upplysningar återupprätta det litauiska folkets ursprungliga språk. Slutligen 3. En litauisk-slavisk grammatik, det vill säga ett försök att med hjälp av de resultat som erhållits i de två föregående grammatikerna och andra jämförande studier rekonstruera den litauisk-slaviska språkfamiljens ursprungliga språk från tiden före dialekternas uppdelning.” (Bulletin de l’Académie Impériale des Sciences de St. – Pétersbourg, 5, 1863, sp. 526–7), jfr J. Dietze, August Schleicher als Slawist, p. 57.

³³ J. Dietze, ZfSl, II, 1960, p. 275.

³⁴ A. Schleicher, Litauisches Lesebuch und Glossar, p. VIII.

³⁵ A. Schleicher, Christian Donaleitis. Litauische Dichtungen, St. Petersburg, 1865.

³⁶ A. Šešelgis, Literatūra ir kalba, VII, Vilnius, 1965, p. 309–12, 317–8.

³⁷ G. H. F. Nesselmann, Altpreussische Monatsschrift, Königsberg, 1866, III, p. 454–8; 1867, IV, p. 65–79.

³⁸ J. Dietze, August Schleicher som slavist, s. 58.

268

Han bodde långt från tryckorten och kunde endast korrekturläsa ett enda korrektur. Schleicher rättade de flesta felen och publicerade dem i Sankt Petersburgs vetenskapsakademis bulletin³⁹.

Efter att ha förberett en utgåva av Donelaitis skrifter ägnade Schleicher sig åt de arbeten som Sankt Petersburgs vetenskapsakademi hade efterfrågat och som vi redan nämnt. Från detta område hann han dock endast publicera några artiklar⁴⁰. Hans plötsliga död hindrade honom från att genomföra dessa omfattande arbeten, vilka var viktiga inte bara för slavistiken utan också för forskningen om de baltiska språken.

August Schleicher var inte bara en genial forskare – sin tids främste indoeuropeist och en begåvad pedagog – utan också en mycket tilltalande personlighet. Han var en mångsidigt bildad människa. Förutom språkvetenskapen hade Schleicher, kan man säga, ännu ett specialområde: han var en passionerad botaniker. Även sedan han blivit professor deltog han i naturvetarnas föreläsningar vid universitetet, studerade litteraturen inom detta område och undersökte olika fenomen inom växternas fysiologi. På hans skrivbord stod ett mikroskop, och fönsterbrädorna och bokhyllorna var fyllda med sällsynta växtexemplar. Schleicher hade anlagt en underbar trädgård och ledde under en period till och med en trädgårdsförening. Han var en god idrottsman. Idrott, kroppsarbete och ständig samvaro med naturen hjälpte honom att utföra intellektuellt arbete med en nästan omänsklig intensitet. ”Jag kan inte skryta med begåvning: jag har ingen, men jag har en järnvilja, med vars hjälp jag uppnår allt som jag anser nödvändigt”, sade Schleicher vid ett tillfälle till akademikern Ivan Sreznevskij. Denna järnvilja hjälpte verkligen Schleicher att uppnå mycket, men den var troligen också en av orsakerna till den store forskarens alltför tidiga död: Schleichers arbetsambitioner och arbetstempo motsvarade nog inte hans av naturen ganska svaga hälsa.

³⁹ A. Schleicher, Zu meiner Ausgabe des Donaleitis, — Bulletin de l’Academie Imperiale des Sciences de St. Petersbourg, 8, 1867, skilt. 293–99; plg. t. p. A. Šešelgis, ten pat, p. 312.

⁴⁰ Kort översikt över det förhistoriska livet i den nordöstra grenen av de indoeuropeiska språken, — Kejserliga Vetenskapsakademiens skrifter, 8, bilaga 2, Sankt Petersburg, 1865; Teman för räkneord (kardinaltal och ordningstal) i litauisk-slaviska och tyska, — därsammastädes, 10, bilaga 2, Sankt Petersburg, 1866; Böjning av stammar på -у- i de slaviska språken, — därsammastädes, 11, bilaga 3, Sankt Petersburg, 1867.

18. Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai

269