IŠ LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS IR LEKSIKOGRAFIJOS

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

M. AKELAITIS, LEKSIKOGRAF

J. KRUOPAS

Press-, kultur- och samhällsaktören, författaren och historikern M. Akelaitis (1829—1887) intresserade sig mycket för det litauiska språket och var fast besluten att skriva tre ordböcker över litauiska (en jämförande och två tvåspråkiga) samt en grammatik. Här vill vi överblicka hans lexikografiska verksamhet, i den mån det är möjligt utifrån M. Akelaitis handskrifter, publicerade skrifter och brev som finns i vår republik, A. Janulaičio monografi om M. Akelaitis som nyligen utkommit, uppgifter om M. Akelaitis handskrifter i Polen och annan litteratur som rör hans biografi.

Det mesta materialet om M. Akelaitis språkvetenskapliga arbeten har samlats i Litauiska språk- och litteraturinstitutets handskriftsarkiv, där M. Akelaitis samling (F1) består av 49 mappar och omfattar omkring 800 sidor handskrifter av olika format, skrivna på polska (främst), litauiska, ryska (F1—12, 21, 23) och tyska (F1—24, 37).

Vid undersökning av dessa handskrifter fastställdes att även handskrifter som inte är hans har hamnat i M. Akelaitis samling. Först och främst gäller det en handskrift till en litauisk-polsk ordbok (F1—1), skriven på östlitauisk dialekt och därför inte kan tillskrivas M. Akelaitis¹. Inte heller häftet med religiösa sånger (F1—36), skrivet på östlitauisk dialekt och med annan handstil, är hans. Översättningen ”Įpėdinis ir Ubagas” (F1—13), där det anges att M. Akelaitis översatt den från B., skiljer sig från M. Akelaitis handskrifter både i stavning (bruket av š, v m.m.) och skrivstil. Även detta är således inte en handskrift av M. Akelaitis. Det är tveksamt om också den korta skildringen av en händelse med storkar (F1—4) och tre utkast till lexikografiska sidor (F1—32) kan tillskrivas honom. Samlingen innehåller även fem maskinskrivna avskrifter av M. Akelaitis tryckta brev (F1—5, 6, 7, 8, 9). De återstående handskrifterna förefaller vara skrivna av M. Akelaitis själv. Innehållet varierar. De behandlar främst frågor om litauiskt språk, litteratur, folklore, mytologi och historia.

M. Akelaitis berör i förbigående sådana språkfrågor som det litauiska språkets plats bland de indoeuropeiska språken (F1—10, 22), litauiskans förhållande till de slaviska (F1—10, 12, 22) och germanska språken (F1—22), litauiskans släktskap med sanskrit (F1—13, 22), det litauiska språkets fonetiska särdrag (F1—12, 38), olika litauiska suffix (F1—12, 23, 25, 29), användningen av tempus (F1—41), exempel på användningen av kasus och prepositioner (F1—37), det litauiska ordförrådets rikedom (F1—11, 22), en förteckning över litauiska bynamn (F1—35), litauiska efternamn

¹ Se J. Kruopas, En handskriven litauisk-polsk ordbok över den östlitauiska dialekten från 1800-talets andra hälft, ”Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai”, serie A 2(30), Vilnius, 1969.

155

namn (F1—22), olika etymologiseringar, spridda i ett dussintal handskrifter (F1—1, 10, 12, 13, 15, 17, 18, 19, 22, 29, 41), utdrag ur M. Daukšas Postilė och andra skrifter (F1—41), lexikografiska arbeten (F1—10, 11), forskare av det litauiska språket (F—42) m.m.

Bland M. Akelaitis litterära arbeten kan nämnas*: Klastorius (F1—47), Skaitymaj Szwentadieniniai (översättning från polska, F1—28), Moja chata (F1—14), inledningen till K. Donelaitis biografi (F1—46), Giesme Apej S. Stanislawa Kostka (F1—34), böcker på litauiska (två förteckningar över de litauiska böcker som M. Akelaitis ägde, F1—2,27) m.m. Bland folkloristiska handskrifter är följande viktigare: två sagosamlingar (52 sagor, F1—43, 44), gåtor och annat folkloristiskt material (F1—12, 21), innehållsförteckningen till G. Neselmanns sångsamling (F1—32) m.m.

Några av M. Akelaitis handskrifter behandlar litauisk mytologi, som han var mycket intresserad av och vars gudaväsen han gärna etymologiserade, i synnerhet Perkūnas: Ustęp z mitologii litewskiej (F1—15), Nazwiska bogów litewskich (F1—17), etymologier till gudomlighetsnamn (F1—15, 17, 18, 19, 21, 40 m.m.) och annat.

Bland de viktigare historiska handskrifterna finns: Trumpas pasakojimas apie Lietuvos veikalus (F1—30), Z Dziejów Litwy (F1—48), Geschichte Preussens (F1—49), utdrag ur olika historiska källor som behandlar Preussens historia (på tyska, F1—37), om Rysslands begynnelse (F1—29) m.m. Dessutom finns i M. Akelaitis samling handskrifter inom flera andra områden: Przygląd systematyczny wszystkich nauk (F1—45), Apej garus (F1—31), material om politisk ekonomi (F1—3), religion (F1—39) m.m.

De flesta av M. Akelaitis handskrifter är utkast, korta och ibland utan början eller slut. Det rör sig om lösryckta anteckningar, materialsamlingar, utdrag och liknande. Endast en del är renskrivna och förefaller vara avsedda för tryck: söndagsläsningar, två små sagosamlingar, en kort skildring av Litauens verk (ofullbordad), artikeln ”Apej garus” och bönen ”Fader vår” (som trycktes).

Om man från M. Akelaitis handskriftsarv undantar den litauisk-polska ordboken (F1—1), eftersom den inte är hans handskrift, återstår inte mycket material om M. Akelaitis lexikografiska arbete. Tillsammans med uppgifterna från hela samlingen och andra källor ger det dock möjlighet att inleda en undersökning av M. Akelaitis lexikografiska verksamhet, som präglades av vittsyftande planer.

M. Akelaitis drevs att studera det litauiska språket av vetenskapligt intresse, en önskan att lyfta fram det litauiska språket och praktiska överväganden — att skriva små litauiska böcker för folket.

Efter att på egen hand ha skaffat sig kunskaper i flera språk (polska, ryska, tyska, franska, latin och grekiska) och i viss mån bekantat sig med den jämförande historiska språkvetenskapens grunder och vissa undersökningar av det litauiska språket (av A. Schleicher och S. Mikuckis), ville M. Akelaitis själv göra sig bemärkt inom den litauiska språkvetenskapen. Om detta skriver han från Warszawa i ett brev till M. Valančius daterat 1856.II.25: ”Pažinęs šiek tiek keles kalbas, noriu isguldinti sawą kalbą; ketinu parasziti Žodiną ir Kalbriedą Žemajtiszka suligintą su kalbomis Indisz kaj - Europejiszkomis” (TŽ, III, 293). Genom arbeten av utländska språkforskare kände M. Akelaitis till det litauiska språkets vetenskapliga betydelse för jämförande språkvetenskap, särskilt slavistik, och han betonade ofta detta i sina brev och artiklar. Önskan att lära känna det litauiska språket, beskriva dess grammatiska struktur och förklara ords och namns ursprung lämnade M. Akelaitis aldrig någon ro under hela hans liv. Han nöjde sig inte med utlänningars undersökningar av det litauiska språket, ansåg sig behärska det bättre än de och kunna berika språkvetenskapen med nya arbeten. Han sökte och menade sig ha funnit nya lagar för att lära känna och lära sig besläktade språk. Hans vetenskapliga intressen var alltså vittgående

^* M. Akelaitis och andra författares språk och stavning har inte moderniserats.

156

var en av de viktigaste drivkrafterna som ledde M. Akelaitis in på den litauiska språkvetenskapens område och fick honom att ta itu med arbetet att sammanställa en jämförande ordbok och grammatik.

Förutom det vetenskapliga intresset drevs M. Akelaitis att studera det litauiska språket också av kärleken till modersmålet. Han härstammade från och växte upp bland det litauiska folket, som vid den tiden levde under svårt ekonomiskt, socialt och nationellt förtryck. Även om M. Akelaitis inte uppmanade det exploaterade och förtryckta folket att resa sig mot exploatörerna, och även om han stödde de gamla patriarkala förhållandena mellan herrgården och byn, stod han alltid på folkets sida och värnade ständigt om dess utbildning, kultur och språk. M. Akelaitis var övertygad om att folket utgör samhällets grund: ”Liksom grundvalen är lagd, så är folket samhällets grund. Byggnaden blir svag om grunden är svag” (Jan MA, p. 32). M. Akelaitis månade särskilt om att bevara och utveckla det litauiska språket. Han såg att hans modersmål föraktades, begränsades och förföljdes, och att det inte hade någon plats i skolorna, institutionerna, pressen eller det offentliga livet. Därför sörjde han över detta och uppmanade sina landsmän att kämpa för modersmålets rättigheter och fortbestånd: ”Ska vi, litauer, verkligen avsäga oss vårt språk och därmed frivilligt själva förgöra vårt folk, något som vi måste stå till svars för på domens dag? Har det litauiska hjärtat slutat slå inom oss, som älskar det som är vårt så innerligt?... Vi måste lyfta det litauiska språket och dra det ur vanäran, detta språk som har sanskrits rikedom, latinets styrka, grekiskans skönhet och italienskans melodiskhet. Låt oss gå varsamt till väga, inrätta skolor i församlingarna där allt undervisas på litauiska, och skriva och trycka litauiska böcker för folket” (JanMA, p. 18). M. Akelaitis förblev trogen dessa åsikter till livets slut. Från sin exil skrev han 1871 till en släkting:

„Zostałem po części literatem i to nie dla jakiejś sławy, nie dla czczych kadzideł tego świata, ale dla dobra moich braci, dla pożytka tych poczciwych chłopaków Litwinów, w pośród których zrodziłem się i wzrosłem“ (AkG, p. VIII). [Jag blev till viss del författare, inte för någon ära eller för världens tomma lovord, utan för mina bröders bästa, för dessa hederliga litauiska bondpojkars nytta, bland vilka jag föddes och växte upp.]

När M. Akelaitis skrev litauiska småböcker och upprop till folket, diktade och översatte från andra språk till litauiska, måste han sätta sig in i det litauiska litteraturspråket och dess grammatiska och lexikala normer. På hans tid var detta ingen lätt uppgift, eftersom litteraturspråket ännu inte var stadfäst och uppvisade stor variation. Det präglades av särdrag från olika dialekter (samogitiska, östaukštaitiska och västaukštaitiska), och det saknade enhetliga grammatiska och lexikala normer. Därför måste de som skrev själva fördjupa sig i språkfrågor och ta ställning till frågor om stavning, grammatik, ordförråd och annat. Det är därför helt naturligt att många kulturpersonligheter och författare under 1800-talet intresserade sig mycket för språkfrågor, själva sammanställde tvåspråkiga ordböcker och skrev grammatiker. I detta avseende var M. Akelaitis inget undantag. Han sökte också efter litauiska grammatiker och ordböcker för att bättre kunna sätta sig in i litteraturspråket och bidra till dess utforskning och utveckling.

M. Akelaitis första litauiska handskrifter visar att han hade svårt att skriva på litauiska och att han, som västlig sydaukštait, påverkades av dialektala former i de texter han läste, särskilt samogitiska former. Några av dessa trängde in i språket i M. Akelaitis skrifter, trots att de var främmande för hans hembygdsdialekt, till exempel: Vokyczus, in, kan, susirinken, užėjen, atsidūren, dideliaj med flera (F1—30).

När M. Akelaitis läste de äldre författarna M. Daukšas och K. Širvydas skrifter, liksom sina samtida S. Daukantas, M. Valančius och andras, följde han deras språk, gjorde utdrag och samlade material till grammatiker och ordböcker. Även om hans främsta intresse var språkens jämförelse och jämförande språkvetenskap, ägnade han också språkets standardisering stor

157

uppmärksamhet. Han noterar själv: „Najprzód napiszę ją [gramatiką] do užytku praktycznego, o później obrobię umiejętne“ (F1—11, p. 3). [Först skriver jag grammatiken för praktiskt bruk, och senare bearbetar jag den mer fackmässigt]. M. Akelaitis uppmärksammade också det litauiska ordförrådets egenart och renhet och försökte undvika onödiga lånord. I förteckningen över sina böcker skrev han vid läseboken ”Mokslas skaitima raszta lietuwiszka” (1856): „nie ma żadnej wartości — pełno makaronizmów“ (F1—2). [Den har inget värde — full av makaronismer]. Lånord var mycket vanliga, och det var svårt även för M. Akelaitis att undvika dem. Också i hans handskrifter kan man hitta: turmon, neprieteliu, pawietre, nebagele, smerties, zlasties, waina och andra lånade ord, vilkas litauiska motsvarigheter han kunde ha funnit i M. Daukšas och K. Širvydas skrifter. Trots detta är M. Akelaitis språk bättre än kyrkoskritternas språk. Han skrev ganska enkelt och folkligt och använde levande och målande uttryck från folkspråket, till exempel: Bajme žmoniu ten susirinko; Batorius buvo in musu karalius pakeltas; nelajke ranku už ancžio; bajsi įsitiko kowa; apkalęs jin geležiniais panczajais instume turmon; sukulti in patraszas med flera (F1—30).

Även praktiska hänsyn fick alltså M. Akelaitis att studera det litauiska språket och verka för utarbetandet av litauiska grammatiker och ordböcker.

När M. Akelaitis inledde sitt lexikografiska arbete försökte han sätta sig in i sina föregångares fåtaliga arbeten, som var en av de viktigaste källorna när han förberedde sammanställningen av en ny litauisk ordbok. Vilka litauiska ordböcker kände M. Akelaitis till, och i vilken utsträckning kunde han använda dem?

Av förteckningen över böcker som M. Akelaitis nämner i brevet till M. Valančius den 25 september 1856 framgår att det vid den tiden i hans lilla bibliotek endast fanns G. Neselmanns ordbok ”Wörterbuch der litauischen Sprache” (TŽ, III, 293). I denna ordbok anges de litauiska orden inte i vanlig alfabetisk ordning, utan under särskilda avsnitt för vokaler och konsonanter, och verb med prefix upptas under motsvarande verb utan prefix. Detta gör det mycket svårt att hitta ord i ordboken. Därför uttalade sig M. Akelaitis negativt om G. Neselmanns arbete i det nämnda brevet: „Kiekwienas, nesakisiu jau pažinusis kalbą žemajtišką, pripazis jog Nesselmannas butu galėjęs gieresni parasziti žodiną, turiedamas isz wisur didelę pagialbą. Wokiečej papratusis kožną daiktą dariti iki trupucziuj: taritum tik wienas Nesselmannas į tą paprotį ne-nugimęs: jo Žodinas it tikra tamsi giria: klajdžiok be galo o nerasi ko jeszkaj“ (TŽ, III, 294).

M. Akelaitis žinojo ir apie K. Širvydo žodyno buvimą, nes 1856.X.15/27 d. laiške M. Valančiui prašo jį paskolinti K. Širvydo žodyną ir gramatiką (TŽ, III, 295). Matyti, kad M. Valančius paskolino M. Akelaičiui K. Širvydo žodyną, nes jis minimas vėlesniame M. Akelaičio turimų knygų sąraše (F1—2, p. 1). 1858.V.3 d. laiške A. Kirkorui jis užsimena, kad žodžio kauras jam niekur netekę užtikti, nors jis duodamas Neselmano, Milk aus ir Širvydo žodynuose (TŽ, III, 300). Šiais žodynais M. Akelaitis turėjo naudotis, nes ten iš tikrųjų duodamas žodis kauras.

M. Akelaitis intresserade sig inte bara för de tryckta ordböcker han kände till, utan också för handskrivna ordböcker. I hans händer hamnade en litauisk-polsk ordbok av okänd författare, skriven på en östlig dialekt. Den finns nu bland M. Akelaitis arkivmaterial, som förvaras i handskriftsamlingen vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet (F1—1). Av språkdragen i ordboken framgår att den är östlitauisk och därför inte sammanställd av M. Akelaitis. Han hade lånat den av någon och, när han flydde efter upproret 1863

158

från Litauen, lämnade den till Andruškevičius, som överlämnade ordboken till J. Basanavičius, och denne i sin tur till Litauiska vetenskapssällskapet².

I ett brev till M. Valančius daterat 1856.X.15/27 nämner M. Akelaitis S. Daukantos och, förmodligen, D. Sutkevičius handskrivna ordböcker:

„Jakże byłbym szczęśliwym, gdyby owe folijały przygotowane przez Pana Dowkonta do słownika polsko-żmudzkiego dostały się w moje ręce! albo ów rękopism słownika żmudzkopols-kiego, spoczywający gdzieś w klasztorze i oddany na pastwę molom!“ (TŽ, III, 296). [Hur lycklig skulle jag inte vara om de där folianterna som herr Dowkont förberett till den polsk-samogitiska ordboken hamnade i mina händer, eller om manuskriptet till den samogitisk-polska ordboken, som ligger någonstans i ett kloster och har lämnats åt malarna.] Senare (1858) bodde M. Akelaitis tillsammans med S. Daukantas i Svirlauki, så man kan anta att han kunde ta del av S. Daukantas lexikografiska arbeten, särskilt som det i en korrespondens från Vilnius står att M. Akelaitis bland sina efterlämnade manuskript hade L. Andruškevičius och möjligen S. Daukantas litauisk-polska ordböcker³. Den litauisk-polska ordbok som M. Akelaitis nämner som förvarad i ett kloster var förmodligen D. Sutkevičius ordbok, som han erinrar sig vid ett annat tillfälle, i slutet av bokförteckningen avsedd för M. Valančius:

„Czyby Towarzystwo Archeologiczne Wileńske nie mogło w tym względzie czego wyjednać? Możeby trafnee się postąpiło przypisawszy Ministrowe Oświecenia mający się wydać Słownik Sutkewicza?“ (F1—2, p. 3). [Skulle Vilnius arkeologiska sällskap inte kunna åstadkomma något i den här frågan? Kanske vore det klokt att rekommendera den planerade utgivningen av Sutkevičius ordbok till undervisningsministern.]

M. Akelaitis nämner också J. Brodovskis handskrivna ordbok, där ordet Percunas, vars etymologi han förklarar, förekommer (F1—17, p. 2). Man kan anta att M. Akelaitis kände till denna ordbok genom G. Milk aus, Neselman och andras arbeten, eftersom han själv inte kunde få tillgång till J. Brodovskis manuskript.

Senare, när M. Akelaitis bodde i Paris och skrev en litauisk grammatik, använde han också F. Kuršaitis ordbok (AkG, 24), som ännu inte hade kommit ut när M. Akelaitis sammanställde ordböcker i Litauen (utomlands kunde han inte ägna sig åt lexikografiskt arbete, eftersom han var upptagen med grammatik och jämförande språkvetenskap).

När M. Akelaitis började arbeta lexikografiskt och fortsatte med detta hade han alltså tillgång till flera tryckta litauiska ordböcker (Širvydas, Milk aus, Neselman) och flera handskrivna tvåspråkiga litauiska ordböcker. Dessa var hans främsta källor, där han kunde finna ett stort antal (över tjugotusen) litauiska ord och motsvarigheter på andra språk, och som hjälpte honom att bekanta sig med ordböckernas uppbyggnad, lexikografisk teknik och annat. Dessutom hade M. Akelaitis också ordböcker på andra språk till hands. I ett brev till M. Valančius nämner han bröderna Grimms „Zodina wokiszka, kami ir dėl žemaj-tisz kos kalbos daug naudos randasi“ (TŽ, III, 294). Av den bokförteckning som upprättats av en företrädare för den tsaristiska myndighet som förföljde M. Akelaitis framgår att han hos godsägaren Kud-revičius hade „Словарь российско-польский“ och „Dictionaire Français-Polonais“ (Jan MA, 85, 87). I ett av M. Akelaitis manuskript nämns Stenders lettiska ordbok (F1—21, p. 4). I olika etymologiska och andra förklaringar hänvisar M. Akelaitis dessutom till eller nämner följande ordböcker på andra språk: 1) F. Nes-selmann, „Die Sprache der alten Preussen“ (1845) (F1—17, p. 3); 2) F. Bopp, „Glossarium sanscritum“ (1847) (F1—17, p. 3); 3) Chavée, Lexiologie Indo-Eu-ropéenne (F1—22, p. 13, 15, 16); 4) „The Bonaparte polyglott: being the parable of the sower, in 72 languages and dialects“ (F1—22, p. 20).

² J. Kruopas, samma ställe, p. 184.

³ „Kraj“, 1893 m. Nr. 13, p. 12.

159

Förmodligen använde M. Akelaitis främst K. Širvydas och G. Neselmans ordböcker, medan motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk, särskilt sanskrit, hämtades från de nämnda arbetena av F. Bopp och Chavée.

För sitt lexikografiska arbete var M. Akelaitis beredd att använda olika litterära källor samt de litauiska böcker han ägde och ville skaffa. Till en början fanns det år 1856 endast elva litauiska böcker i M. Akelaitis bibliotek. De räknas upp i M. Akelaitis brev till M. Valančius av den 25 september 1856, där han bad denne att skicka honom så många litauiska böcker som möjligt (TŽ, III, 293). Tryckaren och bokhandlaren Zavadskis skaffade också litauisk litteratur åt M. Akelaitis. På så sätt kom M. Akelaitis bibliotek inom några år att innehålla 42 (inte 37, som anges i JanMA, s. 87) litauiska böcker. Detta framgår av två bokförteckningar som finns i manuskriptsamlingen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen (F1—2, s. 1—2; F1—27, s. 1—2). I den första, som var avsedd för M. Valančius, förtecknas 41 böcker, och i den andra 42 (med häftet ”Žine kajp rejk atlikti spawiednę”, 1852, tillagt). Eftersom dessa förteckningar aldrig har publicerats och de visar vilka litauiska böcker M. Akelaitis använde, återges här den andra bokförteckningen i sin helhet:

FÖRTECKNING ÖVER LITAUISKA BÖCKER

Dowkont 1) Lettiskans betydelse. 1837.

” 2) Budas Senowes Lėtuvių. 1845.

” 3) Giwatas Didžuju Karwaidu. 1846.

” 4) Pasakas Phedro—1846.

” 5) Abeciela Lėtuvių Kalmienu ir Žiamaitiu kalbos. 1842.

” 6) Daines Žiamaitiu. — 1846.

7) Binas lilla bok — 1848.

8) Boken om honungskakor, 1849.

9) Predikan om trädgårdar. 1849.

10) Förknippade foderörter — 1855.

11) Epitome Historiae Sacrae — 1838.

Wółonczewski 12) Samogitisk biskopskrönika. 1848.

13) Undervisning om botens sakrament. 1850.

14) Lär dig hur man bör bikta sig. 1852.

15) Tomas från Kempis. 1852.

16) Jesu Kristi liv. 1853.

17) Helig historia enligt den gamla lagen. 1855.

Proniewski 18) Evangeliernas förklaring. 1855.

Szyrwid 19) Predikningar — 1845.

20) Eldböcker. 1801.

21) Litauiska evangelier. 1806.

Juzumowicz 22) Den helige Isidor 1854.

„ 23) Den stora ABC-boken. 1855.

24) Kalvaria — 1855.

Werejka 25) Syndaren tvingad att ångra sig 1854.

Zieniewicz 26) Katolsk katekes 1854.

Kitkiewicz 27) Litauiska hymner.

Mieleszka 28) En liten bok om kunskapen om vänskapens beständighet. 1846.

29) Akter och böner. 1856.

30) Läsbok i litauisk skrift 1856 (har inget värde).

31) Heliga sånger — 1855.

32) Rosenkransböner. 1855.

160

Iwiński Giedrojć

33) Gyllene altaret. 1854.

34) Jesus Maria. 1854.

35) Guds ära — 1855.

36) Kalendrar för åren 1846, 1847, 1850, 1851, 1855 och 1857.

37) Ny lag. 1816.

38) Szyrwids ordbok 1713.

39) Ordbok över det litauiska språket av Nesselmann. 1850.

40) Handbok i det litauiska språket av August Schleicher, Prag. 1856.

41) Litauisk grammatik av Kossakowski.

42) Rhesa – Sånger. 1843.

I förteckningen över böcker som M. Akelaitis lämnade hos Kudrevičius nämns också: 1) Daynos Zemaycziu, samlade och utgivna av Simona Stanewicze, 2) Wajkams Zemaitiu yr Lietuwos (JanMA, s. 85). Eftersom M. Akelaitis översatte Donelaitis ”Metai” till polska, måste han ha haft detta verk.

Dessutom framgår det av M. Akelaitis manuskript att han gjorde utdrag ur M. Daukšas Postilla (Fl – 41, s. 1–39), Koncyonolas från 1845 (Fl – 41, s. 43–48) och Nya testamentet från 1844 (Fl – 41, s. 49–52).

Den största förteckningen över böckerna i M. Akelaitis bibliotek upprättades och skickades år 1891 av den polske journalisten L. Uzięmbło till den polske etnografen Żegota Paulius. Denna förteckning återfanns i Krakóws universitetsbibliotek av vår bibliograf V. Žukas och publicerade den i pressen⁴. Där registreras 77 trycksaker (fem av dem är lettiska böcker) och ett manuskript av M. Akelaitis egen hand. En jämförelse av denna förteckning med den lista över 42 böcker som M. Akelaitis själv sammanställde och som publiceras i denna artikel visar att listorna skiljer sig åt inte bara i antalet upptagna trycksaker, utan också i titlarna. I båda listorna finns endast 21 böcker som är desamma, medan de övriga skiljer sig åt. I den av V. Žukas publicerade förteckningen finns åtskilliga protestantiska religiösa och andra böcker tryckta i Königsberg, vilka inte nämns i M. Akelaitis lista, till exempel: Giwasties Medis (1846), Augsburgiszkasis wieros išpažinimas (1855), Rojaus Darželis (1845), Ugnies knigelės (1801), Bybelės (1853) med flera. Å andra sidan nämns i M. Akelaitis lista två ordböcker, tre grammatiker och 16 andra böcker som saknas i V. Žukas lista. Om man räknar samman alla litauiska böcker ur M. Akelaitis bibliotek som nämns i båda listorna och på andra håll, blir de omkring hundra. Med den tidens mått mätt var det en ansenlig liten boksamling.

Här upptas inte de litauiska böcker som fanns i det litauiska sällskapet ”Želmuo”s bibliotek i Paris och som M. Akelaitis kunde använda där. De omnämndes i pressen⁵, och en fullständig förteckning över dem finns i manuskriptsamlingen vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademis centralbibliotek (F64, enhet 110, 1. 4–12). Denna litteratur kunde emellertid inte användas i det lexikografiska arbete som M. Akelaitis bedrev fram till sin flykt från Litauen i slutet av 1861, och därför räknar vi inte upp den här. En betydande del utgörs av periodiska publikationer och broschyrer, huvudsakligen utgivna efter M. Akelaitis död, samt några litauiska skönlitterära verk, grammatiker och ordböcker. Sammanlagt fanns det 74 litauiska periodiska publikationer, broschyrer och böcker i ”Želmuo”s bibliotek⁶.

⁴ V. Žukas, Iš bibliotekų ir bibliografijos istorijos, „Vilniaus Valstybinio V. Kapsuko vardo universiteto Mokslinės bibliotekos metraštis (1958 – 1959)“, Vilnius, 1961, p. 249–253.

⁵ V. Abramavičius, Paryžiaus lietuvių draugija „Želmuo“ ir jos biblioteka, „Lietuvos TSR aukštųjų mokyklų darbai. Bibliotekininkystės ir bibliografijos klausimai“, III, Vilnius, 1964, p. 153.

⁶ V. Abramavičius, ten pat, p. 154.

11. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos

161

Det framgår att M. Akelaitis ägnade stor uppmärksamhet åt läsning av litauiska böcker, excerpering och insamling av material till grammatiken och ordboken. I ett brev till M. Valančius skriver han själv hur han värdesätter de böcker han fått av honom och hur han förbereder sig på att fördjupa sig i dem för att söka efter värdefullt material och dyrbara pärlor:

”Detta är inte skräp, som Ers Högvördighet uttrycker det — det är en bengalisk vik, på vars botten dyrbara pärlor vilar. Jag ger mig av som en dykare ned i de djupa vattnens avgrund; jag fångar pärlemorskal, utan att tänka på att man lätt kan mista livet under denna fångst, om inte de medarbetare som fritt simmar på havets yta skyndar sig att på given signal dra upp dykaren till den friska luften. Men hur skulle man kunna låta bli att samla dessa pärlor, så kära för mitt hjärta?” (TŽ, III, 295). [Detta är inga småsaker, som Ers Högvördighet säger, det är Bengaliska viken, på vars botten de dyrbaraste pärlorna ligger. Jag ger mig av som en dykare ned i de djupa vattnens avgrund; jag fångar pärlskal, glömsk av att man lätt kan omkomma under sådant fiske, om inte medarbetarna i detta arbete, som fritt simmar på havets yta, skyndar sig att på given signal dra upp dykaren till den friska luften. Men hur skulle jag kunna låta bli att samla dessa pärlor, så kära för mitt hjärta?]

Den tredje materialkälla som M. Akelaitis kunde stödja sig på i sitt lexikografiska arbete var folkspråket. Det var hans modersmål, som han lärde sig i familjen, i en litauisk by, som han alltid talade om med stor kärlek och respekt och vars rättigheter, utvidgade användning och utveckling han ägnade sig åt hela livet. Omständigheterna gjorde det omöjligt för M. Akelaitis att ständigt vistas bland folket och samla dess språkliga skatter. När han blev äldre bodde han på gods och kom sällan i kontakt med folket. Men under uppehåll, när han reste genom landet och vid andra tillfällen, skrev han ned folklore och samlade språkligt material. Detta framgår av de ganska omfattande folkloristiska uppteckningarna och olika språkanteckningarna i hans manuskriptarv. Här är exempel på användningen av kasus och prepositioner som antecknats för syntaxens skull (en del kan också vara hämtade ur skrifter): Per. Gå genom staden. Det gick genom hjärtat på mig. — Jag var sjuk hela vintern. — Han arbetade hela natten. — Klättra över stängslet. — Gå över gränsen. — Genom en enda människa kom synden in i världen och döden genom synden. — Han kom på Martins dag. — Han bor tre mil bort. — Jag anser det vara sant. — Han var vid ratten. — Vad är det för en fågel? (F1 — 37, p. 110).

M. Akelaitis talar ofta om det litauiska lexikonets rikedom och illustrerar detta med exempel, huvudsakligen hämtade ur folkspråket. Han påpekar att litauerna har många ord för att beteckna samma sak, egenskap, handling och annat, ord med olika nyanser, till exempel: kalba, szneka, tarme, byla, žadas; geltas, geltonas, geltokas, gelsvas, gelsvokas, geltonelis, geltonutelis, geltonužėlis; dajnuoti, giedoti, raudoti, audot, vel aldoti (pr. ȧuda), niuniuoti, ryloti, soukti (F1 — 11, p. 4). När han talar om användningen av suffixet -ėnas ger han också ett stort antal exempel: Tylzenas, tetenas, brolenas, seserenas, Kuprenas, Wilkenas, Warenas, Waszkenas, Rimkenas, Melenas, Masenas, Krezdenas, Kiszkenas, Bylenas, Tylenas, Prastenas, Druktenas (F1 — 29, p. 12).

I sin artikel ”Apej garus” (F1—31), där han söker termer för att benämna ångpannans och ånglokets delar, tar M. Akelaitis ord från folkspråket och använder dem inom teknikområdet, vilket utvidgar ordenas användningsområde och ger dem en särskild betydelse. På så sätt infördes följande ord inom teknikområdet: stiebas, rankena, muštūvas, žirgis, anga, ugniavietė, žibintuvė, kamštis, stūma, volė, kabė, švilpynė med flera. Slutligen har språket i M. Akelaitis egna skrifter tydliga folkliga drag, som visar att han alltid byggde på det modersmål han lärt sig i sin ungdom och att detta var en stor källa till språkliga skatter för honom.

162

M. Akelaitis hade planerat att sammanställa tre ordböcker: 1) en jämförande ordbok över det litauiska språket; 2) en litauisk-polsk och 3) en polsk-litauisk ordbok. Detta framgår av hans brev till M. Valančius, A. Kirkor och andra (TŽ, III, 292—321, IV, 433—443), liksom av andra personers omdömen om M. Akelaitis arbeten. I brevet till J. Zavadzki av den 1856.VI.27 (VII.9) skriver han:

”Jag arbetar med det litauiska språket och jämför det med de indoeuropeiska språken—jag sammanställer en ordbok över det litauiska språket, en ordbok i ordets fulla bemärkelse. Det blir ett opus dignum laude et laurea—överträffande alla hittills kända ordböcker, och... jag ville säga något, när min elev just då repeterade sin latinlektion och sade: ’Propria laus sordet’—han fick mig att tiga; jag måste alltså sluta tala om min ordbok och arbeta på den i tysthet, tills tiden kanske kommer då den från Ers Nåds tryckeri kan komma ut i världen”? [Jag forskar i det litauiska språket och jämför det med de indoeuropeiska språken—jag sammanställer en ordbok över det litauiska språket i ordets egentliga bemärkelse. Det blir ett arbete värt beröm och lagerkrans—överlägset alla ordböcker som hittills varit kända, och... jag ville säga något, när min elev just då repeterade sin latinlektion och sade: ”Eget beröm luktar illa”. Det fick mig att tiga; därför kan jag inte längre tala om min ordbok och måste arbeta på den i tysthet, tills tiden kommer då den kanske trycks i den gode herrns tryckeri.]

Till en början hade M. Akelaitis planerat att sammanställa en jämförande ordbok över det litauiska språket, där litauiska ord skulle ställas mot ord i andra indoeuropeiska språk (slaviska, grekiska, gotiska, latin och sanskrit). I ett brev till M. Valančius av den 1856.IX.25 illustrerar M. Akelaitis med exempel hur han avser att utforma ordboken, nämligen⁸:

Aszw inis, = sanskr. aszwa, franc. cheval, kon. Nagas, = sanskr. nagah, ross. ноготь (nogieć, dawniej) paznogieć. Juodas; = greck. ioeidēs, czarny. Stogas, = greck. stége, dach; ztąd dachokrywca stegius. Piemuo, = greck. poimēn, pasterz. Sapnas, = greck. u̔́pnos [hýpnos] sen. Sakiti, = niem. sagen, powiedzieć; ztąd pasakos przypomina wyraz normański sagos, legendy, klechdy, tak pod względem brzmienia jako i znaczenia. Szniaketi, = dмиsk. [duńsk] snaken, rozmawiać. Žardis, = franc. jardin, agród, pastewnik, w niektórych okolicach nazywają cielętnikiem, dla tego że tam zwykle paszą się tylko cielęta. Szuo, = franc. chien, pies. Duris, = angiels. doors, drzwi. Szilkas, = angiels. shilk, ross. шелк jedwab’. Gintaras, = ross. янтарь, bursztyn, bernstein, électron; ztąd elektryczność możnaby tłumaczyć przez gint arumas. Wiras, = łacins. Vir, Wiraj traukite jungą—Viri trahite jugum. Jaknos, = jecus, wątroba. Aug sztus [Angsztus], = (nie auk sztus [anksztus] = łacn. augustus [angustus], niemiec. eng., ciasny. Augmuo, = augmentum; augu = augeo = augė ir t. t. (TŽ, III, 293—294).

Av exemplen framgår att M. Akelaitis jämförelser mellan ord från olika språk huvudsakligen inte bygger på motsvarigheter inom den jämförande historiska fonetiken, utan på antingen tillfällig ljudlikhet, lånords likhet med originalord, naiv etymologisering eller uppräkning från olika ordböcker av ord som inte har något gemensamt ursprung. Även om M. Akelaitis påpekar att han vid sammanställningen av den jämförande ordboken följde Grimms, Bopps och de Chasles väg, så kunde han, som autodidakt,

⁷ Litauiska SSR:s vetenskapsakademis centralbiblioteks handskriftsavdelning (F7, — 536a).

⁸ Grekiska exempel transkriberas med latinska bokstäver.

11*

163

inte tillägna sig den vetenskapliga etymologiseringsmetoden, som grundas på motsvarigheter inom den jämförande historiska grammatiken, och gav till en början efter för böjelsen till obestyrkta etymologiseringar, vilken kom till uttryck i polska historikers (T. Narbutt, J. Lelewel och andras) verk när de förklarade namn på litauiska mytologiska väsen, gudar och annat. M. Akelaitis intresserade sig för Litauens historia, läste polska, tyska och andra historikers arbeten om Litauens och Preussens historia och framhöll upprepade gånger att språket är en viktig historisk källa:

”Etymologiska efterforskningar kastar ibland stort ljus över historien; filologin är dess högra hand. Man kan inte skriva något folks historia utan att känna dess språk” (TŻ, III, 296). [Etymologiska efterforskningar kastar ibland mycket ljus över historien. Filologin är dess högra hand. Det går inte att skriva något folks historia utan att känna till folkets språk.] Han var övertygad om att det litauiska språket är en viktig källa för att lära känna det förflutna och ägnade därför så stor uppmärksamhet åt etymologiska spekulationer.

M. Akelaitis drevs också till fantastiska etymologiseringar av S. Daukantos, språkforskaren S. Mikuckis och andras ogrundade etymologier. Han läste S. Daukantos ”Būdas”, där han mötte sådana förklaringar av ortnamn som: Liep oja av < lipti (man kan lätt ta sig upp från havet till land), Klaipėda av < klysti+pėda (efter att ha irrat omkring på havet kunde man sätta sin fot där) och så vidare. M. Akelaitis nämner flera gånger i sina handskrifter hur S. Daukantas förklarar det mytologiska namnet Perūnas (Perkūnas), som påstås härstamma från ordet perėti (Fl—15, s. 5, 17, s. 2), och ger till sist även sina egna naiva förklaringar av Perkūnas: Perkūnas härstammar från roten park (latin parco-peperci ’skydda, spara, skona’) (Fl—21, s. 6); Perkūnas av < per+kunas, jfr fornp. kunt ’skydda, värna’, sanskrit kund (Fl—19, s. 3).

M. Akelaitis ansåg sig behärska litauiskan väl och menade därför att han kunde göra bättre etymologiska utläggningar än S. Mikuckis, T. Narbutt och andra (Fl—10, s. 4; Fl—22, s. 9—19). Visserligen erkänner han ibland sin svaghet när det gäller att förklara ordens ursprung och nämner att han saknar både kunskap och förmåga för detta. När M. Akelaitis informerar M. Valančius om arbetet med de polsk-litauiska och litauisk-polska ordböckerna skriver han:

”Jag tänker inte alls ge mig in på jämförelser med andra språk; det överstiger mina kunskaper och krafter. Jag vill bara ge ut ett litet verk som kan vara till nytta för mina landsmän” (TŻ, III, 298). [Jag tänker inte alls gå in på jämförelser med andra språk; det skulle överstiga mina kunskaper och krafter. Jag vill bara ge mina landsmän ett litet verk som kan vara till nytta för dem.] M. Akelaitis kunde emellertid inte stå emot frestelsen att etymologisera, eftersom detta hade blivit vida utbrett i historikers och filologers arbeten.

Under perioden före emigrationen försökte M. Akelaitis förklara många namn på mytologiska väsen, gudar, folk, personer, platser och annat. Dessa olika etymologiseringar är utspridda i M. Akelaitis handskriftsarv (Fl 1—49), och de kan räknas till ett ganska stort antal (omkring ett och ett halvt hundra). Som illustration kan här nämnas vilka egennamn och andra ords ursprung M. Akelaitis försökte förklara (siffrorna inom parentes anger mapp och sida):

abyda (10, s. 3), Aitvaras (22, s. 11), Алдань (Aldona) (29, s. 8), argutalius (12, s. 14), aukle (10, s. 4), Austurland (42, s. 4), autas (10, s. 1), awide (22, s. 10), Bejso gala (22, s. 5), Бернов (29, s. 8), Bitautas (22, s. 19), блинна (29, s. 2), blindas (10, s. 3), blusa (10, s. 2), Budė (40, s. 10), czewierkys (10, s. 3), daina (23, s. 7), Deimantas (10, s. 5), Dievas (21, s. 2), Erogala (29, s. 4—5), gajleti (22, s. 17), gailus (22, s. 17), garbintas (22, s. 15), gauras (10, s. 3), Gediminas (22, s. 18), gelbėti (10, s. 3), gelti (22, s. 17), Gesme (23, s. 8), Gyle (29, s. 3), Giltine (17, s. 5—6), gowada (22, s. 26), gudas (18, s. 2; 29, s. 8), gudumas (gudimas) (22, s. 11), gulbintas (22, s. 15—16), įgytie (29, s. 10), Igor (Iggiwlod, Igeld) (29, s. 7), indas (10, s. 4), inkaras (29, s. 13), Jogaila (22,

164

p. 17—18), kalwis (22, p. 13), karalus (29, p. 8), kardas (10, p. 3—4), Каршев (29, p. 8), Kaukaras (13, p. 3; 17, p. 7; 22, p. 14), Kaukas (22, p. 14), Kaukuole (22, p. 15), karti (22, p. 13), kiautas (22, p. 15), kiauszas (22, p. 15), kowa (22, p. 13), kriwule (12, p. 6), Kriwaitis (Kriwis) (12, p. 6—7), kudmentas (10, p. 5; 19, p. 3), kujis (22, p. 13), Kurland (42, p. 4), Labegelda (22, p. 15), laikas (1, p. 2), Laima (12, p. 5), lanka (10, p. 3—4), Lauma (laume) (12, p. 5), liežuwis (10, p. 4), Lietuwa (19, p. 4), Mandagus (10, p. 5, 10), manta (22, p. 18), Medininkai (15, p. 1), Mesag etai (42, p. 3), — muntas (22, p. 18), muse (10, p. 2), nuodeme (10, p. 4), Okas (Ockapirmas) (1, p. 2), Oleg (29, p. 7), Oras (1, p. 2), papleikti (22, p.), Papiles (13, p. 2), paszelpa (13, p. 2) Patelo (Potello, Potollo) (17, p. 7; 40, p. 6), Patrimpas (19, p. 3), Perkunas (15, p. 5; 17, p. 1—4; 18, p. 4; 19, p. 3; 21, p. 6), Pikulīs (Pakulīs, Pikole, Pokole...) (17, p. 4; 19, p. 3—4), pirkšnys (21, p. 6), Plateliai (19, p. 2), Pramentalas (10, p. 5), prustas (29, p. 11), Простенъ (Prastenis) (29, p. 7), (Resjkiun) Tyras (18, p. 1), Rjurik (29, p. 12—13), Ritland (42, p. 4), Rusne (15, p. 1), Sambija (42, p. 4), Simenas (12, p. 9), sopagas (10, p. 3), sudas (10, p. 3—4), Szatrija (13, p. 3; 22, p. 25), sziaurys (14, p. 24), Trimpos (Potrimpos) (15, p. 9; 17, p. 4); Turnbern (29, p. 8, 11), Умъни (29, p. 8), Uleb (29, p. 7), wajkas (22, p. 11), Wejdalotas (15, p. 7), Welnias (21, p. 5) wesele (15, p. 2), wersme (41, p. 35), žąsis (10, p. 2), Žemiogala (Semigallja) (29, p. 5), ženklas (22, p. 12), žiniczia (17, p. 6), žmogus (25, p. 10) osv.

M. Akelaitis etymologiseringar av namn och ord är ytterst obefogade och naiva. Se till exempel hur ursprunget till berget Šatrijos förklaras: szata, szeta betyder på litauiska ”ära, berömmelse”; det är ett sanskritord, härlett från šat ”att dyrka” och atris ”berg” (Fl—13, p. 2); således är Šatrija ett ärans berg, där gudarna dyrkats sedan urminnes tider (Fl—22, p. 25). Den ryske fursten Olegas namn skulle vara litauiskt och sammansatt av al ”var och en” (jfr al wienas) och jėgti ”kunna, vara stark” (Fl—29, p. 7). Sådana och liknande förklaringar kritiserades skarpt i pressen av Letgola (pseudonym), men M. Akelaitis försvarade sig envist och anslöt sig till den ryske historikern Kostomarovs spekulationer om den ryska statens (Rus) uppkomst och Rjuriks litauiska härkomst; han hävdade att Rus, Igor och andra ryska namn skulle ha sitt ursprung i litauiska ord (Fl—29, p. 1—14). Med utgångspunkt i tillfälliga likheter mellan vissa namn och ord skapade M. Akelaitis fantastiska förklaringar, trots att han själv har påpekat att likheter mellan namn inte alltid visar att de har gemensamt ursprung (Fl—10, p. 3).

Endast i sällsynta fall, när besläktade litauiska ord med avseende på ordbildning jämförs, är M. Akelaitis förklaringar av ordens ursprung välgrundade och riktiga. Han angav till exempel korrekt att liežūvis härleds från liežti (Fl—10, p. 4); från kalti härleds kalvis och kalvė (Fl—22, p. 13) osv.

Alla etymologiska förklaringar av egennamn skulle också tas med i M. Akelaitis jämförande ordbok:

”I den jämförande ordboken ska jag, så långt jag förmår, samla hela vår språkskatt av egennamn, i vilka en hel del språkligt material har bevarats” (Fl—11, p. 3). [I den jämförande ordboken ska jag, så långt jag förmår, samla hela vår språkskatt av egennamn, i vilka en hel del språkdata finns bevarade.]

M. Akelaitis kunde dock inte ägna sig åt någon intensiv förberedelse av den jämförande litauiska ordbok som han hade planerat medan han ännu bodde i Warszawa, eftersom han samtidigt började samla material till tvåspråkiga ordböcker, något M. Valančius hade riktat hans uppmärksamhet mot. Detta framgår av M. Akelaitis brev till M. Valančius daterat 1856.X.15/27:

”Att lyssna till råd från en man som överträffar mig i lärdom och erfarenhet är och kommer att vara min plikt. Jag ska rätta mig efter Ers Högvälborenhets anmärkningar; först ska jag sammanställa en liten polsk-samogitisk handordbok, så liten som möjligt, och den samogitisk-polska ordboken låter jag vänta till senare, fastän materialet till den redan är färdigt — det återstår bara att bearbeta det och foga samman det till en vacker helhet” (TŽ, III, 295). [Att lyssna till råd från en man som överträffar mig i lärdom och erfarenhet är och kommer att vara min plikt. Jag ska rätta mig efter Ers Högvälborenhets anmärkningar; först ska jag sammanställa en liten handbok

165

med en polsk-litauisk ordlista, så liten som möjligt, och den litauisk-polska ordboken lämnar jag till framtiden, fastän jag redan har materialet till den färdigt; det enda som återstår är att bearbeta det och foga samman det till en harmonisk helhet.]

M. Akelaitis övergav ändå inte helt tanken på att utarbeta en jämförande ordbok, eftersom både han själv och andra då och då nämner att han håller på att sammanställa en jämförande litauisk ordbok. I exempelvis sina ”Anteckningar från en litaues utflykter” (Notatki z wycieczek Litwina) från 1858 skriver han:

”Om Gud tillåter mig, ska jag i den jämförande ordboken tydligt visa litauiskans likhet med de indoeuropeiska språken, och i grammatiken ska jag utveckla dessa tankar tydligare och utförligare (Fl–22, p. 25). [Om Gud tillåter mig ska jag i den jämförande ordboken tydligt visa litauiskans likhet med de indoeuropeiska språken, och i grammatiken ska jag utveckla dessa tankar tydligare och utförligare.]

Den 1860.II.12 (nr 13) publicerades i den litterära översikten (Przegląd literacki) i ”Kuryer Wileński” tämligen precisa uppgifter om M. Akelaitis arbeten, av vilka det framgår att även den jämförande ordboken intresserade honom:

”Elementarz dla chłopców wiejskich wydany przez towarzystwo rolnicze w królestwie, wkrótce wyjdzie z druku w przekładzie litewskim. Tłumaczem tej nader pożytecznej książeczki jest Akielewicz.

Överlag, som vi ansåg, försökte översättaren, samtidigt som han bevarade originalets tanke och form, också införa folkliga ordspråk anpassade efter omständigheterna…

Oprócz wymienionego tu elementarza, Akielewicz drukuje obecnie dwie książeczki litewskie dla ludu: jedna zawiera wykład Modlitwy pańskiej, a drugiej tytuł: Kwestarz jeżdżąc po Litwie naucza lud. Ma jeszcze kilka broszurek w rękopiśmie i przygotowuje do druku słownik Litewsko-polski, oraz pisze słownik Litewski porównawczy, którego układ będzie taki: najprzód pójdą pierwiastki języka litewskiego, porównane z narzeczami słowiańskimi, z gotskim, greckim, łacińskim i sanskrytem. Po pierwiastkach nastąpią części mowy, każda oddzielnie w porządku alfabetcznym. Rzeczowniki i przymiotniki będą uszykowane wedle końcówek“. [Förutom den här nämnda ABC-boken trycker Akelaitis för närvarande två små litauiska böcker för folket: den ena innehåller en utläggning av Herrens bön, och den andra har titeln ”En tiggarmunk reser runt i Litauen och undervisar folket”. Han har ännu några små häften i manuskript och förbereder en litauisk-polsk ordbok för tryckning, samt skriver en jämförande litauisk ordbok med följande upplägg: först kommer det litauiska språkets rötter, jämförda med slaviska dialekter samt gotiska, grekiska, latinska och sanskritiska motsvarigheter. Efter rötterna följer ordklasserna, var och en för sig i alfabetisk ordning. Substantiv och adjektiv ordnas efter ändelser.]

Förutom den nämnda ABC-boken trycker Akelaitis för närvarande två små böcker för folket: den ena är en översättning av bönen ”Fader vår”, medan den andra har titeln ”En kvestor som reser runt i Litauen undervisar folket”. Han har ytterligare några små häften i manuskript och förbereder en litauisk-polsk ordbok för tryckning; dessutom skriver han en jämförande litauisk ordbok, vars upplägg ska vara följande: först kommer det litauiska språkets rötter, jämförda med de slaviska dialekterna och motsvarigheterna i gotiska, grekiska, latin och sanskrit. Efter rötterna följer ordklasserna, var och en för sig i alfabetisk ordning. Substantiv och adjektiv ordnas efter ändelser.]

Ungefär samma uppgifter upprepades också i publikationen ”Biblioteka Warszawska (1860, 2, 271), där den jämförande ordboken också nämns och där det hävdas att den litauisk-polska ordboken redan är färdig för tryckning, trots att det i den korrespondens i ”Kuryer Wileński” som uppgiften bygger på sägs att en sådan ordbok fortfarande håller på att sammanställas.

Så vitt man kan bedöma utifrån M. Akelaitis manuskript och andra källor, särskilt A. Janulaičio monografi ”Mikalojus Akelaitis” (1969), som nyligen utkommit och belyser hans verksamhet, var insamlingen av material till en jämförande ordbok tillfällig och sporadisk. Han ägnade sig åt etymologisering av olika egennamn och appellativ, inte åt ett systematiskt utarbetande av en jämförande ordbok.

M. Akelaitis börjar också intressera sig för att förklara ordens ursprung, driven av en önskan att spåra betydelsen och funktionerna i språket hos språkets grundläggande element – ljud och stavelser. Redan under tiden före emigrationen väcktes hos M. Akelaitis idén att finna nyckeln till alla

166

besläktade språk, levande och döda, för att lära känna och förstå dem. Han var övertygad om att varje minsta språkliga element – ljudet – har en betydelse:

„Badania moje nad Litewszczyzną przekonały, że każdy pierwiastek, choćby nawet czysto spółgłoskowy, każda głoska jako wyraz głosu (nie jako znak), ma swoje znaczenie. W języku to tak równo, jak w ciele np. człowieka, każdy członek, muskuł, każdy by najsubtelniejszy nerw ma swoje znaczenie i przeznaczenie“ (F1–19, 1). [Mina undersökningar av det litauiska språket övertygade mig om att varje rot, även en rent konsonantisk, varje ljud som uttryck för en röst (inte som tecken), har sin betydelse. I språket är det likadant som i till exempel människokroppen, där varje kroppsdel, muskel och den allra finaste nerv har sin betydelse och sitt ändamål.]

Med detta som utgångspunkt ägnar M. Akelaitis särskild uppmärksamhet åt ljudens betydelse:

„Wykażę znaczenie liter jako wyrazów brzmienia. Może mi się uda naukę języków sprowadzić do nauki głosek. Dosyć będzie wiedzieć znaczenie liter i syllab, żeby mówić wszystkiemi językami jednego szczepu. Rozumie się, że taka praca wymaga czasu i nakładu głębokich i sumiennych studjów“ (F1–11, p. 3). [Jag ska visa bokstävernas betydelse som uttryck för ljud. Kanske lyckas jag reducera språkvetenskapen till läran om språkljud. Det räcker att känna till ljudens och stavelsernas betydelse för att kunna tala alla språk inom en och samma språkfamilj. Det är självklart att ett sådant arbete kräver tid och stora insatser i form av djupgående och samvetsgranna studier.]

M. Akelaitis tror att detta kommer att förverkligas:

„Przyjdzie czas, kiedy wykaże się wzajemny [wzajemny] stosunek języków, oparty na ich głosowej organizacji. A wtedy Duch Boży wstąpi na nas i mówić będziemy wszystkiemi językami“ (F1–10, p. 6). [En tid ska komma då språkens inbördes samband, grundat på deras ljudorganisation, kommer att klarläggas. Och då ska den heliga anden sänka sig över oss, och vi ska tala alla språk.]

Idén om att finna ljudens betydelser och lagar, vilka skulle bli en nyckel till att lära känna och lära sig alla besläktade språk, lämnade inte M. Akelaitis någon ro, inte heller i exilen, när han efter att ha återhämtat sig något från upproret 1863 och fått tag på ett arbete av något slag återigen fördjupade sig i jämförande språkstudier. I ett brev från Paris 1871 skrev han:

„Przyroda to mój jedyny i najmëdrzy nauczyciel. Ona mnie naprowadziła na prawdy, których nie znalazłem u największych uczonych. Wiesz, że ulubiony mój przedmiot jest lingwistyka porównawcza! Otóż, za pomocą przyrody porobiłem odkrycia nieznane dotychczasowym lingwistam. Jeśli Bóg pozwoli, ogłoszę je światu i podam prawidła, za pomocą których, znając jeden język, można poznać wszystkie żyjące lub martwe…“ (AkG, p. X). [Naturen är min enda och visaste lärare. Den ledde mig till sanningar som jag inte fann hos de största lärda. Du vet att mitt favoritämne är jämförande språkvetenskap! Med naturens hjälp har jag gjort upptäckter som hittills varit okända för språkforskarna. Om Gud vill ska jag kungöra dem för världen och framlägga regler med vilkas hjälp man, genom att kunna ett språk, kan lära känna alla levande eller döda språk…]

M. Akelaitis slog in på vägen att skapa en ny lingvistisk teori, söka efter universella ljudlagar, utarbeta en litauisk fonetik grundad på nya principer och fortsätta att förklara ords och namns ursprung.

Ett stort antal etymologiska förklaringar från exilperioden finns i den del av M. Akelaitis grammatik som trycktes 1890 (fonetiken) och i den lilla bok som utgavs i Sankt Petersburg 1885, „Rzut oka na starożytność narodu Litewskiego“ (”En blick på det litauiska folkets forntid”).

I grammatiken presenteras nya ljudlagar; när de förklaras och illustreras etymologiseras och jämförs på hans eget sätt också ord som inte har något gemensamt ursprung, till exempel: tėvas < ti+ev+as (54), ilgas < ug+as (59); sūris, siauras, svarnas (48); piauti, peilis, piela, piemuo, pieva… (57); kareivis, karalius… (60); vaga, anga, langas (65) osv. Dessa och andra förklaringar av ordens ursprung bygger på M. Akelaitis fantasifulla lag, enligt vilken vokalen u är moder till många ljud; enligt vilken ljuden a, e, i uppstod ur det ursprungliga ljudet u och alltid förekommer tillsammans med vokaler eller konsonanter; enligt vilken alla har uppstått ur u

167

stavelser (56). Den enda roten i det litauiska språket är ljudet u. Endast ur det uppstår vokalerna a, e, i, o i kombination med r, l, m, n, p, v, j (5).

Det felaktiga i denna nya teori blottlade J. Jablonskis när han recenserade fonetikdelen av den grammatik som M. Akelaitis gett ut: ”Hela den lilla boken av M. Ak-ius är full av sådan ’för våra lingvister hittills okänd’ vetenskap. Knappast någon kommer att förstå alla dessa lösa detaljer, som inte alls liknar den fonetiska vetenskap som återfinns i specialisternas arbeten. Hur ska man egentligen förstå en sådan lära: ilgas, iltis, arti, jautis har samma rot? Här kan man bara tro eller inte tro, men om det handlade om förståelse eller brist på förståelse, måste man säga att en vanlig människa inte kan förstå hela denna lära. Sanningen att säga finns här inte heller någon vetenskap, bara slutsatser, dikterade inte av förnuftet utan av ’inspirationen’; därför kan människans hjärna inte förstå dem”⁹.

Med allt detta i åtanke – det som sagts om M. Akelaitis avsikt att sammanställa en jämförande ordbok och om hans etymologiseringar – uppstår frågan om M. Akelaitis verkligen sammanställde den jämförande ordbok vars manuskript nämns i arbeten av S. Baltramaïtis, V. Biržiška, M. Brenštein och andra författare. Man hänvisar till uppgifter från M. Akelaitis och andra som publicerats i tidningarna om arbeten som han förberedde för tryckning eller lät trycka, bland vilka även den jämförande ordboken nämns. Detta ger emellertid inte grund för påståendet att M. Akelaitis verkligen hade skrivit en jämförande ordbok som hamnat utomlands, vilket ibland hävdas (Jan MA, s. 1). För det första anges det i M. Akelaitis brev och i dåtidens press (Kuryer Wileński, Bibioteka Warszawska) att han höll på att sammanställa en jämförande ordbok, och ingenstans påstås det att ordboken höll på att färdigställas eller hade färdigställts. Uppgiften att M. Akelaitis skrev en jämförande ordbok tycks ha gett upphov till föreställningen att han hade skrivit och efterlämnat en sådan ordbok, fastän ingen hade sett den. Att så kan ha varit fallet framgår också av V. Biržiškas felaktiga återgivning i ”Aleksandrynas” (III, 366) av uppgifterna i publikationen ”Biblioteka Warszawska”, där det hävdas att publikationen uppger att den jämförande ordboken redan var färdig för tryckning, fastän det i själva verket står att en sådan ordbok bara höll på att skrivas.

För det andra har man inte funnit något manuskript till M. Akelaitis jämförande ordbok, vare sig bland hans kvarlåtenskap i Litauen, i Polen eller i Paris. Den nämns inte i tidningsnotisen där andra lexikografiska arbeten av M. Akelaitis, som fanns hos Vilniuskonstnären J. Zenkevičius, räknas upp:

”De skriver till oss från Vilna: För inte så länge sedan bildades i Paris det litauiska sällskapet ’Żelmna’ [’Żelmuo’], vars ordförande var Marjan Akielewicz, en känd litauisk författare, som avled i oktober 1887. Det var känt att någon litterär kvarlåtenskap hade blivit kvar efter den avlidne, men tills vidare hade man inte kunnat hitta den. Först efter den vilniusiske målaren Zienkiewiczs död upptäckte man Akielewiczs manuskript i hans samlingar. Bland dem intar den ofullbordade litauisk-polska ordboken (omkring 300 ark) främsta platsen; det är ett arbete som omnämnts flera gånger. Därutöver finns ett stort antal mindre verk. Vid sidan av Akielewiczs verk finns i samlingen även arbeten av andra författare, däribland litauisk-polska ordböcker av L. Andruszkiewicz och sannolikt Dowkont. Zienkiewiczs arvingar önskar nu överlämna den framlidne Akielewiczs manuskript. Letuwisław”¹⁰. [De skriver till oss från Vilnius: För inte så länge sedan grundades i Paris den litauiska föreningen ”Żelmuo”, vars ordförande var M. Akelaitis, en känd litauisk författare som dog i oktober 1887. Det var känt att någon litterär kvarlåtenskap hade blivit kvar efter hans död, men fram till dess hade man inte kunnat hitta den. Först efter den vilniusiske målaren Zenkevičius död hittades Akelaitis manuskript i hans samlingar. Av dessa intar den ofullbordade litauisk-polska

⁹ Jablonskio Raštai (redagavo J. Balčikonis), IV, Kaunas, 1935, p. 37–38.

¹⁰ ”Kraj”, 1893, N 13, s. 12.

168

ordboken (omkring 300 ark) främsta platsen, ett arbete som omnämnts flera gånger. Dessutom finns det i kvarlåtenskapen många mindre verk. Vid sidan av Akelaitis skrifter finns i samlingen också arbeten av andra författare, bland dem litauisk-polska ordböcker av L. Andruškevičius och, möjligen, Daukantas. Nu vill Zenkevičius arvingar sälja Akelaitis manuskript. Letuwislaw”.]

För det tredje är det, med tanke på M. Akelaitis stora ambitioner, hans ständiga rastlöshet och svåra levnadsförhållanden, osannolikt att han under åren 1856–1861, då han försörjde sig genom undervisning och pressarbete och samtidigt ägnade sig åt flera andra arbeten (översättningar, tvåspråkiga ordböcker, sammanställning och tryckning av populärlitteratur m.m.), skulle ha kunnat skriva en jämförande ordbok. Han kan inte heller ha skrivit den i exil, eftersom han först kämpade för sitt dagliga bröd och senare, när han kunde återvända till jämförande språkvetenskap, ägnade sig åt att skapa en ny språkvetenskaplig teori och skriva en litauisk grammatik. Han skulle ha återupptagit ordboksarbetet efter att ha skrivit grammatiken, men inte heller den förmådde han slutföra.

För det fjärde kräver ordboksarbete stor kraft, tid, tålamod och en enastående hängivenhet åt arbetet. M. Akelaitis var inte en bofast arbetare, fäst vid ett enda arbete och hängiven det, sådan som en lexikograf måste vara när han tar sig an att skriva hela tre ordböcker, något som krävde flera decenniers noggrant, intensivt och oavbrutet arbete. Han var en rörlig och expansiv samhällsdebattör, litteratör och sammanställare och utgivare av populära småböcker för folket, men ingen lexikograf. A. Janulaitis beskriver väl M. Akelaitis obeständighet och rastlöshet: ”Akelaitis kunde inte sitta stilla; han hade så många stora och små planer och hoppade från den ena saken till den andra. Han kände att han behövde rörelse, levande människor, och när han var instängd bland böckerna i Svirlaukas tynade han moraliskt bort. Därför planerade han att ge sig av därifrån, men vart och varför visste han inte ens själv. Ibland nämner han en avlönad tjänst, men P. Smuglevičius och Daukantas håller honom tillbaka och säger: om du tar tjänst kommer du inte att åstadkomma någonting, varken för dig själv eller för vetenskapen” (Jan MA, s. 27). Efter att ha arbetat med ordböcker i över ett år i Svyr-laukis, där han hade de lugnaste och bästa arbetsförhållandena, flyttade M. Akelaitis till Rietavas. Där ägnade han sig åt att ordna utgivningen av en litauisk tidning, organisera ett tryckeri och ge ut småböcker för folket. År 1860 flyttade han till Vilnius, där han helt uppslukades av arbetet med att sammanställa och ge ut en småbok för folket. Det är tydligt att han vid den tiden varken hade tid eller lust att sitta med ordböckerna.

Därför bör man betrakta M. Akelaitis jämförande ordbok som en avsikt han aldrig förverkligade, och som kom till uttryck genom etymologiseringar och jämförelser av olika namn och ord, inte genom att en sammanhängande ordbokstext skrevs. M. Akelaitis saknade de språkliga förkunskaperna, hängivenheten och tiden för att skriva en jämförande ordbok, och hans plan förblev alltså oförverkligad. Det är därför knappast värt att leta efter manuskriptet till den ordbok som omnämns i bibliografernas och författarnas arbeten om M. Akelaitis. Det rör sig troligen om enskilda etymologiska förklaringar och fragment av sådana, varav en del trycktes medan andra blev liggande utspridda i manuskripten.

M. Akelaitis samlade material inte bara till en jämförande ordbok utan också till tvåspråkiga ordböcker (polsk-litauiska och litauisk-polska), som han på M. Valančius inrådan började sammanställa. Han lovade att först förbereda en liten polsk-litauisk ordbok och därefter en litauisk-polsk ordbok, till vilken han redan hade materialet färdigt och bara behövde välja ut det (”ociosac”) och bearbeta det systematiskt (”w jedno piękną całość zestawić”). Detta färdigberedda material bestod sannolikt av andra författares tryckta och framför allt handskrivna ordböcker (Andruškevičius, en anonym östlitauer m.fl.), som M. Akelaitis trodde att han lätt skulle kunna använda.

169

Om förloppet i arbetet med den polsk-litauiska ordboken lämnar M. Akelaitis motstridiga uppgifter i sina brev. I utkastet till brevet till A. Kirkor av den 3 maj 1858 skriver han:

„För närvarande håller jag på att avsluta den polsk-litauiska ordboken. Jag har funnit en människa, en sann litauer, som på egen bekostnad ska låta trycka mitt arbete (F1–10, p. 2). [Nu avslutar jag den polsk-litauiska ordboken. Jag har funnit en människa, en sann litauer, som på egen bekostnad ska överlämna mitt arbete till tryckning.]

Med tanke på M. Akelaitis lättvindiga och snabba löften om att göra allt skyndsamt väcker denna uppgift tvivel. Något senare meddelade M. Akelaitis i själva verket följande i ett brev till J. Kraševskis:

„Ordböckerna: den polsk-litauiska och den jämförande litauiska, går framåt i snigelfart. I den första ska jag, förutom litauiska ord, ta med fornpreussiska ord och även lettiska ord som redan har försvunnit ur litauiskan. Det säger sig självt att det här inte kan vara fråga om tyska ord som har trängt in i lettiskan. Vidare ska jag förklara polska ord vars källa är litauiskan, såsom skrzydło, oskard, kord, ogół, szczegół osv. För det tredje ska jag kort redogöra för de litauiska mytologiska namn som tagits med i Orgelbrands ordbok och som (må herrarna som sammanställt den förlåta mig) beskrivs på det mest orimliga sätt” (F1–11, p. 3). [Ordböckerna — den polsk-litauiska och den jämförande litauiska — går fram i snigelfart. I den första ska jag, förutom litauiska ord, ta med fornpreussiska och även lettiska ord som har försvunnit ur litauiskan. Det säger sig självt att det inte kan vara fråga om tyska ord som har trängt in i lettiskan. Vidare ska jag förklara polska ord vars källa är litauiskan, såsom skrzydło, oskard, kord, ogół, szczegół osv. För det tredje ska jag kort redogöra för de litauiska mytologiska namn som tagits med i Orgelbrands ordbok och som (må herrarna som sammanställt den förlåta mig) beskrivs illa.]

Av utdraget ur detta brev framgår att den polsk-litauiska ordboken inte höll på att avslutas utan, kan man säga, just började sammanställas. Genom de fornpreussiska och lettiska motsvarigheterna samt de mytologiska namnen liknar den en jämförande ordbok. Det är tydligt att M. Akelaitis inte hade någon fast uppfattning om vad som skulle placeras var; på ett ställe anger han att de mytologiska namnen ska tas med i den jämförande ordboken, på ett annat i den tvåspråkiga polsk-litauiska ordboken. Detta visar den vacklan som är typisk för arbetets början. Så långt det arkivmaterial och övriga material som finns i vår republik gör det möjligt att bedöma, nämner M. Akelaitis ingen annanstans sitt arbete med en polsk-litauisk ordbok. Först i brevet till A. Kirkor av den 26 november 1859 tar han åter upp saken:

„Förutom småböcker för folket ska vi snart ge ut en litauisk-polsk och en polsk-litauisk ordbok samt en litauisk grammatik (TŻ, III, 318). [Förutom småböcker för folket ska vi snart ge ut litauisk-polsk och polsk-litauisk ordböcker samt en litauisk grammatik.]

De tvåspråkiga ordböckerna, som ännu inte hade sammanställts vid den tiden, skulle ges ut efter de populära småböckerna, av vilka M. Akelaitis gav ut fem år 1860. Det fortsatta förlagsarbetet avstannade på grund av brist på medel och andra arbeten (jfr JanMA, 49). Den polsk-litauiska ordboken nämns inte heller i den redan citerade pressen (Kuryer Wileński, Biblioteka Warszawska, Kraj), där man skrev om M. Akelaitis lexikografiska arbeten. Därför var ett sådant ordboksmanuskript sannolikt inte färdigställt. Det var troligen en av M. Akelaitis orealiserade planer, liksom den jämförande ordboken. Med K. Širvydas polsk-latinsk-litauiska ordbok till hands kunde M. Akelaitis utan svårighet ha skrivit en liten polsk-litauisk ordbok. Men på grund av att han splittrade sina krafter och ständigt grep sig an nya arbeten kunde han inte ägna sig åt den lilla ordboken, och den förblev, kan man anta, osammanställd. Vi har inga tillförlitliga uppgifter om att ett sådant ordboksmanuskript existerat.

Endast M. Akelaitis tredje lexikografiska arbete — den litauisk-polska ordboken — är tydligt belagt som ett faktiskt verk. M. Akelaitis skrev själv om den flera gånger i sina brev, vilka har citerats tidigare. Ordboken omnämndes också i pressen, där det även uppgavs att manuskriptet till M. Akelaitis litauisk-polska ordbok hade påträffats bland de böcker och handskrifter som lämnats kvar hos Vilniuskonstnären Zenkevičius,

170

att den inte var färdig och att den omfattade omkring 300 blad (inte ark, som det uppges i JanMA, s. 1, eftersom M. Akelaitis, som också var upptagen med annat arbete, inte kunde ha skrivit en så stor ordbok). Efter Zenkevičius död kom M. Akelaitis litauisk-polska ordbok i J. Karlowiczs händer¹¹. Eftersom ordbokens manuskript inte finns tillgängligt nu är det omöjligt att beskriva den. Det är till och med svårt att säga vilken sorts ordbok det var — tvåspråkig eller flerspråkig. I utkastet till brevet till A. Kirkor nämner M. Akelaitis en litauisk ordbok och ger ett exempel ur den:

”Den litauiska ordboken kommer att ges ut på polska, ryska och tyska. Här är ett smakprov. Kalpa, os f. tjänare, deltagare; clyra, участник; Diener und Dienerin, Theilnehmer. Giliminia kalpa, šuga, medbrottsling i död, rövare. Pórdvnaj: Sanskr. Klpn. 1) causam fieri alcjs, rei, 2) facere, efficere, 3) dare, impertire. Lotyskie Kalps, parobek. Gotškie hilpa, halp, tyska helfen, Polskie chłop (F1—10, s. 8).

Det verkar som om detta är ett exempel på en litauisk-polsk ordbok och inte en jämförande ordbok, som också borde innehålla latinska och grekiska motsvarigheter. Det märks att M. Akelaitis överallt strödde in ord från olika språk; även i exemplet ur den litauisk-polska ordboken lade han därför till ryska, tyska och sanskritiska motsvarigheter.

Något om M. Akelaitis litauisk-polska ordbok kan man sluta sig till utifrån tre utkast till lexikografiska sidor som finns bland M. Akelaitis efterlämnade papper (F1—32, s. 1—3). En av dem återger vi här i sin helhet:

Saunóra = эгоист. šieks = цель. sáugulis = försiktighet; kör med försiktighet där vägen sluttar, så att vagnen inte välter. saudarbis = den som bara arbetar för egen räkning och inte för någon annan är egoist = эгоист. savaimei = godtyckligt; hans klocka gick sönder av sig själv, den är olåst. savyšta, savyba = 1) egenskap; vi klarar oss med egenskaper 2) egendom — det är en sådan egenskap hos den saken. savigyra = skrytmåns. skaistyaris mässing skanakyš, ė ljuv, tilldragande; den vars ögonfransar är spetsiga [;] hjärtat klappar, jag såg en vacker flicka [;] den som ser vackert ut är skanakyš skanskonis lakóč skarda plåt skėtis paraply sausainis = skorpor, gräddat på vatten, utan mjölk och smör rakas споръ. När det blir vår kläcks gässen ur äggen skiltis, ies 1) stam, släkte. Han härstammar från en högättad släkt = 2) sort. Potatissort minikas загадчик spėjikas отгадчик skyra val, skillnad. Det finns ingen skillnad, alla dricker. Han tar det utan åtskillnad. Gamla och unga ligger alla utan åtskillnad i samma stuga skyras,a exklusiv, avskild. Han var skild från hela världen skyrybė skillnad skyris,io kapitel skyrus,i ensam skystalinti vara utan grund. Flyta, inte kus skystis жидкость (качество), tunnhet skystutis — den som inte gör motstånd, inte står emot skolinkas oaktsam med skulder, utan tvekan. Jag lånar ut till honom = ger skolytis = låna, sätta sig i skuld skomas = smak. Magert kalvkött utan någon smak [.] det smakar gott.

¹¹ V. Žukas, Från bibliotekens och bibliografins historia, ”Årsbok för Vilnius statliga V. Kapsukas universitets vetenskapliga bibliotek”, 1858—1959, Vilnius, 1961, s. 249.

171

skometi = smaka, munnen smakar, när man äter något sött. Hon vill smaka på honung medan hon äter den

skradžia — förgås — Må blixten slå dig i avgrunden för det.

skradžias, ia adj. = bottenlös. Må du hamna i den bottenlösa avgrunden.

uktvere springer omkring på sin gård.

skráitas — att dra upp, ta ut ur kläderna. Han river sönder plagget och får till en skráitas.

skriesti, skriedžiu, skriešiu. Dra en cirkel. Trollkarlen drog en cirkel runt bölden för att den inte skulle spricka mer.

skriest(u)vas — passare. Med den drar du en cirkel: passaren.

skritulis

skrybele den med uppvikta kanter är bra.

skritinys: cirkel. Ängen är full av cirklar.

kvartal kvadratisk.

skrodas = sätt en stolpe, skär till en påle och fäst ändarna med en skrodas mot väggen.

skuba = brådska. Man gläds inte åt ett arbete som utförts i hast. Ett hastverk är slarvigt och värdelöst.

skubinas = brådskande, ett skubinas-arbete.

skubus = en jäktad person, brådskande.

skुईsti — leva utsvävande.

skuitinys — utsvävning, lidelserus. Ett skuitinys kom över henne [skuitinys]. Men det där skuitinys gick inte över för henne.

skunda sparsamhet. För att spara på skalsas behövs skunda.

skurda fattigdom. Marčiai lever i fattigdom där.

skurdiena Att leva i fattigdom i Veluna.

skurdus = eländig. Det är hemskt att höra hur de slåss. Ett sorgset hjärta.

skursna en fattiglapp

skursnas,a fattig, usel

Handskriften på dessa sidor och de anförda illustrativa exemplen väcker dock tvivel om huruvida detta är M. Akelaitis manuskript. För det första överensstämmer meningarna som ges vid enskilda ord helt med exemplen i A. Juškas ordboksmanuskript. M. Akelaitis kan inte ha skrivit av dem från A. Juškas ordbok, eftersom den ännu inte hade sammanställts. För det andra skiljer sig manuskriptets handstil från M. Akelaitis handstil. Användningen av bokstaven v skiljer också manuskriptet från M. Akelaitis manuskript, där det polska w används. Slutsatsen ligger därför nära till hands att dessa tre lexikografiska sidor, som hamnat bland M. Akelaitis efterlämnade material, inte tillhör M. Akelaitis.

M. Akelaitis lexikografiska verksamhet bestod inte bara i försöken att sammanställa en jämförande ordbok och två tvåspråkiga ordböcker, utan också i att samla olika terminologiskt material och skapa nya termer, införa litauiska termer i en polskspråkig text om litauisk grammatik, förklara ord och göra andra kortare anteckningar.

När M. Akelaitis gav ut litauiska småskrifter och översatte från andra språk behövde han också skapa litauiska termer och sammanställa listor och ordlistor över dem. Vid den tiden var den litauiska terminologin inom olika ämnesområden mycket begränsad, varierande eller helt obefintlig. Det fanns ännu inga ens elementära läroböcker i matematik, naturvetenskap, historia, geografi och andra ämnen, så de som skrev eller översatte från andra språk behövde själva skapa de mest nödvändiga termerna. M. Akelaitis följde också den vägen.

I manuskriptsamlingen vid Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas finns ett 20-sidigt manuskript av M. Akelaitis, ”Rodykle wardų sawiszkujŲ, kaip kores augimes wadina Žemajčiai” (signum D1020), med omkring 580 växtnamn och deras latinska motsvarigheter. Under bokstaven A finns 21 uppslagsord för växtnamn, nämligen:

Agūnas trädgård Papaver somniferum (1), Agr asai Ribes. Uva crispa (1), Agrastai dᵉ, dᵉ, Agrastai ger skörd, Ribes Grossularia (1), Agrastai gaurutėje. dᵉ reclinatum (1), Ajerai Aeorus, calamus. Kalmus (1), Akliai. Galeopsis Tetrahit (1); Amalai. viscum album, amalis (1), Anyszys v. Anyžys.

172

Sison anisum (1), Ápalis, populus nigra (1), Apiniai, Humulus Lupulus. Apwiniai (1), Ápušze, populus tremula (1), Ásiai, epuisetum hiemale (1), Aszōkliai, ribes rubrum. Aszwōkliai (1), Átgires, lycopodium, selago (1), Átkaksznis, evonimus europaeus (1), Atūdōgiai, secale cereale vernum (1), Awētes, sanguisorba officinalis (1), Awētes, rubus, Idaeus, awēczios (1), Áwiżas, avena sativa. awižos tuszczios ave. fatua (flaves ser.), Awižu žole, bromus sterilis (1).

I ordlistan förekommer samogitiska former, till exempel: Dēwamediai (4), Erszketiai (4), Papartiai (11), Žaltia lunks (17) med flera. Ibland anges parallellt samogitiska och högaitiska former av växtnamn, till exempel: Klaus, acer platanvides. Klevas (7), Warputiai. Ariticum repens. Warpucziai, warputis (15) med flera.

M. Akelaitis skrev av detta växtregister från det samogitiska manuskriptet av botanikern J. Pabrėža, ”Tayslōs augimiu” (Taislius augymių), vars sida 887 inleds med ”Rodiikle Waarduu sawyszkuuju kaap kōres augimes wadyn Žemaytee”. M. Akelaitis anpassade registret och växtnamnen till högaitiska och behöll endast här och där samogitiska former.

På den inledande sidan av ordlistehandskriften står, skrivet med en annan hand än M. Akelaitis: ”Staugaitis ordbok och den nya botaniska ordboken har använts. Ur Kriaučiūnas arkiv (genom Čiuta).”

När M. Akelaitis översatte och förberedde arbetet ”Apej garus” (Fl—31) för tryck, stötte han på detaljerna hos ett ånglok (med hans ord: ångpanna och järnvagn), och behövde finna litauiska benämningar på dem. Därmed blev han den förste skaparen av teknisk terminologi och presenterade i sitt arbete mer än hundra namn på ånglokets delar, med förklaringar, till exempel: antvožėlis, aušytojas, katilas, kaitintojas, muštuvė, plaukytojas, pliumpa, provadūrys, stiebas, svirtis, stūma, švilpynė, tarpininkas ”vevstake”, triuba, volė, vežės ”räls”, žirgiai, žibintuvė och så vidare. Det rör sig till största delen om ord ur folkspråket som används som termer, samt några mindre lyckade nybildningar (plaukytojas ”flottör”, aušytojas ”kondensor” med flera). Denna första samling tekniska termer är viktig för terminologins historia (se vidare tidskriften ”Mokslas ir technika” 1969, nr 11).

M. Akelaitis är också en av skaparna av grammatisk terminologi. Även om hans litauiska grammatik skrevs på polska förekommer där på några ställen (i inledningen med mera), vid sidan av de polska termerna, ett femtontal litauiska motsvarigheter inom parentes. De har hämtats från föregångare (A. Baranauskas med flera, till exempel: raštelis ”bokstav”, rašyba, tarmė, lankstymas, žodži-ūgis, saudžiai ”konsonanter”) eller skapats av M. Akelaitis själv (till exempel: balsyba ”ljudlära”, raštadailė ”grafik”, žodžkilis ”etymologi”, tartis ”stavelse” med flera). I allmänhet hade M. Akelaitis en fallenhet för att bilda termer, vilket också framgår av hans första brev på litauiska till M. Valančius (TŽ, III, 292–294), där följande nybildningar förekommer: raštenybė (pol. pismienictwo), mėnskaitlius eller metininkas, ”kalender”, kalbamylis ”filolog”, tiesiaieškōjas ”kritiker” och žodynas, med följande anmärkning tillagt: ”Jag kallar det ’Žodinas’, inte Žodinis, som Wallenjawicze och Iwinskis vill; för vi säger — karklis, karklinas, puszis, puszinas: därför också žodis — žodinas (s. 293).”

Förutom termsamlingar kan man i M. Akelaitis manuskript stöta på olika ord, förklaringar av händelser och liknande material. Flest sådana tillägg finns till den polska översättningen av K. Donelaitis ”Metai”, som förvaras i Litauens SSR:s centrala statsarkiv (f. 378, PS, 1861, akt 16, del 1, bl. 145–198). Översättningens …

173

På s. 197–198 ges 18 numrerade förklaringar – tillägg (”Przypisy”), som vi återger här med översättningar och anger vilken del av ”Metai” och vilken rad de gäller: 1) Litwini utrzymują że bocian odlatuje w odległe kraje na sen zimowy. [Litauerna anser att storken flyger till avlägsna trakter för sin vintersömn (I, 43).] 2) Ten wiersz trudno oddać po polsku, bo wyrazy: Jurgut! Jurgut! kinkyk, kinkyk, paplak, paplak — są naśladowaniem śpiewu słowiczego. [Detta ord är svårt att översätta till polska, eftersom uttrycken: Jurgut! Jurgut! kinkyk, kinkyk, paplak, paplak — är en imitation av näktergalens sång (I, 107).] 3) Słowik po litewsku lakštingala, rodzaj żeńskiego. Litwinki w drodze zwykle śpiewają swoje ulubione dajnos, stąd poeta porównywa słowika z wieśniaczką, idącą w gościnę. [Słowik — lakštingala, femininum. På sina resor sjunger litauiska kvinnor vanligtvis sina älskade sånger; därför jämför poeten näktergalen med en bondkvinna som är på väg på besök (I, 116).] 4) Szupinis har vi översatt med ärtsoppa. Det är ärter som kokats tjocka med mjöl eller korngryn. En sådan ärtsoppa kan inte lagas utan fläsk, huvudkött, grisfötter och svans, som i skålen utgör hela prydnaden hos denna maträtt, så omtyckt av litauerna. [Šiupinį har vi översatt med ärtsoppa. Det är ärter, tjockt kokta med mjöl eller gryn. En sådan ärtsoppa måste innehålla fläsk, huvudkött och grisens svans, som i skålen utgör hela härligheten hos denna maträtt som litauerna tycker så mycket om (I, 151).] 5) År 1709 och 1710 härjade pesten i Litauen. Dödligheten var stor, byarna låg öde. Den preussiska regeringen hämtade kolonister från Tyskland, Schweiz och Frankrike. Med tiden smälte de samman med litauerna och tog till sig deras språk och seder. [Åren 1709–1710 härjade pesten i Litauen. Dödligheten var stor, byarna blev öde. Den preussiska regeringen hämtade kolonister från Tyskland, Schweiz och Frankrike. Med tiden smälte de samman med litauerna och tillägnade sig deras språk och seder (I, 563).] 6) Giltinė — żądnica, dödsgudinnan, så kallad eftersom hon med sin gadd (żądło) suger ut dödligt gift ur lik och dödar människor med det. Därför lade man saxar hos den döde, så att Giltinė skulle klippa av tungan när hon kom för att suga ut giftet ur den. [Giltinė — dödsgudinnan, eftersom hon med sin gadd suger ut dödligt gift ur lik och dödar människor med det. Därför lade man saxar vid den döde, så att Giltinė skulle klippa av tungan när hon kom för att suga ut giftet ur den (II, 37, 88).] [Ordet giltinė har inte översatts utan har lämnats kvar också i den polska texten och skrivs med stor begynnelsebokstav.] 7) När poeten framställer Giltinė med en lie avviker han från folkets dittillsvarande föreställningar. (Läs föregående anmärkning.) [Poeten avvek, när han framställde Giltinė med en lie, från den tidens folkliga föreställningar. (Läs föregående anmärkning.) (II, 90).] 8) Livegenskap heter på litauiska baudžiawa, vilket betyder tvång, våld. [Baudžiava betyder på litauiska tvång, våld (II, 99).] 9) ”kaip būrą baudžiąwa baudžia” betyder att livegenskapen hårt förtrycker bonden (II, 148). 10) Deiwes — vålnader, spöken. [Deivė — trollkvinna, spöke (II, 212).] [Ordet deivė har inte översatts till polska och skrivs med stor begynnelsebokstav.] 11) Podkomorzy — Pakamorė, byäldstens biträde. Pakamorės uppgift är att kungöra regeringens förordningar för bönderna och uppbära skatter av dem. Pakamorė — byäldstens biträde. Hans uppgift är att tillkännage myndigheternas påbud för bönderna och uppbära skatter av dem (II, 437).] 12) Wachmistrz, en tjänsteman vid den lokala polisen. [Wachmistras — en tjänsteman vid den lokala polisen (II, 544).] 13) Vi har här använt ordet dziewosłęb på ett olämpligt sätt. Kwieślys — den som kallar till och inbjuder till bröllop: kweśće, kwęcciu, jag bjuder in. Dziewosłęb heter på litauiska pirszlys: perszu, dziewosłębie, jag ber. [Här använder vi ordet dziewosłęb på ett ovanligt sätt. Kwieślys — den som ber och bjuder in till bröllop: kviestie, kviečiu — jag ber. Dziewosłęb heter på litauiska piršlys: perszu (III, 83).] 14) Czepek, en huvudbonad som endast gifta kvinnor bär, heter på litauiska rykas. Besläktade med detta ord är rykįs, rykūnas, förvaltare; rykūne, husmor. Krans får bara flickor bära; en gift kvinna får smycka sig med blommor och vinruta tills hon föder en dotter, det vill säga tills hon blir gumma. Om en flicka av en händelse blir mor (vilket mycket sällan händer i Litauen), förlorar hon rätten till huvudbonaden (pałaklė) och kransen. I så fall bekänner den olyckliga sin skuld i bikten och ber prästen med tårar att åtminstone få smycka sig med vinruta och små blommor, när hon inte får återvända till jungfrudomens insignier — huvudbonaden och kransen, som hon nu begråter i rörande sånger. [Kykas, en huvudbonad som endast gifta kvinnor bär, heter på litauiska rykas. Besläktade med detta ord är rykįs, rykūnas ”härskare”, rykūne — husmor. Endast flickor får bära krans; en gift kvinna får smycka sig med blommor och vinruta tills hon föder en dotter eller blir gumma. Om en flicka av en händelse blir mor (vilket mycket sällan händer i Litauen), förlorar hon rätten till kronan och kransen. I så fall bekänner den olyckliga sin skuld i bikten och ber prästen med tårar att låta henne smycka sig åtminstone med vinruta och små blommor, när hon inte får återvända till jungfrudomens insignier — kronan och kransen, som hon i dag begråter i sorgesånger (III, 105).] 15) I den litauiska stugan finns inget golv, utan bara ett stampat jordgolv, lerstampat.

174

stampat av lera. [I den litauiska stugan finns inget golv, bara en stampad lergolvsyta (III, 183).] 16) Kriwule är en böjd stav som används av byäldsten. När byäldsten har något att kungöra för bönderna skickar han Kriwulę från koja till koja. När en litauer får staven skickar han den vidare och skyndar själv till byäldsten. Därav uttrycken: eimi in kriwulę, jag går till rådsmötet; pareimi iż kriwules, jag återvänder från rådsmötet. Kriwule och Kriwis i Kriwiu-Kriwaitis (Kriwe-Kriwajto) har ett gemensamt ursprung. Här får också det märkliga uttrycket sin förklaring — litaueren skurczypałka. [Kriwulė är en böjd stav som används av byäldsten. När byäldsten vill meddela något till bönderna skickar han en kriwulė från koja till koja. Litaueren som får staven skickar den vidare och skyndar själv till byäldsten. Därför säger man: eimi in kriwulę, pareimi iš kriwulės. Kriwulė och även Krivių-Krivaitis (Kriwe-Kriwajto) har ett gemensamt ursprung. Härifrån kommer också det skämtsamma uttryck som driver med litauerna: lit uvis — böjd stav (IV, 153).] [Ordet krivulė har lämnats oöversatt även i den polska texten.] 17) Författaren syftar på två bränder som bröt ut i Königsberg 1764 och 1769. [Författaren syftar på två bränder som bröt ut i Königsberg 1764 och 1769 (IV, 184).] 18) På den tiden beordrade regeringen bönderna att utrota sparvar och kråkor. Bonden var skyldig att varje år leverera tolv sparvhuvuden och några par kråkben. [På den tiden hade regeringen beordrat bönderna att utrota sparvar och kråkor. Bonden måste varje år leverera tolv sparvhuvuden och några par kråkben (IV, 293).]

Till innehållsförteckningen i G. Neselmanns sångsamling (Fl—26, s. 3) har följande språkliga utdrag, anmärkningar och förklaringar (Zwroty językowe) lagts till;

Kas gelbės ieškotie? — vem hjälper till att söka (s. 3); surinko tris metelius. Pavytysius lapelius (s. 4); Mamuž, mamuž, garbužėle (s. 6); Pridab otie - dozierać (s. 6); Žemynelė — žiedekele, betyder det inte: lilla jorden, lilla jorden smyckad med blommor? (s. 7); Žemynos ziedai (s. 9); Kopini kas (s. 8); Nehrunger; Ei mergate pakalnele! flicka från låglandet. Del ko taip dailos į lemenelį (s. 9); Muma moczutes (s. 9); Weluka flaga (s. 12); Kas tawę nuszausai? (17); Palynelis, Schlingennetz (18); Penkes backzeliu (13); Ne kwete peledą vieną. Lckys niedzwiedz (14); O wilkelis linksmas esąs wedis oszka szokti (14); Paganikelis, herde.

Här ges framför allt förklaringar på polska till mindre vanliga ord.

I M. Akelaitis verk ”Moja chata”, skrivet på polska (Fl—14), finns också några korta anmärkningar (”Objaśnienia”) om användningen av orden lenkai, Lauma, Perkūnas, šiaurys med flera.

De ordböcker i litauiska som M. Akelaitis planerade att sammanställa och de mindre lexikografiska arbeten han utförde medan han bodde i Litauen har berörts. I exilen upptogs hans intresse av att skapa en ny lingvistisk teori och skriva en grammatik, och han kunde ägna lexikografin endast liten uppmärksamhet. Här nämner han bara då och då att han också intresserar sig för ordböcker. I ett brev från Paris till J. Kraševičius år 1883 skrev han:

För inte länge sedan läste jag i Warszawatidningen en notis om att Krakóws akademi för lärda utlyst tävlingar. Bland dem finner jag Samuel Bogumił Lindes namntävling: ”en undersökning inom det polska språket”. — Jag har lust att delta i tävlingen. Jag ämnar skriva en sådan undersökning: ”En förteckning över polska ord som härstammar från litauiskan eller har ett gemensamt ursprung med den”. — Min käraste, allra bästa landsman! Var så vänlig och sänd mig, i egenskap av ledamot av Krakóws akademi, närmare upplysningar om den nämnda tävlingen. Vilket datum och år är den slutliga tidsfristen, och till vem ska manuskriptet lämnas in? Det andra arbetet, som jag ständigt drömmer om, är en etymologisk ordbok över polska språket. Polackerna har ännu inte något sådant verk. Jag tänker också på en polsk-litauisk och en litauisk-polsk ordbok. Men vem kan garantera mig medel att utföra detta arbete?…¹² [Nyligen läste jag i en Warszawatidning en notis om att Krakóws akademi för lärda utlyst tävlingar. Bland dem finns Samuel Bogumił Lindes namntävling: ”undersökningar av det polska språket”. Jag vill delta i tävlingen. Jag tänker skriva följande undersökning: ”Polska ord som härstammar från litauiskan eller har ett gemensamt ursprung med den”. Min käre och älskade landsman! Var så vänlig att som ledamot av Krakóws akademi skicka mig närmare information om den nämnda tävlingen. När infaller den sista tidsfristen (år och dag), och till vem ska manuskriptet lämnas in? Det andra arbete som jag ständigt tänker på är en etymologisk ordbok över det polska språket. Polackerna har ännu inte något liknande verk. Jag tänker också på polsk-litauiska och litauisk-polska ordböcker. Men vem ska garantera mig medel för att genomföra detta arbete?…]

¹²Handskriftsamlingen vid Vilnius V. Kapsukas statliga universitet, M. Akelaitis samling.

175

Av detta brev framgår att M. Akelaitis även i exil, upptagen med andra arbeten, drömde om lexikografiskt arbete, om polsk-litauiska och litauisk-polska ordböcker, vilka tydligen ännu inte hade sammanställts. Detta påminner oss än en gång om att man bör betrakta den lexikografiska kvarlåtenskap efter M. Akelaitis (en jämförande ordbok och två tvåspråkiga ordböcker) som bibliografer nämner med stor reservation.

Efter en översikt över M. Akelaitis lexikografiska verksamhet kan följande konstateras:

Entusiasten och drömmaren M. Akelaitis trodde att han snart skulle kunna skriva inte mindre än tre ordböcker. Han började samla material och gjorde reklam för att den ena eller andra ordboken redan höll på att färdigställas, fastän arbetet i själva verket knappt ens hade kommit i gång.

M. Akelaitis var till viss del förberedd för lexikografiskt arbete. Han lärde sig språk, intresserade sig för och samlade in tidigare sammanställda litauiska ordböcker, både tryckta och handskrivna; några av dem (Andruškevičius och en anonym östlitauisk ordbok) påträffades bland hans kvarlåtenskap. Han förberedde sig uppenbarligen på att använda dem. M. Akelaitis hade samlat en ansenlig mängd tryckt litteratur för att sammanställa ordböckerna. Av hans uttalanden och exempel framgår dock att han saknade tydliga och fasta lexikografiska principer. M. Akelaitis var särskilt osäker på om motsvarigheter i andra språk skulle tas med i tvåspråkiga ordböcker; i de exempel på sådana ordböcker som han gav anges motsvarigheter i fyra eller fler språk, trots att de inte behövs i tvåspråkiga ordböcker. Även den jämförande ordbok som M. Akelaitis planerade att skriva kan kritiseras på många punkter. Exemplen visar att han inte följde etablerade principer för etymologiska ordböcker och ofta godtyckligt jämförde ord som inte har något gemensamt ursprung. Etymologiseringarna av egennamn och ord som skulle tas med i den jämförande ordboken visar att M. Akelaitis inte lyckades tillägna sig den jämförande historiska språkvetenskapens principer. Han sökte efter nya ljudlagar och ansåg sig ha funnit sådana, och med dem som utgångspunkt skapade han ännu märkligare etymologier.

Bristande lingvistiska förkunskaper, ständig splittring, oförmåga att koncentrera sig på det lexikografiska arbetet, oförståelse för svårigheterna med att sammanställa ordböcker och svåra levnadsförhållanden hindrade M. Akelaitis från att nå större resultat inom lexikografin. Hans lexikografiska verksamhet präglades av storslagna men orealistiska ambitioner, och de flesta förverkligades aldrig.

De ordböcker som M. Akelaitis planerade blev aldrig färdiga eller tryckta. Endast manuskriptet till den litauisk-polska ordboken hamnade hos den polske språkforskaren J. Karlowicz och kunde användas i forskningen om det litauiska språket. Trots detta spelade M. Akelaitis som lexikograf en positiv roll i den litauiska lexikografins utveckling. Han fortsatte det arbete som författare samt kultur- och samhällsaktörer under 1800-talets första hälft hade bedrivit för att utveckla det litauiska litteraturspråket, och bidrog till insamlingen av det litauiska ordförrådets rikedomar och till sammanställningen av ordböcker. Han spred och stärkte bland de bildade uppfattningen att en ordbok behövdes för att bevara och utveckla det litauiska språket, och att det inte gick att berika och normera språket vidare utan en ordbok. Det skrevs om M. Akelaitis lexikografiska arbeten i pressen, och hans samtida kände till dem. Detta uppmuntrade även andra bildade personer att engagera sig i att sammanställa och ge ut en litauisk ordbok. M. Akelaitis arbetade också med att samla in och skapa litauisk terminologi. Han bidrog dessutom till insamlingen och bevarandet av handskrivna litauiska ordböcker. Tack vare honom har en östlitauisk litauisk-polsk ordbok från 1800-talets andra hälft bevarats för oss; den har betydelse för att belysa lexikografins historia.

176

Med denna artikel har man velat granska M. Akelaitis lexikografiska verksamhet närmare. Hittills har den berörts kortfattat, med utgångspunkt i bibliografiska och biografiska uppgifter och med hänvisning till tre lexikografiska arbeten av M. Akelaitis (en jämförande och två tvåspråkiga ordböcker). Genom att gå igenom tillgängligt arkivmaterial och tryckt material om M. Akelaitis och närmare granska den lexikografiska kvarlåtenskap som tillskrivs honom och som är tillgänglig för oss, har man försökt fastställa vad M. Akelaitis faktiskt åstadkom inom den litauiska lexikografin och vilka planer som aldrig förverkligades. Det är tydligt att dessa försök endast utgör början på sökandet efter och utforskandet av M. Akelaitis lexikografiska kvarlåtenskap, en inledning som behöver kompletteras och korrigeras genom fortsatta efterforskningar av M. Akelaitis ordböcker (i synnerhet den mest realistiska av dem — ordboken mellan litauiska och polska) och annat material samt genom mer omfattande forskning.

KÄLLFÖRKORTNINGAR

1. AkG = Gramatyka języka litewskiego. Glosownia. Napisał Mikolaj Akielewicz, Poznań. 1890.

2. Fl, 1…49 = M. Akelaitis handskrivna kvarlåtenskap vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet under Litauens vetenskapsakademi (F1), bestående av 49 mappar (de anges efter tankstrecket).

3. Jan MA = A. Janulaitis, Mikalojus Akelaitis, Vilnius, 1969.

4. Tž = ”Tauta ir Žodis”, Humanistiska fakultetens publikation, band I—VII, Kaunas, 1923—1931.

M. Akelaitis som lexikograf

I. Kruopas

Sammanfattning

Artikeln ger en omfattande översikt över M. Akelaitis lexikografiska arbeten (1829—1887), en framstående aktör inom litauisk kultur, folkbildning, litteratur och vetenskap under mitten av 1800-talet. M. Akelaitis intresserade sig också för jämförande språkvetenskap, där litauiskan redan då intog en viktig plats, och försökte bidra till studiet av litauiska språket och till utarbetandet av dess grammatik och ordböcker. Han hade för avsikt att sammanställa en litauisk-polsk ordbok, en polsk-litauisk ordbok och en jämförande ordbok över litauiska språket. För detta ändamål samlade han under många år material från olika källor, särskilt från litauisk skönlitteratur, och skrev större delen av den litauisk-polska ordboken. Denna ordbok användes av polska språkforskare i deras forskning om litauiska språket. M. Akelaitis aktiva deltagande i Litauens samhälls-, kultur- och litteraturliv, i upproret mot tsarismen 1863 och den efterföljande emigrationen till Paris efter upprorets nederlag gjorde det omöjligt för M. Akelaitis att fullborda sina lexikografiska planer. Ändå spelade han en positiv roll i utvecklingen av litauisk lexikografi och det litauiska skriftspråket.

12. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos