LEKSIKOS TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

ÖVERSIKTER, ANMÄRKNINGAR, RECENSIONER

INSAMLING OCH FORSKNING OM LITAUISKA NAMN

En betydande del av varje språks lexikon utgörs av egennamn, eller namnmaterial: personnamn (antroponymer), ortnamn (toponymer), vattennamn (hydronymer), namn på folk och stammar (etnonymer) med mera. I litauiskan finns hundratusentals sådana namn. I litteraturspråket förekommer de inte alla lika ofta, och vissa förekommer inte alls. Många av dem, till exempel namn på små platser eller andra mindre objekt (mikrotoponymer) och vissa personers öknamn, är kända och används av människor som bor inom mycket begränsade områden (i några byar och ofta bara i en enda by), och ingår endast i ordförrådet hos de dialekter som är typiska för dessa områden.

Egennamn har uppkommit vid olika tidpunkter. Åldern på vissa av dem är mer eller mindre tydlig och bekräftas av historiska händelser eller källor. De så kallade kristna personnamnen kom exempelvis in i litauiskan i samband med kristendomens införande (slutet av 1300-talet – början av 1400-talet). Något senare, huvudsakligen under 1500–1600-talen, tog litauiska efternamn form. Nya personnamn, liksom andra egennamn, skapas även i vår tid. Samtidigt finns det många egennamn som uppkom i den allra äldsta forntiden och vars ålder endast kan fastställas ungefärligt och med reservation. Många namn på bebodda platser (oikonymer) och vattennamn som används i dagens Lietuvoje förekommer redan i källor från 1200-talet och ännu tidigare. Den berömde litauiske språkforskaren Kazimieras Būga framhöll i flera av sina arbeten att många namn på floder, sjöar och större bosättningar ofta bevaras oförändrade i människors språk, inte bara i hundratals utan även i tusentals år. Därför ger studier av egennamn många värdefulla upplysningar för språkvetenskapen och bidrar till att blottlägga avlägsna kapitel i folkens historia.

Intresset för litauiska egennamn har en lång tradition. De första arbetena inom området var försök att sammanställa förteckningar över egennamn. De äldsta kända förteckningarna tycks vara över ortnamn i Lietuvoje. Från slutet av 1700-talet (1784) har en omfattande handskriven samling med ortnamn från tolv dekanat i Vilnius stift bevarats i Lietuvos TSR:s centrala statliga historiska arkiv. Flera andra publikationer, sammanställda för kyrkans praktiska behov och med många bebodda platser i Lietuvoje och deras namn, tillför också språkvetenskapen betydande material¹. Många ortnamn i Lietuvoje togs med i det flerbandsverk som kallas ”Geografisk ordbok över kungariket Polen och andra slaviska länder”². Ännu betydelsefullare är samlingarna av litauiska egennamn som utkom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet: J. Spruogis samling, som omfattar omkring 10000 ortnamn,

¹ Synodus Dioecesana Vilnensis, Vilnae 1744; Executorium decretum de limitibus dioecesis Vilnensis, Vilnae, 1854; Executorium decretum de limitibus dioecesis Telsensis seu Samogitiensis, Vilnae, 1854; ir kt.

² Słownik geograficzny królestwa polskiego i innych krajów słowiańskich, t. I—XIV, Warszawa, 1880—1895.

209

”Geografisk ordbok över det gamla samogitiska landet på 1500-talet”³, E. Volters ”Förteckningar över bebodda platser i guvernementet Suwałki”⁴, J. Tumo-Vaižgantas litauiska ortnamn (”Sanrazas geografiszkuju Lietuvos vardu”⁵), person- och ortnamn från Klaipėdaområdet och Ostpreussen insamlade av V. Kalvaitis⁶ med mera. Nästan alla de nämnda samlingarna av ort- och personnamn har sammanställts av andra än språkforskare; några har utgetts på andra språk än litauiska och uppfyller i många avseenden inte längre dagens vetenskapliga krav. Dessutom har de alla blivit bibliografiska rariteter.

K. Būga var pionjär inom systematisk insamling och vetenskaplig forskning om litauiskt namnmaterial. På relativt kort tid sammanställde han ett tämligen omfattande register över egennamn (omkring 47000 namn) och använde det insamlade materialet i, eller sammanfattade det i, sådana för språkvetenskapen och historien betydelsefulla arbeten som ”Om litauiska personnamn”, ”Kann man Keltenspuren auf baltischem Gebiet nachweisen?”, ”Studier i flodnamn och fornfolken aestier och slaver”, ”Aestiernas forntid i ortnamnens ljus”⁷ med flera. Flertalet av dessa arbeten har än i dag inte förlorat sin betydelse, vare sig vetenskapligt eller metodologiskt. Vissa av K. Būgas idéer (till exempel påståendet att baltiskt territorium under förhistorisk tid sträckte sig långt längre österut och söderut än den nuvarande etnografiska gränsen) bekräftas i huvudsak av toponymiska studier utförda av många sovjetiska och utländska språkforskare samt av arkeologers och historikers arbeten. Genom sina publicerade arbeten lade K. Būga grunden till litauisk onomastik – den gren av språkvetenskapen (närmare bestämt lexikologin) som studerar egennamn.

K. Būga tillskrev insamlingen av egennamn och forskningen om dem stor betydelse och insåg arbetets enorma omfattning. Därför vädjade han flera gånger till den litauiska allmänheten: ”Om vi verkligen vill lära känna vårt folks oskrivna förflutna måste vi ovillkorligen samla in alla ortnamn och ge ut dem i en alfabetiskt ordnad ordbok.” Med en sådan ordbok som grund ”kan språkforskaren och historikern berätta för oss vilka folk som levde i Lietuvoje innan litauerna kom till detta land”⁸. K. Būgas uppmaning började förverkligas först efter hans död, när en kommission för efternamn och ortnamn inrättades 1933 och ”Instruktion för registrering av Lietuvas ortnamn” publicerades (1934). Fram till 1940 registrerade främst folkskollärare, skogvaktare, lantmätare och markreglerare, studenter och andra hembygdsintresserade en stor del av namnmaterialet enligt denna instruktion, med hjälp av lokalbefolkningen. Materialet förvaras nu vid Lietuvos TSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen. Språkforskarna J. Balčikonis, A. Salys, J. Senkus med flera bidrog då mycket genom att leda insamlingen av person- och ortnamn, själva samla in dem och organisera namnarkiven. Andra världskriget avbröt detta ofullbordade arbete i ett femtontal år.

Efter K. Būga låg den systematiska forskningen om egennamn i Lietuvoje nere under lång tid. Enskilda uppgifter ur namnmaterialet användes i större eller mindre utsträckning

³ И. Спрогис, Географический словарь древней жемойтской земли XVI столетия, Вильна, 1888.

⁴ Э. Вольтер, Списки населенных мест Сувалкской губернии, С. Петербург, 1901.

⁵ Dirva – Žinynas, 1904, I (Nr. X), II (Nr. XI).

⁶ W. Kalwaitis, Lietuwiszku Wardu Klėtele, Tilžėje, 1910.

⁷ K. Būga, Rinktiniai raštai, t. I–III, Vilnius, 1958–1961. Kaip gausiai K. Būga, spręsdamas įvairius lituanistikos, baltistikos ar indoeuropeistikos klausimus, naudojo tikrinius žodžius taip pat rodo jo „Rinktinių raštų“ indeksas.

⁸ K. Būga, Rinktiniai raštai, t. III, p. 642–643.

210

endast i lingvistiska arbeten inom andra områden. I P. Skardžius välkända studie, som i huvudsak ägnas åt ordbildning hos appellativer⁹, förklaras till exempel också ordbildningen hos mer än 1 500 proprier – personnamn och ortnamn. Andra viktiga arbeten inom litauistiken, bristen på specialister och andra orsaker gjorde att man under en tid inte kunde inleda en bredare onomastisk forskning, inte heller efter andra världskriget. De första efterkrigsarbetena inom detta område var till största delen populärt hållna och riktade till en bred allmänhet¹⁰

Onomastiskt arbete i Litauen intensifierades avsevärt i slutet av 1950-talet¹¹. Det växande intresset för det litauiska namnförrådet, inte bara bland baltister utan även bland indoeuropeister, liksom den litterära språkformens praktiska behov, ställde viktiga och brådskande uppgifter för litauiska språkforskare: a) att återuppta den ofullbordade insamlingen av proprier, särskilt ortnamn, b) att systematisera det insamlade namnförrådsmaterialet och inleda publiceringen av det, c) att inleda vetenskapliga undersökningar av namnförrådet.

För detta ändamål inrättades 1959 en toponymigrupp vid Institutet för litauiska språket och litteraturen, som blev kärnan i allt onomastiskt arbete i republiken. Redan året därpå utarbetades och publicerades en ny ”Instruktion för insamlare av ortnamn”, där namnens betydelse för vetenskapen beskrevs och enhetliga principer för deras uppteckning angavs. Enligt denna instruktion ska följande anges: ortnamnens litterära former, liksom alla dialektala och kända äldre former, objektens egenskaper, lokalisering, folkliga förklaringar av namnens ursprung, folklore med anknytning till ortnamnet och platsen samt historiska, arkeologiska och andra uppgifter. Toponymiska expeditioner började ordnas årligen till platser där ortnamn ännu inte hade samlats in, eller där endast ett mycket litet antal hade samlats in – främst till Klaipėdaområdet och östra delar av Litauiska SSR, till trakten kring Druskininkai, Dūkštas, Ignalina, Maišiagala, Pabradė, Švenčionys, Varėna och andra orter. Samtidigt granskas och kompletteras tidigare insamlat material, eftersom en del hade upptecknats hastigt och inexakt, många toponymer saknade accentmarkering och dialektala ortnamnsformer inte hade angetts. Lokala lärare bidrar i hög grad till detta arbete genom att fylla i enkäter som toponymigruppen skickar ut, med förteckningar över ortnamn som behöver kontrolleras.

Insamlingen av toponymiskt material är ett av de mest brådskande och angelägna arbetena. På grund av de stora förändringar som ägt rum och fortfarande äger rum på den litauiska landsbygden under de senaste årtiondena (byarnas uppdelning i enstaka gårdar under den borgerliga samhällsordningens år, jordbrukets kollektivisering och grundandet av nya bosättningar under sovjetmaktens år, allt mer omfattande diknings- och torrläggningsarbeten, byggandet av vattenkraftverk, anläggandet av nya vägar m.m.) försvinner många namn, särskilt mikrotoponymer, snabbt ur människors minne. Därför engageras även andra litauister i insamlingen av ortnamn: dialektologer som undersöker dialekter för Litauiska språk atlasen, lärare och studenter. År 1960 publicerades i republikens periodiska press och andra publikationer¹² en vädjan till allmänheten, ”Låt oss samla in ortnamn”, från de framstående forskarna och kulturpersonligheterna akademikerna J. Balčikonis, K. Bieliukas, K. Korsakas och andra. I denna vädjan framfördes uppmaningen

⁹ P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1943.

¹⁰ Litauisk ortografisk ordbok, Vilnius, 1948 (i ett särskilt avsnitt beskrivs de litauiska personnamnens och ortnamnens ursprung och bildning); S. Tarvydas, Lietuvos vietovardžiai, Vilnius, 1958; m.fl.

¹¹ Om insamling och undersökning av toponymiskt material i Litauen fram till början av 1960-talet skrev E. Grinaveckienė och J. Senkus, se Вопросы языкознания, Москва, 1961, nr 6, s. 130—131; Literatūra ir kalba, bd VI, Vilnius, 1962, s. 459—465.

¹² Geografinis metraštis, bd 3, Vilnius, 1960, s. 437—439; ”Literatūra ir menas”, 1960.VII.2; ”Tarybinis mokytojas”, 1960. VII.3.

211

Att samla in alla ortnamn i Litauiska SSR och uppteckna, med K. Būgas ord, vår republiks ”jordens språk” är fortfarande ytterst aktuellt och något man ständigt bör hålla i minnet.

Tillsammans med ortnamn samlas även personnamn in. Större delen av de litauiska efternamnen hade upptecknats ur det levande språket redan före andra världskriget. Under de senaste åren har man i större utsträckning börjat samla in antroponymer ur äldre (1500–1700-talens) historiska och statliga dokument, handskrivna kyrkböcker, olika andra skrifter och arkivkällor. Detta är värdefullt material för undersökningar av de litauiska efternamnens uppkomst och utveckling.

Institutet för litauiska språket och litteraturen har alltså redan samlat stora fonder av onomastiskt material, som varje år utökas med ytterligare 7 000–8 000 nyupptecknade enheter. För närvarande omfattar samlingarna omkring 300 000 ortnamn och mer än 400 000 personnamn. Det handskrivna ortnamnsregistret består av omkring 30 000 namn på bebodda platser och omkring 11 000 namn på floder och sjöar; den största delen utgörs av marknamn: namn på åkrar, grustag, kullar, dalar, branter, ängar, betesmarker, kärr, torvmossar, träsk, skogar, hyggen, buskmarker, vägar, betesområden och andra platser. En betydande del av namnen på obebodda platser utgörs också av historiska marknamn: namn på fornborgar, gravhögar, jättagravar, olika krigsgravar, offerplatser, raviner, stenar och andra platser. Av registret över personnamn, som omfattar förnamn, efternamn och öknamn, framgår att det finns mer än 50 000 olika efternamn i Litauen.

Dessa samlingar utgör en outtömlig källa till mycket viktigt material, inte bara för litauisk språkvetenskap och språkpraktik utan även för forskare som undersöker det litauiska folkets historia i allmänhet, liksom dess grannars – letter, ryssar, vitryssar, polacker och andra folk. De innehåller värdefulla uppgifter för undersökningar av jotvingernas, kurernas, selernas och semgallernas territoriella utbredning och språkliga särdrag; dessa baltiska stammar har sedan länge försvunnit och efterlämnade inga skriftliga minnesmärken. Därför är det litauiska språkforskarnas uppgift att systematisera detta handskrivna material och publicera det så snabbt som möjligt.

Bland de viktigaste arbeten inom området som redan har genomförts finns ”Litauiska SSR:s flod- och sjönamnsregister”¹³, utarbetat av en grupp språkforskare. Det är den första, kan man säga, fullständiga samlingen av litauiska hydronymer¹⁴ – tillsammans med upprepade namn och varianter innehåller den omkring 8 000 flodnamn och omkring 3 000 sjönamn. Hydronymerna i registret har accentmarkerats (och deras accentparadigm har också angetts), och deras lokalisering har specificerats. Man har försökt ta med alla kända former av hydronymerna och samtidigt ”välja ut de mest exakta och mest spridda formerna och rekommendera dem som normformer för bruk i det litauiska litterära språket”¹⁵. Materialets fullständighet och exakthet höjer naturligtvis också registrets vetenskapliga värde – många namn på mindre objekt (floder och sjöar) hade tidigare över huvud taget inte varit kända för vetenskapen, och vissa hydronymer förekom i lingvistisk och annan litteratur i olika förvanskade och inexakta former. Registret fick ett livligt gensvar och positiva omdömen både i republiken och utanför dess gränser¹⁶.

¹³ Litauiska SSR:s flod- och sjönamnsregister, sammanställt av B. Savukynas, A. Vanagas, V. Vitkauskas, K. Vosylytė och I. Ermanytė, redigerat av E. Grinaveckienė (huvudredaktör) och J. Senkus. Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen, Vilnius, 1963.

¹⁴ Den dittills fullständigaste förteckningen över flodnamn fanns i publikationen ”Litauiska SSR:s flodkadaster” (Vilnius, 1959). Många hydronymer förekommer också i andra publikationer, till exempel: A. Basalykas, Lietuvos upės, Vilnius, 1956; K. Bieliukas, Lietuvos ežerai, Vilnius, 1956. Alla dessa publikationer är dock avsedda för specialister inom andra områden, inte för språkvetenskapliga ändamål.

¹⁵ Litauiska SSR:s flod- och sjönamnsregister, s. VI.

¹⁶ Jfr recensionerna: J. Balčikonis, Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, ”Lietuvos TSR aukštųjų mokyklų Mokslo darbai, Kalbotyra”, bd 10, Vilnius, 1964, s. 281—283; V. Mažiulis,

212

Under de senaste åren har en ny version av ”Lettiska SSR:s administrativa-territoriella indelning” utarbetats. Den omfattar namnen på alla nuvarande bebodda orter i Litauen och är främst avsedd för praktiska (administrativa) ändamål. Publikationer av detta slag med namn på bebodda orter i Litauen har också getts ut under tidigare år¹⁷. De har i betydande grad bidragit till normeringen av den litauiska oikonomastiken, men alla dessa publikationer hade även ganska många brister ur lingvistisk synvinkel: de angav endast oikonymers genitivformer (utifrån vilka nominativformen inte alltid är tydlig), och många av formerna var felaktiga. I den senaste publikationen, som utarbetats av presidiet för Litauiska SSR:s högsta sovjet i samarbete med lingvister från Toponymigruppen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen, anges oikonymers nominativformer och, när det behövs, även genitivformen (om den inte framgår tydligt av nominativformen). Namnformerna är autentiska: de har preciserats utifrån Institutet för litauiska språket och litteraturens namnarkiv och, i den mån det varit möjligt, uppgifter från det nutida levande språket. Dessutom anges namnen på de bebodda orterna (omkring 25 000) här med accentmarkering. I detta avseende är det den första publikationen av sitt slag som omfattar alla namn på bebodda orter i Litauen¹⁸. Därför kommer den inte bara att bidra till den fortsatta normeringen av dessa namn, utan också utgöra en tillförlitlig materialkälla för vetenskapliga ändamål och studier av litauiska oikonymer.

Med utgångspunkt i de nämnda handskriftsarkiven kommer även andra namnförteckningar att utarbetas. Med hänsyn till de viktigaste behoven inom litauisk språkvård och språkvetenskap har arbetet med en fullständig förteckning över efternamn inletts först.

Frågor om stavning, uttal och annan normering av ortnamn och personnamn behandlas allt oftare i republikens periodiska press. Särskilt många artiklar för detta ändamål, ofta med hela listor över egennamn som bör korrigeras, publiceras i Institutet för litauiska språket och litteraturens tidskrift ”Kalbos kultūra” (sedan 1961 utkommer den årligen med två häften). Artiklar av detta slag har publicerats i tidskriften av V. Grinaveckas, A. Jonaitýtė, J. Lipskienė, V. Maciejauskienė, K. Pakalka, Z. Rabačiauskaitė, A. Rosinas, B. Savukynas, V. Vaškevičiūtė, A. Vanagas, A. Vidugiris, V. Vitkauskas, K. Vosylytė, Z. Zinkevičius med flera. Accentuerade egennamn förekommer ibland även i olika andra lingvistiska arbeten som inte särskilt ägnas åt onomastiska frågor¹⁹.

De omfattande handskriftsarkiven och det växande antalet publicerade källor med faktamaterial uppmuntrar till intensifierad forskning om litauisk onomastik. Ett visst arbete på området har redan utförts. Först bör de mer omfattande arbeten som ägnats åt hydronymforskning nämnas: A. Vanagas ”Lietuvos TSR hidronimų daryba” (Vilnius, 1970) och B. Savukynas ”Ežerų vardai”.

A. Vanagas monografi (skriven på grundval av den kandidatavhandling ”Lietuvos TSR upių vardų daryba”, som försvarades 1966, och utvidgad med sjönamn) består av

¹⁶ Mūsų vietovardžiai, „Tiesa“, 1963.XI.19; K. Morkūnas, Svarbi lietuvių kalbos mokslui ir praktikai knyga, „Pergalė“, 1964, Nr. 4, p. 164—166; K. Papečkys, 7000 upių, 3000 ežerų, „Kauno tiesa“, 1963.X.9; S. Tarvydas, „Tarybinis mokytojas“, 1963.X.24; M. Hasiuk, „Lingua Posnaniensis“, t. 11, Poznań, 1966, p. 159—160.

¹⁷ Litauens bebodda orter, Kaunas, 1925; Litauiska SSR:s administrativ-territoriella indelning, Vilnius, 1949; Litauiska SSR:s administrativa-territoriella indelning, Vilnius, 1959.

¹⁸ En ofullständig förteckning över de accentuerade namnen på endast de större bebodda orterna i Litauen (tillsammans med andra egennamn) hade redan presenterats i den tidigare nämnda ”Lietuvių kalbos rašybos žodyne”.

¹⁹ Jfr till exempel förklaringar av förkortningarna i den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas”; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966; med flera.

14. Leksikos tyrinėjimai

213

två viktigaste delar. I den första delen behandlas mer allmänna teoretiska frågor i samband med studiet av litauisk hydronymi, och en kritisk översikt ges över tidigare forskning om detta problem. I monografins andra del undersöks, med utgångspunkt i ett omfattande konkret ortnamnsmaterial, i detalj bildningen av namnen på alla Litauens floder och sjöar. Hydronymernas bildningstyper har här urskilts enligt strukturell-grammatiska klassifikationsprinciper, vilka författaren redan tidigare har angett i artikeln ”Dėl hidronimų darybos nagrinėjimo”²⁰. Monografin, som för första gången har tydliggjort hur hela systemet av litauiska hydronymer har uppstått, kommer att göra det möjligt att mer framgångsrikt och snabbare lösa andra aktuella frågor inom toponomastiken: att förklara ursprunget till enskilda flod- och sjönamn, bedriva jämförande hydronymiska undersökningar m.m. Monografin kompletteras av 35 kartor, som visar utbredningen av de viktigare bildningselementen i litauiska hydronymer, och ett register över samtliga undersökta hydronymer, vilket gör den lättare att använda.

B. Savukynas arbete ägnas åt etymologiska undersökningar av litauiska sjönamn. När författaren förklarar namnenas ursprung jämför han dem först med andra ortnamn och personnamn, söker motsvarigheter i litauiskt, lettiskt och fornpreussiskt onomastiskt material och för sedan de namn som etymologiseras samman med motsvarande appellativ i de baltiska språken. I många fall använder han även lexikalt material från andra indoeuropeiska språk för att tydligare belysa sjönamnens ursprungliga semantik. En del av denna etymologiska undersökning (sjönamn som börjar på bokstäverna A—G) har publicerats i Lietuvių kalbos ir literatūros instituto publikationer²¹. Det är bara synd att författaren under de senaste åren har upphört att skriva och publicera detta nästan halvfärdiga och behövliga arbete.

Även antroponymiken har varit föremål för vissa större forskningsarbeten. Först bör nämnas J. Dumčius omfattande monografi ”Antikiniai tikriniai vardai lietuvių kalboje”, liksom J. Jurkėnas arbete ”Senieji dvikamieniai asmenvardžiai Lietuvos Didžiosios kunigaikštystės raštuose”. Det rör sig om kandidatavhandlingar, av vilka hittills endast autoreferat²² och enskilda kapitel har publicerats, nämligen J. Dumčius ”Antikiniai vardai lietuvių liaudies kalboje” och ”Antikiniai tikriniai vardai lietuvių raštuose”²³, J. Jurkėnas ”Морфологические типы древних литовских сложных имён”, ”Некоторые компоненты литовских древних сложных личных имён”, ”О появлении сочетания al вместо дифтонга au в литовских древних личных именах”²⁴.

Utöver redan avslutade eller pågående större forsknings- och syntesarbeten publiceras varje år ett stort antal artiklar som behandlar olika frågor inom litauisk onomastik i vetenskapliga arbeten från Litauens vetenskapsakademi och högskolorna, i tidskriften ”Baltistica” (utgiven sedan 1965) och i andra publikationer²⁵.

²⁰ Litauiska språkets morfologiska struktur och dess utveckling (Lietuvių kalbotyros klausimai (hädanefter — LKK), vol. 7), Vilnius, 1964, s. 207—220.

²¹ Se LKK: vol. 3, 1960, s. 289—300; vol. 4, 1961, s. 219—226; vol. 5, 1962, s. 191—198; vol. 8 (Litauiska språkets lexikala utveckling), s. 183—194.

²² I. Dumchis, Antika egennamn i det litauiska språket, Vilnius, 1958; Ju. Jurkenas, Forntida sammansatta namn i skriftliga källor från Storfurstendömet Litauen, Vilnius, 1966.

²³ Vilnius universitetets vetenskapliga arbeten, historisk-filologisk serie, vol. 3, Vilnius, 1957, s. 171—185; vol. 4, 1958, s. 81—108.

²⁴ Litauens TSR:s högskolors vetenskapliga arbeten, språkvetenskap, vol. 13, Vilnius, 1965, s. 57—65; vol. 15, 1967, s. 43—56.

²⁵ Se bibliografiska förteckningar: Lietuvių kalbotyra 1944—1960, Vilnius, 1963; Lietuvių kalbotyra 1961—1964, Vilnius, 1965; Lietuvių kalbotyra 1965—1968, Vilnius, 1971 (avsnittet ”Onomastika”).

214

Toponymi och hydronymi i enskilda regioner i Litauen behandlas i J. Senkaus artikel ”Šešupės ir Jiesios intakai”²⁶, K. Vosilytės ”Vabalninko apylinkių gyvenamųjų vietų vardai”²⁷ m.fl. Här bör också nämnas publikationerna från Litauiska SSR:s förening för fornminnesskydd och hembygdsforskning: ”Žervynos” (Vilnius, 1964), ”Ignalinos kraštas” (Vilnius, 1966), ”Dieveniškės” (Vilnius, 1968), ”Gaidės ir Rimšės apylinkės” (Vilnius, 1969), ”Merkinė” (Vilnius, 1970), ”Dubingiai” (Vilnius, 1971), där toponymierna i de beskrivna trakterna, utöver annan information, också presenteras och undersöks (K. Eigminas, I. Ermanytė, S. Karaliūnas m.fl.).

Bland de viktigare publicerade artiklarna där ortnamn från enskilda ordbildningsgrupper undersöks finns B. Savukynos ”Kilmininkiniai lietuvių vietovardžiai”²⁸, J. Senkaus ”Lietuvių kalbos mažybiniai hidronimai”²⁹, A. Vanago ”Akmenà, Lašmūõ ir kiti panašios darybos upėvardžiai”, ”Lietuvių priesaginiai hidronimai, išvesti iš kitų hidronimų”, ”Lietuvos gyvenamųjų vietų vardai, kilę iš vienaskaitos asmenvardžio”³⁰, Z. Rabačiauskaitės ”Prielinksininiai vietovardžiai”³¹ m.fl.

Med utgångspunkt i toponymiskt material undersöks substratdrag i det litauiska språket. Artiklar om spåren av jatvingiskt substrat i litauisk toponymi är exempelvis B. Savukynos ”К проблеме западнобалтийского субстрата в югозападной Литве”³² och K. Kuzavinio ”Gãrbus – jotvingiškas žodis”³³. Formanter som förekommer i litauisk hydronymi kan möjligen förknippas med ett separat substrat från de baltiska stammarna: -aja, -ajai, -ajas, -ajė, -ajis, -ajys; -asas, -esa, -esas, delvis -ykščia, -ykštis, -ėta, -ėtas, -ėtis (främst i nordöstra Litauen, i det område som antas ha varit selonernas), -alė, -alis (i västra Litauen, i det område som antas ha varit kuronernas), samt hydronymer med betonad ändelse -ùs (i södra Litauen, i jatvingernas område). A. Vanagas drar denna slutsats i artikeln ”К вопросу о диалектной дифференциации балтов, обитавших на территории Литвы (по данным гидронимии)”³⁴.

Ett stort antal artiklar ägnas också åt att förklara enskilda egennamns bildning eller ursprung, till exempel J. Balčikonis ”Širvydas ar Sirvydas”³⁵, V. Grinaveckis ”Dėl kai kurių vietovardžių kilmės”³⁶ (ursprunget till namnen Dievytis och Keklys förklaras), V. Mažiulis ”Dėl Neringos vardo”³⁷, A. Vanagas ”Dėl upės vardo Danė (Danija, Dangė)”³⁸, ”Dėl vietovardžio Labguvà darybos ir kilmės”³⁹, ”Dėl Lietuvos upių vardų Dunojus ir Dniepras kilmės”⁴⁰ m.fl.

²⁶ LKK, vol. 6, 1963, s. 213—234.

²⁷ Litauiska SSR:s vetenskapsakademis arbeten, serie A, vol. 1(14), Vilnius, 1963, s. 229—237.

²⁸ LKK, vol. 6, s. 235—246.

²⁹ Litauiska SSR:s vetenskapsakademis arbeten, serie A, vol. 2(15), 1963, s. 249—260.

³⁰ LKK, vol. 4, 1961, s. 227—232; Lietuvių kalbos gramatinė sandara (LKK, vol. 9), 1967, s. 231—238; Baltistica, vol. III(1), Vilnius, 1967, s. 111—116.

³¹ Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai (LKK, vol. 11), 1969, s. 243—255.

³² Baltistica, vol. I(2), 1966, s. 165—176.

³³ Ibid., vol. IV(1), 1968, s. 65—67. Se också A. Vanagas, Panemunių dzūkų toponimijos svarbesnieji bruožai, ”Panemunių dzūkai”, Vilnius, 1970, s. 33—42.

³⁴ Litauiska SSR:s vetenskapsakademis arbeten, serie A, vol. 1(26), 1968, s. 143—155.

³⁵ Litauiska SSR:s högskolors vetenskapliga arbeten, Kalbotyra, vol. 11, Vilnius, 1965, s. 143—144.

³⁶ LKK, vol. 3, 1960, s. 321—324.

³⁷ Ibid., s. 301—316.

³⁸ Där, s. 317—320.

³⁹ Baltistica, bd I(2), s. 185—189.

⁴⁰ Litauiska språkets lexikala utveckling (LKK, bd 8), 1966, s. 173—182.

14*

215

Onomastiska uppgifter ligger också till grund för nya förklaringar av ursprunget till vissa baltiska etnonymer: de förklaringar av namnen aisčiai, Nadrava (Nadruva), Skalva och sėliai⁴¹ som publicerats av K. Kuzavinis, av kuršiai⁴² av J. Kazlauskas, av žemaičiai⁴³ av V. Grinaveckis samt etymologier för andra namn. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt K. Kuzavinis etymologi för namnet Lietuvos, som härleder det från hydronymen Lietava (> dialekt. hybr. Lietáuka), ”Neris högra biflod”, vid Čiobiškis och Kernavė⁴⁴.

Enstaka arbeten av litauiska lingvister om onomastik har också publicerats utanför republiken: J. Balčikonis artikel ”Названия литовских населённых пунктов, образованные от названий рек и озер”⁴⁵, samt ett föredrag om litauiska element i belarusisk onomastik, hållet av A. Vanagas tillsammans med den belarusiske lingvisten M. Birila vid VI internationella slavistkongressen i Prag och utgivet som en separat bok⁴⁶.

Det är naturligtvis inte möjligt att instämma i alla författares tankar som framförs i de här nämnda och andra onomastiska arbetena. Vissa av deras påståenden kräver ytterligare undersökningar, utförligare belägg och starkare stöd i ett tillförlitligare faktamaterial. Kritiska anmärkningar om dessa arbeten finns också i olika recensioner, även om litauiska lingvisters arbeten inom detta område i allmänhet fortfarande recenseras alltför sällan.

Vissa mer övergripande aspekter av insamling, publicering och undersökning av litauisk onomastik, liksom frågor om enskilda egennamns ursprung, utveckling och annat, diskuteras ofta vid de republikanska dialektologisk-toponymiska sammankomster som anordnas av Institutet för litauiska språket och litteraturen vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi samt vid vetenskapliga konferenser för litauiska lärare och studenter vid Vilnius universitet och Vilnius och Šiauliais pedagogiska institut. Litauiska lingvister håller föredrag om olika onomastiska frågor vid konferenser i andra republiker samt vid unionsomfattande och internationella konferenser⁴⁷.

*

”På senare tid har undersökningen av baltisk onomastik, särskilt toponymik, fått särskild aktualitet på internationell nivå”⁴⁸. Därför bidrar även lingvister och historiker från andra folk och länder till lösningen av litauisk onomastiks problem. Särskilt många

⁴¹ Baltistica, bd I(2), s. 177 ff.

⁴² Där, bd IV(1), 1968, s. 59–63.

⁴³ Vetenskapliga arbeten vid Litauens SSR:s högskolor, Kalbotyra, bd 19, 1968, s. 45–50.

⁴⁴ Vetenskapliga arbeten vid Litauens SSR:s högskolor, Kalbotyra, bd 10, 1964, s. 5–18; jfr även samma författares artikel ”Lietuvių upėvardžiai lie-(lei-)” (där, bd 17, 1967, s. 135–137).

⁴⁵ Lingua Posnaniensis, bd 7, Poznań, 1959, s. 240–252

⁴⁶ М. В. Бирила, А. П. Ванагас, Літоўскія элементы у беларускай анамастыцы, Мінск, 1968.

⁴⁷ Se Всесоюзная конференция по топонимике СССР (Тезисы докладов и сообщений), Ленинград, 1965; III республіканська ономастична (гідронімічна) конференція (Тези), Київ, 1965; Конференция по топонимике северо-западной зоны СССР (Тезисы докладов и сообщений), Рига, 1966; Проблемы славянских этимологических исследований в связи с общей проблематикой современной этимологии. Международный симпозиум (Программа. Тезисы докладов), Москва, 1966; Перша беларуская анамастычная канферэнцыя (тэзісы дакладаў), Мінск, 1967; Орониміка, Москва, 1969; IV республіканська ономастична конференція (Тези), Київ, 1969; Congressus tertius internationalis fennougristarum (Тезисы, I), Tallinn, 1970.

⁴⁸ K. Korsakas, Baltistikos uždaviniai ir perspektyvos, „Pergalė“, 1970, Nr. 10, p. 177.

216

Den polske lingvisten J. Otręmbski har ägnat arbeten åt litauisk onomastik; jfr artiklarna: „La formation des noms physiographiques en lithuanien“. „La formation des noms de lieux en lithuanien“⁴⁹, „O badaniach nad nazwami wodnymi i miejscowymi na obszarze Litwy“⁵⁰, „Slawizacja litewskich nazw wodnych i miejscowych“⁵¹ m.fl. Bildningen och ursprunget hos många egennamn förklarar han också i sitt största verk, „Lietuvių kalbos gramatika“⁵². Vissa frågor inom litauisk onomastik berörs i artiklar som publicerats under de senaste åren av L. Gumeckaja (jfr not 53 och 54), V. Rūkė-Dravinia („Diminutive bei Familiennamen im Lettischen und Litauischen“⁵⁵), T. Buch („Litewskie nazwy miejscowe w powiatach Sejny i Suwałki“⁵⁶, „Litewskie nazewnictwo osobowe w powiatach Sejny i Suwałki“⁵⁷, „Nazwy toni rybackich jeziora Gaładuś“⁵⁸), K.-O. Falk („Ze studiów nad slawizacją litewskich nazw miejscowych i osobowych“⁵⁹, „O metodach slawizacji litewskich nazw osobowych i miejscowych; o genezie i rozpowszechnieniu nazw na --ńce⁶⁰), A. Obrembska-Jabłońska („Elementy litewskie w mikrotoponimii wschodniej Białostoczyzny“⁶¹) m.fl. Nämnas bör arbetet „Mūsų pavardės ir jų atsiradimas“⁶² av den litauiske lingvisten P. Jonikas, som bor i Förenta staterna.

Framgången i forskningen om litauiska egennamn är nära förbunden med framstegen på detta område inom de övriga baltiska språken.

Betydande onomastiska arbeten har redan kommit till stånd inom den lettiska språkvetenskapen. En av de första som började samla in lettiska ortnamn var A. Bylenšteins. De ortnamn i Kurzeme och Vidzeme som han antecknade i slutet av 1800-talet blev dock till största delen kvar i manuskript. Därefter fortsatte den framstående språkforskaren Janis Endzelīns detta arbete med störst framgång. Till stor del tack vare hans insatser samlades i början av 1920-talet ett stort antal lettiska ortnamn, vilka publicerades i två böcker⁶³. Den största och viktigaste

⁴⁹ Lingua Posnaniensis, t. 1, 1949, p. 199–243; t. 2, 1950, p. 4–43.

⁵⁰ I międzynarodowa slawistyczna konferencja onomastyczna, Wrocław – Warszawa – Kraków, 1961, p. 49–58.

⁵¹ Z polskich studiów slawistycznych, seria 2, Językoznawstwo, Warszawa, 1963, p. 267–287.

⁵² J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, t. II, Nauka o budowie wyrazów, Warszawa, 1965. Jfr även not 106.

⁵³ Вопросы теории и истории языка (Сборник в честь проф. Б. А. Ларина), Ленинград, 1963, p. 84–87.

⁵⁴ Дослідження і матеріали з української Мови, т. 6, Київ, 1964, p. 121–132.

⁵⁵ Scando-Slavica, t. 2, Copenhagen, 1956, p. 41–47.

⁵⁶ Onomastica, t. 7, Wrocław-Warszawa-Kraków, 1961, p. 221–229.

⁵⁷ Samma verk, t. 9, 1964, s. 312–320.

⁵⁸ Samma verk, t. 12, 1967, s. 109–123.

⁵⁹ Scando-Slavica, t. 9, 1963, p. 87–103.

⁶⁰ Språkliga bidrag, t. 4, nr 19, Lund, 1964, s. 1–16. Jfr även not 83.

⁶¹ Studia z filologii polskiej i słowiańskiej, t. 8, Warszawa, 1969, p. 261–270.

⁶² Literatūros metraštis, t. 2, Chicago, 1954, p. 111–146.

⁶³ Latvijas vietu vārdi, d. I, Vidzemes vārdi, piedaloties A. Ābelei, J. Kauliņam un P. Šmitam, savācis un rediģējis J. Endzelīns, Rīgā, 1922; Latvijas vietu vārdi, d. II, Kurzemes un Latgales vārdi, piedaloties A. Ābelei, Ž. Graudam, E. Hauzenbergai, F. Jākobsonam, L. Paulei, J. Plāķim, B. Spūlim, J. Turpūkinam, savācis, rediģējis un izdevis J. Endzelīns, Rīgā, 1925. Med utgångspunkt i ortnamnen från Vidzeme som publicerats i del I av detta verk skrev K. Būga en omfattande studie, där vi finner nya och intressanta slutsatser om namn av finskt ursprung på platser som nu bebos av letter och litauer, om den territoriella fördelningen av vissa baltiska stammar, enskilda företeelser i de baltiska språken och deras kronologi samt annat; se hans Rinktiniai raštai, bd III, s. 612–648.

217

Det arbete som J. Endzelīns utförde inom detta område kröntes av hans monumentala verk ”Latvijas TSR vietovārdi”,⁶⁴. Även om det inte innehåller alla ortnamn i Lettland, utan endast de viktigaste för språkvetenskapen, är verket ett av de största och mest betydelsefulla i den baltiska toponymiforskningens historia. För tolkningen av de lettiska toponymernas ursprung har man också i stor utsträckning använt publicerat och opublicerat material om litauiska egennamn, bevarat vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Efter J. Endzelīns död har detta ofullbordade arbete huvudsakligen fortsatt av hans elev V. Dambe, som i hög grad bidrog till att förbereda de redan utgivna banden för tryckning och även bedrivit annan betydelsefull forskning om lettisk toponymi⁶⁵. Bland språkforskare som har utfört större eller mindre arbeten med insamling, publicering och forskning om lettiska egennamn finns E. Blese⁶⁶, J. Plāķis⁶⁷, M. Rudzytė, R. Gryslė och andra.

Undersökningar av egennamn i utdöda baltiska språk eller deras dialekter är av stor betydelse både för språkvetenskapen och för historien.

Ett av de viktigaste arbetena av detta slag är fortfarande boken av J. Gerulis, tidigare professor vid universitetet i Leipzig och litauer till börden, utgiven för ett halvt sekel sedan⁶⁸. I den har omkring 2 900 ortnamn från det forna Preussen samlats, huvudsakligen ur olika opublicerade källor: namn på städer, borgar, byar, sjöar, floder, åkrar, ängar, skogar och andra platser. Till många av dessa namn har även litauiska och lettiska ortnamn angetts som motsvarigheter till de preussiska namnen. K. Būga värderade boken positivt och skrev i sin recension: ”Om den preussiska nationen hade gått under utan att lämna efter sig en enda text på sitt språk, skulle det ändå, enbart utifrån de ortnamn som Gerulis har samlat, stå klart att det preussiska språket var besläktat med litauiska och lettiska”⁶⁹. Nästan lika värdefullt är R. Trautmans arbete om preussiska personnamn, publicerat ungefär samtidigt⁷⁰. Preussiska egennamn behandlas i större eller mindre utsträckning även i några senare arbeten av utländska språkforskare; jfr J. Otrembskis artikel ”Über der Herkunft des Preussennamens”⁷¹, J. Powierskis ”Najdawniejsze nazwy etniczne z terenu Prus i niektórych obszarów sąsiednich”⁷², F. Lorentz ”Preußische Ortsnamen und Appellative in Namen in Raum links der unteren Weichsel”⁷³, H. Górnowicz ”Dialekty kociewskie i malborski Pomorze Gdańskie”⁷⁴ med flera.

Jatvingarnas språkliga särdrag förklaras framför allt med stöd av toponymiska undersökningar. Toponymiska data bidrar också till att fastställa denna utdöda baltiska stams territo-

⁶⁴ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, d. I, t. 1 (A-J), d. I, t. 2 (K-Ō), Rīgā, 1956–1961.

⁶⁵ V. Dambe, Blīdienes vietvārdi kā pagātnes liecinieki (Rakstu krājums veltījums akadēmiķim profesoram dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei, Rīgā, 1959, p. 391–452); В. Ф. Дамбе, Исследования по вопросам топонимики Латвийской ССР (Доклад на соискание степени кандидата филологических наук), Рига, 1962; med flera. Se även not 99.

⁶⁶ E. Blese, Latviešu personu vārdu un uzvārdu studijas, Rīgā, 1929.

⁶⁷ J. Plāķis, Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi, d. I, Kurzemes vārdi (Latvijas universitātes Raksti, Filoloģijas un filosofijas fakultātes sērija, t. 4, Nr. 1, Rīgā, 1936); J. Plāķis, Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi d. II, Zemgales vārdi (Där, t. 5, Nr. 5, Rīgā, 1939).

⁶⁸ Die altpreußischen Ortsnamen gesammelt und sprachlich behandelt von Dr. Georg Gerullis, Berlin und Leipzig, 1922.

⁶⁹ K. Būga, Rinktiniai raštai, t. II, p. 383–384.

⁷⁰ R. Trautmann, Die altpreußischen Personennamen, Göttingen, 1925.

⁷¹ Lingua Posnaniensis, t. 5, 1955, p. 76–77.

⁷² Komunikaty Mazursko-Warmińskie, Olsztyn, 1965, Nr. 2, p. 161–183.

⁷³ Zeitschrift für Slawistik, t. 11, sąs. 2, Berlin, 1966, p. 243–250.

⁷⁴ Pomorze Gdańskie, Literatura i język, Gdańsk, 1967, Nr. 4, p. 147–172.

218

torisk utbredning. Under de senaste åren har det omdiskuterade jotvingiska problemet särskilt uppmärksammats av polska och vissa andra forskare: J. Otrębski („Язык ятвягов“⁷⁵, „Dainavā — название одного из ятвяжских племен“⁷⁶, „Das Jatwingerproblem“⁷⁷, „Udział jaćwingów w ukształtowaniu języka polskiego“⁷⁸), A. Kamiński⁷⁹, J. Nalepa⁸⁰, J. Antoniewicz („Terytoria plemienne ludów bałtyjskich w okresie starożytnym w świetle badań archeologii i hidronimii“⁸¹), A. Wolf („W sprawie nazwy Jaćwięgów“⁸²) m.fl. För att lösa detta problem är även utländska språkforskares arbeten värdefulla; där presenteras och diskuteras de baltiska ortnamnen och hydronymerna i Suwałkiområdet i Folkrepubliken Polen⁸³. Även vissa sovjetiska historiker stöder sig på toponymiska uppgifter när de anger det område som jotvingarna bebodde: V. Sedov („Курганы ятвягов“⁸⁴, „Заселяли ли ятвяги южную Литву?“⁸⁵), A. Tautavičius („Lietuvių ir jotvingių genčių gyventų plotų ribų klausimu“⁸⁶) m.fl.

Baltiska substratspår i östslavisk hydronymi har blivit föremål för mycket noggrann och ingående analys i de omfattande studierna av de välkända Moskvalingvisterna V. Toporov och O. Trubačev⁸⁷. Baltiska element i Ukrainas toponymi och hydronymi undersöks mer ingående av Kievlingvisten A. Nepokupnyj („Словосложение как балтийский элемент в топонимии Украинского Полесья“⁸⁸, „Українсько-балтійські студії“⁸⁹). Nya uppgifter och originella tankar om sambanden mellan baltisk och slavisk toponymi har också framförts av moskvabon E. Pospelov („О балтийской гипотезе в севернорусской топонимике“⁹⁰), den lettiska språkforskaren A. Rekena

⁷⁵ Frågor om slavisk språkvetenskap, vol. 5, Moskva, 1961, s. 3—8.

⁷⁶ Ibid., vol. 7, 1963, s. 3—6.

⁷⁷ Zeitschrift für Sprachwissenschaft, vol. 9, häfte 2, Wiesbaden, 1963, s. 157—167.

⁷⁸ Acta Baltico-Slavica, vol. 1, Białystok, 1964, s. 207—216.

⁷⁹ A. Kamiński, Jaćwież (Terytorium, ludność, stosunki gospodarcze i społeczne), Łódź, 1953.

⁸⁰ J. Nalepa, Jaćwięgowie (Nazwa i lokalizacja), Białystok, 1964. Taip pat plg. jo straipsnį „Przyczynek do znajomości toponomastyki i mowy Jaćwięgów“ (Acta Baltico-Slavica, t. 3, 1966, p. 127—133).

⁸¹ Komunikaty Mazursko-Warmińskie, 1965, nr 4, s. 513—530.

⁸² Acta Baltico-Slavica, vol. 3, 1966, s. 187—190.

⁸³ Jfr artiklar av den svenske språkforskaren K.-O. Falk i publikationerna: Acta Baltico-Slavica, vol. 3, s. 69—75; Studia językoznawcze poświęcone profesorowi doktorowi Stanisławowi Rospondowi, Wrocław, 1966, s. 359—370; Språkliga bidrag, vol. 4, nr 20, 1965; vol. 5, nr 22, 1966. Jfr även not 56—58, 61 och 104.

⁸⁴ Советская археология, Москва, 1964, Nr. 4, p. 36—51.

⁸⁵ Ibid., 1968, nr 2, s. 82—92.

⁸⁶ Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, serie A, 2(21), 1966, s. 161—182. Se även V. Sedovs och A. Tautavičius diskussionsinlägg om frågan om jotvingarnas gränser i Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, serie A, 1(26), 1968, s. 177—190, och beträffande tolkningen av de lingvistiska uppgifterna (främst egennamn med -da och -up-) i dessa författares arbeten, den ovan nämnda artikeln av A. Vanagas „К вопросу о диалектной дифференциации балтов, обитавших на территории Литвы“ (se not 34).

⁸⁷ В. Н. Топоров, О. Н. Трубачев, Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962; О. Н. Трубачев, Названия рек Правобережной Украины, Москва, 1968. Jfr även not 101—103.

⁸⁸ Konferens om toponymi i den nordvästra delen av Sovjetunionen (föredragssammandrag och meddelanden), Riga, 1966, s. 100—102.

⁸⁹ Мовознавство, Київ, 1968, № 6, p. 33—42. Plg. dar 109 išnašą.

⁹⁰ Frågor om språkvetenskap, nr 2, 1965, s. 29—38.

219

(”Latvijskie jazykovye svjazi s litovskimi i slavjanskimi jazykami po dannym toponimii Kalupe”⁹¹) och M. Semionov (”K voprosu o slavjano-bal-tijskich jazykovych svjazjach. Po dannym toponimii Latvijskoj SSR”⁹²), L. Trubė från Gorkij (”O baltijskich elementach v gidronimii Gor’kovskoj oblasti. V svjazi s opredeleniem vostochnoj granicy drevnego rasselenija baltijskich plemen”⁹³), V. Žučkevičius från Minsk (”K voprosu o svjazjach toponimii Belorusi s toponimiej Litvy i Latvii”⁹⁴) m.fl. Med utgångspunkt i toponymiska uppgifter undersöks även balternas förbindelser med germaner, illyrer m.fl.; jfr O. Trubačëvs ”Zametki po etimologii i onomastike. Na materiale balto-germanskich otnoshenij”⁹⁵ och V. Toporovs ”Neskol’ko illirijsko-baltijskich parallelej iz oblasti toponomastiki”⁹⁶.

Förutom de redan nämnda utländska lingvisterna studerar polackerna S. Rospond, M. Rudnicki, J. Safarewicz, tyskarna W. Fenclau, H. Krahe och J. Prinz, fransmannen A. Schmittlein, schweizaren A. Sen och många andra⁹⁷ litauiska egennamn och använder dem i sina arbeten. Några av deras arbeten har recenserats av de litauiska lingvisterna A. Sabaliauskas, B. Savukynas, V. Urbutis och A. Vanagas⁹⁸.

En hel del lingvister från andra sovjetiska folk och från utlandet har också publicerat sina senaste arbeten i Litauiska SSR:s lingvistiska publikationer; i dessa behandlas såväl allmänna som enskilda, konkreta frågor inom litauisk eller baltisk onomastik. Följande mer betydelsefulla artiklar bör nämnas: V. Dambės ”Daži vērojumi Latvijas PSR dienvidvietu daļas toponīmikā”⁹⁹, M. Rudzytės ”Daži Salacas baseina hidronīmi”¹⁰⁰, V. Toporovs ”O baltijskich sledach v toponimike russkich territorij”, ”K voprosu o toponimicheskich sootvetstvijach na baltijskich territorijach i k zapadu ot Visly”¹⁰¹, O. Trubačëvs ”Iz opyta issledovanija gidronimov Ukrainy”¹⁰², V. Toporovs och O. Trubačëvs ”Baltijskaja gidronimija Verchnego Podneprov’ja”¹⁰³, T. Buchs ”Z badań onomastycznych w północnej Sejneńszczyźnie”¹⁰⁴, H. Šalys

⁹¹ Konferencija po toponimike severo-zapadnoj zony SSSR (Tezisy dokladov i soobščenij), s. 121–125.

⁹² Samma arbete, s. 112–114.

⁹³ Samma arbete, s. 106–108. Jfr även teserna till V. Sedovs föredrag ”Gidronimija goljady” (samma arbete, s. 128–132).

⁹⁴ Samma arbete, s. 94–97. Jfr även B. A. Žučkevič, Toponimika Belarussii, Minsk, 1968.

⁹⁵ Друга республіканська ономастична нарада (Тези), Київ, 1962, p. 9–12; Питання ономастики, Київ, 1965, p. 16–24. Dar plg. 105 išnašą.

⁹⁶ Problemy indoevropejskogo jazykoznanija, Moskva, 1964, p. 52–58.

⁹⁷ Plg. Onoma. Bibliographical and information bulletin, Vol. XIV (1969), 3 (Bibliographia onomastica 1964–1965), International centre of onomastics — Leuven (Belgium), p. 479–482 (lietuvių onomastikos tyrinėjimų bibliografinę rodyklę sudarė A. Vanagas).

⁹⁸ Žr. Literatūra ir kalba, t. II, Vilnius, 1957, p. 397–403; LKK, t. 6, 1963, p. 320–325, 330–333; Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida (LKK, t. 7), 1964, p. 221–231, 236–239; Baltistica, t. II(1), 1966, p. 297–102; t.V(2), 1969, p. 210–217; Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos (LKK, t. 12), 1970, p. 194–200; Acta Baltico-Slavica, t. 2, Białystok, 1965, p. 494–497.

⁹⁹ LKK, bd 6, 1963, s. 247–267.

¹⁰⁰ Baltistica, bd II(2), 1966, s. 199–202.

¹⁰¹ LKK, bd 2, 1959, s. 55–63; Baltistica, bd I(2), 1966, s. 103–111.

¹⁰² Baltistica, bd IV(1), 1968, s. 31–54.

¹⁰³ LKK, bd 4. 1961, s. 195–217.

¹⁰⁴ Litauiska SSR:s högskolors vetenskapliga arbeten, Kalbotyra, bd 14, 1966, s. 51–55.

220

”Baltische Gewässernamen im Flußsystem „Obere Havel“ (Südost-Mecklenburg)”¹⁰⁵, J. O. Otrębskis ”Balt. *leita”, ”Lit. Ukmergė”¹⁰⁶, P. Aristės ”Wie der Este Litauen und der Litauer nennt”, ”Lati „латвийский, латышский, Латвия“ в топонимии Эстонии”¹⁰⁷, J. Duridanovs ”Südslawisch-baltische Übereinstimmungen im Bereiche der Wortbildung”¹⁰⁸, A. Nepokupnos ”Географические термины и топонимы украинского Полесья и балтийские (иранские) названия рельефа”¹⁰⁹.

Filologers intresse från olika folk för baltiska egennamn och deras arbeten, vilka långt ifrån alla anges här¹¹⁰, bidrar i hög grad till en snabbare och mer framgångsrik lösning av den komplicerade litauiska onomastikens frågor och uppmuntrar till att forskningen om dessa frågor intensifieras och breddas ytterligare.

K. Morkūnas

¹⁰⁵ Baltistica, t. II(1), 1966, p. 7–42.

¹⁰⁶ Samma ställe, t. III(2), 1967, s. 201–203; t. VI(2), 1970, s. 213–215. Se även J. Otrębskis hypotes om ursprunget till namnen Lietuva, lietuviai i hans Gramatyka języka litewskiego, t. I, Warszawa, 1958, s. 2–8.

¹⁰⁷ Baltistica, t. III(2), 1967, s. 205–207; t. V(1), 1969, s. 97–100.

¹⁰⁸ Samma ställe, t. V(1), s. 21–27.

¹⁰⁹ Samma ställe, t. VI(1), 1970, s. 11–26.

¹¹⁰ Utan att nämna de arbeten inom detta område som utförts och publicerats efter 1970, det vill säga efter det att denna översikt redan hade lämnats till tryck.

221