КАЛБŲ KONTAKTAI LIETUVOS TSR

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXIII (1983)

RECENSIONER

Ryska språket som medel för kommunikation mellan folkgrupper / Ansvarig redaktör F. P. Filippin. — M.: Nauka, 1977. — 301 s.; Ryska språket i Sovjetunionens nationella republiker / Ansvarig redaktör V. V. Ivanov. — M.: Nauka, 1980. — 260 s.

Under de senaste åren har allt större uppmärksamhet ägnats åt frågor om det ryska språkets funktion och studium i Sovjetunionens nationella republiker. Ett tydligt vittnesbörd om detta är också den allunionsomfattande vetenskapliga och teoretiska konferensen ”Ryska språket — språket för vänskap och samarbete mellan folken i Sovjetunionen” (Tasjkent, 1979), som organiserades av Sovjetunionens vetenskapsakademi, Sovjetunionens undervisningsministerium och Institutet för ryska språket vid Sovjetunionens vetenskapsakademi. Även forskningsarbetet med studiet av det ryska språket har intensifierats märkbart. Så genomfördes bara under 1970-talet i vårt land 10 allunionsomfattande konferenser, och mer än 20 kollektivvolymer och monografier ägnade åt studiet av ryska som medel för kommunikation mellan folkgrupper publicerades. Frågor om det ryska språket behandlas vid högskolor och forskningsinstitut.

I syfte att förbättra forskningsarbetet kring det ryska språkets funktion har en avdelning för studiet av ryska som medel för kommunikation mellan folkgrupper i Sovjetunionens nationella republiker inrättats vid Institutet för ryska språket vid Sovjetunionens vetenskapsakademi. Avdelningen samordnar de akademiska institutens arbete i denna fråga, anordnar allunionsomfattande vetenskapliga möten och konferenser, utbildar forskare och specialister för de nationella högskolorna, och medverkar i utarbetandet av läroböcker för nationella skolor och högskolor.

Arbetena ”Ryska språket som medel för kommunikation mellan folkgrupper” (1977) och ”Ryska språket i Sovjetunionens nationella republiker” (1980), framtagna av den nämnda avdelningen tillsammans med Institutet för lingvistik vid Sovjetunionens vetenskapsakademi och Forskningsinstitutet för undervisning i ryska i den nationella skolan vid Sovjetunionens pedagogiska vetenskapsakademi (med deltagande av de lingvistiska instituten vid unionsrepublikernas vetenskapsakademier och högskolor), väckte stort intresse i forskarvärlden. I dessa arbeten belyses många frågor om det ryska språket — lingvistiska, pedagogiska, sociologiska med flera — och behovet av att fastställa de samhälleliga funktionerna hos ryska och de nationella språken samt att studera de samhälleliga områden där de används framhålls. De stora förändringarna i det ryska språkets funktion uppmärksammas: i alla republiker har dess användningsområden och användning utvidgats.

En betydande roll för spridningen av det ryska språket i unionens republiker spelar den allmänbildande sekundärskolan, som är en av de

200

viktigaste kanalerna för spridningen av det ryska språket. Trots de stora framgångarna för den sovjetiska skolan konstaterar artikelförfattarna (D. S. Manturšina, F. P. Filin, A. V. Filippov, B. H. Chasanov, N. M. Sjarijskij med flera) att det allmänna läget för studiet av ryska i de nationella skolorna fortfarande inte motsvarar det moderna livets behov, eftersom en betydande del av skolornas utexaminerade (särskilt från landsbygden) behärskar ryska dåligt. Författarna menar att orsakerna till de otillräckliga kunskaperna i ryska är bristen på eller avsaknaden av läromedel och undervisningsmaterial av hög kvalitet samt tekniska undervisningshjälpmedel, bristen på kvalificerad personal och undervisningens låga kvalitet. Det är ju fortfarande inte ovanligt att lärare i språk och litteratur själva har otillräckliga kunskaper i ryska. Den sovjetiska russistiken står därför inför uppgiften att förbättra undervisningen i ryska i nationella skolor och högskolor samt att förbättra utbildningen av högt kvalificerad personal. Man föreslår att man överväger om antagningen av studenter till fakulteterna för ryska språket och litteraturen sker på rätt sätt. Ett avsnitt i monografin ”Ryska språket i Sovjetunionens nationella republiker” (artiklar av V. V. Tjedia, N. M. Sjarijskij och A. V. Filippov) ägnas åt frågorna om utbildning av lärare i ryska.

A. A. Mets hävdar att särskilda krav ställs på lärare i ryska vid nationella skolor: de måste ha en mångsidig lingvistisk bildning, känna till särdragen hos båda språken (modersmålet och ryska), vara aktiva tvåspråkiga, besitta ett tvåspråkigt medvetande, det vill säga känna till alla likheter och skillnader mellan de berörda språkens system, snabbt och tydligt uppfatta dessa likheter och skillnader vid analys av varje språkligt fall samt förstå orsakerna till interferens, dess karaktär, omfattning och grad av negativ påverkan (Sjarijskij N. M., Filippov A. V. Aktuella problem vid utbildning av lärare i ryska språket och litteraturen för den nationella skolan. — I: Ryska språket i Sovjetunionens nationella republiker. M., 1977, s. 122).

Författarna föreslår att nya kurser införs eller äldre kurser förbättras i högskolornas studieprogram. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kontrastiva grammatiker för ryska och de nationella språken. Vid den nämnda konferensen i Tasjkent påpekade K. Musteikis att ”arbetet med att förbättra undervisningen i ryska i den nationella skolan kräver också en djupgående och mångsidig beskrivning av ryska ur olika språks perspektiv. En sådan beskrivning bör bidra till en fullständigare och djupare analys av det ryska språkets strukturella särdrag, till att dess egenart klarläggs och samtidigt till att svårigheterna vid inlärningen fastställs” (Musteikis K. V. Att orientera sig mot framtiden. — I: Ryska språket — språket för vänskap och samarbete mellan folken i Sovjetunionen. M., 1981, s. 219). ”Dessutom behövs högkvalitativa studieplaner och kursplaner (med hänsyn till varje nationellt språks särdrag och levnadsvillkoren i republikerna och regionerna) för undervisning i ryska vid högskolorna” (Filin F. P. Aktuella problem vid utbildning av lärare i ryska språket och litteraturen för den nationella skolan. — I: Ryska språket i Sovjetunionens nationella republiker. M., 1977, s. 12).

201

Eftersom tvåspråkighet och flerspråkighet blir vanliga företeelser i Sovjetunionen ägnas tvåspråkigheten särskilt stor uppmärksamhet i monografierna. Författarna konstaterar att tvåspråkigheten numera omfattar alla folk i Sovjetunionen och att stora förändringar har skett i tvåspråkighetens sociala karaktär. Tvåspråkighetens väsen i Sovjetunionen analyseras.

Tvåspråkighet är långt ifrån ett enhetligt fenomen och förtjänar därför djupgående och mångsidiga undersökningar, vilka bedrivs framgångsrikt i många nationella republiker. För de nationella republikerna i Sovjetunionen är ”tvåspråkighet i vid bemärkelse” typisk; den förutsätter en relativ behärskning av det andra språket och förmåga att i någon utsträckning använda det inom vissa kommunikationsområden (Desjerijev J. D., Protjenko I. F. Tvåspråkighetens och flerspråkighetens huvudfrågor. – I: Sammandrag från den vetenskapliga konferensen om tvåspråkighet och flerspråkighet, Moskva, 1969, s. 6–7). Fullständig tvåspråkighet (enligt L. K. Graudina och M. B. Semenova), som innebär lika obehindrad behärskning av två språk, ända till förmågan att tänka på dem utan att översätta från det ena till det andra, förekommer däremot sällan – endast hos en liten del av befolkningen. Författarna påpekar därför med rätta att tvåspråkigheten är mycket ojämnt spridd bland olika befolkningsgrupper och att dess utbredning i viss mån beror på den etniska miljön. Som många monografiförfattare framhåller beror språkprocesserna på sociala parametrar – kunskaperna i ryska varierar mellan olika sociala grupper och åldersgrupper i befolkningen. Tvåspråkighetens allmänna mönster skiljer sig åt mellan olika folk i Sovjetunionen och mellan stads- och landsbygdsbor, i den egna respektive en främmande etnisk miljö samt bland personer av olika kön.

V. J. Michaltjenko (Det ryska språkets funktion i Litauiska SSR och dess samspel med litauiskan. – I: Ryska som medel för kommunikation mellan olika nationaliteter. Moskva, 1977, s. 190) konstaterar att ”i samband med den rysk-nationella tvåspråkighetens utbredning, det ryska språkets omfattande funktion som medel för kommunikation mellan olika nationaliteter och samspelet mellan ryska och nationella språk blir frågor om språkkultur mycket aktuella i dagens läge”. Även andra författare anser att man bör ägna den ryska språkfärdigheten större uppmärksamhet. Uppgiften att höja den ryska språkfärdighetens nivå bland den icke-ryska befolkningen bör angå alla, så att man tillägnar sig språket och inte en blandning av ryska ord som ”klistrats ihop” enligt de nationella språkens regler. Språkkulturen bör uppenbarligen betraktas inte bara med avseende på den ryska befolkningen, utan också på de många icke-ryska nationerna och folken för vilka ryska är ett medel för kommunikation mellan olika nationaliteter (Isajev M. I. En översikt över folkens språkliga liv i Sovjetunionen. – I: Ryska som medel för kommunikation mellan olika nationaliteter. Moskva, 1977, s. 26).

Trots det ryska språkets utbredning överallt har det ryska talet i varje nationell miljö, särskilt i en nationell språkomgivning, sina särdrag vad gäller uttal, ordförråd,

202

semantik och syntax. Därför talar man på senare tid ofta om nationella och regionala varianter av ryska, i synnerhet dess talade form. Men, som F. P. Filin hävdar (a.a., s. 55), ”...bör det inte finnas några ’nationella varianter’ av ryska... Man bör inte glömma att normsystemet för det ryska litteraturspråket är enhetligt och sammanhållet och bindande för alla som använder ryska.” Uppenbarligen rör det sig inte om nationella varianter, utan om avvikelser från normerna för ryskt språkbruk och det ryska litteraturspråket. De så kallade avvikelserna från den litterära normen som beror på andra nationella språk eller på regionala förhållanden bör undanröjas genom förbättrad undervisning i ryska.

I de arbeten som väckt vårt intresse beskrivs och klassificeras avvikelser från normen på det ryska språkets fonologiska, morfologiska och syntaktiska nivå under tvåspråkiga förhållanden. Författarna diskuterar olika typer av interferens och andra faktorer som påverkar ryskt tal hos personer av olika nationaliteter, och klarlägger orsakerna till interferensen genom att analysera de objektiva svårigheter som personer med annan nationell bakgrund möter när de lär sig ryska. De kommer fram till den gemensamma uppfattningen att ryska bör vara korrekt och enhetligt i hela sitt utbredningsområde.

Vi har berört endast några av de frågor som föreföll oss viktigast och mest aktuella. Böckerna behandlar också andra problem som rör inte bara den ryska språkfärdigheten, tvåspråkigheten och undervisningen i ryska i de nationella republikerna, utan även utbildningen av nationell pedagogisk personal. Det omfattande faktamaterialet ger kunskap om samspelet mellan ryska och de nationella språken på olika nivåer (fonetisk, morfologisk och lexikal), liksom om de djupgående processer som äger rum i ryska under påverkan av de nationella språken. Många fall av språkinterferens analyseras. Många författare intresserar sig för de förhållanden som bidrar till ryskans utbredning i de nationella republikerna och lägger fram omfattande statistiska, sociologiska och historiska uppgifter som belägg för förändringsdynamiken i det ryska språkets funktion inom olika samhällsområden. Av särskilt intresse är kapitlen som analyserar syntaxen i skönlitterära verk skrivna på ryska av nationella författare. Här framträder processer där ordförrådet i de nationella språken och ryska påverkar varandra; samspelet mellan språken inom antroponymins område och andra frågor behandlas också.

I särskilda avsnitt presenteras en kommenterad bibliografi över forskning om och undervisning i ryska i de nationella republikerna, frågor om att höja kvaliteten på läroböcker i ryska för nationella skolor samt det ryska språkets funktion i Sovjetunionens nationella republiker.

Regina VJANSAYTE.