AUDRONĖ KAUKIENĖ

Klaipėdas universitet

Forskningsinriktningar: verbets historia, preussistik.

VERB AV IMITATIVT URSPRUNG I PREUSSISKA

Imitationsverbens ursprung i preussiska

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar termer som är förknippade med bildandet av nya ord. Begreppet imitative förklaras. I fornspråkspreussiska monument eftersöks imitative eller verb av imitativt ursprung, och deras strukturella särdrag diskuteras. Östbaltiska imitative jämförs med de preussiska.

SAMMANFATTNING

Artikeln diskuterar terminologi som är förknippad med bildandet av nya ord och presenterar begreppet imitativer. Verbala imitativer och verb av imitativt ursprung har samlats från källor på fornpreussiska, och deras strukturella kännetecken analyseras. Imitativerna i fornpreussiska jämförs med motsvarande former i de östbaltiska språken.

NYORDBILDNING GENOM IMITATIV BILDNING

Nya ord kan bildas i språket på ganska många olika sätt. Det mest välkända sättet är avledning, särskilt morfologisk avledning, som bygger på principen om tvådelad struktur: ett grundord (eller flera grundord) och en avledning. Även ett annat sätt för ord att uppstå kallas avledning: ordets struktur förändras inte, men dess funktion eller betydelse förändras. Detta är syntaktisk eller semantisk avledning. Genom avledning (särskilt morfologisk) bildas de flesta

NYCKELORD: avledning (derivat), formativ, omformning, utvidgning, imitativ.

NYCKELORD: derivative, formative, performative, expansive, imitatives.

Straipsniai / Articles

31

AUDRONĖ KAUKIENĖ

nya ord, och de kan kallas avledningar. Ord kan uppstå på andra sätt, utan att utgå från andra (dvs. grundläggande) ord – genom att helt enkelt skapa nya ord eller omforma äldre. Detta kan ske genom rotutvidgning¹ eller genom omformning av stammen, där den strukturella typen ändras², även om lingvister ofta blandar ihop dessa företeelser med avledning (om detta närmare Kaukienė 2005). På så sätt uppstår utvidgningar eller omformningar.

Ett av de minst utforskade sätten är att bilda (skapa) nya ord på imitativt sätt. På så sätt bildas direkta formativer (imitativer eller onomatopoetiska ord), som så att säga efterliknar ljud (oftast) eller bilder och rörelser i verkligheten. Imitativer kan tillhöra olika ordklasser. På detta sätt uppstår vanligen emotionellt-expressiva ordklasser (interjektioner och ljudhärmande utropsord), t.ex.: oi, trrr, plumpt. Verb kan uppstå på liknande sätt, genom att rötter formas och ges den morfologiska form som krävs för ett verb (birgzti, čiulbėti). Andra ordklasser bildas mer sällan imitativt, även om imitativt bildade ord också kan vara nominala, särskilt substantiv.

Imitativer kännetecknas av ikoniskhet. De kan kännas igen på det nära sambandet mellan ljudstruktur och konkret semantik. Dessutom kännetecknas imitativer av ”tunga rötter” med många konsonanter, konsonantförbindelser och diftonger. Betydelsen hänger oftast samman med konsonanterna, till exempel de sibilanta ljuden š, ž (som betecknar prassel och brus: ošia, ūžia, šniokščia), r (som betecknar vibration och skakning: virpa, tirta) osv.

Ibland bildas synonymer med närliggande betydelse och struktur, vilka skiljer sig åt genom vissa konsonanter eller vokaler (jfr urzgía, burzgía, birzgia), men variationen i konsonantism eller vokalism är oregelbunden och passar inte in i regelbundna mönster för vokaler eller konsonanter

¹ Rotutvidgning identifieras ofta i lingvistisk litteratur (särskilt i etymologiska arbeten), men blandas inte sällan ihop med morfologisk avledning. När roten utvidgas fogas ett nytt element – ett utvidgningselement – till den gamla basroten. Till exempel bildas verben lit. tęsti, preuss. tienstwei ’dra’ och lit. tėmpti, la. tiept(iês) ’spjärna emot, sparka emot’ från den urindoeuropeiska basroten *ten- (lat. teneo ’hålla, fortsätta’, lit. tėvas ’far’) med utvidgningselementen -s- eller -p-. I det nybildade ordet fogas också de nödvändiga böjningselementen till den utvidgade roten. Utvidgning är dock en fråga om fonetik (eller morfonologi), inte morfologi. De element som utvidgar roten (utvidgningselementen) modifierar ibland betydelsen något, men det finns ingen grund för att tala om avledningsbetydelse. Ett ord som bildats på detta sätt kan kallas en utvidgning.

² Ord kan uppstå från den ena eller andra roten genom att stammen omformas och den strukturella typen ändras. I litauiska och lettiska kan två eller flera verb med skillnader i kategorisk betydelse uppstå ur en och samma rot (rotförgrening). Så bildas vid sidan av stammar på (i)a- eller na- stamverb med infix eller sta-stam av samma rot, t.ex.: lit. kelti – kẽlia / kìlti – kỹla; lett. celt (el) – ceļu / cilt – cìlstu. Ibland kan verb helt enkelt byta strukturell typ för att bättre anpassas till sin kategoriska betydelse, jfr lit. gėma → gimsta, lit. degti, dėga ’brinna, tända’, ’flamma’ → dial. dėgia ’(antända) tänder, (sätta) i gång’ eller dėnga ’sveds, (fastnar) vid bränning’, lett. degt, degu ’brinna, flamma’, degt, dedzu, dedzu ’bränna, göra upp eld’. En annan typ av ändring av den strukturella typen är att preteritumsuffixet generaliseras till infinitiven (och sekundär tematisering i preteritumsformerna), jfr reikti, reika, reikė (ett sådant paradigm används fortfarande i östlitauiska dialekter) → reikėti, reikia, reikėjo. Även verb av typen tekėti har uppstått på detta sätt (se Jakulis 2004: 155–156, 162), och kanske också vissa ord med andra suffix (t.ex. žinoti, giedoti). Omformning av stammen kan inte betraktas som morfologisk avledning, eftersom den inte är kopplad till någon avledningsbetydelse. Sådana omformade ord kan kallas ombildningar (omformningar).

32

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

förändringarnas ramar. Detta beror på att de inte är besläktade ord, utan självständigt bildade direkta ljudhärmande former, skapade genom imitation av liknande ljud, bilder eller rörelser.

Ord av imitatyviskt ursprung kallas ofta ljudhärmande (på tyska lautnachahmend, på ryska звукоподражательные), men detta är inte helt träffande. Även om många imitatyver är ljudhärmningar kan de beteckna inte bara ljud utan också rörelser och synintryck (droppa, blixtra, glänsa osv.).

Imitatyver kan ha olika ålder. De nyaste känns igen på det särskilt tydliga sambandet mellan morfonologisk struktur och betydelse. Ett viktigt kriterium för att fastställa imitatyvernas ålder är etymologiska uppgifter. Ju fler motsvarigheter ett ord har i besläktade språk (särskilt mer avlägsna), desto äldre kan det anses vara. Ord kan ha bildats imitatyvvägen ända sedan uråldrig tid. Senare har det nära sambandet mellan struktur och semantik suddats ut av regelbundna ljudförändringar eller betydelseutveckling.

Ibland kan olika sätt att bilda eller forma ord komplettera varandra. Här är det viktigt att nya imitatyver kan bildas eller omformas ur imitatyver – direkta ljudhärmande former – genom morfologisk avledning eller utvidgning av roten, till exempel: kar̃kti – karksėti, karksóti, bùmpt – bumbsėti osv. Morfologiska eller morfonologiska stambildande element utan avledningsbetydelse kan fogas till rötterna, särskilt suffix (ulbėti, čiurlenti). Dessa ord uppvisar ofta reduplikation och påminner ibland om ljudhärmande ord av motsvarande typ (ljudord): bùrbti, dundėti, tirtėti, jfr bur-bur, dun-dun, tir-tir osv. Sådana ljudord kan dock inte betraktas som basord, och dessutom förekommer sådana ord inte alltid vid sidan av verbet (t.ex. zirzėti).

IMITATYVER I FORNPRÖJSA

I fornpröjsan, liksom i de andra baltiska språken, kan det ha funnits olika imitatyver. Fornpröjsiska imitatyver, särskilt verbala, har dock nästan inte undersökts.

I Elbingordlistan finns inga verb. De flesta orden är substantiv; där finns också substantiviska imitatyver. Vissa fågelnamn låter mycket expressiva och är ofta förknippade med vissa ljud, jfr: droanse [drōᵃnze] ’vaktel’, prapolis [parpulis] ’härfågel’, gerto ’höna’, gertis ’tupp’, tresde ’trast’ osv. Även själva fågelnamnet pepelis [pipelis] eller [pipalis] tycks vara ljudhärmande (jfr pip-palins K). Dessutom kan både fågelnamn och namn på andra djur ha samband med vissa karaktäristiska rörelser: weware ’ekorre’, spurgis ’sparv’. Vissa av dessa substantiv kan vara direkta ljudhärmande former, medan andra kan vara bildade av verb med imitatyvt ursprung. De ord som bildats genom reduplikation bör betraktas som de säkraste exemplen på direkta ljudhärmande former (penpalo ’vaktel’, werwirsis ’sånglärka’, weware ’ekorre’ osv.). Vissa exempel kan betraktas som deverbativa, till exempel: spurgļis ’sparv’: lit. spur̃gti, -ia ’fly, skynda’ och ’flaxa med vingarna, surra’ (exempel i LKŽ – från Litauen Minor.

Straipsniai / Articles

33

AUDRONĖ KAUKIENĖ

(Mitl50, NdŽ, KŽ)), lett. spurgt, -dzu ’(om fåglar) flyga omkring, fladdra’. Det är synd att de avledda formerna inte gör det möjligt att dra slutsatser om de grundläggande verbens struktur. Hur som helst visar dessa exempel att det verkligen fanns imitatyver i fornpröjsan.

På grund av texttypen är det svårt att vänta sig ett stort antal imitatyver i katekeserna. Imitatyver förekommer inte i alla slags texter. De är helt främmande för vetenskapligt språk, som är fritt från både känsla och expressivitet, och de kan inte vara många i allvarliga religiösa katekestexter.

I de östbaltiska språken finns det ganska många verbala imitatyver, och därför är det troligt att sådana också måste ha funnits i det levande fornpröjsiska språket. Syftet med denna undersökning är att söka efter verbala imitatyver i fornpröjsiska källor. Målet är att välja ut alla fornpröjsiska exempel som kan betraktas som imitatyver eller vara av imitatyvt ursprung och att översiktligt beskriva deras morfologiska struktur genom att jämföra dem med verbala imitatyver i de östbaltiska språken.

URVAL AV EXEMPEL

I analysen försöker man i första hand välja ut de verb vilkas imitativa karaktär väcker minst tvivel – där sambandet mellan semantik och morfofonologisk struktur är obestridligt. Tyvärr är sådana exempel mycket få.

Därför diskuteras alla verb som åtminstone i någon mån liknar imitativer, särskilt de som har ljudbetydelse. Dessutom gårs även exempel igenom som har släktingar av imitativ typ i andra språk, t.ex.: pr. stēn- / stin- ’lida’: östbalt. *sten- ’stöna, jämra sig’ (betydelsen har blivit abstraktare i preussiskan) – lit. stenėti, stēna, -ėjo, lett. stenēt, stenu, -ēju. Det imitativa ursprunget hos sådana verb kan visserligen rekonstrueras tämligen lätt, men har ändå bleknat. Verb vars ljudbetydelse saknar en motsvarande ljudstruktur och vars ljudstruktur inte längre kan rekonstrueras med stöd av andra språk har uteslutits.

Ibland är det svårt att avgöra om ett ljudrelaterat ord verkligen är en imitativ. Mellan imitativer och ord med neutral betydelse finns verb som betecknar tal eller sång. Vissa talverb är tydliga imitativer, vars ljudstruktur återspeglar talprocessen, medan andra har fått sin talbetydelse på annat sätt. Det imitativa ursprunget hos många talverb kan rekonstrueras utan större svårighet. Det finns en hel del sådana exempel i litauisk standardspråk och i dialekter. De har förlorat sin expressiva nyans och betyder endast att tala, t.ex.: kalba, šneka, dudėna, niūkia. Ofta har sådana verb en negativ, nedsättande emotionell nyans, jfr lit. tarškia, trāta³. Även i andra språk utvecklas betydelsen ’tala’ ganska ofta ur en ljudbetydelse, jfr ty.

³Vackra exempel av denna typ finns hos Kristijonas Donelaitis i Metai:

Du vet ju hur mycket pliušket kvinnors sätt kan vara,

Att de vid gästabud, för husets behov vapa.

34

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

sprechen, eng. speak (germ. spreb- ’tala’ från ’knastra, skrika’). Även följande prefixverb har en ljudhärmande rot: r. говорить, fornry. (från fornslav.) глаго-лuть. Ett av sådana verb kan också vara pr. billīt ’tala’: lit. bylóti eller lett. (at)bildēt ’(be)svara’: lit. bildėti. Verb av denna typ (dvs. av imitativt ursprung) behandlas i denna artikel. Men det finns också verb som betecknar tal (eller sång) och som varken synkront eller diakront (etymologiskt) kan betraktas som imitativer, t.ex.: lit. giesdóti, sakýti, lett. dziedāt ’sjunga’, sacīt ’säga’, r. немъ ’detsamma’. Rötterna till dessa ord är historiskt sett inte förbundna med ljud; de har ett annat ursprung. Sådana verb finns också i preussiskan, jfr gerbt ’tala’, waitiāt ’tala’, gerdaut ’säga’. De betraktas inte som imitativer och utesluts därför från analysen.

ANALYSENS UPPLÄGG

Imitativ i litauiska och lettiska har vissa gemensamma morfologiska och morfonologiska drag. De kan vara både rotverb och prefixavledda verb. Därför analyseras även det fornpreussiska materialet med fokus på specifika strukturella särdrag. Först behandlas rotverb (utan prefix) i fornpreussiska, därefter prefixavledda verb, grupperade efter prefix.

1. ROTVERB (ICKE-AVLEDDA VERB)

Östbaltiska språk har rotimitativ med vissa karakteristiska strukturer. De strukturella typerna av litauiska rotimitativ är följande: ia-stam (biržgia, burbia, žyžia, ziržia, zvīmbia), infixala eller sta-stammar (pur̄psta, pāmpsta, kvęšta). Även verb av blandad typ med a-stam och suffixet -ėti betraktas som icke-avledda (bùrzga, burzgėti; dùnda, dundėti, blìzga, blizgėti). Det finns också många verb av liknande typ i lettiska, varför vissa imitativ eller deras strukturella typer kan betraktas som gemensamma för östbaltiska språk. En del av dem har redan undersökts och beskrivits: Jūratė Lubienė har skrivit om imitativen (ljudhärmande) ia-stamverb (Lubienė 2005: 161–171)⁴, och Erdvilas Jakulis om imitativen a-stamverb med suffixet -ėti (Jakulis 1996: 8–17; 2005). I fornpreussiska hade det uppenbarligen inte utvecklats någon verb-

⁴ I lettiska finns betydligt färre rotimitativ än i litauiska, och i de slaviska språken saknas de nästan helt (exempel som fornkyrkoslaviska zvegą, zvęsti ‘kungöra’, ryska (kyrkslaviska) звязу, звязать ‘sjunga, prata strunt’, ryska dialektala звязу, звячь ‘skälla’: litauiska žvengti, žvangėti, lettiska zviēgt ‘gnägga’ har en rot utvidgad från ie. *ǵhuen- ‘ljuda’ (Pokorny 1959: 490–491, Vasmer II 88) är mycket sällsynta.

Straipsniai / Articles

35

AUDRONĖ KAUKIENĖ

strukturtyp som motsvarar litauiska och lettiska a-stamsverb med suffixet *-ē- (de är ombildade rotverb, där preteritumstammens slut *-ē har generaliserats till infinitiven och vissa andra former; i litauiska och lettiska blev preteritumstammens vokal ē infinitiv- och preteritumsuffix, och verbet upphörde att vara ett rotverb; se Jakulis 2004 för en utförligare redogörelse). Därför är det viktigt att finna etymologiska motsvarigheter till verb av denna strukturtyp i fornpreussiska.

I fornpreussiska skriftliga källor förekommer omkring 70 rotverb. Deras rötter har varierande struktur; många är ganska komplexa och innehåller många konsonanter, diftonger och konsonantgrupper⁵. Detta ger anledning att anta att det bland dem också kan ha funnits imitativ, som kännetecknas av komplexa rötter. Även om inga helt säkra imitativ har påträffats, är det ändå värt att här diskutera några exempel: *trenk- / *trink- ‘slå’, grīm- (grēm-?) ‘sjunga’ och sten- / stin- ‘lida’.

*trenk- / *trink- ‘slå’

Det fornpreussiska verbet härrör från den baltiska roten *trenk- / *trink-, som betyder ‘slå’, ‘slå till med ett ljud’. Det är belagt i två former: trencke MBS ‘slå’ och pertrincktan III ‘förhärdad (envis)’.

Fornpreussiska trencke MBS ‘slå’ kan jämföras med östbaltiska *trenk- / *trink- ‘slå, drämma till’, jfr litauiska treñkti, -ia, -ė, lettiska triekt (iê), -cu, -cu ‘slå till, drämma till; driva, fösa’, trènkt (ê), tręncu, trencu ‘detsamma’. Den ursprungligaste betydelsen kan antas ha varit ljudhärmande. Vissa ord med denna rot har enbart ljudhärmande betydelse, jfr verben litauiska trinkėti, trìnka ‘bulta’, trink­sėti, lettiska (kuriska?) trinkš(k)ēt, -u, -ēju ‘skramla, klinga, klirra’ eller substantiven litauiska treñksmas, lettiska truoksnis ‘buller’.

Rotens betydelse tenderar att förändras. Förutom betydelsen ‘slå’ utvecklas i de östbaltiska språken även andra, ibland ganska avlägsna betydelser: ‘driva, fösa’, ‘tvätta’ m.fl. Betydelsen ‘driva, fösa’ förekommer, utöver de redan nämnda lettiska triekt (iê) ‘(slå till, drämma till) driva, fösa’ och trènkt (ê) ‘detsamma’, även i lettiska trinkt, tręncu, trinku ‘driva’. Betydelsen ‘tvätta’ finns i litauiska triñkti, trèñka (|| treñkia), triñko || triñkė ‘tvätta (huvudet, håret)’, bildligt ‘blöta ned, dränka i häftigt regn; vardagligt skälla ut, förolämpa’; med prefix även ‘slå, prygla’ (om sambandet mellan betydelserna, jfr också litauiska pérti ‘slå’ och ‘tvätta, piska (i bastun)’). En särpräglad betydelse har också det prefixavledda lettiska trīcēt ‘darra, skaka’.

I de östbaltiska språken är den imitativa karaktären hos roten *trenk- / *trink- tydligt märkbar, men det är svårt att säga om så också var fallet i fornpreussiska, eftersom de belagda exemplens betydelser—

⁵ Fornpreussiska rotverb har varierande morfonologisk struktur: i fornpreussiska källor har 20 verb med slutna konsonantgruppsrötter påträffats (8 CeRC, 5 CaRC, 5 CiRC och 2 CuRC); verb med diftongrötter är relativt få – 9 lexem har påträffats, vilka bildar två undergrupper (7 med diftongen ei (CeiC, CaiC, CiC) och 2 med au (CauC, CuC)); 15 verb med öppna konsonantgruppsrötter (CēR, CīR, CūR, CaR) har påträffats (5 med sonanten m, 4 med n, 3 med r och 3 med l). Öppna diftongrötter är fåtaliga i fornpreussiska källor – endast 8 rötter har påträffats (tre som slutar på diftongen ei eller vokalen ī, och fem med au eller ū i slutposition). Dessutom har 18 verb med vokalrötter påträffats i fornpreussiska källor (5 med öppna och 13 med slutna rötter). Se även Kaukienė 2011: 30.

36

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

är ganska neutrala emotionellt. Förutom trencke MBS ‘slå till’, som betecknar ett slag, finns det ytterligare ett exempel med prefix från den tredje katekesen: Almechtiger Ewiger GOt+ / der du haft [...] den verflockten Pharao / mit allen den feinen im Roten Meer erfreufft – Wiffemufingis prābutkas deiws / kas tuo (= tou) affai [...] stan pertrincktan Pharao / fen wilfan fwaieis / en urminan iūrin aufkan=dinnons ”Allsmäktige evige Gud, du som [...] har dränkt den förhäxade farao med alla sina i Röda havet.” III 119/15. I detta fall har betydelsen blivit abstrakt och övergått till den psykiska verksamhetens sfär – pertrincktan ’förhärdad (envis)’, dvs. *’förhäxad, slagen med häpnad’, jfr även lit. pritrenkti ’förbluffa’.

grīm- (grēm-?) ’sjunga’

Det är möjligt att även verbet grīm- (eller grēm-⁶) kan betraktas som en imitatativ bildning; en enda aktiv participform är belagd: grīmons (grīmikan grī-mons ’den som har sjungit en sång’). Visserligen är verb som betyder ’sjunga eller kvittra’ inte nödvändigtvis imitativer. Men om vi rekonstruerar den verbala roten pr. *grēm- ’sjunga’ och jämför den med östbalt. *grēm- / *gram- ’låta (högt och dovt)’, (lett. gremt, gremju, grēmu ’mumla’, lit. graméti ’falla med buller’: ry. греметь), kan det aktuella verbet också ha imitatativt ursprung. Naturligtvis betyder pr. grīmons ’(ha) sjungit’ inte längre vare sig dån eller mummel; den imitatativa karaktären har alltså bleknat.

stēn- / stin- ’lida’

Pr. stēn- / stin- ’lida’: östbalt. *sten- ’stöna, jämra sig’ är ett rotverb: tre former av perfektparticip har påträffats, stenuns, styienuns, stīnons ’den som har lidit’, samt abstraktet stinsennien⁷ ’lidande’.

De östbaltiska verbformerna lit. stenėti, stēna, –ėjo, lett. stenēt, stenu, stenēju är mycket expressiva och kan betraktas som imitativer. Liknande motsvarigheter finns även i andra besläktade språk (många av dem är också primära verb): forneng. stenan ’jämra sig, stöna’, fornvästlågty. stenen ’stöna’; fornkyrkoslav. stenati (av *stenti), stenįję ’jämra sig, stöna’, ry. стена́ть, –аю ’jämra sig, stöna’, gr. στένω ’jag stönar, jämrar mig’ < urindoeur. *sten- ’(högljutt)

⁶ Rotvokalen ī tolkas på olika sätt – som ī eller ē. De flesta forskare rekonstruerade ī i roten (förhållandet mellan *grim- och *grīm- förklaras som lit. gyrà: gìrti, jfr Trautmann 1910: 343, Leskien 1884: 327, Endzelīns IV 181, Toporov II 308; jfr William Schmalstiegs rekonstruktion /grī́muns/ (Schmalstieg 1974: 219)). Vytautas Mažiulis (se Mažiulis I 410, 411) härleder emellertid ē ur vokalen och rekonstruerar *grēm- (*grē-muns, *grēmikā ’sång’). Om detta ord, se även Kaukienė 2011: 65.

⁷ I participformerna bör *stēn- med lång ē rekonstrueras (jfr Mažiulis IV 157); i den första katekesen anges denna med e (stenuns I), medan den tredje återger en del med slutande ē > ī (stīnons III), och exemplet från den andra katekesen (styienuns II) kan läsas på båda sätten. Substantivet stinsennien har in i roten (Mažiulis rekonstruerar *stinsen'an och utifrån detta infinitiven *stintvei ’lida’. Om detta ord, se även Kaukienė 2011: 68–69).

Straipsniai / Articles

37

AUDRONĖ KAUKIENĖ

’stöna, jämra sig’. Än äldre är den rent ljudliga betydelsen, jfr lat. tonāre ’dundra, bullra’, ur vilken även betydelsen ’stöna, jämra sig’ kan utvecklas, jfr sanskrit stānati ’dundrar, bullrar’ och participet stanant ’stönande’ (se även Mažiulis IV 157–158, Karulis 1992: 293 och litteraturen där).

Det preussiska verbet stēn- / stin- ’lida’ har emellertid varken expressivitet eller en ljudlig sema; dess betydelse har abstraherats och övergått till sfären för fysisk eller psykisk verksamhet (ett tillstånd).

2. SUFFIXAVLEDDA VERB

I de östbaltiska språken är de flesta suffixavledda verb avledningar. Avledningar från imitativer är mycket expressiva: interjektioner, känsloord eller imitative verb, särskilt med suffixen -čioti, -sėti, -telėti, t.ex. aikčioti, čiaukšėti (av čiaukš-sėti), pūrptelėti. Suffixavledda verb kan dock vara inte bara avledningar utan även direktbildningar, t.ex. lit. biñdzinti, rėplinti, čiurlénti, kukúoti, bubénti, bu-bināt ’fnissa, frusta (om hästar); muttra, mumla’. Det är inte alltid lätt att skilja suffixavledningar från direktbildningar. Detta är något lättare i levande språk, medan ett utdött språk med få skriftliga källor ofta lämnar sådana frågor obesvarade.

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

2.1. Suffixet -in-

De flesta baltiska verb med suffixet -in- (lett. -inā-) är avledningar – deverbativa (eller denominala) – och har kausativ betydelse, jfr balt. *aug-in(ā)- ’odla, föda upp’ (lit. auginti, lett. aûdzinât, preuss. auginnons ’den som har fött upp’) av balt. *aug- ’växa’ (lit. áugti, lett. aûgt).

I de östbaltiska språken förekommer också direkta imitativer med suffixet -in-, vilka inte alltid är lätta att skilja från avledningar av imitative verb med rotform, jfr lit. liurlinti eller čirškinti. På litauiska är ”ett stort antal verb med suffixet -inti avledda från ljudverb eller helt enkelt bildade genom ljudhärmning” (LKG II 264). Även på lettiska finns sådana verb: ”[...] verb med -inât som återger ljud”: bubinât, purpinât ’kuckla’ [...], jfr litauiska bùbinti, bubénti” (Endzelīns 1951: 842–843).

I de fornpreussiska skriftliga källorna utgör verb med suffixet -in- den största gruppen suffixavledda verb – nästan 50 (de kan inte alltid skiljas från verb med suffixet -ī-, eftersom vissa exempel kan förekomma i två former – med det ena eller det andra suffixet⁹). Två fornpreussiska exempel skulle kunna betraktas som imitativer: *klum-st-in- ’bulta’ och *zwaikst-in-/ī- (eller *swaikst-in-/ī-) ’lysa’.

*klum-st-in- ’knacka’

Vi har ett par former: klumstinai ’knackar’, klumstinaitai ’knacka!’: öffne die Thür {der oder die} dem / der da anklopffet – etwer=reis stan wartin {adder stieisiei quai} stesmu kas stwi klumstinai ”öppna den dörren {eller den} för den, som här knackar” III 119/1–2; Klopfet an / so wirdt euch auffgethan – klumstinaitai tijt wīrst iou=mus etwiriuns ”knacka, så öppnas det för er” III 117/26.

Det är svårt att säga om pr. klumstint ’knacka’ är en direkt bildning eller en avledning från ett imitatyv eller något rotverb.

Om klumstint är ett deverbalverb, bör man anta att det fanns ett imitatyv med rot i fornpreussiskan (jfr. *klump- eller *klumb-, se Mažiulis II 224–225).

Återställningen av suffixet beror också på den morfologiska tolkningen. Elementet -st- kan höra till det ursprungliga imitatyvet¹⁰ (-st-in-) eller vara en del av verbets suffix (suffixet -stin- kan vara ett ombildat baltiskt iterativsuffix -stī-).

*zwaikst-in-/ī- (eller *swaikst-in-/ī-) ’lysa’ (er- ’upp-’, po- ’på-’)

Det finns tre former med prefix: erschwāigstinai ’lyser upp’, poswāigstinai ’(må) lysa på’ och erschwāistjuns ’upplyst’: Gleich wie er die gantze Christenheit / auff

⁹ Att dessa suffix förekommer sida vid sida framgår i alla baltiska språk, jfr. balt. *māk-ī-/-in- ’lära ut’: lit. mókyti, móko och mokinti, lett. mācît, mācu, mācīju ’lära ut’ och mācinât, fornpr. mukint (*mākint) ’lära ut’, mukints ’lärd’.

¹⁰ Det möjliga ursprungliga imitatyvet kan förekomma både med elementet st och utan det, jfr. lit. klùm eller klum ’dunk, duns’ (Klùm klùm klùm någon har klumpat till det, klumpat till det.), ’klumpt’ (Jag hör bara hur någon klum klum klum och klampar iväg längs fönsterbrädena.) eller klùmst ’klamp’ (Och den tredje stöveln – klumst klumst, traskar på.).

Straipsniai / Articles

39

AUDRONĖ KAUKIENĖ

Erden berufft / famlet / erleucht / heiliget – Ainawijdei kādi (= kāgi) tans ſtan poſtippin Chriſtiani=ſkan / noſemmien preiwacke ſenrīnka / erſchwāigſti=nai / helgar – ”liksom han kallar, samlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden” III 45/16–17; Der HERR erleuchte ſein Angeſichte ober euch und ſey euch gnedig – Stas Rikijs poſwaigſtinai ſwaian Proſnan kirſchewans / bhe boūse ioūmas etnijwings ”Må Herren lysa sitt ansikte över er och vara er nådig” III 133/14; der Heylige Geyst hat mich durchs Euangelion be=ruffen / mit seinen Gaben erleuchtet – stas Swints Noseilis ast mien praſtan Euangelion perwūka=uns / ſen ſwaians Dāians erſchwāiſtiuns”den helige Ande har kallat mig genom evangeliet, med sina gåvor upplyst” III 45/13.

Den etymologiska (och morfologiska) tolkningen beror på hur vi läser rotens konsonanter. I början av roten kan både s (Mažiulis I 287) och z (Trautmann 1910: 442, Toporov II 84–85) rekonstrueras. Om vi antar s i början av roten kan verbet jämföras med lit. šviẽsti, kyrkslav. světъ ’ljus’, sanskr. śvetaḥ ’vit’. Om vi antar z i början av roten kan verbet (och de därtill hörande substantiven swaikstan ’ljus’, Suaixțix ’den som lyser’) jämföras med lit. žvaigždė, lett. zvaigzne, zvaigzna, zwāigzde, zwaizde (jfr Trautmann 1910: 442, Schmalstieg 1974: 193). Om vi rekonstruerar det preussiska verbet *swaikst-in-, skulle grundordet kunna vara abstraktum *swaikstan ’ljus’ (Mažiulis I 287).

Įvairūs šviesos dievo užrašymai šaltiniuose (žr. Balsys 2010: 239–242) leidžia atstatyti ir Švaistiką, ir Svaikstiką, ir Žvaigždiką.

Alltså råder det fortfarande betydande osäkerhet både kring ursprunget och kring ordbildningen. Ändå verkar det mer övertygande att anta att grundordet kan ha varit ett verb, *zweigz(d)- eller *sweis- ’lysa’, snarare än ett abstrakt substantiv. I de flesta belagda former av verbet står g i slutet av roten (med undantag för erschwāistiuns). Därför framstår jämförelsen med lett. zvaigstīties ’glimra’ (med suffixet -st-ī) som mycket tilltalande. Kanske är elementet st- också i det preussiska verbet *zwaik-st-in-/-ī- en utvidgning av suffixet. I så fall har båda verben med suffixet -in- (*klum-st-in- ’banka’ och *zwaik-st-in-/-ī- ’lysa’) -st- mellan roten och suffixet. Om detta element tillhör suffixet kan de preussiska suffixen -st-in- eller -st-ī- kanske jämföras med det östbaltiska iterativa suffixet -st-ī- (särskilt eftersom suffixen -in- och -ī- historiskt är nära besläktade). Själva verbet *zwaikst-in-/-ī- har till och med båda suffixvarianterna -in- || -ī-: presensformerna erschwāigstinai och poswāigstinai har -in-, medan participet erschwāistiuns bara har -ī-.

2.2. Suffixet –ī–

I de fornpreussiska språkminnesmärkena finns en tämligen stor grupp verb med suffixet –ī–, som växlar med –ē– eller –ā–, till exempel: klausīton ’lyssna’, klausēmai ’vi lyssnar’; billīt-wei ’tala, yttra sig’, billē / billā ’talar, yttrar sig’, billēmai ’vi talar, yttrar oss’, billai, billāts,

40

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

bille ’talade, yttrade sig’. Det är dock inte så enkelt att räkna dem exakt. För det första är suffixet -ī-, som redan nämnts, nära besläktat med -in- (se 2.1), och det finns verb med former som har båda suffixen. Dessutom kan verb med suffixet -ī- förväxlas med verb som har suffixet -ē- (det långa ē-ljudet i katekesdialekterna dras ihop och markeras ofta som långt ī). Det växlande suffixet -ē- / -i- är mycket sällsynt i fornpreussiskan. Många av de äldre i-stamsverben med suffixet -ē- har i fornpreussiskan ombildats till typen med suffixen -ī- / -ē- / -ā-; endast ett fåtal har bevarats (Kaukienė 2004: 204–206). De känns igen på presensformerna med i-stam. Ett otvetydigt exempel på denna typ är turrettwey, turryetwei (turrītwei, turīt, turrit med ī < ē) ’ha’, pres. 1. turri, 2. tur 20x, turri 10x, turei 6x, 3. turri 28x, turei 10x, turrei, ture, imperf.1 turrimai 20x, imperf. 2 turriti 3x. Presens av verb med suffixet -ī- / -ē- / -ā- ser annorlunda ut, jfr milijt ’älska’, millē ’älskar’. Slutligen kan vi, om vi saknar infinitiv eller andra informativa former, inte säkert veta om verbet har det växlande suffixet -ī- / -ā- / -ē- eller det oföränderliga -ā-. Dessa suffix kan vara historiskt besläktade, jfr fornpreuss. *bil-ī- ’tala’ och lit. bylōti (med det generaliserade suffixet *-ā). Trots alla dessa osäkerheter kan över 50 verb med suffixet -ī- räknas i de fornpreussiska språkminnesmärkena.

I de östbaltiska språken varierar de motsvarande suffixens struktur och funktion mycket. I litauiskan tycks det inte finnas några direkta imitativer med det oföränderliga suffixet -ī- (-o-, -ė-). Det kan visserligen finnas sådana med det oföränderliga suffixet -i- / -ij-, jfr džėžyti ’hugga, slå, regna’ m.m. (”Det finns också verb med suffixet -yti som bildas genom ljudhärmning och betecknar en varaktig eller upprepad intensiv handling med anknytning till ett ljud” (LKG II 262)). Imitativer med suffixet -ē- är också ovanliga. De är till största delen deverbativer med betydelse av tillstånd, till exempel: sėdėti, gulėti och så vidare. Imitativliknande, även om de inte är direkt formella, är däremot de ljudhärmande bildningarna med suffixet -sē-: purpsėti, čiepsėti och så vidare. I lettiskan har dessa suffix förändrats ganska kraftigt, varför jämförelser kräver en noggrannare historisk analys.

Det är svårt att finna verkliga imitativer med suffixet -ī- i de fornpreussiska språkminnesmärkena. Två exempel analyseras som imitativer eller som bildningar av imitativerande ursprung: *bil-ī- ’tala’, *kal(t)s-ī- ’ljuda, klinga’.

*bil-ī- ’tala’

Verbet har många former som tydligt visar dess tillhörighet till den strukturella klassen -ī- / -ē- / -ā-: i infinitiv suffixet -ī- (billītwei ’tala, yttra sig’), i presensformerna -ē- eller -ā- (billē, billā ’yttrar sig’, billēmai ’vi yttrar oss’), i imperfekt – -ē- eller -ā- (billai ’jag yttrade mig’, billāts ’han yttrade sig’, bille ’kallade’ osv.):

Ich bitte euch / wollet meine Beicht hören / und mir die Vergebung sprechen – as madli wans / Quoi=tīlaiti maian Grikauſnan kirdītwei / bhe mennei ſtan etwerpſennien billīt ”jag ber er, var vänliga och hör min bikt och uttala förlåtelsen för mig yttra”

Straipsniai / Articles

41

AUDRONĖ KAUKIENĖ

III 67/16; Darauff foll der Beichtiger ſagen – Noſtan turri stas Klauſi=8winks billit-wei „Ant to tūri tas nuodēmklauſys byloti“ III 71/8; Was sagt nun Gott von diesen Gebotten – Ka billā tēnti Deiws esse wis=sans schins Pallaipsans? „Ką byloja dabar Dievas apie visus šiuos paliepimus?“ III 37/8; Da vnser Herr Christus spricht Marci am letzten – Kāigi nouson Rikijs Christus billē Marci en pansdaumannien „Kaip mūsų viešpats Kristus byloja Morkaus paskutiniame“ III 61/9; Wir sagen dir Lob vnd Danck – Mes billēmai tebbei pogirsnan bhe dinckun „Mes bylojame tau pagyrimą ir dėką“ III 131/15; [...] von dem Baum / dauon Jch dir gebot / vnd ſprach: Du ſolt nicht dauon Eſſen – [...] eſſe ſteſmu garrin / Esse kawīdsmu as tebbei laipinna / bhe billai / Tu niturei eſſe ſteſmu iſt „[...] nuo to medžio, nuo kokio aš tau liepiau bei bylojau: Tu neturi nuo to valgyti“ III 105/9; Nam er das Brodt / dancket / vnnd brachs / vnnd gabs ſeinen Jüngern vnnd ſprach / Nemet hin / Eſſet – imma tans ſtan=geitin dīnkauts bhe līmauts / bhe dai ſwaimans / maldaiſimans / bhe billāts / immaiti ſwen / īdeiti „ėmė jis tą duoną, dėkojo ir dėkojo ir laužė bei davė saviems mokiniams ir bylojo: Imkite ten, valgykite“ III 75/4; Wie Sara Abraham gehoſam war / vnd hies jn Herr – kai Sara Abraham po=klūſmai bhe / bebille/ din Rikijs „kaip Sara Abraomui paklusni buvo bei vadino jį viešpačiu“ III 93/14; Nim [...] jn auff HErr / vnd wie du geſagt haſt – immaīs [...] ſten enſai Rikijs / kāi=gi tu affai billūns „imk [...] jį ant viešpaties, kaip tu esi bylojęs“ III 117/24.

Det preussiska verbet *bil-ī- ’tala’, liksom litauiskans bylóti, skulle kunna härledas ur ett ljudhärmande ord: balt. *bil- / *bel- eller *bal- ’tala, säga’ från *’dåna, mullra, eka’ (jfr Mažiulis I 142) < ie. *bhel- ’eka, dåna’, jfr fornisländska bylja ’dundra, dåna’. Roten byggs ofta ut, varvid de båda betydelserna (ljudhärmande och talrelaterad) kan förekomma sida vid sida, exempelvis lit. bildėti och lett. (at)bildēt ’(svara)’. Trots sitt ljudhärmande ursprung har det aktuella preussiska verbets expressiva betydelse helt bleknat. Med verbet *bil-ī- återges olika verbformer i den tyska originaltexten: sprechen ’tala’, sagen ’säga’, hies ’kallade’, men i inget fall finns någon ljudhärmande betydelsenyans. Verbet kan alltså inte längre betraktas som ett ljudhärmande ord. För övrigt saknar den preussiska motsvarigheten billīt på litauiska bylóti inte bara varje nedsättande betydelse med ljudanknytning, utan har också en tydlig semantisk komponent av högtidlighet.

*kal(t)s-ī- ’ljuda’

Ett verb som mycket liknar ett ljudhärmande ord (eller en avledning därav) är *kalts-ī- ’ljuda (lauten)’. Vi har två belagda presensformer, kaltzā¹¹ och kelsai¹² (*kalsā) ’ljuder’: Wie die Wort vnnd Verheÿſſunge Gottes lauten – kāigi ſtai wirdai

¹¹ Konsonantinskjutningen t kan, om det inte rör sig om ett skrivfel, ha återspeglat ett fonetiskt inskjutet t mellan l och s.

¹² Ett -i i ordslut innebär inte nödvändigtvis ett förkortat suffix -āja (så antar Mažiulis och några andra forskare, se Mažiulis III 99 och litteraturen där), eftersom det i monumenten på preussiska mycket ofta förekommer ett i i ordslut efter en vokal (särskilt en lång vokal).

42

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

bhe preibillīnai Deiw as kelfai ”hur dessa ord och suffixbildningar om Gud låter” III 61/6; Der hat fie fagen und wie fie lauten – tans kan ftai billē / bhe kāigi ftai kaltzā ”han har vad de säger och hur de låter” III 77/7.

Presensformen *kalsa gör det möjligt att tolka verbet strukturellt på två sätt – att urskilja ett oföränderligt suffix -ā- eller ett växlande suffix -ī- / -ē- / -ā-. Oftast rekonstrueras ett verb med suffixet -ā- (infinitiven skulle vara *kals-ā-t(wei), jfr Trautmann 1910: 361, Endzelīns IV 139, Mažiulis III 99–100, Schmalstieg 1974: 206). Men, som avledningen kalsīwingiskan visar, skulle infinitiven också kunna ha suffixet -ī- (*kals-ī-t(wei)¹³.

Verbet har den gamla imitatyviska roten *kal- / *kel- ’frambringa ljud’, jfr lett. kaļûôt ’prata’, sl. redupl. kol-kolъ > колокол ’klocka’, fht. hellan ’ljuda’, gr. χέλαδος ’oväsen’; i många språk finns verb med denna rot som betyder ’ropa’: lat. calāre, gr. χαλεῖν, hett. kaleš- och så vidare (se även Mažiulis III 99–100, Schmalstieg 1974: 206 och litteratur där). Därför måste man fastställa om -s- tillhör roten eller suffixet. Om det vore en rotutvidgning skulle pr. *kal(t)s-ī- kunna jämföras med lit. kalbėti¹⁴, det vill säga att roten *kal- i båda fallen har utvidgats (med konsonanterna -s- eller -b-). Om konsonanten -s- är en suffixutvidgning skulle den likna -s- i den iterativa ändelsen -s-ėti eller den stativa -s-oti i litauiska verb av imitatyviskt ursprung. Många av de forskare som redan nämnts urskiljer suffixet -sā- och jämför verbet som diskuteras med lit. dilbsóti, murksóti och liknande. Endast Vytautas Mažiulis (Mažiulis III 99–100) anger, vid sidan av litauiska exempel med suffixet -soti, även deras besläktade former med -sėti: linksóti och linksėti och liknande. Om vi antar att infinitiven bör rekonstrueras inte som *kal(t)s-ā- utan som *kal(t)s-ī-, kan det växlande suffixet -ī- / -ē- / -ā- ha uppstått i stället för det bortfallande -ē- / -i-, och då skulle de litauiska iterativerna med suffixet -sėti ligga närmare (se även 2.3).

2.3. Suffixet -ā-

I de östbaltiska språken kan det finnas imitatyver, till och med direkta formella motsvarigheter med suffixet -ā-, till exempel lit. baubóti (: baũbti), mauróti, maumóti ’äta, äta med full mun; råma, morra; tala otydligt, genom näsan’, lett. brēkāt ’skrika, råma’ (: brekt ’detsamma’), trankāt ar trenkāt ’jaga, driva bort’ (: trēnkt ’detsamma’). Visserligen är de något mindre vanliga i lettiskan, och de är vanligen deverbativer med intensiv betydelse, medan det i litauiskan finns rätt många direkta formella motsvarigheter (”Mycket många verb har bildats med suffixet -(i)oti, som imiterar—

13 Adjektiv med suffixet -īwing- bildas vanligen av verb med suffixet -ī-, se även Kaukienė 2004: 102.

14 Betydelsen ’tala’ kan lätt ha utvecklats ur betydelsen ’ropa’, men det litauiska verbets expressiva betydelse har bleknat, och det kan inte längre betraktas som en imitatyv.

Straipsniai / Articles

43

AUDRONĖ KAUKIENĖ

— ljud eller bilder” (LKG II 255)). Bland de preussiska språkminnesmärkenas 19 verb med suffixet *-ā- finns det emellertid inte ett enda som kan betraktas som imitatyv eller som kan ha imitatyviskt ursprung. Endast om vi vid sidan av presensformen *kalsā ’ljuda’ föreställde oss infinitiven *kalsāt(wei), skulle detta vara det enda exemplet, visserligen inte med suffixet *-ā- utan med *-sā-. Det är inte helt enkelt att jämföra ett möjligt preussiskt suffix *-sā- med lit. -soti: avledningar med suffixet -soti av onomatopoetiskt ursprung (t.ex. dunksóti, burbsóti) betecknar ett tillstånd som hänger samman med kroppens ställning, medan ljudbetydelsen endast finns kvar som en skugga (jfr ljudbetecknande verb med suffixet -sėti, såsom dunksėti, burbsėti).

2.4. Suffixet -au-

I de östbaltiska språken är verb med suffixet -au- (eller med det historiskt besläktade suffixet -uo-)¹⁵ oftast denominala. Litauiskan har också deverbativer – iterativa avledningar från rotimitativer, jfr lit. stáugti – stūgauti (fler exempel i LKG II 249, 253). Det finns emellertid också direkta denominativ, dvs. oavledda verb bildade med suffixet -au- / -uo-, t.ex.: lit. kukuóti, lett. kukuot ’göka’¹⁶ (jfr även ry. куковать ’göka’ – det slaviska suffixet -ова- motsvarar baltiskt -au-), lit. krū́pauti ’rycka till’, šiūrúoti, lett. bauruot ’råma’ osv. I litauiskan har direkta denominativ oftare suffixet -uo-, medan deverbativer med iterativ betydelse är vanligare med suffixet -au-.

I de fornpreussiska språkminnesmärkena finns 16 verb med suffixet -au-. Bland dem finns ett par exempel som skulle kunna betraktas som imitativer: *mur-au- ’mullra’ och *wūk-au- ’kalla, ropa’, även om lingvisterna har olika uppfattningar om deras ursprung.

*mur-au- ’mullra’

Pr. *mur-au- ‘murmeti’ turi vieną formą – tai veikiamasis būtojo laiko dalyvis murrawuns ‘murmėjęs’: Habe mit meines gleichen gezürnet / Wider meine Frawe gemurret vnd gefluchet – Aſmai ſen mailei polligun ernertūns / Pri=ki maian waipattin murrawuns bhe klantiwūns „Esu su man lygiu sunirtęs, prieš maną viešpąčią mur-mėjęs ir keikęs“ III 69/5.

Detta fornpreussiska verb betraktas vanligen som ett lån från tyska murr-en ’knorra, muttra’ (Trautmann 1910: 380, Endzelīns IV 263, Mažiulis III 160). Muttr-

¹⁵I lettiskan finns endast spår av suffixet -au- i verbböjningen, och därför bildas verben i samtliga fall med suffixet -uot, -uoju, -uoju.

¹⁶Detta har även Janis Endzelīns lagt märke till: ”Återigen slutar vissa verb på -uoju, vilka återger ljud, t.ex. kukuoju (= lett. kukuoju)”; se Endzelīns 1951: 811.

44

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

… uttrycks med ord med roten mur- i många språk: lat. murmur ’mummel’, gr. μομύρω ’mumla’, lit. murmėti, lett. murmēt osv. (roten kan betraktas som imitativ – lautnachahmend (Fraenkel 473)). Alla dessa imitativer har visserligen en reduplicerad rot, och därför betraktas det preussiska verbet uppenbarligen som en germanism. En icke-reduplicerad rot mur- som slutar på en sonant är inte typisk för baltiska språkens rotimitativer. I litauiskan har rotimitativer med ia-stam i regel slutna rötter. Om roten innehåller en lång vokal, en diftong eller en blandad diftong, tillfogas oftast en konsonant genom att rotens begynnelsekonsonant upprepas (reduplication), eller genom att formanten šk (sk, zg, žg) läggs till, eller helt enkelt någon konsonant – oftast k, t.ex.: baũ-b-ia, čĩr-šk-ia, mur-k-ia, dū-zg-ia, ū-k-ia, mū-kia osv. Detsamma gäller a-stamsverb med suffixet -ėti: dárda, čérška, birzga m.fl. Direkta imitativer med sekundära suffix efter en sonant kan dock också ha en oblockerad rot, t.ex.: čirénti, džirinti džyruoti. Därför är det fullt möjligt att betrakta även det preussiska suffixverbets murrawuns som ett inhemskt ord.

*wūk-au- ’kalla på, ropa’

Det preussiska verbet är belagt i två former – utan prefix wūkawi ’kallar’ och med prefix perwūkauns ’har kallat’: Denn das Wort (Für Euch) fordert eitel Glaübige hertzen – Beggi sfas wirds (Per wans) wū=kawi wiffans druwingins firans ”ty detta ord (för er) kallar alla troende hjärtan” III 77/18–19; der Heylige Geyft hat mich durchs Euangelion be=ruffen / mit seinen Gaben erleuchtet – stas Swints Nosēilis ast mien praftan Euangelion perwūka=uns / ſen ſwaians Dāians erſchwāſtiuns ”den heliga Ande har genom evangeliet kallat mig och upplyst mig med sina gåvor” III 45/12–13.

Forskare förklarar detta verbs ursprung på olika sätt. Det kan betraktas som ett denominalt verb och härledas från substantivet wackis (Trautmann 1910: 466, Endzelīns IV 341). Sambandet mellan *wūk-au- och substantivet är dock föga övertygande. Mažiulis kom också fram till den slutsatsen: när han behandlade perwūkauns betraktade han det traditionellt som denominalt (Mažiulis III 276), men senare, när han skrev om den prefixlösa formen wūkawi ’kallar, ropar’, övergav han denna uppfattning och föreslog att verbet i fråga skulle betraktas som deverbal bildning och härledas från verbet wūkawi ur verbet wackītwei ’ropa, kalla’ (Mažiulis IV 267). Williams Schmalstieg ser på liknande sätt verbets ursprung (Schmalstieg 1974: 172, 196). Både den denominala och den deverbal förklaringen möter emellertid samma svårighet – i båda fallen måste en vokalväxling a: ā rekonstrueras i roten (efter LG ū). Vokalväxling av ablauttyp är dock inte typisk för denominala verb, och deverbalverb med suffixet -au- uppvisar inte den kvantitativa växlingen a: ā i något av de baltiska språken.

Ursprunget till verbet *wūk-au- ’kalla, ropa’ skulle kunna förklaras på ett annat sätt, om rotvokalen ū betraktades som gammal och inte härleddes från *ā. Då skulle detta verb

Straipsniai / Articles

45

AUDRONĖ KAUKIENĖ

kunna jämföras med lit. ūkauti¹⁷. Suffixverbet ūkauti är ett intensivverb bildat till rotverbet ūkti, -ia¹⁸, som har ljudhärmande ursprung. Sådana ljudhärmande deverbalverb är mycket vanliga i litauiskan, t.ex.: čiŕskauti: čiŕkšti, šūkauti: šaukti, švilpauti: švilpti osv. Både semantiskt (iterativ intensivbetydelse) och strukturellt liknar de i hög grad andra deverbalverb. Man skulle kunna anta att även preussiska *wūk-au- har bildats på liknande sätt, och att det därmed också vore deverbalbildat. Rotimitativer är emellertid mycket vanliga endast i litauiskan; de är mycket få i lettiskan, och inget enda har påträffats i de fornpreussiska språkminnesmärkena. Därför är även den deverbal förklaringen av det aktuella verbets ursprung osäker.

Därför är även preussiska *wūk-au- sannolikt inte en deverbalbildning, utan en direkt ljudhärmande avledning. Den kan ha uppkommit ur ljudhärmande ū-ū. Både till struktur och betydelse liknar preussiska *wūk-au- eller litauiska ūkauti mycket verben lit. ūbauti (: ūbti, -ia, -ė) och lett. ūbuot ’hoota’. De betyder att ropa ū-ū, och före suffixvokalen skjuts k eller b in. Hit kan även lett. ūjināt ’ropa högt ū-ū’ läggas – denna gång skjuts j in före vokalen i suffixet -in-ā-. Från ljudbetydelsen ’ropa’ kan betydelsen ’kalla’ lätt uppstå.

SLUTSATSER

Undersökningen visade att det verkligen fanns verbala imitativer i preussiskan. Även om texter med religiöst innehåll inte ger anledning att förvänta sig att de skulle vara talrika, kan man ändå utifrån det tillgängliga materialet dra slutsatser om deras karaktär och strukturella särdrag.

Det är knappast troligt att lika produktiva klasser av rotimitativer hade utvecklats i preussiskan som i de östbaltiska språken. Även om rotimitativer med litauisk ia-stam är mycket talrika, är de betydligt färre i lettiskan. Därför är det mycket svårt

17 Dess huvudsakliga (och ursprungliga) betydelse är ljudlig: verbet betecknar ett visst ljud som frambringas av levande varelser (det kan vara ugglor, hornugglor, rävar, ekorrar, mullvadssyrsor, små barn m.fl.) eller till och med av livlösa ting (vinden, ett tåg). Det kan dock ha betydelsen ’ropa, kalla, kommunicera genom att ropa’ (jfr följande exempel ur LKŽ: Barnen hoar i skogen och vill ropa på varandra. Vi skingrade oss en och en i skogen och sedan hoade vi. Hooa i skogen så att du inte går vilse. Råg på höjden, äpplen i trädgården, fadern ropade och hoade på sin dotter m.fl.).

18 Verbet ūkti, -ia, -ė i LKŽ kan, utöver de vanliga betydelserna 1. ’ropa, hoa (om uggla, hornuggla, hare o.d.)’; 4. ’ljuda dånande, genljuda, klänga, vina, surra’; 5. ’ge ifrån sig ett skarpt ljud, tjuta (om ångloks eller fartygs siren)’ osv. (jfr även DŽ ūkti, ūkia, ūkė. 1. ’ljuda, genljuda’; 2. ’ropa (om uggla, hare)’), också ha betydelsen: 2. ’ropa, skrika, hoa (särskilt för att kommunicera)’ (Vi började hoa där. [Pojken] skramlar och slamrar medan han ropar uppe på vinden vid hörnet och började sedan ta sig ned. Själva skrämde de upp varandra och började hoa, stöna, rota och banka vid väggen. 3. intr. ’tala otydligt, mumla’ (Mitt barn är mycket snällt; när det lämnas ensamt sitter det och småpratar för sig självt).

46

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

det finns anledning att förvänta sig att sådana verb förekom i fornpreussiskan, där det inte fanns lika många verb med ia-stam. Ännu svårare är det att förvänta sig infixverb eller imitativer med sta-stam (detta är nybildningar i litauiskan). Eftersom det i fornpreussiskan inte uppstod någon sådan strukturell-semantisk opposition causativa / resultativa som i de östbaltiska språken, uppstod därför inte heller lika många verb med ia-stam respektive infixverb eller verb med sta-stam. Dessutom fanns det troligen inte i fornpreussiskan verb som strukturellt motsvarade de östbaltiska a-stammarna med det sekundära suffixet -ėti. Naturligtvis kan det ha funnits rotverb av imitativerat ursprung i det levande fornpreussiska språket, men varken deras morfologiska eller morfofonologiska struktur påminde om litauiska eller lettiska motsvarigheter. De diskuterade rotexemplen är visserligen av imitativerat ursprung, men har förlorat sin expressiva betydelse. Deras betydelser är ganska neutrala; betydelsekomponenterna av expressivitet kan inte längre urskiljas.

Suffixavledda imitativer kan ha varit betydligt fler i fornpreussiskan. Detta framgår av de diskuterade exemplen med suffixen -in-, -ī-, -au- (vissa suffix kan ha haft utbyggnaderna -s- eller -st-).

I det levande fornpreussiska språket kan det ha funnits fler och mer varierade direkta suffiximitativer. Det är svårt att säga om det fanns avledningar från imitativer, i synnerhet deverbativer. Detta beror på om det fanns rotimitativer. Om det fanns få sådana, kan det inte heller ha funnits många avledningar.

Många av de fornpreussiska imitativerade verben var tydligen direkta formalbildningar. Därigenom liknar de de slaviska språken och skiljer sig från de östbaltiska språken, där många suffixavledningar bildas från rotimitativer. De strukturella verbtyperna i fornpreussiskan skiljer sig också avsevärt från de litauiska och lettiska.

LITERATŪRA

Balsys Rimantas 2010: Lietuvių ir prūsų dievai, dievės, dvasios: nuo apeigos iki prietaro. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.

DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, elektroninis variantas, vyr. red. Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: http://dz.lki.lt.

Endzelīns Jānis I–IV: Darbu izlase 1–4. Rīga: Zinātne, 1971–1982.

Endzelīns Jānis 1951: Latviešu valodas gramatika. Rīgā: Latvijas valsts izdevniecība.

Fraenkel Ernst. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverl.; Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht, 1962.

Jakulis Erdvilas 1996: Tekėti, teka, tekėjo tipo veiksmažodžiai baltų kalbose. – Vakarų baltų kalbos ir kultūros reliktai. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla, 8–17.

Jakulis Erdvilas 2004: Lietuvių kalbos tekėti, teka tipo veiksmažodžiai. – Baltistica 38(1–2), 5–306.

Straipsniai / Articles

47

AUDRONĖ KAUKIENĖ

Jakulis Erdvilas 2005: Lietuvių ir latvių tekėti, teka tipo veiksmažodžiai. – Baltai ir jų giminaičiai (Tiltai, priedas Nr. 26). Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla, 93–110.

Karulis Konstantīns 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 2, Rīga: Avots.

Kaukienė Audronė 2004: Prūsų kalbos tyrinėjimai. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.

Kaukienė Audronė 2005: Žodžių, jų dalių bei formų sudarymo būdai. Terminai. — Baltai ir jų giminaičiai (Tiltai, priedas Nr. 26). Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla, 133–138.

Kaukienė Audronė 2011: Prūsų kalbos tyrinėjimai 2. Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.

Leskien Adalbert: Der Ablaut der Wurzelsilben im Litauischen. Leipzig: S. Hirzel, 1884.

LKG I–II – Lietuvių kalbos gramatika 1–2, vyr. red. Kazys Ulvydas. Vilnius: Mintis, 1965–1971.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas, elektroninis variantas, redaktorių kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008. Prieiga internete: www.lkz.lt.

Lubienė Jūratė 2005: Gyvūnų garsus reiškiantys šakniniai veiksmažodžiai lietuvių ir latvių kalbose. – Baltai ir jų giminaičiai (Tiltai, priedas Nr. 26). Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla, 161–171.

Mažiulis I–IV – Mažiulis Vytautas. Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1–4. Vilnius: Mokslas, 1988–1997.

Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern: Francke.

Prūsų kalbos paminklai 1–2, par. Vytautas Mažiulis. Vilnius: Mokslas, 1966–1981.

Schmalstieg William 1974: An old Prussian Grammar. Pennsylvania: Pennsylvania State University Press.

Toporov I–V – Топоров Владимир. Прусский язык 1–5. Москва: Наука, 1975–.

Trautmann Reinhold 1910: Die altpreussischen Sprachdenkmäler. Göttingen: Vandenhoek & Ruprecht.

Vasmer I–IV: Фасмер Макс. Этимологический словарь русского языка 1–4, изд. 2. Москва: Прогресс, 1986–1987.

Kiti straipsnio sutrumpinimai – kaip Vytauto Mažiulio Prūsų kalbos paminkluose.

48

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV

Imitatyvinės kilmės veiksmažodžiai prūsų kalboje

The Origin of Verbs of Imitation in Prussian

S U M M A R Y

Imitation-based words can be recognized by the evident relationship between their sound structure and their specific semantic features. Those words are of iconic nature. Words of imitation-based origin are frequently referred to as vocalizations (lautnachahmend in German; звукоподражательные in Russian) but this term is not precise enough. Though the greatest majority of those words are used to imitate sounds, they can also denote movement and images (varvėti ‘dribble’, tvīksti ‘flash’, blizgėti ‘glitter’, etc.).

Imitation-based words can belong to different parts of speech. As a rule, those words are interjections and onomatopoeic interjections. However, verbs can also have their imitation-specific character, and this is true of some directly – formed verbs, not only of the derivatives from parts of speech with a strong emotional and expressive meaning component in them. Imitation-based words can be also found among nominal parts of speech, especially in nouns, though their number in those parts of speech is not large. The present article is aimed at finding out the specific imitation-based verbs in Prussian recorded sources.

Imitation-based words of verbal character are abundant in the East Baltic languages. This fact enhances the credibility that words of the same character could exist in Prussian as well. An attempt was made to select all possible examples from the recorded Prussian sources that could ‘lend themselves’ to the study of imitation-based verbs. The very character of text-specificity in Prussian records does not suggest a great abundance of imitation-based words in those texts. Thus, all verbs that appear to have the slightest resemblance to imitation-based words were studied, especially the ones with strong features of vocalization. Besides, the words that have connection with some other related words with imitation-based meanings in other languages were also examined.

The morphological and morpho-phonological structure of imitation-based words in Lithuanian and Latvian has much in common. Those words are both root verbs and derived verbs. Specific structure-related features were searched for in the Prussian sources as well. First of all, a study of Prussian root-verbs (suffix-free verbs) was carried out, and then derivative verbs were analysed on the pattern of grouping them into certain categories according to difference in their suffixes.

About seventy root-verbs in Prussian can be identified. They can be characterized by roots of different structure, in many cases this structure is quite complex, with multiple consonant and diphthong combinations. This fact is an indication of a possible imitation-based word formation, whose typical feature is complex root. However, we did not succeed in identifying fully convincing imitation-based words, and we focused our attention on the verbs that have a strong likelihood of being related to imitation-based verbs: *trenk-/ *trink- ‘hit’, grim- (grēm-?) ‘sing’ and stēn-/stin- ‘suffer’.

There are about 140 suffixal verbs in Prussian recorded sources with the suffixes (–in-, –ī-, –e, –ā- and –au-). The numbers of verbs with one or another suffix vary. Most of those verbs

Straipsniai / Articles

49

AUDRONĖ KAUKIENĖ

have the closely related suffixes -in- and -ī-. A considerably smaller number of verbs have the suffixes -ā- and -au-. Thus, the verbs were analysed according to the word formation characteristics of the suffixes with reference to their possible imitation-based derivatives.

Verbs with the suffix -in- in Prussian make up one of the biggest suffixal groups – up to 50 of them can be identified (though they are not always easy to distinguish from verbs with the suffix -ī- as some of the words have double forms, with one suffix or the other). These two Prussian verbs could be said to belong to imitation-bases words: *klum-st-in- ‘knock’ and *zwaikst-in-/-ī- (or *swaikst-in-/-ī-) ‘shine’.

Verbs with the suffix -ī- are quite numerous, the suffix -ī- in them is often used interchangeably with the suffixes -ē- and -ā-, and it is not an easy matter to count them exactly. As it was already mentioned, the suffix -ī- is closely related to -in-. Besides, verbs with the suffix -ī- can be easily confused with the verbs having the suffix -ē- (when the long ē is narrowed and it is marked as a long ī). Despite these complications, it is possible to count more than 50 verbs with the suffix -ī- in Prussian though pure imitation-based words are hard to identify. Three examples were analysed as having imitation-based origin: *bil-ī- ‘speak’, *kalts-ī- ‘ring’ and *wak-ī- ‘invite’, ‘call’.

There are also 16 verbs with the suffix -an- in Prussian records. Two among them can be treated as imitation-based words: *mur-au- ‘murmur’ and *wuk-au- ‘invite’, ‘call’ though linguists’ opinion of their origin differ.

Research data show that imitation-based verbs really existed in Prussian. However, root-verbs among those Prussian words could not have been as abundant as in East Baltic languages, especially in Lithuanian. In turn, the number of suffixal imitation-based words in Prussian must have been much greater. The already discussed examples with the suffixes -in-, -ī-, -au- all give evidence of that; besides some of the suffixes could have contained the extending part -s- or -st- in them.

The majority of Prussian imitation-based verbs are likely to have been directly formed words. This feature brings them close to Slavic languages and makes them different from East Baltic languages, which are characterized by abundant suffixed derivatives from imitation-based root-words. Structural types of Prussian verbs also differ considerably from those in Lithuanian and Latvian.

Įteikta 2011 rugsėjo 6 d.

AUDRONĖ KAUKIENĖ

Klaipėdos universitetas

Kretingos g. 41-30, LT-92303 Klaipėda, Lietuva

[email protected]

50

Acta Linguistica Lithuanica LXIV–LXV