Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno „Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch“ (1800) prãtarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

Ona Aleknavičienė

doi:10.35321/all85-04

Machine-translated document

This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.

Preparing document pages…

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Institutet för litauiska språket

ORCID id: orcid.org/0000–0003–4704–6308

Forskningsområden: det litauiska kulturarvet, språk, litteratur och kulturhistoria i det preussiska Litauen.

DOI: doi.org/10.35321/all85-04

Förordet till Kristijonas Gotlybas Milkaus ordbok LITTAUISCH-DEUTSCHES UND DEUTSCH-LITTAUISCHES WÖRTER-BUCH (1800): datering och intertextuella samband

Förordet och inledningsorden till Christian Gottlieb Mielckes ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800): datering och intertextuella samband

ABSTRAKT

I artikeln analyseras fyra förord till Kristijonas Gotlybas Milkaus ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800), skrivna av dess sammanställare, kantorn Milkus (Pilkalnis), prästen Daniel Jenisch (Berlin), kammar- och domänrådet samt skolinspektören i Ostpreussen Christoph Friedrich Heilsberg (Königsberg) och filosofen Immanuel Kant (Königsberg). Syftet med undersökningen är att datera förorden och bedöma deras intertextuella samband. På grundval av Milkaus brev till Heilsberg av den 11 april 1799 fastställs att Milkus kan ha skrivit förordet i april–maj 1799, på Heilsbergs uppmaning. Intertextualitetsanalysen visar att Immanuel Kant stödde sig på alla tre; därför bör hans förord dateras till efter den 24 december 1799 (efter Heilsbergs förord). De intertextuella sambanden knyter Jenischs förord till Milkaus, medan Heilsbergs knyter an till Jenischs och Milkaus förord. Eftersom Heilsberg tog initiativ till Milkaus förord och själv skrev ett,

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

var en mellanhand mellan Mielcke och tryckerierna, upprätthöll kontakter med alla författare och hade myndighetsbefogenheter, vilket kunde skapa förutsättningar för dem att stödja sig på varandras texter och därigenom forma en aktuell diskurs om användningen av det litauiska språket och utgivningen av läroböcker.

VIKTIGA ORD: Kristijonas Gotlybas Milkus, Danielius Jenischas, Christophas Friedrichas Heilsbergas, Immanuelis Kantas, ordbok, förord, intertextualitet.

ANNOTATION

Artikeln fokuserar på analysen av förordet och de tre företalen till Christian Gottlieb Mielckes Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800). De skrevs av kantorn Mielcke (Pilkalnis), ordbokens sammanställare, prästen Daniel Jenisch (Berlin), Christoph Friedrich Heilsberg (Königsberg), assessor vid krigs- och domänkammaren och skolinspektör i Ostpreussen, samt filosofen Immanuel Kant (Königsberg). Undersökningen syftade till (1) att datera förordet och företalen och (2) att bedöma de intertextuella sambanden. På grundval av Mielckes brev till Heilsberg av den 11 april 1799 har det fastställts att Mielcke, uppmuntrad av Heilsberg, skrev förordet i april–maj 1799. Den intertextuella analysen visar att eftersom Kant hänvisade till förordet och två företal bör hans företal dateras till efter den 24 december 1799 (efter Heilsbergs företal). Intertextuella samband förenar Jenischs företal med Mielckes förord och Heilsbergs företal med Jenischs företal och Mielckes förord. Eftersom Heilsberg tog initiativet till Mielckes förord, själv skrev ett, var mellanhand mellan Mielcke och tryckeriet, upprätthöll kontakter med alla författarna och dessutom var ämbetsman med vissa befogenheter, hade han möjlighet att göra det möjligt för författarna att hänvisa till varandras texter och därigenom forma en diskurs som var relevant för användningen av det litauiska språket och utgivningen av läroböcker.

NYCKELORD: Christian Gottlieb Mielcke, Daniel Jenisch, Christoph Friedrich Heilsberg, Immanuel Kant, ordbok, förord, intertextualitet.

0. INLEDNING

Om förordet till Kristijonas Gotlybas Milkus (Christian Gottlieb Mielcke, 1733–1807) ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) har det skrivits vid olika tillfällen och i olika syften. Ordboken har fyra företal: det första av Milkus själv, det andra av Daniel Jenisch (1762–1804), det tredje av Christoph Friedrich Heilsberg (1726–1807) och det fjärde av Immanuel Kant (1724–1804). I den litauiska språk- och litteraturvetenskapens historiografi har de tolkats som en solidarisk deklaration till försvar för det litauiska folket och språket, ett motstånd mot germaniseringen

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Företalen till Kristijonas Gotlybas Milkus ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800): datering och intertextuella samband

program (Rickevičiūtė 1968: 56–65; Koženiauskienė 1990: 546, jfr Girdzijauskas 1990: 25–26), en strävan att bevara det litauiska språket som viktigt för att lära känna nationen (Zinkevičius 1990: 266), ett försök att forma den allmänna opinionen i samband med bokutgivningen (Gineitis 1990: 123–124). Ändå stod Kants företal oftast i centrum för uppmärksamheten: man ville ständigt finna samband mellan den tyska klassiska filosofins grundare och det litauiska folket. Hans företal ”Nachschrift eines Freundes” (”En väns efterskrift”) är nämligen gynnsamt inställt både till det litauiska språket och till litauerna som etnisk grupp i Kungariket Preussen. I både litauiska och utländska forskares arbeten undersöks orsakerna till dess tillkomst, idéerna, Kants personliga och sakliga förbindelser med författarna till de andra företalen (Rickevičiūtė 1968: 56–65; Putinaitė 2004: 287–299; Bense 2006: 209–212; Sidabraitė 2020: 192–208 med flera), samt förhållandet mellan utsagorna och de filosofiska ståndpunkterna (Putinaitė 2004: 298–299; Putinaitė 2005: 34–40; Shell 2010: 1–38). Man anser att detta är det sista verk som han själv publicerade (Kant 2008: 431, jfr Kern 2007: 82), vilket i sig är fascinerande och tycks uppmuntra till sökandet efter hans ”slutord”.

Även om förordet redan har behandlats i tidigare forskning är frågan om tiden för deras tillkomst fortfarande aktuell; det saknas alltjämt uppgifter om initiativtagaren och omständigheterna, och möjliga sambandshypoteser diskuteras fortfarande (jfr Putinaitė 2004: 294–295; Sidabraitė 2020: 194–197, 202, 205). Med Milkaus ordboks företal som objekt för denna undersökning formuleras följande mål: att fastställa skrivkronologin, de intertextuella sambanden och graden av överföring mellan utsagorna. För att nå dessa mål framträder tre uppgifter: 1) att fastställa företalens författarskap; 2) att finna nya uppgifter för att precisera dateringen och initiativet till deras tillkomst; 3) att urskilja gemensamma utsagor och bedöma strategin för deras övertagande.

Vid undersökningen av dateringen och tillkomstomständigheterna används historiska metoder (analys av arkivdokument); vid analysen av de intertextuella relationerna tillämpas textlingvistikens teori om intertextualitet som metodologisk ansats, och vid sammanfattningen av forskningsresultaten används en analytisk-deskriptiv och interpretativ metod (för metodik och terminologi, se även avsnitt 2.1). Intertextualitet är ett brett begrepp som omfattar både skapandet av texter med utgångspunkt i andra författares texter (genom citering, parafrasering och modifiering) och teorin om läsningen av dessa texter (om begreppen intertext, intertextualitet, se Heinemann 1997: 21–37; Melnikova 2003: 5–99 och där anförd litteratur; Bitinienė 2005: 68–72; Koženiauskienė 2007: 1; Petrauskaitė, Šinkūnienė 2015: 69–71). Eftersom denna teori inte bara omfattar problematiken kring fastställandet av källor och influenser utan också relationerna mellan den övertagna och den skapade texten, lämpar den sig särskilt väl för analys av vetenskapliga stiltexter. I sådana texter skapas ny information med utgångspunkt i det redan kända, genom urval enligt vissa kriterier och samtidigt genom att den nyskapade texten riktas till mottagaren i förhoppning om en fortsatt dialog. Hänvisningen till tidigare texter är vanligtvis medveten, men inte alltid: den tidigare texten parafraseras, integreras och assimileras ofta, varför intertextualitet kan ha två former: explicit och implicit (Bitinienė

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

2005: 69). Det tydligaste exemplet på intertextuella samband är direkt citering, det vill säga en explicit appell till en annan text, som införlivas med den egna och samtidigt distanseras genom att dess ”annorlundahet” visas med citationstecken (Melnikova 2003: 55; Bitinienė 2005: 69; Helbig 1996), men intertextuella relationer vittnas också av citat, allusioner och antydningar som inte står inom citationstecken eller på annat sätt har markerats – både med och utan hänvisning till källan.

1. FÖRORDENS TILLÄGNAN OCH KRONOLOGI

Förordet är ett viktigt paratextuellt element som presenterar verkets syfte och hjälper författaren att skapa kontakt med läsaren genom att locka till en lämplig förståelse av verket. Milkaus ordboksförord är skrivna på tyska. De tre första saknar tematiska rubriker och är endast numrerade: ”Erste Vorrede”, ”Zweite Vorrede”, ”Dritte Vorrede”, medan det fjärde har rubriken en väns tillägg: ”Nachschrift eines Freundes” (om deras innehåll och samband, se avsnitt 2, 2.1–2.4). Alla förord är placerade mellan ordbokens titelblad och texten och behandlas därför traditionellt som ordbokens paratexter. Deras betydelse framgår också av ordbokens titel, där det sägs att den publiceras med förord, och där författarnas befattningar anges: Milkus – kantor i Pilkalnis, Jenischas – präst i Berlin, Heilsbergas – råd i krigs- och domänärenden, Kantas – professor:

Littauič=tysk- och tysk=litauisk =ordbok, [...] || utökad och förbättrad || av || Christian Gottlieb Mielcke, || kantor i Pillckallen. || Med ett förord av författaren, || herr predikanten Jenisch i Berlin, || samt av herr krigs-= och domänrådet= || Heilsberg, || samt ett efterord av herr || Professor Kant (Mielcke 1800: 1r).

I själva verket är dock Milkaus förord tillägnat två verk – inte bara ordboken utan också grammatiken, som utgavs samma år vid Hartungarnas tryckeri. Det är Anfangs-Gründe einer Littauischen Sprach-Lehre (1800). I förordets första del, som är inriktad på ordboken, beskrivs det litauiska språkets användningsområde i Kungariket Preussen, dess användare, de lexikografiska källorna samt syftena och principerna för utarbetandet (M 2r–4r)¹. I den andra delen anges principerna för grammatikens utarbetande, dess struktur och valet av dialekt (M 4v–5v). Eftersom båda böckerna presenteras som läromedel i förordet betraktades de då som en förlagskonvolut,

¹ Hädanefter bildas förordens metrik av efternamnens första bokstav M, J, H, K och bladnumret.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) pratarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

trycktes i förhoppningen att de skulle bindas in och distribueras som en enda bok (även om man senare övergav denna plan och också distribuerade dem separat).

Båda böckerna utarbetades med stöd av verk som hade utkommit i Königsberg 53 år tidigare: den första bygger på Pilypo Ruigio (Philipp Ruhig, 1675–1749) ordbok Littauisch–Deutsches und Deutsch–Littauisches Lexicon (1747), den andra på hans son Povilo Frydricho Ruigio (Paul Friedrich Ruhig, ~1721–~1784) grammatik Anfangsgründe einer Littauischen Grammatick (1747). Verken uppdaterades och utvidgades av Milkus, och i stället för Pilypo Ruigios förord, som hade funnits i ordboken, lades fyra nya till. Grammatiken återutgavs 1800 utan något förord, även om den hade ett i 1747 års upplaga – författaren presenterade där motiven för utgåvan och principerna för utarbetandet.

Jenischas tillägnade sitt förord åt Milkaus ordbok: han betraktade den som ett verk av särskild betydelse och lade till lovord över sammanställaren (J 7r; J 11v). I Heilsbergs förord finns ett generaliserande påstående om att det är svårt att lära sig litauiska i brist på goda grammatiker och ordböcker. Som det mest tillförlitliga och för inlärning helt tillräckliga hjälpmedlet angav han dock ordboken: ”er hiezu das ficherte und hinreichend=llfte Mittel geliefert hat”, och i slutet av förordet, när han bedömde betydelsen av Milkaus verksamhet och skrifter, framhöll han likaså endast ordboken (H 15r). Kant nämnde däremot varken ordboken, grammatiken eller sammanställaren. Titeln på hans förord visar att det endast är ett tillägg till det som redan har behandlats, ett slags post scriptum, genom vilket man vanligen framför antingen en sidoaspekt som inte riktigt passade till huvudämnet eller en aktuell tanke som hade glömts bort eller gått förlorad bland de andra.

I sitt förord nämner Milkus endast en av författarna – endast Heilsberg som hade uppmuntrat honom att utarbeta en ny ordbok och tillsammans med några icke namngivna vänner avgjort hans beslut att göra det:

Allein ‖ das Andringen meiner Freunde, die Aufmunterung des ‖ Herrn Kriegs= und Domainenraths Heilsberg, die Noth=||wendigkeit eines folchen Buches, [...] alle diefe Gründe bewogen mich zu dem ‖ Entfchluß, ein neues Wörterbuch auszuarbeiten (M 3r).

I det preussiska kulturarvets hemliga statsarkiv (på tyska Geheimes Staatsarchiv Preussischer Kulturbesitz; GStA PK) i Berlin finns brev bevarade som visar att Milkus brevväxlade med Heilsberg. Denne var då (från 1787) östpreussisk skolinspektör (Malter 1990: 20) (se avsnitt 2). Minst tre brev från Milkus till honom, skrivna 1799–1800, visar på en intensiv korrespondens kring litauistisk verksamhet: där nämns utarbetandet av tre verk och skrivs också om att skicka studenter till seminariet (se publikationen av breven i Triškaitė, Sidabraitė 2019: 226–235). Brevet av den 11 april 1799 ger viktig information om dateringen av Milkaus förord och om dess initiativtagare. Milkus säger att han, med hänsyn till Heilsbergs råd, ska skriva ordbokens förord och inom fyra veckor skicka det till honom tillsammans med grammatiken. Denna skulle också överlämnas till professor Krause, så att han slutgiltigt kunde ”polera” den.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Milkaus instämde i granskningen av grammatiken i sitt brev, och detta visar att det var Heilsberg, inte Milkaus själv, som hade tagit initiativet till att granska den:

Efter att ha följt Ers Högvälborenhets högt värderade råd kommer jag att utarbeta ett förord till den litauiska ordboken= och inte underlåta att skicka det tillsammans med Gram[m]atic inom= fyra veckor; jag betraktar det också som en särskild ynnest om herr Profesor Kraufe vill ta sig besväret att fullständigt bearbeta det (Mielcke 1799–04–11: 11r; Triškaitė, Sidabraitė 2019: 226–229).

Milkaus skrev alltså förordet som svar på Heilsbergs råd och skulle, att döma av brevet, ha gjort det från mitten av april till mitten av maj 1799. I brevet önskade han dessutom att boktryckarna Gottliebas Lebrechtas Heeringas och Georgas Karlas Haberlandas under denna tid skulle befrias från översättningen av postillan^². Dessutom skickade Milkaus fyra predikningar ur postillan till Heilsberg tillsammans med ett brev, så att denne skulle överlämna dem till boktryckarna (Mielcke 1799–04–11: 11r; Triškaitė, Sidabraitė 2019: 226–229). I ett brev av den 27 mars 1800 skrev Milkaus om en resa till Nya Ostpreussen och skickade ytterligare en predikan; de två andra lovade han att skicka senare. Detta visar att Heilsberg även i fråga om postillan var mellanhand mellan Milkaus och tryckeriet. Följaktligen hamnade inte bara ordbokens förord, utan även andra texter, först i Heilsbergs händer, varefter han bestämde det fortsatta förloppet.

Heilsberg skrev sitt förord betydligt senare än Milkaus: den 24 december 1799: „Königsberg, den 24ten Decbr. 1799. C. F. Heilsberg“ (H 15v). Jenischs förord, som skrevs i Berlin, är däremot daterat en och en halv månad tidigare än Heilsbergs: den 7 november 1799: „Berlin, den 7ten Novbr. 1799. Jenisch“ (J 11v), och det infaller kronologiskt mellan Milkaus och Heilsbergs. Eftersom Kant också stödde sig på Heilsbergs förord (se avsnitt 2, 2.1–2.2 för en analys som belägger detta), skrevs det alltså efter den 24 december 1799, kanske redan 1800. Utifrån de uppgifter som nu står till buds är följande kronologi för förordens tillkomst sannolik:

^{¹ LENTELĖ.}Dateringen av Kristijonas Gotlybas Milkaus ordboks förord

Milkaus förord | april–maj 1799, Pilkalnis Jenischs förord | 7 november 1799, Berlin Heilsbergs förord | 24 december 1799, Königsberg Kants förord | efter den 24 december 1799 – 1800, Königsberg

^{² Vid denna tid översatte Milkaus tillsammans med andra också Johann Gottlob Heyms (1738–1788) postilla}Vollständige Sammlung von Predigten für christliche Landleute über alle Sonnund Festtagsevangelia des gantzen Jahrs (1796), som de nämnda boktryckarna också tryckte 1800 under namnet Mišknygos.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) pratarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

2. FÖRORDENS INTERTEXTUELLA SAMBAND

Att döma av tidpunkten då de tre första förorden skrevs kan Jenisch ha utgått från Milkaus förord, Heilsberg från Jenischs och Milkaus, och Kant från alla tre. Eftersom tidpunkten för Kants förord är den mest aktuella måste de intertextuella sambanden med de andra först bedömas, och kronologin därefter kontrolleras utifrån dem. För analysen är även personernas relationer viktiga; därför ges en kort översikt både över dessa och över tidigare uppfattningar om förordsförfattarnas kontakter.

Vissa forskare har framfört hypotesen att den vänskapliga efterskriften, som benämnts Kants förord, skrevs som ett tillägg till Heilsbergs förord (jfr Shell 2011: 7–9). De var nämligen studiekamrater. Heilsberg kom från Ragainė och skrevs in vid universitetet i Königsberg den 19 maj 1742: „Heilsberger Christoph. Frdr., Ragnit. Pruss.“ (Erler 1911/1912: 396). Från 1767 var han rådman vid krigs- och domänkammaren i Königsberg, och från 1787 inspektör för skolorna i Ostpreussen i Königsberg (Malter 1990: 20), samt medlem av Kungliga tyska sällskapet.

I ett brev till Samuel Gottlieb Waldū den 17 april 1804 skrev Heilsberg att han hade börjat vid universitetet ett år senare än Kant (Malter 1990: 18–20), men att döma av inskrivningsdatumen började Heilsberg två år senare än Kant. Denne skrevs in den 24 september 1740: „Kandt Eman., Regiomonte–Pruss., manu stip.“ (Erler 1911/1912: 385). Kant brukade låna ut böcker om den nyaste filosofin till honom och vänskapligt hjälpa honom med förberedelserna inför seminarierna; de brukade också spela biljard tillsammans med Johann Heinrich Wlōmer (1726–1797), en student som liksom Heilsberg kom från Pilkalnis (Malter 1990: 18–20). Heilsbergs brev till Kant vittnar om nära relationer även senare; vissa brev är tämligen vardagliga, särskilt de som skrevs under 1790-talet (Heilsberg 1795, 1796, 1798). Kant drog sig tillbaka från aktiv akademisk verksamhet 1796.³ Med hänsyn till deras umgänge under studietiden och senare har man också lutat åt att ”Den vänskapliga efterskriften” var avsedd just för Heilsberg, eftersom denne kallade honom vän (Shell 2011: 7–9, jfr Putinaitė 2004: 291, 294–295).

En tämligen etablerad uppfattning är att Kant betraktade Milkaus som sin vän (jfr Koženiauskienė 1990: 548). I sökandet efter samband mellan Kant och den litauiska nationen har mycket skrivits om hans möjliga litauiska (och skotska, kuriska, svenska) härkomst; man har letat efter släktband till vissa familjer i Preussiska Litauen, däribland Milkaus⁴. En av Kants farmorsmorsmödrar ska nämligen ha varit Anna Mielcke (Meyer 1927: 122). Man antog att förordet hade kommit till just på grund av släktskap eller till och med vänskap, men både när det gäller Kants litauiska härkomst och hans släktskap med Milkaus saknas fortfarande

³ Den 12 juli 1755 försvarade Kant sin avhandling och blev filosofie magister och privatdocent samt började hålla föreläsningar; 1770 blev han professor i logik och metafysik; han upphörde att föreläsa 1796 (Malter 1990: 24–32).

⁴ För en analytisk översikt över forskningen om Kants härkomst, se Putinaitė 2003: 389–396; Putinaitė 2004: 299–316.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

tillförlitliga uppgifter. Milkus föddes i Įurbarkas (på tyska Georgenburg, i Įsrutisområdet) omkring 1733, och immatrikulerades vid universitetet i Königsberg den 15 maj 1751: „Mielcke, Christ. Theophil., Mehlkem. Boruss.“ (Erler 1911/1912: 440). Det är inte känt om han avslutade sina studier vid universitetet, eftersom han inte blev präst. Den 11 juli 1762 installerades han som kantor vid den evangelisk-lutherska kyrkan i Pilkalnis, där han arbetade hela sitt liv (Triškaitė 2019: 94).

Kantas stod i kontakt med Jenisch. Denne kom från Šventapilė (på tyska Heiligenbeil) och immatrikulerades vid universitetet i Königsberg den 8 mars 1780: „Jenisch Daniel, Heiligenbeil. Boruss.“ (Erler 1911/1912: 559). Han studerade teologi och filosofi och var Kantas student. Kantas betraktade honom som en av sina tre bästa elever (Malter 1990: 158, 353). Efter studierna (från 1786) bodde Jenisch i Berlin, var predikant vid Jungfru Maria-kyrkan och Sankt Nikolaus-kyrkan samt professor vid Berlins konstakademi och Berlins universitet. I Berlin redogjorde han offentligt för Kants filosofis betydelse och brevväxlade med honom⁵, men de tillhörde olika generationer. Jenisch var den yngste av förordens författare.

2.1. Sambanden mellan Kants, Jenischs och Heilsbergs förord

I Kants förord finns inga citat som markerats med några särskilda medel (citattecken, annat typsnitt eller indrag), ingen av förordens författare nämns, och det finns således inga ens någorlunda tydligt definierade gränser mellan den egna och den främmande texten. När en annan persons tankar, som utgör grund för påståenden, inte särskiljs och dokumenteras, är det lämpligare att använda begreppen citata och citavimas, utan pėrema och pėremimas (om deras definitioner och typer av övertaganden, se Aleknavičienė 2020: 158–161). Det bör genast sägas att vissa av Kants meningar uppvisar samband inte med en enda författares påståenden, utan med flera, varför analysresultaten bäst presenteras genom en gemensam jämförelse (avsnitt 2.1–2.2)⁶.

I Kants förord kan två typer av övertaganden urskiljas: ett referentiellt⁷ och ett parafraserande. Ett referentiellt övertagande är en hänvisning till en annan text eller andra texter i den första meningen: en tidigare beskrivning nämns: „ift aus obiger Beschreibung derselben zu ersehen“. Singularformen används, varför frågan uppstår vilken eller vilka av förorden

⁵ Se brevregistret: https://korpora.zim.uni-duisburg-essen.de/Kant/briefe/gesamt.html.

⁶ För att göra analysen tydligare presenteras först de jämförda förordens påståenden, översatta till litauiska och numrerade, och därefter citeras originalspråket. Översättningarna har uppdaterats och utarbetats med utgångspunkt i Liucija Citavičiūtės översättningar (Koženiauskienė 1990: 580–591).

⁷ Ett referentiellt övertagande avser här omnämnandet av källan och refereringen till dess innehåll.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) förord: datering och intertextuella samband

åsyftades, det vill säga sådana med vilka det kan finnas intertextuella samband både här och längre fram.

(1) K 16r

Av den ovan givna beskrivningen framgår att det verkligen är värt att bevara den preussiske litauens särpräglade karaktär, och eftersom det viktigaste medlet för dess utformning och bevarande är språket, även dess renhet – såväl i skolan som i kyrkan.

K 16r

Att den preussiske litauen verkligen förtjänar att bevaras i || sin karaktärs särprägel och, eftersom språket || är ett utmärkt ledmedel för att bilda och bevara densamma, även i || dess renhet, såväl i || skol=- som predikstolsundervisningen, framgår av || ovanstående beskrivning av densamma.

Den preussiske litauens karaktär beskrevs också fördelaktigt av Jenisch och Heilsberg, men den förre framhävde i högre grad moraliska egenskaper – vänskap, gästfrihet, självständighet och dygd (J 10v–11r), medan den senare värderade de drag som är nyttiga för staten: mod, uthållighet, arbetsamhet, hjälpsamhet, lojalitet och gemenskap (H 13r–14v)^⁸. Båda framhävde patriotismen (J 10v; H 14r).

Däremot skiljer sig Jenischs och Heilsbergs syn på bevarandet av språket avsevärt åt i deras förord. Heilsberg hävdade att det inte var tillrådligt att införa tyskan i Preussen som hela statens gemensamma språk. Även om han var en högt uppsatt ämbetsman – rådgivare vid krigs- och domänkammaren i Königsberg – ansåg han att detta inte var till nytta för staten och att statstjänstemännen skulle lära sig provinsens språk, inte tvärtom. Heilsberg argumenterade på följande sätt: om litauen förlorade sitt språk, skulle han också förlora sin nationalitet, eftersom det redan märktes ett skadligt inflytande från det tyska språket och de tyska sederna på litauer som bodde vid gränsen eller nära städerna (H 15r). Med nutida termer skulle detta innebära förlusten av den nationella identiteten. Dessutom var litauerna själva, enligt Heilsberg, övertygade om att deras moral skulle ta skada om de bytte språk och att det därför var detta som fick dem att bevara sitt språk (H 14v).

Jenisch framhöll visserligen att litauerna var mycket fästa vid sitt språk, men om tyskan blev ett viktigt medel för att utvidga utbildning och kultur, ”skulle man inte kunna invända mot ett sådant införande av tyskan på grund av dess ädelhet”, men på grund av litauernas särskilda anknytning till språket var detta enligt honom omöjligt (J 10r–10v). Dessutom förutsade Jenisch det litauiska språkets död, vilket är typiskt för små folk genom deras anslutning till de stora (J 6v–7r).

I de tidigare förorden finns inget direkt påstående om att språket är det viktigaste medlet för att forma och bevara karaktären, men grunden för en sådan tanke

^⁸ Se Putinaitė 2005: 34–38 om Kants uppfattning av folkens karaktär.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

finns i båda. Jenisch inledde sitt förord med att hävda att varje språk är en exakt återspegling av det folk som använder det, en bild av människans ande och inre upplevelser (J 6r). Enligt honom är litauernas kärlek till sitt språk värd att respektera, eftersom ”ett litet folks oförvanskade seder” bevarades genom det (J 10v). Till ett liknande påstående leder också de redan nämnda orden i Heilsbergs förord om sambandet mellan språk och moral samt om förlusten av den nationella identiteten, som inträffar när man förlorar språket. Dessutom sade han att det litauiska språket innehåller många lärorika aforismer, ordspråk och uttryck, genom vilka frön till anständighet och nationella dygder sås i ungdomens själar (H 14v); han uppfattade alltså språket som ett verktyg för att forma och upprätthålla social och kulturell identitet.

Kant jämförde, när han skrev om litauernas stolthet, dem med andra folk, särskilt med ett grannfolk, utan att dock nämna vilket:

(2) K 16r

Jag vill dessutom tillägga att han är mindre benägen att smickra än sina grannfolk; han är van att tala med sina överordnade som jämlike med jämlike, öppet och förtroligt, och dessa tar inte illa upp av detta eller vägrar på ett stelt sätt att trycka hans hand, eftersom de vet att han gärna gör allt som är rimligt. Hans självgodhet, till skillnad från en viss välkänd grannnations, när någon av dem är av ädlare börd, är i själva verket stolthet, som uttrycker mod och garanterar trohet.

Denna jämförelse har samband med Jenischs förord, där påståendet att litauerna skiljer sig från sina polska grannar genom en självkänsla som påminner om stolthet framställs som en motivering, medan polackerna sedan gammalt tillskrivs den klandervärda egenskapen att smickra och vara självgoda. Denna litauernas särskilda egenskap hade bevarats även genom århundraden av polskt herravälde och visade därmed karaktärens självständighet:

K 16r

Jag tillägger dessutom detta: att han är mindre benägen till kryperi än de folk som bor intill honom; han är van att tala med inga överordnade i jämlikhetens och förtrolighetens ton, öppet och uppriktigt=; vilket dessa inte heller tar illa upp av eller stelt vägrar att trycka hans hand=, eftersom de därvid finner honom villig att göra allt som är rimligt. En stolthet som helt skiljer sig från all högfärdighet, eller från en viss grannnation när någon bland dem är förnämare, eller snarare en känsla av sitt eget värde, som antyder mod och samtidigt utgör en garanti för hans trohet.

J 10v–11r

Berömvärt skiljer de sig från sin offentliga granne, polacken=, genom en självkänsla som gränsar till stolthet: medan iakttagaren hos dessa sedan gammalt fann en viss anda av kryperi och självförnedring att klandra=. Det vittnar om en aktningsvärd självständighet hos den litauiska nationella= karaktären, att detta ädla drag inte suddades ut ens under polackernas herravälde över nationen, som varade i många århundraden==.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Förordet till Kristijonas Gotlybas Milkaus ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800): datering och intertextuella samband

Genom att parafrasera Jenischs tanke om litauernas skillnader från polackerna tillade Kant att litauern är van vid att tala med överheten som jämlike med jämlikar, öppet och uppriktigt, och att dessa därför inte tar illa upp och inte avstår från att räcka fram handen. Och om litauern bredvid överheten verkar högmodig, är det inte högmod utan stolthet, som uttrycker mod och garanterar trofasthet. I detta fall har Kants övertagande utformats genom en utvidgad strategi – genom att ytterligare information har lagts till.

(3) K 16r [överheten] vet att denne gärna gör allt detta

Tanken på litauerns lojalitet mot överheten finns i Heilsbergs förord. Skillnaden är endast den att Heilsberg, som ämbetsman, främst riktade uppmärksamheten mot efterlevnaden av förordningar och lagar:

K 16r weil fie [Ober] || ihn dabey zu allem Billigen willig finden H 13v unterwirft er sich neuen obrigkeitlichen An=||ordnungen und Gesetzen

Heilsberg betraktade respekt för kungen som en medfödd egenskap hos litauern, medan kärleken till hemlandet och gemenskapen var orsakerna till att litauern är en lojal medborgare och en god soldat (H 14r).

I Heilsbergs förord återkommer frågan om nytta och skada flera gånger: han ser till vad som är nyttigt eller onyttigt för statens intressen. Det har redan nämnts att han även när han beskrev litauerns karaktär starkare betonade de drag som är nyttiga för staten (H 13r–14v). Kant erkänner också den nytta som staten kan få av ett sådant folk:

(4) K 16r Men bortsett från den nytta som staten kan få genom stöd från ett folk med en sådan karaktär [...]

K 16r–16v Aber auch abgesehen von dem Nutzen, den der Staat || aus dem Beystande eines Volks von solchem Charakter || ziehen kann [...]

För Kant var emellertid litauernas stöd till staten inte lika viktigt som deras språks betydelse för vetenskapen (se avsnitt 2.2).

2.2. Sambanden mellan Kants, Jenischs och Milkaus förord

Redan i den första meningen i sitt förord återgav Kant tankar från tidigare förord och uttryckte samtidigt sin särpräglade idé: språkets renhet måste bevaras.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

När han därefter framhöll språkets betydelse för vetenskapen, särskilt för historien, betonade han åter dess renhet:

(5) K 16v

man bör också vederbörligen uppskatta de fördelar som ett ännu oblandat språk hos en mycket gammal stam, som nu är trängd till ett litet och isolerat område, skulle kunna erbjuda vetenskapen, särskilt den gamla historien om folkens folkvandringar, och därför är det i sig mycket viktigt att bevara dess särart.

Jenišchas betonade språkets betydelse för vetenskapen. Genom sitt förord riktade han sig i allmänhet till vetenskapsmän: språkforskare, historiker, psykologer och filosofer. Just för dem skulle varje språks särpräglade struktur, ordens bildning, deras sammanfogning, ordspråk och talesätt erbjuda det rikaste materialet (J 6r–6v). Jenišchas försökte väcka vetenskapliga sammanslutningars och föreningars intresse för att verka för att de mindre folkens språk, däribland litauiskan, genom anslutningen till de dominerande språken inte skulle försvinna, eller åtminstone inte försvinna spårlöst, utan lämna efter sig åtminstone skriftliga källor (J 6v–7r).

Jenišchas beskrev ganska utförligt litauiskans släktskap med andra språk, särskilt grekiskan (J 7v–9r), och dess likhet med latinet (J 7r–7v), och antydde därigenom också litauiskans höga ålder. Dessutom urskilde han drag av ett fornspråk i litauiskan (J 7v–9v)⁹. Att Jenišchas var synnerligen intresserad av språkens relationer visar också hans verk Philosophisch-kritische Vergleichung von vierzehn älteren und neueren Sprachen Europas (1796), där litauiskan jämförs med polskan och betraktas som ett självständigt språk, inte som en dialekt av polskan. Han ansåg att de båda var besläktade och hade ett gemensamt urspråk, och urskilde även litauiskans släktskap med preussiskan (Jenišch 1796: 417), alltså också dess höga ålder. I ordbokens förord argumenterade Jenišchas för att språken genom sina släktskapsband blir en historikers magiska tråd, som visar vägen genom labyrinterna av de gamla folkens ursprung, vandringar och blandning (J 6v). Kant tillämpade detta delvis på litauiskan: man bör uppskatta de fördelar som ett ännu oblandat språk hos en gammal och isolerat levande stam kan erbjuda vetenskapen, särskilt den gamla historien om folkens folkvandringar. Jenišchas talade emellertid varken om språkets renhet eller om lokalisering och oblandning med andra språk – han nämnde endast att litauerna har alla fördelar som folk som lever avskilda från andra, och få av deras nackdelar (J 10v).

Att de preussiska litauerna lever sammanhängande och på vissa platser inte är blandade med tyskar skrev Milkus (M 2r). Så avgränsade han området där litauiskan används: det omfattades endast av fem preussiska distrikt – Klaipėda, Tilsit, Ragainė, Labguva och Įsrutis – samt Nya Ostpreussen, som hade införlivats med Preussen

⁹ Han uppskattade särskilt litauiskans klangfullhet och dess lämplighet för poesi (Jenišch 1796: 416–417, 351, 49; om hans undersökningar och deras samband med förordet, se även Sidabraitė 2020: 197–200).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Förordet till Kristijonas Gotlybas Milkaus ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800): datering och intertextuella samband

Kungariket år 1795 genom den tredje delningen av det polsk-litauiska samväldet¹⁰. Enligt Milkaus uppgifter kan det efter införlivandet ha funnits omkring 200 000 litauer i hela Preussen. På vissa platser hade de gamla invånarna enligt uppgift redan blandats med tyska kolonister, men det fanns många orter där nästan uteslutande litauer bodde, särskilt kring Klaipėda och längs den östra gränsen, där man på tjugo byar knappast ens skulle finna en enda tysk (M 2r). Endast i närheten av Vilnius eller bortom staden hade litauiskan enligt uppgift redan förändrats avsevärt genom inslag från polska och ryska (M 4v–5r). Jämför Kants, Jenischs och Milkaus tankar om litauiskans lokalisering, ålder, renhet och värde för vetenskapen:

K 16r–16v

Men även bortsett från den nytta som staten kan dra av biståndet från ett folk med en sådan karaktär: så är också den fördel som vapenskaparna, framför allt den äldre historien om folkens vandringar, kan dra av ett urgammalt folks ännu oblandade språk, ett folk som nu är begränsat till ett trångt område och så att säga isolerat, inte att anse som obetydlig; därför är det i sig redan av stort värde att bevara dess egenart====.

J 6v

Eftersom dessutom varje språk är mer eller mindre besläktat med något annat, liksom alla språk är besläktade med varandra, blir det genom just detta släktskap ofta en ledtråd för historieskrivaren, med vilken han genom forntidens mörker och genom labyrinterna av folkens= härstamning===, vandringar och blandningar kan följa sin väg utan osäkerhet=.

J 10v

Litauern har alla dygder hos folk som lever enkelt= och || avskilt=, och få av deras || fel.

M 2r

Det litauiska språket talas inom det gamla Ostpreussens grän=||ser endast i det område som omfattar de forna fem huvudämbetena, nämligen Memel, || Tilſe, Ragnit, Labiau och Inſterburg, samt på några få kringliggande orter, av den infödda allmogen. I vissa delar av detta område är de gamla invånarna starkt uppblandade med tyska kolonister; i andra bor litauerna ännu nästan ensamma, särskilt i Memelområdet och i landsträckan vid den östra gränsen, där man ofta i tjugo byar efter varandra knappt finner en enda tysk. Till dessa litauer i det gamla kungariket har nu, genom Polens senaste delning, ett mycket stort antal tillkommit i den del av Nya =Ostpreussen som gränsar österut till detta område.

¹⁰ Stor-Litauens Užnemunė anslöts 1795 till Preussens kungarike genom den tredje delningen av det polsk-litauiska samväldet. Užnemunė kallades tillsammans med den anslutna delen av Polen Nya Ostpreussen eller Nya Ostpreussen (ty. Neuostpreußen, 1795–1807).

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Kant konstruerade alltså sitt påstående med utgångspunkt i: 1) Jenischs påstående om det litauiska språkets ålder och språkens nytta för vetenskapen, 2) Jenischs påstående om de fördelar som litauerna har som ett folk som lever isolerat; 3) Milkaus information om litauernas liv inom ett strikt avgränsat område och deras ringa uppblandning med andra folk, särskilt i Preussiska Litauen. Kant kompletterade deras påståenden med tanken på språkets renhets betydelse. För honom var språket värdefullt för vetenskapen inte på grund av släktskap eller likhet med andra språk, som för Jenisch, utan på grund av autenticitet. Endast ett rent språk ansåg han vara viktigt både för att forma och upprätthålla folkets särart och för dess bildning (K 16v).

Som en diskursiv (alluderande) förbindelse med Jenischs tanke att kunskaper i tyska kanske skulle kunna bli ett medel för att utvidga litauernas bildning och kultur, kan man tolka Kants motsatta påstående om den stora betydelsen av ett rent nationalspråk för folkets bildning och nödvändigheten av att använda det så brett som möjligt (jfr J 10r och K 16v).

Det bör tilläggas att även om Milkau i sitt förord inte ställde några krav på språkets renhet, angav han, när han presenterade det i slutet av grammatiken tillagda avsnittet om poesi och ville uppmuntra till översättning och skapande av hymner, följande huvudregler: att använda ett rent litauiskt uttryck, rena rim och skandera korrekt: „Dabey gilt es als Grundregel, fich durchaus eines echten || littauischen Ausdrucks, reiner Reime und einer richtigen || Scanſion zu beſleißigen“ (M 5r–5v). Hans tankar i detta avseende begränsade sig dock till ett jämförelsevis snävt område – endast skapandet av poetiska texter. Milkaus förord är överlag utformat som en hjälpande informationstext som beskriver ordbokens och grammatikens syfte, innehåll och beredningsprinciper; därför framträder förbindelserna med Kant och andra författare inte särskilt tydligt, och de gemensamma partierna kretsar oftast kring allmänt kända saker (se även 2.3, 2.4).

Sammanfattningsvis kan sägas att tre förords tankar samexisterar i Kants förord. De tidigare texterna har parafraserats och integrerats utan att den tidigare upphovsmannen framhävs; han har alltså övertagit de indirekta, implicita hänvisningarna, med undantag för den första, referentiella. Eftersom Kant stödde sig på alla tre kan hans förord dateras till efter den 24 december 1799 (efter Heilsbergs förord), men det skrevs sannolikt redan på 1800-talet (om dateringen, se avsnitt 1).

2.3. Jenischs förords förbindelser med Milkaus förord

Jenischs förord förbinds med Milkaus genom omnämnandet av Ruigios ordbok som en sällsynt, korrigerings- och kompletteringsbehövande bok samt genom att behovet av en ny bok av liknande slag framhålls.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) pratarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

(6) | 10r

Eftersom det numera i Litauen främst är tyskar, till exempel preussare eller schlesier, som tjänstgör som kyrkliga ämbetsmän och lärare, kommer en förbättrad och fullständig ordbok över det litauiska språket därför att bli en särskilt välkommen gåva för dem, eftersom Ruigios ordbok, trots att den hade obestridlig nytta och stora förtjänster, inte bara lämnade en del övrigt att önska utan också var slutsåld (vilket tydligast visar behovet av ett nytt arbete av detta slag) och hade blivit en nästan sällsynt bok.

Milkus angav att Ruigios ordbok inte hade gått att få tag på på 15 år och dessutom var ofullständig, eftersom den inte omfattade ens hälften av det litauiska språkets ord. Behovet av en sådan bok och farhågan att Ruigios ordbok skulle ges ut på nytt med gamla och kanske nya fel hade varit de främsta orsakerna till att han hade tagit sig an att utarbeta en ny. Efter att ha kompletterat Ruigios ordbok med nya ord och uttryck hade den litauiska delen blivit dubbelt så stor som Ruigios, och även den tyska hade utökats, om än mindre (M 3v–4r). När Milkus dessutom skiljde ut de icke-litauiska grupper som behövde lära sig litauiska och följaktligen behövde läromedel, nämnde han först även predikanter och lärare; jfr följande fragment ur Jenischs och Milkaus företal:

| 10r

Das es nun mei¬¬|ſtentheils Teutſche, z. B. Preußen oder Schleſier ſind, || welche ſich den Schul= und Kirchen=Aemtern in Litthauen || widmen; ſo muß dieſen insbeſondere ein verbeſſertes || und vollſtändiges Wörterbuch der littauiſchen Spra¬¬|che ein willkommenes Geſchenk ſeyn, indem das Ruhig=||ſche, bey allem unabläugbaren Verdienſt und ſchätzungs=||werthen Vorzügen, nicht nur noch manches zu wünſchen || übrig ließ, ſondern auch, (welches das Bedürfniß eines || neuen Werks dieſer Art am meiſten bewe ißt) vergriffen || iſt, und faſt zu den ſeltenen Büchern gerechnet werden || muß.

M 2v

För det första för predikanten och läraren bland detta folk, som ska meddela dem religionsundervisning på deras språk.

M 3r

Da das einzige, bisher im Druck erschienene, lit=||tauiſche Wörterbuch von Ruhig, ſeit 15 Jahren || nicht mehr zu haben iſt; da es überdem ſo unvollſtändig || iſt, daß man wohl ſagen kann, nicht die Hälfte des Wö¬¬|rterſchatzes dieſer Sprache ſey darin enthalten [...], die Noth=||wendigkeit eines solchen Buches, ja die Beforgniß, daß || das alte Ruhigſche Werk vielleicht mit allen ſeinen Feh=||lern wieder aufgelegt, [...] da denn auf keine Hülfe weiter zu rech=||nen ſeyn würde: alle dieſe Gründe bewogen mich zu dem || Entſchluß, ein neues Wörterbuch auszuarbeiten.

M 4r

Bey dem allen iſt || der littauiſche Theil noch einmal ſo ſtark als im || Ruhig=ſchen Wörterbuch, und enthält, bey dem kleineren Druck, || weit über die Hälfte mehr, als letzteres. Der deutſche Theil || iſt zwar nicht eben ſo ſtark vermehrt worden

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Jenisch likställde, när han beskrev det litauiska språket, det med språket hos små och enkelt levande folk¹¹, som saknar tillräckliga medel för att uttrycka vetenskapliga begrepp:

(7) | 7r

Liksom varje språk hos ett litet och enkelt levande folk har det föga av sådana ord och begrepp som kulturen och filosofin ensamma skapar för sina behov

Jfr även de av Jenisch angivna egenskaperna hos litauerna, vilka liknar egenskaperna hos andra enkelt och isolerat levande folk (”einfach= und || abgefondert=lebender Völker“ | 10v). Sådana beskrivningar, som visar sociala och kulturella aspekter av språkbruket, hänger samman med dem som finns i Milkaus företal, där det står att litauiska talas ”endast av enkelt folk” (”sie blos von dem gemei=||nem Manne gefpro=chen wird“ M 2v), ”av den infödde gemene mannen” (”von dem eingebornen || gemeinen Manne gefprochen“ M 2r), ”endast av den enkla lantmänniskan med egna seder och traditioner”, som inte ens förmår lämna upplysningar om sitt språk:

| 7r

Liksom varje språk hos ett litet och enkelt levande=|| folk är det fattigt på ord och begrepp, som || endast är kulturens och filosofins produkter och behov ||

M 2v

att det endast || talas av den i seder och bruk helt olika || gemene lantmannen, som inte förmår lämna någon || riktig upplysning om sitt språk.

Jenisch framhöll värdet av ordspråk och talesätt som en återspegling av ett folks känsloliv, tankesätt och värderingar, och fortsatte därmed den romantiska myten hos Johann Gottfried Herder (1744–1803) om folkets ande, förkroppsligad i språket och folkdiktningen:

(8) | 9v

ordspråk och korta berättelser kännetecknas av kvickhet, insikt och livsvisdom, såsom det är vanligt i de bästa andliga skapelserna av detta slag.

Detta knyter Jenischs företal samman med Milkaus. Denne värderade på grund av mängden ordspråk och talesätt särskilt den handskrivna ordboken Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum (före 1744) av Trempuns kantor Jokūbas Brodovskis (Jacob Brodowsky, 1692–1744) Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum (M 3r–3v), från vilken han faktiskt övertog många små folkdiktningens genrer, särskilt talesätt och ordspråk. Enligt Milkus kommer språkets ande tydligast till uttryck i dessa (M 3v–4r), medan Jenisch likställer dem med de bästa andliga skapelserna (| 9v):

¹¹ Ett enkelt levnadssätt bör förstås som bofast, jordbrukande och begränsat.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijonas Gotlybas Milkaus ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) förord: datering och intertextuella samband

J 9v

Ordspråk och små berättelser ‖ men har prägeln av den kvickhet, den iakttagelse=||förmåga och erfarenhetsvisdom som kan vara utmärkande för de bästa ‖ andliga skapelserna av detta slag.

M 3v–4r

Min främsta omsorg gick nu ut på att ‖ [...] foga till många litauiska ‖ ordspråk, i vilka språkets genius ‖ framför allt visar sig

Både Milkus och Jenisch ansåg att det litauiska språket lämpade sig för översättning av hymner (jfr M 5r–5v och J 7r). Alla Jenischs lån är indirekta, implicita; Milkaūs tankar har parafraserats och integrerats¹²

2.4. Sambanden mellan Heilsbergs förord och Milkaus och Jenischs förord

Heilsbergs förord skrevs ungefär sju månader senare än Milkaus och sex veckor senare än Jenischs, varför han kan ha byggt på båda. Det finns dock inga tydliga intertextuella samband med Milkaus förord, bortsett möjligen från hänvisningen till de högre samhällsskikt som måste kunna litauiska, medan det sägs vara svårt att lära sig språket väl i avsaknad av ordböcker och grammatiker:

(9) H 15r

De måste lära sig språket, och i avsaknad av goda grammatiker och ordböcker är detta mycket svårt. Därför är både deras språkkunskaper och deras talförmåga ofta långt ifrån fullkomliga.

H 15r

Dessa måste alltså lära sig språket, vilket försvåras=||för dem av bristen på goda grammatiker och ordböcker ‖ mycket. Därför förblir också deras språkkunskaper=|| och talfärdighet ofta mycket ofullkomliga.

M 2v

Även enbart för att använda detta medel, men över huvud taget ‖ för att på kortare tid, någorlunda fullständigt och rik=tigt lära känna detta språk, är en ordbok tillsammans med en ‖ grammatik ett oumbärligt och, alldeles särskilt i den nuvarande=|| tidpunkten, ytterst angeläget behov.

¹² Det bör tilläggas att Jenisch i sitt förord, när han beskrev det litauiska språkets släktskap med slaviska, grekiska och andra språk, också stödde sig på Filip Ruigys traktat Betrachtung der Littauischen Sprache, in ihrem Ursprunge, Wesen und Eigenschaften (1745), samt på andra källor. Några har redan angetts (se Koženiauskienė 1990: 629–630, Sidabraitė 2020: 197–200), men för att fastställa de källor som han stödde sig på krävs fortfarande en särskild undersökning.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Fler samband återfinns med Jenischs förord: i vissa påståenden stödjer sig Heilsberg på honom, medan han motsäger andra, men i ingetdera fallet anger han påståendenas författare, varför de intertextuella sambanden endast är implicita.

Det har redan nämnts att Jenisch bedömde små folk, deras seder och språkens anslutning till de dominerande som något spontant, som uppstår ”på grund av kulturens framsteg” (J 6v), det vill säga som ackulturation. Han var inte benägen att motsätta sig införandet av det tyska språket i Preussiska Litauen (J 10r–10v); han övervägde till och med nyttan för kultur och utbildning, men litauernas särskilda fäste vid modersmålet ”avväpnade” honom, och därför föreföll detta honom omöjligt att genomföra (J 9v–10v). Heilsberg inledde också sitt förord med överväganden om den möjliga nyttan för staten av ett gemensamt landsomfattande språk, men tog snart en annan riktning: ”fördelarna visar sig snarare vara skenbara än verkliga, och det är snarare olämpligt än lämpligt att eftersträva det” (H 12r–12v). Dessa överväganden knyter först samman de båda förorden, men synen på den fortsatta riktningen skiljer deras författare åt: Heilsberg finner det naturligare att statstjänstemän lär sig provinsens språk än tvärtom. Det litauiska språket bör bevaras, eftersom även nationaliteten skulle gå förlorad om språket gick förlorat (H 14v–15r). Språkets inflytande framhävs dock moraliskt i båda förorden (se avsnitt 2.1, analysen av exempel (1)).

Heilsberg beskriver, liksom Jenisch, litauerns karaktär, men utvecklar den ännu mer. Beskrivningarna skiljer sig åt, men det finns samband mellan de utmärkande dragen: 1) i båda framhävs kärleken till fosterlandet och modersmålet, gemenskap, vänlighet, gästfrihet, ädelmod, återhållsamhet, ståndaktighet och vidskeplighet (H 13r–14v; J 10v–11v); 2) kvinnornas dygdighet (H 14r–14v; J 11r). Jenisch hänförde dock nationalstoltheten till bristerna (J 11r), medan Heilsberg betraktade återhållsamhet gentemot andra folk, särskilt inflyttade utlänningar, inte som en last utan som karaktärsstyrka och ståndaktighet. Även här kan man se inslag av debatt: Heilsberg invänder genom att säga att de som redan vet att detta folk har upplevt de negativa följderna av de nyheter som påtvingats av inflyttarna, deras högmodiga anspråk och förakt med mera, också kommer att bedöma dess återhållsamhet mildare (H 13v–14r).

Heilsberg uppmärksammade att utlänningar gjorde anspråk på de litauiska predikanternas och lärarnas tjänster. Han nämnde dem som kom från Schlesien, Pommern och tyskar i allmänhet – de måste lära sig litauiska, och därför behövs goda läromedel: grammatiker och ordböcker (H 15r). Jenisch skrev också att kyrkans tjänare och lärare i Preussiska Litauen huvudsakligen är tyskar – preussare eller schlesier – och att de har ett stort behov av en utförlig ordbok över det litauiska språket:

(10) H 15r

Just därför försöker utlänningar inta de litauiska predikanternas och lärarnas tjänster: schlesier, pomraner, kort sagt tyskar. De måste lära sig språket, och i avsaknad av goda grammatiker och ordböcker är det mycket svårt att göra det.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaũs žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) förord: datering och intertextuella samband

H 15r

Just därför är det utlänningar, || schlesier, pomraner, ^eöver huvud taget tyskar, som försöker kvalificera sig för lit=auiska predikant=- och skol=tjänster. Dessa måste lära sig språket, vilket på grund av bristen på goda grammatiker och ordböcker || blir mycket svårt för dem.=

J 10r

Da es nun mei=ſtentheils Teutſche, z. B. Preußen oder Schleſier ſind, || welche ſich den Schul= und Kirchen=Aemtern in Litthauen || widmen; ſo muß dieſen inſbesondere ein verbeſſertes || und vollſtändiges Wörterbuch der littauiſchen Spra=||che ein willkommenes Geſchenk ſeyn

Heilsberg framhöll det förtroende som lärare och domare vinner om de kan det litauiska språket. Jenisch hävdade något liknande: överordnade kan inte på något annat sätt vinna litauernas förtroende än genom att tala med dem på deras språk:

(11) H 15r

Det är otroligt hur stort förtroende en lärare och domare, hans undervisning och hans befallning vinner, om han kan folkets språk.

H 15r

Det är otroligt hur mycket läraren och domaren || vinner i förtroende för sig själv, för sin undervisning och för sina befallningar, om han behärskar folkets språk.=

J 10r

deras överordnade || av varje slag kan inte på någon säkrare väg vinna deras || förtroende än genom att tala till dem på || deras stams språk.

Jeniſchas hävdade, när han beskrev de preussiska litauerna, att de hade alla de fördelar som folk som lever anspråkslöst och isolerat har, men få av deras nackdelar; till de senare räknade han nationell stolthet, benägenhet till dryckenskap och vidskepelse (denna bör sannolikt förstås som fasthållande vid den gamla förkristna religionen). Upplysning skulle bidra till att avlägsna nackdelarna: stoltheten skulle, genom de västliga grannarnas upplysningsidéer, förvandlas till en allmän respekt för människan, benägenheten att supa skulle under kulturens påverkan så småningom försvinna, och upplysta lärare skulle kunna skydda dem mot vidskepelse och förutfattade meningar (J 10v–11v). Heilsberg instämde i att litauern respekterade religionen men ännu inte var helt fri från fördomar, men att han genom upplysningens inverkan redan snabbt gick framåt:

(12) H 13r

och även om han för närvarande ännu inte är helt fri från vidskepelse, är det obestridligt att han blir allt mer upplyst.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

H 13r

och även om han || ännu inte är helt fri från vidskepelse, kan || man ändå inte förneka att han i upp=||lysningen gör framsteg.

J 11v

Upplyst och samvetsgrann ungdom= och folk=||lärare kommer slutligen att kunna skydda honom från vidskepliga villfarel=||ser och fördomar.

Jeniškas framhöll, när han talade om alla språk i allmänhet, även om dem som tillhörde obildade folk, deras möjlighet att förmedla kvickhet, visa iakttagelseförmåga, omdömesförmåga och skarpsinne; därför ger varje språks särpräglade struktur, ordbildning, ordkombinationer, uttryck och ordspråk forskarna material (J 6r–6v). Dessutom betonade han att litauiska ordspråk och korta berättelser kännetecknas av kvickhet, skarpsinne och livsvisdom (J 9v) (om sambandet mellan Jeniškas påståenden och Milkaus påståenden, se exempel (8) i avsnitt 2.3). Heilsberg, som parafraserade Jeniškas påståenden, framförde liknande tankar: i det första fallet tolkade han kvickhet, iakttagelseförmåga och omdömesförmåga som något som visar sig i träffande öknamn, och i det andra tillskrev han de små folkloristiska formerna en uppfostrande funktion för ungdomar:

(13) H 14v

De utmärker sig genom kvickhet när de bedömer andra och genom förmågan att bedöma rätt; därav de träffande öknamn som de hittar på och som så exakt beskriver en individuell, oskiljaktig karaktärsegenskap.

H 14v

Deras skarpsinne när de bedömer andra och riktigheten i deras || omdömen utmärker sig; därav träffsäkerheten hos de || öknamn de ger och som så riktigt betecknar det in=||dividuella, det framträdande i karaktären.

J 6r–6v

I varje språk, hur rått och obildat det än || må vara, utvecklar människans ande en mängd || kvickhet, iakttagelseförmåga, omdömesförmåga och skarp=||sinne [...] varje språk erbjuder genom || sin särpräglade struktur, genom ordbildning, ordkombinationer, || uttryck=och ordspråk rikligt stoff.

(14) H 14v

Själva språket är rikt på lärorika aforismer, talesätt och betydelsefulla ordspråk. Genom dem planterar de frön av anständighet och nationella dygder i ungdomens själar.

H 14v

Själva språket är rikt på moraliska kärn= och || tänkespråk samt betydande ordspråk. Genom || dessa planterar de i ungdomens själar fröna till || rättrådighet och deras naZionaldygder.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) pratarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

∫ 9v

Ordspråk och små berättelser || har emellertid prägeln av den kvickhet, den iakttagelse=||förmåga och den erfarenhetsvisdom som kan vara utmärkande för de bästa || andliga alstren av detta slag.

Jenischs förord inspirerade också Heilsbergs tankar om litauiska sånger, men Heilsberg framhävde först förtjusningen i att sjunga i allmänhet, sången före och efter arbetet, och kompletterade sedan påståendet med de känslor som kännetecknar sånger på kärleksteman:

(15) H 14v

Litauerna tycker om att sjunga. De sjunger och gläder sig före arbetet och när de har avslutat det, och deras sånger (Daynos) andas de ömmaste känslorna av kärlek och vänskap.

H 14v

Litauerna är förtjusta i sång. || De sjunger och är glada före och efter arbetet, || och deras sånger (Daynos) andas de ömmaste kän=||slorna av kärlek och vänskap.

∫ 9v

Litauerns små kärlekssånger, Dai=||nos kallade, andas naturlighet, innerlighet och || ömhet

Jenisch värderade sångerna särskilt positivt och nämnde i förordet även den tyske litteraturteoretikern Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781). År 1759 presenterade denne dem för tyska litteratörer genom att publicera tyska översättningar av två sånger som hade publicerats i Pilypas Ruigys avhandling Betrachtung der Littauischen Sprache, in ihrem Ursprunge, Wesen und Eigenschaften (1747).

Heilsbergs överföringar är utformade på ett liknande sätt som Jenischs och Kants: genom parafrasering och integrering, samt genom att utveckla och konkretisera vissa påståenden. I Heilsbergs förord märks inslag av polemik med Jenisch, särskilt när det gäller bedömningen av det litauiska språkets fortbestånd och folkets karaktär.

SLUTSATSER

1. Ordningen mellan förorden till Kristijonas Gotlybas Milkaus ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800), skrivna av redaktören, kantorn Milkus (Pilkalnis), prästen och filosofen Daniel Jenischas (Berlin), rådet vid Krigs- och domänkammaren i Königsberg samt skolinspektören i Ostpreussen Christoph Friedrich Heilsberg (Königsberg), och filosofen Immanuel Kant (Königsberg), motsvarar kronologin för när de skrevs. Med utgångspunkt i Milkaus brev till Heilsberg av den 11 april 1799 fastställdes att Milkus kan ha skrivit förordet på hans uppmaning i april–maj 1799.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Eftersom intertextualitetsanalysen visar att Kant stödde sig på alla tre, bör hans förord dateras till efter den 24 december 1799 (efter Heilsbergs förord).

2. Milkaus förord är ägnat inte bara åt ordboken utan också åt grammatiken Anfangs-Gründe einer Littauischen Sprach-Lehre (1800); Heilsberg nämner båda verken, Jenischas endast ordboken som ett verk av särskild betydelse, medan Kants förord ”Nachschrift eines Freundes” inte är knutet till något av verken – det fyller funktionen av ett post scriptum och framhäver tanken på språkets renhets betydelse och nödvändigheten av att bevara den.

3. Intertextuella samband förenar Jenischas förord med Milkaus, Heilsbergs med Jenischas och Milkaus, och Kants med Milkaus, Jenischas och Heilsbergs förord. Referenserna är parafraserande och implicita, med undantag för en referentiell hänvisning i början av Kants förord. Referenserna har oftast utformats genom att påståenden från flera förord kombinerats och genom tillämpning av en utvidgad strategi – genom modifiering och tillägg av ytterligare information.

4. Eftersom Heilsberg initierade Milkaus förord, själv skrev ett, fungerade som mellanhand mellan Milkus och tryckerierna, upprätthöll kontakter med alla författarna och hade myndighetsbefogenheter, kunde han samla alla förord, skapa förutsättningar för deras författare att stödja sig på varandras texter och därigenom forma en aktuell diskurs om frågor rörande litauiska språkets användning samt utgivningen av läroböcker.

5. De viktigaste påståendena som har samband i flera förord: den preussiske litauens särpräglade karaktär och språket som medel för dess formande och bevarande (Jenischas, Heilsberg, Kant); det litauiska språkets ålder och betydelse för vetenskapen, särskilt historien (Jenischas, Kant); det litauiska folkets och språkets territoriella isolering (Milkus, Jenischas, Kant); sambandet mellan språk och moral (Jenischas, Heilsberg); utvidgningen av användningen av det litauiska språket (Milkus, Heilsberg, Kant); nödvändigheten för icke-litauer som arbetar i landet att lära sig språket (Milkus, Heilsberg); möjligheten för tjänstemän som endast behärskar litauiska att vinna förtroende (Jenischas, Heilsberg); behovet av och värdet hos ordboken och grammatiken som läroböcker i språket (Milkus, Jenischas, Heilsberg); litauernas kärlek till sitt språk (Jenischas, Heilsberg); den sjungna folkdiktningens uppriktighet och mildhet (Jenischas, Heilsberg); värdet av folkdiktningens små genrer (Milkus, Jenischas, Heilsberg); patriotism (Jenischas, Heilsberg); nationell stolthet (Jenischas, Heilsberg, Kant); misstro mot främmande folk (Jenischas, Heilsberg); lojalitet mot överheten (Heilsberg, Kant); humor, insikt och förmåga att bedöma (Jenischas, Heilsberg); kvinnors dygd (Jenischas, Heilsberg); fördomsfullhet och möjligheten att övervinna den genom upplysning (Jenischas, Heilsberg).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) pratarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Aleknavičienė Ona 2020: Povilo Frydricho Ruigio Anfangsgründe einer Littauischen Grammatik (1747) – den femte grammatiken över det litauiska språket i Preussiska Litauen. – Aleknavičienė Ona, Blažienė Grasilda. Povilas Frydrichas Ruigys. Monografija, gramatikos indeksai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 123–271.

Bense Gertrud 2006: Mielcke, Kant und Königsberg. – Navicula litterarum Balticarum, hrsg. von St. Kessler, Ch. Schiller, Wiesbaden: Harrassowitz Verlag, 209–212.

Bitinienė Audronė 2005: Vetenskaplig stil och dess intertextualitet. – Žmogus ir žodis 1, 68–72.

Erler Georg 1911/1912: Die Matrikel und die Promotionsverzeichnisse der Albertus-Universität zu Königsberg i. Pr. 2, Leipzig: Verlag von Duncker & Humblot.

Gineitis Leonas 1990: Kristijonas Donelaitis ir jo epocha, Vilnius: Vaga.

Girdžijauskas Juozas 1990: Kristijonas Gotlybas Milkus. – Kristijonas Gotlybas Milkus. Pilkainis. Poezija, proza, par. L. Citavičiūtė, J. Girdzijauskas, Vilnius: Vaga, 5–34.

H – Heilsberg Christoph Friedrich 1799 [1800]: Dritte Vorrede. – Mielcke Christian Gottlieb. Littauisch=deutsches und Deutsch=littauisches Wörter=Buch [...], Königsberg: Im Druck und Verlag der Hartungschen Hofbuchdruckerey, 1800, [12r–15v].

Heilsberg Christoph Friedrich 1795–11–07: Brief an Immanuel Kant. Onlineåtkomst: https://korpora.zim.uni-duisburg-essen.de/Kant/briefe/686.html [läst 2021–06–04].

Heilsberg Christoph Friedrich 1796–05–22: Brev till Immanuel Kant. Tillgänglig online: https://korpora.zim.uni-duisburg-essen.de/Kant/briefe/705.html [hämtad 2021–06–04].

Heilsberg Christoph Friedrich 1798–02–27: Brev till Immanuel Kant. Tillgänglig online: https://korpora.zim.uni-duisburg-essen.de/Kant/briefe/800a.html [hämtad 2021–06–04].

Helbig Jörg 1996: Intertextualitet och markering. Undersökningar av systematiken och funktionen hos signaleringen av intertextualitet, Heidelberg: Winter.

Heinemann Wolfgang 1997: Avgränsningen av intertextualitetsbegreppet ur textlingvistiskt perspektiv. – Textrelationer. Lingvistiska och litteraturvetenskapliga bidrag till intertextualiteten, red. av J. Klein, U. Fix, Tübingen: Stauffenburg Verlag, 21–37.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

J – Jenisch Daniel 1799 [1800]: Andra förordet. – Mielcke Christian Gottlieb. Littauisch=deutsches und Deutsch=littauisches Wörter=Buch [...], Königsberg: Im Druck und Verlag der Hartungſchen Hofbuchdruckerey, 1800, [6r–11v].

Jenisch Daniel 1796: Filosofisk-kritisk jämförelse och värdering av fjorton äldre och nyare språk i Europa [...], Berlin: bei Friedrich Maurer.

K – Kant Immanuel 1800: En väns efterskrift. – Mielcke Christian Gottlieb. Littauisch=deutsches und Deutsch=littauisches Wörter=Buch [...], Königsberg: Im Druck und Verlag der Hartungſchen Hofbuchdruckerey, 1800, [16r–16v].

Kant Immanuel 2008: Antropologi, historia och utbildning, red. av G. Zöller, R. Louden, Cambridge et al.: Cambridge University Press.

Kern Udo 2007: Ty jag har varit en människa. Introduktion till Immanuel Kants liv och verk. – Kern Udo (red.). Vad är och vad bör vara. Natur och frihet hos Immanuel Kant, Berlin, New York: Walter de Gruyter, 43–92.

Koženiauskienė Regina 1990: Förord och dedikationer från 1500–1700-talen, Vilnius: Mokslas.

Koženiauskienė Regina 2003: Intertextualitet: referens, skenbar dialog och andra former av stilistiskt uttryck. – Lietuvių kalba 1, 1–10.

M – Mielcke Christian Gottlieb 1800: Första förordet. – Mielcke Christian Gottlieb. Littauisch=deutsches und Deutsch=littauisches Wörter=Buch [...], Königsberg: Im Druck und Verlag der Hartungſchen Hofbuchdruckerey, 1800, [2r–5v].

Malter Rudolf, red. 1990: Immanuel Kant i tal och samtal, Hamburg: Felix Meiner Verlag.

Meyer William 1927: Kants gammelmormorsmor Anna Mielcke. – Altpreußische Geschlechterkunde 1, 121–122.

Melnikova Irina 2003: Intertextualitet: teori och praktik, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Mielcke Christian Gottlieb 1799-04-11: Brev till Christoph Friedrich Heilsberg. GStA PK: XX. HA, Rep. 5, Titel 22, Nr. 13, 12r; publicerad i: Triškaitė, Sidabraitė 2019, 226–229.

Mielcke Christian Gottlieb 1800: Littauisch=deutsches und Deutsch=littauisches Wörter=Buch [...], Königsberg: Im Druck und Verlag der Hartungſchen Hofbuchdruckerey.

Petrauskaitė Rūta, Šinkūnienė Jolanta 2015: Återigen om intertextualitet. Vad säger det om den vetenskapliga texten? – Kalbotyra 67, 67–85.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) pratarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

Putinaitė Nerija 2004: Paskutinioji proto revoliucija. Kanto praktinės filosofijos studija, Vilnius: Aidai.

Putinaitė Nerija 2005: Kant och Donelaitis om litauerns karaktär. – Naujasis židinys-Aidai 1–2, 34–40. Tillgänglig online: https://nzidinys.lt/wp-content/uploads/2018/12/NZ-2005-nr-1-2.pdf [läst 2021-06-03].

Putinaitė Nerija 2003: (O)litauiske Kant. – Naujasis židinys-Aidai 7–8, 389–396. Tillgänglig online: https://nzidinys.lt/wp-content/uploads/2018/12/NZ-2003-nr-7-8.pdf [läst 2021-06-04].

Rickevičiūtė Kristina 1968: I. Kants syn på det litauiska språket och kulturen. – Problemos 1, 56–65.

Shell Susan 2011: ‘Nachschrift eines Freundes’: Kant om språk, vänskap och folkbegreppet. – Kantian Review. Cambridge University Press. Tillgänglig online: https://vdocuments.mx/nachschrift-eines-freundes-kants-postscript-of-a-friend.html [läst 2021-05-06].

Sidabraitė Žavinta 2006: Kristijonas Gotlybas Milkus. Gyvenimas ir literatūrinė veikla, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Sidabraitė Žavinta 2020: Immanuelio Kanto prakalba Christiano Gottliebo Mielke’es žodyne (1800). – Res Humanitariae 28, 192–208. Tillgänglig online: https://e-journals.ku.lt/journal/RH/article/2240/info [läst 2021-06-06].

Triškaitė Birutė 2019: Milkų šeima XVII–XVIII a. Prūsijos Lietuvoje: genealogijos rekonstrukcija. – Archivum Lithuanicum 21, 73–216. Tillgänglig online: https://etalpykla.lituanistikadb.lt/object/LT-LDB-0001:J.04~2019~1602792393041/J.04~2019~1602792393041.pdf [läst 2021-05-06].

Triškaitė Birutė, Sidabraitė Žavinta, red., 2019: Lituanistinio sąjūdžio XVIII amžiaus Prūsijoje atodangos 2. Dokumentinis Milkų šeimos palikimas = Die Hintergründe der lituanistischen Bewegung im 18. Jahrhundert in Preußen 2. Das dokumentarische Erbe der Familie Mielcke, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Zinkevičius Zigmas 1990: Lietuvių kalbos istorija 4. Lietuvių kalba XVIII–XIX a., Vilnius: Mokslas.

Straipsniai / Articles

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Förordet och förorden till Christian Gottlieb Mielckes ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800): datering och intertextuella samband

SAMMANFATTNING

Artikeln fokuserar på analysen av förordet och de tre förorden till Christian Gottlieb Mielckes ordbok Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800). De skrevs av kantorn Mielcke (Pilkalnis), ordbokens sammanställare, prästen Daniel Jenisch (Berlin), Christoph Friedrich Heilsberg (Königsberg), assessor vid krigs- och domänkammaren samt skolinspektör i Ostpreussen, och filosofen Immanuel Kant (Königsberg).

Den ordning i vilken förordet och förorden presenteras i ordboken motsvarar deras kronologi. På grundval av Mielckes brev till Heilsberg av den 11 april 1799 har det fastställts att Mielcke, uppmuntrad av Heilsberg, skrev förordet i april–maj 1799. Medan den intertextuella analysen visar att Kant använde sig av förordet och två förord, bör hans förord dateras till efter den 24 december 1799 (efter Heilsbergs förord).

Mielckes förord skrevs inte bara för ordboken utan också för grammatiken Anfangs-Gründe einer Littauischen Sprach-Lehre (1800); Jenischs och Heilsbergs förord ägnades enbart åt ordboken, eftersom de betraktade den som en av utomordentlig betydelse, medan Kants förord ”Nachschrift eines Freundes” inte är knutet till något av verken – det fyller funktionen av ett post scriptum och framhäver idéerna om språkets renhet och bevarandet av denna.

De intertextuella sambanden knyter Jenischs förord till Mielckes förord och Heilsbergs förord till Jenischs förord och Mielckes förord. Kants förord har däremot samband med Mielckes förord samt Jenischs och Heilsbergs förord. Hänvisningarna är parafraserade och implicita, med undantag för en enda referentiell hänvisning i början av Kants förord. De formuleras vanligtvis genom att utsagor från flera texter kombineras och genom att expansionsstrategin tillämpas – genom modifiering och tillägg av kompletterande information.

Eftersom Heilsberg tog initiativet till Mielckes förord, själv skrev ett, fungerade som mellanhand mellan Mielcke och tryckeriet, upprätthöll kontakter med alla författarna och dessutom var en ämbetsman med vissa befogenheter, hade han möjlighet att samla alla texter och göra det möjligt för deras författare att hänvisa till varandras texter och därigenom forma en diskurs som var relevant för användningen av det litauiska språket och utgivningen av läroböcker.

De centrala utsagor som har samband över flera texter är följande: den preussiska litauiska befolkningens särprägel och språket som medel för dess

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kristijono Gotlybo Milkaus žodyno Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch (1800) pratarmės: datavimas ir intertekstinės sąsajos

formering och bevarande (Jenisch, Heilsberg, Kant); litauiska som ett gammalt språk och dess betydelse för vetenskapen (Jenisch, Kant); den litauiska nationens och det litauiska språkets isolering ur ett territoriellt perspektiv (Mielcke, Jenisch, Kant); sambandet mellan språk och etik (Jenisch, Heilsberg); utvidgningen av användningen av litauiska (Mielcke, Heilsberg, Kant); nödvändigheten för icke-litauer som arbetar i regionen att lära sig språket (Mielcke, Heilsberg); den enda möjligheten för tjänare som behärskar litauiska att vinna förtroende (Jenisch, Heilsberg); efterfrågan på ordboken och grammatiken som läroböcker för att lära sig språket och deras värde (Mielcke, Jenisch, Heilsberg); litauernas kärlek till sitt språk (Jenisch, Heilsberg); folkvisornas uppriktighet och ömhet (Jenisch, Heilsberg); värdet av små folkloristiska genrer (Mielcke, Jenisch, Heilsberg); patriotism (Jenisch, Heilsberg); nationell stolthet (Jenisch, Heilsberg, Kant); misstro mot utlänningar (Jenisch, Heilsberg); lojalitet mot överordnade (Heilsberg, Kant); kvickhet, insikt och förmåga att göra bedömningar (Jenisch, Heilsberg); kvinnors moral (Jenisch, Heilsberg); fördomar och möjligheten att övervinna dem genom utbildning (Jenisch, Heilsberg).

Inlämnad den 4 oktober 2021.

ONA ALEKNAVIČIENĖ

Institutet för litauiska språket

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen

[email protected]

Straipsniai / Articles