Page 1DAIVA MURMULAITYTĖ
Litauiska språkets institut
ORCID-id: orcid.org/0000-0003-3826-7272
Forskningsområden: ordbildning, morfemik, lexikografi, lexikologi.
DOI: doi.org/10.35321/all89-06
REFORMEN AV KVINNLIGA EFTERNAMN UR LITAUISK ORDBILDNINGS SYNVINKEL
Reformen av kvinnliga efternamn i det litauiska språket ur ordbildningens perspektiv
ABSTRAKT
Ordbildningen (och följaktligen även bildningen av personnamn och efternamn) är en del av språkets system. Därför måste litauiska kvinnliga efternamn överensstämma med de regelbundenheter som detta system föreskriver. Av viktiga sociokulturella skäl (och inte enbart av estetiska skäl) är det nödvändigt att bedöma det litauiska språkets utvecklingsperspektiv och förutse möjliga konsekvenser av förändringar, om man vill reformera detta system. I artikeln riktas uppmärksamheten mot aspekter av litauisk morfologi (ordbildning) som förtigs eller ignoreras i diskussionerna om förslaget att lagfästa litauiska kvinnliga efternamn med ändelsen −(i)a. Förhållandet mellan tradition och systematik diskuteras. Bildningen av kvinnliga efternamn med ändelsen −ė, som inte anger civilstånd, betraktas som ett motiverat undantag (på grund av att kvinnliga och manliga efternamns former sammanfaller), men inte som ett prejudikat som kan åberopas för en fortsatt reform av efternamnssystemet.
NYCKELORD: personnamn, kvinnliga efternamn, ordbildning, ändelse, systematik.
ANNOTATION
Bildningen av ord (och följaktligen efternamn) är en integrerad del av språkets system. Därför måste litauiska kvinnliga efternamn följa detta systems regelbundenheter. Av betydande sociokulturella skäl, inte enbart på grundval av estetiska överväganden, är det nödvändigt att bedöma utvecklingsutsikterna för det litauiska språket
Straipsniai / Articles
123
Page 2DAIVA MURMULAITYTĖ
och förutse de potentiella konsekvenserna av förändringar när efternamnens mikrosystem reformeras. Artikeln uppmärksammar särskilda aspekter av litauisk språkmorfologi (ordbildning) som ofta förbises eller ignoreras i diskussionerna om förslaget att legalisera litauiska kvinnliga efternamn som slutar på –(i)a. Förhållandet mellan tradition och systematik behandlas. Användningen av ändelsen -ė vid bildandet av kvinnliga efternamn som inte anger kvinnans civilstånd betraktas som ett motiverat undantag (på grund av att kvinnliga och manliga efternamn sammanfaller till formen), snarare än som ett prejudikat för en fortsatt reformering av efternamnssystemet.
NYCKELORD: personnamn, kvinnliga efternamn, ordbildning, ändelse, systematik.
INLEDNING
Den 4 maj 2023 registrerades i Republiken Litauens Seimas, och den 4 juli antogs efter presentation för behandling, lagförslag nr XIVP-2700 om ändring av artikel 3 i lagen om skrivning av en persons förnamn och efternamn i dokument, lag nr XIV-903¹. Syftet är att ändra systemet för kvinnliga efternamn så att kvinnor kan välja ”ett efternamn med ändelsen –a eller –ia, bildat av ett manligt efternamn med ändelsen –a eller –ia”. Dessförinnan hade det förekommit mer än en diskussion, presskonferens och uttalanden i press, radio och television samt sociala medier (se hänvisningarna i käll- och litteraturförteckningen), där argument ”för” och ”emot” detta förslag hade framförts. Inledningsvis tycks initiativtagarna till lagförslaget ha försökt lyssna till litauisternas synpunkter; åtminstone i de officiella dokumenten betraktas den föreslagna reformen inte längre enbart som en fråga om efternamnens stavning², men ju längre tiden gick, desto mindre hörs språkvetarnas argument. Till slut började man betona att den innovation som initierades endast är en mänsklig rättighet att ha det efternamn man önskar³, medan man i språ-
¹ Se https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/e557d8a0ea5611eda305cb3bdf2af4d8?jfwid=-bxdpcdur9 [hämtad 2023-10-01].
² Själva namnet på den lag som föreslås ändras är kanske något missvisande, eftersom ordbildning och stavning fortfarande blandas ihop i medierna: https://www.lrt.lt/naujienos/lietuvoje/2/2022287/moteru-pavardziu-rasymo-projekto-pateikimas-atidetas-kitai-savaitei; https://www.15min.lt/naujiena/aktualu/lietuva/vlkk-i-pakarklytes-iniciatyva-del-moteru-pavardziu-skatina-nedarnia-teisėku-ra-56-2049000; https://www.lrytas.lt/lietuvosdiena/aktualijos/2023/01/26/news/sarkiene-galetu-tapti-sarka-siulymas-keisti-moterisku-pavardziu-rasyba-sulauke-priestaringu-reakciju-25930477 med flera. [hämtad 2023-08-10].
³ ”[N]amnet är en oskiljaktig del av människans identitet. Individen bör ha rätt att välja det förnamn och efternamn som han eller hon känner sig bekväm med.” (https://www.lrytas.lt/lietuvosdiena/aktualijos/2023/01/26/news/sarkiene-galetu-tapti-sarka-siulymas-keisti-moterisku-pavardziu-rasyba-sulauke-priestaringu-reakciju-25930477 [hämtad 2023-08-10]). Särskilt eftertryckligt endast som
124
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 3Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
att man inte behöver beakta språkvetarnas åsikt i denna fråga, eftersom detta inte är ”grammatik”. Sociolingvisten som talade vid rundabordssamtalet ”En persons efternamn – personens val?” likställde över huvud taget efternamnet med ett emblem eller en etikett, för vilken språkets lagar som system alltså inte gäller⁴. Utan att vidareutveckla diskussionerna med politiker samt specialister på mänskliga rättigheter, lika möjligheter, psykologi, sociolingvistik och juridik om personnamn som uttryck för och indikatorer på mänsklig identitet, måste man ändå stanna upp vid språkvetenskapen, eftersom denna vetenskap inte kan kringgås här. Personnamn är, hur de än kan te sig i de nämnda områdenas företrädares ögon⁵, ord; de utgör språk. Och det senare är otvivelaktigt ett system. Efternamn är en del av språkets system – inte bara grammatiken utan också uttalet och andra områden. Och vilka känner, om inte språkvetarna (i detta fall framför allt litauister, forskare inom litauiska namn och ordbildning samt morfologer), bäst till detta systems struktur, funktionslagar och historia och kan, efter att ha beaktat allt detta, förutse utvecklingsperspektiven och konsekvenserna av liknande reformer?
Syftet med artikeln är att uppmärksamma de aspekter av litauisk ordbildning och morfologi som tigs ihjäl eller ignoreras i den offentliga diskussionen om förslaget att legalisera litauiska kvinnliga efternamn med ändelsen –(i)a, och att på grundval av dessa motivera den negativa bedömningen av sådana efternamn⁶. För att uppnå detta har följande uppgifter genomförts: att analysera de argument som offentligt (i presentationer av lagförslaget, diskussioner, språkvetenskapliga artiklar samt dokument och uttalanden från Valstybinė lietuvių kalbos komisija) framförs till stöd för bildandet av litauiska kvinnliga efternamn med ändelsen –(i)a från manliga efternamn med samma ändelse, eller genom vilka detta
betraktas som en del av människans identitet (i strid med elementära språkkunskaper) av företrädaren för Centrum för utveckling av lika möjligheter (https://www.youtube.com/watch?v=I678BYMkntg, ungefär från 4:30 i inspelningen) och en betydande del av de övriga diskussionsdeltagarna. Att ”[E]fternamn är ett kulturarv som inte bara tillhör efternamnsinnehavaren utan också nationen, staten, gemenskapen och släkten” (Garšva 2012: 221) ignoreras helt.
⁴ ”Vi kan över huvud taget uppfatta namn som ett emblem. [...] Här är det i grunden identitetens emblem, inte grammatik. [...] Vi kan enligt grammatiken ta namnet oföränderligt, i princip, om motorn kräver det, med den manliga ändelsen, och det blir som en etikett. Žvirblis. Lina. Viškas. Det litauiska språket ordnade det. Ingen tog det.” (https://www.youtube.com/watch?v=I678BYMkntg, ungefär från 59:00 i inspelningen [hämtad 2023–08–10]).
⁵ Jfr dessutom det påstående som hördes vid presentationen av lagförslaget, analogt med sociolingvistens ovan: ”Frågan om efternamn är inte en fråga om litauisk grammatik och ingår inte på något sätt i den grammatiken” (https://www.lrs.lt/sip/portal.show?p_r=35826&p_k=1&p_a=media_object_viewer&guid=4B73D31A-AF71-4D4C-8D76-9FC73E0B3717 ungefär vid 56:40 i inspelningen).
⁶ När artikeln färdigställdes hade Litauiska språkets instituts vetenskapliga råd och Valstybinė lietuvių kalbos komisija publicerat negativa utlåtanden om detta lagförslag, där fler tungt vägande argument mot förslaget att legalisera kvinnliga efternamn med ändelsen –(i)a framförs (se hänvisningarna i käll- och litteraturförteckningen).
Straipsniai / Articles
125
Page 4DAIVA MURMULAITYTĖ
förslaget motsätts; ändelsernas –(i)a och –ė funktion i ordbildningen har översiktligt behandlats, med fokus på synkron ordbildning, samtidigt som även relevanta historiska aspekter av bildningen av nomina feminima samt tendenser inom nybildning har lyfts fram; problemet med skillnaden mellan tradition och systematik vid bedömningen av språkliga innovationer har behandlats.
Undersökningens metoder är morfologisk, ordbildningsmässig och semantisk analys.
1. ÄNDelsen I ORDBILDNINGEN –(i)a
1.1. När det gäller appellativ och deras ordbildning bör det påminnas om att det i nutida litauiska finns 7 homonyma ändelser –(i)a⁷, med vilka följande bildas:
• benämningar på handlingar, till exempel: trauka (: traukti), apklausa (: apklausti); apkalta ‘parlamentariskt förfarande som tillämpas på högsta tjänstemän eller parlamentsledamöter som har brutit mot konstitutionen eller brutit sin ed (: apkaltinti), atodėka (: atsidekoti), dreba (: drebėti), perdava (: perduoti), persamda (: persamdyti), prieskyra ‘institution angiven av författaren, till vilken publikationen tillägnas’ (: priskirti) med flera (LKG 1965: 303–304; DLKG 2006: 99; ND);
• benämningar på egenskaper, till exempel: drąsa (: drąsus, –i), gausa (: gausus, –i); judra (: judrus, –i), tv ara (: tvarus, –i), nejauka (: nejaukus, –i) med flera (LKG 1965: 316; DLKG 2006: 104; ND);
• benämningar på aktörer eller bärare av en verbal egenskap, till exempel: žliumba (: žliumbti); nuokvaka ‘en som blivit tokig, fördummad; en gammal dåre’ (: nukvakti), sąžvėra ‘en person som har stängt till’ (: s užvėrėti), šmeža ‘en som ständigt visar sig och försvinner (skymtar)’ (: šmėžuoti) med flera (LKG 1965: 338; DLKG 2006: 112–113; ND);
• benämningar på bärare av en substantivisk egenskap, till exempel: bailia ‘fegis’ (: bailus, –i) med flera (LKG 1965: 367; DLKG 2006: 124)⁸;
• benämningar på platser, till exempel: prieglauda (: pri(si)glausti), pervalka (: pervilkti); nuovaža (: nuvažiuoti), nuožulna ‘en sluttande plats (som kan vara särskilt anlagd, till exempel för transport)’ (: nuožulnus, –i) med flera (LKG 1965: 405; DLKG 2006: 137; ND);
• benämningar på resultat av handlingar, till exempel skalda (: skaldyti); išruva ‘det som rinner in i en ström’ (: įsrūti), išdauža ‘en sönderslagen del av en yta (väg, mur och dylikt)’ (: išdaužti, išdaužyti), išgirda ‘det som hörs’ (: išgirsti), išspauda ‘det,
⁷ För mer om homonymi hos ordbildningsmedel, se Murmulaitytė 2022.
⁸ Nybildningar i denna ordbildningskategori som bildats med den aktuella ändelsen har Nyorddatabasen (ND) uppenbarligen ännu inte registrerats [hämtad 2023–10–02].
126
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 5Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
som koncentrerat har presenterats utifrån den tillgängliga informationen’ (: išspausti), nuopūta ’vattennivåns sänkning i en vattenförekomst och blottläggning av stranden på grund av vindriktningen från stranden’ (: nupūsti) (LKG 1965: 378–379; DLKG 2006: 128; ND) och • benämningar på verktyg, till exempel: saga (: segti), pakaba (: pakabinti), įmova (: įmauti) och så vidare (LKG1965: 395; DLKG 2006: 132–133)⁹.
Det bör uppmärksammas att avledningarna i fem av ordbildningskategorierna är substantiv av femininum, medan två – benämningar på aktörer och bärare av verbala egenskaper (žliumba) samt benämningar på bärare av namnordsegenskaper (baila) – är substantiv av utrum. Dessa substantiva communia kan beteckna personer, djur, personifierade väsen och dylikt av såväl kvinnligt som manligt kön. Vilket kön subjektet avser framgår av den grammatiska genusformen hos andra ord som avledningen på –(i)a syntaktiskt kongruerar med, jfr: Vaikystėje buvau didelė [didelė] žliumba (BLKŽ); Tokis baila, tai ir savo šešėlio bijosi (LKŽė).
Benämningar som bygger på könsskillnad bildas inte i nutida litauiska med ändelsen –(i)a. Till denna ordbildningskategori hör avledningar vars ordbetydelse är ’en person eller annan levande varelse av motsatt kön än den person eller levande varelse som betecknas av grundordet’. De bildas med flera suffix och den enda ändelsen –ė. Av suffixen är det i standardspråket endast –ienė, –(i)uvienė, till exempel karalienė (: karalius), dėdžiuvienė (: dėdžius), sukčiuvienė (: sukčius), och –inas, till exempel lapinas (: lapė), samt –ėnas, till exempel tetėnas (: teta); om denna kategori se vidare LKG 1965: 416–418; DLKG 2006: 142–143.
1.2. Saulius Ambrazas, som har undersökt utvecklingen av ordbildningskategorierna hos litauiska substantiv, hävdar att ”substantiviska avledningar med ändelsen –a som direkt betecknar kvinnligt kön endast utgör rester”, och anför bara några få exempel från äldre skrifter – drauga ’väninna’, sėbra ’kvinnlig kamrat’, tveksamheten gaida ’sångerska’, samt några avledningar som bygger på suffixavledda substantiv: draugala ’hustru’, paleistuvė (: draugalas ’vän; älskare; kvinnotjusare; äktenskapsbrytare, liderlig man’), guluova ’hustru’ (: guluovas ’man’), kaimyna, patina ’hona’, tetulėna ’mosters dotter’ (: tetulėnas ’mosters son’. Senare trängdes sådana avledningar undan av motsvarande avledningar med ändelsen –ė (draugė, sėbrė, guluovė, kaimynė och andra), som i litauiskan är det viktigaste ordbildningsmedlet för benämningar på personer och djur av kvinnligt kön (Ambrazas 2000: 71–72, 79). Pranas Skardžius, som också har undersökt litauisk ordbildning ur ett historiskt perspektiv, skriver likaledes om ”vokalsuffixet –a”, och
⁹ Det verkar som om ND inte heller har registrerat nya benämningar på verktyg som avletts med ändelsen –a [hämtad 2023-10-22]. Såvida inte nybildningen atmena ’minnesanteckning – en skrift med kortfattad information om någon sak eller händelse eller med förklaringar om hur något ska göras’ (: atmintі) skulle förstås som en benämning på ett hjälpmedel för att komma ihåg något.
Straipsniai / Articles
127
Page 6DAIVA MURMULAITYTĖ
nämner några av dessa exempel, men skriver inte att benämningarna på kvinnor har bildats av benämningar på män och visar inte heller grafiskt att det finns en ordbildningsopposition mellan dem (Skardžius 1996 [1943]: 36–37). Ordet tetulėna betraktar han som en avledning med suffixet –ėna och förbinder det inte genom ett direkt ordbildningssamband (som en avledning med ett grundord) med tetulėnas (Skardžius 1996 [1943]: 238–239). Synkront sett skulle det sistnämnda släktbegreppsparet semantiskt snarare likna ett mobilt substantiv (om substantiva mobilia se kap. 3), vars maskulina och feminina former står i direkt samband med grundsubstantivet tetulė. Om man betraktar ordet tetulėna som nominum femininum, det vill säga som en avledning med ändelsen –a av tetulėnas, blir det svårt att formulera dess ordbetydelse. Om det är en benämning som bygger på könsskillnad, borde tetulėna endast skilja sig från grundordet genom semet ’kvinnligt kön’, men ’dotter’ är inte ’en son av kvinnligt kön’. Den feminina formen av det mobila substantivet skulle däremot förmodligen ha ändelsen –ė (jfr seserėnas ’systerson’, seserėnė ’systerdotter’ (LKŽe)). Å andra sidan visar LKŽe inte att ordet tetulėna används levande; det är belagt endast i några äldre ordböcker, varför det utan sammanhängande kontexter från levande språk är svårare att bedöma dess semantiska förbindelser med ord i samma ordbildningsfamilj.
Oavsett vilket rör det sig endast om teoretiska spekulationer; diakron ordbildning får inte blandas ihop med synkron. På samma sätt bör man inte som ett faktum använda att nomina feminina en gång bildades med ändelsen –a i litauiskan, och inte heller stödja de föreslagna reformerna av nutida språk på några få historiska, numera inaktuella avledningar med denna ändelse10. Desto mindre eftersom de drauga och andra nomina feminina som ordbildningshistorikerna nämner inte byggde på grundord av identisk form (jfr draugas), varför man inte kan tala om att denna ordbildningstyp återupplivas.
1.3. Inte heller är några nybildningar med ändelsen –(i)a belagda som enbart skulle beteckna en person, ett djur, ett personifierat väsen och dylikt som skiljer sig från den person, det djur, det personifierade väsen och dylikt som betecknas av grundordet endast genom kvinnligt kön. Det enda nyordet žmoga (Murmulaitytė 2021: 57–58; Aleksaitė 2022: 233; Miliūnaitė 2022: 292–294) med denna ändelse har medvetet skapats inte så mycket för att skilja ut kvinnor bland människor, det vill säga för att ge grundordet žmogus semet ’kvinnlighet’, som för att skapa ett ord som just inte skulle ange tillhörighet till någotdera könet. Jfr nyordets upphovskvinna Daiva Repečkaitės motivering11:
10 ”Genetiska, ursprungliga [...] ordbildningssamband kan inte ha något inflytande på ordbildningen (konstruktionen av nyord) [...] när de inte längre framträder synkront, det vill säga inte längre överensstämmer med de aktuella ordbildningsrelationerna” (Urbutis 2009: 41).
11 Här och fortsättningsvis återges citat och exempel på ordanvändning i oförändrad form; personnamn som förekommer i dem har ersatts med initialer och utelämnade textställen markeras med [...].
128
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 7Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
”Ibland brukade jag fundera på hur jag skulle kunna finjustera mitt ordförråd så att vissa av mina värderingar återspeglades. Mer konkret – jag har problem med ordet ”människa”, eftersom det uppenbart är av maskulint genus. [...] Men häromdagen kom jag på att jag helt enkelt kan säga ”mänška”.¹⁰ [...] Det är i grunden ett genusmässigt flexibelt ord, bildat efter analogi med de litauiska orden ”neklaũžda”, ”pikčiurna”, ”vepla”, ”pirdyla”, ”nenuorama”, ”rašėiva” (av någon anledning kom jag bara på negativa). Dessutom är substantiv av maskulint genus som böjs som substantiv av feminint genus vanliga i vissa varianter av den högštajitiska dialekten (liksom det berömda ”bratka”). Så jag skulle säga ”han är en bra mänška” och ”hon är en bra mänška“¹².
Det var alltså inte ett feminint utan ett generiskt nybildat ord som söktes, lämpligt för att benämna människor av båda könen (substantivum commune), och därför ska mänška inte betraktas som en benämning utifrån könsskillnad. Det skulle inte heller kunna tillhöra denna avledningskategori eftersom det inte motsvarar den nämnda avledningsbetydelsen som kännetecknar alla dess avledningar: ’en person eller annan levande varelse av motsatt kön jämfört med det som anges av grundordet’; grundordet mänõgus saknar nämligen över huvud taget könssem ¹³
Enligt Rita Miliūnaitė (2022: 293) strävar man ibland efter att ”[...] med formerna människa–mänška uttrycka könsskillnad (mänška förknippas med andra substantiv av feminint genus: medborgarinna, yrkeskvinna, kollega)”, men i det enda användningsexempel¹⁴ som anges mänška tycks tvärtom användas för att neutralisera könssemantiken hos den maskulina grammatiska genusformen i det tidigare använda ordet människor, genom att förtydliga att det handlar om personer av båda könen, och nybildningen används konsekvent som ett generiskt ord, vilket också var avsikten när det skapades. Naturligtvis kan man inte helt utesluta att mänška kan förstås och användas i betydelsen ’en människa av kvinnligt kön’, men oftast sker det endast när man upprörs över själva nybildningen och inte känner till omständigheterna kring och motiven till dess uppkomst, snarare än genom att man naturligt använder den i sitt eget språk. Hur det än förhåller sig kommer tiden att visa om denna nybildning överskrider sina snäva och stilistiskt konnoterade
¹² Citerat från ND (se https://ekalba.lt/naujazodziai/%C5%BEmoga?paieska=%C5%BEmoga&i=566420fd-308c-4036-8452-0e6f494dc614 [hämtad 2023-09-03]).
¹³ För övrigt bör man inte förvånas över att det vid sökandet efter analogier bara dyker upp ord med negativa konnotationer – nedsättande semantik är ett kännetecken för de flesta av de nämnda ordens avledningstyper (suffixen -la, -eiva, avledningar med ändelsen -a som betecknar aktörer, bärare av verbala egenskaper eller bärare av nominala egenskaper) (jfr beskrivningarna av dessa avledningsmedel i ŽDV).
¹⁴ ”Enligt den syn som för närvarande dominerar i Litauen uppfattas kvinnor fortfarande, och uppfattar fortfarande sig själva, i första hand som representanter för ett kön – kvinnor, hustrur, potentiella älskarinnor, mödrar – och inte som människor, mänškor – medborgarinnor, yrkeskvinnor, kollegor. [...]” (15min.lt, 2015–12–14, citerat från ND: se https://ekalba.lt/naujazodziai/%C5%BEmoga?paieska=%C5%BEmoga&i=566420fd-308c-4036-8452-0e6f494dc614 [hämtad 2023-09-03]).
Straipsniai / Articles
129
Page 8DAIVA MURMULAITYTĖ
användningens gränser, eller om dess semantiska struktur kommer att vidgas. Det är dock uppenbart att mänšką är en okazionalism, en otypisk nybildning som är oregelbunden både till form och semantik. Bara genom att vara vad den är visar den på inget sätt att en av litauiskans avledningskategorier – benämningar utifrån könsskillnad – har berikats med ett nytt avledningsmedel, ändelsen -(i)a (jfr Aleksaitė 2022: 231–233, 239). Därför kan avsikten att reformera det litauiska efternamnssystemet inte heller stödjas av detta exempel ur ordbildnings- (nybildnings-)synpunkt.
1.4. Det finns alltså inte i nutida litauiska någon sådan avledningstyp, bestående av avledningar med avledningsändelsen –(i)a, som betecknar människor, djur, personifierade varelser och liknande av kvinnligt kön och är avledda från motsvarande benämningar på människor, djur, personifierade varelser och liknande av manligt kön. Detta gäller såväl appellativens som efternamnens mikrosystem. Här bör man dessutom uppmärksamma att i fallet med den föreslagna efternamnsreformen (åtminstone i dess inledande skede, eftersom ambitionen att utvidga den inte döljs) sammanfaller grundordet och avledningen helt till formen. Ändelsen i både manliga och kvinnliga efternamn skulle vara –(i)a. Inte heller verkar det litauiska ordbildningssystemet ha sådana fall där grundordets ändelse skulle ersättas med en analog ändelse. Om ändelsen -ė i detta avseende, se avsnitt 2.2.
2. AVLEDNINGSÄNDELSEN -ė
2.1. Den huvudsakliga avledningsmarkören för nomina feminina är ändelsen -ė (LKG 1965: 417–418; DLKG 2006: 142–143; jfr Ambrazas 2000: 79). Med utgångspunkt i redan existerande avledningsoppositioner15 varginna: varg, duvhona: duva och liknande (tidigare bestod denna avledningskategori huvudsakligen av benämningar på hondjur) bildas nya ord som skiljer sig från grundorden genom semet ’kvinnligt kön’: bödelinna (: bödel), piratkvinna (: pirat), kvinnlig påve (: påve), kvinnlig patrullpolis (: patrullpolis). Nybildningarna robotkvinna (: robot), spädbarnsflicka (: spädbarn), likkvinna (: lik), elitkvinna (: elit) har grundsubstantiv som, trots att de har grammatisk maskulin form, inte ens semantiskt är förbundna med manligt kön. När kön (kvinnlighet) behöver markeras eller framhävas tar man ändå till det för ändamålet brukliga avledningsmedlet – ändelsen
¹⁵ Analogiprincipen är grundläggande i ordbildningen (Urbutis 2009: 327–328). En avledningstyp består av ordbildningsmässigt besläktade ord, bildade med samma avledningsformant från grundord som tillhör samma ordklass och har samma avledningsbetydelse; i det aktuella fallet ord som med ändelsen –ė bildas av substantiv och betecknar en person, ett djur, en personifierad varelse eller liknande av motsatt (kvinnligt) kön.
130
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 9Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
–e16. Troligen bildas på detta sätt mest konsekvent ”kvinnliga” benämningar på yrken, titlar och dylikt som tidigare endast förknippades med män (mer om denna och andra semantiska grupper av sådana nybildningar, se Miliūnaitė 2022: 290–292). I de fall då det maskulina substantivet som utgör bas har ändelsen –a (till exempel viršila), bildas den feminina motsvarigheten också regelmässigt med ändelsen –ė, exempelvis:
(1) Genom order av chefen för Utena läns huvudpoliskommissariat tilldelades den äldre utredaren, kommissarieinspektören R. S., vid Anykščiai distriktspoliskommissariatets insatsavdelning, utmärkelsen av tredje graden ”För meriter”; likaså tilldelades den främsta patrullpolisen viršilė vid Anykščiai distriktspoliskommissariats insatsavdelning, V. K.;17
(2) Chefen för Klaipėda läns huvudpoliskommissariat tilldelade, för oklanderligt och föredömligt utförande av tjänsteplikterna och med anledning av skyddsänglarnas dag – polisens högtid, utmärkelsen av tredje graden ”För meriter” åt den äldre postpolisen vid kriminalavdelningen vid Palanga stadspoliskommissariat, viršilė A. C. [...]18.
2.2. För två decennier sedan genomfördes en reform av litauiska efternamn, genom vilken bildandet av kvinnliga efternamn som inte anger civilstånd legaliserades med ändelsen –e19. I dag kan denna reform uppenbarligen betraktas som motiverad och framgångsrik av sociokulturella skäl. Kvinnor har, liksom varje människa, rätt att inte offentliggöra sina personuppgifter; i detta fall att inte låta efternamnet visa deras sociala status. Tidigare skulle en sådan önskan ha verkat märklig, men i dag framstår den som naturlig, och behovet av ett sådant bildningsmedel som gör det möjligt att inte avslöja civilståndet genom efternamnet finns verkligen. Den 26 juni 2003, Statliga kommissionen för det litauiska språket,
16 Eftersom detta är ett typiskt och produktivt nomina feminina-bildningsmedel, och eftersom man utgår från ett basord som saknar könssem, skulle det kunna betraktas som en ny ordbildningstendens, som visar att ändelsen –ė fortfarande har, och till och med får ökad, funktionalitet – att visa, uttrycka eller framhäva femininiteten hos det som avledningen betecknar, dess samband med kvinnligt kön. Annorlunda förhåller det sig med ändelsen –a, som inte har något samband med uttrycket för könsskillnad (jfr avsnitt 1.3).
17 Se https://www.anyksta.lt/anyksci-policijos-pareigun-veikla-ivertino-ir-policijos-generalinis-komisaris/ [hämtad 2023-07-10].
18 Med anledning av polisens dag – utmärkelser till tjänstemän. – Palangos tiltas, 2014–10–06; tillgänglig på internet: https://www.palangostiltas.lt/policijos+d dienos+proga++apdovanojimai+pareigunams,7,2,5170.html [hämtad 2023-07-10].
19 Ett decennium senare undersökte R. Miliūnaitė kvantitativt och kvalitativt samhällets språkliga attityder till sådana efternamn och utarbetade en omfattande vetenskaplig studie som visar dåtidens samhällssyn på kvinnliga efternamn och förändringarna i deras användning (Miliūnaitė 2013).
Straipsniai / Articles
131
Page 10DAIVA MURMULAITYTĖ
”efter att ha övervägt de synpunkter som framförts av allmänheten och förslaget från Jämställdhetsombudsmannens kansli om bildandet av kvinnors efternamn”, beslutade att ”i de fall då man vill ha (ge) en efternamnsform som inte anger civilståndet, kan efternamnet bildas av ett manligt efternamn med ändelsen –ė, t.ex.: Alminė (av Alminas), Talmantė (av Talmantas), Butkė (av Butkus) [...]. När ett manligt efternamn har ändelsen –ė förblir det kvinnliga efternamnet oförändrat, t.ex.: Lapė, Kregždė.”20 Det senare påståendet är oklart och tvetydigt21. Ska man förstå det som att det kvinnliga efternamnet redan var sådant? Eller att kvinnan får samma efternamn som mannen? I så fall skulle det innebära att kvinnan får mannens oförändrade efternamn och att detta inte är ordbildning? En sådan tolkning kan även skönjas i översikten över gällande rättsakter på VLKK:s webbplats, där det om det aktuella fallet sägs (understruket i citatet – förf. anm.): ”Den 4 maj 2023 registrerade parlamentsledamoten I. P. Riegistravo ett lagförslag om ändring av artikel 3 i lag nr XIV-903 om skrivning av personnamn och efternamn i handlingar [...]. Enligt detta föreskrivs ett undantag beträffande formen för litauiska kvinnliga efternamn – efternamnen skulle bli icke-avledda och inte bara ha ändelsen –ė, utan även –a, –ia.”22
Men i fråga om efternamn med ändelsen –ė, såsom Lapė, Kregždė, Paukštė, Dirse, Gaulė och liknande, skulle man även kunna urskilja en avledningsopposition, t.ex. Kregždė (mannens efternamn): Kregždė (kvinnans efternamn), eftersom formen på ändelserna i det manliga och kvinnliga efternamnet i detta fall endast är analog. Ur ordbildningssynpunkt är ändelsen –ė i mannens och hans hustrus/dotters efternamn inte densamma. Mannens efternamn har den helt enkelt; den är en böjningsändelse, medan kvinnans efternamn kanske bildas med den; då vore den en avledningsändelse som till grundordet (mannens efternamn) fogar betydelsen av motsatt kön. I grunden skulle det alltså vara två – en böjnings- och en avledningsändelse –ė, varför det vore logiskt att ersätta den första (som mannens efternamn har) med den andra, för att ge nybildningen, dess avledning, betydelsesem och grammatisk femininumgenus. Formellt förändras så att säga ingenting, men kvinnans efternamn får tillsammans med avledningsändelsen –ė en feminin böjningsparadigm: denna fru/fröken Kregždė är mycket trevlig, jag har inte sett den äldre Kregždė på länge, ordet ges till professor Kregždė, i trapphuset möter vi grannen Kregždė, med den lilla Kregždė har läraren fortfarande inte funnit någon gemensam ton osv. Ändelsen –(i)a, som nämnts, fyller inte en sådan avledningsfunktion och
²⁰ VLKK:s beslut nr N–2(87) av den 26 juni 2003. Den uppdaterades den 27 april 2023 (nr N–1 (199)), men den punkt som var själva anledningen till beslutet, nämligen om efternamn med ändelsen –ė, förblev oförändrad.
²¹ Enligt Kazimieras Garšva är själva beslutet förhastat, och att ”ett nymodigt kvinnligt efternamn i vissa fall inte skiljer sig från det manliga efternamnet (när detta har ändelsen –ė: Bložė, Gervė, Kielė, Kregždė, Mitė, Ropė, Skrebė, Vegelė, Žagrė m.fl.)” lär vara ett förbiseende (Garšva 2012: 220).
²² Se https://vardai.vlkk.lt/teises-aktai-reglamentuojantys-asmenvardziu-klausimus [hämtad 2023-08-11].
132
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 11Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
ger ingen betydelsesem för kvinnlighet – det finns ingen grupp av så bildade ord, ingen avledningstyp enligt vars analogi nya ord skulle kunna bildas, och den kan därför inte betraktas som ett avledningsmedel för benämningar som skiljer mellan könen. Språkets naturliga utveckling visar ingen tendens till en sådan ny avledningstyp, och ett konstgjort, omotiverat skapande av den, som inte härrör ur själva språket, kan få oförutsebara följder. Om ändelsen –(i)a alltså inte är ett avledningsmedel, är Šarka (mannens efternamn): Šarka (kvinnans efternamn) inte en avledningsopposition. Följaktligen är uppkomsten av ett ord som betecknar en kvinna inte ordbildning.
3. SUBSTANTIVA MOBILIA
Ibland försöker man stödja den påstådda ordbildningen av ord med betydelsesem för kvinnligt kön med ändelsen –a genom exempel på så kallade mobila substantiv (substantiva mobilia): mokytojas – mokytoja, veikėjas – veikėja osv.²³ I fråga om mobila substantiv råder det i allmänhet (på teoretisk nivå) ingen fullständig klarhet eller enighet – om det är olika ord eller morfologiska former av ett och samma ord, det vill säga om substantivet i femininum bildas av motsvarande substantiv i maskulinum (veikėja – av veikėjas), eller om båda bygger på samma grundord (veikėjas, veikėja – av veikti). Av tolkningen av det inbördes förhållandet mellan dessa ord/former beror om relationen betraktas som ordbildning eller böjning (om detta och den angivna litteraturen, se vidare Murmulaitytė 2021: 60–63). Man kan inte bortse från att substantiva mobilia är atypiska substantiv, eftersom de har egenskaper både hos adjektiv och substantiv (Judžentis 2012: 34). I litauiska grammatiker hävdas ändå att formerna för de två genus här utgör ett enda ord – ett substantiv med former för två genus (jfr LKG 1965: 416–417; DLKG 2006: 142). Detta är logiskt och begripligt när man beaktar ordbildningsbetydelsen (jfr beträffande ord med ändelsen –ė även Urbutis 2009: 200, 202). Hur detta går till (avledningsmotivation och -logik) kan föreställas med hjälp av ett exempel.
Artojas är en benämning på en aktör, bildad med suffixet –tojas, –a av verbet arti (aria, arė). Sedan gammalt realiserades och användes allmänt endast substantivets maskulina form, eftersom den feminina inte var aktuell; plöjning utfördes vanligtvis
²³ Detta är vanligare i ovetenskaplig diskurs, men en sådan tolkning av den feminina formen – som bildad av den maskulina formen – förekommer även i filologers (jfr Jezukevičienė 2023: 21) och språkexperters publikationer (Paulauskienė 1994: 48; 2007: 72; Ambrazas 2000: 79 m.fl.). I expertutlåtandet om möjligheterna till utveckling av kvinnors efternamn (se avsnitt 4) hävdas att ”det systematiska är bildandet av benämningar på personer av kvinnligt kön från maskulinum med ändelser och suffix: draugas / draugė, klasiokas / klasiokė, uošvis / uošvė / uošvienė, sargas / sargienė, karalius / karalienė [...]”; ordet klasiokė betraktas uppenbarligen som en avledning av grundordet klasiokas, bildad med ändelsen –ė (se https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/e557d8a0ea5611eda305c-b3bdf2af4d8?jfwid=-bxdpcdur9, bilaga 3, s. 2 [hämtad 2023-09-28]).
Straipsniai / Articles
133
Page 12DAIVA MURMULAITYTĖ
män. Den potentiella, dvs. av ordbildningssystemet föreskrivna, feminina formen artoja är belagd i LKŽ:s kompletteringssamling från äldre ordböcker (Dionizas Poškas Lenkškai–lietuviško žodyno, Simono Daukantos Didžiojo lietuvių–lenkų kalbų žodyno (1850–1856)). Det är uppenbart att den, eftersom det saknades behov, inte realiserades i levande språkbruk; LKŽ, DLKŽ och andra ordböcker anger endast den maskulina formen artojas. När det behövdes ett namn på en kvinna som plöjde, i samband med nutida realiteter, uppstod formen artoję:
(3) De som inte vågade tävla med de erfarna plöjarna fick möjlighet att pröva sina krafter i plöjningstävlingarna för stadsbor och lantpojkar i Miestelenai. Alla som ville kunde plöja en fåra och på så sätt komma i kontakt med de gamla traditionerna kring jordbruksplöjning med hästar. […] I dessa tävlingar blev den artoję B. S. från Kapčiamiestis, som kallade sig ”byflicka”, segrare²⁴;
(4) Den enda artoje vann ”bronset“. […] Vid sitt första deltagande i plöjningstävlingen tog den enda artoje N. R. tredje plats²⁵;
(5) Artoję Ž. […] Hon vann inga särskilda placeringar, men var den enda artoje kvinnan och belönades därför med ett pris. […] För första gången under festens fem år vågade även artoję tävla i Trumpiškės, nämligen Z. S. från vårt distrikt²⁶;
(6) Österrike hade ett lag på fyra personer som hjälpte sina kvinnliga artojėms²⁷;
(7) Det är också mycket viktigt att inte gå till överdrift. Jag uppskattar kvickhet, men inte vulgaritet. Det är inte enkelt att hitta balansen och den gyllene medelvägen – lätt kan det antingen framträda en tyst skönhet som är rädd för att säga ett ord, eller en kvinna som ser ut som om hon kommit direkt från plogen…artoję från plogen…²⁸.
²⁴ Första fårans fest – med traditionella ceremonier och vårmarknad. – AlytusPlius.lt, 2017–05–03; tillgänglig på internet: https://m.alytusplius.lt/naujienos/pirmosios-vagos-svente-su-tradicinemis-apeigomis-ir-pavasariniu-jomarku [läst 2023–07–09].
²⁵ De bästa plöjarna i distriktet – unga lantbrukare. – Šiaulių kraštas, 2007–06–23; tillgänglig på internet: http://old.skrastas.lt/?data=2007–06–23&rub=1144745056&id=1182533319 [läst 2023–07–09].
²⁶ Efter festen ”Första fårans tävling”. – Rokiškio rajono vietos veiklos grupė, tillgänglig på internet: http://senas.rokiskiovvg.lt/index.php/en/news/67-po-pirmosios-vagos-varytuvi-vents [läst 2023–07–09].
²⁷ Audronė Puišienė, Från Kanada – med nya erfarenheter och intryck. – Vakarų Lietuva, 2013–08–06; tillgänglig på internet: https://www.pajurionaujienos.com/?act=exp&sid=9890 [läst 2023–07–09].
²⁸ R. Velijevaitė: jag vill inte älska blint. – Moters savaitė, 2011–11–22; tillgänglig på internet: https://www.tv3.lt/naujiena/zmones/r-velijevaite-nenoriu-myleti-aklai-n566733 [läst 2023–07–09].
134
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 13Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
Således, när det behövdes benämna ett nytt begrepp – en kvinna som plöjer –, valde man inte att realisera den potentiella formen artoja, liksom artojas som bygger på verbet arti, utan med den avledningsändelse -ė som ger feminin semantik bildades det nya ordet artoje, med det vanliga maskulina substantivet artojas som avledningsbas. Det är uppenbart (av den olika ändelsen) att detta inte är en morfologisk form av det mobila substantivet artojas, -a, utan en självständig avledning, ett separat ord artoje, som står i avledningsrelation till grundordet artojas. Särskilt det sjunde användningsexemplet visar att dess semantik endast är indirekt och ganska avlägset förknippad med verbet arti. Det framgår att artoje i detta fall inte ens bygger på den grundläggande betydelsen hos grundordet artojas, utan på en överförd betydelse, nämligen inte ’en plöjande människa, en jordbrukare’, utan ’en obildad, okultiverad människa, en ”lantis”’. Således ska det feminina ordet utan tvekan betraktas som en avledning av substantivet artojas, och inte som en avledning av det primära ordet i avledningsfamiljen – verbet arti. Artojas har vid sidan av den grundläggande betydelsen, en plöjande människa, i olika kontexter även andra kompletterande semer – jfr äta, hugga som en plöjare, dvs. mycket och rejält, för att få de krafter som plöjare behöver när de utför tungt kroppsarbete, plöjer (8–10); vara trött som en plöjare efter tungt arbete (11); dricka som en plöjare, dvs. mycket och utan måtta (12); över huvud taget se ut och bete sig okultiverat (13) osv. Som exemplen visar används i sådana mer eller mindre stelnade ordkombinationer även när det handlar om kvinnor betydligt oftare det maskulina substantivet:
(8) [...] hon blev utskälld för sin magerhet. Flickan blev mycket upprörd över detta, eftersom hon är smal av naturen, även om hon äter som en plöjare²⁹;
(9) Stadsbon äter som en plöjare under sådden, men förbränner inte fler kalorier än en medeltida herre som tillbringade tiden i sängen³⁰;
(10) En av förra seklets mest charmiga skådespelerskor, svenskan Greta Garbo, var oförutsägbar inte bara på film utan också i vardagen: ibland en utmärkt värdinna och gourmand, ibland tyckte hon om att äta som en plöjare och var helt oduglig i köket...³¹;
²⁹ Se https://books.google.lt/books?id=g8E0DwAAQBAJ&pg=PT66&lpg=PT66&dq=%22kaip+artojas%22&source=bl&ots=Onqxw8zppP&sig=ACfU3U1EI-m2c9PM7FcQZOg11jQKdo-74tA&hl=lt&sa=X&ved=2ahUKEwi-6azXr8-AAxWfhf0HHQ48BJY4HhDoAXoECB4QA-w#v=onepage&q=%22kaip%20artojas%22&f=false [hämtad 2023–08–09].
³⁰ Se https://www.savaite.lt/ar-zinai-kad/verta-zinoti/2352-didmiescio-sindromas-arba-kai-miestas-tampa-zudiku.html [hämtad 2023–08–09].
³¹ Se https://zmones.15min.lt/naujiena/mitybos-taisykles-pagal-greta-garbo-7y5yYr0A58O [hämtad 2023–08–09].
Straipsniai / Articles
135
Page 14DAIVA MURMULAITYTĖ
(11) [...] sittande försjunken i tankar som en plöjare, utmattad efter en dags plöjning³²;
(12) [...] antalet stavelser och det slingrande rimmet. som en plöjare efter brännvinet³³;
(13) [...] ingen kommer att släppa in er på klubben om ni ser ut som en plöjare, beredda att dricka den allra billigaste vodkan och slåss med andra [...] besökare³⁴.
4. TRADITION VS. SYSTEM
Även om initiativtagarna till projektet och anhängarna av förslaget att legalisera litauiska kvinnliga efternamn med ändelsen –(i)a betonar att språkexperternas åsikt om detta initiativ inte är viktig, har man ändå vid framläggandet av förslaget sett till att få ett expertutlåtande (en specialists förklaring av möjligheterna till kvinnliga efternamns utveckling) (se bilaga 3 till det behandlade projektet)³⁵. Efter att ha beskrivit den nuvarande situationen för litauiska kvinnliga efternamn och perspektiven för förändring av deras system, behandlat språkets naturliga utveckling samt behovet av normering och av att beakta sociokulturella omständigheter, liksom förhållandet mellan tradition och grammatik, avlägsnar sig experten från efternamnsfrågan och resonerar sammanfattningsvis om de litauiska substantivens paradigm och grammatiska genus. Det allmänna intrycket blir att förslaget att i litauiskan legalisera kvinnliga efternamn med ändelsen –(i)a inte möter något motstånd (än mer sägs det på s. 2 att inte heller kvinnliga benämningar med ord som har ändelserna –is och –uo strider mot språksystemet (jfr Žuvis, Sesuo); i detta sammanhang nämns visserligen endast pseudonymer, inte efternamn). Vissa påståenden kan dock tolkas eller logiskt förlängas så att man kommer fram till motsatt slutsats. Expertens uppfattning bör alltså uppenbarligen inte tas emot som den enda och obestridligen riktiga; med författaren till förklaringen kan och bör man diskutera – inom vetenskapen är det brukligt att söka sanningen just på detta sätt.
Man skulle till exempel först kunna fråga med vilka kriterier experten skiljer tradition från grammatik (system). Kan / bör de alltid avgränsas så kategoriskt? Hur är det med ändelsen –a, som i litauiskan hittills inte har haft den funktionella roll som man genom detta projekt försöker påtvinga den,
³² Se https://www.google.com/search?q=%22kaip+artojas%22&rlz=1C1GCEB_enLT1039L-T1039&sxsrf=AB5stBizs2pE9QXHbTN982c4GL0uK4hVjw:1691576208837&ei=kGfTZNHN-MqSM9u8Px4e-2AU&start=30&sa=N&ved=2ahUKEwjR1aa4rM-AAXUkhv0HHceDD1s4FB-Dy0wN6BAgPEAk&biw=1468&bih=783&dpr=1.25 [hämtad 2023–08–09].
³³ Se https://www.rasyk.lt/kuriniai/249099.html [hämtad 2023–08–09].
³⁴ Se https://tomasgluosnistyla.com/2014/09/29/gyvenimas-dar-pries-akis/ [hämtad 2023–08–09].
³⁵ Se https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/e557d8a0ea5611eda305cb3bdf2af4d8?jfwid=-bxdpcdur9 [hämtad 2023–09–28].
136
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 15Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
och med vilket stöd skulle man artificiellt behöva ympa in den funktionen i det? Är det verkligen så att litauiska ord ”bildas” genom att endast betydelsen ändras (utan att tala om betydelseöverföring, t.ex. från galva ’kroppsorgan’ till galva ’chef’), eftersom det i fallet Šurka (man) – Šurka (kvinna – hustru, dotter), när det första efternamnet ombildas till det andra, formellt inte förändras någonting? Varför behöver den befintliga ändelsen ersättas med en annan ändelse med exakt samma form; är den verkligen en annan, och med vilka exempel från det levande språket skulle en sådan bildning kunna stödjas? Om inte med äldre belägg, så kanske åtminstone med nybildningar – har någon ny tendens i ordbildningen förbisetts? Är de redan legaliserade efternamnsparen Kiaunė (man) – Kiaunė (hustru, dotter), Dirsė (man) – Dirsė (hustru, dotter) analoga med de nämnda efternamnsparen med ändelsen –(i)а, eller kan dessa fall, med hänvisning till ändelsen –ės ordbildningsfunktion att benämna personer efter könsskillnad, betraktas som ordbildningsoppositioner? För övrigt skulle man kunna klargöra om ordet klasiokė verkligen är bildat av klasiokas, såsom det anges i slutsatsen. Är inte båda bildade av ordet klasė? För då skulle klasiokė betyda ’klasiokas av kvinnligt genus’ (just denna funktion har ändelsen –ė: att benämna efter könsskillnad), och inte ’kvinnlig klasskamrat, en elev som studerar i samma klass’. Knappast kan man hålla med om att personer benämns efter den handling de utför som siuvėju och rašytoju, och inte *siūtoju och *rašėju, därför att detta är tradition, och av någon anledning har utvecklats så. Detta är emellertid en regelbundenhet i litauisk ordbildning – avledningar med suffixen –ėjas, –a bygger på primära verb utan suffix (siuvėjas, –a: siūti, siuva, siuvo), medan suffixen –tojas, –a bygger på sådana som har suffix (rašytojas, –a: rašyti); undantag är sällsynta, exempelvis det tidigare behandlade artojas (LKG 1965: 320, 317; DLKG 2006: 106, 105). Alltså är detta ett system, inte (enbart) en tradition.
I denna förklaring hävdas att ”[...] det som i språket är grammatiskt och systematiskt är det bättre att inte röra, eftersom man inte vet efter vilket borttagande av en tegelsten hela språkbyggnaden kommer att rasa, medan det som är lexikalt och endast traditionellt utan svårighet kan anpassas till det föränderliga livets sociokulturella behov.” Tanken om (grammatikens) systematik och faran med att bryta sönder den kan man bara instämma i. Men utifrån några exempel (varav vissa är tvivelaktiga och omstridda) är det inte klart för alla vad som i detta fall är tradition och vad som är system, om dessa saker kan avgränsas strikt, och vad man ska göra om samma företeelser kan vara både traditionella och systematiska³⁶. Man kan hålla med om att det är tradition att släktens efternamn förs vidare längs den manliga linjen, men i litauiskan
36 Traditionellt skulle åtminstone skrivningsfrågor delvis kunna hänföras hit, eftersom de i någon mening är en fråga om överenskommelse. Till exempel skrevs orden i ordbildningsfamiljerna piauti, spjauti, bjaurus länge med –i–: piauti, spiauti, biaurus. År 1976 infördes skrivningen med –j– (enligt uttalet); flera generationer har redan vuxit upp för vilka detta är helt naturligt, medan de äldre utan svårighet minns det. Men även inom detta område måste man vid en reform noga väga alla fördelar, nackdelar och konsekvenser. Låt oss anta att försöket 1929–1933 att reformera ortografin – att avskaffa traditionella element (t.ex. nasalbokstäver), enhetliggöra beteckningen av långa vokaler och mer konsekvent bevara den morfologiska principen – misslyckades (https://www.vle.lt/straipsnis/rasyba/ [hämtad 2023-08-15]).
Straipsniai / Articles
137
Page 16DAIVA MURMULAITYTĖ
Efternamnsbildningen är ett system som historiskt bygger på regelbundenheter, regler och formella medel, inte endast på tradition.
Författarna till det lagförslag som diskuteras döljer inte att initiativet till denna ändelse -(i)a endast är början på en efternamnsreform. Därefter skulle man eftersträva den så kallade ”anglosaxiska” efternamnsmodellen, dvs. samma efternamn för hela familjen. I så fall skulle reformen omfatta inte bara en liten del av efternamnen (de som har denna ändelse), utan hela efternamnssystemet. Att legalisera ändelsen -(i)a skulle öppna vägen för en sådan modell, och konsekvenserna skulle bli att kvinnors efternamn, som formellt inte skiljer sig från mäns efternamn i nominativ (jfr Ragauskas, Petronis, Mackevičius osv. (män) – Ragauskas, Petronis, Mackevičius osv. (motsvarande hustrur/döttrar)), skulle bli oböjliga. Därigenom skulle det litauiska språkets morfologiska och syntaktiska system skadas, för att inte tala om att kommunikationen skulle bli betydligt svårare – man skulle behöva söka ytterligare appositioner, attribut, pronomen eller andra medel som signalerar det omtalade människans kön – herr Ragauskas, den äldre Petronis, den där Mackevičius och så vidare. Att litauiska efternamn visar en människas kön är både en fråga om systemet (ordbildning, böjning, dvs. morfologi, samt syntax) och om tradition. Det är också ett särdrag hos det litauiska språket som, när man värnar modersmålet, bör vårdas och inte avskaffas, så att språkets naturliga utveckling störs.
SLUTANMÄRKNINGAR
1. Efternamn är ord, dvs. en del av lexikonet, och hör alltså till språkets system. Därför kan man inte kategoriskt hävda att reformer av dem (särskilt reformer som i grunden bygger på subjektiva faktorer och inte betingas av språkets naturliga utveckling) endast är en fråga om mänskliga rättigheter och inte om språkvetenskap.
2. Att dagens litauiska kvinnliga efternamn är förbundna med uttryck för kön och familjerelationer bör inte kategoriskt bedömas som en föråldrad tradition. Man får inte bortse från detta lexikala underskikts systematik, inbördes samband och de karakteristiska regelbundenheterna inom ordbildning, morfologi, syntax osv.
3. Behovet av att reformera efternamnssystemet bör bygga på mycket tungt vägande motiv, och medlen för genomförandet bör övervägas allsidigt genom att möjliga förändringar i språkets system modelleras och riskerna för dess utveckling bedöms. I det aktuella fallet bygger behovet huvudsakligen på estetiska, subjektiva kriterier (”vackert”, ”jag vill”), medan skadan på språket kan bli grundläggande. För det första genom att det morfologiska systemet rubbas, och för det andra, vilket är ännu viktigare, genom en möjlig fortsatt reformering av efternamnssystemet och dess ”anglosaxiska” modell, dvs. att mäns och kvinnors efternamn likställs. Detta ”behov” hörs redan öppet i samband med att ändelsen -(i)a ännu inte har legaliserats som bildningsändelse (?) för kvinnliga efternamn.
138
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 17Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
medel, och just detta skulle otvivelaktigt rasera systemet för litauiska efternamn och utplåna deras särart.
4. I litauiskan används vanligtvis andra ordbildningsmedel för att bilda benämningar utifrån könsskillnad; när det gäller ord som betecknar kvinnligt kön är detta, bortsett från suffix, ändelsen -ė. Sedan gammalt har benämningar på hondjur bildats med denna ändelse (vilk-ė: vilkas, baland-ė: balandis m.fl.), och av undersökningar av nybildningar framgår att semantiken hos de grundord som ligger till grund för avledningarna utvidgas (viršil-ė: viršila, kūdik-ė: kūdikis m.fl.). Detta är det mest universella ordbildningsmedlet för benämningar utifrån kvinnlig könsskillnad och betecknar inget annat än tillhörighet till detta kön. I efternamnens mikrosystem hör även avledningar med suffixen -ienė, -uvienė; -aitė, -ytė, -(i)utė m.fl. till samma ordbildningskategori, men dessa visar, utöver kön, även kvinnans familjerelationer och, vanligen, hennes sociala status – om hon är gift eller ogift.
5. Reformen av litauiska efternamn 2003, genom vilken bildning av kvinnliga efternamn som inte anger civilstånd med ändelsen –ė legaliserades, kan i dag, med beaktande av dess sociokulturella orsaker och betraktad ur ett 20-årsperspektiv, uppenbarligen anses ha varit motiverad. Det måste dock medges att den också skapade ett undantag – när mäns efternamn har ändelsen –ė (t.ex. Bložė, Gaulė, Lapė, Paukštė m.fl.) sammanfaller kvinnliga efternamn som inte anger civilstånd med dem till formen. Även om man urskiljer en opposition i bildningen av manliga och kvinnliga efternamn, dvs. betraktar kvinnliga efternamn som avledningar med ändelsen –ė från manliga efternamn, kan detta särfall i det litauiska efternamnssystemet inte betraktas som ett prejudikat, och man bör inte åberopa detta undantag när reformen av kvinnliga efternamn utvidgas ytterligare.
6. En ordbildningsmässig opposition mellan formellt sammanfallande manliga och kvinnliga efternamn skulle, med vissa förbehåll, kunna urskiljas endast i de fall då de har ändelsen –ė. Grunden är den ovan nämnda produktiva funktionen hos ändelsen –ė: med denna ändelse bildas i standardspråket litauiska benämningar utifrån könsskillnad, närmare bestämt nomina feminina. När det gäller efternamn med ändelsen -(i)a (Šarka, Dausa, Biekša, Pajeda, Mulia m.fl.) kan en sådan ordbildningsmässig opposition inte föreligga, eftersom ändelsen -(i)a inte fyller denna ordbildningsfunktion – att skilja avledningen från grundordet med avseende på (kvinnligt) kön.
7. Förslaget att legalisera bildning av kvinnliga efternamn med ändelsen –(i)a är ovetenskapligt, stöds inte av undersökningar av ordbildning eller språkbruk, återspeglar inte några tendenser i nybildningen av efternamn och appellativ och strider mot regelbundenheterna i litauisk ordbildning.
Straipsniai / Articles
139
Page 18DAIVA MURMULAITYTĖ
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Aktuella rättsakter. Tillgänglig online: http://vardai.vlkk.lt/teises-aktai-reglamentuojantys-asmenvardziu-klausimus/ [hämtad 2023–08–10].
Aleksaitė Agnė 2022: Nya benämningar utifrån könsskillnad. – Acta Linguistica Lithuanica 87, 224–244. Tillgänglig online: https://journals.lki.lt/actalinguisticalthuanica/article/view/2193/2297 [hämtad 2023–07–29].
Ambrazas Saulius 2000: Substantivens ordbildningsutveckling 2: Avledda substantiv i litauiskan, Vilnius: Institutet för vetenskapliga och encyklopediska publikationer.
Rundabordssamtal ”En persons efternamn – personens val?” – Atviras Seimas, 2023–05–31. Tillgänglig online: https://www.youtube.com/watch?v=I678BYMkntg [hämtad 2023–07–25].
Bilkis Laimutis 2023: Egen eller främmande? Om förslaget att tillåta användning av litauiska kvinnliga efternamn med ändelsen -a. – Lrt.lthttps://www.lrt.lt/naujienos/nuomones/3/1920190/laimutis-bilkis-sava-ar-svetima-del-siulymo-leisti-vartoti-lietuviu-moteru-pavardes-su-galune-a, 2023–02–22. Tillgänglig online: [hämtad 2023–07–10].
BLKŽ – Litauisk ordbok över standardspråket, redaktionskollegium D. Liutkevičienė, D. Murmulaitytė, V. Sakalauskienė, A. Gritėnienė, A. Gaidienė, D. Daugirdienė, L. Jonušys, huvudredaktör D. Liutkevičienė, Vilnius: Litauiska språkets institut, 2013–2022. Tillgänglig online: https://ekalba.lki.lt/bendrinės-lietuvių-kalbos-žodynas [hämtad 2022–08–15].
DLKG – Modern litauisk grammatik, red. V. Ambrazas, 4:e reviderade upplagan, Vilnius: Institutet för vetenskapliga och encyklopediska publikationer, 2006.
DLKŽ – Modern litauisk ordbok, huvudred. St. Keinys, 8:e reviderade och kompletterade upplagan, elektronisk version, Vilnius: Litauiska språkets institut, 2021. Tillgänglig online: https://ekalba.lt/dabartines-lietuviu-kalbos-zodynas/.
Garšva Kazimieras 2012: Litauiska kvinnors suffixlösa efternamn (med lettisk bildning). – Kalbos kultūra 85, 216–224.
Jezukevičienė Rima 2023: Om kvinnliga efternamn. – Gimtoji kalba 5, 21–22.
Judžentis Artūras 2012: Litauiska språkets grammatiska kategorier, Vilnius: VU:s förlag.
Kiseliūnaitė Dalia 2023: Återigen om bubblan kring kvinnors efternamn. – 15min.lt, 2023–06–06. Tillgänglig online: https://www.15min.lt/naujiena/aktualu/nuomones/dalia-kiseliunaite-dar-karta-apie-moteru-pavardziu-burbula-18-2064732 [hämtad 2023–07–10].
LKG – Litauisk grammatik 1, red. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis, 1965.
140
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 19Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
Vetenskapsrådet vid Institutet för det litauiska språket, yttrande ”Om lagförslaget nr XIVP-2700 om ändring av artikel 3 i lagen nr XIV-903 om skrivning av personnamn och efternamn i dokument i Republiken Litauen”. Arbetsgruppen bestod av: dr Laimutis Bilkis, akad. prof. habil. dr Grasilda Blažienė (gruppledare), prof. dr Dalia Kiseliūnaitė, dr Rita Miliūnaitė, dr Daiva Murmulaitytė. Tillgänglig online: http://lki.lt/lietuviu-kalbos-instituto-mokslo-tarybos-nutarimas-del-isvados-lietuvos-respublikos-as-mens-vardo-ir-pavardes-rasymo-dokumentuose-istatymo-nr-xiv-903-3-straips-nio-pakeitimo-istatymo-projekto/ [hämtad 2023–09–15].
Lagförslag nr XIVP-2700 om ändring av artikel 3 i lagen nr XIV-903 om skrivning av personnamn och efternamn i dokument i Republiken Litauen. Tillgänglig online: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/e557d8a0ea5611eda305cb3bdf2af4d8?jfwid=-bxdpcdur9 [hämtad 2023–06–25].
Republiken Litauens Seimas sammanträde den 4 juli 2023. Tillgänglig online: https://www.lrs.lt/sip/portal.show?p_r=35826&p_k=1&p_a=media_object_viewer&gui-d=4B73D31A-AF71-4D4C-8D76-9FC73E0B3717, ungefär från 54:45 i inspelningen [hämtad 2023–08–10].
LKŽe – Litauisk ordbok 1–20 (1941–2002), redaktionskollegium G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, huvudred. G. Naktinienė, elektronisk version, Vilnius: Institutet för det litauiska språket, 2005 (uppdaterad version, 2018). Tillgänglig online: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas/.
Miliūnaitė Rita 2013: Vad anser ni om suffixlösa kvinnliga efternamn? Vilnius: Institutet för det litauiska språket.
Miliūnaitė Rita 2022: Varierande och nya företeelser i det litauiska språket i början av 2000-talet: systematik och förändringstendenser, Vilnius: Institutet för det litauiska språket.
Miliūnaitė Rita 2023: Språket är ingen önskekonsert, eller Vad säger grammatiken om Šarkas? – Respublika.lt, 2023–02–07; återpublicerad: RaseiniaiTV.lt, 2023–02–10. Tillgänglig online: http://raseiniaiTV.lt/kalba-nera-pageidavimu-koncertas-arba-ka-gramatika-sako-apie-sarkas/ [hämtad 2023–08–01].
Miliūnaitė Rita 2023a: Man vill röra till det litauiska språket så att det blir frånstötande. – Alkas.lt, 2023–07–26. Tillgänglig online: https://alkas.lt/2023/07/26/r-miliunaite-norima-sujaukti-lietuviu-kalba-taip-kad-ji-taptu-atgrasi/#comments [hämtad 2023–08–01].
Murmulaitytė Daiva 2021: Litauiska språkets nyord ur ett könsuttrycksperspektiv. – Litauiska språket 16, 51–69. Tillgänglig online: https://www.zurnalai.vu.lt/lietuviu-kalba/article/view/24927/24771 [hämtad 2023–07–10].
Murmulaitytė Daiva 2022: Homonymi hos avledningsformanter och dess markering i en handbok över ordbildning. – Acta Linguistica Lituanica 87, 200–223. Tillgänglig
Straipsniai / Articles
141
Page 20DAIVA MURMULAITYTĖ
på internet: https://journals.lki.lt/actalinguisticalithuanica/article/view/2192/2296 [hämtad 2023–09–20].
Murmulaitytė Daiva 2023: Virė virė košę, arba dar sykį apie pavardes „su a pabaigoje“. – Delfi.lt, 2023–08–11. Tillgänglig på internet: https://www.delfi.lt/news/ringas/lit/daiva-murmulaityte-vire-vire-kose-arba-dar-syki-apie-pavardes-su-a-pabaigoje.d?i=d=94130745&fbclid=IwAR31vsiw su12YtMt3ASqobpHfJHk2gkrW3wRNFAJgY6cT-ojndAdlWrvNxpk [hämtad 2023–08–11].
ND – Miliūnaitė Rita, Aleksaitė Agnė. Lietuvių kalbos naujažodžių duomenynas [fortlöpande elektroniskt uppslagsverk sedan 2011], red. R. Miliūnaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Tillgänglig på internet: https://ekalba.lt/naujazodziai/ [hämtad 2023–07–03].
Paulauskienė Aldona 1994: Lietuvių kalbos morfologija: föreläsningar för litauister, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Paulauskienė Aldona 2007: Lietuvių kalbos morfologijos pagrindai, Kaunas: Technologija.
Presskonferens med Seimas-ledamoten Stasys Tumėnas ”Ar reikia pyktis su gramatika ir keisti nusistovėjusias moterų pavardžių sudarymo tradicijas?“ – Atviras Seimas, 2023–05–17. Tillgänglig på internet: https://www.youtube.com/watch?v=MxT4yQfp_ds [hämtad 2023–05–18].
Skardžius Pranas 1996 [1943]: Rinktiniai raštai 1: Lietuvių kalbos žodžių daryba, faksimilutgåva, sammanställd av A. Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Urbutis Vincas 2009: Žodžių darybos teorija, 2:a upplagan, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
Valstybinės lietuvių kalbos komisijos nutarimas dėl moterų pavardžių darymo Nr. N–2(87) (2003 m. birželio 26 d.). Tillgänglig på internet: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAD/TAIS.214783 [hämtad 2023–09–03].
Valstybinės lietuvių kalbos komisijos išvada dėl Asmenvardžių įstatymo pakeitimo projekto. Tillgänglig på internet: https://www.vlkk.lt/naujienos/komisijos-posedziai/vlkk-pateike-seimui-isvada-del-asmenvardziu-istatymo-pakeitimo-projekto [hämtad 2023–09–30].
ŽDV – Murmulaitytė Daiva, Aleksaitė Agnė. Žodžių darybos vedlys [elektronisk resurs], Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2021. Tillgänglig på internet: https://ekalba.lt/zodziu-darybos-vedlys/ [hämtad 2023–09–03].
142
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
Page 21Moterų pavardžių reforma lietuvių kalbos žodžių darybos aspektu
Reformen av kvinnliga efternamn i det litauiska språket ur ordbildningens perspektiv
SAMMANFATTNING
Personnamn omfattar mer än en individs identitet; ett efternamn bör inte betraktas som en persons exklusiva egendom. Som ett lexikalt skikt tillhör personnamnen språksystemet. Därför rör efternamnsreformer, särskilt sådana som motiveras av subjektiva skäl snarare än av språkets naturliga utveckling, inte bara människorättsliga frågor utan även språkliga överväganden. Sedvanliga litauiska kvinnliga efternamn återspeglar köns- och familjerelationer. Av denna anledning bör de dock inte kategoriskt betraktas som en föråldrad tradition. Det lexikala skiktets systematik, de inbördes relationerna samt de inneboende mönstren för ordbildning, morfologi, syntax osv. kan inte förbises. Av betydande sociokulturella skäl, utöver ren estetik, är det nödvändigt att bedöma utsikterna för det litauiska språkets utveckling och förutse de möjliga konsekvenserna av förändringar när detta system reformeras. Artikeln framhäver särskilda aspekter av litauisk morfologi (ordbildning) som ofta förbises eller ignoreras i diskussionerna om förslaget att legalisera litauiska kvinnliga efternamn som slutar på –(i)ą.
Detta förslag betraktas som ovetenskapligt, eftersom det inte bygger på forskning om ordbildning och bruk och inte återspeglar några nya tendenser inom ordbildningen, vare sig för efternamn eller för appellativer. Det strider mot regelbundenheterna i litauisk ordbildning. Behovet av de aktuella efternamnen grundar sig huvudsakligen på subjektiva (estetiska osv.) kriterier, men den potentiella skada som denna innovation skulle kunna tillfoga det litauiska språket är betydande. För det första på grund av störningen av det litauiska språkets morfologiska system. För det andra, och mer betydelsefullt, kommer den sannolikt att leda till en fortsatt reform av efternamnssystemet och till införandet av den ”anglosaxiska” modellen, dvs. en utjämning av manliga och kvinnliga efternamn. Det är denna modell som utan tvivel skulle urholka det litauiska efternamnssystemet och förstöra dess särart.
I det litauiska språket används andra avledningsmedel traditionellt för att bilda nomina generis. I efternamnens mikrosystem omfattar nomina feminina avledningar med suffixen -ienė, -uvienė; -aitė, -ytė, -(i)utė. Förutom kön anger sådana efternamn även kvinnans sociala status – om hon är gift eller ogift. När det gäller bildandet av nomina feminina, och inte bara efternamn, är den universella metoden ändelsen -ė. År 2003 legaliserades användningen av denna ändelse för kvinnliga efternamn som inte anger kvinnans civilstånd. Sett i ett tjugoårsperspektiv kan denna motiverade reform sannolikt betraktas som framgångsrik. Den har dock skapat ett undantag: när manliga efternamn har ändelsen -ė (t.ex. Bložė, Gaulė, Lapė, Paukštė osv.) är kvinnliga efternamn som inte anger kvinnans civilstånd formellt identiska med dem.
Straipsniai / Articles
143
Page 22DAIVA MURMULAITYTĖ
Det enda sättet att, med vissa förbehåll, se en avledningsmotsats mellan sådana formellt identiska maskulina och feminina efternamn är ändelsen -ės avledningsfunktion – detta är den ändelse som används för att bilda nomina feminina i standardlitauiska. Även om kvinnliga efternamn betraktas som avledningar av manliga efternamn kan detta undantagsfall ändå inte betraktas som ett prejudikat och användas för att vidareutveckla reformen av kvinnliga efternamn. När det gäller efternamn som slutar på -(i)a (t.ex. Šarka, Dausa, Biekša, Pajeda, Mulia osv.) kan någon sådan avledningsmotsats inte finnas, eftersom ändelsen -(i)a inte fyller denna avledningsfunktion – att skilja avledningen från basordet med avseende på (kvinnligt) kön.
Inlämnad den 4 oktober 2023.
DAIVA MURMULAITYTĖ
Litauiska språkets institut
Petro Vileišio g. 5, Vilnius, LT-10308, Litauen
[email protected]
144
Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX
