VYTAUTAS KARDELIS Vilnius universitet Forskningsområden: dialektologi, dialektometri, variation i språket, språkhistoria, kognitiv semantik. DOI: doi.org/10.35321/all90-14

Laimutis Bilkis

OIKONYMER I LINKMENŲ KYRKOBÖCKER FRÅN 1700-TALET SOM INTE HAR BEVARATS TILL VÅRA DAGAR

Vilnius: Institutet för litauiska språket, 2023, 183 s. DOI doi.org/10.35321/e-pub.65.linkmenu-istoriniai-oikonimai ISBN 978-609-411-350-5

I slutet av 2023 publicerades monografin Oikonymer i Linkmenų kyrkoböcker från 1700-talet som inte har bevarats till våra dagar av dr Laimutis Bilkis, seniorforskare vid Centrumet för forskning om baltiska språk och namn vid Institutet för litauiska språket, en professionell och omsorgsfull forskare av litauiska ortnamn. Monografin tillägnas 650-årsminnet av Liñkmenųs första omnämnande i historiska källor. Den har publicerats i elektroniskt format och finns tillgänglig för läsare på internet på adressen: https://lki.lt/wp-content/uploads/2023/12/laimutis-bilkis-linkmenu-oikonimai-monografija-2023.pdf. På omslaget till den gedigna monografin på 183 sidor finns ett fotografi av Liñkmenų kyrka, taget av monografins författare själv. Texten innehåller illustrationer, till exempel ett intressant fragment av en karta från 1812 över församlingarna Utena, Labanoras, Suvaiñiškis, Linkmenys och Kuktiškės (s. 13), omslagen till dop- och vigselböckerna från 1740–1760 för Linkmenų kyrka (LkmKRII, LkmJnII) (s. 18), samt fragment av kyrkoböckerna. Där finns också statistiska diagram som kompletterar och illustrerar sammanfattningarna.

Det är intressant att Linkmenų kyrkoböcker för 20 år sedan överlämnades till monografins författare av forskaren i historisk toponymi Vidas Garliauskas, symboliskt nog,

Recenzijos / Reviews

335

VYTAUTAS KARDELIS

att undersökningen publicerades 2023, då Liñkmenys firar ett vackert jubileum – 650-årsminnet av omnämnandet i historiska källor. Därför är detta, som författaren själv säger: ”[d]en presenterade undersökningen bland annat också ett blygsamt försök att bidra till att avslöja den ärofyllda historien om småstaden och dess omgivningar samt till analysen och publiceringen av fakta som är föga kända för de flesta” (s. 9).

Monografin består av ett förord och en inledning, där forskningsöversikten presenteras, betydelsen och motiven för valet av undersökningsobjektet anges, samt arbetets syfte, uppgifter, omfattning och metodologi redovisas. Monografins viktigaste, analytiska och undersökande del består av fyra kapitel: ”Oikonymer av ortnamnsmässigt ursprung”, ”Oikonymer av personnamnsmässigt ursprung”, ”Oikonymer av appellativiskt ursprung” och ”Oikonymer av oklart ursprung”. Det första kapitlet är dessutom uppdelat i följande underkapitel: ”Oikonymer bildade av hydronymer som betecknade försvunna bebyggelseplatser”, ”Oikonymer av hydronymiskt ursprung som användes variantmässigt och betecknade nuvarande eller under mellankrigstiden existerande bebyggelseplatser”, ”Oikonymer av hydronymiskt ursprung med oklar status”, ”Oikonymer av oronymiskt ursprung”. Det andra kapitlets underkapitel är: ”Oikonymer som betecknade försvunna bebyggelseplatser”, ”Variantmässigt använda oikonymer som betecknade nuvarande bebyggelseplatser”, ”Oikonymer med oklar status”. Det tredje kapitlet är indelat i följande underkapitel: ”Oikonymer som betecknade försvunna bebyggelseplatser”, ”Variantmässigt använda oikonymer som betecknade nuvarande bebyggelseplatser”, ”Oikonymer med oklar status”. Det fjärde kapitlet är inte indelat i underkapitel. Dessutom avslutas det första, andra och tredje kapitlet med sammanfattningar.

I slutet av monografin finns kortfattade och konkreta slutsatser. Där finns också källor och använd litteratur, en lista över förkortningar, en sammanfattning på engelska samt register över ortnamn och personnamn. Monografin har hela den vetenskapliga apparat som är obligatorisk för arbeten av detta slag. Arbetets omfattning motsvarar de krav som ställs på en monografi. Monografins språk är vetenskapligt, flytande och korrekt. Monografins struktur är väl genomtänkt, tydlig och konsekvent: i de tre första kapitlen undersöks, med hänsyn till ursprunget, oikonymer som betecknade försvunna bebyggelseplatser, variantmässigt använda oikonymer som betecknade nuvarande bebyggelseplatser samt oikonymer med oklar status. Varje kapitel avslutas med en sammanfattning, där de redan nämnda statistiska diagrammen också presenteras för åskådlighetens och tydlighetens skull. Forskningsöversikten är kortfattad men tillräcklig för en monografi. Arbetets syfte är att ”[i]dentifiera de försvunna, det vill säga de som inte har bevarats till våra dagar, oikonymerna i Liñkmenų församling från 1700-talet, klarlägga deras utvecklingssärdrag och ursprungsegenskaper och därigenom komplettera inventariet över litauiska bebyggelsenamn med nya uppgifter” (s. 16). För att uppnå syftet formuleras följande uppgifter i monografin: 1) ”[u]r Linkmenų kyrkoböcker som omfattar den angivna perioden välja ut namn på bebyggelseplatser som saknar motsvarigheter i mellankrigstidens och den senare litauiska oikonymien”; 2) ”[s]å långt som möjligt fastställa deras lokalisering och status”

336

Acta Linguistica Lithuanica XC

Laimutis Bilkis. Oikonymer i Linkmenų kyrkoböcker från 1700-talet som inte har bevarats till våra dagar

(om de betecknade en försvunnen bosättning eller om en variant av namnet hade bevarats), början av användningen, orsakerna till försvinnandet, förändringarnas karaktär, behandla de viktigaste ortografiska särdragen, analysera bildningen och beskriva relationerna till de egennamn och appellativ som utgör ursprungsbasen” (s. 16). Utan att gå in på omfattande resonemang kan man bara konstatera att undersökningens syfte har uppnåtts och att de uppställda uppgifterna har genomförts. Följande metoder anges: den deskriptiva metoden och rekonstruktionsmetoden; statistisk analys används som stöd för slutsatserna. De valda metoderna tillämpas i princip på ett ändamålsenligt sätt. Med hänsyn till undersökningens syften, uppgifter och tillämpade metoder samt den genomförda analysen väcker monografins kapitelöversikter och de avslutande forskningsslutsatserna inga tvivel. Även om det här är en mer teknisk detalj är registren över ortnamn och personnamn mycket användbara och underlättar avsevärt läsarens arbete.

Det går inte att framföra några väsentliga invändningar eller viktiga sakliga anmärkningar som skulle kunna oroa ortnamnsforskare eller lingvister med annan specialisering som läser den genomförda undersökningen — analysen har utförts korrekt och med god motivering.

Det är mycket berömvärt att monografins författare har tagit sig an forskning om det historiska namnförrådet. Det är välkänt att forskning om det historiska namnförrådet inte bara kräver stor noggrannhet, omsorg och tålamod vid insamlingen av empiriskt material, utan också motsvarande kompetens när materialet ska undersökas lingvistiskt. Med dessa uppgifter har monografins författare, som nyss nämnts, i huvudsak klarat sig väl. En gynnsam omständighet var dessutom att ”[n]ästan alla kyrkliga kyrkoböcker från 1700-talet (och senare) har bevarats. Följande kyrkoböcker förvaras (eller har förvarats) i Linkmenų kyrka: dopböcker från 1708–1940 (LkmKr₁) och vigselböcker från 1716–1739 (LkmJ₁), dop- och vigselböcker från 1740–1760 (LkmKr₂ och LkmJ₂), vigselböcker från 1760–1795 (LkmJ₃), dödböcker från 1760–1790 (LkmMr) samt dopböcker från 1760–1790 (LkmKr₃)” (s. 12).

Denna kollega Laimutis Bilkis monografi är enligt min uppfattning viktig inte bara för ortnamnsforskningen och inte bara i det traditionella lingvistiska sammanhanget (även om ett av syftena, som redan nämnts, är att ”[b]ehandla de viktigaste ortografiska särdragen, analysera bildningen och beskriva relationerna till de egennamn och appellativ som utgör ursprungsbasen” (s. 16)). Det handlar inte enbart om ortografi, ordbildning och etymologi. Det är viktigt och glädjande att monografin inte stänger in sig i ett rum vars interiör är enbart lingvistisk. Ännu viktigare och glädjande är att monografin, trots sin fasta struktur, tydliga analys och begripliga resultat, inte är en avslutad undersökning vars ämne är uttömt. Det viktigaste och glädjande är att monografin öppnar och lämnar forskningsperspektiv, väcker frågor och problem som i framtiden kommer att kräva betydande uppmärksamhet.

Personligen fann jag flera aspekter som var viktiga och intressanta och som rymmer perspektiv för framtida forskning. Den första gäller historisk sociolingvistik och är framför allt knuten till de präster som fyllde i kyrkoböckerna. Här återger jag ett ganska långt citat: ”[D]et är uppenbart att texten inte skrevs av en enda präst, eftersom detta återspeglas i vissa anteckningar. LkmKr₁ skrevs åtminstone fram till 1723 med säkerhet av den redan nämnde Kazimieras Gonsiorovskis.

Recenzijos / Reviews

337

VYTAUTAS KARDELIS

Senare anges ytterligare flera personer som förrättade dop: Antanas Rosa (Antonius Rosa) 1731, Jokūbas Kazimieras Sadovskis (Iacobg Casimiruf Sadowski) 1732, 1733, munken Steponas Vrozbitavičius (Fr Stephang Wrozbitowicz) 1738, munken Pranciškus Lesota (Fr. Franciscus Lafsota) 1738, 1739, Petras Pliščiñskis (Petrg Pliszcẏnski) 1739, Mykolas Toplickis (Nicolaus Toplicki) 1739. I LkmKr₁₁ finns inte endast Kazimieras Šukeviciaus anteckningar registrerade. Ytterligare anteckningar gjordes av kamendorius (vikarien) Kristoforas Lukoševicius (Christophorg Łukafzewicz) 1743, Linkmenųs kamendorius (vikarien) Andriejus Vainoravičius (Andreas Woynarowicz) 1743–1757, munken Liudvikas Toplickis (Frater Ludovicus Toplicki) 1746, franciskanmunken Marijonas Bogdanskis (Fr Marianus Bogdanski Francifcanus) 1747, Samuelis Višniovskis (Samuel Wiszniowski) 1751, franciskanmunken Viktoras Karevičius (Fr Victor Karewicz Francifcanus) och Juozapas Jacevičius (Fr Iosephg Iacewicz Francifcanus) 1757, Dominykas Stanevičius (Dominicq Stanie wicz) 1757–1760, Pranciškus Lygeika (Francisca Ligieyko) 1758, Juozapas Augustinas Pavlovskis (Iosephus Augustinuf Pawłowski) 1759, munken Bernardas Liubovickis (Fr Bernardanuf Lubowicki) 1759. Å andra sidan kan man inte utesluta att anteckningarna i vissa fall kan ha gjorts inte av de präster som själva förrättade dop eller vigslar och som anges i kyrkoböckerna, utan av andra personer som skötte kyrkans angelägenheter” (s. 17–18).

Oikonymerna har i monografin undersökts tillförlitligt enligt den traditionella strukturella principen: fonetik, morfologi, ordbildning. Det är mycket viktigt att ortnamnens variation visas och betonas. Ur variationen uppstår frågan hur mycket oikonymvarianterna bestäms av strukturella faktorer och hur mycket av skrivaren. Här ser jag, enligt min uppfattning, ett svårt och föga tacksamt men viktigt forskningsperspektiv inom historisk sociolingvistik. Det är förmodligen svårt att hoppas på uppgifter om de personer som gjorde inskrivningarna – deras utbildning, språkkunskaper eller biografiska data – men ibland avslöjar arkiven alla möjliga överraskningar. För att visa att den sociolingvistiska aspekten är intressant och viktig ska jag försöka illustrera den med ett exempel: i monografin skrivs vanliga fonetiska termer inom citationstecken, till exempel ”monoftongisering”. I fotnot 24 löser författaren elegant situationen: ”[T]ermer som betecknar sådant som bör betraktas som ortnamnsskrivarnas ortografiska särdrag (”monoftongisering”, ”fjärrassimilation”, ”assimilation”, ”hypernormalism”, ”enljudig­görande”) anges inom citationstecken, eftersom detta inte är fonetiska företeelser som naturligt äger rum i det levande språket” (s. 30). Men här öppnar sig, enligt min uppfattning, just ett forskningsperspektiv: är detta verkligen inte fonetiska företeelser som naturligt äger rum i det levande språket? Om så verkligen är fallet riktas blicken mot skrivarna: vilka förhållanden, motiv och kontexter kan ha bestämt variationen? Till dessa frågor anknyter direkt ytterligare en historisk-sociolingvistisk aspekt med forskningspotential, nämligen slavifieringen av ortnamn. Författaren använder termen på många ställen i texten och tycks, som man måste förstå, inte tvivla på själva processen, jfr.: ”[D]en rekonstruerade

338

Acta Linguistica Lithuanica XC

Laimutis Bilkis. Oikonymer i Linkmenų kyrkoböcker från 1700-talet som inte har bevarats till våra dagar

med hänsyn till de metoder för slavifiering, latinisering^¹ och annan förvanskning av onymer som redan har framhållits i många arbeten om litauisk historisk toponymi och antroponymi diskuteras konkreta förändringsfall vid analysen av enskilda namns utveckling” (s. 20). Det förefaller mig att det inte är så enkelt här, eftersom slavifiering är en process, och därför öppnas ett perspektiv för att undersöka sambanden mellan naturligt förekommande fonetiska företeelser i det levande språket, ortografi, skrivarnas intentioner (om möjligt), slavifieringens kontexter – bredare och sådana som specifikt hänger samman med Linkmenys.

Den andra viktiga aspekten, som inte låter det nyss behandlade historisk-sociolingvistiska momentet falla bort, är ortnamnens variation. Jag har redan nämnt att en viktig fördel med monografin är den stora uppmärksamhet som ägnas åt variation: inte bara åt varierande fonetiska eller morfologiska former, utan – och detta är särskilt viktigt – åt oikonymer som används variantmässigt. Denna analys är inte bara lokalt betydelsefull, utan viktig för bredare teoretiska studier av ortnamn och till och med etnogenes. Ett exempel. *Kalviai, *Kavoliai (← lit. kálvis, kavòlius, kavõlis ⇔ numera Cijōnai (s. 101–102, 134) – om sådana uppgifter och belägg för variation inte hade funnits, skulle det vara lätt att anta att Cijōnai är ett gammalt, ursprungligt ortnamn, och en sociolingvistisk tolkning av dess etymologi skulle kunna leda vilse. I allmänhet är två frågor förknippade med ortnamnens variation: 1) varför försvann ett av de ortnamn som hade varierat (konkurrerat)? På denna fråga ger författaren de flesta motiverade och övertygande svaren i slutsatserna. Denna fråga är naturligtvis lättare än den andra – den svåra: 2) varför uppstod ortnamnsvarianter över huvud taget (konkurrerande varianter)? Författaren anser att ”[d]en stora mängden historiska varianter berodde sannolikt på att de skrevs ned i kyrkoböckerna utifrån det levande språket (efter att ha hört dem från lokala invånare som deltog i ceremonierna), och att de inte normerades, uniformerades eller kodifierades. Man kan instämma i andra forskares antagande att variation också kan ha uppstått genom användningen av separata namn på delar av bebyggelseplatser (ensamgårdar, tomter)” (s. 133). Det är sant, men enligt min uppfattning är detta bara toppen av isberget, eftersom jag vågar anta att variationens uppkomst är ett ganska komplext fenomen. Som en av komponenterna i denna helhet kan man erinra om dem som fyllde i kyrkoböckerna. Men man skulle också kunna undersöka den nuvarande situationen – varierar ortnamn på samma sätt i dagens levande språk? Jag ser alltså här betydande perspektiv för framtida forskning. Som tekniskt hjälpmedel kunde kanske följande analysmetod vara lämplig: i monografins undersökande del analyseras alla böckers oikonymer tillsammans. Författarens val är fullt möjligt och förståeligt. I framtiden skulle man kanske också kunna överväga ett alternativ: att gruppera oikonymerna och deras varianter efter bok och jämföra dem med varandra – kanske skulle ytterligare regelbundenheter framträda.

^¹ Kursiverat av mig – V. K.

Recenzijos / Reviews

339

VYTAUTAS KARDELIS

Och slutligen en tanke som hänger samman med framtidsperspektiven: monografin innehåller fragment av en församlingskarta från 1812. Det skulle vara mycket intressant och värdefullt att också få se hela kartan, och ännu intressantare vore en nutida karta där de oikonymer som inte har bevarats till våra dagar och deras geografiska relation till de nuvarande framgår – och allt detta i digitalt format!

Det är inte svårt att förstå att de saker som har sagts här inte är sådant som saknas i monografin. De är snarare som riktmärken med vilka monografins författare osjälviskt markerar farleden för framtida forskning, både för sig själv och för andra forskare.

Kollegan Laimutis Bilkis monografi är utan tvekan värdefull och intressant inte bara för forskare av oikonymer, utan också för dialektologer, språkhistoriker, forskare av etnogenes och historiker.

Eftersom jag själv är från Linkmenys gläder jag mig åt denna kollegas arbete och önskar honom fortsatt framgång i forskningen om Linkmenų kyrkoböcker från 1700-talet.

Mottagen den 6 maj 2024.

VYTAUTAS KARDELIS

Vilnius universitet, Filosofiska fakulteten, Institutet för tillämpad lingvistik, Institutionen för litauiska språket, Universiteto g. 5, LT-01131 Vilnius, Litauen [email protected]

340

Acta Linguistica Lituanica XC