Ekot från det förflutna

1904–1994

För 90 år sedan, den 7 maj 1904, efter 40 års förföljelse av litauisk skrift med andra alfabet än det ryska, undertecknade tsarismen sin kapitulationsakt – den utfärdade ett dekret om att förbudet mot litauisk press skulle upphävas. I det självständiga Litauen högtidlighålls denna dag som dagen för pressfrihetens återinförande, språket och boken. I slutet av samma år 1904 började den första litauiska dagstidningen, ”Vilniaus žinios” (utgivare P. Vileišis), ges ut i Vilnius. Den tidningen bidrog, bland annat, i hög grad till att det litauiska standardspråket stärktes och befästes. Till en början diskuterades där kyrkans språkfrågor ganska aktivt. På den tiden var detta ytterst aktuellt, eftersom trosfrågor förkunnades och man talade och skrev om dem på ett oerhört förvanskat språk.

Med anledning av 90-årsjubileet för pressfrihetens återinförande och ”Vilniaus žinios” återtrycker vi artikeln ”Fel i andlig terminologi” av J. Gerutis ur denna tidning. För att läsaren ska få se hur man skrev på den tiden har inget ändrats i artikeln. Artikelns författare, som undertecknade sig J. Gerutis, var kaniken Jonas Balvočius (1842.III.2 – 1915.XI.12), en bildad samogitisk man från Viekšniai, en känd skriftställare och författare till en handskriven polsk-litauisk ordbok, som nästan hela sitt liv arbetade som präst i den högre delen av Samogitien, inom Žemaičiai stift.

St. K.

Fel i andlig terminologi

De gamla traditionernas anhängare har en stark förkärlek för felaktig terminologi. De ursäktar sig med att det var så förr och att folk skulle vara vana vid att kalla sakerna så. Allt som fanns då kan inte finnas också nu. Världen utvecklas på alla områden – alltså även språket – och alla vill att det ska vara närmare, bättre och riktigare. Var och en tänker själv och låter sig inte längre ledas blint av andra. Överallt går det framåt. Ska jag, bara för att min far gick i näbbskor, ta av mig skorna? Bara för att min mor åt kornbröd, är det då inte tillåtet för mig att baka en vetekaka?

4—880

49

Ingalunda! De gjorde så eftersom de inte kunde eller ville göra annorlunda, men jag både vill och kan.

Man bör inte glömma att felen i den andliga terminologin uppstod oavsiktligt och utan avsikt. Men vi bevarar dem både medvetet och avsiktligt. De polska prästerna (det fanns inga egna då) som döpte oss behärskade inte litauiska väl och kunde inte lära sig det så snabbt. Efter att ha lärt sig en smula började de förkunna trosfrågor för de nydöpta och i all hast skriva åtminstone bönböcker. Hur gjorde de då? De förkunnade och skrev så gott var och en kunde. Resultatet blev en röra. Predikningar och böcker blev till hälften litauiska, till hälften polska, eller polska ord med litauiska ändelser. Kyrkobönerna och katekesen förvandlades till någon sorts jargong. Och eftersom litauern är oerhört tålmodig, foglig och sedan gammalt van vid slaveri, gjorde han inget motstånd mot språkets förvanskning. Det var plågsamt för honom att lyssna på hur predikanten förvanskade litauiska ord genom att sticka in polska ord bland dem; när han läste bönboken kände han avsmak. Men vad kunde han göra, fången som han var? Han var tålmodig. Sanningen att säga skulle alla tre – polacken, tysken och fransmannen – spotta om någon skrev en polsk, tysk eller fransk bönbok på en sådan jargong. Den olycklige litauern måste ta emot den, för så var det förr, och han är van vid att kalla sakerna så.

Vana är inget starkt argument (bevis). Om människan kan vänja sig vid fel, så vänjer hon sig ännu lättare vid det som är rätt. Alla har en medfödd önskan att söka sanningen och älska den när de funnit den. Så också litauern. Det såg vi när den nya sångboken och Mogilevas suppplikation kom ut; folk grep tag i båda med båda händerna och kan inte få nog av deras renhet och skönhet. Vad var det som hände? Förkunnade de båda sångerna någon nyhet? Inte alls! Innehållet förblev detsamma, det var bara de främmande orden (barbarismerna) som försvann, och däri ligger hela hemligheten. Av detta exempel ser vi att litauern inte alls är någon hårdnackad typ som inte skulle kunna förstå vad som är rent och vad som är uppblandat med främmande stoff.

Namnet på felen i den andliga terminologin är en enda röra. Här ska jag bara nämna några.

Öl, honung, inre och himmel saknar pluralform. Varifrån kom då pluralformen ”himlar” i Herrens bön? När man säger ”himlar” verkar det som om det finns mer än en himmel.

På latin heter det quotidianum — daglig. Varför då alla dagars? Man säger: ett helt års lön, en hel månads vinst; men det betyder bara den månaden, det året. Folk säger: nöd och tårar är mitt dagliga (inte alla dagars) bröd.

50

Ordet pagirta motsvarar Vulgatas benedicta. En värdinna prisas för läckra skrylia, för ett utmärkt tyg, medan den allra heligaste Maria är välsignad. Vi säger ju inte Åtta lovprisningar, utan åtta välsignelser.

Žyvatas är en besvärlig magsjukdom, obehaglig för alla. Folk säger: Žyvatas plågar mig, barnet har žyvatas. Således är ”frukten av žyvatas” ett mycket fult uttryck.

Prepositionen po passar inte ihop med Pilatus. Det verkar som om Pilatus led först och Jesus Kristus led efter honom. Eller som om Pilatus befann sig ovanför, medan Frälsaren led nedanför.

Nästan alla böner slutar med: i evigheters evighet. Varifrån översättaren fick den översättningen är okänt. Översatt tillbaka till latin skulle det bli: In saecula saecularium. För att förstärka en sats ställer man två substantiv bredvid varandra, till exempel: bekymmer – bekymmer. Vi kan inte säga: bekymmer – bekymmersamma, bekymmer – de bekymrades. Det vore absurt. Den enda riktiga formen vore: genom tider – tider, tider – tider.

Det finns ingen anledning att ens tala om syntaxen. Allt detta är antingen latin eller polska, och på sina ställen även ryska. Sångerna ser också till att bara de sista stavelserna passar ihop, utan att bry sig om språkets anda. P. Naujalį hade avsett att ge Litauen vackra sånger med noter, men gick oväntat bort. Den nya bönbok som utkom i år i Vilnius, ”Balsas Balandelės”, har kommit en bra bit längre, men har inte fullföljt sin färd till slutet.

Vad gäller högtiderna är det ren polska. Se, vad betyder gram, grom, gramnyčios för en litauer? Ingenting.

Pravadai har drivit bort Atvelykis; pravadiai – Atvedybas. Traicė har visserligen inte drivit bort någonting, men för oss litauer är det ordet främmande. I hela det litauiska språket finns det inget substantiv som slutar på aicė.

Om man frågade en äkta litauer från Keistutis vad ordet Traicė betyder, skulle han inte kunna säga det. Om man frågade vad Treybė är, skulle han svara att det är en sådan kanak, som består av tre. Våra fränder letter säger: triadiba, på sanskrit trimutra. Tyskarna säger Dreifaltigkeit, Dreieinigkeit. Alla klarar sig utan den polska Traicė, bara vi litauer tycks inte kunna klara oss utan den. Att Tre ybė är genuint litauiskt och att det ordet inte innehåller något trosfel visas av ”Pavasario Balsai”, där en teologie doktor och akademiinspektör använder det på ett utmärkt sätt. Vem kan förstå bättre än en lärd man från Europa?

Låt oss förbarma oss över vårt förfördelade språk och rätta till det utan dröjsmål. Nu är det lägligt, och vi måste ta tillfället i akt.

J. Gerutis

51