Audronė BITINIENĖ

MORFOLOGISKA KÄNNETECKEN I VETENSKAPLIG STIL

Den vetenskapliga stilen har hittills inte undersökts allsidigt, eftersom intresset i första hand har riktats mot terminologin och dess reglering, inte mot den vetenskapliga stilens struktur. I själva verket beskriver lexikala och syntaktiska elements funktion stilens särprägel tydligare än morfologin. Därför menar man ofta att den är informationsfattig och oförmögen att bilda ett lager av typiska språkliga medel (Mistrik, 1965, 44–45). De första statistiska undersökningarna av morfologiska element (i vetenskaplig och skönlitterär stil, utförda av denna artikels författare (Pikčilingis, 1971, 284–286), visar emellertid att också denna språknivå kan differentiera och integrera skilda varieteter av det allmänna språket.

Denna artikel ger inte en fullständig beskrivning av den vetenskapliga stilens morfologiska struktur, utan endast några parametrar för lingvistiska kännetecken, vilka kan påverkas av både icke-språkliga och språkliga faktorer. Parametrarnas differentierande kraft är särskilt upplysande när kvalitativt olika stilar jämförs – vetenskaplig och skönlitterär. En sådan jämförelse är meningsfull om analysenheten vid undersökningen av den morfologiska strukturen är meningen, inte ett textfragment, eftersom meningen visar den faktiska fördelningen av ordklasser och deras korrelation. Eftersom kvantitativa förändringar i lingvistiska kännetecken kan bero på specifika stilistiska faktorer är urvalet av vetenskaplig stil (38,5 tusen ord) stratifierat, dvs. hänsyn har tagits till understilar och vetenskapsgrenar (inriktningar). Vid indelningen i understilar beaktas hur de konkreta texterna fungerar inom forskarnas verksamhetsområde samt särarten hos de icke-språkliga faktorerna – förhållandet mellan avsändare och mottagare. Vilka är dessa understilar och hur skiljer de sig åt?

Den teoretiska understilens texter riktar sig till en kvalificerad mottagare (kunskapsförrådet hos båda deltagarna i kommunikationsakten skiljer sig nästan inte åt), som kan tänka i abstrakta kategorier, syntetisera komplex vetenskaplig information och tillägna sig den på ett kreativt sätt. Avsändaren identifierar sig så att säga med mottagaren: hen förmedlar den allra senaste informationen och polemiserar ofta, i objektivitetens intresse, med specialister inom samma eller närliggande områden, i förväntan om att informationen ska förstås på ett adekvat sätt.

11

Avsändaren i den pedagogiska understilen identifierar sig inte med mottagaren – kunskapsförråden hos de båda deltagarna i kommunikationsakten skiljer sig åt. I texter av denna typ ägnas mottagaren särskild uppmärksamhet: avsändaren intresserar sig för hur den vetenskapliga informationen memoreras, dvs. återkopplingen är viktig. Läromedelstexter innehåller mindre objektiv information; endast det allra mest aktuella, som motsvarar specifika undervisningsmål, systematiseras didaktiskt. Påståenden bevisas eller underbyggs inte så mycket med experimentresultat som förklaras med hjälp av exempel, illustrationer och andra icke-verbala element i textens organisering. Särskilda sammanbindande konstruktioner betonar sambandet med enskilda textavsnitt och aktiverar därigenom mottagarens uppmärksamhet. Mottagaren måste memorera inte bara informationen utan också formen för dess förmedling. Därmed sker en implicit kommunikation mellan deltagarna i kommunikationsakten.

Avsändaren i den vetenskapligt-metodiska understilen är en kvalificerad specialist inom ett visst område, medan mottagaren är en specialist som i praktiken försöker tillämpa de senaste och lämpligaste vetenskapliga upptäckterna. I texter inom denna understil ges, med utgångspunkt i konkreta vetenskapliga undersökningar eller experiment, olika rekommendationer för att förbättra verksamheten inom ett eller annat vetenskapsområde (till exempel anges effektiv produktionsteknik, det lämpligaste sättet att odla växter eller föda upp djur, en undervisningsmetod och så vidare). I texter av denna understil förmedlas den vetenskapliga informationen i en mer konkret och mindre koncentrerad form.

Den vetenskapligt populärvetenskapliga understilen skiljer sig i grunden från de tidigare behandlade. Dess avsändare är en kvalificerad specialist, medan mottagaren är helt obestämd (oftast en specialist inom ett annat område eller en person utan specialutbildning). Därför förmedlas aktuell och intressant vetenskaplig information i anpassad, enkel form: specialiserade vetenskapliga termer undviks, och man eftersträvar konkretion, slagkraft och till och med individualitet. Vid sidan av den informerande funktionen finns en expressiv och appellativ funktion (Župerka, 1983, 104). Den vetenskapligt populärvetenskapliga understilens konstruktiva princip är en kontamination av egenskaper och lingvistiska kännetecken från vetenskaplig, publicistisk, vardaglig och till och med skönlitterär stil.

I arbeten om litauisk språkstilistik (Pikčilingis, 1971; Župerka, 1983) erkänns helt korrekt endast en differentiering av den vetenskapliga stilen i en riktning; man avgränsar sig från de varieteter av vetenskaplig stil som

12

som är förbundna med ett visst vetenskapsområdes särdrag och definieras som ”urvalet av språkets element och deras relationer i texter med samma ämnesinnehåll” (Андреев 1967, 27; Хофман 1986). En sådan uppdelning av den vetenskapliga stilen är inte funktionellt stilistisk, eftersom den bortser från komplexet av icke-språkliga faktorer som bestämmer de funktionella stilarna och deras postulat; företräde ges endast åt en faktor – innehållsfaktorn (ämnet). När den vetenskapliga stilen undersöks med statistiska metoder är det dock lämpligt att fastställa om texter från ett vetenskapsområde (en disciplin) skiljer sig från texter inom ett annat vetenskapsområde, eftersom även forskare inom funktionell stilistik ständigt betonar att det finns två poler bland vetenskapsområdena – humaniora respektive matematik och teknik (Сенкевич, 1976, 42; Galperin, 1977, 310). Det förefaller inte ändamålsenligt att undersöka texter från enskilda vetenskapsområden: för närvarande dominerar snarare integration än differentiering av vetenskaperna, och därför kan man begränsa sig till humanistiska, naturvetenskapliga samt matematiska och tekniska vetenskaper.

Först ska vi diskutera ordklassernas funktion (se tabell 1).

Tabell 1. Ordklassernas frekvens.

Funktionell stil | Ordklasser | Substantiv | Adjektiv | Räkneord | Pronomen | Verb | Adverb | Preposition | Konjunktion | Partikel | Emotionellt expressiva | Vetenskaplig | 40,0 | 12,5 | 2,7 | 6,9 | 18,1 | 6,3 | 3,8 | 7,6 | 1,9 | – | Skönlitterär | 29,8 | 5,8 | 1,2 | 11,1 | 23,7 | 7,9 | 6,6 | 8,9 | 4,8 | 0,2

I texter med vetenskaplig och skönlitterär stil är substantiv den vanligaste ordklassen, men fördelningen är inte densamma. Substantivens dominans i den vetenskapliga stilen är ett kännetecken på en nominativ stil. Även en medellång mening på 17–22 ord i vetenskaplig stil kan innehålla mellan 7 och 14 substantiv (sådana meningar utgör 41,6%). Exempel: Fonologijos klasikai (pavyzdžiui, Trubeckojus) buvo įsitikinę, kad fonetika ir fonologija yra visiškai savarankiškos mokslo šakos (Gird, F, 14). Darybos reikšmę lemia visa darinio struktūra (dary-

13

bas, formant och deras specifika förhållande), som framträder när avledningen betraktas mot bakgrund av sin position i förhållande till grundordet (Urb, ŽDT, 149).

I vetenskaplig stil är kvalitativa egenskaper särskilt viktiga; utöver substantivet uttrycks de av adjektiv, som används dubbelt så ofta som i skönlitterär stil. Dessa båda ordklasser ökar textens informationsvärde och hjälper till att förmedla faktainformation (Гальперин, 1981, 28).

Substantivens och adjektivens dominans hänger samman med ett specifikt kännetecken för den vetenskapliga stilen – abstrakthet – och med mindre specifika kännetecken: koncentration och statisk karaktär.

I skönlitterär stil är tendensen den motsatta: den höga frekvensen av verb (och den högre frekvensen av adverb) visar att denna typ av texter är dynamisk, eftersom det som träder i förgrunden inte är beskrivning eller resonemang, vilket kännetecknar vetenskaplig stil, utan berättelser om händelser, förändringar i personernas tillstånd och liknande (finit verbformer förekommer i 66,5% av fallen, jämfört med 43,9% i vetenskaplig stil). Därför kan vi, synes det, hävda att det relevanta lingvistiska kännetecknet som skiljer vetenskaplig och skönlitterär stil åt är förhållandet mellan substantiv och verb i texten (substantivkvoten är 2,2 respektive 1,5).

De funktionella stilar som diskuteras skiljer sig åt i fråga om pronomen. De används mer sällan i vetenskaplig stil och oftare i skönlitterär stil. Denna ojämna fördelning av pronomen beror på att texterna organiseras på olika sätt. I skönlitterär stil ersätter pronomen substantiv (personliga pronomen utgör 63,2%, jämfört med 31,2% i vetenskaplig stil; demonstrativa pronomen 30,5% respektive 23,5%), medan man i vetenskaplig stil eftersträvar precision och därför tenderar att upprepa själva begreppsbenämningarna. Precisionen medför att partiklar används mer sällan, och objektiviteten leder till att ord med emotionell-expressiv betydelse i ordklasserna elimineras. I skönlitterär stil beror den större andelen prepositionsfraser på att deras huvudord oftast är ett verb, som används mer sällan i vetenskaplig stil. Å andra sidan bidrar också det vetenskapliga språkets specifika kännetecken – abstraktheten – till den högre frekvensen av konstruktioner utan preposition i vetenskaplig stil, eftersom ”prepositionskonstruktioners betydelse är mer konkret än kasusens betydelser” (Paulauskienė, 1994, 387). Skillnaderna i frekvens för övriga ordklasser är inte lika tydliga och beror, förefaller det, på frekvensen hos korrelerande ordklasser. Vilken inverkan har ordklassernas funktion

14

har den vetenskapliga stilen en intern differentiering?

Substantivens frekvens som ett relevant kännetecken för den vetenskapliga stilen är i liten grad beroende av undergenrens särdrag (flest substantiv förekommer i texter av pedagogisk undergenre – 42,2%) eller vetenskapsområde (endast naturvetenskapliga texter skiljer sig – 42,1%).

Adjektiven är ännu jämnare fördelade, eftersom variationens amplitud inte ens överskrider en procentenhet. Pronomenens frekvens skiljer sig i metodiska texter (4,5%), där man tenderar att ständigt upprepa samma begreppsbenämningar (helt i onödan). Den motsatta tendensen är utmärkande för humanistiska texter (pronomen utgör 9,0%). Deras författare eftersträvar uttrycksvariation och söker nya nyanser i relationerna mellan led i fraser, till exempel (partiklar utgör 2,4%).

Den lägre frekvensen av substantiv (36,3%) och adjektiv (9,8%) samt den högre andelen pronomen (8,8%), verb (19,0%), adverb (7,7%) och till och med partiklar (3,7%) i populärvetenskapliga texter visar att orienteringen mot en icke-specialiserad mottagare formar en särpräglad fördelning av ordklasser.

Nedan ska vi undersöka fördelningen av ytterligare två parametrar – substantivens kasus och verbens tempus.

Tabell 2. Substantivens kasusfrekvens

Funktionell stil Nominativ Genitiv Dativ Ackusativ Instrumentalis Lokativ Vokativ Vetenskaplig 27,2 41,7 4,2 13,8 6,3 6,8 – Skönlitterär 30,6 26,8 2,9 24,0 7,8 6,8 1,1

Som framgår skiljer sig den vetenskapliga och den skönlitterära stilen åt genom en särpräglad kasussammansättning hos substantiv. Som en språklig konstant, det vill säga ett icke-relevant kännetecken, kan lokativ betraktas; den används jämnt i texter inom båda funktionella stilarna, medan genitiv är ett tydligt relevant lingvistiskt kännetecken. Genitivens övervikt (tillsammans med nominativ utgör den hela 68,8%) i vetenskapliga texter förknippas med spe

15

En vetenskaplig stil kännetecknas av abstraktion: en egenskap som uttrycks med ett substantiv uppfattas inte bara som mer självständig utan också som mer abstrakt än en egenskap som uttrycks med ett adjektiv (det ömsesidiga konkretiseringsförhållandet förenar den med huvudordet). Med andra ord beror frekvensen av genitiv, och till viss del även dativ (de styrs av verbalsubstantiv, som är särskilt vanliga i teoretiska texter), på substantivens förmåga att ingå i bildningar med komplex struktur (ofta termer). I skönlitterär stil är ackusativ nästan dubbelt så vanlig som i vetenskaplig stil. Frekvensen av detta kasus kan otvivelaktigt knytas till den tidigare nämnda stilegenskapen dynamik: verb korrelerar ofta med substantiv i ackusativ och delvis även med instrumentalis. Ett relevant lingvistiskt kännetecken som blottlägger den skönlitterära stilens särdrag är därför ackusativens frekvens. De båda funktionella stilarnas systematik bestämmer fördelningen av de övriga kasusformerna – nominativ, dativ och instrumentalis.

Genitivsubstantiv är jämnt fördelade inte bara mellan olika understilar utan också mellan texter inom olika vetenskapsområden (i humanistiska texter är genitivandelen lägre – 38,4%). Variationsvidden för de övriga kasusformerna är statistiskt informativ, men visar i praktiken endast den möjliga variationen i utformningen av texter i vetenskaplig stil. I teoretiska texter förekommer färre substantiv i ackusativ (10,5%), men fler i nominativ (30,0%). Frekvensen av samma kasusformer differentierar de humanistiska texterna: när genitivfrekvensen minskar (38,4%), ökar frekvensen för nominativ (29,2%) och ackusativ (15,9%). Variationsvidden för kasusformer med liten jämförande andel – dativ och instrumentalis – påverkas i ringa grad av extralingvistiska faktorer (variationsvidd 0,8%). Kasusfrekvensens struktur i populärvetenskapliga texter är inte statistiskt informativ: i huvudsak skiljer sig endast genitivfrekvensen (36,7%) och delvis nominativfrekvensen (28,8%), medan fördelningen av de övriga kasusformerna är relativt stabil. Följaktligen framträder även i denna typ av texter en tendens till stereotyp uttrycksform: inte substantiv i tre kasus (som i skönlitterär stil), utan i två kasus utgör merparten av texten. Samma tendenser till stereotypi kan iakttas vid jämförelse av användningen av verbets tempus (se tabell 3).

16

Tabell 3. Frekvensen av verbtempus

Funktionell stil

Verbtempus

Presens

Preteritum

Imperfekt

Futurum

Vetenskaplig

73,3

23,7

0,4

2,5

Skönlitterär

27,4

62,5

3,6

6,5

Det framgår att frekvensen av verbtempus i texter från de båda funktionella stilarna i grunden skiljer sig åt, eftersom motsatta användningstendenser har konstaterats för de två grundläggande tempusformerna – presens och preteritum: i vetenskaplig stil överstiger presensformerna preteritumformerna mer än tre gånger, medan preteritum används 2,5 gånger oftare i skönlitterär stil. I vetenskapliga texter används presens, till skillnad från i skönlitterära texter, i generaliserande betydelse (i kontexten av abstrakta substantiv), vilket gör det möjligt att urskilja en motsättning mellan abstrakt och konkret. I en vetenskaplig text är det viktigt att registrera och konstatera att verklighetsfenomen, deras samband, processer eller regelbundenheter föreligger, eftersom de är relevanta inte bara för avsändaren utan också för mottagaren. Exempel: Nästan alla broskfiskar lever i havet (Mač SG, 86). Språksystemet består av regler och abstrakta element (Gird F 71).

I vissa meningar bleknar betydelsen av en handling i presens helt, medan verbet betecknar en varaktig egenskap hos subjektet (denna betydelse ligger mycket nära adjektivens eller participens betydelse), till exempel: Albumin löser sig i vatten (Jas O Ch 65); Träd med stam som är vänd mot solsidan blir mycket upphettade (Dag AE 58); I lungorna binder sig hemoglobin till syre <...> (Jas O Ch 202).

Grunden för skapandet av en konstnärlig bild utgörs inte så mycket av nuet som av redan inträffade händelser (generalisering genom en konkret bild). Den berättande framställning som dominerar i skönlitterär stil förutsätter en målinriktad växling mellan alla verbtempus, däribland imperfekt.

Presensfrekvensen är helt oberoende av de understilar som utgör kärnan i den vetenskapliga stilen, men varierar i något högre grad när det gäller

17

i texter inom olika vetenskapsgrenar, eftersom preteritum oftare förekommer i inledande avsnitt i naturvetenskapliga verk och vid beskrivning av experiment (25,7%, jfr presens – 72,3%). Texterna inom olika understilar skiljer sig mycket obetydligt åt i fråga om frekvensen av preteritum. Endast i metodiska texter förutsätter redogörelsen för teoretiska experimentförlopp och tillämpningen av möjliga resultat i praktiken en större relativ andel av denna tempusform. Futurum, som är relativt jämnt fördelat mellan humanistiska och naturvetenskapliga texter, särskiljer fysik- och matematiktexter. Vid resonemang och särskilt vid bevisföring av satser är futurum ett nödvändigt inslag (en tradition i texter av denna understil), t.ex.: Nu kommer vi att presentera en allmän definition av väntevärdet för en slumpvariabel. För en slumpvariabel <...>, definierad på sannolikhetsrummet <...>, kallar vi integralen <...> dess väntevärde (Kub TTMS 165).

Verbens tempus särskiljer populärvetenskapliga texter, eftersom presens dominerar (65,7%), preteritum används något mer sällan (28,8%) och futurum förekommer relativt ofta (5,3%); tillsammans bildar dessa en särpräglad struktur vars parametrar inte sammanfaller med parametrarna för tempusbruk i den skönlitterära stilen.

Av de parametrar som har diskuterats framgår det att de funktionella stilarnas morfologiska struktur i hög grad beror på påverkan från icke-språkliga faktorer (den är inte passiv, som man ofta tror) och kan särskilja olika funktionella stilar. Inom den vetenskapliga stilen varierar däremot de flesta parametrar, men håller sig inom den vetenskapliga stilens normer. Det vore felaktigt att hävda att texter inom olika vetenskapsgrenar skrivs i en egenartad vetenskaplig stil. Den populärvetenskapliga understilens plats förblir oklar, eftersom de undersökta parametrarna varierar i en och samma riktning. Därför kan den populärvetenskapliga stilen undersökas separat, som en stil med en något annorlunda struktur på nivån för samspelet mellan olika funktionella stilar.

Förkortningar

Dag AE – Dagys J. Augalų ekologija. – V.: Mokslas, 1980.

Gird F – Girdenis A. Fonologija. – V.: Mokslas, 1981.

Jas OCh – Jasinskas L. ir kt. Organinė chemija. – V.: Mokslas, 1979.

Kub TTMS – Kubilius J. Tikimybių teorija ir matematinė statistika. – V.: Mokslas, 1980.

Urb ŽDT – Urbutis V. Žodžių darybos teorija. – V.: Mokslas, 1978.

18

Literatūra

1. Mistrik J. Slovenská štylistika. Bratislava: Sloven. ped. nakl-vo, 1965.

2. Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija: Paskaitos lituanistams. V.: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1994.

3. Pikčilingis J. Lietuvių kalbos stilistika. V.: Mokslas, 1971. T. I.

4. Župerka K. Lietuvių kalbos stilistika. V.: Mokslas, 1983.

5. Андреев Н. Д. Статистико-комбинаторные методы в теоретическом и прикладном языкознании. Л.: Наука, 1967.

6. Хофман Л. Научный стиль – социолект – языковые барьеры социолингвистический аспект научной речи// Типология текста в функционально стилистическом аспекте. Пермь, 1990. С. 4–10.

7. Сенкевич М. П. Стилистика научной речи и литературное редактирование. М.: Высшая школа, 1984.

8. Гальперин И. Р. Текст как объект лингвистического исследования. М.: Наука, 1981.

19