Kazimieras GAIVENIS

SPRÅKLIGA OCH LOGISKA KRAV PÅ TERMER

Varje term har form och innehåll. Termens form är det språkliga höljet för det begrepp som benämns, medan innehållet är den terminologiska betydelse som definitionen återger. Den terminologiska betydelsen sammanfaller inte med ordets lexikala betydelse. De strukturella elementen i dessa båda betydelser kallas inom språkvetenskapen vanligen semor. Utifrån uttryckssättet kan termers semor delas in i sådana som har ett formellt uttryck (explicita) och sådana som saknar formellt uttryck (implicita). Exempelvis visar pluraländelsen i termen cukrus (kemi) att den betecknar en klass av vissa kemiska ämnen, eftersom ordet cukrus i allmänspråket och i terminologin inom vissa områden används i singular. Suffixet i termen pataisėčiai (Lycopodiales) visar att det är namnet på en växtordning osv. Detta är semor med formellt uttryck.

Både terminologisering (när ord från allmänspråket eller andra termer blir termer), transterminologisering (när termer från ett område blir termer inom ett annat område) och determinologisering (när termer upphör att vara termer) är förknippade med betydande semantiska förändringar. Ett terminologiserat ord får nya semor. Exempelvis består den lexikala betydelsen hos allmänspråkets ord kiaulpienė av semorna ”ogräs”, ”gulblommig”, ”honungsrik” osv., medan den terminologiska betydelsen hos termen kiaulpienė (Taraxacum) även omfattar nya specialiserade semor som behövs för att beskriva växten systematiskt och skilja den från andra liknande växter (t.ex. kreisvių eller vanagių), såsom: ”blommorna har 5 ståndare”, ”pollenkornen är lika stora, omkring 30μ” osv. Icke-specialister känner inte till dessa senare semor, och de återges till största delen inte i allmänspråkets förklarande ordböcker.

Termdefinitioner ska återge semorna i den terminologiska betydelsens kärna. Endast då är de vetenskapliga. Eftersom kärnans semor emellertid är fler än vad definitionerna vanligtvis återger, kan det finnas inte bara en utan till och med flera korrekta termdefinitioner.

Den terminologiska betydelsen formaliseras ofta inte bara med dendrogram, histogram och scheman, utan uttrycks också genom for-

26

mler. Man anser att formalisering av ordets betydelse är ett av de mest objektiva sätten att vetenskapligt beskriva ordets betydelse¹.

Till formen delas termer vanligen in i enkla (ettordiga) och sammansatta (flerordiga) termer. Ettordiga termer är inte bara primära (enkla) ord, utan också olika avledningar och sammansättningar, t.ex.: asmenuotė (grammatik), baudinys (sport), deguonis (kemi), garotiekis (teknik), jonazolė (botanik) osv. Sammansatta termer benämner vanligen olika artbegrepp och komplexa begrepp. De kan bestå av två, tre eller i allmänhet flera ord, t.ex.: tikrinis daiktavardis (språkvetenskap), naudingųjų iškasenų sodrinimas (kemi, geologi), neregistruotųjų vertybinių popierių rinka (ekonomi) osv. I vetenskapliga och facktexter förekommer även längre, så kallade beskrivande sammansatta termer, t.ex.: kopūstai po dobilų, įsėtų į vikių ir avižų mišinių žaliajam pašarui (namn på en förfrukt inom jordbruksterminologin), nacionalinių pajamų sukūrimo, paskirstymo, perskirstymo ir galutinio panaudojimo balansas (ekonomi) osv.

Utifrån innehållet (eller funktionen) delas termer in i specifika, generiska och kategoriska. Denna indelning hänger samman med termers olika omfång (extension) och innehållstäthet (intension). Den första egenskapen kallade Š. Šalkauskis tįsa, och den andra talpa. De står i ett omvänt proportionellt förhållande: när den ena minskar, ökar den andra. Kategoriska termer har det största omfånget, specifika termer det minsta.

Varje ämnesområdes terminologi omfattar tusentals termer, och därför är även frågor om termrelationer, indelning och klassifikation viktiga i det praktiska terminologiarbetet. När terminologin behandlar problem kring termers innehåll och relationer utgår den främst från tre vetenskaper: det aktuella vetenskapsområdet (produktion, sport osv.), språkvetenskap och logik. Dessa områden utgör grunden för terminologins teori.

Både Š. Šalkauskis och E. Wüster knöt terminologins objekt även till ontologi, psykologi, filosofi och andra vetenskaper. Dessa områden har dock ändå färre beröringspunkter med terminologin än med

¹ Jakaitienė E. Leksinė semantika. V.,1988.P.18.

27

logik, ordbildning, språkvård eller sociolingvistik. Den kanadensiske terminologen F.W.Rigs placerar terminologin mitt emellan lexikologi och konceptologi och illustrerar deras samband med följande schema²:

Språkliga krav på termer

De viktigaste och oftast nämnda språkliga kraven på termer är följande: korrekthet, precision, systematik, korthet, ordbildningsmässig lämplighet, emotionell neutralitet m.m. Några av dessa krav har vi redan behandlat i andra publikationer³, så den här gången ska vi närmare diskutera tre viktigare språkliga krav på termer, nämligen korrekthet, precision och ordbildningsmässig lämplighet.

Korrekthet är ett av de viktigaste kraven inom terminologin. I Republiken Litauens standard ”Terminologins principer och metoder” (1115–90), som utarbetats enligt motsvarande internationella standard (ISO 704–87), beskrivs den som överensstämmelse med normerna för ett visst språk. Korrekthet innebär alltså att följa reglerna för uttal, betoning, stavning, grammatik, ordbildning och bruk. En term eller en beståndsdel i den får till exempel inte vara felaktigt bildad (bešaudyklinės staklės, vyrinžinierius), ha felaktig betoning (dožimetras, įkrova, važiuoklė), vara felstavad (skersnukis, šašlikas, pusiausvyrumas), ha felaktig grammatisk form (ekslibris, herbera, jacintas) osv.

Termer är ofta mer komplext bildade än vanliga ord, t.ex.: [(žied)+yn]+ pumpuris (botanik), {prieš + [(stipr)+ in) + turi + is } (teknik), {[į + (magnet + in)] + am] + umas (teknik), {[(šluo + t) + smilg] + ynas} (botanik) osv.

² Суперанская А., Подольская Н., Васильева Н. Общая терминология. М., 1989. С.21.

³ Gaivenis K. Lietuviškų terminų vaizdingumo klausimu//Lietuvių leksikos ir terminologijos problemos. V.,1991.P.26–31.

28

Teoretiker inom ordbildning kallar ibland ordbildningsnivåerna även för ordbildningssteg eller akter. I såväl baltiska som slaviska standardspråk finns det i genomsnitt 3–4 ordbildningssteg. Termbildning omfattar ibland 5–6 steg. En mer ingående undersökning av termbildningens stegvisa karaktär (djup) kan naturligtvis gå utanför gränserna för synkron ordbildning.

De vanligaste fallen av felaktig termbildning är numera följande:

1. Felaktigt val av prefix, suffix, ändelse, fogeelement eller basord, orsakat av kopiering av andra språks ordstruktur, t.ex. är beteckningen apšildytojas för ett värmeisolerande byggmaterial felaktig inte bara på grund av olämplig användning av suffix, utan också på grund av ett olämpligt valt basord (det borde vara: šiltalas) osv.

2. Felaktigt val av ordbildningstyp eller kategori, orsakat av tillämpning av principen om pseudoanalogi. Nyskapelsen bebrim-vietė har till exempel bildats efter mönster av tvivelaktiga avledningar som augimvietė, kirtimvietė, perimvietė, radimvietė och bör ersättas med den korrekta nyskapelsen bebravietė. Man kan inte säga att den felaktiga termen ugniaat-sparumas har bildats av orden ugnis och atsparumas (i själva verket har den bildats av adjektivet ugniaatsparus, som i sin tur har bildats av orden ugnis och atsparus). Ordet ugniaatsparumas är alltså felaktigt eftersom dess basord – adjektivet ugniaatsparus – är felaktigt. Denna enspråkiga term bör ersättas med den sammansatta termen atsparumas ugniai.

3. Felaktigt val av grammatiska konfigurationer för sammansatta termer, orsakat av kopiering av strukturen hos ordkombinationer i andra språk. I rysk terminologi används till exempel sammansatta termer av typen ”adjektiv + substantiv” för att uttrycka förhållandet mellan helhet och del, medan genitivfraser används i vår terminologi, såsom: stabdinė (= stabdžių) pavarà, anteninis (= antenos) pérjungiklis osv.

4. Av utkasten till termstandarder framgår att de vanligaste felen vid betoning av litauiska termer gäller bestämningen av tonaccent, inte betoningens placering (t.ex. konstaterades i ett urval om 320 termer 94 fel i valet av tonaccent och 10 fel i bestämningen av betoningens placering). De vanligaste felen i tonaccenten är följande: a) prefixavledningar betonas felaktigt (t.ex. sąnaudos, įtvaras, povėržlė osv.); b) man bortser från

29

accentförskjutning i suffixavledda substantiv (t.ex. matúoklis, gru- pūotė och liknande); c) den andra leden i sammansatta ord accentueras felaktigt (t.ex. lūpažiedžiai, šimtakojis, daugiasluoksnis och liknande).

5. De vanligaste stavfelen i termer är följande: a) ett tecken skrivs där det inte behövs och utelämnas där det behövs (t.ex. helioterapija, dvs. helioterapija, kompiuteris, dvs. kompiuteris, variantas, dvs. variantas och liknande); b) i sammansatta termer, liksom i skarven mellan prefix och rot, skrivs inte alla konsonanter eller vokaler som möts (t.ex. fisknamnet skersnukis, dvs. skersnukis, adjektivet tarplanetinis, dvs. tarpplanetinis och liknande); c) bindestreck skrivs mellan leden i en sammansatt term där det inte behövs, eller utelämnas där det behövs; bindestreck förväxlas också med tankstreck (t.ex. silabinė toninė eiliadara, dvs. silabinė-toninė eiliadara, gydytojas-chirurgas, dvs. gydytojas chirurgas och liknande); d) leden i sammansatta egennamn inom astronomi, geografi och vissa andra områden skrivs inte enligt stavningsreglerna (t.ex. Didieji Grįžulo ratai, dvs. Didieji Grįžulo Ratai, Raudonasis kryžius, dvs. Raudonasis Kryžius och liknande).

Precision. Termers precision hänger framför allt samman med att de är entydiga och har en bestämd betydelse. I det praktiska arbetet med termstandardisering är dessa egenskaper dock svåra att uppnå. Termers entydighet formas genom en ständig kamp mellan olika uppfattningar. Endast en liten andel av termerna förstås och används på samma sätt av alla specialister inom ett visst område under någon längre tid. Olikartad förståelse av termer kan bestå i årtionden. Geologitermen facija har till exempel funnits i mer än 100 år, men har fortfarande ingen någorlunda enhetlig definition. Dessutom används termen inte bara inom geologisk terminologi utan också inom geografisk terminologi, där dess innebörd och definition redan skiljer sig något igen.

Även litterära termer som fabula ir siužetas och språkvetenskapliga termer som žodis, tranzityvumas, veiks las förstås och förklaras på olika sätt. Det rör sig oftast om de mest innehållsrika kategoriska begreppen. Allt detta är i allmänhet normalt. Om alla specialister inom ett visst område förstod och definierade termerna på exakt samma sätt skulle det inte finnas någon vetenskaplig utveckling.

Inom terminologin förekommer också så kallad kategorisk polysemi—

30

polysemi. Det är ett fenomen där samma term betecknar både en handling och dess resultat (t.ex. vertimas – litteratur) eller både en handling och den plats där handlingen utförs (t.ex. kirtimas – skogsbruk). Specialister inom vissa områden undviker framgångsrikt denna oprecision i termer. Fysiker betecknar till exempel med termerna greitis, dažnis, tankis specifika storheter uttryckta i vissa enheter och förväxlar dem inte med benämningar på egenskaper. Specialister inom andra områden bildar däremot ofta i onödan (särskilt under påverkan av andra språk) termer för handlingars resultat genom att nominalisera pluralformer av handlingsbeteckningar (t.ex. išrūkimai, t.y. išrūkos – ekologi, išvarvėjimai, t.y. išvarvos– veterinärmedicin och liknande).

Termers precision hänger naturligtvis också samman med deras motivation. Man kan dock inte säga att motiverade termer är precisa och omotiverade termer oprecisa. Endast termer med vilseledande motivation bör betraktas som oprecisa. Sådana termer uppstår ofta under påverkan av andra språk, till exempel: nepertraukiama (= nenutrūkstama) gamyba (ekonomi), padažnintas (= padažnėjęs) kvėpavimas (medicin) och liknande. Termers precision bör inte heller kopplas till deras ordbildningsbetydelse. Specialister inom olika områden gör ofta detta och hävdar att en term är oprecis eftersom dess ordbildningsbetydelse inte står i motsats till den terminologiska betydelsen. Mer exakt uttryckt uppfattar de ordbildningsbetydelsen som den viktigaste seman i termens betydelse. I själva verket kan ordbildningsbetydelsen, genom sin abstrakthet, sägas ligga mellan lexikal och grammatisk betydelse. Denna betydelse följer av avledningens strukturella led och deras inbördes förhållande. Ordbildningsbetydelsen hos termen pievagrybis (Agaricus) är till exempel ”en svamp som växer på en äng (ängs-)”. Dess lexikala och terminologiska betydelser är mycket bredare och mer specifika. Botaniker skiljer mellan åtminstone flera arter av dessa svampar och talar till och med om miškinius pievagrybius (Agaricus silvaticus) och dirvinius pievagrybius (Agaricus arvensis). Dessutom växer det många andra svampar på ängar som inte kallas pievagrybis. Man kan alltså säga att ordbildningsbetydelsen oftast är en skenbar, vilseledande betydelse hos ordet. I allmänhet kan man hävda att termers precision framför allt hänger samman med deras semantik.

Praktisk användbarhet. E. Jakaitienė hävdar att civiliserade folk—

⁴ Jakaitienė E. Ten pat. P. 91.

31

I dessa språk utgör avledningar omkring 60% av ordförrådet⁴. Andra teoretiker säger att förhållandet mellan avledningar och primära ord beror på språkets grad av syntetisk karaktär. I analytiska språk uppges primära ord vara vanligare än i syntetiska. V. Urbutis hävdar att avledningar i litauiskan bör utgöra minst 4/5 av hela ordförrådet⁵. I A. Tichonovs ryska ”Ordbildningsordbok” (1985) anges förhållandet mellan primära ord och avledningar vara följande: 18118 och 126690= 1:7⁶. Enligt S. Keinys uppgifter är 92,5% av de rent litauiska och hybrida enordiga substantivtermerna i ”Rysk-litauisk ekonomisk terminologiordbok” (V. 1966) bildade av andra ord (beräkningen omfattade drygt 1600 olika ord, varav omkring 120 var primära). Avledningarna utgör också omkring 90% av termer av samma slag i ”Rysk-litauisk-engelsk ordbok över datortekniska termer” (V., 1971) och ”Botanisk terminologiordbok” (V., 1965) (sammanlagt drygt 1900 respektive omkring 800 olika ord, varav omkring 180 och 120 var primära)⁷. Hur man än ser på saken utgör alltså avledningar den största delen av enordiga termer, och det är viktigt att de är lätta att bilda.

Grundord och avledning betraktas som ett ”ordbildningspar”, vars markerade led är avledningen. Detta begrepp är liksom hela ordbildningens minsta byggsten. Ordbildningsprocessen slutar emellertid inte med ett ordbildningspar. Om nya ord åter bildas av avledningar uppstår ordbildningskedjor⁸, till exempel:

•—•—•—• (1)

Fig. (1): släppa→ledande→ledare→halvledare→halvledande; stark→förstärka→förstärkare→förförstärkare och så vidare.

⁵ Urbutis V. Žodžių darybos teorija. V., 1978. P. 62.

⁶ Моисеев А. Основные вопросы словообразования в современном русском литературном языке. Л., 1987. С.5.

⁷ Keinys S. Priesaginė lietuviškų terminų daryba // Lietuvių terminologija. V., 1975. P. 7.

⁸ Моисеев А. Dito. S.181 ff.

32

Sådana ordbildningskedjor kan förgrena sig, till exempel:

(2)

Fig. (2): av ordet järn bildas ordet järn-, och av det senare ordet järnväg, järn- (bojor); av ordet järnväg – järnvägsarbetare och så vidare.

Om nya ord åter bildas av samma grundord uppstår ordbildningssolfjädrar, till exempel:

(3)

Fig. (3): varg → vargbär, vargbär, varggrop, vargtistel, vargsjuka med flera.

Ordbildningssolfjädrar kan också förenas och bilda ordbildningskomplex. Dessutom talar ordbildningsspecialister om ordbildningsnästen. Begreppet förstås dock ofta på olika sätt. Vissa anser att endast ord med samma rot kan bilda ett näste, medan andra menar att även alla avledningar med ett visst bildningsaffix kan bilda nästen. Vanligast är dock uppfattningen att ett ordbildningsnäste utgörs av en samling besläktade ord med gemensam rot.

Ett ordbildningsnäste är resultatet av ordbildningsprocesser. Till exempel:

modig

– mod – modigt – modig person – bli modig – modnande – göra modig – modigande – modighet

I ordbildningsnästen kan även ordbildnings-

33

Paradigmer – mängder av ord på samma avledningsnivå. Med andra ord är det grenar av avledningsnästen. Följaktligen kan även själva nästena betraktas som stora paradigmer. Begreppet ”ordbildningsnäste” är, med matematikernas ord, omvänt proportionellt mot begreppet ”ordbildningstyp”: ett näste är en mängd ord med gemensam rot och olika affix, medan en typ är en mängd ord med gemensamt affix men olika rötter. Exempelvis bildar alla adjektiv med suffixet -inis en ord bildningstyp, även om deras rötter kan vara olika: från substantiv (medinis: medis), adjektiv (saldinis: saldus), räkneord (pirminis: pirmas), ja till och med bokstavsnamn (tėjin: tė) osv. V. Urbutis säger att en ord bildningstyp kan förstås på två sätt – antingen som ett abstrakt strukturellt schema som finns i språket och enligt vilket alla avledningar med samma avledningsbetydelse och form bildas, eller som själva sådana avledningar, deras helhet, vilka finns i talet (dvs. i språkanvändningen)⁹. En ord bildningstyp som formellt schema kan föreställas ha tre dimensioner: 1) avledningsbetydelsen; 2) det lexikalgrammatiska slaget hos grundordet och 3) avledningsformanten.

Avledningsmässig produktivitet är ett terms lämplighet att bilda nya ord som semantiskt och formellt är beroende av termen. Substantiv, adjektiv och verb har den största avledningsförmågan i litauiskan. Dessa ordklasser är dock omfattande och förgrenade, och termer bildas inte från alla deras undergrupper. Exempelvis bildas namn på redskap endast av verb som betecknar aktiva handlingar. Handlingsnamn med suffixet -imas bildas inte av blandade verb som i infinitiv har suffixet -yti. Benämningar på handlingens resultat med suffixet -muo (-menys) bildas inte av prefixverb. De mest typiska och mycket sällsynta fallen av sammansatta termers bildning är följande:

⁹ Urbutis V. Ten pat. P. 246.

34

Sammansättning

Vanlig

Medelfrekvent

Sällsynt

Mycket sällsynt (eller omöjlig)

Substantiv + substantiv

+

Substantiv + adjektiv

+

Adjektiv + substantiv

+

Adjektiv + adjektiv

+

Adjektiv + verb

+

Verb + substantiv

+

Verb + adjektiv

+

Verb + verb

+

Både i det allmänna språket och i det vetenskapliga språket bildas verb inte bara av verb utan också av nominalord. Inom terminologin behöver man ofta bilda substantiv på nytt av denominala verb. Ett sådant arbetssätt är redan obekvämt och föga framtidsinriktat. I allmänhet är korta litauiska ord de mest användbara i arbetet med nybildningar.

Logiska krav på termer

Logiker säger att en beteckning, eller ett namn, är ett språkligt uttryck,

35

som betecknar ett objekt eller en klass av objekt¹⁰. Men begreppen ”objekt” och ”appellativt eller egennamn” sammanfaller inte inom lingvistik och logik. Exempelvis betraktas substantivet žmonija (mänskligheten) inom logiken som ett egennamn (singularnamn), medan det inom lingvistiken är ett appellativt, kollektivt substantiv. Även uppfattningen av begreppet ”begrepp” skiljer sig åt. Utan tvivel kommer logiker att förstå ”begrepp” djupare och mer mångsidigt, medan begreppet inom terminologin har endast underordnad betydelse, även om det har standardiserats genom den internationella standarden (ISO|R 1087 – 1969): ”varje tankeenhet som uttrycks med en term, en bokstavssymbol eller någon annan symbol”.

Alla termer betecknar begrepp. Det finns dock ord som inte betecknar begrepp, till exempel konjunktioner, partiklar, interjektioner med mera. Å andra sidan betecknar termer inte vanliga begrepp, utan specialiserade begrepp inom något område.

Varje begrepp har ett innehåll (helheten av dess inre och yttre kännetecken) och en omfång (mängden av alla objekt som har samtliga kännetecken hos begreppet). Ju bredare begreppets innehåll är, desto snävare är dess omfång. Med andra ord: ju fler kännetecken som återspeglas i begreppet, desto färre objekt har dessa kännetecken.

De två viktigaste logiska kraven på termer är systematik och precision i definitionerna.

Det första kravet hänger samman med indelningen och klassificeringen av termer och de begrepp som motsvarar dem, medan det andra gäller standardiseringen av definitioner.

Inom terminologin delas begreppsmängden först in i kategorier: föremål, processer, redskap, egenskaper och storheter. Föremål kännetecknas av egenskaper som form, storlek, ursprung, konstruktion (uppbyggnad), ändamål, material, kemisk sammansättning, tillverkningssätt och funktionsprincip. För begrepp i kategorin processer anges bland annat förloppets karaktär, hastighet, intensitet och varaktighet, orsaken till dess uppkomst samt dess resultat. En sådan kategorisering är naturligtvis ännu inte fullständig och exakt.

Inom terminologin skiljer sig begreppen från varandra främst genom sitt omfång. Utifrån detta kan relationerna mellan begrepp vara av flera slag, nämligen:

¹⁰ P l e č k a i t i s R. Logikos įvadas. V., 1968.P128.

36

1) likvärdighet i betydelse (identitet), t.ex.: ”lingvistik” (A) och ”språkvetenskap” (B),

2) åtskillnad, t.ex.: ”kråka” (A) och ”korp” (B)

3) överlappning, t.ex. ”term” (A) och ”ord” (B)

4) inkludering, t.ex.: ”andunge” (A) och ”anka” (B)

I det praktiska terminologiarbetet skiljer man oftast mellan två typer av begreppsrelationer: hierarkiska och icke-hierarkiska relationer, t.ex.: ”buss” (överordnat begrepp) och ”dubbeldäckare” (underordnat begrepp); ”buss” (helhetsbegrepp) och ”chassi” (delbegrepp). Icke-hierarkiska begreppsrelationer är oftast relationer mellan material och produkt, orsak och verkan, m.m. De grundar sig inte på begreppens inre, utan på deras yttre kännetecken.

Begreppsklassificering är nära förknippad med begreppens logiska indelning. Vanligen skiljer man mellan två typer av indelning: 1) indelning efter förändring av ett kännetecken och 2) indelning efter om ett kännetecken förekommer eller inte. Den senare indelningen kallas också dikotomisk. Det är en indelning där klasser delas upp i endast två underklasser. När begrepp delas in måste vissa regler följas, nämligen: 1) indelningen ska vara adekvat; 2) indelningen ska vara sammanhängande; 3) indelningsleden ska utesluta varandra och 4) indelningen ska göras utifrån en enda grund. När indelningsreglerna inte följs uppstår olika osystematiska begrepp och motsvarande termer. Till exempel: 1) flyktiga ämnen i magma får inte delas in i vatten, klor, fluor, boroxid och kolsyra,

37

eftersom indelningen här inte görs utifrån en enda grund: vissa indelningsled är kemiska grundämnen (t.ex. klor, fluor), medan andra är föreningar (boroxid; kolsyra); 2) de viktigaste antiseptiska ämnena får inte delas in i fenoler, formaldehyder, halogener, väteperoxid, kaliumpermanganat, borsyra, tungmetallsalter, sulfonamider och antibiotika, eftersom begreppen ”väteperoxid”, ”kaliumpermanganat” och ”borsyra” är underordnade, medan ”fenoler”, ”formaldehyder” och ”halogener” är överordnade (här bryts regeln om indelningens kontinuitet); 3) flera lyftanordningar (teknik) får inte delas in i mekaniska, skruvdrivna och hydrauliska, eftersom skruvdrivna lyftanordningar är en undergrupp av mekaniska lyftanordningar, m.m.

Indelningen av begrepp är nära förknippad med deras klassificering: varje klassificering är samtidigt en indelning, men inte varje indelning är en klassificering. Logiker ger följande definition av klassificering: ”Klassificering är en indelning där (när – K.G.) objekt delas in i klasser på ett sådant sätt att varje klass intar en fast, bestämd plats i förhållande till de andra klasserna”¹¹. Inom logiken skiljer man oftast mellan två typer av klassificering: hjälpklassificering och huvudklassificering (egentlig, naturlig). Den första klassificeringen hjälper till att hitta objekt bland andra objekt (till exempel att ordna termer alfabetiskt), medan den andra delar in objekt i klasser efter deras väsentliga kännetecken. Inom terminologin används däremot oftare två andra klassificeringssystem: hierarkisk klassificering, där underordningsrelationer fastställs mellan de klassificerade grupperna, och facetklassificering, där en mängd delas upp upprepade gånger utifrån olika aspekter.

Termers systematik förstås ibland också som typisk ordbildning. Det vore dock mer korrekt att med systematik avse konsekvens och sammanhang i terminernas klassificering eller indelning. Osystematiska termer kan alltså vara helt korrekta och exakta.

Vi ska inte här separat diskutera definitionernas precision, eftersom den redan tidigare har behandlats i publikationen ”Terminologija”¹².

¹¹ P l e č k a i t i s R. Ten pat. P. 91.

¹² G a i v e n i s K. Keletas minčių apie terminų standartizaciją// Terminologija. V., 1995. Kn. 2. P. 6–11.

38