Terminologiska metoder i terminologivetenskapens historia

SERGIUSZ GRINEV-GRINIEWICZ

University of Białystok

Moscow Humanities Pedagogical Institute

NYCKELORD: terminologiteorins historia, terminologiska metoder, typologi, semiotik, reversibilitet, antropolingvistik

Det är ett väl etablerat faktum att fackspråkets lexikon på vissa sätt skiljer sig från vardagsspråket, och att fackvokabulären sannolikt är den enda delen av språket som medvetet kan manipuleras och kontrolleras. Terminologins särdrag gav upphov till ett antal specifika metoder för att analysera och ordna termer. I viss mening kan vi betrakta terminologivetenskapens historia genom den specialiserade metodikens utveckling.

Sedan den vetenskapliga periodens början i människans utveckling har varje vetenskap grundat sig på ett system av begrepp och termer. I ett sådant system har varje begrepp och term en bestämd plats, och varje terms betydelse definieras strikt av gränserna gentemot andra termer. Det är därför inte förvånande att det systemiska synsättet användes redan från den terminologiska forskningens och terminologiernas ordnings början – långt innan det blev på modet under andra hälften av 1900^th-talet och började tillämpas inom alla tänkbara verksamhetsområden.

Eftersom terminologin kan kontrolleras och regleras och både terminologiska former och betydelser medvetet formas, fastställdes redan på 1930-talet vissa önskvärda egenskaper i arbetet med att upptäcka och analysera terminologiska brister som behövde åtgärdas (Lotte 1937). Den efterföljande inventeringen av facklexem för att upprätta listor över önskvärda egenskaper hos en ”idealisk” term tog formen av terminologiska krav och ledde till mer omfattande listor över olika terminologiska kännetecken, som omfattade 265 egenskaper (Grinev 1998, 2001). Detta sammanföll med undersökningar av skillnaderna mellan termer och vanliga ord under 1950- och 1960-talen.

Terminologija | 2011 | 18 27

Samtidigt började de första stegen mot ett typologiskt tillvägagångssätt med att man först fastställde skillnaden mellan termer och nomenklaturenheter, eller nomener som de numera kallas, vilket senare ledde till upptäckten av ett antal särskilda enheter som förekommer i språket vid sidan av termer. Det började med att G. O. Vinokur drog en tydlig gräns mellan termer och nomener som olika särskilda lexikala enheter (Vinokur 1939). Senare preciserade A. A. Reformatsky ytterligare kriterierna för att skilja mellan terminologi och nomenklatur (Reformatsky 1959).

Till en början betraktades nomenklaturenheter emellertid som en typ av termer. Först efter att A. D. Hajutin infört begreppet terminoider – särskilda lexikala enheter som benämner så kallade ”naturliga begrepp”, begrepp ”in statu nascendi” som saknar fastställda, enhetligt förstådda betydelser och därför inte har allmänt accepterade definitioner (Hajutin 1970) – stod det klart att terminologivetenskapen inte borde begränsa sig till att undersöka egentliga termer, eftersom det finns andra särskilda lexikala enheter. Senare introducerades och beskrevs andra typer av särskilda lexikala enheter, såsom professionalismord (Kuz’min 1970), enheter ur yrkesslang – yrkesargotismer (Skvortsov 1972) eller yrkesjargongismer (Gladkaja 77), kvasitermer (Leichik 1981), förtermer (Leichik 1985) och slutligen prototerm (Grinev 1990).

På 1960-talet upptäckte man att ett av de mest lovande sätten att framställa och undersöka terminologiska problem bygger på ett semiotiskt tillvägagångssätt, där terminologiska tecken betraktas ur den allmänna teckenteorins perspektiv. Senare blev det semiotiska tillvägagångssättet nästan lika populärt som det systemiska, eftersom det har samband med den allmänna informationsteorin och har universell karaktär. Det har använts i stor utsträckning inom rysk terminologiforskning under de senaste trettio åren; därför är det lämpligt att sammanfatta erfarenheterna.

De första försöken att införa semiotiska principer i terminologin gjordes i Ryssland på 1960-talet. År 1969 introducerade P. V. Veselov idén att bedöma terminologiska egenskaper ur ett semiotiskt perspektiv. Den byggde på att terminologiska drag och krav delades in i tre grupper: semantiska, vilket omfattade egenskaper som återspeglar relationerna mellan de lexikala betydelserna hos ord och ordkombinationer som används som termer och innehållet i motsvarande begrepp; syntaktiska, med anknytning till mönster för termbildning och deras produktivitet; samt pragmatiska, som omfattade de egenskaper hos termer som påverkar deras funktion.

28

S. Grinev-Griniewicz

Terminological Methods in the History of Terminology Science

Enligt P. V. Veselov hör sådana terminologiska krav som invarians (frånvaro av synonymi eller polysemi), överensstämmelse mellan termens lexikala och begreppsliga betydelser (sammanfall mellan ett begrepp och den motsvarande termens terminologiska betydelse) samt klassifikatorisk koncishet (att endast begreppets nödvändiga egenskaper återspeglas i den terminologiska formen) till semantiken. Krav på mönster för termbildning (att skapa eller använda likartade tecken för likartade begrepp) och de terminologiska formernas produktivitet (möjligheten att bilda avledda termer) betraktade P. V. Veselov som syntaktiska. Egenskaper som återspeglade hur bekvämt det var att använda en term, såsom korthet (antalet termled bör inte överstiga antalet särskiljande egenskaper), entydighet (frånvaro av homonymer), välljud, översättbarhet och möjligheten att använda termen som deskriptor i datorsystem, betraktades som pragmatiska (Veselov 1969).

Ett annat viktigt steg i utvecklingen av terminologins semiotiska aspekter hänger samman med V. M. Leichiks publikationer (Leichik 1971; Leichik, Smirnov, Suslova 1977). I dessa publikationer fastställdes fyra huvudtyper av semiotiska relationer inom terminologin: 1) mellan termer; 2) mellan termen som tecken och motsvarande begrepp; 3) mellan termen som tecken och motsvarande objekt; 4) mellan termen som tecken och den som använder detta tecken. Det konstaterades att den första aspekten – syntaktiken – inte bara förutsätter att termen kan kombineras i en linjär talföljd, utan också att termen står i relation till en viss terminologi. De följande två relationstyperna, som hör samman med semantiken, gäller terminologins egenskap att uttrycka begrepp och beteckna objektklasser. Till skillnad från vardagsordförrådet återspeglar termens form ofta begreppets väsentliga egenskaper och dess plats i begreppssystemet, medan de objekt som termerna betecknar har samband med särskilda verksamheter (såsom vetenskaplig forskning, produktion osv.). Den fjärde typen av terminologiska relationer är knuten till pragmatiken och omfattar sociolingvistiska problem, såsom frågan om yrkesjargongismer, relationerna mellan terminologiska system och naturligt språk osv., och är viktig ur perspektivet att normera bruket av termer.

Det semiotiska tillvägagångssättet för klassificering av termers egenskaper utvecklades senare vidare i publikationer av Veselov och andra terminologer (Veselov, Chirukhina 1974; Grinev, Leichik, Nalepin 1985; Grinev, Sergejev 1987; Grinev 1993). Nästa steg i tillämpningen av det semiotiska tillvägagångssättet

Terminologija | 2011 | 18

29

var att använda det för att bedöma och beskriva egenskaper hos hela terminologier (Leichik, Smirnov, Suslova 1977; Grinev 1990, 1993, 1998). Ett sådant tillvägagångssätt lade grunden för typologiska studier och parametrisk bedömning av terminologier.

I slutet av 1970-talet uppstod ett nytt, parametriskt tillvägagångssätt (först inom lexikografin), baserat på begreppet lexikografisk parameter – det sätt på vilket ett strukturellt element eller ett funktionellt språkfenomen och dess extralingvistiska korrelationer lexikografiskt representeras – som introducerats av Y. N. Karaulov (Karaulov 1981). Begreppet parameter lånades in i terminologin, där det definierades som en mätbar terminologisk egenskap som anger graden av förekomst av en viss egenskap (Grinev 1985). Det parametriska tillvägagångssättet för att beskriva och analysera terminologier bygger på en inventering av terminologiska processer och fenomen samt på att hänsyn tas till termers egenskaper, eftersom de flesta parametrar för en terminologi eller dess autonoma del beror på de motsvarande egenskaperna hos dess termer. Behovet av att införa ett parametriskt tillvägagångssätt vid beskrivningen av terminologier och därmed lägga grunden för typologiska studier orsakades av läget inom terminologiteorin på 1980-talet och i början av 1990-talet.

I sitt verk med titeln Vetenskapernas historia ställer S. Toulmin deskriptiva och preskriptiva faser inom en vetenskap mot varandra; dessa markerar uppenbarligen dess utvecklingsstadier. Även en ytlig översikt över läget inom terminologiforskningen i dåtidens USSR visade att flertalet forskningsprojekt hade ett tydligt deskriptivt tillvägagångssätt. Ett stort antal terminologiska publikationer i landet (i genomsnitt över 500 per år) innehöll beskrivningar av vissa fenomen i ett valt segment av fackspråkets lexikon. Ett annat kännetecken hos terminologiforskningen som bör nämnas var den slumpmässiga karaktären hos valet av studieobjekt, ämnesområde, målspråk och den terminologiska process eller det fenomen som skulle undersökas. Ytterligare ett tydligt kännetecken var att beskrivningarna av terminologierna uppenbart var ofullständiga och oförenliga, vilket uteslöt en tillförlitlig jämförelse av resultaten från enskilda studier och möjligheten att dra allmänna slutsatser om i vilken grad de observerade fenomenen förekom i fackspråkets lexikon i allmänhet.

Det fanns all anledning att tro att denna situation berodde på avsaknaden av kriterier och en välgrundad bas för att jämföra resultaten från enskilda studier. Men medan bristen på samordning

30 S. Grinev-Griniewicz | Terminological Methods in the History of Terminology Science

och styrningen av terminologisk forskning i dåtidens Sovjetunionen och Ryssland kan ha förklarats av avsaknaden av ett lämpligt och kompetent terminologiskt organ, medan andra särdrag tycktes vara universella till sin karaktär och återspegla den terminologiska vetenskapens allmänna tillstånd. Därför var behovet uppenbart av en övergång från ett tillstånd där man enbart samlade information om enskilda terminologiska fenomen, vilket resulterade i separata, ofullständiga och inexakta beskrivningar av särskilda terminologier, till en systematisk parametrisk bedömning av terminologier som en förutsättning för terminologivetenskapens fortsatta utveckling. För att underlätta denna utveckling ansågs det nödvändigt att fastställa en uppsättning parametrar som kunde användas för att mäta enskilda terminologiska egenskaper och som tillsammans skulle bilda ett system som säkerställde fullständighet och jämförbarhet mellan oberoende studier av olika terminologier.

Förteckningen över terminologiska kännetecken som var avsedda att fungera som terminologiska parametrar var redan vid den tiden ganska omfattande. Vid klassificeringen användes ett semiotiskt angreppssätt, vilket gjorde det möjligt att dela in dem i vissa grupper. Inledningsvis omfattade gruppen syntaktiska kännetecken sådana egenskaper hos terminologiska former som längd (mätt i ord och bokstäver), formell struktur (morfologisk eller syntaktisk), mönster för termbildning, motivation, produktivitet, formens invariabilitet, språklig korrekthet och grammatiska särdrag (såsom avsaknad av singular eller plural).

Kännetecken för terminologisk betydelse, såsom termens nominativa karaktär, dess relativa oberoende av talsituationen, särdrag i den semantiska strukturen, kategorirelationer och exakthet (inbegripet monosemi och avsaknad av diskrepans mellan lexikal och terminologisk betydelse samt semantisk integritet) med mera ansågs höra till semantiken.

Gruppen av pragmatiska kännetecken omfattade sådana egenskaper som korthet, välljud, etablerad användning (inbegripet användningsfrekvens och konventionalitet), kronologisk status, normativ status, entydighet (avsaknad av synonymer), unikhet (avsaknad av homonymer), översättbarhet, lätthet att bilda kombinationer, plats i den aktuella terminologin, användningsområde, geografiskt område, kognitiv funktion med mera.

När det semiotiska angreppssättet tillämpades på klassificeringen av terminologiska parametrar blev det tydligt att de tre huvudaspekter som Charles Morris introducerat och som byggde på typer av triader föreslagna av Charles Sanders Peirce inte var tillräckliga för en fullständig beskrivning och analys av lexikala tecken.

Terminologija | 2011 | 18

31

För det första visade förekomsten av en viktig grupp kännetecken, knutna till termernas uppkomst och efterföljande historiska utveckling, att hänsyn måste tas till evolutionära egenskaper. Till denna grupp hör kännetecken som ursprung, ålder (tidpunkt för uppkomst), syftet med deras uppkomst med mera. För det andra gav den befintliga triaden inte möjlighet att undersöka kännetecken knutna till strukturen hos tecken av alla typer.

Därför ansågs det lämpligt att införa fler aspekter som möjliggör studier av tecknens och teckensystemens bildning och utveckling, vilket skulle göra det möjligt att precisera deras karaktär och utvecklingstendenser. Det föreslogs att kalla den aspekt som behandlar tecknens evolution för evolutik. Att undersöka tecken ur deras evolutions synvinkel gör det möjligt att betrakta teckentypologin som en hierarki eller som evolutionens stadier. Även aspekter som morfetik, som behandlar termernas strukturella egenskaper, och denotatik, som behandlar relationerna mellan termen som tecken och dess denotat (medan relationen mellan tecknet och signifikatet kvarstår inom semantiken), infördes som ett resultat av att det semiotiska angreppssättet tillämpades på terminologi (Grinev 1996; Гринев 2000).

Efter inventeringen av termers kännetecken hade antalet identifierade egenskaper slutligen nått över tvåhundra – 265 (Grinev 1998). Det konstaterades att dessa kännetecken kunde delas in i tre grupper: (a) egenskaper – immanenta kännetecken som används för att exakt definiera begreppet term; de förekommer alltid och kan inte förändras; (b) brister – oönskade kännetecken som ligger till grund för terminologiska krav och som måste undanröjas; och (c) de återstående kännetecknen, av vilka vissa är tämligen fördelaktiga, vissa neutrala och vissa har både positiva och negativa aspekter under olika förhållanden.

Termers immanenta egenskaper, till skillnad från ord i vardagsspråket, bestäms av deras huvudfunktion – att benämna begrepp – och omfattar även användningsspecificitet (termen hör till ett särskilt kunskapsområde), nominativ funktion (benämning av allmänna begrepp), definierbarhet (förekomst av en vetenskaplig definition), betydelsens exakthet (den terminologiska betydelsen har exakta gränser som bestäms av dess definition), kontextuell stabilitet (oberoende av kontexten till följd av betydelsens exakthet), stilistisk neutralitet (avsaknad av konnotationer), konventionalitet (termer uppstår ofta till följd av en konvention inom en gemenskap), nominativ karaktär (främst substantiv och nominativa fraser används som termer), samt formens stabilitet och återkommande i tal (vilket

32 S. Grinev-Griniewicz | Terminological Methods in the History of Terminology Science

utesluter variation i formen och bidrar också till att skilja terminologiska ordkombinationer från kombinationer av termer).

Antalet önskvärda egenskaper hos en ”idealisk” term eller terminologiska krav som olika terminologer beaktar varierar från 4 till 13 och omfattar önskvärda formella, semantiska och pragmatiska (eller funktionella) egenskaper.

De viktigaste semantiska kraven är semantisk konsekvens och entydighet.

Semantisk konsekvens innebär att det inte finns någon motsägelse mellan en terms lexikala och fackliga betydelse. I vissa terminologier stöter vi på sådana motsägelser – till exempel betyder seam som allmänspråkligt ord fog (en tät förbindelse), men används ibland i byggterminologi i uttryck som sedimentation seam, earthquake seam i betydelsen spricka; det ryska suhaja shutukaturka (torrputs) används inom byggande i betydelsen ”torrputsad skiljevägg”.

Med entydighet avses att det endast finns en betydelse inom en viss terminologi. Om en lexikal form används i olika terminologier medför det inga problem – ordet morphology används inom lingvistik, geologi och biologi och har en specifik betydelse inom varje vetenskap. Många termer är dock polysema, såsom flooring, roofing, cladding, isolation, moulding, coating, rehabilitation, som betecknar både en process och dess resultat; inom lingvistik: borrowing, assimilation, osv. Det finns också fall då samma term har en vidare och en snävare betydelse, exempelvis inom balneologi, där water treatment delas in i mineral water treatment och water treatment (proper); samma sak gäller inom byggande för inner walls, som delas in i partitions and inner walls (i egentlig mening). Inom lexikologin finns fall som affix word i betydelsen: 1) ett ord som är ett affix och 2) ett ord med ett affix; doublets – 1) olika ord som etymologiskt härstammar från samma ord och 2) en typ av absoluta synonymer.

Till gruppen av formella krav hör sådana eftersträvansvärda egenskaper som korthet, exakthet, avsaknad av varianter och motivation.

Med korthet hos en term avses antingen att onödiga beståndsdelar saknas (understrukna i följande exempel) – living flat, traumatic injury, metan-tanks for sludge treatment, kronisk form of influenza, contact telephones, commercial shops, free gift, plans for the future, eller att kortare former föredras (jämför de ryska нейромезодерматодистрофия och нейрофиброматоз).

Exakthet innebär att en terms form motsvarar dess betydelse, vilket ibland inte är fallet: den indiska standarden IS 1382:1961 (glasproduk-

Terminologija | 2011 | 18 3 3

tion) använder termen canal som har en mycket bred betydelse för att beteckna ett mycket specialiserat begrepp: ”kanal för fönsterglastank”.

Avsaknad av variation är en nödvändig egenskap hos vissa nya termer som kan ha flera varianter: termen graffiti har många varianter – grafitti, sgrafitti, sgraffitti, sgrafito med flera, vilka ibland till och med används i samma text.

Egenskapen motivation, det vill säga att formen pekar på betydelsen, gör det lättare att förstå och lära sig det aktuella begreppet. Av de tre huvudsakliga typerna av motivation som finns används strukturell motivation mest vid bildandet av nya termer. Den förekommer i ord som består av redan kända betydelsebärande delar, såsom penknife, railroad, loader, vilkas struktur pekar på deras betydelse. En annan typ är semantisk motivation, som förekommer i ord med en sekundär betydelse som kan gissas utifrån den primära betydelsen. I uttrycken aeroplane wing, aeroplane tail, column neck, head of a line, leg of a table har orden wing, tail, head och leg en sekundär betydelse. Med hjälp av den primära, allmänt kända betydelsen kan vi gissa var vingarna och stjärten sitter på ett flygplan, eller var en kolonnkapitäl är placerad, även om vi ser dessa föremål för första gången.

De viktigaste pragmatiska kraven är:

etableradhet – egenskapen att vara godkänd av specialister och allmänt använd, vilket kan bedömas utifrån hur ofta termen förekommer i kommunikationen;

internationell form, vilket underlättar internationell kommunikation;

eufoni – egenskapen att inte ha några obehagliga konnotationer (jämför rhinitis och running nose); mycket viktigt för varunamn: den sovjetiska bilen Zhiguli sålde länge inte i Frankrike, där namnet förknippades med gigolo – en älskare mot betalning; den tjeckiska bilen Shkoda (som betyder ”skada” på polska) ändrades i Polen till Skoda, som saknar konnotationer; i USA ändrades yrkesbeteckningar som garbage collector och rat catcher till sanitary engineer och vermin control officer.

I syfte att välja de mest effektiva formerna för nya termer var en av de populäraste inriktningarna inom terminologisk forskning i Sovjetunionen under 1960- och 1970-talen att analysera befintliga termformer inom olika fackspråk på många språk, med målet att fastställa de mest produktiva sätten och mönstren för termbildning och utarbeta rekommendationer för hur nya termer skulle bildas. Som ett resultat av denna forskning

34 S. Grinev-Griniewicz | Terminological Methods in the History of Terminology Science

Även olika former av motivation studerades, och vissa tendenser i användningen av olika medel för termbildning i terminologiers olika utvecklingsskeden påvisades.

Det visade sig dock att synkron forskning inte ger tillförlitlig information om produktiviteten hos olika metoder och mönster för termbildning, och därför föreslogs en diakron ansats på 1970-talet.

För det första kan olika medel för termbildning resultera i samma strukturella typ av termer – bland enkla termer eller rottermer kan det finnas ord från vardagsordförrådet – water, hand, förkortade ord – motel, laser, scuba, dinky och lånord – pizza, castle. Samtidigt kan användningen av samma medel – till exempel lån – resultera i termer av olika strukturella typer.

För det andra kan en relativt låg frekvens för ett termbildningsmedel tyda antingen på att medlet håller på att gå ur bruk eller på att det är ett nytt, lovande medel som ännu inte har nått en tillräcklig användningsnivå.

För det tredje fann man ett visst samband mellan termernas dominerande former och tidpunkten då de uppkom, liksom mellan utvecklingsgraden inom ett visst kunskapsområde och de vanligaste medlen för att bilda dess termer (Grinev 1979).

Man fann också att det är mycket användbart att fastställa den genomsnittliga tidpunkten då termer som bildats med hjälp av en viss termbildningstyp uppkom, när denna typ ska bedömas. Detta kan göras med hjälp av befintliga historiska ordböcker som anger datum för ords och ordkombinationers första belägg i texter och förändringar i deras betydelse. På engelska tillhandahålls sådan information av den uttömmande 20-bandsutgåvan av Oxford English Dictionary.

För att fastställa denna egenskap utarbetades en ny metod, som prövades på ett antal engelska, franska och ryska terminologier. Datumet för en lexikal forms första belägg i en text betraktas som tidpunkten då den uppkom i språket. Men med hänsyn till att skriftlig dokumentation vanligen föregås av en viss period av bruk i talat språk dras fem år av från datumet för det första skriftliga belägget, och resultatet avrundas till närmaste decennium. På så sätt antas lexemets villkorliga uppkomsttid ligga inom gränserna ± 5 år. Ett ord som först beläggs år 1572 anses till exempel ha förekommit i talspråk åtminstone från 1567, vilket avrundat innebär 1560-talet; i statistiska beräkningar beaktas endast de tre första siffrorna.

Terminologija | 2011 | 18

35

Det visade sig att de befintliga medlen för termbildning kan klassificeras i följande grupper och undergrupper:

Semantisk termbildning:

– generalisering av ett allmänspråkligt ord;

– metaforisk termbildning;

– metonymisk termbildning;

– specialisering av ett vardagsspråkligt ord;

– lån mellan terminologier;

– lån (betraktat som ett semantiskt medel för termbildning eftersom lån i de flesta fall åtföljs av betydelseförändringar).

Morfologisk termbildning:

– suffixbildning;

– prefixbildning;

– konversion;

– fonetiska transformationer (salt – silt, trill – tweed, baluster – banister);

– trunkering.

Syntaktisk termbildning (bildande av ordkombinationer)

Morfo-syntaktisk termbildning:

– sammansättning;

– ellips;

– förkortning.

På 1990-talet påverkades terminologivetenskapen av kognitiv lingvistik, där den ledande forskningstypen bestod i att jämföra den lexikala representationen av ett visst grundbegrepp på olika språk. Med detta syfte i åtanke och även för att undersöka möjliga avvikelser vid översättning av termer inom ramen för jämförande terminologivetenskap utarbetades reversibilitetsmetoden, som redan har tillämpats framgångsrikt i ett antal masteruppsatser och även doktorsavhandlingar (Гринев 1997, Миронова 2002, Фадеева 2004, Жадейко 2008).

Denna undersökning genomförs på följande sätt. Två omfattande översättningsordböcker (om möjligt av samma författare) med motsatta översättningsriktningar, det vill säga engelska-ryska och ryska-engelska, används för att översätta ett valt ord fram och tillbaka. Vanligtvis finns det flera översättningsvarianter för det valda ordet, vilka sedan översätts tillbaka till original-

36 S. Grinev-Griniewicz Terminological Methods in the History of Terminology Science

målspråket (detta kallas en fullständig återöversättning). Under återöversättningen uppträder återigen nya ord, oftast synonymer till det ursprungliga ordet. Att översätta dem inleder det andra steget och ger upphov till nya ord, och när dessa översätts tillbaka avslutas det andra steget. Vanligtvis omfattar processen tre eller fyra steg, men ibland kan den kräva fler. Under de efterföljande återöversättningarna ser vi en förgrening – en ökning av antalet nya ord som är omedelbart eller indirekt förbundna med det ursprungliga ordet.

Syftena med en sådan undersökning är många. För det första kan vi upptäcka felaktiga översättningar, vilket indikeras av att ord som skiljer sig avsevärt från det ursprungliga ordet återkommer vid återöversättningen (floor – De. Decke – ceiling). Det har visat sig att två steg i många fall räcker för att upptäcka ytliga felöversättningar av det ursprungliga ordet.

För det andra kan vi ta reda på om författarna till de ordböcker som publicerats i Ryssland följer de konventioner för presentation av översättningsvarianter som lexikograferna enades om vid konferensen i Moskva 1969. Man kom då överens om att homonymer i översättningsordböcker skulle presenteras som separata uppslagsord, medan översättningar av olika betydelser hos ett polysemt ord skulle anges i samma uppslagsord under arabiska siffror. Synonyma översättningar skiljs åt med kommatecken, medan kvasiekvivalenter skiljs åt med semikolon. Därför bör sådana relationer som homonymi, polysemi, synonymi och kvasisynonymi framgå tydligt i en sådan ordbok. I vissa ordböcker följs dock dessa principer inte strikt.

För det tredje öppnar denna metod nya möjligheter att studera polysemi. En möjlighet gäller åtskillnaden mellan uppenbar och dold polysemi. Det har visat sig att om en av översättningarna av ett till synes monosemt ord i det första steget inte återgår till det ursprungliga ordet och i det andra steget får en semantiskt helt annorlunda översättning, är detta ett tecken på dold polysemi. Vid uppenbar polysemi kan vi vidare undersöka gränserna för den möjliga betydelsespridningen.

För det fjärde kan vi undersöka synonymi, eftersom återöversättning av de utländska motsvarigheterna till det ursprungliga ordet ger dess synonymer. Samtidigt kan vi analysera skillnaderna mellan återöversättningar av fullständiga och partiella ekvivalenter, vilka antas vara sinsemellan fullständiga respektive partiella synonymer.

Terminologija | 2011 | 18 37

Vidare kan vi analysera valet av ekvivalenter vid översättning av terminologiska ordböcker. Det är känt att upp till 75% av översättningstiden går åt till att försöka åstadkomma en korrekt översättning av termer. De terminologiska översättningsproblemens betydelse beror på att även närbesläktade språk inte sammanfaller, vilket leder till förvanskningar vid återgivningen av originaltextens information.

Om det finns flera ekvivalenter till den term som översätts är det nödvändigt att välja den mest adekvata termen, vilket inte alltid är lätt av två skäl – skillnader mellan nationella terminologier och den låga kvaliteten hos de flesta moderna ordböcker.

Dessa varianter kan vara antingen olika termer, vars sammanlagda betydelser motsvarar källtermens olika betydelser eller bruk, som i: Abwasser – sewage; effluent (Junge... 1991), eller synonymer: Por-zellan – porcelain, china (Harrap’s... 1983); stavningsvarianter: capital – Kapital, Kapitell (Junge... 1991), ordbildningsvarianter: park – Park, Parkanlage (Junge... 1991); abbreviation – Abkürzung, Kürzung, Kurzzeichen (Wörterbuch... 1979), eller regionala varianter: Mais – maize (Br) / corn (USA) (Harrap’s... 1983). Om målspråket är översättarens modersmål är det mycket lättare att avgöra vad som gäller, men om målspråket inte är modersmålet är det mycket svårt att välja rätt ekvivalent. Situationen blir ännu mer komplicerad när antalet möjliga översättningsvarianter ökar.

Ofta innehåller sådana listor över ekvivalenter synonymer, varianter och helt olika termer sida vid sida, vilket gör ordboken synnerligen förvirrande för användaren. Vi har redan nämnt att när antalet ekvivalenter ökar, ökar också sannolikheten för att felaktiga ekvivalenter förekommer bland de korrekta (Grinev 1999). Om vi tar termer med ett mycket stort antal föreslagna ekvivalenter ser vi att de flesta av dessa i själva verket är termer med snävare eller något annorlunda betydelse. Mycket ofta förekommer bland översättningsvarianterna av en källterm bredare eller snävare termer, termer med helt andra betydelser eller ibland termer som har egna exakta ekvivalenter, som i: Vestibul – vestibule, anteroom, lobby, när det i den engelskspråkiga–tyska delen av samma ordbok finns precisa ekvivalenter till de överflödiga översättningarna: anteroom – Vorraum; lobby – Lobby (Junge 1991).

Slutligen kan vi kanske finna nationella (liksom internationella) associationer. Till exempel omfattningen av möjliga ytterligare ekvivalenter till

38 S. Grinev-Griniewicz │ Terminological Methods in the History of Terminology Science

Ordet magician omfattar å ena sidan ord som virtuoso, maestro och genius, med positiva konnotationer, medan det å andra sidan omfattar ord som trickster, med en tydligt negativ konnotation.

På senare tid har man konstaterat att eftersom kognitionsprocessen har en historisk karaktär och går tillbaka till den mänskliga självmedvetenhetens början, bör cognitive studies inte begränsas till ett synkront plan. Därför började man söka efter effektivare metoder som skulle möjliggöra en närmare granskning av kognitionens tidigare stadier i samband med utvecklingen av det särskilda ordförrådet. Detta grundade sig på antagandet att praktiskt taget alla historiska förändringar i den mänskliga mentaliteten och kunskapstillväxten återspeglas i förändringar i det lexikala systemet, och ledde till skapandet av en ny vetenskaplig disciplin – anthropolinguistics. Därmed uppstår möjligheten att analysera omvandlingar i ett visst kunskapsområdes terminologiska apparat och därigenom få en relativt korrekt bild av de specifika dragen och tendenserna i det teoretiska tänkandets utveckling. Detta skapar också möjlighet att rekonstruera kognitionens historiska tillstånd och utvecklingstendenser.

Ett nytt angreppssätt till method of semantic fields föreslogs nyligen inom antropolingvistikens ram, med hänsyn till den ursprungliga målsättningen med teorin om semantiska fält – Jost Trier använde den för att analysera historiska förändringar i den mänskliga mentaliteten och undersöka dess utveckling utifrån förändringar i ordförrådet. Detta är viktigt för att undersöka kognitionens historia. Som den välkände franske medeltidshistorikern George Duby säger: ”Mentaliteternas historia kan inte utvecklas utan lexikologernas hjälp. De kan förse den med grundläggande data, till exempel listor över ord som användes under en viss epok. Mentalitetshistoriens uppgift är att blottlägga verbala konstellationer som återspeglar den kollektiva mentalitetens viktigaste aspekter under en viss tid. Det är nödvändigt att analysera förändringar i ordförrådet, förluster, tillväxt och omvandlingar av ordens betydelser samt att fastställa samband mellan semantiska förändringar och förskjutningar i mentaliteterna” (Duby 1961: 20). På senare tid har man konstaterat att liknande idéer redan framfördes under medeltiden.

Undersökningar av denna typ, som för närvarande genomförs i Polen och Ryssland, syftar till att gå från enkla beskrivningar av olika semantiska fälts utveckling (som representerar utvecklingen av motsvarande föreställningar i mentaliteten) till att förstå och förklara förändringar i deras historia. Detta görs genom att hämta information ur historiska ord-

Terminologija | 2011 | 18

39

böcker om historiska förändringar i betydelsen hos ord som tillhör det valda semantiska fältet och analysera varje semantisk förändring genom att söka svar på ett antal frågor, bland annat vad som ledde till behovet av nya ord och vad som förändrades när nya lexem tillkom i det redan existerande ordsystemet.

Vi kanske inte finner svar på dessa frågor, men i många fall kan vi föreslå möjliga skäl och orsaker till historiska förändringar och därigenom upptäcka särdragen i utvecklingen av moderna allmänna föreställningar och orsakerna till historiska förändringar i vår uppfattning av världen. I dessa studier framstår analysen av betydelserelationer i historisk polysemi som lovande – det enkla faktum att samma ord på sumeriska betecknade stars och gods kastar visst ljus över sumeriska religiösa föreställningar.

Genom att jämföra synkrona avsnitt av terminologier, betraktade som ett sätt att formalisera motsvarande begreppssystem knutna till olika kronologiska epoker, får vi möjlighet att bedöma utvecklingstakten hos ett valt begreppsfragment av världsbilden, dess kvantitativa och kvalitativa historiska variationer samt särskilda stadier och anknytningar (förgreningar) inom enskilda vetenskapliga underdiscipliner. I allmänhet kan detta användas som en relativt tillförlitlig grund för forskning som syftar till att klarlägga orsakerna till och förutsättningarna för en accelererande kunskapstillväxt.

För att conclude kan terminologivetenskapens historia betraktas som historien om utvecklingen av metoder för att undersöka det särskilda ordförrådet. Varje större stadium i den teoretiska kunskapens tillväxt åtföljs av särskilda problem och nya sätt att lösa dem.

REFERENCES

Duby G. 1961: Histoire des Mentalités [History of Mentalities]. – Histoire et ses Méthodes sous la Vie, Paris, 18–21.

Gladkaja N. M. 1977: Lingvisticheskaja priroda i stilisticheskije funktsii professional’nyh zhargonizmov pressy (na materiale pressy GDR i kommunisticheskoj pressy FRG i Avstrii) [Linguistic Nature and Stylistic Functions of Professional Jargonisms used in Newspapers (on material of newspapers of the GDR and the communist newspapers of the FRG and Austria)]: Abstract of the Candidate of Science Dissertation, Moscow.

Grinev S. V. 1979: Compiling a Thesaurus. – Fachsprache 4, 154–161.

Grinev S. V. 1990: Description of Terminologies: a Parametrical Approach. – TermNet News 29/30, 10–11.

Grinev S. V. 1990: Osnovy leksikograficheskogo opisanija termin sistem [Foundations of Lexicographical Description of Term Systems], Dr.Sc. dissertation, Moskva.

Grinev S. V. 1993: Introduction to Terminology Science (in Russian). – Moscow: MGU.

40 S. Grinev-Griniewicz | Terminological Methods in the History of Terminology Science

Grinev S. V. 1996: Some Semiotic Aspects of Terminology Science. – IITF Journal. Vol.7, No.2, 22–25.

Grinev S. V. 1998: Istoricheskij sistematizirovannyj slovar’ terminov terminovedenija (uchebnoje posobije) [Historic Systematised Dictionary of Terms of Terminology Science (a manual)], Moscow: Signal.

Grinev S. V. 1999: On the Principles of Improving Translating Terminological Dictionaries. – Slupskie Prace Humanistyczne, 18a, 95–105.

Grinev S. V., Leichik V. M., Nalepin V. L. 1985: Terminology of Terminology Science. (Systematized Collection of Terms in Russian), Moscow.

Grinev S. V., Sergejev Yu.P. 1987: Methodic Recommendation for Scientific Research in Normalizing Medical Terminology (Main Principles and Recommended Directions of Research) (in Russian). USSR Academy of Medical Sciences, Moscow.

Harrap’s praktisches Worterbuch: engl.-dt., dt.-engl./ ed. by Robin Sawers, Munchen: Hueber. - London: Harrap, 1983.

Junge, Hans-Dieter; Lukhaup, Dieter. Civil Engineering and Architecture: English-German; Deutch-Englisch. Bauwesen und Architektur, Berlin: Ernst, 1991 (Terminus: Special Purpose Dictionary).

Leichik V. M. 1971: The Subject and the Place of Terminology Science (in Russian). – Actual Problems of Lexicology, Novosibirsk.

Leichik V. M. 1981: Nekotoryje voprosy upor’adochenija, standartizatsii i ispol’zovanija nauchno-tehnicheskoj terminologii [Some Problems of Ordering, Standardizing and Using Scientific and Technical Terminology]. – Termin i slovo [Term and Word], Gorkyj, 121–128.

Leichik V. M. 1985: Slovnik terminov terminovedenija [Wordlist of Terms of Terminology Science], Moskva.

Leichik V. M., Smirnov I. P., Suslova I. P. 1977: Terminology of Informatics (in Russian), Moscow.

Mironova J. J. 2002: Problemy evolutsii arhitekturnoj terminologii (na primere anglij­skoj leksiki pola “Okna I dveri”) [Problems in the Evolution of Architectural Terminology (on the Example of English Vocabulary of the Field “Windows and Doors”]: Candidate of Science Dissertation, Moscow.

Veselov P. V. 1969: Structure of Term in Semiotic Aspects (in Russian). – Place of Terminology Science in the Modern System of Sciences, Moscow.

Veselov P. V., Chirukhina O. N. 1974: Structure of Term in Semiotic Aspects (in Russian). – Terminological Problems in the Sphere of Documentation and Archive Science, Moscow.

Vinokur G. O. 1939: O nekotoryh javlenijah slovoobrazovanija v russkoj tehnicheskoj terminologii [On Some Phenomena of Word-Formation in Russian Technical Terminology]. – Istorija otechestvennogo terminovedenija: Klassiki terminovedenija [History of Russian Terminology Science: the Classics of Terminology Science], Moscow: Moscow Liceum.

Worterbuch des Technik. Deutch-Englisch, Essen: Girardet. 1979; Worterbuch des Technik. Englisch-Deutch, Essen: Girardet. 1979.

Гринев С. В. 1985: Вопросы параметризации описания терминологической лексики. – Теоретические проблемы научно-технической терминологии и практика перевода, Омск, 43–44.

Гринев С. В. 1988: Параметрический метод оценки терминологий. – Научно-техническая терминология, 3, 5–9.

Гринев С. В. 1997: Сопоставительное терминоведение – основа международной унификации и стандартизации терминологий. – Научно-техническая терминология, 2, 28–34.

Гринев С. В. 2000: Основы семиотики, Москва.

Жадейко М. Н. 2008: Антрополингвистические аспекты полисемии соматизмов: авт. … дис. канд. фил. наук., Нижний Новгород.

Караулов Ю. Н. 1981: Лингвистическое конструирование и тезаурус литературного языка, Москва.

Кузьмин Н. П. 1970: Нормативная и ненормативная специальная лексика. Проблемы и методы нормализации специальной лексики. – Лингвистические проблемы научно-технической терминологии, Москва, 68–81.

Лотте Д. С. 1937: Задачи и методы работы по упорядочению технической терминологии. – Основы построения научно-технической терминологии / Лотте Д. С., Москва, 1961.

Реформатский А. А. 1959: Что такое термин и терминология. – Вопросы терминологии (Материалы Всесоюзного терминологического совещания), Москва, 1961; 46–62.

Скворцов Л. И. 1972: Профессиональные языки, жаргоны и культура речи. – Русская речь, 1, 48–59.

Фадеева Л. Ю. 2004: Антрополингвистическое исследование явления реверсивности в специальном дискурсе (“Food”): дис. …канд.фил.н., Нижний Новгород.

Terminologija | 2011 | 18 41

TERMINOLOGIJOS METODAI TERMINOLOGIJOS MOKSLO ISTORIJOJE

Straipsnyje specialiosios leksikos tyrimo ir tvarkybos metodų raidos požiūriu aptariama terminologijos mokslo istorija. Pažymima, kad plėtojantis terminologijos mokslui įvairiais jo raidos etapais buvo taikomi ir tobulinami tam tikri metodai – sisteminis, tipologinis, semiotinis, reversinis, diachroninis ir antropologinis. Tai leidžia terminologijos tyrinėjimų istoriją apžvelgti kaip terminologijos metodologijos raidą.

ТЕРМИНОЛОГИЧЕСКИЕ МЕТОДЫ В ИСТОРИИ ТЕРМИНОВЕДЕНИЯ

Рассматривается история терминоведения в аспекте развития методов исследования и упорядочения специальной лексики. Отмечается, что, по мере развития терминоведения, на разных этапах преимущественно использовались и совершенствовались определенные методы – системный, типологический, семиотический, реверсийный, диахронический и антрополингвистический подходы, что позволяет рассматривать историю терминоведческих исследований как развитие терминологической методологии.

Gauta 2011-11-02

Sergiusz Grinev-Griniewicz

University of Bialystok

Waska 4, m.20, Bialystok, 15-481, Poland

E-mail [email protected]

42 S. Grinev-Griniewicz | Terminological Methods in the History of Terminology Science