Analys av termbildning i litauiska, ryska och engelska terminologiska verk

LIUDMILA MOCKIENĖ

Mykolas Romeris University

SIGITA RACKEVIČIENĖ

Mykolas Romeris University

NYCKELORD: terminologi, termbildning, sätt att bilda termer, medel för termbildning, termkällor, kontrastiv analys

INLEDNING

Artikeln presenterar en kontrastiv undersökning av tillvägagångssätt för analys av sätt och medel för termbildning, såsom dessa diskuteras i terminologiska verk på litauiska, ryska och engelska. Undersökningen fokuserar på en översikt över olika klassificeringar av typiska språkliga medel för termbildning som presenteras i terminologiska verk på litauiska (Keinys 1980, 2005a; Gaivenis 2002, 2014), ryska (Даниленко 1977; Лейчик 2009; Суперанская, Подольская, Васильева 2005, 2012; Гринев-Гриневич 2008) och engelska (Sager 1990, 1997, 2004; ISO 704:2009 (E)).

Termbildning som process överensstämmer vanligtvis med de ordbildningsprocesser som används i ett visst språk. Termbildning skiljer sig ändå från ordbildning i det avseendet att den som regel är en avsiktlig och medveten aktivitet snarare än en spontan process. Termbildning är dessutom ett vidare begrepp eftersom det omfattar bildandet av både ord och fraser. Den förra processen resulterar i enordstermer, medan den senare ger upphov till flerordstermer.

Den litauiske terminologen Stasys Keinys hävdar att termer skapas och standardiseras medvetet (Keinys 1980: 60). Enligt St. Keinys är terminologin en del av standardspråket, men den är i vissa avseenden skild från och oberoende av det. Å ena sidan överensstämmer terminologin med de allmänna tendenserna i språkets utveckling; å andra sidan kännetecknas den av särskilda drag, specifika krav och en egen utveckling (Keinys 2005g: 231).

52

Liudmila Mockienė

Sigita Rackevičienė

Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

Idén att termbildning är en reglerad, kontrollerad och medveten aktivitet diskuteras också av ryska lingvister, såsom Valerija Danilenko (Даниленко 1977: 91, 93), Vladimir Leitchik (Лейчик 2009: 62), Aleksandra Superanskaja, Natalija Podolskaja och Natalija Vasiljeva (Суперанская et al. 2012: 194). Enligt V. Danilenko bygger termbildning inom vetenskapsspråket på det ryska standardspråkets ordbildningssystem. Det finns emellertid ett antal särdrag som skiljer termbildning inom vetenskapsspråket från ordbildning i standardspråket, och det faktum att termer skapas målmedvetet och medvetet är ett av dessa särdrag (Даниленко 1977: 90–97). Juan C. Sager delar också uppfattningen att termbildning är en ”medveten mänsklig aktivitet och skiljer sig från den allmänna ordbildningens godtycklighet genom en större medvetenhet om befintliga mönster och modeller <…>” (Sager 1997: 25). Denna process bygger inte bara på befintliga lexikala element och kombinerar dem på särskilda sätt, utan kan också beskrivas med hjälp av mönster som anger hur dessa element kombineras och som i sin tur kan användas vid efterföljande termbildning (ibid).

Eftersom termbildning är en avsiktlig, medveten, kontrollerad och reglerad process behöver man känna till de typiska mönstren och modellerna för bildning av nya ord i ett visst språk för att kunna skapa nya termer och bedöma deras systematik och korrekthet. Syftet med denna undersökning är därför att gå igenom de viktigaste angreppssätten för analys av sätt och medel för termbildning på litauiska, ryska och engelska samt att genomföra en kontrastiv analys av dessa. Med uttrycket sätt för termbildning avser vi användning eller modifiering av interna/externa källor för termbildning, medan uttrycket medel för termbildning i artikeln syftar på specifika typer av termbildning, t.ex. terminologisering, transterminologisering, affixbildning, sammansättning, konversion, direkt lån, översättningslån osv. Artikeln analyserar och jämför de viktigaste kriterier som terminologer tillämpar vid klassificering av termbildningsmönster, i syfte att klarlägga likheter och skillnader i analysen av termbildning i olika språk.

KLASSIFICERING AV SÄTT OCH MEDEL FÖR TERMBILDNING I NÅGRA LITAUISKA TERMINOLOGERS VERK

Detta avsnitt presenterar en analys av verk av de två mest framstående litauiska terminologerna Stasys Keinys och Kazimieras Gaivenis, som lade grunden för den moderna litauiska terminologin. Här presenteras också

Terminologija | 2016 | 23

53

några idéer från verk av Alvydas Umbrasas, som undersökte den litauiska juridiska terminologin och dess historiska utveckling.

De litauiska terminologerna skiljer mellan tre sätt att bilda termer: 1) att använda det befintliga ordförrådet i standardspråket och dialekterna, 2) att skapa nya ord (neologismer) och 3) att låna termer från andra språk (Gaivenis 2002, 2014; Keinys 2005a). Det är värt att notera att de två första sätten att bilda termer bygger på interna källor, medan det tredje bygger på användning av externa källor.

Att använda det befintliga ordförrådet i standardspråket och dialekterna som ett sätt att bilda termer bygger på användning av ord med inhemskt ursprung. Det innebär att antingen terminologiseras ett ord som redan finns i språket eller dess dialekt, eller så transterminologiseras en term som redan finns inom ett annat terminologiskt fält (Keinys 2005g: 231). Ett ord från det allmänna språket eller dess dialekt kan terminologiseras på två sätt: dess lexikala betydelse utvidgas eller inskränks (Gaivenis 2002: 52–53). I sådana fall förändras vanligtvis de terminologiserade ordens innehåll, användning och valens. När ord från det allmänna språket eller dess dialekt används som termer får de vanligtvis nya betydelseelement som de inte har i det allmänna språket (ibid), t.ex. banga ’våg’ (’havsvågor/sjö vågor’ → ’radiovågor’).

Majoriteten av termer som består av ett enda ord och har en enkel struktur är i själva verket ord från det allmänna språket eller dess dialekt som har terminologiserats. Att en term har en komplex struktur innebär dessutom inte i sig att den har skapats genom ordbildning. Som K. Gaivenis hävdar finns det fall där termer med komplex struktur (dvs. bildningar) inte kan hänföras till kategorin termer som skapats genom ordbildning, eftersom de i själva verket har terminologiserats: ordet i fråga bildades i det allmänna språket (eller dess dialekt) och användes sedan som term (Gaivenis 2002: 56). Det kan därför vara ganska svårt att fastställa om en term har bildats genom ordbildning eller om den är ett terminologiserat eller transterminologiserat ord. Ett av kriterierna som kan vara till hjälp är att beakta vetenskapsområdet och historien bakom terminologins utveckling inom just det området. Kriteriet ”nyhet” är dock inte särskilt tillförlitligt, eftersom samma medel kan användas för att skapa ett nytt ord på olika platser där språket talas och under olika perioder. Även det faktum att ett ord har funnits tidigare och var

54

Liudmila Mockienė Sigita Rackevičienė

Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

Att ett ord används i något historiskt dokument innebär inte att ordet hämtats från den gamla källan och inte skapats som en ny enhet (Keinys 2005d). St. Keinys menar att alla termer som synkront kan betraktas som bildningar bör behandlas som resultat av ordbildning snarare än terminologisering (Keinys 2005d: 22). Han framför två argument för denna ståndpunkt: 1) i många fall är det omöjligt att fastställa om en term skapades som en neologism eller hämtades från det allmänna språket; 2) termer som bildats på grundval av vanliga ord återspeglar ändå vissa ordbildningstyper, och därför vore det felaktigt att inte betrakta dem som företrädare för dessa ordbildningstyper (Keinys 2005d: 22; Keinys 2005e: 113). Alvydas Umbrasas, som analyserade litauisk juridisk terminologi använd under perioden 1918–1940, delar också denna uppfattning och skiljer inte mellan termer med komplex struktur som terminologiserade ord och termer med komplex struktur som bildats för särskilda ändamål; hans angreppssätt är formellt, och han hänför alla termer med komplex struktur (avledningar och sammansättningar) till samma kategori (Umbrasas 2010: 67–68). Därför hänförs ord med komplex struktur i St. Keinys och K. Gaivenis arbeten oftast till den andra kategorin av termbildning – skapande av nya ord (neologismer).

Att skapa nya ord (neologismer) på grundval av befintliga ord i enlighet med alla huvudsakliga ordbildningstyper är ett annat produktivt sätt att bilda nya termer på litauiska. Det finns fyra huvudsakliga medel för termbildning på litauiska: prefixavledning, suffixavledning, flexionsavledning och sammansättning (Gaivenis 2002: 54; Keinys 2005g: 232; EC 2006).

Enligt St. Keinys, som genomförde en omfattande analys av termbildningsmedel inom olika vetenskapsområden, bildas majoriteten av termerna genom suffixavledning, och de flesta av dem är deverbalavledningar. Termer som bildas genom suffixavledning har flera karakteristiska drag: de är vanligen abstrakta substantiv, saknar emotionell konnotation och många av dem är hybrider (Keinys 2005d). Hybrider, det vill säga termer som består av en främmande bas och ett inhemskt suffix, analyseras som avledningar och hänförs till samma grupp som bildningar av inhemskt ursprung (Keinys 2005d: 75). A. Umbrasas, som däremot använder det etymologiska kriteriet som utgångspunkt, skiljer ut hybrider som en separat kategori, skild från termer av inhemskt ursprung som bildats genom suffixavledning (t.ex. kontrabandininkas ’smugglare’ (← kontrabanda ’smuggling’ + det inhemska suffixet -ininkas), och behandlar sådana bildningssätt som en undertyp av termbildning baserad på element av främmande ursprung (Umbrasas 2010: 132–133).

Terminologija | 2016 | 23

55

Ett annat bildningssätt som mycket ofta används för att skapa nya termer på litauiska är sammansättning. St. Keinys hävdar att sammansättning är det näst mest produktiva termbildningsmedlet efter suffixavledning och är ganska vanligt inom vissa områden av fackspråket (Keinys 2005c: 129). Att sammansättning är så produktiv vid termbildning kan förklaras av behovet av att beteckna ett komplext begrepp. Dessutom uppfyller sammansättningar sådana ytterst viktiga krav på termer som precision, tydlighet och koncishet. Även om dessa krav på termer kan uppfyllas genom användning av en term bestående av flera ord, är termer med ett ord enklare att använda och kan bildas som relativt korta överordnade benämningar utan attributiva bestämningar. De vanligaste ordklasserna som kombineras vid bildning av sammansättningar inom terminologin är två substantiv, ett substantiv och ett verb samt ett adjektiv och ett substantiv (Gaivenis 2002; Keinys 2005c), t.ex. medsraigtis ’skruvspik’ (medis ’trä’ + sraigtas ’skruv’), vanden­tiekis ’vattenledning’ (vanduo ’vatten’ + tiekti ’förse’).

Ett annat ganska produktivt termbildningsmedel, som är särpräglat för litauiskan, är flexionsavledning. Till skillnad från engelskan, där böjningsändelser endast fungerar som funktionella affix, kan de på litauiska användas för avledning. Som ordbildningsmedel liknar flexionsavledning till sin natur, derivativa betydelse och form mycket suffixavledning (Keinys 2005b). Termer som bildas genom flexionsavledning är mycket praktiska att använda på grund av sin enkla struktur. Flexionsavledning skulle därför kunna användas i större utsträckning som termbildningsmedel (Keinys 2005b). Majoriteten av termer som bildas genom flexionsavledning är deverbal- och deadjektivavledningar, medan substantiv, pronomen och räkneord mycket sällan används som avledningsbas, t.ex. sąnaudos ’förbrukning, utgifter’ (← sunaudojo ’använde’).

Ett jämförelsevis mindre produktivt termbildningsmedel på litauiska är prefixavledning, eftersom den endast används för att bilda denominala substantiv (Keinys 2005e); suffixavledning och flexionsavledning används däremot för att bilda deverbal-, deadjektival- och denominala substantiv. Prefixavledningens roll i termbildningen är ändå ganska betydande (Keinys 2005e), t.ex. įtėvis ’adoptivfar’ (← į + tėvas ’far’), nedarbas ’arbetslöshet’ (← ne ’inte’ + darbas ’arbete’).

Det sista sättet att bilda termer som diskuteras i de litauiska terminologernas arbeten är lån av termer från andra språk. Att låna ett begrepp tillsammans med den term som betecknar begreppet är en ganska vanlig process i språket i allmänhet och inom terminologivetenskapen

56

Liudmila Mockienė Sigita Rackevičienė

Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

specifically (Keinys 2005g). As K. Gaivenis claims, it is rather hard to avoid borrowings in terminology, besides it is not always necessary to do that (Gaivenis 2002: 57). What is necessary is to prevent overuse of borrowings in cases when they may supersede the existing terms of native origin, and, in addition, borrowings should conform to the rules of phonology, morphology and spelling of the Lithuanian language. Borrowed terms can be classified according to the degree of their assimilation into three groups: 1) old borrowings; 2) international words; and 3) barbarisms. Old borrowings have been absolutely assimilated and adapted to the language system, e.g. stiklas ‘glass’ (Gaivenis 2002: 58). In terminology they are not considered as real borrowings, in fact they are terminologized words of general vocabulary. Another category, international words, serve as terms of different fields of science. They have been borrowed into Lithuanian mainly from classical languages, such as Greek and Latin, either directly or through intermediary languages, e.g. hipoteka ‘mortgage’ (from Greek), respublika ‘republic’ (from Latin). The last category, barbarisms, are words which do not comply with the norms of the language (Gaivenis 2002: 57). Barbarisms never become part of standardized lexis. It was also observed that the distribution of borrowings in different fields of terminology is uneven. It is argued that the amount of borrowings in the latest scientific and technical branches of terminology is higher than in fields which have long traditions and rely largely on the indigenous vocabulary (Keinys 2005f).

St. Keinys also discusses loan translations/calques (Keinys 1980: 92–96). Most of such terms do not comply with the norms of the Lithuanian language and are not recommended for usage. Those which conform to the norms of the language and are formed on the basis of a productive model of word-formation are also often problematic as it is often difficult to determine whether a term is a loan translation or a native formation. Similarity of the structure of a word in several languages does not necessarily indicate an instance of loan translation. Most often such terms are perceived as native formations (Umbrasas 2010: 134).

De litauiska terminologerna klassificerar termer efter deras formella struktur i termer med ett ord och termer med flera ord. Termer med ett ord kan vidare klassificeras efter sin struktur som enkla och bildade, medan termer med flera ord grupperas efter antalet ingående ord (Keinys 1980: 16–17; Gaivenis 2002: 17) och analyseras med avseende på sitt ursprung och den syntaktiska relationen mellan orden i termen (Umbrasas 2010).

Terminologija | 2016 | 23

57

Både enordstermer och beståndsdelar av flerordstermer bildas enligt samma principer (med hjälp av interna eller externa källor och olika sätt att bilda termer), vilka sammanfattas i schema 1.

Schema 1. Klassificering av de viktigaste sätten och medlen för termbildning i litauiska (baserat på K. Gaivenis och St. Keinys arbeten)

Sammanfattningsvis stöder litauiska forskare, såsom K. Gaivenis och St. Keinys, uppfattningen att den huvudsakliga källan till termer bör vara intern: antingen det inhemska språket, det vill säga det allmänna ordförrådet eller dess dialekter, eller det inhemska ordbildningsmaterialet. Grunden för termbildning i litauiska utgörs således av semantiska medel (terminologisering av ord från det inhemska språket och äldre lån), morfologiska medel (ordbildning) och syntaktiska medel (flerordstermer).

KLASSIFICERING AV SÄTT OCH MEDEL FÖR TERMBILDNING I NÅGRA RYSKA TERMINOLOGERS ARBETEN

Detta avsnitt presenterar en analys av arbeten av de ryska terminologerna V. Danilenko, M. Leitchik, A. Superanskaja, N. Podolskaja, N. Vasiljeva och Siergiej Grinev-Griniewicz.

Ryska terminologer skiljer, liksom de litauiska, vanligtvis mellan tre huvudsakliga sätt att bilda termer. De två första bygger på användningen av interna källor, nämligen användningen av ett befintligt ord i språket (det vill säga antingen terminologisering av ett ord från det allmänna ordförrådet eller trans-

58

Liudmila Mockienė Sigita Rackevičienė | Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

terminologisering av en färdig term från ett område till ett annat) och termbildning med hjälp av ordbildningsmedel och syntaktiska medel; det sista bygger däremot på användningen av externa källor, nämligen lån av en term från ett annat språk genom att fonetiskt och morfologiskt anpassa den till språkets normer (Лейчик 2009: 81–84; Суперанская et al. 2012: 194, 203).

A. Superanskaja, N. Podolskaja och N. Vasiljeva hävdar att även om terminologisering av ord ur det allmänna språket används i större utsträckning inom vissa områden, är ordbildning det dominerande sättet att bilda termer (Суперанская et al. 2012: 201). De föreslår att två parametrar kombineras när en klassificering av sätten att bilda termer utformas, nämligen källspråket (inhemskt kontra främmande) och den lexikala princip som ligger till grund för termbildningen (ett färdigbildat ord kontra ett avsiktligt skapat ord) (Суперанская et al. 2012: 196). Detta skulle resultera i ett schema över sätten att bilda termer, vilket enligt författarna är av mycket allmän karaktär, eftersom det inte omfattar transterminologisering (se schema 2).

Schema 2. Klassificering av de viktigaste sätten och medlen för termbildning i ryska (baserat på A. Superanskaja et al:s arbeten)

På liknande sätt skiljer V. Leitchik också mellan tre sätt att bilda termer: bildning av termer med hjälp av det inhemska språkets resurser genom ordbildning och syntaktiska medel; terminologisering av ord ur icke-specialiserat ordförråd (standardspråk och dialekter) och fackspråkligt ordförråd; samt lån av termer från andra språk där de skapats som termer, eller lån av ord som sedan terminologiseras (Лейчик 2009: 81–84).

Terminologija | 2016 | 23

59

Som V. Leitchik påpekar är modellerna för termbildning visserligen desamma som medlen för ordbildning i det allmänna språket, men vissa av dem är mer produktiva medan andra är mindre produktiva. Vid klassificering av termer skiljer han först mellan enordstermer och flerordstermer. Även om sammansättning som ordbildningsmedel inte är särskilt produktiv på ryska, konstaterar V. Leitchik en allmän tendens att använda två- och treordiga termfraser (särskilt inom informatik) och till och med fyra- eller femordiga termer (särskilt inom filosofi). De flesta flerordstermer på ryska består av substantiv och adjektiv. Kombinationer av flera substantiv kan användas med eller utan prepositioner, så substantiv kan vara underordnade andra substantiv (Лейчик 2009: 48–62).

Schema 3. Klassificering av de viktigaste sätten och medlen för termbildning på ryska (baserat på V. Leitchiks arbeten)

De två tidigare diskuterade klassificeringarna skiljer sig åt i sin syn på lån. Vid sidan av processen att låna in färdiga ord skiljer A. Superanskaja m.fl. också mellan termbildning med hjälp av lånade element. De senares ställning är inte tydlig i V. Leitchiks klassificering. Vid sidan av processen att låna in termer skiljer han dock mellan processen att terminologisera lånade ord ur främmande allmänspråkligt ordförråd. Det innebär att dessa lånord inte användes som termer i källspråket, utan blev det först i målspråket.

En annan framstående rysk lingvist, V. Danilenko, hävdar att termer i grunden bildas av ord ur det allmänna och det fackspråkliga ordförrådet, i enlighet med alla strukturella ordtyper som kännetecknar ett visst nationalspråk (enkla ord, avledningar och sammansättningar). Hon skiljer mellan samma medel för att benämna begrepp

60

Liudmila Mockienė Sigita Rackevičienė | Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

inom terminologin som används aktivt i det allmänna språket, det vill säga semantiska, syntaktiska och morfologiska ordbildningsmedel (se Schema 4). Den främsta skillnaden är att ordbildningsmodeller och morfem inom terminologin i regel uppvisar en högre grad av semantisk specialisering än i det allmänna språket (Даниленко 1977: 89–97, 113–116).

Det semantiska medlet för termbildning är av största betydelse i vetenskapsspråket. Historiskt sett var det ett av de första medlen som användes för att bilda nya termer och har sedan dess varit en ständig och oumbärlig källa till termer. Det semantiska medlet för termbildning har dessutom flera fördelar jämfört med andra medel, eftersom termer som bildas genom terminologisering vanligen är korta och lätta att komma ihåg. Det semantiska medlet för termbildning skiljer sig från semantisk ordbildning i standardspråket: i det senare sker betydelseförändringar gradvis och leder vanligen till homonymer, medan betydelseförändringen vid termbildning sker nästan omedelbart (Даниленко 1977: 97–103). Ord terminologiseras vanligen genom att den lexikala betydelsen utvidgas, t.ex. корень ’rot’ (’en växts rot’ → ’rot i matematiken’), eller genom metaforisering, t.ex. кошка ’en katt’ (’ett djur’ → ’gripkrok’).

Ett annat medel för termbildning, som är karakteristiskt för ryskan och mycket produktivt där, är det syntaktiska. Enligt V. Danilenko avser termen ’syntaktiskt medel’ både sammansättning (som ger enordstermer bildade genom att två stammar sammanfogas till ett ord, antingen med bindestreck eller som ett ord, t.ex. нефтепровод ’oljeledning’) och frasbildning (som ger flerordstermer genom att flera ord fogas samman till en ordfras, t.ex. ласточкин хвост ’laxstjärt’). Hon noterar också att de mest produktiva modellerna för bildning av flerordstermer är kombinationer av ett adjektiv och ett substantiv, ett substantiv och ett substantiv, tre substantiv samt ett substantiv, ett adjektiv och ett substantiv (Даниленко 1977:103–107).

Slutligen omfattar det morfologiska medlet för termbildning samma uppsättning affix som används för att skapa ord i standardspråket och är ett av de dominerande och mest produktiva medlen för termbildning, t.ex. краситель ’färgämne’ (← красить ’färga’ + suffixet -тель), подотряд ’underordning’ (← prefixet под + отряд ’ordning’). Det finns dock betydande skillnader mellan de morfologiska medlen för termbildning och den ordbildning som används i standardspråket. De källor som används vid termbildning delas in i två kategorier: interna (inhemska) och externa (lånade). Enligt V. Danilenko omfattar de senare endast internationella termbildningselement med grekiskt-latinskt ursprung, eftersom lån

Terminologija | 2016 | 23

61

Användningen av färdiga ord från främmande språk för att benämna specialiserade begrepp utgör en särskild kategori av medel för termbildning. I ryska är termbildande element av grekiskt och latinskt ursprung mycket produktiva vid bildandet av vetenskaplig terminologi (t.ex. биофизика ’biofysik’).

Schema 4. Klassificering av de viktigaste sätten och medlen för termbildning i ryska (baserat på V. Danilenkos arbeten)

Den ryske terminologen Siergiej Grinev-Griniewicz föreslår att termer kan klassificeras utifrån ett flertal kriterier, såsom form, historia, kronologisk status och innehåll (Гринев-Гриневич 2008: 59–66). Utifrån strukturen delas termer vanligen in i ettordstermer (eller monolexemiska termer) och flerordstermer (ordkombinationer, polylexemiska termer). S. Grinev-Griniewicz noterar att andelen flerordstermer i de flesta europeiska språk varierar mellan 60 och 80%. Ettordstermer delas också in efter struktur i enkla termer (eller rotord), avledningar och sammansättningar (Гринев-Гриневич 2008: 121–123).

En annan parameter att beakta vid klassificeringen av termer är den historiska aspekten. Termer delas således in i inhemska och lånade. Termer av inhemskt ursprung kan i sin tur klassificeras som strukturellt enkla (rotord) och bildningar (baserade på morfologiska och morfologisk-syntaktiska ordbildningsmedel) (Гринев-Гриневич 2008: 60–61). Lånade termer kan i sin tur klassificeras enligt olika kriterier, såsom tidpunkten för inlåningen, källspråket och användningsområdet för lånet (Гринев-Гриневич 2008: 153). Författaren konstaterar att frågan om lån i terminologin har ägnats liten uppmärksamhet, eftersom allt som gäller lån i allmänhet också kan gälla terminologin,

62

Liudmila Mockienė | Sigita Rackevičienė

Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

eftersom de flesta lånord är termer.

S. Grinev-Griniewicz utarbetade en generaliserad klassificering av typer av termbildning med utgångspunkt i de sätt och medel för termbildning som beskrivits av de mest framstående ryska och utländska forskarna och som har använts vid analys av specialiserat ordförråd inom olika fält. Följande typer av termbildningsprocesser urskiljs således: semantisk, morfologisk, syntaktisk och morfologisk-syntaktisk (Гринев–Гриневич 2008: 123–162). För enkelhetens skull har vi sammanställt dem i ett schema (se Schema 5).

Schema 5. Klassificering av de viktigaste sätten och medlen för termbildning i ryska (baserat på S. Grinev-Griniewicz arbeten)

Författarna till de två tidigare diskuterade klassificeringarna har olika uppfattningar om sammansättningarnas status. V. Danilenko urskiljer inte morfologisk-syntaktiska medel utan hänför sammansättning till de syntaktiska medlen för termbildning.

Klassificeringarna av V. Danilenko och S. Grinev-Griniewicz tycks ha en annan utgångspunkt än de som presenterats av A. Superanskaja m.fl. och V. Leitchik. V. Danilenko och S. Grinev-Griniewicz grundar sina klassificeringar på typen av medel för termbildning (semantiska, morfologiska, syntaktiska). Det etymologiska kriteriet tillämpas dock också på var och en av de beskrivna typerna av termbildningsmedel, till exempel de semantiska medlen för term

Terminologija | 2016 | 23 6 3

Termbildningen bygger både på interna källor (terminologisering av inhemska ord, utvidgning av den lexikala betydelsen, metaforisering, metonymi, inskränkning av den lexikala betydelsen och transterminologisering) och externa källor (lån från främmande språk); de morfologiska medlen för termbildning bygger på interna källor, medan de syntaktiska och morfologisk-syntaktiska bildningsmedlen kan bygga på både interna och externa källor.

KLASSIFICERING AV SÄTT OCH MEDEL FÖR TERMBILDNING I VISSA AV SAGERS ARBETEN OCH I ISO 704:2009

Detta avsnitt presenterar en analys av de utvalda arbetena om engelsk terminologi. Vi går igenom några arbeten av Juan C. Sager, en välkänd terminolog, som 2001 tilldelades Eugen Wüster-priset av Infoterm som erkännande för framstående insatser inom terminologins område, samt den internationella standarden ISO 704 (Terminologiarbete – principer och metoder) från International Organization of Standardization (ISO 704:2009 (E)). ISO 704-standarden presenterar metoder för termbildning som tillämpas på engelska. De kan också tillämpas på andra språk, men inte nödvändigtvis på samma sätt, eftersom sätt och medel för termbildning ”beror på de enskilda språkens lexikala, morfosyntaktiska och fonologiska strukturer”; därför ”bör språkspecifika principer för termbildning endast beskrivas i nationella och regionala standarder som behandlar ett visst språk, snarare än i internationella standarder” (ISO 704:2009 (E): 38).

Klassificeringarna av de sätt och medel för termbildning som används i engelskan har en gemensam egenskap – de bygger främst på åtskillnaden mellan användningen av befintliga former, skapandet av nya former och användningen av nya resurser.

Terminologen J. C. Sager hävdar att de strukturer som används för att bilda termer i fackspråk är desamma som de som används för att bilda ord i allmänspråket. Skillnaden är att fackvokabulären ”uppvisar betydligt större regelbundenhet till följd av de avsiktliga och ofta systematiska metoderna för termskapande” (Sager 2004: 1924).

I J. C. Sagers arbeten benämns sätt och medel för termbildning lingvistiska benämningsmetoder. De tillämpas på terminologi inom olika ämnesområden. J. C. Sager påpekar att klassificeringen av de metoder för termbildning som han behandlar ”inte är avsedd att vara uttömmande, utan snarare ska visa bredden av möjligheter” (Sager 1990: 71–80; Sager 1997; Sager 2004: 1924–1928).

64

Liudmila Mockienė | Analysis of Term Formation in Lithuanian,

Sigita Rackevičienė | Russian and English Terminology Works

J. C. Sager skiljer mellan följande metoder för termbildning:

användning av befintliga resurser,

modifiering av befintliga resurser,

användning av nya resurser (skapande av nya språkliga enheter) (se Schema 6).

Användning av befintliga resurser innebär att betydelsen hos ett ord som ingår i allmänspråket utvidgas. Betydelseutvidgning sker genom en liknelse (att benämna ett begrepp utifrån dess analogi med ett annat, t.ex. an L-shaped room), en metafor (att benämna ett begrepp med det som det mest liknar, t.ex. goose-neck clamp) eller användning av ett egennamn (t.ex. watt). J. C. Sager tar dock inte hänsyn till strukturen hos en terminologiserad eller transterminologiserad term: om ordet är enkelt till sin struktur eller en avledning. Detta beror sannolikt på att det är svårt att avgöra om en avledning skapades för att beteckna ett nytt begrepp eller överfördes från allmänspråket eller ett annat fackspråk (terminologiserades/transterminologiserades).

Modifiering av befintliga resurser som ett sätt att bilda termer omfattar affixbildning (eller avledning), återbildning, sammansättning, bildande av frastermer, konversion och komprimering.

J. C. Sager konstaterar att affixbildning (suffixbildning och/eller prefixbildning) spelar en viktig roll för att bidra till fackvokabulärens systematiska struktur, eftersom affix uttrycker betydelser exakt och ger systematiska hänvisningar. Han konstaterar också att det urval av affix som används för att bilda termer i fackspråk är mycket större än i allmän engelska, eftersom många ord och ordelement från klassiska språk, såsom grekiska och latin, har införlivats i engelskan, särskilt inom naturvetenskap och teknik, t.ex. super-elevation ← super + elevation; compaction ← compact + ion.

Liksom affixbildning är även sammansättning mycket viktig för fackvokabulärens systematik. En sammansättning är en ny syntagmatisk enhet som bildas genom att två eller fler ord kombineras och som har en ny betydelse, oberoende av de ingående delarna; som term representerar den ett begrepp som är relevant för ett visst ämnesområde (Sager 1997: 34). I sammansättningar som består av två element är det första elementet vanligen bestämningen, som modifierar det andra elementet, vilket utgör sammansättningens kärna, t.ex. water load, sight width. Dessutom kan sammansättningar bildas genom en kombination av tre eller fyra element, eller ibland till och med fem eller sex.

Terminologija | 2016 | 23

65

J. C. Sager använder också termerna frasbildningar, vilka är fraser som består av ord förbundna med prepositioner (Sager 2004: 1927), och fraser bestående av fraser, vilka är fraser som innehåller prepositioner, artiklar, konjunktioner och adverb (Sager 1990: 74), men i hans arbeten är skillnaden mellan dem inte särskilt tydlig.

Som en separat kategori av medel för termbildning skiljer J. C. Sager ut bildandet av frastermer (t.ex. detektering av sprickor med penetrantmetoden). Deras bildande är nära förbundet med sammansättning och, som J. C. Sager påpekar, ”är preferensen för den ena eller den andra metoden en fråga om språkliga predispositioner” (Sager 1997: 36). De germanska språken har större möjligheter att bilda sammansättningar, medan de romanska språken måste förlita sig på bildandet av frasenheter. Enligt J. C. Sager ”bildas frastermer i engelskan när en sammansättning inte är tillräckligt tydlig eller till och med kan vara tvetydig” (Sager 1997: 36).

Ett annat sätt att bilda termer genom att modifiera befintliga källor är konversion. I detta fall ändrar ett ord sin grammatiska kategori utan morfologisk förändring av ordet. J. C. Sager noterar att konversion ofta används för att bilda substantiv med verb och adjektiv som utgångspunkt och omvänt; det är dock inte alltid lätt att fastställa den avledningsprocessens riktning (t.ex. design, supply). Dessutom är produktiviteten hos detta sätt att bilda termer i vetenskaplig engelska begränsad, eftersom en stor andel av termerna innehåller element av latinskt och grekiskt ursprung och inte lämpar sig för konversion (Sager 2004: 1927).

Fackspråk innehåller också många termer som har bildats genom olika typer av förkortning av befintliga långa termer. De mest produktiva och frekventa förkortningssätten är akronymbildning (t.ex. FM, DDT) och avkortning (t.ex. maths, lab) (Sager 1990: 37, 38).

Ytterligare ett sätt att bilda termer som bygger på modifiering av befintliga källor är bakbildning. J. C. Sager hävdar att bakbildning är mer produktiv inom teknik än inom vetenskap och resulterar i komplexa verb som hänvisar till nominala begrepp för processer och ofta förekommer tillsammans med sammansättning (Sager 2004: 1927).

Den sista metod för termbildning som J. C. Sager behandlar är användningen av nya resurser eller skapandet av nya lexikala enheter (neologismer). De kan vara av två typer: skapandet av helt nya enheter och lån från andra språk (direkta lån och översättningslån). Inom vetenskap och teknik beror denna process på behovet av att benämna unika nya begrepp. I fackspråk är det ganska ovanligt att skapa helt nya

66

Liudmila Mockienė

Sigita Rackevičienė

Analysis of Term Formation in Lithuanian,

Russian and English Terminology Works

enheter, eftersom nya termer måste återspegla de nya begreppens relationer till de befintliga; det innebär att processen för att skapa nya termer måste vara systematisk, vilket lätt kan åstadkommas med hjälp av affixbildning och sammansättning. Här noterar J. C. Sager att det i engelskan ofta är problematiskt att skilja mellan skapandet av genuina neologismer med hjälp av avledning med latinska eller grekiska ordelement och lån av termer som färdiga ord från latin, grekiska och franska. Dessutom är det inte alltid möjligt att fastställa lånens ursprung, eftersom engelskan har haft ”en så lång tradition av lån från alla tre språken att det mycket ofta är omöjligt att säga om ett ord har kommit in i engelskan via franskan eller om det har lånats direkt från ett av de klassiska språken” (Sager 1990: 38).

Däremot är lån från andra språk ganska ovanliga i modern engelska. Det är vanligtvis modern engelska som blir källan till lån av ny terminologi i andra språk. Vid sidan av direkta lån diskuterar J. C. Sager översättningslån, eller kalkering, som är resultatet av en bokstavlig översättning, en ord-för-ord-ersättning av de lexikala komponenterna i sammansättningar. J. C. Sager hävdar att ”översättningslån föredras framför direkta lån, men ingen av formerna för termbildning är godtagbar om den strider mot ett språksamhälles naturliga ordbildningsmetoder” (Sager 1990: 87). Detta innebär att både direkta lån och översättningslån måste följa målspråkets krav.

Schema 6 sammanfattar de sätt och medel för termbildning som J. C. Sager beskriver i sina arbeten från 1990, 1997 och 2004:

Schema 6. Klassificering av de huvudsakliga sätten och medlen för termbildning i engelska (baserad på J. C. Sagers arbeten)

Terminologija | 2016 | 23

67

En annan universell klassificering av sätt och metoder för termbildning presenteras i den internationella standarden ISO 704 (Terminology work – Principles and methods) från Internationella standardiseringsorganisationen (ISO 704:2009 (E)). De huvudsakliga sätten att bilda termer som presenteras i ISO 704 och som gäller det engelska språket är:

• skapa nya former,

• använda befintliga former,

• lån mellan språk (se schema 7).

Att skapa nya former omfattar sådana metoder för termbildning som avledning (att lägga till ett eller flera morfologiska element, eller affix, till en rot eller ett ord), sammansättning (som resulterar i komplexa termer, fraser eller kontaminationer) och förkortade former (kortformer, trunkerade termer, förkortningar, initialord och akronymer).

Att använda befintliga former omfattar sådana metoder för termbildning som konversion (dvs. byte av ordklass), terminologisering (att tilldela befintliga termer inom närliggande områden eller ord i allmänspråket nya, ofta analoga eller metaforiska betydelser), semantisk överföring inom ett fackspråk och lån mellan discipliner (metaforer).

Slutligen finns det två typer av lån mellan språk: direkta lån och översättningslån.

Schema 7. Klassificering av de viktigaste sätten och metoderna för termbildning i engelska (baserat på ISO 704:2009 (E))

Jämförelsen mellan de två klassificeringarna ovan visar att kategoriseringen av de viktigaste sätten och metoderna för termbildning i engelska är ganska

68

Liudmila Mockienė

Sigita Rackevičienė

Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

likartade. Klassificeringarna bygger på följande motsatsställning: användningen eller modifieringen av befintliga (interna) källor för att skapa nya termer ställs mot användningen av externa källor (lån mellan språk).

Ändå finns det vissa skillnader mellan klassificeringarna. För det första skiljer sig synen på sådana medel för termbildning som konversion. J. C. Sager hänför konversion till modifiering av befintliga källor, tillsammans med affixbildning och sammansättning; i standarden ISO 704:2009 (E) hänförs konversion däremot till användningen av befintliga former, tillsammans med terminologisering och transterminologisering. Den olika placeringen av konversion i dessa klassificeringar stämmer väl överens med de skilda uppfattningarna om konversion inom teorin om ordbildning. Vissa lingvister betraktar konversion som en undertyp av avledning (Plag 2003: 17); andra diskuterar den som en separat kategori, skild från avledning och sammansättning (Jackson & Zé Amvela 2012: 100; Šeškauskienė 2013: 123).

Ytterligare en skillnad gäller tolkningen av neologismer och deras plats i klassificeringen. J. C. Sager betraktar lån från andra språk som neologismer (Sager 1997: 38), medan den nya definitionen av termen neologism i ISO/TC37 [1087-1:2009] anger att endast nybildade termer, enkla eller sammansatta, som förekommer i ett språk för första gången och har skapats med hjälp av språkliga mekanismer såsom avledning, sammansättning eller kontamination, kan betraktas som neologismer (Valeontis, Mantzari 2006). Lån från främmande språk bör således inte räknas till medlen för att skapa neologismer. I detta avseende är skillnaden mellan inhemska och främmande källor som används vid termbildning avgörande.

Det bör noteras att ovanstående klassificeringar av litauiska, ryska och engelska sätt och medel för termbildning är tillämpliga på fackspråk i allmänhet, det vill säga att de presenterar sätt och medel för termbildning som bör följas när termer bildas inom alla vetenskaps- och teknikområden. De kan otvetydigt skilja sig åt beroende på området och strukturen hos ett visst språk.

SLUTSATSER

Analysen av beskrivningarna och klassificeringarna av sätt och medel för termbildning i verk om terminologi på litauiska, ryska och engelska gör det möjligt att dra följande slutsatser:

1. I de litauiska terminologernas verk (St. Keinys, K. Gaivenis) är det huvudsakliga kriteriet för klassificeringen av sätt och medel för termbildning

Terminologija | 2016 | 23

69

motsättningen mellan interna och externa källor: användningen av befintligt ordförråd i standardspråket eller dialekter och skapandet av nytt ordförråd med inhemska ordbildningsmedel (interna källor), i motsats till användningen av lån (externa källor).

2. De ryska terminologernas tillvägagångssätt kan delas in i två grupper. Den ena gruppen (A. Superanskaja, N. Podolskaja, N. Vasiljeva, V. Leitchik) använder motsättningen mellan interna och externa termkällor som huvudsakligt kriterium för klassificeringen av sätt och medel för termbildning. En annan grupp (V. Danilenko, S. Grinev-Griniewicz) utgår från en annan utgångspunkt och baserar sin klassificering på typen av medel för termbildning: semantiska, morfologiska, syntaktiska och morfologisk-syntaktiska.

3. I verk om engelsk terminologi (J. C. Sager, ISO 704:2009 (E)) används flera kriterier vid klassificeringen av mönster för termbildning: motsättningen mellan befintliga former och lån samt olika medel för termbildning. De tolkar dock processen för konversion och bildandet av neologismer på olika sätt och därför sammanfaller inte kategorierna för termbildning i deras klassificeringar.

Analysresultaten visar att verk om litauisk, rysk och engelsk terminologi uppvisar likartade tillvägagångssätt för analys av termbildning, även om utgångspunkterna kan skilja sig åt: de kan bygga på etymologiska kriterier eller på typen av termbildningsprocess (morfologisk, syntaktisk, semantisk). Valet av principer för termklassificering beror på rådande terminologiska traditioner och språkets struktur. Klassificering av terminologin i ett språk kan vara olämplig eller endast delvis lämplig för klassificering av terminologin i ett annat språk. Därför kräver en kontrastiv analys av termbildning i flera språk utveckling av en särskild klassificering som omfattar alla sätt och medel för termbildning i de undersökta språken och fungerar som grund för jämförelse mellan dem.

REFERENCES

EC 2006: Terminologijos vadovėlis Europos komisijos vertimo raštu generalinio direktorato lietuvių kalbos departamento vertėjams, Liuksemburgas: EC DGT LT.

Gaivenis K. 2002: Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Gaivenis K. 2014: Rinktiniai raštai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

ISO 704:2009 (E) 2009: Terminology work — Principles and methods (3d ed.), ISO.

Jackson H. & Zé Amvela E. 2012: Words, Meaning and Vocabulary: An Introduction to Modern English Lexicology. 2nd ed., London, New York: Continuum.

Keinys St. 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius: Mokslas.

Keinys St. 2005a: Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

70

Liudmila Mockienė | Sigita Rackevičienė Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works

Keinys St. 2005b: Galūninė lietuviškų terminų daryba. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 77–112.

Keinys St. 2005c: Lietuviškų sudurtinių terminų daryba. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 129–182.

Keinys St. 2005d: Priesaginė lietuviškų terminų daryba. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 21–76.

Keinys St. 2005e: Priešdėlinė lietuviškų terminų daryba. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 113–128.

Keinys St. 2005f: Tarptautiniai elementai lietuvių terminologijoje. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 193–201.

Keinys St. 2005g: Terminologijos kūrimo šaltiniai. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 231–233.

Keinys St. 2012: Lietuvių terminologijos raida, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Plag I. 2003: Word-formation in English, Cambridge, New York: Cambridge University Press.

Sager J. C. 1990: A Practical Course in Terminology Processing, Amsterdam: John Benjamins Pub. Co.

Sager J. C. 1997: Term formation. – G. Budin & S. E. Wright (Eds.). Handbook of terminology management, Amsterdam: J. Benjamins, 25–41.

Sager J. C. 2004: Terminology in Special Languages. – W. Kesselheim, S. Skopeteas, J. Mugdan, G. E. Booij & C. Lehmann (Eds.). Morphologie: Ein Internationales Handbuch zur Flexion und Wortbildung [Morphology: An International Handbook on Inflection and Word-Formation], Berlin: De Gruyter Mouton, 1924–1928.

Šeškauskienė L. 2013: Ways with Words: Insights into the English Lexicon and Some Cross-Linguistic Aspects of Study, Vilnius: Vilnius University Publishing House.

Umbrasas A. 2010: Lietuvių teisės terminija 1918–1940 metais: Pagrindinių kodeksų terminai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Valeontis K., Mantzari E. 2006: The Linguistic Dimensions of Terminology: Principles and Methods of Term Formation. – 1st Athens International Conference on Translation and Interpretation Translation: Between Art and Social Science, 13 -14 October 2006, Athens, Greece, 1–20.

Гринев-Гриневич С. В. 2008: Терминоведение, Москва: Академия.

Даниленко В. П. 1977: Русская терминология: Опыт лингвистического описания, Москва: Наука.

Лейчик В. М. 2009: Терминоведение: Предмет, методы, структура. 4th ed., Москва: Либроком.

Суперанская А. В., Подольская Н. В., Васильева Н. В. 2005: Общая терминология: Терминологическая деятельность, Москва: УРСС Эдиториал.

Суперанская А. В., Подольская Н. В., Васильева Н. В. 2012: Общая терминология. вопросы теории. 6th ed., Москва: Либроком.

TERMINŲ KŪRIMO ANALIZĖ LIETUVIŲ, RUSŲ IR ANGLŲ TERMINOLOGIJOS DARBUOSE

Straipsnyje analizuojamos ir gretinamos žymiausių lietuvių terminologų St. Keinio ir K. Gaivenio, rusų terminologų A. Superanskajos, N. Podolskajos, N. Vasiljevos, V. Leitchiko, V. Danilenko ir S. Grinev-Grinevičiaus, terminologo J. C. Sagerio, tyrinėjusio anglų kalbos terminiją, bei Tarptautinės standartizacijos organizacijos pateiktos terminų kūrimo būdų klasifikacijos. Atlikta terminologų darbų analizė leidžia daryti tokias išvadas:

1. Lietuvių terminologų (St. Keinio ir K. Gaivenio) darbuose pagrindinis terminų kūrimo būdų klasifikavimo kriterijus yra opozicija tarp vidinių ir išorinių šaltinių: terminai skirstomi į daromus, panaudojant savąją leksiką (terminologizuojant gatavus žodžius bei kuriant naujadarus, pasitelkus savosios kalbos žodžių darybos inventorių), ir į pasiskolinamus iš kitų kalbų. Pagal formaliąją sandarą terminai skirstomi į vientisinius (vienažodžius) ir sudėtinius (keliažodžius).

2. Rusų terminologai A. Superanskaja, N. Podolskaja, N. Vasiljeva, V. Leitchikas vidinių ir išorinių šaltinių priešpriešą taip pat laiko pagrindiniu terminų kūrimo būdų

Terminologija | 2016 | 23 71

klasifikavimo kriterijumi. Tuo tarpu kiti rusų terminologai V. Danilenko, S. Grinev-Griniewiczius klasifikavimo pagrindu renkasi terminų darybos priemones, skirstydami jas į semantines, morfologines, sintaksines ir morfologines-sintaksines.

3. J. C. Sageris, kuris tyrinėjo anglų kalbos terminiją, bei tarptautinio standarto ISO 704 rengėjai, klasifikuodami terminų kūrimo būdus, sujungia keletą kriterijų: terminų šaltinius bei terminų darybos priemones. Tačiau jie skirtingai interpretuoja konversiją bei neologizmus, todėl terminų kūrimo modeliai jų klasifikacijose nesutampa.

Analizės rezultatai rodo, kad terminologijos darbuose, skirtuose lietuvių, rusų ir anglų terminijai, laikomasi panašių kriterijų, klasifikuojant terminų kūrimo būdus: remiamasi vidinių ir išorinių šaltinių priešprieša bei terminų darybos priemonių tipologija. Tačiau terminologai dažnai renkasi skirtingus klasifikavimo išeities taškus, akcentuodami arba terminų kilmę, arba jų darybą. Neretai jie skirtingai interpretuoja ir tuos pačius terminų darybos procesus. Terminų klasifikavimo principų pasirinkimą lemia tiek vyraujančios terminų kūrimo tradicijos, tiek kalbos, kurios terminai klasifikuojami, struktūra. Vienos kalbos terminų kūrimo būdų klasifikacija gali visai netikti arba tik iš dalies tikti kitos kalbos terminų kūrimo būdų klasifikacijai. Todėl, atliekant gretinamąją kelių kalbų terminų analizę, reikia sudaryti tiriamoms kalboms tinkamą klasifikavimo sistemą, kuri apimtų visus tiriamų kalbų terminų kūrimo būdus ir sudarytų pagrindą jų sugrupinimui.

Gauta 2016-08-22

Liudmila Mockienė Mykolo Romerio universitetas Ateities g. 20, LT-08303 Vilnius E. paštas [email protected]

Sigita Rackevičienė Mykolo Romerio universitetas Ateities g. 20, LT-08303 Vilnius E. paštas [email protected]

72

Liudmila Mockienė Sigita Rackevičienė

Analysis of Term Formation in Lithuanian, Russian and English Terminology Works