ÅTER ETT FÖRFATTNINGSSTRIDIGT LAGFÖRSLAG

För två och ett halvt år sedan lades ett lagförslag om namn och efternamn i Republiken Litauen fram för Seimas. När det stod klart att det stred mot Republiken Litauens konstitution och Konstitutionsdomstolens tolkning av hur namn och efternamn ska skrivas i en medborgares pass i Republiken Litauen, behandlade Seimas inte förslaget^*. Man beslutade att på nytt vända sig till Konstitutionsdomstolen. Den upprepade sin principiella ståndpunkt: i pass ska förnamn och efternamn skrivas på statsspråket, medan de på andra språk kan anges på sidorna för övriga noteringar.

Efter detta beslut av Konstitutionsdomstolen utarbetade Republiken Litauens regering, i stället för det tidigare förslaget, ett lagförslag om skrivning av namn och efternamn i handlingar i Republiken Litauen och lade fram det för Seimas. Det nya förslaget undanröjde flera brister i det föregående: det skiljer tydligt mellan skrivningen av namn och efternamn i handlingar och skrivningen av dem på andra områden; det inleder reglerna för hur namn och efternamn ska skrivas med huvudprincipen – att de ska skrivas med litauiska bokstäver; och det innehåller inte många av de sidofrågor som fanns i det tidigare förslaget.

Det nya förslaget strider emellertid, liksom det tidigare, mot konstitutionen och Konstitutionsdomstolens beslut. Än värre är att det utarbetades efter Konstitutionsdomstolens förnyade tolkning. Följaktligen bryter förslagets upphovsmän – och regeringen, genom att lägga fram det för Seimas – medvetet mot Litauens lagar och rättsstatens principer.

För att rättfärdiga och teoretiskt underbygga sitt arbete har förslagets upphovsmän snickrat ihop en märklig ingress. En sådan lag behöver ingen ingress, eller så borde den åtminstone se annorlunda ut. Den nuvarande är ytlig och genomgående partisk. Den innehåller inte ens en antydan om konstitutionen, statsspråket eller litauiska personnamn. Tre av de fyra punkterna lägger fram teorier om personer i andra länder och personnamn på andra språk och ställer dem uttryckligen i motsats till litauiska personnamn. Man vill ge intrycket att ett personnamn inte skulle vara en språkfråga, utan en ”unik

^* Att förslaget var olämpligt har upprepade gånger påpekats i pressen: Pranas Kniūkšta. Om lagförslaget om namn och efternamn. – Literatūra ir menas, 2007, 20 juli; Gimtoji kalba, 2007, nr 7, s. 15–18; Pranas Kniūkšta. Kommer Seimas att försvara det litauiska språket? – Literatūra ir menas, 2009, 19 juni.

324

KALBOS KULTŪRA | 82

ett konkret kännetecken på en persons identitet”, och att personnamn ”saknar lexikal betydelse och att personnamn på ett språk därför inte kan betraktas som en del av systemet i ett annat språk där de används”.

Ett personnamn kan kanske betraktas som ett slags personbeteckning, men det har också en språklig form. Det måste sägas rakt och tydligt: personnamn är inte bara en rättslig fråga, utan också en språkfråga. Huruvida ett personnamn har lexikal betydelse eller inte är inte särskilt viktigt. Ord hänförs till ett språksystem inte utifrån sin lexikala betydelse, utan utifrån sina morfologiska och fonetiska egenskaper. Ett personnamns lexikala eller semantiska betydelse hindrar det inte från att övergå från ett språk till ett annat.

Som ursäkt och argument åberopar förslagets upphovsmän 1938 års lag om efternamn. I ingressen nämner de inget annat dokument, utan tar endast upp den lagen och endast dess bestämmelse om skrivning av icke-litauiska efternamn med icke-litauiska bokstäver. Men den lagen var inte avsedd för detta. Den reglerade ändring och rättelse av litauiska efternamn, medan bestämmelsen om skrivning av icke-litauiska efternamn hade fogats dit på konstlad väg och saknade samband med lagen i övrigt. Det är möjligt att den var ett svar på Polens ultimatum 1938 och dess krav på att polackernas rättigheter i Litauen skulle garanteras. Sådana misstankar väcks också av att vi hör liknande krav även nu; förslagets upphovsmän nämner dem inte, men följer dem lydigt.

Men det finns också skillnader. I 1938 års lag sägs det inte om de icke-litauer som nämns är litauiska medborgare eller var deras efternamn får skrivas med icke-litauiska bokstäver. Upphovsmännen till det nya förslaget överför däremot helt ogenerat denna princip till Republiken Litauens medborgare och skrivningen av deras efternamn i handlingar. Femte punkten i förslagets tredje artikel föreskriver: ”En medborgare i Republiken Litauen som tillhör en nationell minoritet får, med utgångspunkt i handlingens källa, sitt förnamn och efternamn skrivet med icke-litauiska bokstäver baserade på det latinska alfabetet, om den nationella minoritetens språk har ett alfabet baserat på det latinska alfabetet och om en ansökan från medborgaren i Republiken Litauen har lämnats in”.

Detta är den punkt i förslaget som konkret och drastiskt strider mot Litauens konstitution och Konstitutionsdomstolens beslut.

Förslagets författningsstridiga bestämmelser visar sig också på andra sätt. Det föreskrivs att efternamn på makar till medborgare som inte är av litauisk nationalitet ska skrivas med icke-litauiska bokstäver; den som vill ha litauiska bokstäver måste lämna in en särskild ansökan. Ingenstans nämns ens skrivning med litauiska bokstäver av förnamn och efternamn på medborgare som inte är av litauisk nationalitet. Och helt tendentiöst har punkten om skrivning av förnamn och efternamn på medborgare som tillhör en nationell minoritet placerats efter avsnittet om personnamn på utländska medborgare. Man vill gömma sig bakom dessa och komma så långt som möjligt bort från det litauiska språket och litauiska bokstäver.

Vėl antikonstitucinis įstatymo projektas

325

Här måste det sägas att litauiska medborgare som inte är av litauisk nationalitet inte kan likställas med medborgare i andra länder.

Personnamn på medborgare i Republiken Litauen får rättslig status och skrivs enligt litauisk lagstiftning, däribland lagen om det statliga språket. De viktigaste principerna för stavning av förnamn och efternamn fastställdes genom Högsta rådets resolution av den 31 januari 1991, ”Om stavning av förnamn och efternamn i pass för medborgare i Republiken Litauen”. Personnamn på personer av annan nationalitet än litauisk behandlas där i en separat punkt:

”Förnamn och efternamn på personer av annan nationalitet än litauisk skrivs med litauiska bokstäver i det pass för medborgare i Republiken Litauen som utfärdas”.

Denna princip har tillämpats i snart tjugo år, inte bara på pass utan också på andra dokument. Att den är förenlig med konstitutionen har bekräftats av Konstitutionsdomstolen.

En annan sak är personnamn på medborgare i andra länder. De får rättslig status enligt respektive lands lagstiftning och utformas enligt språkkraven i det landet. I officiellt bruk gäller de i alla länder, även hos oss, i den form de har fastställts. Därför är projektets bestämmelse rättsligt välgrundad: utländska medborgares förnamn och efternamn ska, ”om de i källdokumentet är skrivna med icke-litauiska bokstäver baserade på det latinska alfabetet, återges bokstav för bokstav med bokstäver baserade på det latinska alfabetet”. Detta strider varken mot Republiken Litauens konstitution eller mot Konstitutionsdomstolens avgörande, eftersom det avgörandet handlar om stavning av litauiska medborgares förnamn och efternamn med litauiska bokstäver.

Att medborgare i andra stater också får skriva sina efternamn på andra språk än litauiska föreskrevs i Högsta rådets resolution från 1991. Dess tredje punkt tillät att förnamn och efternamn på personer som hade medborgarskap i en annan stat skrevs i enlighet med passet från den staten eller en motsvarande handling.

Punkten i det nuvarande lagförslaget om utlänningars förnamn och efternamn bör dock preciseras, eftersom den klumpar ihop statslösa personer, utlänningar som har förvärvat medborgarskap i Republiken Litauen samt makar och barn till utländska medborgare med medborgare i främmande stater. De är inte helt likadana och bör inte utan åtskillnad bedömas med samma måttstock. En statslös person kan till exempel vara permanent bosatt i Litauen eller av någon anledning tillfälligt befinna sig i Litauen – de förstnämnda kan jämställas med litauiska medborgare, de sistnämnda med utlänningar.

En litauisk medborgare som ingår äktenskap med en utlänning blir inte utlänning enbart av den anledningen. För sådana medborgare i Republiken Litauen gäller i första hand den allmänna principen att förnamn och efternamn ska skrivas med litauiska bokstäver. Men,

326

KALBOS KULTŪRA | 82

Å andra sidan får en make som har tagit en medborgare i ett annat lands efternamn ett gemensamt familjeefternamn, och det är knutet till principerna för hur efternamn används och skrivs i det andra landet. Dessa kan också tillämpas på en medborgare i Republiken Litauen som har tagit en utländsk medborgares efternamn, särskilt om äktenskapet ingicks och personen bor utanför Litauen. Rättsligt sett likställs sådana efternamn med utländska medborgares efternamn, och principen att skriva utländska efternamn med icke-litauiska tecken kan tillämpas på dem. Två motstående men båda rättsligt välgrundade principer kolliderar, och därför kan lagen tillåta att sådana efternamn skrivs på valfritt sätt – med litauiska tecken eller med samma tecken som makens efternamn. Även deras barns förnamn och efternamn kan skrivas på två sätt. En separat punkt som reglerar sådana fall bör införas.

Men det största problemet med lagförslaget är dess grundlagsstridiga punkt 5 i artikel 3, genom vilken man vill undergräva principen att namnen och efternamnen på litauiska medborgare som tillhör nationella minoriteter ska skrivas med litauiska tecken. Detta försökte man redan göra i ett lagförslag från 2007, men försöket misslyckades. Det nya lagförslagets upphovsmän spelar åter kurragömma och försöker sälja en underkänd produkt som om ingenting hade hänt.

En lag behövs naturligtvis. Men det är inte nödvändigt att rasera det som redan har skapats och etablerats. Man kan utgå från Högsta rådets resolution, fastställa dess principer och huvudpunkter, komplettera den nuvarande resolutionen med hänsyn till nya omständigheter – men utan att ändra de viktigaste principerna – och utforma dokumentet som en lag.

POST SCRIPTVM

Lagförslagets huvudartiklar kan formuleras kort och enkelt:

Artikel A. Skrivning av förnamn och efternamn

1. Litauiska republikens medborgares förnamn och efternamn skrivs, med utgångspunkt i dokumentkällan, med litauiska språkets skrivtecken i personliga eller andra dokument som upprättas och utfärdas av behöriga myndigheter, med undantag för artikel B.2.

2. Förnamn och efternamn för medborgare i Republiken Litauen som tillhör en annan etnisk grupp skrivs i dokument enligt uttalet med litauiska alfabetets tecken, samtidigt som

Vėl antikonstitucinis įstatymo projektas

327

autentiska personnamnsformer. För- och efternamn kan på personens begäran skrivas utan grammatisk böjning (utan ändelser) eller böjda (med ändelser).

Artikel B. Transkribering av för- och efternamn

1. För- och efternamn på utländska medborgare, som i dokumentets källtext har skrivits med latinska bokstäver som inte används i litauiskan, återges tecken för tecken med latinska bokstäver. Av tekniska skäl får för- och efternamn återges utan diakritiska tecken.

2. För- och efternamn på en medborgare i Republiken Litauen som har ingått äktenskap med en utländsk medborgare och tagit dennes efternamn skrivs, efter personens val, med litauiska bokstäver eller med samma latinska bokstäver som makens/makans efternamn.

Även för- och efternamn på dessa personers barn skrivs på ett av två sätt: med litauiska bokstäver eller med andra latinska bokstäver.

3. För- och efternamn som i dokumentets källtext har skrivits med icke-latinska bokstäver återges med litauiska bokstäver enligt uttalet.

PRANAS KNIŪKŠTA

Institutet för litauiska språket

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

328

KALBOS KULTŪRA | 82