JOLANTA ZABARSKAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

INTERJEKTIONER I SPRÅKET OCH TALAN

Litauiska är ett av de få språk där interjektioner och ljudhärmande ord i grammatiska beskrivningar betraktas som två självständiga ordklasser. Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje hävdas att interjektioner, som en separat ordklass, skiljs från ljudhärmande ord endast i litauiska och i vissa icke-indoeuropeiska språk (DLKG 2005: 469).

Interjektioner är ord som uttrycker (inte benämner) känslor eller viljeakter. Till ordklassen ansluter sig, genom liknande funktioner i språket – den emotionella och den appellativa – invokativ, svordomar och särskild etikettleksikon. Litauiska språkforskare har inte undersökt interjektioner ingående. Några utförliga studier (monografier, undersökningar, artiklar) som enbart ägnats åt dem har inte gått att finna¹.

Jaustukai aprašyti LKG (1971: 698–733) ir DLKG (2005: 462–468), be to, Aldonos Paulauskienės morfologijos vadovėlyje (1976: 243–247). Ši kalbos dalis minima leksikologijos darbuose (plg. Jakaitienė 2009: 23). Jaustukai, kaip ekspresyvūs žodžiai, vertinami nagrinėjant kalbos poveikį, pavyzdžiui, reklamos kalbos tyrimuose (plg. Blažinskaitė 2002: 125–130). Kaip ir kita ekspresyvioji leksika, jaustukai yra nelengvai išverčiami į kitas kalbas, todėl jiems skiriama dėmesio nagrinėjant grožinio teksto vertimo teorinius ir praktinius klausimus (dėl lietuviškų keiksmažodžių vertimo žr. Balčiūnienė 2006). Nagrinėdama ekspresyviosios leksikos atrankos ir pateikimo žodynuose klausimus, apie jaustukų reikšmių aprašymo problemas yra užsiminusi šio straipsnio autorė (žr. Zabarskaitė 2006: 170–180). Apie jaustukus, kaip vieną iš raiškos būdų, rašo kalbos etiketo tyrinėtojai (Kučinskaitė 1985; Čepaitienė, Malakauskas 2006: 22–34; Čepaitienė 2007).

Inom etnolingvistiken ägnas stor uppmärksamhet åt interjektioner – svordomar eller fraseologismer som fyller interjektionernas funktion – formelartade svordomar och formelartad etikettleksikon (se Jasiūnaitė: om svord-

¹Irena Jašinskaitės monografi (1975) behandlar den ordklass som står interjektionerna närmast – ljudhärmande ord.

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

91

mažodžių, pejoratyvų bei eufemizmų santykį (1995: 35–56); apie tradicinius vaišių linkėjimus – „užgėrimus“ (1999: 34–45); apie tradicinius formulinius keiksmus su žodžiu medis bei jo sinonimais (2006: 265–281); apie žemaičių formulinius keiksmus (2007: 257–276) ir kt.).

I litteratur på andra språk behandlas teoretiska problem kring interjektionernas plats i lexikonet och språksystemet. Huruvida de är ”riktiga” ord med ett karakteristiskt semantiskt innehåll, ett koncept, har diskuterats sedan de latinska grammatikernas tid (Wharton 2003: 41–49). Ur pragmatisk synvinkel undersöks etikettleksikon (jfr Rathmayr 1996; rysk översättning 2003), och uttrycken för känsloupplevelser i olika språk jämförs (Wierzbicka 1997: 26–27; citerad enligt Gudavičius 2007: 199).

KLASSIFICERING AV ORD OCH FASTA ORDFÖRBINDELSER SOM UTTRYCKER KÄNSLOR EFTER DERAS FUNKTIONER

Interjektioner är en del av det litauiska språket som är svår att beskriva. I traditionell (deskriptiv) grammatik lämnas vissa ord och ordförbindelser som uttrycker känslor utanför beskrivningen av denna ordklass, eller så framhävs inte deras skillnader från interjektioner i traditionell bemärkelse tillräckligt tydligt. Ord som uttrycker känslor och viljeakter kallas, som nämnts, traditionellt för i n t e r j e k t i o n e r (nära besläktade med dem är invokationer² – ljudhärmande ord som används för att kalla på eller driva bort husdjur och fjäderfä). Sådana ord benämner ingenting, betecknar ingenting och fyller inga sammanbindande, preciserande eller modaliserande funktioner. De används för att uttrycka känslor (oftast medvetet³), till exempel:

e – 1. för att uttrycka en negativ värdering, vanligen besvikelse, förakt och liknande (emotiv funktion): E, ge dig inte in i det. E, han fick alltså bara så mycket i lön; 2. när man ropar på någon för att få dennes uppmärksamhet (appellativ funktion): E, vart går du?

² Artikelförfattaren anser att det vore lämpligare att kalla invokationer för invokativ, jfr appellativ, expressiv etc. Denna term används hädanefter i texten.

³ Man menar att ljud som en människa yttrar omedvetet inte är ord, eftersom de inte ingår i talakten, som bygger på en språklig handling. Med denna strävar man efter att formulera tanken så exakt som möjligt för en adressat (lyssnare eller läsare). Ljudet oi är inte ett ord om det yttras omedvetet, till exempel när man skär sig i fingret (Zaikauskas 2002: 10; Jakaitienė 2009: 144–149). Frågan är emellertid hur man ska betrakta ett nedtecknat eller återberättat ljud som någon yttrar omedvetet, men som i en text eller berättelse semantiseras, det vill säga får en lexikal betydelse, till exempel: Ee, nu minns jag ordentligt, kompis (här är ee en omedveten utfyllnad, som används för att fylla en paus i talet – den kommer att ha samma betydelse när situationen återberättas eller skrivs ned). Ska en sådan semantisk bildning, eller en omedvetet yttrad interjektion som senare används när situationen återges skriftligt eller muntligt, betraktas som ett ord?

92

KALBOS KULTŪRA | 82

ech – för att uttrycka en suck (emotiv funktion): Ech, vilket hårt öde!

ehe – för att väcka uppmärksamhet, oftast utan att rikta sig direkt till någon (appellativ funktion): Ehe! – ropade han från bakom hörnet.

ei – för att väcka uppmärksamhet, vanligen genom att direkt tilltala någon (appellativ funktion): Ei, låt oss gå tillsammans.

fe – 1. för att uttrycka avsky (emotiv funktion): Fe, kasta bort det!; 2. för att uttrycka äckel (emotiv funktion): Fe, vad han är finnig.

fi – för att på ett affekterat sätt uttrycka avsky (emotiv funktion): Fi, vad det smakar illa.

fu – 1. för att uttrycka avsky: Fu, vilken smutsig hund; 2. för att uttrycka äckel: Fu, vilken oduglig flicka.

fui – 1. för att uttrycka starkare avsky: Fui, ät inte de där frukterna; 2. för att uttrycka ännu starkare äckel: Jag förstår inte de där nya sederna – fui.⁴

Invokativ hör till interjektionerna, eftersom de som ord (även om de tillhör lexikans periferi) fyller en appellativ funktion. Vid sidan av de välkända ciu ciu ciu; k ac kac; kic kic – är många invokativ helt bortglömda, används sällan eller inte alls, till exempel:

koš – ljudhärmande ord för att kalla på en häst: Koš, koš, koš abrako! Ob. Košius, košius, koš, koš, koš Zp.

py – när man kallar på ankungar och gässlingar eller härmar dem: Py py py – så här ropar vi på ankungarna Gs.⁵

Ibland kan de bestå av ljudkombinationer som är ovanliga i litauiskan, jfr:

tpruka – när man ropar på en ko eller kalv (vanligen upprepas): Tpruka tpruka, här är bröd Dgl. Tpruka tpruka, stackare! Slm.

Kaip jaustukų rūšis invokatyvai pateikiami tradicinėse gramatikose (LKG 1971: 715–718; DLKG 2005: 466–467). Naminų gyvulių ir paukščių šaukimo ar varymo garsažodžiai yra mūsų agrarinės praeities dalis, vertingas tautinis paveldas. Jų gausu tautosakoje, daug yra LKŽₑ ir jo kartotekoje. Invokatyvai labai mažai tyrinėti ir beveik nykstantys.

Samma emotionella funktion som interjektioner har också s v o r d o m s o r d, enheter i lexikala periferin som i systemet befinner sig mellan interjektioner och

⁴ Fler exempel har valts ut ur den under utarbetande varande Bendrinės lietuvių kalbos žodynas medvetet för att visa hur talrik, variantpräglad och mångskiftande interjektionsgruppen är. Interjektionernas fi:fu:fui-triadiska opposition är ett tolkningsobjekt inom fonosemantiken – uttrycket för språkets ikoniskhet.

⁵ Om inget annat anges hämtas exemplen nedan i artikeln från Lietuvių kalbos žodynas (LKŽₑ 2005).

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

93

frasemer. I LKG:s beskrivning av interjektionernas betydelser behandlas inte svordomar. De utgör en särpräglad del av det expressiva ordförrådet och fraseologin. Svordomar kan bestå av ett enda lexem: Rupūžės! Velniai! Det som framför allt skiljer dem från ord med en nominativ funktion är intonationen. Det är intressant att svordomar ofta uttalas inte bara med en annan intonation än vanliga ord, utan också med ovanligt förlängda eller förkortade ljud. Aleksas Girdenis illustrerar exempelvis fenomenet så här: intensiva, långa konsonanter mot bakgrund av ovanligt förkortade vokaler uttrycker ilska; därför uttalar vi svordomen rupūžės ungefär så här: rruppūžes (Girdenis 2003: 37).

En annan grupp svordomar utgörs av de så kallade formelartade svordomarna: Kad tu nueitum per sausas medžius! Sug; Eik tu velniop! Žd; Kad tau bala kur! Sug; Kad tave raistas priglaustų! Švn⁶ (Jasiūnaitė 2006: 265–281). Till formen liknar dessa svordomar fraseologismer, medan de till betydelsen liknar interjektioner.

E t i k e t t l e x i k o n – hälsningar, ursäkter, kondoleanser, välgångsönskningar vid måltider och arbete m.m. är ord som, genom sin appellativa funktion, också står nära interjektioner. Många av dem är interjektioner av nominalt ursprung (med Evalda Jakaitienės term: interjektioner som utvecklats ur nominalfraser (jfr Jakaitienė 2009: 156)) eller nominalfraser som blivit interjektioner: labas, labukas, labutis, sveiki gyvi, būkit sveiki, iki, sudie, lik sveikas osv.

Även verbformer kan fungera som interjektioner. Ibland orsakar deras tydliga samband med homonymer av samma form som har en nominativ funktion klassificeringsmässig förvirring; exempelvis räknas i Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (DLKŽ_e 2003) verbformerna atleisti och atsiprašyti, atleiskite / atleisk och atsiprašau, inte som interjektioner. Enbart på grund av den kognitiva aspekten av deras betydelse borde dessa former–ord ändå få egna lexikografiska artiklar som interjektioner tillhörande etikettlexikonet.

Etikettlexikonet kan till formen bestå av en- eller tvålexemiga språkenheter (dėkui, labai ačiū, į sveikatą) och – liksom svordomar – av fasta uttryck som ligger nära fraseologismer (padėk Dieve, garbė Jėzui Kristui; gero garo – en välgångsönskan när någon går in i bastun). Traditionella formelartade välgångsönskningar vid arbete och måltider försvinner snabbt, exempelvis: Sveikas murkt! – Dėkui gurkt! Srv; Šakni trahni! – Trakni šakni! TDr I 34 (Kdn); Duotas duotam, geras geram! Bržr⁷ (Jasiūnaitė 1999: 34–45).

⁶ Förkortningar av exempelns källor är desamma som i den citerade författarens artikel.

⁷ Förkortningarna är desamma som i den citerade författarens artikel.

94

K A L B O S K U L T Ū R A | 82

KLASSIFICERING AV ORD SOM UTTRYCKER KÄNSLOR OCH FASTA ORDFÖRBINDELSER EFTER URSPRUNG

Till ursprunget är interjektionerna av två slag. Många av dem är universella, gemensamma för flera språk och har uppstått ur viljestyrda och ofrivilliga utrop, jfr.: ach, och, cha, ha, mmmm, vai osv. De betraktas som interjektioner av p r i m ä r t ursprung.

En del invokativ kan också räknas till interjektioner av primärt ursprung. En annan del av denna typ av interjektioner är knuten till imitativer eller ljudhärmande ord⁸, och ytterligare en del av detta intressanta ordförråd kan ha onomatopoetiskt ursprung. Som exempel kan en analys av invokativet alia ges. Ordet används när man skrämmer eller driver bort något, t.ex.:

alia, aliai – Gässen jagas bort med alioja: när de är nära – alia! alia!, och när de är långt borta – aliai! aliai! Vr.

Det är ett ljudord för att kalla på eller driva djur. Eftersom detta expressiva ord inte efterliknar verklighetens ljud eller bild och inte imiterar en upplevd förnimmelse, kan det inte betraktas som ett ljudhärmande ord. Ett icke-språkligt utrop som har blivit ett ord uttrycker vilja. Närbesläktade är sådana invokativ som ulia, uli, oliui, tule. Invokativet alia är knutet till verbet alioti, -ioja, -iojo ”driva på med rop, jaga, driva bort, skrämma”, t.ex.:

alioti – De jagar alla iväg henne som en hund alioja (jfr. Varför aliojiså där, såg du kanske en hare, eller rentav en varg! Ut. Barn, nealiokit från stackars – han kommer inte att flyga ner igen. Užp.

Ernst Fraenkel anser i Litauisk etymologisk ordbok (Fraenkel 1962 I: 7) att det gamla indoeuropeiska verbet alioti har uppstått ur ett ljudord. Invokativet alia betecknar en människas icke-språkliga röstljud, ett utrop. Det blir ett ord när det får betydelsen ”driva bort något, jaga bort”. Ljudord med liknande fonetisk struktur, som betecknar ett för människan typiskt icke-språkligt utrop, är utbredda i många olika språk, t.ex.: ala betyder på swahili att en person känner intolerans eller förvåning, ēālā betyder på fornengelska besvikelse, sorg och en längtan efter tröst. Katalaner uttrycker liknande känslor med ai las, danskar med helaas, fransmän med hélas; på finska betyder utropet alas ”ner”, ”sänk”. Således har ett av de vanligaste utropen, som blivit en interjektion-invokativ, i olika språk numera olika men besläktade betydelser. Detta ord kan stå i fonosemantisk opposition till invokativet aly – alia: aly. Den korrelerar med fonosemantiska oppositioner mellan närbesläktade invokativ

⁸ Plačiau apie ištiktukų imitatyvų arba vaizdo ištiktukų sąvoką žr. Zabarskaitė 2003: 146–148.

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

95

ulia/ule: uli; olia/ole: oly; tule: tuly osv. När man vill driva bort något väljer man omedvetet det invokativ vars slutljud bättre motsvarar det eftersträvade målet. Ljudet e har något lägre tonhöjd och kortare varaktighet; alia väljs sannolikt när man milt skrämmer ett husdjur eller en fågel. Det långa y är en vokal med högre tonhöjd och längre varaktighet; det ger invokativet aly mer kraft och intensitet. Troligen skulle talaren välja interjektionen aly om något behövde drivas bort mer bestämt.

Andra interjektioner, de så kallade av s e k u n d ä r t ursprung, har uppstått ur olika seder, traditioner och trosföreställningar, t.ex.:

dieomyly – för att uttrycka förvåning och överraskning: Dievomyly, måtte jag aldrig mer se dig göra så An; Dievomyly så arg! An; Varför finns det då, dieomyly, så många bland er som verkligen försöker vara vackra? A. Baran.

Detta är interjektioner med en semantisk grund; de har oftast uppstått ur ord med lexikal betydelse och nominativ funktion. Källan till interjektioner som enbart härstammar från egennamn, till exempel Jergau jergau, är ett ord med deiktisk funktion utan lexikal betydelse. Interjektioner och fraseologiska uttryck av sekundärt ursprung (formelartade svordomar, lyckönskningar) har uppstått ur kulturell, religiös och social erfarenhet och utgör en värdefull källa för etnolingvistiken.

Pragmatikforskare ger ett kanoniskt exempel där samspelet mellan interjektioner av båda typerna framträder:

I n t e r j e k t i o n e r a v p r i m ä r t u r s p r u n g

I n t e r j e k t i o n e r a v s e k u n d ä r t u r s p r u n g

Patient: Var försiktig med den där nålen!

Tandläkare: Helvete! Jag är ledsen.

Tandläkare: Oops.

Patient: Skits också! Dra ut den jävla saken ur min kind!

Patient: Aj!

(enl. Ameka 1992: 11)⁹.

I grammatikor behandlas vanligtvis enlemma interjektioner med primärt utropsursprung (A, vad tjock du är!]; A, jag gjorde fel! Kp; A a a – och din

⁹ Vid översättning till litauiska väljs de interjektioner som är mest typiska för situationen, jfr: Patient: Var försiktig med nålen! Tandläkare: Oj! Patient: Aj! Tandläkare: Fan!Förlåt! Patient: Sh...! Dra ut den där jävla saken ur min kind!

96

KALBOS KULTŪRA | 82

sång!]nšk), enlemma med sekundärt ursprung och ibland traditionella tvålemma-interjektioner.

Traditionellt urskiljs invokativ som en separat grupp, men en- och tvålemmiga svordomar skiljs inte ut. Vi menar att det vore lämpligt att urskilja dem som en separat grupp av interjektioner, eftersom deras ursprung, semantik och struktur uppvisar särdrag som är utmärkande just för dem.

I avsnitten om interjektioner i traditionella grammatikbeskrivningar behandlas inte heller traditionella formelartade svordomar, som enligt sin semantiska struktur är fraseologiska interjektioner (Må nio åskor slå ihjäl dig!; Må liemannen ta er!; Må träsket ta dig!; se Jasiūnaitė 2007: 257–276), eller traditionella formelartade etikettuttryck (vid arbete, måltider, bastubad osv., t.ex. För min hälsa, till plåga för mina fiender KrvP (VIkv)). En beskrivning av sådana fraseologiska bildningar inom interjektionssystemet skulle bidra till att belysa fenomenet mer ingående och ge dessa bildningar en tydlig plats i det litauiska språkets lexikala system, samt vara till nytta för forskningen.

RELATIONEN MELLAN INTERJEKTIONER OCH LJUDHÄRMANDE ORD

Ibland är det svårt att skilja mer komplexa interjektioner från ljudhärmande ord när interjektioner klassificeras och beskrivs för vetenskapliga och pedagogiska ändamål (för studenter som läser en kurs i lexikologi och för unga lexikografer). Man kan kontrollera detta i DLKŽ, där interjektioner och ljudhärmande ord skiljs åt, men LKŽₑ är inte en sådan källa som kan hjälpa till att klassificera dessa två ordklasser, eftersom interjektioner och ljudhärmande ord där betecknas med samma förkortning interj. (interjection). Jfr exempel på mindre vanliga interjektioner ur LKŽₑ:

acit interj. cit (vid tandutdragning): Acit, du skriker! Gs.

ač interj. (?) 1. N duokš: Ač, ge mig din son BB 1 Kung 17, 19.

ači interj. se ač 1: Ači-m nu mana moteri, nesa čėsas yra eiti jospi BB 1 Mos 29, 21.

1 ačià interj. K I 575: Nämen här, se bara (uttrycker oväntadhet och förvåning).

2 ačià interj. Kukū! (gökungen) Ačia! (svarar en person) Gs.

dėku interj. tack: Man kan inte leva på tack, man får också stoppa något i fickan Sln.

Förvirring uppstår ibland också därför att interjektioner, liksom ljudhärmande ord, inte har någon nominativ funktion, har liknande form (oböjliga, korta småord) och uppvisar gemensamma bruksegenskaper – de används ofta upprepade gånger. Deras huvudsakliga

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

97

Skillnaden är att ljudhärmande ord tillhör det som kallas det ikoniska lexikonet¹⁰.

Interjektioner är, eftersom de inte är godtyckliga språkliga tecken¹¹, nära besläktade med tecken av enklare struktur – index¹² (på litauiska skulle dessa tecken kunna kallas hänvisningar). Med ljudhärmande ord härmar talaren/skribenten, för att påverka lyssnaren/läsaren (dessa ord ligger nära expressiver; om detta, se nästa avsnitt i artikeln), det objektiva intryck som ett hört ljud har gett upphov till (Klockan ding ding efter lektionerna Lkš), en sedd bild (När pojken hade satt sig på hästen, så klapprade den, klapprade och körde om oss Vad), en upplevd förnimmelse (Plask plask började jag kräkas Šts). Interjektioner uttrycker subjektiva känslor eller en vilja som något intryck eller någon förnimmelse har framkallat (det kan vara både en objektiv upplevelse och en subjektiv önskan).

FÖRHÅLLANDET MELLAN INTERJEKTIONER, EMOTIVER OCH EXPRESSIVER

En befogad fråga kan uppstå: varför jämförs det aktuella känslouttryckande lexikonet, som har status som en egen ordklass, med enheter på brukarnivå – expressiva verb och substantiv, det vill säga expressiver och emotiver? Genom att klarlägga skillnaderna mellan interjektioner och ord som hör till andra ordklasser kan de förstnämndas semantiska och funktionella natur och struktur framträda tydligare, eftersom den emotionellt-expressiva komponenten i expressivernas och emotivernas semantiska struktur också utgör grunden för deras förekomst i språket.

Ord som inte bara benämner en handling, ett föremål, ett fenomen, ett tillstånd och så vidare, utan också tillför extra expressiv information om det betecknade denotatet, kallas i den vetenskapliga litteraturen expressiver (Jakaitienė 2009: 164). Om talaren till exempel vill bedöma en person som går långsamt och med svårighet kan hen välja expressivet dūlinti:

¹⁰Ett ikoniskt ord är ett ord som saknar nominativ betydelse, det vill säga inte benämner verkligheten utan imiterar den. Det enklaste exemplet är en onomatopoetisk form, till exempel: kukū, miau, kre, kva och liknande. Detta är ett fall av lexikal ikonism i språket.

¹¹Ett arbiträrt tecken är en fritt vald uttrycksplan vars innehåll betecknar något som existerar oberoende av det. Inom semiotiken kallas arbiträra tecken för symboler. Inom lexikologin är det ord som har nominativ betydelse. Mer om teckentyper och deras kännetecken (Fiske 1998: 57–114).

¹²Ett index är ett tecken vars uttrycksplan hänvisar till innehållsplanen i ett överenskommet teckensystem (ODP 190–191).

98

KALBOS KULTŪRA | 82

Jag lunkar, dvs. jag går klumpigt och lat, i maklig takt J. Lunkar med huvudet sänkt Škn. Och hunden förstår – man bannar den, och då lunkar med öronen bakåt Pbs. Någon människa lunkar längs vägen Vžns. Hur lunka, så lunka hem Gs. Lunka du sakta, vi hinner ikapp An. Han såg hur en räv lunkade över fältet Mš.

I litauiskan finns det särskilt gott om målande verb som betecknar rörelse (gång, löpning, färd) och ätande och drickande:

plumpinti ”gå tungt”: Barnet i päls går tungt över fältet Jnš. Jag går hem tungt – mina skor är rena Bsg; kicenti ”springa långsamt i små travsteg, lunka”: Han lunkade efter mig och svingade en lång käpp rš. Det var en god liten märr: den lunkar och lunkar, den går inte i vanlig gång Lnk. Sittande grensle över en tröskel och lunkar Slm. Med en sådan utmärglad liten märr lunkar Įnšk. Låt lunka lillhästen – den blir inte trött: vägen är inte lång Rs. Rudis brukade alltid lunka och följa mig Vb. Barnen lunkade längs stigen Lnkv; kliaukti ”dricka glupskt, sörpla”: Nu sörplar alla arbetare öl Pbr. Alla äter tjock kissel, men ingen sörplar Ml; marmalyti ”äta, förtära”: Ät, du också KlvrŽ.

Alla dessa ord har en dominerande expressiv komponent i sin lexikala betydelse, vilken naturligtvis är förknippad med känslor. En talare som strävar efter uttrycksfullhet nöjer sig inte med enbart torr information utan vill, genom att välja ett målande ord, att den som informationen riktar sig till inte bara tar emot den intellektuellt, utan också känslomässigt värderar den bild som det expressiva ordet skapar¹³.

Den huvudsakliga skillnaden mellan expressiva ord och interjektioner är att de förstnämnda har en nominativ funktion och är knutna till ett objektivt, konkret beskrivet denotat; även om det expressiva elementet som konnotativ komponent dominerar i deras betydelsestruktur är det inte den enda komponenten. Interjektioners denotat (en konkret känsla och/eller viljeakt i en konkret situation) är individuellt och beskrivs när interjektionen förekommer i en muntlig eller skriftlig berättelse. Interjektionens betydelse är alltid gränsartad: i språksystemet mycket abstrakt – ”uttrycka en känsla”, i varje enskild talakt mycket konkret – ”uttrycka smärta”, ”uttrycka sorg”, ”uttrycka glädje”, ”uttrycka rädsla”, ”uttrycka besvikelse” osv.

Emotiver är också ord som visar talarens känslor inför någon (se närmare Jakaitienė 2009: 161–164). Hur skiljer sig dessa ord från interjektioner som uttrycker känslor? När talaren/författaren använder en emotiv benämner hen inte

¹³Lunkar en trött människa eller ett trött djur – man vill väcka medkänsla hos lyssnaren, blandad med missnöje över den långsamma handlingen; marmalyja en hungrig, girig person som inte bryr sig särskilt mycket om hur hen ser ut – man vill väcka avsmak osv.

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

99

utan benämner bara det omtalade objektet eller subjektet, handlingen, tillståndet eller egenskapen, utan värderar det också, beskriver det och avslöjar sina känslor inför det. Om talaren anser att huvudet är dåligt, värdelöst och lågt värderat, väljer hen emotiven makaulė som benämning:

Jag slog makaulę så hårt att jag kände en ljuv smärta rš. Jag ska slå jävlarna rakt i makaulę! Žem. Stick inte näsan där, du får sleven i makaulę! Pgr. Kom ihåg att hålla ditt makaulę borta från ljuset (skym inte) Jrb. Kör på, kör på, annars slår du snart sönder din makaulę Vvr. När han hade tillfrisknat hade även hans makaulę läkt (slagit igenom) Srv. Sätt det i makaulę så att han inte lyfter det igen Alk. [Smaku] En makaulę slog han ut, men efter tre eller fyra växer den tillbaka S.Dauk. Hans förstånd får inte längre plats i makaulėj Smn. Med hornen gick han rakt på vargens makaulę PP 28.

Det är vanligtvis andra människor som väcker positiva eller negativa känslor hos oss. Därför beskriver de flesta emotiver en person eller kroppsdelar, karaktärsdrag och personlighetsdrag, t.ex.:

kepša ”trög, dumbom”: Hemma är han ganska slug, men bland främlingar är han rena kepša Bgs; žvėga ”pladderkvarn, pratkvarn”: Så fort hen ser eller hör något springer hen och berättar det žvega J. Man tröttnar på att lyssna på en sådan žvegós Ktk. När de där žvegós träffas tar samtalen och skratten aldrig slut Krs; kleišys ”en som är kobent, en halt person”: Där kommer redan den där kleišys haltande Al. Se, vår kleišys har kommit springande (en halt häst) S.Dauk.

Dessa ord benämner verkligheten samtidigt som de värderar den och uttrycker negativa eller (mer sällan) positiva känslor inför den. De skiljer sig dock från interjektioner genom samma egenskap som expressiva ord har: även deras lexikala betydelsestruktur innehåller en nominativ komponent. Den konnotativa komponenten i emotivens lexikala betydelse gör det möjligt för talaren/författaren att uttrycka sina känslor inför den beskrivna verklighetsföreteelsen kortfattat och utan förklaringar eller beskrivningar, genom att välja ett lämpligt målande ord. Med en interjektion uttrycker talaren/författaren sina känslor som härrör från egna subjektiva inre förnimmelser, attityder (i fråga om etikettordförråd) och upplevelser. Känslornas eller viljans källa är talaren/författaren själv; när det gäller emotiver är källan till känslorna en subjektivt värderad verklighet.

Sammanfattningsvis kan man säga att interjektioner har ett individuellt denotat, som kan beskrivas först när interjektionen förekommer i en muntlig eller skriftlig berättelse, eftersom talaren/författaren genom interjektionen uttrycker känslor inför sig själv eller sina egna attityder.

100 KALBOS KULTŪRA | 82

INTERJEKTIONER UR ETT PRAGMATISKT PERSPEKTIV. PROBLEMET MED DEN LEXIKOGRAFISKA BESKRIVNINGEN

Primära interjektioner anger endast att talaren/skribenten känner något eller vill något, men för att förstå vilken känsla, önskan eller vilja det gäller behövs ytterligare information: intonation, språklig och icke-språklig kontext (kroppsspråk) och så vidare. Till exempel kan interjektionen oi beteckna ett helt spektrum av känslor och upplevelser – från glädje till besvikelse, från behagliga kroppsförnimmelser till smärta. Svordomar uttrycker inte alltid negativa känslor inför verkligheten; ibland svär man också för att uttrycka starka, ”upphettade” känslor i största allmänhet (t.ex. förvåning, stark häpnad, till och med plötslig framgång och så vidare). Betydelsen hos etikettvokabulären beror också på den konkreta situation där den används, olika sociala konventioner, arten av talarens/skribentens relation till andra människor, till och med hans eller hennes världsåskådning med mera. Allt detta visar att studier av interjektioner och ”interjektionella” fraseologismer är omöjliga utan de konceptuella metodologiska utgångspunkter och metoder som ligger till grund för modern pragmatisk forskning. Studiet av interjektioner kräver ”en pragmatisk utgångspunkt: bruket, som inte är möjligt utan en mycket brett förstådd kontext” (Rathmayr 1996). För att studera och beskriva interjektioner behövs de expressivitetsparametrar som pragmatikforskare har diskuterat.

Icke-språkliga parametrar

Språkliga parametrar

Situation

Kontext

Gester, mimik

Stilistiska figurer

Talsätt

Intonation

Röstklang

Suprasegmentella språkliga element

Talstyrka

(jfr Bally 1952)

Medan lingvister försöker ta reda på om interjektioner är ”riktiga” ord, måste lexikografer, i enlighet med traditionen för ordboksskrivande, förklara dessa ord när nya ordböcker sammanställs och äldre redigeras. Vid lexikografisk beskrivning av interjektioner bör man, eftersom deras betydelser skiljer sig från symbolordens och ikoniska ords, undersöka i vilka pragmatiska situationer en interjektion används oftast, det vill säga med vilken interjektion typiska känslor oftast uttrycks. För att sammanfatta och på ett vis abstrahera en interjektions lexikala betydelse måste användningskontexten analyseras. I vissa fall, för att förklara-

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

101

… och för användaren begripligt och utförligt skulle beskrivas emotivens lexikala betydelse, borde ett mikrokontext räcka, särskilt om emotiven är av sekundärt ursprung och används i vanliga situationer, t.ex.: labas, ačiū. Om emotiven används i situationer som inte alltid är vanliga, men tydligt begränsas av omständigheterna, skulle en bredare kontext behövas för att fastställa betydelsen, t.ex.: cit., brrr. Kontextanalysen bör vara mycket bred om situationen där emotiven används inte beskrivs konkret. Detta gäller många primära emotiver, t.ex.: aaa, ai, ak osv.

Man kan hävda att pragmatiska studier av emotiver är nödvändiga både för vetenskaplig analys av emotiver (som utan tvekan skulle avslöja nya intressanta aspekter av språkets utveckling och sådant som är betydelsefullt för etnolingvistiken) och för lexikografisk praxis.

EMOTIVER UR ETNOLINGVISTISK OCH SAMTIDA ANVÄNDNINGSSYNPUNKT

Liksom all sekundär nominativ vokabulär, som uppstått ur sociala, kulturella och religiösa relationer, säger emotiver, formelartade svordomar och välönskningar samt etikettvokabulär mycket om dessa relationer. Inom detta område har språkforskaren Birutė Jasiūnaitė gjort de största insatserna. När hon rekonstruerar litauernas etnolingvistiska värld utgår hon från bildrikt ordförråd och fraseologi. Forskaren har studerat formelartade svordomar och välönskningar, men har ännu inte uppmärksammat enordiga emotiver och invokativ.

Kontexten, situationerna, frekvensen med mera för användningen av emotiver och närbesläktat bildrikt ordförråd har nästan inte alls undersökts. Dalia Blažinskaitė uppmärksammar exempelvis användningen av slangemotiverna hei, ups när hon undersöker motiven bakom slangbruk i reklam. Hon drar slutsatsen att detta är ”de minst motiverade” fallen av slangbruk över huvud taget (Blažinskaitė 2002: 129). Det diskuteras dock inte varför en främmande emotiv väljs i reklamspråket.

Omfattande studier av emotiver ur ett etnolingvistiskt perspektiv, i kombination med studier av deras användning, kan ge mycket intressanta resultat, särskilt genom jämförelser med andra språks former för känslouttryck, semantik och pragmatik. A. Wierzbicka visar exempelvis hur betydelsen hos emotiver som innehåller Guds namn skiljer sig åt. Hon hävdar att de engelska emotiverna God!, Christ!, Jesus! uttrycker ilska, medan de polska Boże!, Chryste! snarare uttrycker rädsla, och det tyska Mein Gott! uttrycker obehaglig

102

KALBOS KULTŪRA | 82

förvåning, det franska Mon Dieu! är förknippat med melankolisk reflektion och så vidare. Författaren menar att en sådan användning av emotiver kan kopplas till folkets religiositet (Wierzbicka 1999: 26–27; cit. efter Gudavičius 2007: 199).

Studier av emotivers användning och motivation samt av den nationella komponenten kan bidra till att främja användningen av litauiska emotiver i språket. Detta är särskilt aktuellt nu, när en ny variant av litauiskan håller på att växa fram – informationsteknikens språk. Det är kortfattat, så det vore värt att föreslå korta litauiska småord för att uttrycka känslor innan de helt trängs undan av internationell slang. Litauiska emotiver borde främjas mer. Artikelförfattaren har skrivit om vad lexikografer kan åstadkomma på detta område genom att medvetet välja inriktning för de ordböcker de utarbetar: ”att främja litauiska sekundära emotiver i stället för ups, som dominerar ungdomsspråket, är en fråga om ordboksredaktörernas val” (Zabarskaitė 2006: 177).

ANVÄNDNING AV INTERJEKTIONER I DIALEKTER

Det gick inte att hitta studier av tendenser i användningen av interjektioner i litauiska dialekter. Här presenteras data från texter i en antologi över litauiska dialekter (LKTCH 2004). Dessa texter valdes eftersom det rör sig om nedtecknat dialekttal tal. Man sökte efter exempel på lexikala uttryck för känslor av alla slag. Uppgifterna är inte fullständiga på grund av textmaterialets begränsade omfattning; de bör naturligtvis kompletteras med material från Litauiska språkets instituts dialektarkiv¹⁴. Därför går det inte att fullt ut bekräfta vissa tendenser som framträtt, även om de är intressanta och värda vidare undersökning.

Det kan verka som om interjektioner är särskilt vanliga i dialekttal, men i själva verket är det ett ganska sällsynt fenomen. De används oftast när man återberättar en händelse eller en dialog, i berättelser om det förflutna, i sagor och liknande.

En annan tendens, som sannolikt också kommer att bekräftas av mer ingående studier, är att kvinnor använder interjektioner betydligt oftare i LKTCH-texterna.

Förhållandet mellan de aukštaitiska och žemaitiska dialekterna, 19: 3, är värt att uppmärksamma, men bör kontrolleras eftersom det finns betydligt färre žemaitiska texter i LKTCH. I dialektkorpusen vore det också värt att undersöka om det är en tillfällighet att de interjektioner som används av žemaiter i LKTCH är en svordom och en formelartad svordom, medan de interjektioner som oftast används av aukštaiter är sekundära interjektioner med omnämnanden av Gud och helgon.

¹⁴ Mer om Litauiska språkets instituts dialektarkiv, se www.lki.lt

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

103

Variationen av interjektioner i dialekttexterna är liten; den formelartade svordomen förekommer bara en gång, inga lyckönskningar hittades, vilket troligen visar att detta lexikala arv nästan har försvunnit ur dagens dialekter.

De vanligaste interjektionerna innehåller ett omnämnande av Guds (Jesu) namn. I ett fall förekommer interjektionen o Jackau:

Så hon sydde den, o Jackau. Och den där slarviga kvinnan – hon slängde på linne, vävde in ull och gick till kyrkan i den där blusen, mylėk Die. O Jesus, vad jag grät. (Rokiškis insamlingsställe, kvinna, född 1902; LKTCH 133)¹⁵

Åh, lille Gud, sådana små droppar (om flickor). Jag kan inte äta de där pannkakorna åh, gode Gud. (Jurgeliškės insamlingsställe, Švenčionys distrikt, kvinna, född 1907; LKTCH 113–114)

Vad gör kvinnorna nu då? Äh, nu, gode Gud, alla är så uppklädda, ja, klädda i sådana där sidentrasor. Vi brukade sjunga, det klingade, gode Gud, hela byn. Och var är sångerna nu då? (Verksnionys insamlingsställe, Rokiškis distrikt, kvinna, född 1901; LKTCH 147–148)

Hon säger: ”Åh, gode Gud, vad har jag inte gjort, u Jesus Maria, jag glömde bekänna en synd. Vad händer nu?” (Berättelse om den första bikt, Pabaiskas insamlingsställe, kvinna, född 1940; LKTCH 166–167)

Gud, nej, verkligen, vad ska man säga. Vi brukade ju, oj alla möjliga (sånger). (Musninkai insamlingsställe, Širvintos distrikt, kvinna, född 1920; LKTCH 171)

Gud, vad synd det är om de där små. Gud, minsann. (Eržvilkas insamlingsställe, kvinna, född 1919; LKTCH 220)

Andra vanligare interjektioner är – ai/ajajai, till exempel:

Så började vi ju att välta de där högarna, så välte vi omkull dem allihop och bröt av de där jämna halmstråna. Ajajai. (Minkunų punktas, Rokiškio r., kvinna, född 1938; LKTCH 135)

Ai, där svarar de oss genast, utan att vänta länge (pojkar och flickor retas med varandra medan de sjunger). (Čiulų punktas, Molėtų r., kvinna, född 1928; LKTCH 138)

Eller om någon granntant har kommit, ai, säger man, så har hon där blivit betraktad med onda ögon. (Berättelse om häxor, Latvijos punktas, Daugpilio r., Baltmuižė, kvinna, född 1897; LKTCH 141)

Då säger mamma: ”Ai, de lyckades inte bevara sig, men du ska nog klara det. –Ai, mamma, baka en bulle åt mig, så går jag.” (Saga, Karsakiškio punktas, kvinna, född 1917; LKTCH 190)

Distrikt anges när orten kan vara okänd för läsaren. För tydlighetens skull har tillägg eller förklaringar från artikelförfattaren lagts till inom parentes.¹⁵

104

KALBOS KULTŪRA | 82

Interjektionerna oi/ojei används på liknande sätt, till exempel:

Nå, som folk säger, en hund – oi – ja, där överlever den fem–sex år. Ai, en räv kom en gång till henne, en liten räv. (Berättelse om hunden, Jurgėnų punktas, Pasvalio r., kvinna, född 1904; LKTCH 188)

Det hände mig, jag är inte särskilt rädd, men det fanns sådana människor att när ett bi stack dem – oi oi oi oi oi. (Berättelse om bin, Kučiūnai, man, född 1928; LKTCH 95)

Oi, det fanns vargar, vargar. (Pelesa, kvinna, född 1908; LKTCH 97)

Oi! De gav två kor och tolv korvar. (Kupreliškio punktas, kvinna, född 1916; LKTCH 157)

Ojei, så sorgligt – sju tackor på en gång (vargen åt upp dem). (Lazūnai, kvinna, född 1889; LKTCH 120)

Till frekvensen var den tredje interjektionen som påträffades i texterna a, till exempel:

”Herrn, säger han, han säger: den där gödda, klumpiga tjuren har dött. A, då får ni ta den och gräva ner den med hela skinnet kvar.” (Lieporių punktas, Šiaulių apyl., man, född 1904; LKTCH 73)

”Jag gick, säger han, genom hela byn, och ingen tog emot mig för natten. A. Och nu, säger han, kommer natten över mig – var ska jag, den gamle, ta vägen?” ”A, ge mig det, kära gudfar.”

A, och herrn tog en yxa och ställde sig vid fönstret. ”Klimas kommer snart för att stjäla skjortan, säger han, då hugger jag huvudet av honom.” Uhu. Och han står där. (Saga, Varėna, man, född 1894; LKTCH 92–93)

Nå, när man snurrar den lilla tråden, när den snurrar ihop sig, drar den ihop sig. Därför lyfter den uppåt. A a. (Om malning, Punskas, man, född 1914; LKTCH 99)

Interjektionerna ačiū, aha, uhu användes en gång vardera, till exempel:

Tack dem, de steg upp, gick dit, hämtade sonen och kallade på ambulansen. (Mančiūšėnų punktas, Širvintų r., kvinna, född 1923; LKTCH 170)

Ana, aha, hon föll på vägen och ligger död. (Varanavas, kvinna, född 1921; LKTCH 97)

I de samogitiska texterna har man funnit ett enlexemigt verb och en formelartad handling:

Med slagaror, och ändå, rupiūže, segrade. Tsaren, rupiūže, att stänga den kyrkan. Så där, oi, här var det en stor massaker. (Kražių-punkten, man, född 1918; LKTCH 214)

Och jag kröp in i en tom stövel, och nu, din förbannade jävel, kom den natten för att stjäla bin. Och, fan, kom en varg. (Sausgalvių-punkten, Šilutė kommun, man, födelseår okänt; LKTCH 283)

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

105

En berättare som använder interjektioner upprepar dem flera gånger. Den som inte använder interjektioner använder dem inte alls. I vissa sammanhang används interjektioner inte för att uttrycka känslor eller vilja, utan som utfyllnadsord, för att reglera berättartempot, fylla pauser i talet och liknande. I dessa fall fyller de en partikel funktion.

Som redan nämnts bör dessa preliminära uppgifter om användningen av interjektioner verifieras och kompletteras; dessutom bör användningen av interjektioner i dialoger undersökas. Det verkar som om de borde användas oftare i denna talgenre. För mer ingående studier av användningen av denna ordklass behöver interjektioner i stadens talspråk analyseras. Användningen av elektroniska smileys i informationsteknologins språk bör inte tränga undan talspråkets ord, vilka – särskilt de av sekundärt ursprung – bevarar betydligt fler aspekter som är viktiga för språkets vitalitet, nationella identitet och sociala språkhistoria än vad som kan tyckas vid första anblicken.¹⁶.

SLUTSATSER

Om man inte begränsar sig till interjektionernas formella struktur, utan också tar hänsyn till liknande eller identiska funktioner och användning i språket, kan fler språkfenomen hänföras till denna ordklass än vad som för närvarande brukar räknas dit i traditionella grammatiker.

Interjektioner uttrycker subjektiva känslor eller vilja som har väckts av ett intryck eller en förnimmelse – detta kan vara både en objektiv upplevelse och en subjektiv önskan. Som kommunikativa tecken ligger interjektioner närmast indexikala tecken. Deras betydelse i språksystemet är mycket abstrakt: ”att uttrycka en känsla”, medan den i varje talakt är mycket konkret: ”att uttrycka smärta”, ”att uttrycka sorg”, ”att uttrycka glädje”, ”att uttrycka rädsla”, ”att uttrycka besvikelse” och så vidare. För att därför klarlägga interjektionernas plats i språksystemet, deras roll i lexikala hierarkier och utveckla metoder för att presentera interjektioner i ordböcker och databaser samt i annoterade korpusar krävs konsekventa och ingående studier av deras bruk. Sådana studier skulle också ge resultat i motsatt riktning – de skulle vara till nytta för etnolingvistiken. Det är också viktigt att uppmuntra användningen av litauiska interjektioner i talspråk och i informationsteknologins språk.

¹⁶ År 2010 utlyser Lituanistikos židinys, den enhet vid Litauiska språkets institut som arbetar med vetenskapskommunikation och språkpopularisering, en tävling för skolelever och studenter – att dechiffrera digitala smileys så intressant och varierat som möjligt.

106 KALBOS KULTŪRA | 82

LITERATŪRA

Ameka F. 1992: Interjections: The universal yet neglected part of speech. – Journal of Pragmatic 18, 101–118.

Balčiūnienė I. Keiksmažodžių vertimas. Pranešimas, skaitytas Lietuvos vertėjų sąjungos seminare-diskusijoje. – Prieiga per internetą: www.lvs.lt

Bally Ch. 1952: Le Langage et la vie, Zurich: Max Niehans Éditeur.

Blažinskaitė D. 2002: Žargonybių motyvacija reklamoje. – Kalbos kultūra 75, 125–131.

Čepaitienė G. 2007: Lietuvių kalbos etiketas: semantika ir pragmatika, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla.

Čepaitienė G., Malakauskas A. 2006: Padėkos semantika ir raiška. – Acta humanitarica universitatis saulensis 1, 22–34.

DLKG 2005: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

DLKŽ 2003: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. S. Keinys. 4 leidimas (elektroninis variantas), Vilnius: Lietuvos kalbos institutas. – Prieiga per internetą: www.lki.lt

Fiske J. 1998: Įvadas į komunikacijos studijas, Vilnius: Baltos lankos.

Fraenkel E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch. Band I. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Girdenis A. 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Gudavičius A. 2007: Gretinamoji semantika, Šiauliai: Šiaulių universitetas.

Jakaitienė E. 2009: Leksikologija, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Jasiūnaitė B. 1995: Endriejaviškių pejoratyvinė leksika. (Neigiamieji žmogaus apibūdinimai). – Kalbotyra 44(1), 35–58.

Jasiūnaitė B. 1999: „Į tavo sveikatą, į mano žyvata!“ Tradiciniai vaisių linkėjimai. – Lituanistica 2(38), 34–45.

Jasiūnaitė B. 2006: Medžias Rytų Lietuvos folklore. – Baltistica 41(2), 265–283.

Jasiūnaitė B. 2007: Žemaičių formulniai keiksmai. – Tautosakos darbai 34, 257–276.

Jašinskaitė I. 1975: Lietuvių kalbos ištiktukai, Vilnius: Mintis.

Kučinskaitė A. 1985: Lietuvių kalbos etiketas, Vilnius: Mokslas.

KTŽ 1990: K. Gaivenis, S. Keinys. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa.

LKG 1965, 1971, 1976: Lietuvių kalbos gramatika 1–3, Vilnius: Mintis.

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

107

LKTCH 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija. Sudarė: R. Bacevičiūtė, A. Ivanauskienė, A. Leskauskaitė, E. Trumpa, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

LKŽₑ 2005: Lietuvių kalbos žodynas 1–20 (elektroninis variantas). Red. kolegija: G. Naktinienė (vyr. redaktorė), J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. – Prieiga per internetą: www.lkz.lt

ODP 1996: S. Blackburn. Oxford Dictionary of Philosophy, Oxford–New York: Oxford University Press.

Paulauskienė A. 1976: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslas.

Rathmayr R. 1996: Pragmatik der Entschuldigungen, Köln, Weimar, Wien: Böhlou Verlag.

Wharton T. 2003: Interjections. Language and the ‘showing/saying’ continuum. – Pragmatics & Cognition 11(1), 39–91.

Wierzbicka A. 1999: Język–umysł–kultura, Warszawa: PWN.

Zabarskaitė J. 2003: Ištiktukų reikšmių pateikimas žodynuose. – Leksikografijos ir leksikologijos problemos, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 136–150.

Zabarskaitė J. 2006: Ekspresyvioji lietuvių kalbos leksika ir vartosenos žodynai. – Aiškinamųjų bendrinės kalbos žodynų aktualijos, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 170–180.

Zaikauskas E. 2002: Teoriniai performatyvų pagrindai. Humanitarinių mokslų daktaro disertacija, Vilnius: VUB Rankraščių skyrius.

Gauta 2009 11 11

INTERJECTIONS IN LANGUAGE AND SPEECH

Summary

Interjections make up a part of speech which is much more complex and varied than it looks at first sight. Without limiting to their formal structure and considering similar or equivalent functions and usage, the part of speech might include more linguistic phenomena than are usually attributed to interjections in traditional grammars.

In dialects interjections are not so numerous. They are mostly used in re/telling a story, i.e. in telling about the past, in fairy-tales etc.

108

KALBOS KULTŪRA | 82

Research into the usage of interjections, their motivation and expression of national identity could promote their more frequent usage. This is particularly relevant today, when we can witness the evolvement of the language of information technologies. To identify the position of interjections in the system of language, to clearly define their role in the lexicon, to include them in dictionaries and define in the databases and annotated corpora, further detailed and consistent research into their usage would be indispensable. Such research could also contribute to ethno-linguistic investigation.

JOLANTA ZABARSKAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

J. ZABARSKAITĖ. Jaustukai kalboje ir šnekoje

109