ARTŪRAS JUDŽENTIS

Vilniaus dailės akademija

UNDERORDNANDE RELATION I LITAUISKA SYNTAXARBETEN

(FÖRSTA HÄLFTEN AV 1900-TALET)¹

NYCKELORD: underordning, kongruens, rektion, Jurgis Ambraška, Leonardas Dambriūnas-Dambrauskas, Mykolas Durys, Jonas Jablonskis, Alfonsas Kalnius, Petras Klimas, Zigmantas Kuzmickis, Petras Skardžius, Juozas Žiugžda.

SAMMANFATTNING

Artikeln ger en översikt över hur den underordnande relationen klassificeras i litauiska syntaxarbeten från första hälften av 1900-talet, hur många typer den omfattar och vilka typer som urskiljs. Framställningen börjar med Jonas Jablonskis Lietuvių kalbos sintaksės (1911) och avslutas med Leonardas Dambriūnas Lietuvių kalbos sintakse (1946 års och senare upplagor). Fokus ligger på uppfattningen om de urskilda typerna av underordning, deras definition och deras tillämpning vid beskrivning och klassificering av satsdelar.

INLEDNING

Kongruens och rektion – traditionella varianter av den underordnande relationen – nämns redan i den första litauiska grammatiken från 1653. Danielius Kleinas urskiljer kongruens ”när ord överensstämmer i samma kasus och person” och rektion ”när ett ord styr ett annat ord i en annan kasusform eller person” (Kruopas, red., 1957: 511). Det framgår att redan i dessa första definitioner skiljs syntaktiska företeelser – varianter av underordning – inte från morfologiska företeelser, det vill säga från deras markering genom de underordnade ordens morfologiska former. Tyvärr kännetecknade detta litauisk syntaxforskning i närmare tre och ett halvt århundrade – ända till slutet av 1900-talet och ofta än i dag.

¹ Artikeln har skrivits inom ramen för projektet Lietuvių kalbos sintaksiniai ryšiai, som stöds av Litauens statliga språkkommission (avtal nr K-16/2020, daterat 2020-01-31).

BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 2

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

För att förstå hur det nuvarande skolsystemet med tre typer av underordning – kongruens, rektion och adjunktion – har uppkommit, beslutade vi att närmare undersöka syntaxarbeten från början av 1900-talet, främst läroböcker för högre skolor och uppslagsverk avsedda för allmänheten. Framställningen börjar med Jonas Jablonskis Lietuvių kalbos sintaksės, eftersom hans Lietuviškos kalbos gramatikoje från 1901 inte säger något om de frågor som här är aktuella.

Detta arbete skiljer sig framför allt från andra översikter av liknande slag (t.ex. den i Ramunė Vaskelaitės avhandling, se Vaskelaitė 2009) genom sina andra teoretiska utgångspunkter: författaren betraktar syntaktiska relationer som fenomen på syntaxnivån, vilka kan uttryckas på morfologisk nivå. Därför granskas här olika nivåer av förståelse av syntaktiska fenomen mer ingående.

Översiktens syfte är att på nytt diskutera ursprunget till några av de centrala begreppen i 1900-talets litauiska syntax och undersöka hur de fortfarande dominerande uppfattningarna om syntaktiska relationer har uppkommit, med särskild uppmärksamhet på åtskillnaden mellan semantikens, syntaxens och morfologins nivåer. Med detta syfte följer också undersökningens uppgifter: att beskriva de syntaktiska relationer som urskiljs i varje syntaktiskt arbete, jämföra dem med tidigare arbeten (med avseende på kontinuitet) och senare arbeten (med avseende på möjlig påverkan) samt lyfta fram de teoretiska grundernas förmodade ursprung.

Forskningsmetoderna är de som vanligtvis används i arbeten av liknande slag. Först granskas vart och ett av de arbeten som ingår i översikten (analytisk metod); därefter jämförs det med tidigare och senare arbeten för att fastställa dess plats i syntaxteorins utveckling (komparativ metod); slutligen anläggs ett bredare perspektiv på periodens arbeten, och särdrag i den syntaktiska tankens utveckling samt tendenser i de teoretiska utgångspunkterna urskiljs (deduktiv metod).

De verk som behandlas presenteras kronologiskt. Artikeln är indelad efter publiceringsår för de verk som granskas och består av tre avsnitt: ”Före gryningen”, ”Självständighetstiden” och ”Krigsåren”. Den avslutas med en sammanfattning av översikten.

I. FÖRE GRYNINGEN

Jono Jablonskio Lietuvių kalbos sintaksėje (1911) prijungimo atmainos – derinimas ir valdymas – atskirai neaptariamos, nėra nė jų apibrėžimų. Vis dėlto apie derinimą veikale kalbama. Štai skyriaus „Sakinio dalių sudėtis ir įvairovės“ 25-oje skiltyje minimas tarinio derinimas su veiksniu: „Grynasis tarinys (ir sudurtinio tarinio jungtis) asmenimi ir skaičiumi

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 3

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

samordnas i språket med subjektet”, t.ex.: Mes nė vienas neišmanom. Žt. (Palionis, red., 1957: 462). I spalt 26 står det att även den nominala delen av det sammansatta predikatet kongruerar med subjektet: ”Kasusböjda ordformer som används som predikatets böjda del kongruerar i genus och numerus med satsens subjekt”, t.ex.: Dievo gėrybė neišmastoma. Pr. (Palionis, red., 1957: 462). Som framgår blandas syntaxens nivå (själva den syntaktiska relationen) och morfologins nivå (dess markering med genus-, numerus- och kasusmorfem) oskiljaktigt samman i dessa påståenden.

Därefter (i spalt 27) talar Jablonskis också om kongruens i opersonliga satser hos adjektiv och particip av så kallat neutrum som fungerar som nominal del av ett sammansatt predikat: ”Där satsens subjekt är grammatiskt oklart, där det inte finns något grammatiskt subjekt (i alla opersonliga satser), där det ersätts av ett adjektiv eller pronomen i neutrum, där subjektet ersätts av ett outtalat uttryck [= infinitiv], ensamt eller tillsammans med ett kasusböjt ord i nominativ, får de kongruerande predikaten (adjektiv och particip) i alla sådana satser neutrumform”, t.ex.: Dabar dienos trumpa, nakties ilga. Sv. (Palionis, red., 1957: 463). Dessutom kan adjektiv och pronomen i neutrum som fungerar som predikatets nominala del kongruera med subjektets nominativ eller en infinitiv, ensam eller tillsammans med ett kasusböjt ord i nominativ, t.ex.: Iš bado ir varškė gardu. Sv. (Palionis, red., 1957: 464–465). I dessa fall, när subjektets kategoriska innehåll är oklart eller satsens betydelse är generaliserad, kallas predikaten visserligen kongruerande, men neutrumformen i deras nominala del kongruerar inte utan väljs (de ”får” neutrumform). Utöver syntax och morfologi spelar även satsens betydelse roll i sådana fall.

J. Jablonskis talar också om kongruens när han delar in attribut i kongruerande och icke-kongruerande. I spalt 29 skriver han: ”Ett kongruerande attribut uttrycker vi med adjektiv, particip, pronomen, räkneord och ibland även vissa substantiv, kongruerade med sina bestämningsord [ord] i genus, numerus och kasus” (Palionis, red., 1957: 467). Detta är grammatisk kongruens sådan den brukar förstås inom litauisk språkvetenskap. Kongruerande attribut nämns också i Lietuvių kalbos gramatikoje från 1922 (Palionis, red., 1957: 407–408).

I Lietuvių kalbos sintaksėje nämns även ”betydelsekongruens”, där man vid kongruens ”inte tar hänsyn till grammatisk genus, numerus och kasus, utan till hela yttrandenas betydelse”, t.ex.: Šeimyna pasilikę vienas kalė, kitas dailino... Žt. (Palionis, red., 1957: 467). Šiuo teiginiu J. Jablonskis pabrėžia reikšmės dedamosios svarbą, jos pirmumą morfologijos atžvilgiu.

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 4

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

Ett nominalt uttryckt kongruerande attribut kallas apposition. Appositioner kongruerar med det bestämda ordet endast i kasus, till exempel: Pamotėlė-raganėlė grävde en grop för glödande kol. Ps. (Palionis, red., 1957: 468).

Styrning definieras inte bara inte, utan J. Jablonskis använder inte heller själva begreppet. Det vore rimligt att förvänta sig att styrning skulle nämnas i avsnittet om objekt. Där behandlas emellertid objektens betydelse, inte syntaktiska egenskaper: „<...> dessa objekt betecknar andra ting, med vilka de nämnda handlingarna förknippas [= är förbundna] <...>“ (Palionis, sud., 1957: 470). Objekt anger ”vilka andra ting, utöver subjektet, som på ett eller annat sätt är involverade i handlingen eller tillståndet” (Palionis, sud., 1957: 470). Dessa påståenden beskriver objektets innehåll som satsdel. Objektbegreppet förbinds inte alls med det syntaktiska huvudordets styrning eller rektion.

Man kan säga att J. Jablonskis Lietuvių kalbos sintaksė utstakade riktlinjerna för den litauiska språkvetenskapens utveckling. Den utgjorde den grund som den unga språkvetenskapen i det självständiga Litauen tog avstamp från. Som framgår bidrar detta verk föga till teorin om syntaktiska relationer: kongruens uppfattas som en överensstämmelse mellan morfologiska former (det enkla predikatet, kopulan i det sammansatta predikatet och dess nominaldel med subjektet, attributet med det bestämda ordet), med ett semantiskt kongruensinslag (i opersonliga satser), medan själva begreppet rektion inte ens nämns. Denna uppfattning om kongruens övertogs och vidareutvecklades samt preciserades av alla litauiska syntaxteman i det självständiga Litauen, medan rektion som en särskild typ av underordning kom att förstås och definieras först långt senare och med svårighet.

Petro Klimo Lietuvių kalbos sintaksėje (1915), kurią jis parašė, naudodamasis J. Jablonskio Sintaksės turiniu, jokių naujovių mums rūpimu reikalu nėra. P. Klimas, kaip ir J. Jablonskis, aptaria tarinių ir pažyminių derinimą, o apie valdymą visai nekalba. Papildiniai, jo manymu, tik papildo tarinio reikšmę: „Be papildinių veiksmas arba stov(is) sakinyje labai dažnai neišeitų aikštėn pilnokas“ (Klimas 1915: 13). Jo Sintaksėje kalbama tik apie veiksmažodžio papildinius.

II. SJÄLVSTÄNDIGHETSTIDEN

Ur syntaktisk teoris synvinkel var Mykolas Durys lärobok Lietuvių kalbos sintaksė (1927) särpräglad och djärv. Dess ambition att komma förbi grammatikens logiserande och avstå från ”filosofisk spekulation” och ”död skolastik” är beundransvärd. Författaren medger att han vid skrivandet

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 5

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

av läroboken tog stöd av junggrammatikerna och ryska språkforskare, framför allt av Aleksandr Matvejevitj Pesjkovskijs ryska syntax (Пешковский 1920).

Inte heller i denna lärobok behandlas syntaktiska relationer separat. Kongruens tas dock upp i avsnittet ”Predikatets kongruens med subjektet” (Durys 1927: 22–23). Även själva predikatet definieras av M. Durys utifrån kongruens, inte betydelse: ”Med predikat menar vi i första hand satsens verb, kongruerande med subjektet” (Durys 1927: 21). I det nämnda avsnittet preciseras denna kongruens: ”Numerus och person är de former genom vilka predikatet i vårt språk vanligtvis (åtminstone oftast) anpassar sig efter subjektets former” (Durys 1927: 23). Direkt därefter ges också en definition av kongruens: ”<...> den anpassning genom vilken den ena ordformen följer efter den andra kallas inom syntaxen kongruens” (Durys 1927: 23). Detta är sannolikt den första definitionen av kongruens i det självständiga Litauen. Den belyser för övrigt relationens syntaktiska natur tämligen väl – inga konkreta morfologiska former som uttrycker kongruens nämns, utan man talar allmänt om ”ordform”.

Därefter behandlar M. Durys, i likhet med J. Jablonskis, två typer av predikatskongruens: det enkla predikatet och kopulan i det sammansatta predikatet kongruerar med subjektet i person och numerus, medan nominaldelarna i sammansatta predikat och predikativa konstruktioner (M. Durys term) kongruerar i genus och numerus. Även fall av utebliven kongruens behandlas.

Attribut definieras i läroboken, liksom predikat, utifrån kongruens: ”Med attribut menar vi ett adjektiv eller particip som står intill ett substantiv och kongruerar med det” (Durys 1927: 29). Endast kongruerande attribut behandlas. Former som mano, tavo, savo, som används tillsammans med substantiv, kallas icke-grammatiska attribut (Durys 1927: 76).

M. Durys ger ingen separat definition av rektion. Han nämner emellertid rektion när han talar om objekt. För det första bygger deras definition på beroendeförhållandet: ”Objekt är inte självständiga former, utan beroende; de är beroende av andra ord i satsen” (Durys 1927: 25). Objekt delas in i styrda och fria objekt. ”Styrda objekt är sådana vars specifika form (kasus) verbet nödvändigtvis kräver”, till exempel Svetimi dūmai akis graužia R. J., medan ”[F]ria objekt kallar vi sådana objekt vars specifika form (kasus) verbet inte nödvändigtvis kräver”, till exempel: kalbėjome visą valandą (Durys 1927: 26). Som framgår kommer definitionen av styrda objekt mycket nära själva rektionbegreppet. Även om rektion förknippas med ett krav på en morfologisk kasusform, är denna form (eller

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 6

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

(former) nämns inte. Många av de exempel på fria bestämningar som M. Durys ger är, sett med dagens ögon, inget annat än adverbial.

Dessutom förknippar M. Durys bestämningar inte bara med verb – de ”kan vara beroende av varje ord i en fullständig sats”: av substantiv, adjektiv och adverb (Durys 1927: 27–28). Bestämningar som hör till nominalord kan också vara styrda och fria, men ”[E]n bestämning som är fast förbunden med ett substantiv och verkligen styrd (beroende) kan endast stå i genitiv”, till exempel faderns hus, medan ”alla andra nominala bestämningar endast är fria bestämningar, som bara står intill nominalorden” (Durys 1927: 29).

Således presenterades i M. Durys Sintaksė troligen för första gången i det självständiga Litauen en definition av kongruens. Dessutom förknippas den inte med något särskilt morfologiskt uttryckssätt. Även om rektion inte definieras i läroboken används ändå själva termen rektion (valdomieji papildiniai). Rektion förknippas med beroende, och rektion förstås övergripande som ett krav på kasusform.

M. Durys nyskapande lärobok verkar inte ha blivit någon framgång. År 1930 utkom Zigmanto Kuzmickio Lietuvių kalbos sintaksė. Den var populär i skolorna: under ett årtionde utkom fem upplagor av läroboken.

I Z. Kuzmickios lärobok följer man inte den formella vägen (”den rent formella grammatiska inriktningen är tills vidare inte godtagbar för oss”), utan den då gängse logisk-psykologiska grammatikens väg: ”När jag skrev denna syntax ägnade jag stor uppmärksamhet åt grammatiska former och deras relationer, men strävade överallt efter att knyta dem till ett psykologiskt-logiskt tänkande” (Kuzmickis 1930: 5).

Z. Kuzmickios lärobok har en ny struktur: han ägnar inte bara ett särskilt avsnitt, ”Ordens kongruens och rektion”, åt syntaktiska relationer, utan placerar det också i syntaxens inledande del (Kuzmickis 1930: 11–15).

Hans definition av kongruens liknar den som M. Durys gav: ”En sådan reglering av satsordens former, där en ordform, genom att vara beroende av en annan, anpassas och bringas i överensstämmelse med denna andra form, kallas kongruens” (Kuzmickis 1930: 13). Inte heller här nämns några särskilda morfologiska former; i stället talar man allmänt om ordformen. Dessutom förknippas kongruens med beroende (pareidama).

I läroboken definieras rektion troligen för första gången i det självständiga Litauen, men definitionen ges inte genom att dess utmärkande egenskaper framhävs, utan genom att kongruens förnekas: ”En sådan reglering av satsordens former

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 7

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

En ordform som övergår från en annan utan att anpassas eller bringas i överensstämmelse med den andra formen kallas styrning” (Kuzmickis 1930: 13).

När syntaxen i den enkla meningen behandlas definieras subjektet, inte predikatet (såsom hos M. Durys), utifrån kongruens (och uttryckssätt och betydelse): ”<...> subjektet är nominativ, kongruerande till formen med predikatet, eller ett annat ord som ersätter nominativformen och betecknar det som predikatets handling eller egenskap riktas mot” (Kuzmickis 1930: 17). Subjektets kongruens med predikatet behandlas också i ett särskilt avsnitt, där det enkla och det sammansatta predikatet undersöks. Z. Kuzmickis tillägger en anmärkningsvärd iakttagelse: ”Predikatsfyllnadens kasus kongruerar ibland inte, utan styrs: den styrs vanligtvis av predikatslänken (nėr močiutės)” (Kuzmickis 1930: 22). Han har helt riktigt observerat att substantivets kasus när det fungerar som predikatsfyllnad bestäms av den nekande länken. Om denna insikt tillämpas konsekvent bör även den jakande länken styra motsvarande nominativ (yra / buvo močiutė)...

Z. Kuzmickis delar in attribut i kongruerande och styrda. Kongruerande attribut är adjektiviska och kongruerar med sina huvudord i genus, numerus och kasus, eller substantiviska, det vill säga appositioner, som kongruerar endast i kasus. Styrda attribut står antingen i genitiv eller i instrumentalis, t.ex.: sidabro (dagg), geltonais žiedeliais (blomma) (Kuzmickis 1930: 27). Begreppet styrda attribut suddar ut skillnaden mellan attribut och objekt (objekt anses vanligen vara styrda, inte attribut). Ett sådant synsätt prioriterar inte syntaktiska relationer (eftersom både objekt och attribut enligt det kan vara styrda), utan dessa satsdelars morfologiska uttryck. M. Durys Sintaksė var i detta avseende ”mer syntaktisk”. När Z. Kuzmickis däremot beskriver objekt klarar han sig utan att ens nämna styrning. För honom räcker deras uttryckssätt och funktion i satsen: ”<...> de ord som uttrycks med böjliga ord eller ord som ersätter dessa, med eller utan prepositioner, och som inte utgör något adverbial i satsen, kallar vi objekt” (jfr Kuzmickis 1930: 43–44).

När författaren gav ut boken på nytt gjorde han vissa ändringar, särskilt genom att precisera definitionerna. I lärobokens femte upplaga, utgiven troligen 1939 (utgivningsåret anges inte), definieras kongruens och styrning så här: ”Om ett ord är beroende av ett annat ord och kongruerar med det, kallas ett sådant förhållande mellan ord för k o n g r u e n s”; ”Om ett ord är beroende av ett annat ord, men inte kongruerar med det, kallas ett sådant förhållande mellan ord för s t y r n i n g” (Kuzmickis [1939?]: 13). Båda syntaktiska relationerna definieras med utgångspunkt i begreppet beroende, som om de vore varianter av detta. Kongruensens och styrningens syntaktiska natur framträder tydligt. Definitionen av kongruens bygger dock på den bristfälliga cirkeldefinitionen

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 8

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

(eftersom samma ord i definitionen används både i sin vanliga och i sin terminologiska betydelse: kongruerar, alltså kongruens), medan definitionen av styrning bygger på kongruens.

Även definitionen av subjekt preciserades – kongruensen med predikatet togs bort: ”subjektet är nominativ som anger vad predikatet riktas mot; predikatet kongruerar med subjektet” (Kuzmickis [1939?]: 18). Behandlingen av subjektets och predikatets kongruens, indelningen av attribut och definitionen av objekt förblev oförändrade.

Som framgår drog Z. Kuzmickis nytta av M. Durys arbete när han definierade underordningens varianter och vidareutvecklade det konsekvent. Z. Kuzmickis påstående att subjektet är beroende av (kongruerar med) predikatet, vilket senare övergavs, framstår som helt modernt. Men indelningen i styrda predikatsfyllnader och styrda attribut visar att Z. Kuzmickis ännu inte skiljer den syntaktiska naturen hos ordrelationer från deras morfologiska uttryck.

Låt oss nu se på den högre utbildningen. I Pranas Skardžius föreläsningar ”Istorinė lietuvių kalbos gramatika: sintaksė”, troligen nedtecknade 1935–1938, behandlas inte enbart ämnen inom historisk syntax. Som bokens redaktör Albertas Rosinas påpekar, ”är de i huvudsak ägnade åt den synkrona syntaxens problem och återspeglar den europeiska syntaktiska forskningens landvinningar under 1930-talet” (Rosinas, red. och utg., 1998: 15).

I avsnittet ”Žodžių grupės” delar P. Skardžius, med utgångspunkt i betydelserelationer, in de syntaktiska relationerna mellan orden i grupperna i koordinerande (samordnande) och subordinerande (underordnande): ”Med ordgrupper betecknar vi ömsesidiga relationer på olika sätt, nämligen: liksom enskilda föreställningar kan vara antingen koordinerade (dvs. jämbördigt ställda bredvid varandra) eller subordinerade (dvs. underordnade varandra), så kan också dessa föreställningars språkliga uttryck vara koordinerade eller subordinerade” (Rosinas, red. och utg., 1998: 520).

Föreläsningarna behandlar inte separat de ömsesidiga relationerna mellan orden i subordinerade grupper, men närmar sig begreppet styrning i avsnittet ”Veiksmažodinė grupė”, där det sägs att verb ”måste” (dvs. kräver) eller ”inte måste” ha ett objekt: ”<...> indelas i transitiva och intransitiva verb, dvs. sådana som kräver objekt respektive sådana som inte kräver det, t.ex.: mušti, siūti ir miegoti, šokti. Men denna skillnad är inte alltid tydlig” (Rosinas, red. och utg., 1998: 526).

Skyrelyje „Kongruencija“ (Rosinas, sud. ir par., 1998: 544–546), jau aptarus subordinuojamąsias ir koordinuojamąsias žodžių grupes, atskirai kalbama apie formalų žodžių

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽĖNTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 9

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

kongruens. Där behandlas kort olika fall av kongruens: appositionens kongruens med det bestämda ordet, substantivet (predikatsnominalet) och adjektivet (predikatsadjektivet) i det sammansatta predikatet med det substantiv som fungerar som subjekt, adjektivet som attribut (attributsadjektivet) med det substantiv det bestämmer, attributs- eller predikatsadjektiv med flera substantiv, predikativt attribut med det substantiv som fungerar som subjekt, adjektiv som attribut med det substantiv det bestämmer eller med flera substantiv och slutligen verb med det pronomen som fungerar som subjekt. I det sistnämnda fallet nämns till exempel endast att verbet kongruerar i person och numerus med det ord eller de ord som fungerar som subjekt. Med andra ord behandlas bara olika fall av kongruensens morfologiska uttryck.

Syntaktiska relationer nämns inte heller i avsnittet ”Satsens huvuddelar” (Rosinas redaktion och sammanställning, 1998: 559–563). Vid behandlingen av sammansatta meningar nöjer man sig också med en grov indelning av de syntaktiska relationerna: samordnade och underordnade sammansatta meningar nämns, liksom samordningen och underordningen mellan de meningar som ingår i dem, till exempel: ”Bisatser fogas genom vissa bindande element till huvudsatser, och därför är deras relation mycket närmare och tydligare än i samordnade meningar” (Rosinas redaktion och sammanställning, 1998: 567).

Som framgår nöjde sig P. Skardžius i sina föreläsningar med att dela in de syntaktiska relationerna i samordning och underordning. Av hans föreläsningar fick studenterna nästan inte veta något om ordens rektion, och bara allmänna saker om deras kongruens; den senare knöts inte ens till de nämnda typerna av syntaktiska relationer (förhållanden mellan ord). Kongruensens syntaktiska natur framträdde inte heller, eftersom man bara gick igenom olika fall av dess morfologiska uttryck.

Leonardas Dambrauskas straipsnyje „Žodžių santykiai sakinyje“ (1939) mini derinimą ir valdymą, tačiau terminas valdymas, jo nuomone, nėra tikslus, nes taikomas tik daliai prijungiamųjų (jo vadinamų prijungtinėmis) žodžių grupių, nors „visos prijungtinės grupės yra „valdomosios“ (Dambrauskas 1939: 86). Todėl prijungiamąsias grupes jis siūlo skirstyti į derinamąsias ir nederinamąsias. Tokia klasifikacija primena sintaksinių ryšių skirstymą Z. Kuzmickio vadovėlyje. Matyti, kad M. Dambrauskas valdymą suprato labai plačiai – maždaug kaip žodžių priklausomybės ryšį, kuris prijungiamosiose grupėse „nėra vienodo stiprumo“ (Dambrauskas 1939: 85). Toks platus ir nelabai apibrėžtas valdymo suvokimas lietuvių sintaksėje neturėjo tęsinio.

Relationen mellan subjekt och predikat framstår för M. Dambrauskas som ”närmare relationen inom underordnade grupper” (Dambrauskas 1939: 85), men det sägs inte vilket led som är beroende av det andra.

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 10

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

Med John Ries² som förebild nämner M. Dambrauskas också en tredje relation, mellanordnad mellan underordning och samordning: relationen mellan en apposition och det ord den bestämmer, till exempel Sammanträdde parlamentet, folkets representation (Dambrauskas 1939: 85). Detta var något nytt inom litauisk syntax och fick genklang i vissa senare språkforskares arbeten.

I den kortfattade syntaxläroboken av Jurgis Ambraška och Juozas Žiugžda, som utkom 1940 och framför allt var avsedd för folkskolan, nämns endast kongruens på några ställen bland de syntaktiska relationerna. Den behandlas i avsnittet ”Kongruens mellan satsens huvuddelar” (Ambraška, Žiugžda 1940: 9–10). Där sägs att det rena predikatet, eller kopulan i det sammansatta predikatet, kongruerar i numerus och person med subjektet när detta står i nominativ. Dessutom kongruerar den nominella delen av det sammansatta predikatet i numerus, kasus och genus med ett sådant subjekt, även om genus inte alltid kongruerar, till exempel: En höna är en fågel.

Kongruens nämns också i avsnittet om attribut. Attribut som uttrycks med adjektiv och particip kongruerar med de ord de bestämmer i genus, numerus och kasus (Ambraška, Žiugžda 1940: 13), medan attribut som uttrycks med substantiv i genitiv eller instrumentalis inte kongruerar med sina huvudord; ett attribut som uttrycks med ett kongruerande substantiv kallas apposition (Ambraška, Žiugžda 1940: 14).

Som framgår sägs inget nytt om olika former av underordning i denna lärobok. Vanligare fall av kongruensens morfologiska uttryck räknas upp, medan rektion inte ens nämns, vilket ger intrycket att man undviker begreppet.

Under självständighetsåren togs ett litet steg i förståelsen och beskrivningen av syntaktiska relationer: de definierades (M. Durys definierade kongruens, Z. Kuzmickis både kongruens och rektion). Deras uppfattning blandar dock oskiljaktigt samman syntaxens och morfologins nivåer, och deras syntaktiska natur knyts till det morfologiska uttrycket. Även en viss oklarhet i uppfattningen av rektion framträder: den beskrivs som brist på kongruens (Z. Kuzmickas), likställs med semantisk underordning (L. Dambrauskas) eller undviks helt enkelt (J. Ambraška, J. Žiugžda).

² Greičiausiai jo garsioju darbu Was ist Syntax?: ein kritischer Versuch (Ries 1894, 1927).

BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 11

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

III. KRIGSÅREN

Redan under den tyska ockupationen utkom Alfonso Kalniaus Lietuvių kalbos sintaksė (1943). Där ägnas de syntaktiska relationerna, eller kongruens och rektion, inget separat utrymme. Liksom hos J. Jablonskis behandlas de vid genomgången av satsdelarna. Subjektet definieras till exempel som ”[D]et eller de satsord som är beroende av predikatet och oftast svarar på frågan vem?” (Kalnius 1943: 15). I denna definition beskrivs subjektet som en satsdel som är beroende av predikatet, inte som en självständig satsdel. Men genom hänvisningen till frågan knyts det åter till den morfologiska formen.

I avsnittet ”Kongruens mellan satsens huvuddelar” behandlas predikatets kongruens med subjektet: ett enkelt predikat och kopulan i ett sammansatt predikat kongruerar med ett subjekt uttryckt i nominativ i numerus och person. Den nominala delen av ett sammansatt predikat kongruerar med subjektet i numerus och kasus, medan ”genus ofta inte längre är kongruent” (Kalnius 1943: 21). Kongruensens riktning sammanfaller alltså inte med beroenderiktningen: även om subjektet är beroende av predikatet, är det predikatet eller dess nominala del som kongruerar med subjektet.

Objekt definieras som ”[E]tt ord som kompletterar predikatets betydelse genom att svara på frågorna vad?, åt vem?, vad?, med vad?” (Kalnius 1943: 22). Denna betydelsekomplettering förklaras också så här: ”Vanligtvis kräver predikat, eller rättare sagt verb, sådana ord som kompletterar dem och gör dem själva mer meningsfulla.” Här tycks kravet på ett ord vara väl åtskilt från dess form, men kasusfrågorna i definitionen för oss åter tillbaka till den.

Om attribut sägs det att de ”kan kongruera eller inte kongruera med det bestämda ordet; därför delas de, liksom i läroboken av J. Ambraškas och J. Žiugžda, in i två typer: kongruerande och icke-kongruerande” (Kalnius 1943: 26).

Även om A. Kalniaus Sintaksė innehåller intressanta teoretiska iakttagelser, återvänder den ändå i stort sett, när det gäller syntaktiska relationer, till J. Jablonskis: de syntaktiska relationerna behandlas inte separat och några definitioner av dem ges inte.

Leonardo Dambriūno Lietuvių kalbos sintaksė³ hade utarbetats redan i Litauen men utkom för första gången utomlands år 1946. Den delar in ordrelationerna enbart i underordnande och samordnande relationer (Dambriūnas 1963: 7–8). De underordnande relationerna delas inte vidare in.

³ Den var mig tyvärr inte tillgänglig, så jag har utgått från lärobokens tredje upplaga.

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 12

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

Kongruens nämns endast i förbigående i läroboken. Satsens huvudled – subjekt och predikat – definieras enbart utifrån deras betydelse. Om kongruensen mellan subjekt och predikat sägs endast att ”det enkla predikatet och kopulan i det sammansatta predikatet kongruerar med subjektet (i nominativ) i person och numerus” (Dambriūnas 1963: 22), medan ”den nominativa delen av det sammansatta predikatet (nominativ) kongruerar med subjektet i kasus, person och numerus” (Dambriūnas 1963: 23). På samma ställe behandlas kort även predikatens kongruens med ”outtalade men underförstådda semantiska subjekt”, t.ex.: Dabar kiekvienas namo eisime.

Attributiva bestämningar delas in i kongruerande och icke-kongruerande. Kongruensen hos de förstnämnda med sina huvudord behandlas (Dambriūnas 1963: 24). Kongruens diskuteras också i samband med flera subjekts kongruens med samma predikat och flera attributiva bestämningars kongruens med samma huvudord, t.ex.: Aš ir jis dirbome visą dieną, Pirmame ir antrame aukšte (du aukštai) gyvena mūsų pažįstami (Dambriūnas 1963: 50).

Vid definitionen och förklaringen av objekt utgår man endast från deras funktion i satsen (de kompletterar predikatet) och deras uttrycksform. Någon form av styrning eller rektion av objekt nämns inte alls. På så sätt skiljer L. Dambriūnas inte bara inte ut rektion i Sintaksėje, utan nämner den inte ens. Detta är inte förvånande om man minns den rektionsteori han lade fram i sin artikel från 1939.

Syntaxarbetena från krigsåren höll konsekvent fast vid och utvecklade den föregående periodens teoretiska synsätt; några större nyheter presenterades inte i dem.

SAMMANFATTNING

I litauiska syntaxarbeten från första hälften av 1900-talet talas det om två typer av underordning – kongruens och rektion. De särskiljs tydligast i Z. Kuzmickis Lietuvių kalbos sintaksėje. I andra arbeten uppfattas de, kan man säga, ännu inte som varianter av underordning (eller beroende).

Kongruens nämns i alla de granskade arbetena. Där behandlas kongruensen mellan subjekt och predikat samt mellan attributiv bestämning och dess huvudord. Den definierades dock för första gången, verkar det, först i M. Durys Lietuvių kalbos sintaksėje år 1927.

Rektion definierades för första gången, förmodligen, först i Z. Kuzmickis Lietuvių kalbos sintaksėje år 1930. I andra syntaxarbeten nämns den antingen inte alls eller endast i samband med olika slags objekt.

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 13

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

Den tredje typen av underordning – rektion – som fortfarande är vanlig i dag, nämns inte alls i litauiska syntaktiska arbeten före den sovjetiska ockupationen.

I de granskade arbetena framträder också vissa skillnader i själva uppfattningen om underordningsförhållandet. L. Dambrauskos synsätt utmärker sig särskilt: enligt det likställs underordning med rektion. Därför föreslås att den senare termen överges och att underordningsförhållanden delas in i kongruerande och icke-kongruerande.

Arbetena från den undersökta perioden kännetecknas av att syntaktiska relationer inte skiljs från deras morfologiska uttryck (kongruens i genus, person och numerus; kasusrektion). Dessutom skiljs syntaktiska företeelser, särskilt vid rektion, inte heller från semantiska företeelser (kasus krävs).

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Ambrāška Jurgis, Žiugžda Juozas 1940: Trumpa lietuvių kalbos gramatika. II dalis: Sintaksė, Kaunas: Sakalas.

Dambrauskas Leonardas 1939: Žodžių santykis sakinyje. – Gimtoji kalba 6, 84–86.

Dambriūnas Leonardas 1963: Lietuvių kalbos sintaksė, 3-ioji, papild. laida, Čikaga: Pedagoginis lituanistikos institutas.

Durys Mykolas 1927: Lietuvių kalbos sintaksė. Vidurinei mokyklai, Kaunas: s. d.

Kalnius Alfonsas 1943: Lietuvių kalbos sintaksė, Kaunas: Valstybinė leidykla.

Klimas Petras 1915: Lietuvių kalbos sintaksė. Pirmoji dalis. Rygiškių Jono sintaksės turiniu naudodamasis parašė P. Klimas, Vilnius: Lietuvių mokslo draugijos leidinys.

Kruopas Jonas, ats. red., 1957: Pirmoji lietuvių kalbos gramatika. 1653 metai, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Kuzmickis Zigmantas 1930: Lietuvių kalbos sintaksė. Vadovėlis vidurinėms ir aukštesniosioms mokykloms, Kaunas: „Sakalo“ bendrovės leidinys.

Kuzmickis Zigmantas [1939?]: Litauisk syntax. Lärobok för realskolor, 5:e reviderade upplagan, Kaunas: Sakalas.

Palionis Jonas, sud., 1957: J. Jablonskis. Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Ries John 1894: Was ist Syntax?: ein kritischer Versuch, Marburg: N. G. Elwert’sche Verlagsbuchhandlung.

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 14

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

Ries John 1927: Was ist Syntax?: ein kritischer Versuch, zweite, um einen Anhang vermehrte Ausgabe, Prag: Taussig.

Rosinas Albertas, sud. ir par., 1998: P. Skardžius. Rinktiniai raštai 4: Moksliniai straipsniai ir studijos, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Vaskelaitė Ramunė 2009: Sintaksinių ryšių modeliai lietuvių kalbos sintaksėje: humanitarinių mokslų daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas.

Пешковский Александр Матвеевич 1920: Русский синтаксис в научном освещении: популярный очерк: пособие для самообразования и школы, изд. 2-е, Москва: Государственное издательство.

Mottagen 2021 06 28

Godkänd 2021 10 19

UNDERORDNING I ARBETEN OM LITAUISK SYNTAX (FÖRSTA HÄLFTEN AV 190^TH-TALET)

Sammanfattning

Artikeln analyserar hur typerna av syntaktiska relationer beskrivs i arbeten om litauisk syntax från första ^sthälften av 1900^th-talet. Begreppet och definitionen av underordningstyper samt deras tillämpning vid beskrivning och indelning av satsdelar undersöks.

I de analyserade arbetena nämns två typer av underordning – kongruens och rektion. Dessa typer skiljs tydligast åt i Kuzmickis Syntax för det litauiska språket. I de andra arbetena är uppfattningen om dem som underordningstyper ännu vag.

Kongruens beskrivs i alla undersökta arbeten. Vanligen skiljer man mellan kongruens mellan syntaktiskt subjekt och predikat och kongruens mellan attribut och dess huvudord. Den definieras dock för första gången först i Durys Syntax för det litauiska språket (1927).

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

ARTŪRAS JUDŽENTIS. Prijungiamasis ryšys lietuvių sintaksės darbuose (XX a. pirmoji pusė) | 15

doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.05

Rektion definieras för första gången först i Kuzmickis Syntax för det litauiska språket (1930). I de andra syntaxarbetena nämns den inte alls eller nämns endast i samband med indelningen av objektstyper.

Den tredje typen av underordning, som fortfarande är vanlig hos oss – šliejimas – nämndes inte alls i arbeten om litauisk syntax före den sovjetiska ockupationen.

NYCKELORD: underordning, kongruens, rektion, Jurgis Ambraška, Leonardas Dambrūnas-Dambrauskas, Mykolas Durys, Jonas Jablonskis, Alfonsas Kalnius, Petras Klimas, Zigmantas Kuzmickis, Petras Skardžius, Juozas Žiugžda.

ARTŪRAS JUDŽENTIS

Vilnius konstakademi

Maironio g. 6, LT-01124 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 94 (2021)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204