LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

SUBSTANTIVBÖJNING I LINKMENŲ-DIALEKTEN

J. KARDELYTĖ

Linkmenų-dialektens (linkmenės; hädanefter Lkm) utbredningsområde omfattar den norra delen av Švenčionėliai-distriktet. Till dialekten hör 50 byar. Det största centrumet är Linkmenys. Norr om Lkm-dialektens utbredningsområde sträcker det sig ungefär 12 km, söderut 8 km och österut och västerut 7 km vardera. Dialektområdets storlek har man försökt fastställa med hänsyn till två grundläggande fonetiska kriterier: 1. *tj, *dj > c, dž, till exempel: mažai, svėčas¹, džaukšmas, medžei; 2. det äldre långa baltiska (och indoeuropeiska) a utan betoning har bevarats, men förkortats till halvlångt; med betoning ā > o, till exempel: na.rėjau, men nūru, sta.vėjau, men stóvju (dialektens o är betydligt bredare än standardspråkets o).

§ 1. Substantivens genus.

Substantiven i Linkmenų-dialekten har maskulint, feminint och gemensamt genus. Genuset bestäms vanligen morfologiskt, men ibland anger ett morfologiskt kännetecken (stam, ändelse, deklination) motsatt genus. Attributet överensstämmer vanligen också i genus med sitt huvudord. Exempel: pamergi·s (tóks jaunas pamergi·s, bet ir — nū, ir graži pamergi·s); darbin·kas (tóks ti iš jos ir darbini·kas; baizd darbin·kas tó ju. mergą; bet ir — anā tai darbini·ke., nė sedi runku. sudėjus).

Vissa manliga efternamn har till formen en ändelse som liknar standardspråkets feminina ändelse, till exempel: daili·de., dru.teikà, maceikà, mažèikà.

§ 2. Även andra substantiv används parallellt i både maskulint och feminint genus utan betydelseskillnad, till exempel: gi.slõnas || gi.slõnė. ”Plantago”, paũkšti.s || paũkštė., pũ.srubli.s || pũ.srubla., pilnatis || pilnatė. || pilnati.s ”fullmåne”, varnalėša || varnalėšas. Detsamma gäller vissa substantiv med prefixen ažũ-, api-, api-, pa-, till exempel: ažũ.lunkė. || ažũ.lunki.s ”omväg”, ažũ.stala. || ažũ.stali.s, ažũ.peče. || ažũ.peči.s, ažũ.ve.ja || ažũ.ve.ji.s, ažũ.kumpe. || ažũ.kumpi.s, api'tumsa. || api'tumsi.s || apitumsi·s ”skymning”, api'jausra. || api'jausri.s || apijausri·s; pastalė || pastali·s, pasiola. || pasioli.s, pamiškė || pamiški·s, pabałė || pabałi·s, men endast panõsa., paaki·s, paausi·s.

§ 3. Gemensamt genus

är ganska vanligt i dialekten. Flertalet substantiv av detta genus är o-stammar, till exempel: api.kula ”säckliknande huvudbonad”, dilba, ”lång och klumpig”, drimbaila, džusna, i.šjuoka ”en som gör narr av alla”, kerešpla, kėrpla.ša,

¹ Förutom de tre tonaccenttecken som används i standardspråket används i dialektbeskrivningen även tecknet för medelaccent (ˇ), som betecknar antingen ett halvlångt ljud eller en betonad stavelse i ordet, till exempel: bu.va, vi.sas, du'mai, šuolas.

165

kevėša, kevėrža, klėiva, klipsà ”förfallen”, kramūila, kramėžà ”som ofta hostar”, kvaiša, lepsà, lėrva, liūpauka ”misslyckad person”, meletà ”som pratar mycket och snabbt”, meketà, mikšà, naktipóva ”nattuggla”, pakaràila ”vildhjärna”, pakusà ”som lockar och eggar andra”, pašàipa ”som gör narr av andra”, pešėna ”en som blivit tilltufsad”, pečėlinda ”smutsig och sotig”, rógla, sanatà ”som är intresserad av allt, nyfiken, allvarlig; används om unga”, sti.pena ”en som torkat ihop”, šū.kata ”en som torkat ihop, en klen person”, šaukola ”som talar högt, ropar”, šepetà ”en rufsig person”, škabálda ”klumpig”, tepsà, vepsà, ža.pli.nà.

io-stammar: muklà, šuplà ”tandlös”, truklà ”fet och klumpig”.

a-stammar: lūšas, taiškalas.

ė-stammar: mėme. ”tystlåten, fåordig”, kėve. ”dålig häst”, klabáte. ”en förfallen person”, žiuobra. ~ žiuobrė ”svart, smutsig”.

§ 4. Numerus.

Förutom singular och plural används också dualis i maskulinum, endast med räkneordet du ’två’ och pronomenet abu ’båda’. Den förekommer bara i ackusativ, t.ex.: dù baišoni ”mycket stora” klūonu jau iškū.la.; dù kupstelìu supì.la, ir ganà; abù laukù šū.ves ”har kört ihop”; abù bernokù išlaide., tai šì.ka kai pirštas. För femininum har följande uttryck hörts: abì akì išdū.ra., ir ganà.

Substantiv som bara förekommer i singular eller plural är desamma som i lk. Men när man vill uttrycka en mängd eller stor förekomst av ett material används singulara substantiv ofta även i plural i dialekten, t.ex.: kėturaz duonas iškèpiau; žėri kaip devìna. saula.s; tri saulalàs pralàisi ir grìšk namò; par jùos tai baisu. sme.lė; tokì plòtai ažùsėta, kadù jùos apkùokna.sma ”vi kommer att gå runt och göra klart arbetet”. Plurala substantiv används ibland i singular i sådana uttryck där man avser en del av ett material, t.ex.: š.šeigai ir márškina. netù.ri; kruòpu. iñmetei pūòdan, tai vǐs tirščài; raìka mìlta. acinėšt; màlka sausà, tai nàta ”mycket” dèga; nei táuka., nei làšina. vì.su. žiēm nemàtė.

§ 5. Kasus.

Förutom de sju kasusformerna i lk. används även illativ (som förekommer i hela östra Litauen), t.ex.: miškan, pieva.n, laukùosna, -an, -nan, dirva.sna, -an, -nan.

I dialekten förekommer substantiv med andra stammar och accentueringar än i lk. Sådana former anges efter paradigmen.

§ 6. a-, ia-stam

Singular

V. krū̀mas, mi̇̀škas, piršlìs, mèdis, kė̀las, vagìs

K. krū̀ma., mi̇̀ška., piršlà.

N. krū̀mui, mi̇̀škui, piršlìui

G. krū̀mu., mi̇̀šku., piršlì., kė̀lu.

Įn. krū̀mu, miškù, piršlù

Vt. krū̀mi, miškì, mèdi., kė̀li.

Š. bernè, apùoke, piršlì, piršlì', vagìe

Il. krū̀man, miškàn, mèdin, kė̀lan

166

Plural

Nominativ: krū'mai, miškai, piršlėi, medžei

Genitiv: krū'mų, miškų, piršlų, medžų.

Dativ: krū'mam, miškám, piršlám, medžam

Ackusativ: krū'mus, miškùs, piršlùs

Instrumentalis: krū'mais, miškais, piršlėis, medžeis

Lokativ: krū'muos(u), miškuos(ū), medžuos(u), keliuos(ū)

Illativ: krū'muosna, -san, -snam; medžuosna, -san, -snam

miškuosna, -san, -snam; keliuosna, -san, -snam

a-, ai-stammar. Särdrag hos substantivens kasusändelser

§ 7. Nom. sg. a-stammars rörliga a faller aldrig bort. ia-stammar har två ändelser: -i’s (betonad), -i.s (obetonad) och -(i)as. -i.s är en obetonad förkortad äldre ändelse, jfr preussiska rikijs, estnisk baltisk lånform tagijas. En sådan ändelse finns också hos alla ia-stammars substantiv. De östlitauiska dialekter som inte förkortar ändelserna (Kupiškis, Svėdasai, Dusetos, Rokiškis, Zarasai, Tauragnai, alla östliga dzuker) har också en sådan ändelse. Med ändelsen is finns bara ett ord — vagis, som böjs som piršl’is, endast i sg. vok. är det i-stam.

Vid sidan av mėdi.s finns i dialekten även medžas. Den senare formen används i betydelsen ett fällt träd (t.ex.: det har sågats så vackra medža.; medžas som fälls växer bra; vackra medža. växer bredvid jūos — här avses byggnadsmaterial). Medžas används i denna betydelse endast i singularis; pluralis syftar då inte längre på fällda träd utan på växande träd. I denna betydelse har alla östliga dzuker samt även žalininkai och žadininkai denna form. I Gervėčiai- och Pelesaområdet används den i betydelsen skog (t.ex.: en ko sprang ner i medžas; vackra medžas växer). Formen medžas är förmodligen äldre än medis.

§ 8. Sg. lok. ia-stammar saknar ändelse: -je: -i. (baritoniska) och -i’ (oxitoniska). En sådan ändelse finns hos i- och konsonantstammar (se §§ 34, 37, 41, 44).

§ 9. Singularis illativus a-kam. är -an (<-*ama); ia-kam. -in (<-*ina). En sådan illativ med motsvarande vokaler i stamslutet finns också i alla andra stammar.

§ 10. Vokativ singularis hos många substantiv används både med stamvokalen -a-kam. och med stamvokalen -e-, och med ändelsen -ai, t.ex.: apušoke || -ai, baravì.ke || -ai, baròne || -ai, kàtine || -ai, kèrpla.še || -ai, kelmè || -ai, pirmìni.ke || -ai, pašè || -ai, ragè || -ai, tèvai || -e.

Vissa substantiv med -a-kam. har endast stamvokalen -e, t.ex.: diẽve, vaikė, vargè, vĩ.re; andra har endast -ai, t.ex. krūmai.

Egennamn och ord som ersätter dem står i vokativ singularis med ändelsen -ai, flerstaviga namn kan också sakna denna ändelse, t.ex.: adòmai || àda.m, jarūonimai || jarūonim, juòzupai || juòzup, mĩ.kai, pėtrai, untā.nai || unta.n, ta.tū.kai || tātuk, sanèlū.kai || sànèluk, de.dūlù.kai || de.dùluk.

Efternamn och namn med suffixen -(i)okas, -(i)u.kas har i vokativ endast en ren stam, t.ex.: àlekna.k, blàiša.k, kàrdela.k, kàza.k, unā.tana.k, mažèikuk, bìn-da.ruk, pėtruk, stàsuk. För former med suffixen -ojas, -ėjas är ändelsen i vokativ singularis iu-kam., t.ex.: artòjau, pja.vėjau. Vokativ singularis av bròlis är bròli och bra.lū. Denna form används också i förkortad form och har endast betydelsen av en partikel — brò och brà (var var du, brà || brò; taĩ brà gi.venima, bū.tą).

167

§ 11. Pluralis dativformer saknar ändelse-s.

§ 12. Pluralis lokativformer är av två slag: med ändelsen -su och en fonetiskt förkortad form (utan -u). Den fullständigare formen, dvs. med -su, används oftare. En sådan ändelse finns också i andra stammar. Feminina former används endast med -su; maskulina former håller redan på att förkortas. Denna ändelse återfinns i gamla skrifter och i andra indoeuropeiska språk (jfr sanskrit ášveṣu, fornkyrkoslaviska dušexo); i trakten kring Švenčionėliai och Švenčionys används former med denna ändelse fortfarande av alla dialekttalare.

§ 13. Pluralis illativ har tre olika ändelser.² -uosna, -uosan, -uosnan.

§ 14. I dialekten hör även följande ord till a- och ia-stammarna: atósta.gai, balãnas, brūnduolas, kùlnas ”häl”, nũ.maras, pėdas ”fot”; ave.ti’s, jurgi.mi.s ”dahlia”, dugni’s, ludakaĩti.s ”gädda”, pagãlvi.s ”kudde”, pažašti’s, pažãuni.s, ramū.ni.s, skrì.beli.s, ungli.s (se även § 2).

§ 15. Tvåstaviga ord med accentklass IV kan i singularis vokativ ha betoning både på stammen och på ändelsen, t.ex.: maišė || -ė, vargė || -ė, vaikė || -ė. Endast ordet dievė har alltid betoningen på stammen.

Kortare former av egennamn och ord som ersätter dem har i singularis vokativ betoningen på stammen, t.ex.: kažuk, pėtruk, unt.a.n, tãuk, sãneluk. Endast när dessa ord uttalas med en viss intonation (när man ropar på avstånd) betonas ibland även ordets slut, t.ex.: kažù.k, untãn, saneliũ.k.

I alla övriga kasus sammanfaller betoningens placering med betoningen i standardspråket.

§ 16. I dialekten betonas följande a- och ia-stamord annorlunda än i standardspråket:

Accentklass I. a-stammar: amãtin.kas, dvarìni.kas, gi.slõnas, kálnas, kùodas, skùndas, težas (i alla singularis- och pluraliskasus har den äldre betoningen bevarats); substantiv med suffixet -unas: bastũnas ”en som strövar omkring”, keikũnas ”en som svär”, raudũnas ”en som sörjer”, sailũnas ”salivare”, snibždũnas ”sorcerare, trollkarl”. ia-stammar: gi.vaplaukis, giõli.s, gurũli.s ”en hård jordklump”, jfr: dirva.j vienì gurvòlei, šì.vis neìšakėta, stiobri.s.

Accentklass II. a-stammar: kūolas, kmĩnas, lauštùvas, plėntas. ia-stammar: aple.paiši.s, gra.blãdu.ni.s ”krattandad”, vürži.s, žvagũ.li.s ”liten bjällra”.

Accentklass III. a-stammar: grãbe.stas, ágrastas, akūotas (singularis I), ìnkstas, ìntapas, jãžminas, kãimas (singularis I), kūodas, pãvi.das, pu.dìmas, šãutùvas (singularis I). ia-stammar: api.-vakarì.s, rũ.pesti.s, terpežì.s, ve.škelì.s, va.ke.ti’s; substantiv med suffixen: -ėjas³, t.ex.: a.rėjas, pja.vėjas, kirtejas, rišėjas, ša.kėjas; -ìnas, t.ex.: alksmì.nas, berã.nas, kimsmì.nas, u.žuolì.nas.

§ 17. o-, io-stammar

Singular

V. pieva, šakà, gĩrà, martì K. pievà.s, šakõs, gĩ.ra.s, marcõs N. pievài, gi.rei G. pievù., gi.rù. Įn. pievù, šakù, gĩrù Vt. pievà.j, šakõj, gi.ra.j, vilnõj Š. šãka, mũ.sa Il. pievà.n, šakõn, gi.ra.n, vilnõn

² Žr. A. Laigonaitė, Vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje, Filologijos mokslų kandidato laipsnio disertacija, rankraštis, 31-35, Vilnius, 1956.

³ Former med suffixet -ėjas i singularis har betoning på första stavelsen.

168

Plural

V. pieva,s, gi.fa,s

K. pievu., šakū., gi.fu., marcū.

N. pieva.m, šakōm, gi.fa.m, marcōm

G. pievās, šakās, gi.fās

Įn. pieva.m, šakōm, gi.fa.m, marcōm

Vt. pieva.su, šakōsū, gi.fa.su, ailōsū

Š. gālva.s, gi.fa.s

Il. pieva.sna, -san, -snan; gi.fa.sna, -san, -snan; šakōsna, -san, -snan; ailōsna, -san, -snan

Särdrag hos kasusändelserna för substantiv med o- och io-stam

§ 18. Singularis lokativ har ingen final -e; -e.j (baritoner), -oi (oxyt oner).

§ 19. Pluralis dativ och instrumentalis har dualändelser: -a.m (baritoner) och -om (oxyt oner). Se §§ 9, 12, 13 om singularis illativ och pluralis lokativ och illativ.

§ 20. I dialekten tillhör också följande ord o- och io-stammar: api.va.ra, akī.zara, bailà ”rädsla”, bùlba, gáilista ”sorg”, gírsa ”åkerfräken”, lirdà, mãsala, nagà ”nagel”, pãgra.psta.s ”skrapa bort”, pôva ”påfågel”, strėlà ”pil”, sù.plaukas ”gunga”, šli.na, tirštuma.s, vėžà, u.škunda ”mellanmål”; ailà, bruknà, dalà ”1. lott 2. del”, ladaunà ”glassbar”, meškerà, mušà, stãlaka.ja ”bordsben”, salà ”sal”, špulà, tarpū.ka.ja, u.žėnà ”lä”.

§ 21. Kvinnonamn med e-stam har i dialekten övergått till ia-stammar (troligen under påverkan av det vitryska språket), t.ex.: genà, janà, marà, stašà, vilà. Dessa former har alltid betoning på ändelsen.

§ 22. Till skillnad från i lk.-dialekten betonas följande ord med o- och io-stam på andra sätt: accentklass I. o-stam: išrù.ga.s, pãma.ka, vãlunda, šãrna (även III), žãuna (även III); substantiv med suffixen: -i.kla, t.ex.: gan'i.kla, gird'i.kla, mu.k'i.kla, skerd'i.kla; -i.na⁴, t.ex.: ba.bi'na, bulbi'na, karvi'na, višti'na.

io-stam: atãsaja ”del av seldonet”, ažū.ve.ja, liksom substantiv med suffixet -i'ča, t.ex.: alekni'ča ”Aleknios dotter”, dru.teik'i'ča ”Drūteikos dotter”, kardel'i'ča.

Accentklass II. a-stam: lū.ba.s, meškà; ia-stam: eidã.s.

Accentklass III. o-stam: kãmana.s (även I), su.sparà; substantiv med suffixet -iena, t.ex.: avižienà ”ett avmejat havrefält”, me.žienà ”detsamma”, rugienà; io-stam: akėča.s (även I).

Accentklass IV. a-stam: du dà, ošrà, valkšnà ”ett drag med nätet”. ia-stam: pirkà, liksom substantiv med suffixet -ėjā, t.ex.: pja.vējā, rišējā, siuvējā.

§ 23. é-stam

I dialekten är nästan alla e-stammiga substantiv av femininum. Endast dėdė., tėtė. (nybildningar), dail.dė. (efternamn) är av maskulinum; det finns också ett par exempel på utrum (se § 3).

⁴ Suffixet -i'na har en augmentativ och nedsättande betydelse.

169

Singular

Plural

N. ū.pæ., katė ū.pæ.s

G. ū.pæ.s, katės ū.pju., kačių

D. ū.pei ū.pæ.m, katėm

A. ū.pi. upės

I. upi ū.pæ.m, katėm

L. ū.pæ.j, duobėj ū.pæ.su, duobėsu

V. lāpe lāpe.s

Ill. ū.pæ.n, duobėn ū.pæ.sna, -san, -sman

till groparna, -san, -sman

ė-kam. substantivens kasusändelsers särdrag.

§ 24. Singularis lokativ saknar ändelsefinalt -e., -ėj (baritoner), -ėj (oxytone). Pluralis dativ och instrumental har dualändelser: -æ.m (baritoner), -ėm (oxytone). Se §§ 9, 12, 13 för singularis illativ, pluralis lokativ och illativ.

Ordet ž.e.vė ~ žievė har i singularis instrumental två ändelser: -i (< -en) — žievį och -u — žievju. Den andra ändelsen har generaliserats efter io-stammen.

§ 25. Substantiv med suffixen -otæ., -u.tæ., -ėlu.tæ. har i singularis vokativ oftast enbart stammen, t.ex.: galva.t (į) ”lilla huvud”, mergā.t (į), aušca.t (į), māru(t) ”Marytė”, stāsu(t), sānėlu(t), runėkelu(t). Den slutliga konsonanten är oftast hård, mer sällan mjuk. Dessa former har alltid betoning på roten. Former med slutligt -e används mycket sällan, t.ex.: mergōte, danū.te, skaralū.te. Sådana former har alltid betoning på suffixet.

Substantiv med suffixet -ėlote. används i singularis vokativ oftare med -e, mer sällan med enbart stammen, t.ex.: avelėte, galvelėte, ka.jelote. Dessa former har betoning på suffixet.

§ 26. Alla ē-stammade substantiv vars stamfinal föregås av konsonanterna l, r, s (mer sällan n, t), t.ex.: sāula., kepū.ra., pū.sa. böjs enligt det ovan angivna paradigmet, men ändelsevokalerna har kvalitativt förändrats enligt dialektens fonetiska lagar.

§ 27. I dialekten är även följande ē-stammade ord belagda: atvirū.tæ., aukšlė ”en sorts fisk”, dālgæ., darbīmetæ., kasāpine. ”band”, krikštāšuola. ”den hedersammaste platsen vid bordet”, kū.late. ”tröskning”, lāive. ”fartyg”, mālate. ”malning”, mušōmira. ”flugsvamp”, saldaine., tarpū.kalna., tōšæ., ug nākura., ver pate. ”spinning”, žibinkšte. (se även § 2).

Se § 42 om ord av typen pū.snis, ū.snis.

§ 28. Följande ē-stammade substantiv har en annan betoning än i lk.-dialekten:

Betoningsklass I: gārbe. ”ära”, me.li.ne. (bär), žū.kla.~žūklė; substantiv med suffixen -eli.tæ., -elu.tæ., -u.tæ., t.ex.: galve.l'tæ., mergeli.tæ., ba.be.lū.tæ., sukne.lū.tæ., kašū.tæ., runkū.tæ..

Betoningsklass II: kāla.~kalė, lėla.~lėlė, mī.sla., rupū.že., skrāgždæ.~skregždė, žvaigždæ.

Betoningsklass III: buožė, duobė, indrė ”vass”, ri.kštė, sailė, starblė; substantiv med suffixet -i.kle, t.ex.: baidi.kle, šaudi.kle, ve.ti.kle..

Betoningsklass IV: blizgė, gnū.štė, gri.štė, ke.lė~kielė, žlu.gė.

170

§ 29. u-, iu-stammar

Alla u-, iu-stamsubstantiv i dialekten är maskulina.

Singular

Nom. turgus, medùs, pūodžus

Gen. turgaus, medaũs, pūodžiaus

Dat. turgui, pūodžiui

Ack. turgų, pūodžų;

Instr. turgum || turgù, medum, pūodžum || pūodžiu

Loc. turgùj, medùj, pakraũšu || pakraũši.

Voc. su.nau, pūodžau

Ill. turgun, medun, pakraũšun || pakraũšin

Plural

V. marknader, krukor

K. marknader, krukor

N. marknader, krukor

G. marknader, krukor

I. marknader, krukor

L. marknader, krukor

S. marknader, krukor

All. till marknaderna, -na, -na; till krukorna, -na, -na.

§ 30. Tvåstaviga substantiv med stammar på u-, iu- har i singular alla behållit sina stamändelser i samtliga kasus; endast i instrumentalis tenderar man att gå över till stammar på a-, ia- (inte för alla ord, till exempel används medum endast i formen med stammen u-), även om ändelserna hos stammar på u-, iu- används oftare.

§ 31. Flersstaviga substantiv har vid sidan av sina stamändelser också ändelser för stammar på ia-, till exempel: vasarõjus || vasarõjas, vasarõjaus || vasarõja, vasarõjum || vasarõjan || vasarõjin.

§ 32. I plural har både tvåstaviga och flerstaviga substantiv ändelser för stammar på a-, ia- i samtliga kasus. Endast ordet pietus (i betydelsen måltid mitt på dagen) har i alla kasus behållit ändelserna hos stammar på u-, men i instrumentalis har det ändelser för stam på a-:

V. pietus

K. pe.tū

N. pe.tūm

G. pietūs

Ill. pe.tūm || pe.tais

Nyttj., illativformerna är dualisformer:

171

Fall av stamblandning

§ 33. I Lkm.-dialekten har i-- och konsonantstammar blandats samman (olika kasusändelser hos samma ord tillhör i-stammen respektive konsonantstammen). Ofta används också samma former med kasusändelser från andra stammar (a-, ia-, o-, io-, ē-). Ord vars stammar blandats i olika kasus delas in i 5 grupper efter kasusändelser som är mer eller mindre enhetliga (framför allt har singular genitiv samt plural nominativ och genitiv beaktats). Till den första gruppen förs rena i-stamsubstantiv. Sådana substantiv är få i dialekten.

I

§ 34.

Singularis

Pluralis

V.

akìs

akì.s

K.

akìes, nòses

akũ', nòšù.

N.

ákei

akìm

G.

áki.

akìs

Ill.

akù~akia

akìm

Vt.

akì', nòši.

aki'sù || aki'sù || aki'su

Š.

naktìe, nòse

áki.s

Il.

akìn, nòsin

aki'san, -sna, -snan

§ 35. Böjs som akìs också dalìs, márštis, naktìs, nòsis, páltis, šàlis. De flesta kasusformerna av dessa ord har bevarat ändelser från i-stammen, men oftast har de påverkats av dialektens fonetiska lagar.

§ 36. Singularis lokativ är som i standardspråket, men utan ändelsen -je. Se §§ 9, 13 om singularis och pluralis illativ. Singularis instrumentalis för alla dessa ord har ändelsen från io-stammen: akù, nòšu, nakù, dalù. Ordet makštìs har i singularis instrumentalis, vid sidan av ändelsen från io-stammen, även en ändelse från i-stammen: makščiu || makš-tìm; ordet šàlis har i singularis instrumentalis endast en ändelse från i-stammen: šalìm (ordet är nytt i dialekten). Pluralis genitiv och instrumentalis har dualformer (baritonerna skiljer sig inte heller åt genom accenttypen, t.ex. nòšim). I pluralis lokativ används tre former. Formen aki'sù har den äldre ändelsen (jfr § 12) och används oftare. Former med ändelserna -i'sù och -i'su är kontaminationer (jfr standardspråkets akyše). Det är svårt att avgöra om accenten i former som aki'su, naktì'su osv. är gammal accentuering eller om accenten har flyttats från ändelsen, eftersom dialekten inte skiljer mellan akut och cirkumflex accent på den betonade stavelsen i dessa former.

II

§ 37.

Singularis

Pluralis

V.

pìrtis

pìrtes || pìrtì.s

K.

pìrtès

pìrcù.

N.

pìrtei || pìrtei

pìrtìm

G.

pìrtì.

pìrtìs, svìrtis

Įn.

pìrcù || pìrtì

pìrtìm

Vt.

pìrtì', svìrtì.

pìrtìsù || pìrtì'sù || pìrtì'su

Š.

širdìe, svìrte

žvèras || žvèri.s

Il.

pìrtìn

pìrtì'san, -sna, -snan

172

§ 38. Liksom pirtìs böjs även širdìs, šùtis (IV accent.) ”en yta som täcks av ett enda svep med en lie eller skära”, a.belės, akalūnės, ašìs, atajūnės, atlikūnės, ausìs, blužnìs, dū.ras, gelazìs, geluonìs, grūndìs, ligōnìs, lū.tìs, me.scōnìs, mōterìs, perajūnìs, prāpultìs, ru.šìs, ru.kštìs, skauturìs, svìrtìs, šaknìs, šerdìs, tūlzìs, votìs, žvėrìs, žuvìs.

§ 39. Genitiv singularis har bevarat den konsonantiska stammens ändelse -es hos alla ord i denna grupp. På grund av påverkan från standardspråket börjar några yngre dialekttalare redan (sällan) också använda former med i-stammens ändelse: ausìes, pirtìes, žuvìes. Några ord vars stam slutar på konsonanterna z, d har i nominativ singularis både en ē-stamändelse (vanligare) och en io-stamändelse, t.ex.: prāpultei || prāpulcei, ru.kšteì || ru.kšcei, svìrtei || svìrcei, vōtei || vōcei, även om orden grūndìs, kūndìs, lū.tìs, šerdìs endast används med ē-stamändelse: grūndei, kūndei, lū.tei, šērei. Substantiv med suffixen -uonis, -onis har i dativ singularis endast ia-stamändelse, t.ex.: atajūniui, atlikūniui, ligōniui, me.scōniui, medan gēluoniu || gēluonei. Instrumentalisformer singularis används med två olika ändelser: io-stammens och ē-stammens, t.ex.: gēlažu || gēlaži, svìrcu || svìrti, tūlžu || tūlži. Ibland förekommer (och endast för enstaka ord) även former med i-stamändelse, t.ex.: širdìm, tūlžìm. Former med io-stamändelse används oftast. Nominativ pluralis har bevarat den konsonantiska stammens ändelse -es: gēlažes, me.scōnes, žū.ves. Former med i-stamändelse används ibland endast av yngre dialekttalare. Genitiv pluralis har hos vissa ord i denna grupp endast den konsonantiska stammens ändelse, t.ex.: dū.ru, mōteru, žuvì; andra ord används parallellt med både den konsonantiska stammens och i-stammens ändelse, t.ex.: a.belū || a.belū, ausū || ausū, gelazū || gelazū, skauturū || skauturū, žu.sū || žu.sū, žve.rū || žve.rū, šaknū || šaknū. Orden ašìs, grūndìs, kūndìs, pirtìs, prāpultìs, ru.kštìs, šu.tìs, svìrtìs, širdìs, tūlzìs och substantiv med suffixen -uonis, -onis har i genitiv pluralis endast i-stamändelse.

§ 40. Vokativformerna singularis hos oxytóna är som i standardspråket, baritona har ē-stamändelse. Substantiv med suffixen -uonis, -onis har i vokativ singularis ia-stamändelse: atajūni, ligōni.

III

§ 41.

Singular Plural

V. ū.gnis ū.gnes || ū.gne.s || ū.gni.s K. ū.gnes || ū.gne.s ū.gnū. N. ū.gnei ū.gnim || ū.gne.m G. ū.gni. ū.gnis Įn. ū.gnū || ūgnì ū.gnim, ū.gne.m Vt. ū.gne.i || ū.gni. || ūgnì ū.gni.su, ū.gne.su Š. kārte || va.verìe vōveras Il. ū.gne.n || ū.gnin ū.gni.sna, -san, -snan ū.gne.sna, -san, -snan

§ 42. Liksom ū.gnis böjs även ìltis, kārtis, kì.birštìs, krōsnìs, krū.snis, kūlšìs, pìntìs, pū.snis, skìltìs, svìrtìs, šū.snis, ūnkštìs, va.verìs, vērpstìs. Genitiv singularis för orden i denna grupp används med den konsonantiska stammens och ē-stammens ändelse. Mycket sällan säger även de yngre, endast, formen med i-stamändelse: ugniès. Instrumentalis singularis van-

173

Ändelsen i io-stammen används oftare; ändelsen i ė-stammen är mer sällsynt. Ännu mer sällan används ändelsen i i-stammen: ū.gnim, pūntim (som i 1k., men utan ändelsen -i); lokativformerna i singularis har dubbla ändelser: i ė-stammen och i i-stammen. Båda ändelserna används parallellt. Vokativ singularis har ändelsen i ė-stammen, men ord med ändbetoning används ibland också med ändelsen i i-stammen. Illativ singularis har, vid sidan av ändelsen i i-stammen, även ändelsen i ė-stammen.

§ 43. Nominativ pluralis används oftare i formen med den konsonantstammiga ändelsen -es, även om man redan börjar använda även ändelsen i ė-stammen. Former med ändelsen i i-stammen används mycket sällan. Dativ, instrumentalis, lokativ och illativ pluralis har, vid sidan av ändelsen i i-stammen, även ändelsen i ė-stammen. Exemplen visar att tvåstaviga barytoner med förlängd rotstavelse ännu finns kvar i dialekten: ū.gnis, pū.snis, ūnkštis osv. Sådana barytoner förekommer hos de östliga dzukerna, liksom ett par exempel från trakten kring Dusetos, Kupiškis och Panevėžys. De övriga dialekterna har inte längre exempel på en sådan gammal accentuering.

IV

§ 44.

Singularis

Pluralis

V. duntis duntes || dunčei

K. duntės || dunča. duntų || dunčų

N. dunčui duntim || dunčam

Gen. duntį. duntis || dunčūs

Instr. dunču duntim || dunčęis

Lok. duntį. duntisū || dunti·sū || dunčuosū

Voc. dūnti, dunti. dūntes || dunčei

Il. duntīn dunti·sna, -sam, -snan

dunčuosna, -san, -snan

§ 45. Liksom dunti’s böjs också ave.ti’s, debesī’s, de.veris,

§ 46. Nominativ singularis har ändelsen i ia-stammen, endast de.veris har ändelsen i i-stammen. I genitiv singularis används parallellt former både med den konsonantstammiga ändelsen (-es) och med ändelserna i ia-stammen. Alla övriga singularis kasusformer av orden i denna grupp har redan övergått till ia-stammen. Ändelserna är sådana som i 1k., eller har genomgått fonetiska förändringar.

§ 47. Nominativ, genitiv och vokativ pluralis har ändelser både i den konsonantstammiga böjningen och i ia-stammen. Former med konsonantstam används oftare. Dativ, ackusativ, instrumentalis, lokativ och illativ pluralis förekommer med ändelser både i i-stammen och i io-stammen. Former med i-stam används oftare.

§ 48. Formerna för dativ och instrumental plural i i-stammar är dualiska.

§ 49. Till denna grupp hör också rięšutas || re.šuti’s, ąšutas || ašuti’s. Vid sidan av ändelserna för ia- och konsonantstammar har dessa ord också a-stamsändelser i samtliga kasus i singular och plural, till exempel: gen. sg. rięšuta., ąšuta.; dat. sg. rięšutui, ąšutui; ack. sg. rięšutu., ąšutu.; instr. sg. rięšuta || rięšucu, ąšutu; lok. sg. rięšuti, ašuti; ill. sg. re.šutan, ašutan; nom. pl. re.šutai, ašutai; dat. pl. re.šutam, ašutam osv.

174

§ 50.

V

Singular

V. pe.muo, sasū, duk­tė

K. herde, herdar, systrar, döttrar, döttrar

N. åt herden, åt systern, åt dottern, åt systern, åt dottern

G. herden, systern, dottern

Įn. med herdar, med systrar || med systrar, med döttrar || med döttrar

Vt. akmenī

Š. pe.menī, sāse, dū.kte

Il. akmeninī

Plural

V. piemenes, piemenīs, pe.menai, pe.menei, sāsaras, dū.kteras

K. pe.menų, pe.menū, sasarū, dukterū

N. pe.menim, pe.menām, pe.menām, sasarim, dukterīm

G. piemenius, (piemenus ret.), sāsaris, dū.kteris

Įn. pe.menīm, pe.menais, pe.meneis, sasarim, dukterim

Vt. akmenīšu, akmeniuos(ù), akmeniuos(ù)

Š. piemenes, -i.s, -ai, dū.kteras, -i.s

Il. akmeni-sna, -san, -snan, akmeniuosna, -san, -snan akmenuosna, -san, -snan

§ 51. Såsom pe.muo böjs även ruduo, unduo, akmuo, skė.muo, želmūo, ešmūo, ā.šmenės, gelāžūnes, audmenės, mā.žmenės ”minoritet”, mė.tmenės, raūmenės, šemenės, smāgenes, stōmenės.

§ 52. Substantivstammarna i denna grupp är i samtliga singular- och pluralformer konsonantstammar. Något mer konsekvent används singular- och pluralformerna av nominativ, genitiv och vokativ.

I singularis är konsonantstammens ändelse vanligare i genitiv, och formen sasarās används av alla dialektens talare endast med konsonantändelse. Formen dukterās är vanligare än duktės.

I singularis har maskulinum i dativ, ackusativ och instrumentalis ändelsen ia-kam, femininum i dativ har io- och ė-kam. Båda formerna används sida vid sida. Instrumentalis har io- och i-kam. Ändelsen -io-kam är vanligare.

§ 53. Substantivet duktė har i singularis endast vokativformen dū.kte. Denna form förekommer även i äldre skrifter (Daukšos Postilė 2₄₆, 368₁₀). Troligen har även sāse generaliserats efter dū.kte, (formen sėšė finns inte i dialekten). Vid sidan av sāse används endast diminutivformerna — sasēla, sasarāla. Formen seseriet förekommer inte i dialekten.

§ 54. Maskulinum i pluralis nominativ har konsonantstam, stammar på i-, a- och stammar på ia-. Konsonantstammens ändelse är vanligare. Femininum har konsonantstam (vanligare) och stammar på i-. I pluralis genitiv är konsonantstammens ändelse vanligare i maskulinum; femininum används endast med konsonantändelse. Maskulinum i pluralis dativ har stammar på i-, a- och på ia-. Formen med i- är vanligare. Femininum har i-. Maskulinum i pluralis ackusativ har ia- och i-, vilka används sida vid sida; femininum har i-. Maskulinum i pluralis instrumentalis har former på i-, a-, ia-. Alla tre formerna används parallellt. Femininum har i-. I pluralis lokativ har formerna i-, a-, ia-. I pluralis är vokativ vanligare

175

konsonantstam, genus. Plural illativ: i-, a- och ia-stammar; alla tre genusformerna används sida vid sida.

Anmärkning. Den beskrivna dialektens centrum kallas av lokalbefolkningen liṅk-menes, det vill säga med en konsonantstamsändelse; även andra ortnamn, som i den litterära litauiskans plural nominativ har en i-stamsändelse, har i dialekten konsonantstam, till exempel krati̇́ones–krėtuones. Endast sällan använder yngre dialekttalare, på grund av den litterära litauiskans inflytande, också former med i-stamsändelse (liṅkmeni.s, krati̇́omi.s).

Reflexiva substantiv

§ 55. Till skillnad från i den litterära litauiskan bildas reflexiva substantiv i dialekten genom att partikeln -ei läggs till vanliga substantiv, till exempel: bȧṙi̇.masei, drȧṡki̇-masei, mu̇ši̇.masei, šukȧ́vimaṡei. Partikeln -ei hos reflexiva substantiv är gemensam med partikeln hos possessiva adjektiv i maskulinum (till exempel: bȧltasei, grȧžusei; jämför också: ašėi, tū.jėi, ȧtėina.s ’gå’). Hos reflexiva substantiv används oftast endast nominativ, ibland genitiv och dativ. Exempel: bȧisus ba-ṙi̇.masei tu.bōbu.; ta.kō mu̇ši̇.ma.s tai sȧva. gi.vėnimi da. negirdėjau; ar būz gālas tam tūva. šukȧ́vimais. De övriga kasusformerna används mycket sällan eller inte alls längre. Exemplen visar att partikeln -ei endast förekommer i nominativ.

СЛОВОИЗМЕНЕНИЕ В ОБЛАСТИ ИМЕН СУЩЕСТВИТЕЛЬНЫХ В ЛИНКМЯНСКОМ ГОВОРЕ

Я. И. КАРДЕЛИТЕ

Р е з ю м е

Artikeln behandlar substantivens böjning i en dialekt i nordöstra Litauen: genus, numerus och kasus karakteriseras; paradigmer för enskilda stammar ges, ändelser som skiljer sig från den litterära litauiskans ändelser undersöks och betoningens placering fastställs. Därefter ges stamformer och betoningens placering anges där de avviker från den litterära litauiskans normer.

Förutom substantiv av maskulinum och femininum används i den beskrivna dialekten också substantiv av gemensamt genus i stor utsträckning. I dialekten, liksom i hela östra Litauen, förekommer illativ i singular och plural. Former av alla stammar i plural lokativ används med den ålderdomliga ändelsen -su, som förekommer i äldre litauisk skrift och i andra indoeuropeiska språk. I Linkmėnai-dialekten har konsonantstammar bevarats i singular genitiv och i plural nominativ och genitiv. Substantiv som har bildats från reflexiva verb bildas med hjälp av partikeln -еи.