LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

INSAMLING AV DIALEKTMATERIAL FÖR ATLASEN ÖVER LITAUISKA SPRÅKET

E. GRINAVECKIENĖ

I vår republik har man sedan 1951 årligen i stor omfattning bedrivit forskning om de litauiska dialekterna och samlat in dialektmaterial till den planerade atlasen över det litauiska språket. För detta ändamål utarbetade Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiskt språk och litteratur programmet ”Program för insamling av material till atlasen över det litauiska språket”¹, som gavs ut 1951. År 1954 utarbetades och gavs även ”Instruktion för insamling av material till atlasen över det litauiska språket”² ut; den ger konkreta metodiska anvisningar om hur den ena eller andra dialektala egenheten ska eliciteras från dialekttalare, hur den ska upptecknas, hur det insamlade materialet ska bearbetas och så vidare. För att insamlingen av dialektmaterial skulle bedrivas mer planmässigt och systematiskt delades hela Litauiska SSR:s territorium in i över 700 bebodda orter, belägna ungefär 10–12 km från varandra. Det är dialekterna på dessa orter som undersöks. Antalet orter som ska undersökas är nu något större, eftersom det under expeditioner eller individuella undersökningar har visat sig att antalet orter behöver ökas, med hänsyn till språkets och dialekternas historiska utveckling, på de platser där dialektgränserna går och där särdrag från flera olika dialekter möts. Det bör också nämnas att dialektmaterial till den planerade atlasen över det litauiska språket samlades och fortfarande samlas in från isolerade litauiska byar i de västra distrikten i Vitryska SSR (Grodno, Rodūnia, Jūrotiškiai, Varanavas, Astravas, Zietela, Vydžiai och Breslauja).

Redan från arbetets första dagar (1951) deltog medarbetare vid sektionen för språkhistoria och dialektologi vid Institutet för litauiskt språk och litteratur, lärare och studenter vid institutionerna för litauiska språket vid Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas och Vilnius statliga pedagogiska institut i insamlingen av dialektmaterial. På senare tid har även lärar- och studentkollektivet vid institutionen för litauiska språket vid Šiauliais pedagogiska institut aktivt anslutit sig till insamlingsarbetet, liksom också några litauisklärare i republiken.

I början av insamlingen av dialektologiskt material riktades uppmärksamheten framför allt mot de litauiska dialekter som utgjorde grunden för det litauiska litteraturspråket, nämligen de sydvästliga höglandsmålen (kapsai och zanavykai) och andra dialekter i södra Litauen. Under de tre första åren av materialinsamlingen (1951–1953) kan man säga,

¹Žr. Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programa, Lietuvos TSR Mokslų akademija, Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, Vilnius, 1951, II leid., 1956.

²Žr. Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo instrukcija, Lietuvos TSR Mokslų akademija, Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, Vilnius, 1954, II leid., 1957.

191

hade undersökts över hela området för dialekterna i södra Litauen (däribland delar av mellanlitauiska och dzūkiska dialekter). Från 1954 började man undersöka de östliga höglandsmålen; från 1957 undersöks de centrala höglandsmålen, och 1958 tog man itu med undersökningen av de allra svåraste litauiska dialekterna — de låglandsmåliska. Det bör nämnas att dialektmaterial till atlasen över det litauiska språket samlades in från 85 bebodda orter enbart under 1959. Hittills har dialekten på över 500 bebodda orter undersökts. Insamlingen av dialektmaterial beräknas vara avslutad omkring 1963.

Det insamlade dialektmaterialet från 1959 visar tydligast hur arbetet med att samla in dialektmaterial till det litauiska språket bedrivs. Här ska vi analysera det i stora drag.

År 1959 arrangerade dialektologerna vid Institutet för litauiskt språk och litteratur tre vetenskapliga expeditioner. Sammanlagt deltog 20 personer, och dialekten på 40 bebodda orter undersöktes. (I årsplanen hade undersökning av 30 orter planerats.)

Den första expeditionen gick till de isolerade litauiska språköarna i västra Vitryska SSR — distrikten Jūrótiškiai (nu Iwje), Varanāvas, Ródūnia och Gārdinas. Under denna expedition undersöktes dialekten på 7 bebodda orter. Expeditionen inbringade en stor mängd värdefullt dialektmaterial som dittills varit föga känt eller hört; dessutom samlades uppgifter som gör det möjligt att utvidga utbredningsområdet och gränserna för dialektdrag som förekommer inom Litauiska SSR:s territorium. Många nya ord och former som återspeglar den lokala prägeln skrevs upp, liksom många vackra, stelnade uttryck och gamla fraseologiska förbindelser; en betydande mängd folklore, särskilt klagosånger och besvärjelser, samlades in, liksom omkring 500 ortnamn från trakten och annat värdefullt material. (Några folkloristiska småstycken från trakten återges i slutet av artikeln som dialektexempel, se s. 199–204.)

Till exempel visar de dialektuppgifter som samlats in i trakten kring Kargaudai (Rodūnia distrikt, undersökt av V. Vitkauskas), Ramaškonys (Varanavas distrikt, undersökt av J. Šukys) och Azierkai (Grodno distrikt, undersökt av A. Vidugiris) att de litauiska diftongerna ie, uo här monoftongeras och övergår i y, ū, till exempel: dynā³ (diena), nỹkas (niekas), kūdėlis (kuodelis), šlūtėlė (šluotelė), gydōt (dainuoti), spytỹs (spiečius), klūnas (kluonas).

³Dialektexemplen i artikeln skrivs med litauiska språkets (lk) bokstäver där uttalet överensstämmer med lk; sådant som skiljer sig från lk:s ljuduttal markeras däremot. Så förekommer ljuden ė, ə, ь i exemplen från de isolerade litauiska språköarna i Vitryska SSR. De uttalas efter hårda konsonanter (därför markeras inte heller hårt l i detta fall) och motsvarar följande lk-ljud: e-ė (no-rejo~norėjo); ə-ę (regėj ~ regėjo), ь — i, j, y (stīrbis ~ sūris, žīda ~ žydi, rūtas ~ rytas; pirkėlė ~ pirkėlė). I exemplen från de låglandsmåliska dialekterna förekommer de öppnare ljuden ę, ǫ. De uttalas i stället för lk:s korta vokaler i, u och diftonger som bildas med dem (kệš ~ kiša, bōva ~ būvo), liksom i ordslut i stället för lk:s obetonade e, ė, io, e (sākę ~ sakė, lāukę ~ laukė, brōlę ~ brolio). Vokalerna ę, ǫ är alltid korta. I exemplen från mellersta Litauens dialekter används vokaler som skiljer sig från lk:s e, o och som förekommer i obetonad ordslutställning i stället för diftongerna ai, au (vaikę ~ vaikai, sākę ~ sakau). I dessa dialekters obetonade ordslut uttalas vokalen ę i stället för lk:s diftonger iai, ei och vokalen ę (kviečę ~ kviečiai, sākę ~ sakei, kâtę ~ katę). Vokalen ǫ uttalas i dialektens ordslut i stället för lk:s ą (vaikǫ ~ vaiką). I stället för lk:s korta a uttalas här i slutet av slutna ord ett något reducerat ə med u-färgning (vaikəs ~ vaikas). Avvikande mjukhet hos enskilda konsonanter eller konsonantgrupper markeras alltid. Ljuden transponeras inte till lk.

Längden hos ett betonat ljud anges i regel med tecknen för motsvarande accent: vokaler med akut, cirkumflex och bruten accent är alltid långa, medan de med medelaccent är halvlånga. Tecknet för medelaccent sätts dessutom även över långa vokaler när accenttyperna inte skiljs åt. I sådana fall anges ljudlängden med den vanliga litauiska längdmarkeringen (streck, nasaltecken). Långa obetonade ljud markeras på samma sätt. Halvlängd hos ett obetonat ljud anges med en punkt nedanför ljudet. När ett ord har flera accenter är den första huvudbetoningen,

192

Materialet från Pelesa (Rodūnia distrikt, undersökt av D. Gargასaitė) och Azierkai-stationerna visar att de intressanta konsonanterna i dessa dialekter, t, d, övergår till g, k framför vokalerna e, ė, till exempel: vángenio (vandenio), kėvas (tėvas), kekės (tekės), sūgege (sudegė).

Materialet från det undersökta området visar att i singularis lokativ och tredje person singular av preteritum faller de litauiska vokalerna e, ė, o bort i ordslut framför j eller v, till exempel: ažvacioj (užpakalyje), gerklėj (gerklėje), ažnorėj (panorėjo), atėj (atėjo), atpjov (atpjovė), spiov (spiovė), insispirdzinėj (priešinosi). Detta fenomen märks oftast när j eller v står före en stavelse med lång vokal eller diftong.

I trakten kring Lazūnai (Jūrotiškiai distrikt, undersökt av E. Grinaveckienė) har sådana nominativformer i singularis av substantiv med konsonantstam registrerats som mūoj (motina), žmuoj (žmogus); gamla former av pronominala adjektiv och även intressanta pronominala substantivformer, såsom jaunamėjam mūžkobs žaidžia (hos den unge spelar man dragspel), ažėn tu radunūpjamp susiedėliump (kom in till de riktiga små grannarna), martėlėsis andarėkas (martelės kjol), žmogauškasai darbas (människans arbete), arganistasai (organist) med mera; två varianter av instrumentalis singularis förekommer för personliga och reflexiva pronomen: maimĩ ir maimĩm (manimi), taimi ir taimĩ (tavimi), saimi ir saimĩm (savimi); användningen av gamla postpositionella lokativformer och deras formvariation har konstaterats: kláusk tãmp kitàmp žmogėp (fråga den där andra personen), tibp (hos dig), vaikėp (hos barnet, barnet), peliūmp (hos mössen), durump (vid dörrarna), manĩp (hos mig); vartuosai (i portarna), apivaraitešbi (med bindlar, med snören), jājūosbi (på torkplatsen), dviðjocbi momosbi (två mödrar, hos två mödrar) med mera; neutrumformen används i stället för litauiskans motsvarande form: būlo, ėnas ateima manāp momāp (det brukade vara så, han kommer till min mamma); rester av gammal ändelsebetoning finns hos verb: stos (kommer att bli, uppstår), stojós (blev), stojomės (vi reste oss), vijós (jagade), radós (dök upp). I Lazūnai och även på några andra undersökta orter (Kargaudai, Pelesa) används en oböjlig och stelnad form av aktivt particip i preteritum, till exempel: berniūkas susnebivę (den unge mannen är utmattad), mergutaitė ažmigį (flickan har somnat), anà numirį (hon har dött), vaikas apsisžūcinį (barnet har skållat sig), šuvà predį (hunden har kommit fram), aš atėj (jag har kommit), brigadierius apsįrdį (brigadören är arg) och så vidare. Är inte den form som vid första anblick nu verkar vara nominativ pluralis i själva verket en gammal neutrumform, generaliserad till båda genus och båda numerus, som inte längre återfinns i andra litauiska dialekter? För att uttrycka instrumentalis pluralis används i dessa dialekter troligen den gamla dualisformen, till exempel: i Lazūnai, Kargaudai och Pelesa med ändelsen -mi: akìmi (med ögonen), durìmi (med dörrarna), nósimi (med näsorna, näsborrarna), lápėmi (med rävarna), rankòmi (med händerna); i Bieliūnai (nära Nočia, Rodūnia distrikt, undersökt av A. Jonaitytė) med ändelsen -ma: žmonìma (med människor), šunìma (med hundar), rankòma (med händerna); i Ramaškonys med ändelsen -mu: avimù (med fåren), piemenimù (med herdarna), šunimù (med hundarna).

Presensparticip i aktiv form förekommer sällan här. Ibland (Lazūnai-stationen) fylls deras funktion av en halvparticipform, till exempel: pamàtė žmogų sėdėdamų (såg en sittande person), daũg eidamų žmonių (många gående människor), rado arklį ėsdamų (hittade en häst som åt), pamėčiau valgydamų (jag lämnade någon som åt), regėjau anų sėdamų (jag såg honom så) och så vidare.

I dessa dialekter förekommer också många adverb som skiljer sig från standardspråkets—

13. Kalbotyros klausimai, III

193

adverb, till exempel: tadùkai (då), šėjaũkai (här), tėjaũkai (där), dabàrkai (nu), dàrkai (nu), ingi kẽtverelìa (i fyra delar) och så vidare.

De flesta verb med suffixet -(d)inėti i dessa dialekter uttrycker oftast inte upprepning av en handling, till skillnad från standardspråket, till exempel: (Lazūnai) išėidzinėja senas žilas dziedas (en gammal gråhårig gubbe går ut), ãnas jau davydzinėja manę (han håller redan på att hinna ikapp mig), atnešùžinèk dàrkai savus grašùs (kom med dina pengar nu); (Pelesa) išdarindzinėja ravèlį dėl sàmąnų (gör ett litet dike för mossan); (Ramaškonys) jau pritemdzinėja (det börjar redan skymma) med mera.

Kring Lazūnai förekommer den gamla prepositionen pie. Här används den med ackusativ i stället för standardspråkets preposition prie med genitiv, till exempel: anà stõu pie kraštų (hon står vid kanten), mēs gyvenam pie medžių (vi bor vid skogen). Prepositionen pie används här också i betydelsen ’om’, till exempel: pie maną nepamirš (glöm inte mig), ką sakė pie obelas (vad sade han om äppelträden). För att uttrycka riktning efter rörelseverb (eiti, grįžti, siųsti…) används här, till skillnad från standardspråket, alltid den gamla genitivformen utan preposition, till exempel: eik manęs (gå till mig), ãnas negrįžo jòs (han kom inte tillbaka till henne), nuvėj bernùkas dẽdės (pojken gick till sin farbror), àciuntė jaunikį dukterìes (de skickade en brudgum till dottern) och så vidare.

I de undersökta dialekterna finns också många lexikala skillnader jämfört med standardspråket, många gamla litauiska ord och vackra fraseologiska uttryck som oftast inte återfinns i andra litauiska dialekter, till exempel: (Lazūnai) mèdžas (skog), mèdžiaga (träd), lãpė, laputáitė (kantarell), sprùndagalvis, stumbagalvis (simpa), làkštas (löv på ett träd), plùksna (lökblast), grùšcis (potatismos), kùsnis (litet fragment), krìmisc (gnaga), nuplùk (flyta bort), vienàra (i alla fall), sekmė (saga), priimtùvės (gåvor), nusmainyce (byta med varandra), apsikėpce (bli svettig), degùs, deguncì (het), insivìlgynce (bli blöt), skraidýce (springa omkring, löpa), rìžke (ta, föra), kienas darbas (vems arbete), vienas vienõp neùturbja (de talar inte med varandra), ant pirmojo slbnìksčio pasakiau (jag sade det allra först) och så vidare; (Kargaudai) sekėc (kunna: jùms dár sekėjo pamiegoc), pìktauc (vara arg: piktauja vaikas, kàd žindos nieko nèra), rėkia, kaip inskeltas (skriker, som besatt, högljutt), pjovacis (huggande smärta, stick, ilning), apsegtùvas (kläder), plõnas, kàp mušõžamis; (Ramaškonys) dudėnt (prata), tarpùpėdžis (sidoskulle mellan logen och ladan), draugė (familj), pàisy (titta: pàisau per lãngų), raudõns (röd svamp), grýnas (naken), kràmtyt (bränna, irritera: dilgynė kràmtos); (Pelesa) žmogùs (man: anyta žmogaus mokrà), kodė (kar), kėltuva (hornko, ko), dievàitis (månad och måne: kiek aždarbujì ant dievaičio; ažu dievaičio mire), nastràž (vintersida, mun: nastrai mažì, šaukštas didzidžìlis), žingelis (slaganans rem), žolynas (blomma), stacinys (stack, hög), straublỹs (regnbåge), pliuskúoja, kaip botàgas per vàndeni (pratar strunt), neva-rýta nuvėj, neaprašyta testa parein, sùkti nosį (vara arg) och så vidare.

Det dialektmaterial som samlades in under den första dialektologiska expeditionen har vetenskapligt sammanfattats, och ett eller annat arbete baserat på det har färdigställts för tryck.

Den andra dialektologiska expeditionen gick till de sydvästliga samogitiska områdena—distrikten Priekulė, Šilutė, Pagėgiai och Klaipėda. Dialekten på nio orter undersöktes här. Under undersökningen påträffades en hel del nytt och värdefullt dialektmaterial. Till exempel registrerades kring Plikiai i Klaipėda distrikt (undersökt av D. Gargasaite) ett intressant vokalismfenomen—diftongen ai i ordslut övergår i samtliga fall till diftongen uo (se D. Gargasaïtės artikel ”Ordfinalen i Plikių-dialekten” i denna publikation.

194

diftongen -ai”). Under expeditionen intresserade man sig också mer ingående för detta fenomen. Man försökte dessutom fastställa dess utbredningsgränser. Enligt preliminära uppgifter bildar fenomenets utbredning följande triangel: Plikiai — Kalotė — Dovilai. V. Fenclau, som undersökte ortnamnen i denna trakt och försökte beskriva traktens dialektdrag i stora drag, fastställde även utbredningsgränserna för enskilda särdrag; i många fall bekräftades de inte av de aktuella dialektuppgifterna⁴. Under denna expedition preciserades alltså också den gräns mellan de žemaitiska kustnära dialekterna och Klaipėda- och Šilutė-dialekterna som V. Fenclau hade fastställt. Till Priekulė-dialekterna hör också en del av det dialektområde som V. Fenclau hänförde till Šilutė- och Klaipėda-dialekterna. Även betoningen och stavningen av ortnamnen preciserades.

I exempelvis Priekulėtrakten betonar V. Fenclau ortnamnen Grūmbliai, Kānwonai, Derėkliai, Drēverna, Prōtnēšai, Kūkorai på ändelsen och betraktar dem som ord med ändelsebetoning, medan de hos oss har noterats med betoning på stammen och än i dag uttalas: Grūmblē, Kānwōna, Dērėklē eller Dēcklē, Drēverna, Prōtnēšē, Kūkorā och så vidare. Ortnamnet Drežiai har vi konstaterat tillhöra den fjärde accentklassen (i dativ och ackusativ ligger betoningen i ordslutet): Drežē, Drežiams, Drežius, medan V. Fenclau enligt vår mening felaktigt räknar det till den andra accentklassen (i dativ ligger betoningen på stammen, i ackusativ på ändelsen), och så vidare.

Under expeditionen fastställdes det som ett nytt iakttagelsefynd att vokalen e, ensam eller i förbindelse med l, m, n, r, när den står före en mjuk konsonant, blir mer sluten i Priekulė-dialekten (undersökt av E. Grinaveckienė) och uttalas ungefär som litteraturspråkets ė, till exempel: kēršys (keršys), pēmpe (pempe), gērž (geri), dēve (davė), nēšt (nešti), žērpē (verpti), men: kēršts (kerštas), pēnkts (penktas), gērs (geras), dēvus (davusi), nēs, vērpām (verpiame) och så vidare. Att vokalen e blir mer sluten eller öppnare beroende på den efterföljande konsonanten är karakteristiskt för många litauiska dialekter och även för våra nordliga grannar, lettiskan. Detta faktum, konstaterat i Priekulė-dialekten, utvidgar i betydande grad det intressanta utbredningsområdet för fenomenet.

Därtill konstaterades i hela det undersökta området ett levande och utbrett bruk av dualis hos substantiv, pronomen och verb, till exempel: anodō pačiūdō tur išimaitį (de båda måste försörja sig själva), abōdo lȳgu bōva (båda var lika), dvi danti nū dākta išmušē (två tänder bredvid varandra slogs ut), dvi mergiki abidi venōki (två flickor, båda likadana), du sūnu žōvorusu (två döda söner), mōdo pačiūdo nabōvova susiōščiusiu (vi två kände inte varandra, hade inte bekantat oss), ar nesusipȳksetau jōdo (kommer ni två att gräla), su dōm vežēmom (med två vagnar) och så vidare. Som bekant är dualis ovanlig och på tillbakagång eller helt försvunnen i andra litauiska dialekter och i själva litteraturspråket.

Här konstaterades också förekomsten av två reflexivpartiklar i prefigerade verbformer, till exempel: rēk nūsilēstis (man måste ge efter), nenusitēpkis (smutsa inte ner dig), isilāptis (klättra in), izilākos (håller sig kvar), izisūkos (tog sig ur), och så vidare. Enligt de uppgifter vi nu har finns verb med två reflexivpartiklar nästan ingen annanstans i mer utbrett bruk, med undantag för žemaitiska.

I Šilutė-distriktet, kring Rusnė och Šyškrantė (undersökt av L. Surgailaitė), konstaterades för första gången att den gamla diftongen en i ändelsen (som numera i litteraturspråket har övergått till e) i particip har övergått till diftongen ei, till exempel: būvēi (buvę), pardāvēi (pardavę), priējēi (priėję),

⁴ Se W. Fenzlau, Die deutschen Formen der Litauischen Orts- und Personennamen des Memelgebiets”, 12, Halle, 1936.

195

šókėi (šokę) med flera. Detta nya språkfaktum är intressant eftersom man hittills från dialekterna endast kände till att de gamla diftongerna an, en (litteraturspråkets ą, ę) blev ai, ei när de var betonade och hade akut accent, till exempel spręsti (spręsti), kąsnis (kąsnis). Uppgifter från aktuella undersökningar visar emellertid tydligt att även det gamla obetonade en i ordslut (min understrykning — E.G.) kan övergå till diftongen ei. Det är också intressant att material som samlats in i denna trakt innehåller exempel där även det gamla cirkumflexa en (litteraturspråkets ẽ) har övergått till ei. I trakten kring Priekulė säger man till exempel lėšas (lęšis, en sorts ärta: dãuk lėšu bõva į rūgiùs), skėišė (skęsk) och så vidare. Detta faktum kommer att bidra till att förklara ursprunget till vissa ord och former i vårt språk.

Till skillnad från vissa andra litauiska dialekter och litteraturspråket bildas de attributiva adjektiven i dessa dialekter på två sätt, till exempel: lėsąsis⁵ och lėsąis (liesasis), jāunāsis och jāunāis (jaunasis), mažāsis och mažāis (mažasis), gērāsis och gērāis (gerasis). Det är möjligt att den första typen av former (gērāsis...) kan ha bildats efter litteraturspråkets mönster och den andra (gērāis..., som är mindre vanlig i dialekten) efter lettiskt mönster. Men enligt min mening motsägs denna uppfattning något av bildningen av formerna gerāsis... efter litteraturspråkets mönster, eftersom suffixets a i dessa dialekter uttalas långt även utan huvudbetoning (när det är långt får det en sekundär, tillbakaflyttad betoning), medan det i litteraturspråket är betonat och uttalas kort. Vokalen a i denna form uttalas långt också i alla andra žemaitiska dialekter; orsaken till dess längd är hittills inte klarlagd eller förklarad. Det är möjligt att den dubbla användningen av attributiva former i vårt undersökta område kommer att kasta mer ljus över saken och hjälpa till att förklara bättre och mer korrekt variationen i bildningen av attributiva former i alla žemaitiska dialekter.

Kring Priekulė noterades också några andra adjektiv med intressant ordbildning, till exempel: apatējis — apatējis krāštš yr nūbrikis (har fällt pälsen), rēk nūdāžīt; kraštējis — kraštējē kõrē pilni mēdāus yr; pačiūjis—nū pačiūju išgerdau pėta žōdį; vidurējis — vidurējis rēms yr išvīrtis; viršutējis — viršutējē lentīna; viršūjysis — viršūjosios dānės iškrēta (de övre tänderna föll ut) med flera.

Som exemplen visar uttrycker dessa adjektiv en särskiljande egenskap hos föremålet. Till betydelsen ligger de alltså nära attributiva adjektiv⁶ eller adjektiv med suffixet -inis⁷. Det finns en uppfattning att sådana adjektiv kan ha uppstått ur nominalkasusformer och pronomenet jis, ji⁸.

I det undersökta området konstaterades också att verb med stammar på ia- och i- helt har övergått till a-stammen, till exempel: audām (vi väver), kenčiu (jag lider), mylām (vi älskar), pēṛ (han/hon tvättar), šērat (ni utfodrar), gēram (vi dricker) och så vidare.

Bland de mer intressanta fallen av ordbildning kan nämnas suffixet -ininkas, som är mycket vanligt i dessa dialekter. Det betecknar personer med en stadigvarande sysselsättning och karakteriserar personer efter deras ursprung och bostadsort eller efter deras yrke, till exempel: lāukinīaks (bonde, kolchosbonde), kōpinīaks (fiskare, invånare i dynerna), žvējininīks (fiskare), žēminīaks (bonde), kūrminīaks (en som brukade fånga mullvadar), lētūvinīaks (invånare i Klaipėda), vēntinīaks (invånare i Ventė), kēmīninīks (bybo-

⁵ Suffixets a har en sekundär, tillbakaflyttad betoning, eftersom det här uttalas långt.

⁶ Jfr A. Valeckienė, Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas, se Literatūra ir kalba, 2, 175, Vilnius, 1957.

⁷ Jfr samma ställe, 260.

⁸ Se Z. Zinkevičius, Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai, 11–12, Vilnius, 1957.

196

invånare), butėlininks (en person som har ett litet hus), susirinkimininks (en person som sköter prästens uppgifter), išimtinininks (en farfar som levde på undantaget) och så vidare.

Det är också intressant att nämna att man i trakten kring Priekulė och Grobštai använder en bestämd feminin substantivform som bildats av mannens namn för att benämna hustrur efter deras mäns namn, till exempel: Kristupoji (Kristupos hustru), Anskioji (Anskios hustru), Martynoji (Martynas hustru), Mikioji (Mikios hustru), Jūrioji (Jurgis hustru), Endrikioji (Andriejaus hustru), Krizioji (Krizas hustru) och så vidare.

Bland de syntaktiska särdragen kan nämnas användningen av ackusativ vid nekande uttryck, till exempel: nebeat rāda tän väika (hittade inte det barnet), žiaurōma nerōdžiau kareivis būdāms (jag visade inte grymhet när jag var soldat), šoferi dā nemačiau (jag har ännu inte sett chauffören), juk mes arklēna nevalgōm (vi äter ju inte hästkött), aš nenorėjau tēvi trukdyti (jag ville inte störa dig) och så vidare; användningen av prepositionen och prefixet py i stället för lit. prie, till exempel: py tvōrōs (vid stängslet), py väika (vid barnet), py manęs (hos mig), pygalvėlis (liten kudde), pýgals (övernattning), pýbutis (tillvaro.

Under denna expedition samlades mer än 200 ortnamn in. Detta är mycket viktigt med tanke på att ortnamnen i detta område hittills inte alls hade samlats in systematiskt. Det lyckades också att uppteckna omkring 20 gamla folkvisor med melodier. (Melodierna upptecknades av A. Jovaiša., anställd vid kulturhuset i Priekulė.)

Lietuvių kalbos ir literatūros instituto tredje dialektologiska expedition var huvudsakligen koncentrerad till dialekterna i norra och mellersta Litauiska SSR — distrikten Panevėžys, Pakruojis, Šeduva, Ramygala och Kėdainiai. Dessutom undersöktes även enskilda expeditionsdeltagares modersmålsdialekter eller närliggande dialekter. Under expeditionen undersöktes dialekterna på 24 orter, varav 16 var modersmålsdialekter.

Det bör nämnas att, utöver dialektologerna från Lietuvių kalbos ir literatūros institutas, deltog två lärare från republikens högskolor och fem lärare från republiken i expeditionen.

Under expeditionen samlades omfattande material in som preciserar utbredningsområdet för pantininkai- och pontininkai-dialekterna. Det insamlade dialektmaterialet från detta område visar att Smilgiai numera också hör till pantininkai, liksom trakten kring Klovainiai. Dessutom har underdialekten pantininkai på nytt delats in i två dialekter utifrån det skilda uttalet av standardspråkets betonade diftonger am, an (på vissa håll återges de som om, on: pakrōmtė (tuggade), kõmps (hörn), på andra håll som um, un: ruṅk(a) (hand), kūmps (hörn)). I underdialekten pantininkai kring Surviliškis, Truskava, Ramygala och Ėriškės konstaterades också att de betonade am- och an-diftongerna utan cirkumflexbibehålls oförändrade: brangùmas, pūsamėžis, medan de med cirkumflex utvecklas till um, un: unksĭvas (tidig), atkumpĭs (avlägsen, avsides) och så vidare. Under expeditionen samlades mycket nytt material in om accentens tillbakadragning, ändelsernas förkortning, olika variationer i vokalismen i de undersökta dialekterna och så vidare; mer än 600 ortnamn samt en betydande mängd material till ord- och folkloredokumentation samlades också in.

I beskrivningarna av modersmålsdialekter som ligger utanför det undersökta områdets gränser samlades under expeditionen in mycket värdefullt, kartografiskt relevant och nytt dialektmaterial. I beskrivningen av Kalnalisdialekten (Salantai-distriktet, undersökt av läraren P. Kniūkšta) har man exempelvis inte bara lyft fram de språkliga särdrag som kännetecknar området, utan också försökt

197

spridningsgränserna för vissa egenheter som är karakteristiska enbart för denna dialekt fastställdes, mer än 300 ortnamn samlades in, och det kunde nyvisas att den dialektala ą motsvarar standardspråkets vokal a i ändelsen hos obetonade presensparticip i aktiv form, t.ex.: rašos (rašas), žėnos (žinas), medan diftongen ou förekommer i betonad ställning, t.ex.: kėrtous (kertas), bėgous (bėgas); i syntaxavsnittet lyftes ett intressant och ovanligt fenomen fram: prepositionerna ant, iš, lig, be, nuo, prie, po, už, dėl šalia används tillsammans med dativ i stället för genitiv, t.ex.: ba kūosė (utan gröt), es rūoba (ur stugan) m.m. Samma fenomen har konstaterats även inom det žemaitiska donininkaiområdet mellan Grobštai, Dovilai och Kalotė.

Republikens högskolor har också samlat in mycket nytt och värdefullt dialektmaterial.

Dialektologerna vid Vilnius statliga V. Kapsukas-universitet undersökte de västliga och centrala höglandsdialekterna (distrikten Ariogala, Kėdainiai och Šeduva). I expeditionen deltog 18 studenter och en handledare (lektor J. Kardelytė). Dialekten vid åtta bosättningar undersöktes. Materialet från de undersökta orterna preciserar gränsen mellan de västliga och centrala höglandsdialekterna och isoglossen för velarisering av konsonanten l; det lyfter fram förkortning av obetonade långa vokaler och förlängning av betonade korta vokaler, variationer i uttalet av diftongerna ie och uo samt breddning av vokalerna i, u och e beroende på deras position i ordet. Det försöker fastställa lagarna för ändelseförkortning, innehåller en hel del material om accentretraktion och preciserar utbredningsisoglossen för ändelsen u i dativ singularis hos substantiv i första deklinationen: vaikū (vaikui), ārkliu (arkliui) osv.

Dialektologerna vid Vilnius statliga pedagogiska institut undersökte år 1959 dialekterna i Kelmė-distriktet. Sammanlagt deltog 27 studenter och två handledare i expeditionen (seniora lektorer J. Aleksandravičius och V. Grinaveckis). Dialekten vid 11 bosättningar undersöktes. Det insamlade materialet innehåller gott om viktiga och värdefulla språkfakta för den litauiska språkAtlasen: materialet från Adomaičiai (undersökt av B. Rokaitė, A. Iksalaitė och A. Stunžėnaitė), Kubiliai (undersökt av R. Baltrušaitytė och Z. Dzemionaitė), Kražiai (undersökt av G. Narauskaitė, D. Jonikaitė och G. Čičelytė), Kušleikai (undersökt av Ž. Urbonavičiūtė, E. Tamošaitytė och J. Kelioytė), Tytuvėnėliai (undersökt av A. Žigytė, S. Kurmanskis, G. Stielėnytė) och Salopelkiai (undersökt av H. Blažytė och Z. Kantminaitė) bidrar med mycket nytt material om accentretraktion från en kort ändelse till varje föregående stavelse, både lång och kort, i alla fall. Detta språkfenomen, som visar att det i litauiska dialekter utöver generell accentretraktion (då accenten i samtliga fall flyttas från en akut eller kort ordslutande stavelse till de första stavelserna) och betingad accentretraktion (då accenten flyttas från en kort ändelse endast till en föregående lång stavelse) även finns en tredje typ av accentretraktion, konstaterades redan under tidigare undersökningsår⁹, men man saknade mer exakta gränser för dess utbredning. Dialektmaterialet från Kušleikai, Tytuvėnėliai och Kubiliai som presenteras utvidgar utbredningsområdet för ändelsen -ai i presens tredje person hos verb av a-böjningstypen (jis ėina, gaũna, nėša ~ jis eina, gauna, neša osv.), liksom utbredningsområdet för ändelsen -iums i instrumentalis pluralis hos feminina nominalord och pronomen: lāpiums (lapėms), vargšūms (vargšėmis), kačiūms (katėmis). Dessutom konstaterades det för första gången under denna expedition att i ackusativ singularis av enstaviga ord...

⁹ Jfr V. Grinaveckis. Ändelseförkortning i litauiska dialekter. Se VVPI Mokslo darbai, Lietuvių kalba ir literatūra, 8, 103—104, Vilniaus Valstybinis pedagoginis institutas, Vilnius, 1959.

198

i ändelsen uttalas här diftongen au i stället för standardspråkets vokal ą (dess första led har en svag färgning av vokalen o), t.ex.: kàu (ką), tàu (tą), jàu (ja) osv.

Šiauliais pedagogiska institut undersökte år 1959 dialekterna vid 21 bosättningar. Arbetet leddes av seniorlektor M. Kuosienė. Materialet från de undersökta orterna består uteslutande av beskrivningar av modersmålsdialekter. Detta höjer särskilt värdet av det insamlade materialet, eftersom den dialekt man vuxit upp med från tidig barndom kan beskrivas allra noggrannast. Som en positiv sida av arbetet bör också nämnas att en stor del av dessa beskrivningar gäller žemaitiska dialekter och det område av Litauiska SSR som tillhör zonen för generell accentretraktion. Dessa dialekters system är svårt och komplicerat, och därför mötte upptecknarna betydande svårigheter, särskilt när de markerade accent och accentkonturer. Exempelvis innehåller beskrivningarna av dialekterna i Gedkantiai (Kelmė-distriktet, undersökt av N. Ribinskytė) och Švėkšna (Šilutė-distriktet, undersökt av A. Raukytė) en hel del konkret och tillförlitligt material om accentretraktion från en kort ändelse till varje föregående stavelse. Beskrivningarna av dialekterna i Pryšmančiai (undersökt av J. Lukauskas), Užventis (undersökt av M. Sabutytė), Šaukotas (undersökt av I. Pranevičiūtė), Gimbogala (undersökt av M. Švėgždaitė), Gilvyčiai (undersökt av D. Šidlauskaitė) och Gruzdžiai (undersökt av Z. Ruškytė och R. Andrijaitytė) belyser däremot regelbundenheter och variationer i generell accentretraktion i dessa dialekter. På många undersökta orter har man, utöver en adekvat beskrivning av dialektsystemet, även lyft fram nytt dialektmaterial som gör det möjligt att utvidga utbredningsområdet för enskilda dialektala egenheter, fastställa deras spridningsintensitet osv. Exempelvis bekräftar beskrivningen av Švėkšna-dialekten med talrika exempel ett intressant fonetiskt fenomen som tidigare uppmärksammats och beskrivits i språkvetenskaplig litteratur¹⁰: den dialektala vokalen e (som motsvarar standardspråkets e och ė) övergår till a när den står före en hård konsonant: màtà (metai), pamalàti (pameluoti), ràtà (reta), sáns (senas), svàkàtą (sveikata), šìmat (šimet), ràk (reikia). Dialektmaterialet från Aukštašlynas (undersökt av S. Dobilait y tė) och Laužai (undersökt av I. Paulauskaitė; båda orterna ligger i Raseiniai-distriktet) visar att feminina nominalord och pronomen i dessa trakter har maskulina ändelser i lokativ pluralis, t.ex.: dilgėliuose (dilgėlėse), akiuose (akyse), gėlduose (geldose), širdžiuose (širdyse), marčiuose (marčiose).

Många värdefulla dialektala egenheter har också lyfts fram i andra dialektbeskrivningar.

För närvarande börjar det undersökta dialektområdet i södra Litauen kartläggas; enskilda dialektala egenheter förs in på kartan och deras utbredningsområden och gränser anges. På separata kartor kommer skärnings- och mötespunkterna mellan dialektala egenheter, deras variation, uppkomstcentra m.m. att framträda. De dialektala egenheter som återges på kartorna kommer att ge en tydlig bild av litauiskans uppkomst och utveckling, belysa förhållandet mellan litauiskans standardspråk och dialekter genom historien samt bidra med betydande klarhet i förklaringen av litauiskans förbindelser med besläktade språk osv.

TEXTER

Om kyrkan

En gång gick en mamma med sin son till kyrkan. Hon sade: ”Gå till kyrkan”, och han gick iväg. Han gick inte till kyrkan, utan till kvarnen; där gick han omkring, tittade på kvarnen och hur man malde, och gick sedan hem. Mamman frågade honom: ”Nå, vad såg du där i kyrkan?” Då sade han:

¹⁰ Žr. Vl. Grinaveckis, Šiaurės vakarų dunininkų tarmių fonetinės ypatybės ir jų raida, filologijos mokslų kandidato laipsnio disertacijos autoreferatas, 8, Vilnius, 1956.

199

Jag såg herr Jesus och heliga herrar, och den heliga frun satt och sade hela tiden: ”Itlium pitlium, itlium pitlium.” Då sade mamman: ”Men du är ju dum, var var du egentligen? Du gick väl inte till kyrkan utan till kvarnen.”

Berättat av Plakina Juzefa, 52 år, från byn Bebrėnai i Lazūnaiområdet.

Om äggrätten

En gumma lagade en gång äggröra på söndagen och gick till kyrkan utan att ha ätit. Äggröran lämnade hon hemma till middagen, och i kyrkan kunde hon inte alls sluta tänka på den: tänk om ingen skulle hinna äta den utan henne, hur länge hon än var i kyrkan. Hon bad bönerna knäböjande, men i huvudet tänkte hon hela tiden att någon ändå sade till henne att hennes äggröra redan blev uppäten. Så är det: när någon har onda tankar i huvudet säger man att djävulen viskar sådant till en; då måste man ställa upp en knytnäve, så djävulen går sin väg. Så ställde hon en knytnäve bakom ryggen i kyrkan, men djävulen var förstås inte där — var skulle djävulen vara i kyrkan? Gumman hade knäböjt bakom ryggen på någon. Hon tittade och tänkte för sig själv: ”Den där gumman måste ha blivit tokig; hon ställer knytnävar i kyrkan.” Men så var det faktiskt med äggröran: små barn hade samlats för att leka medan mamman var i kyrkan, och de lekte så här: en var brudgummen, en pojke klädde ut sig till brudgum och en flicka till brud. Nå, brudparet måste ju bjudas på mat. Då tog pojken från det hus där äggröran fanns fram den och åt upp den. Mamman kom hem från kyrkan och såg att äggröran var uppäten. Då slog hon sin pojke.

Berättat av Plakina Juzefa från byn Bebrėnai i Lazūnaiområdet.

Barnsaga

Jag gick över vägar genom träden (skogen), jag fann en varg som hade skrämts, den låg där, flugorna kröp fulla i dess gap. Jag tänkte: den har väl blivit rädd. Jag säger: man måste se efter om den har blåst upp den andra sidan. Jag släppte lös klorna (naglarna) och började vända den till den andra sidan. När jag fick tag i den, när den for upp, när den kastade mig bland stubbarna, skrämde den mig ordentligt och blev själv rädd, den hoppade över den lilla ån och försvann, och mina sidor värkte i två veckor.

Berättat av Avižičius Juozas, 49 år, från byn Pasaliai, Daunoriai socken.

Äventyrssaga

Jag hörde att jag där uppe tänkte lura en mygga i en kammare, och jag själv skulle bli en ko. Jag fångade myggan och mig själv och bar upp dem till himlen för att byta. Jag kom fram till en ek, klättrade upp i den eken, men kunde inte ta mig ut i himlen, den var tre meter bort. Vad skulle jag göra? Jag tog en bit av en stör, stack upp den och kom ut. De gav mig där kalvar och kor; jag kom fram till den eken igen — toppen hade rasat. Vad skulle jag göra, det gick inte att klättra ner till marken. Jag slaktade korna, slaktade kalvarna, skar remmar av skinnen, sydde ihop dem och firade mig ner till marken med remmarna. Men jag kunde inte låta mig falla de femtio metrarna ner till marken. Då kom en storm och började blåsa iväg mig: åt Moskva bar vinden mig, åt Petersburg, och jag dinglade i remmen.

200

Den blåste och blåste på mig tills jag kom loss. När jag kom loss damp jag ner i en sådan pöl, upp till halsen, och satt i pölen — jag kunde inte ta mig någonstans. En anka kom, byggde ett bo på mitt huvud, lade ägg, medan jag satt i pölen. Sedan kom en hund och åt upp äggen, men jag högg tag i dess svans och den drog upp mig, och så kom jag ända till Vilnius.

Berättat av Avižičius Juozas

Saga

Det var en fattig man, han levde fattigt. Han gick ut på vägen och vandrade. Han mötte en gammal gubbe, en uråldrig gammal man. ”Vart är du på väg?” frågade han. ”Jag går, gubbe, för att söka bot för människors sjukdomar. Och om du hittar någon, kom till mig, så ska vi båda bota folk.” Sedan gick de båda iväg, dit där någon ropade efter hjälp på grund av sjukdom, botade dem, och på så vis gick de omkring hela tiden. När de kom hem i skymningen började de duka fram i säckarna. Då kom den gamle gubben och sade: ”Nå, låt oss vila här, gå och hämta en liten bagge, så slaktar vi den, steker den över elden och äter.” Gubben lade sig att sova, medan den andre slaktade baggen, tog ut njurarna, stekte skinnet över elden och åt. Gubben vaknade och sade: ”Du tog ut mina njurar, jag ska steka dem och äta dem.” ”Gubbe, den svarta baggen har inga njurar.” ”Hur kan den sakna dem? Alla baggar har njurar.” Han erkände inte att han hade ätit dem, utan ljög för gubben. Sedan åt de baggen, och gubben lämnade mannen där och sade: ”Jag ska gå hem, jag botar ingen utan mig.” Och så lämnade han honom. Där han bodde blev herrns dotter sjuk. En dag kom mannen dit för att bota henne. ”Jaså”, sade han, ”jag ska bota henne.” Han såg hur gubben hade botat, så han skulle också bota henne. Men gubben botade inte, det var Gud som gav henne livet. Han gick för att bota henne, tog fram kniven för att skära upp flickan, skar upp henne — men kunde inte få ihop henne; händerna blev blodiga, han blev själv blodig och uträttade ingenting — han botade henne inte. De tog honom till herrn och till rätten, skulle hänga honom, började redan hänga honom, då kom gubben. ”Din slyngel, vad har du gjort! Jag sade åt dig att inte bota någon, men du gick utan mig och botade, och nu ska de hänga dig. Nå, hade den svarta baggen njurar?” ”Gubbe, nej.” ”Du ska hängas, det är din död, och du har ingen utväg.” ”Nå, vilken olycka, nu finns det ingenting, ingenting alls.” Då gick gubben till herrn för att bota flickan som mannen hade skurit upp. Gubben satte ihop flickan igen, lade bitarna som han hade skurit bort på plats, petade i det ena örat och det andra — flickan vaknade och reste sig frisk. ”Nå, så säg till herrn att han ska släppa den där stackaren, det var ju jag som botade henne.” Herren lät honom gå. Gubben sade till honom: ”Nå, barn, försök inte bota utan mig, för då hänger de dig, och din dödsdag närmar sig.” Gubben gick för att dela upp betalningen. Han lade en hög, sedan en annan hög och så en tredje hög. ”Gubbe, vad gör du? Tre högar? Vi botade tillsammans, men det fanns ingen tredje ibland oss.” ”Hör nu, gosse: den här högen är din, den här är min, och den tredje är till den som åt upp baggens njurar.” Han skrattade: ”Gubbe, det var ju jag som åt dem.” ”Var åt du dem? Du var ju redan dödsdömd och erkände inte, men när du såg repet erkände du vad du hade gjort med njurarna. Gå nu, gå, oroa dig inte.” ”Gubbe, jag svär, det var jag som åt dem.” ”Din slyngel, där hängde repet, det var din död, du erkände inte; men när du såg repet erkände du — repet är dyrbarare än livet.” Gubben stoppade alla högar i säcken och gav den till honom. ”Nå, lev nu och försök inte bota någon mer.” Barnen går inte längre till gubben — de går ingenstans.

Berättat av Avižičius Juozas

201

Om bin

Det var så här: Djävulen gick med på att byta (bedra). Djävulen hade bin, och hos djävulen fanns sådana maskar som gnager på kroppar och hästar. Djävulen såg att bina bar med sig honung, och djävulen blev sugen på honung; då började han byta och sade: låt oss byta, du ger mig bin, jag ger dig maskar. Då började Djävulen säga: tänk om du bedrar mig, tänk om det blir dåligt när vi byter (byter med varandra). Djävulen gick med på det, och då måste man säga när de skulle byta, ifall maskarna skulle vara dåliga för Djävulen: han vet ju inte, kanske är dina maskar bättre än bina. Då sade Djävulen: då byter vi när alla löv fallit från träden. Djävulen visste att de skulle falla på hösten, men Djävulen tänkte då ut tallen och granen, vars barr aldrig faller. Då kom Djävulen till Djävulen på hösten, när löven redan hade fallit. Då började Djävulen säga: kanske är du blind, se efter om de har fallit. Djävulen tittade på var de var, och bina blev kvar hos Djävulen. Och Djävulen gav människorna och sade: där bina finns slår åskan aldrig.

Berättad av Spiečys, 58 år, från byn Dervagiai, Daunoriai församling.

Klagosång när modern har dött

Ack, min lilla mor, varför lämnade du mig, så att jag blev föräldralös, medan andra människors barn har mödrar; vem ska kamma mitt hår, fläta mitt hår, skölja mina små skjortor, göra mina små sysslor, vem ska väcka mig: inte låta mig sova länge, inte lägga mig till ro för sent. Ack, min lilla mor, du gjorde en liten kista åt mig; den är mörk, du gjorde den inte ljus. Ack, mina små gummor, vilken liten kista ni har gjort, så sorglig (inte glad). Ack, min lilla mor, du ligger så tyst, du svarar oss inte, du säger ingenting till oss, du rör inte på händerna, du kan inte svara. Ack, min lilla mor, kom tyst om natten, väck mig så varsamt, gå fram till fönstret, ropa på dina barn, så att de inte somnar, så att de stiger upp och gör sina sysslor, för de kan somna, för de kan inte lära sig utan sin mor, utan sin egen släkt. Moster och faster är inte mor, de väcker en inte; det är så tungt, så illa, det finns ingen som ropar på oss, ingen som väcker oss, ingen som lagar mat åt oss och ger oss att äta, utan vår mor, utan vår egen släkt. Skriv ett litet brev, ge det till en liten fågel, så att den bär det dit, så att den ropar på henne, så att jag kan tala med henne, så att jag får känna igen min mors små ord. Ack, du min lilla mor, jag kommer inte att se dig mer, jag kommer inte att titta ditåt (få se dig), ack, min lilla mor, när tar du mig till dig.

Klagosången framförd av Audzevičiūtė Vikčia, 72 år, från byn Uosiagirai, Daunoriai församling.

Klagosång när dottern har dött

Ack, min dotter, min älskade, mitt lilla bär, min lilla fågel, jag kommer inte att få se dig, det blir inga fler små fotspår efter dig, inga fler små ord från dig, det finns ingen som ersätter mig (tar min plats), inga fler små sysslor från dig. Varför dog du så ung, varför vissnade du så fort, som gräset om hösten, som en liten blomma i trädgården? Varför lämnade du mig, varför lämnade du mig gammal, du gick ung ner i jorden, varför blev du arg (förargades), var det på mig, den gamla, eller var det så tungt för dig att leva så? Vem ska ta hand om mig på min ålderdom (se efter mig—

202

… vem ska ta hand om mig (begrava mig)? Jag trodde att du, min dotter, ännu skulle se efter mig när jag blev gammal, men nu har din unga kropp blivit lagd i jorden. Din lilla stuga kommer att stå utan fönster, mörk och sorgsen: jag ska varken höra dina ord eller se dina små fotspår — varken höra eller tala med dig; du kommer inte att skicka mig något brev, och jag ska inte läsa dina brev. Du kommer inte till mig, du säger ingenting, hur ditt liv är där under jorden, min dotter.

Framförde sorgen Avižičienė Paulina, 48 år, från byn Dervagiai, Daunoriai socken.

Sorgevisa när mannen har dött

Och min käre man, min allra vackraste, min älskade, varför dog du, varför lämnade du mig? Folk ska gå ut och plöja, men jag har ingen som kan plöja åt mig; min lilla åker kommer att ligga oplöjd. Husbondens far, den lille sonen, har ingen som lär honom och visar honom; han kommer inte att minnas sin farfar och kommer inte att känna sin farmor. Andra människors barn går och slår hö med sina farfäder, men han står som en liten stubbe; barnen kommer att håna honom, och det finns ingen som kan försvara honom. Det är svårt för mig att bli ensam kvar; vad ska jag göra nu, vart ska jag ta vägen, vart ska jag gå? Varför lämnade du mig ensam, varför tog du mig inte med dig? Du glömmer inte bort mig, du bad mig att gå med dig, så att jag inte skulle behöva slita ensam! Andra svärdöttrar går med sina män, men jag måste gå ensam. Min käre man, grönt gräs ska växa på din grav, sommaren kommer, göken ska gala, små fåglar ska kvittra, myror och skalbaggar ska vakna till liv, medan du ensam ligger i jorden. Må Gud ge dig himlen, så att det blir lättare för dig att gå till himlen.

Framförde sorgen Spiecienė Ona, 60 år, från byn Dervagiai, Daunoriai socken.

Vaggvisa

Sov, sov, min svarta lilla katt, väck inte mitt barn! Jag ska ta av det där skinnet och sy en liten päls åt mitt barn. Sov, sov, min brokiga lilla katt, väck inte mitt barn! Jag ska ta av det där skinnet och sy en liten päls åt mitt barn. Sov, sov, min vita lilla katt, väck inte mitt barn! Jag ska ta av det där skinnet och sy en liten skjorta åt mitt barn.

Sjöng Audzevičiūtė Vikcia, 72 år, från byn Uosiagiriai, Daunoriai socken.

Vaggvisa

Sov, sov, jag lilla, min dotter, min vackra lilla, min kära lilla, jag vaggar dig, jag söver dig, jag sjunger en liten visa för dig, så att du kan sova.

Framförd av Audzevičiūtė Vikcia

203

Herdarnas sång

Regna inte, regna inte, lilla regn, dina barn fryser, fryser: sittande under buskarna, med sin knöl till bröd, skärandes under en träbit, delandes upp i små bitar.

Framförd av: Kavalčiuk Paulina, 49 år, Tulko Juzefa, 60 år, Stankevič Vladislava, 45 år, Žaldak Olesia, 56 år, Tulko Ana, 53 år, Žaldak Olimpija, 48 år, och Plakina Juzefa, 52 år. Alla från byn Bebrėnai i Lazūnaiområdet.

Bön till månen

1) Unga lilla måne, himlens konung, må du bli frisk, och må vi få vara friska.

Nedtecknad i byn Šeškai, Daunoriaiområdet, efter Škarbelioji Vikčia, omkring 65 år.

2) Unga lilla måne, himlens konung, må kronan vara din, och må jag ha hälsa och liv.

Nedtecknad efter Audzevičiūtė Vikčia

Sång

Haren dansade längs gatorna, och flickorna längs sidogatorna (kammaren): haren ville kika på vad flickorna gjorde.

Och flickorna spinner garn, spinner garn och för det till marknaden, medan pojkarna spelar boll, medan pojkarna spelar boll.

Sjöng gjorde Audzevičiūtė Vikčia

Gåtor

1) Den vandrar längs väggarna med en röd mössa (preussare).

2) Fem mödrars son lever och har ett och samma namn för alla (händer).

3) En ladugård full av får, och bara en baron bräker (kyrkan och prästen).

4) En tunna utan botten och utan band (ringar), men utan något alls, och ändå full av vin (ägg — ett ägg).

5) Utan händer och utan yxa byggdes ett hus (ett fågelbo).

6) Från huvudet en svans och från svansen en svans (en häst).

7) Ett vallmofrö genomborrar en skalle (en loppa biter en människa).

8) Alla träd är jämna, bara en gren är lång (sångerskan – mjölkhinken).

9) På trädets topp ryker det (ett äpple).

10) Mamma är slät, pappa är puckelryggig, barnen sitter med benen isär (en tröskplats, en lada, slaga).

204

INSAMLING AV DIALEKTMATERIAL FÖR LITAUISKA SPRÅKETS LINGVISTISKA ATLAS

Э. И. ГРИНАВЕЦКЕНЕ

Sammanfattning

Artikeln pekar på ett viktigt område inom litauisk språkvetenskap: studiet av litauiska dialekter och insamlingen av dialektmaterial för den litauiska språkvetenskapliga atlasen. Detta arbete har bedrivits i vår republik sedan 1951. I det deltar aktivt institutionerna för litauiska språket vid republikens högskolor och sektionen för språkhistoria och dialektologi vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi (som fungerar som ledande och samordnande centrum för arbetet). Hittills har dialektmaterial samlats in från mer än 500 orter inom Litauiska SSR:s territorium och dessutom från några isolerade litauiska språköar belägna i västra Belarus. I framtiden återstår att undersöka dialekterna i de återstående 200 orterna som ingår i vårt dialektologiska atlasnät, varefter insamlingen av data till den litauiska dialektatlasen kommer att vara slutförd. Inspelningen och studiet av dialektmaterial har blivit särskilt intensivt under de senaste åren. Bara under 1959 samlades dialektmaterial in från 85 orter.

Artikeln belyser förloppet av dialektundersökningarna, visar det vetenskapliga värdet av det insamlade dialektmaterialet, pekar på språkfenomen som är viktiga för litauisk dialektologi och som bevarats i dialekterna, samt understryker den stora betydelsen av den förberedda lingvistiska atlasen över det litauiska språket.