LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

SUBSTANTIV I MITUVAS FLODDALSDIALEKT¹

E. GRINAVECKIENĖ

I. Genus, numerus, kasus²

II. Stam

Dialektens substantivstammar är desamma som i standardlitauiskan, men de är något sammanblandade sinsemellan. Vissa stammar (i, u, iu, konsonantstammar) har vid sidan av sina egna stamändelser också ändelser från andra stammar, särskilt i plural, eller övergår helt till andra stammar, se s. 165, 167, medan a, io-stammarna endast i sällsynta fall har fått ändelser från andra stammar i enskilda kasus, se s. 171–174.

Dessutom kan stammarna i dialekten växla när substantivets numerus ändras, till exempel:

a) Alla mansnamn med o-, io--stam har i plural övergått till a, ia-stammen, till exempel: Byla, Petraūvytė, Riaubà, Stanėvytė, Vadeišà, men: Bylai, Petraūvyčei, Riaubai, Stanevyčei, Vadeišai.

b) Alla nedsättande substantiv med u--stam har i plural övergått inte till a-stammen, som man kunde vänta sig (jfr s. 172), utan till ia, till exempel: lipkus (någon som klibbat ihop), pliūrpkus (hetlevrad), smìrškus (en stackare som dött), men: lipkei, pliūrpkėi, smìrškei. Det kan bero på att alla nedsättande substantiv med liknande bildning inte har u,- utan iu-stam, och att de alla i plural övergår till ia-stammen; jfr miegalìus, nuogālùs och miegalèi, nuogālèi. Följaktligen kan även dessa substantiv med u--stam, som är obrukbara i dialekten, genom analogi med iu-stammen ha övergått till ia-stammen i plural. På samma sätt skulle även övergången till a, ia-stammen i plural hos efternamn med o-, io--stam kunna förklaras.

c) Maskulinsubstantivet petys med i--stam har i singularis nominativ och i plural övergått till ia--stammen: pečèi, pečių, pečiàms, pečès...

¹Den tryckta artikeln är avsnittet om morfologi i del II av ”Mituvas floddalsdialekt”. Se E. Grinaveckienė, Mituvas floddalsdialekt (härefter Mut), doktorsavhandling i filologi, maskinskrift, 531, Vilnius, 1955, handskriftssamlingen vid Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas. Dialektexemplen i denna artikel återges med standardlitauiska skrivtecken och följer de allmänna betydelserna hos ortografiska tecken som anges i Lietuvių kalbotyros klausimai (härefter LKK) 1, 119–120.

²De karakteristiska formerna för genus, numerus och kasus hos substantiven i Mituvas floddalsdialekt behandlas i LKK, 2, 177–185, Vilnius, 1959.

11. Kalbotyros klausimai, III

161

III. Accentuation

Dialektens substantiv indelas i fyra accentklasser (med underavdelningar). Accentklasserna är desamma som i 1k³, men enstaka ord förekommer som accentueras enligt en annan accentklass än i 1k, liksom ord som kan accentueras på två sätt.

1. I dialekten finns substantiv som accentueras parallellt på följande sätt:

a) enligt accentklass I och III, t.ex.: brūkšnìs — brūkšmỹs, gréblis — grėblỹs, inkštai — inkštaĩ, kanai — kalnaĩ, pė́da — pėdà, siūlai — suolaĩ.

b) i singular enligt accentklass I och III (oftare), i plural som i 1k — enligt I, t.ex.: ašara — ašarù — ašarų, čerpė — čerpė̃ — čerpių, kráutuvė — krautuvė̃ — krautuvių, leñtpjuvė — lentpjū̃vė — lentpjūvių, náginė — naginė̃ — naginių, pãmoka — pamokà — pamokų, pirštinė — pirštinė̃ — pirštinių.

c) i singular enligt I, i plural parallellt enligt I och III; t.ex.: brólis — brolẽi — brolẽ.

d) enligt accentklass II och IV, t.ex.: ãslas — aslõs, bãlas — balõs, diržai — diržaĩ, dúdas — dúdos, ievõs, ievų — ievų, glėbis — glėbỹs, krantai — krantaĩ, kuolai — kuolaĩ, vam̃plas (smulkio, burnos) — vamplõs.

e) i singular enligt II och IV (oftare), i plural enligt II (några enstaka kan också ha IV), t.ex.: Ágnė (Agnietė) — Agnė̃ — Agnių, ẽglė — eglė̃ — eglių, Elzė (Elžbieta) — Elzė̃ — Elzių, lãpė — lapė̃ — lapių, kir̃ptė (kas kortklippt hår) — kirptė̃ — kirpčių, kū̃prė — kuprė̃ — kuprių, Mãgde — Magdė̃ — Magdžių, mẽntė — mentė̃ — menčių, Marė̃ — Mãrių — Marių, musė̃ — musių — musių, rùpkė (padda) — rupkė̃ — rupkių — rupkių, virvė̃ (men virvės — virvės) — virvių — virvių.

Rotaccentueringen av dessa ord är karakteristisk för äldre människor.

f) i singular enligt I, i plural enligt IV. Så accentueras alla mansnamn (med och utan suffix), t.ex.: Adomaitis, Adomaičių (~ Adomaitis, Adomaičių) — Adomaičėn, Adomaičius, Bagdánckis, Bagdánckiu — Bagdánckei, Bagdánckius, Balčytis, Balčyčiu — Balčyčei, Balčyčius, Dúoba — Duobai, Duobės, Jõnelis, Jõneliu — Jonelė, Joneliai, Lazdáuckas, Lazdáucku — Lazdauckai, Lazdauckius, Miliūnč, Miliūniu — Miliūnai, Miliūnius, Várna — Varnai, Varnės, Viršìls, Viršìlu — Viršilai, Viršilius, samt svärfar, uošviu — uošvei, uošvius.

Man får anta att det från början bara var mannens och hustruns — familjens — efternamn som accentuerades så (med accentklass IV i plural), medan efternamnet på flera bröder hade fast accent i plural liksom i singular, t.ex.: Adomãčei kunde beteckna flera bröder, medan Adomaičė̃ betecknade deras föräldrar (fadern och modern). Olika accentuering av efternamn i plural kan alltså ursprungligen ha bidragit till att skilja efternamnet på flera bröder från deras föräldrars (faderns och moderns) efternamn eller från efternamnet på en bror och hans hustru. Med tiden kan den accentuering som användes för föräldrarnas — familjernas — efternamn ha generaliserats och kommit att användas om män med samma efternamn. Detta är tydligen ingen gammal företeelse, eftersom det i dialekten finns exempel som visar att samma ord kan accentueras på två sätt i plural beroende på olika betydelser: när de betecknar en familj accentueras de enligt IV, men när de betecknar flera män inom ett och samma yrke har de samma accentuering som i singular, t.ex.: ordförandena (ordföranden med sin hustru) och ordförandena (män som innehar ordförandeposten), lärarna (läraren med sin hustru) och

³ Žr. Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (toliau DLKŽ), XI—XIV, Vilnius, 1954.

162

lärare (manliga lärare), skogvaktare (skogvaktare med hustru) och skogvaktare (flera skogsspecialister), prästfru (protestantisk präst med hustru) och prästfru (flera präster), farbror (farbror med fru) och farbror (flera farbröder).

Efternamn i plural för små barn ändrar inte sin accentuering, t.ex.: Butk- bytis (Butkaus son) och Butkyčei (Butkaus söner), mačiai Ramanauckytyčūs į Butkyčius.

Pluralformer av ortnamn som till sin ordbildning liknar dessa personnamn har också fast accentuering — de behåller samma accentklass som singularformen, t.ex.: laukinaitis (en person från landsbygden; talar en annan dialekt och bor på slätterna. Så kallas västliga aukštaiter som drar tillbaka accenten.) — laukinaičei, Butkāčei (bynamn), Jobūbāčei (bynamn), Mikutāčei (bynamn), Šimkāčei (småstadsnamn), Žindāčei (bynamn).

g) Substantivet žmogus har i dialekten accentklass II i singular och accentklass III i plural: žmogus, žmogaus,… žmogum,… žmonys, žmonių,… žmonis…

IV. Deklination

a) a- och ia-stammar

Alla a-, ia-stammiga substantiv är maskulina. Enstaka substantiv är också av gemensamt genus⁴.

Accentklass I

Singular

N. pūoc, arūoc, mōlis, augītinis G. pūoda, arūoda, mōle, augītine D. pūodui, arūodui, mōliui, augītiniui A. pūoda, arūoda, mōli, augītini Ack. pūodu, arūodu, mōliu, augītiniu Lok. pūode, arūode, mōly, viršūgalvy V. vyrē, apūoke, bēri, augītini

Plural

N. pūodai, arūodai, bērei, augītinei G. pūodu, arūodu, bēriu, augītiniu D. pūodam(s), arūodam(s), bēriam(s), augītiniam(s) A. pūodus, arūodus, bērius, augītinius Ack. pūodais, arūodais, bēreis, augītinēs Lok. pūoduos, arūoduos, mōliuos, viršūgalvūos

II:a, III:e, IV:e accentklasser

a-, ia--stammande substantiv med accentklass II, III och IV har samma betoning som i Ik, medan kasusändelserna är som hos dialektens substantiv i accentklass I; se paradigmet:

⁴Se LKK, 2, 177–179.

163

Exempel på substantiv med stam på a-, ia-

Accentklass I. a) Tvåstaviga: bálkis, brėdis, dúms, káilis, kálc, kálbis, káuls, krúms, kúgis (hammare och stack), kúrrmis, nórs (önskan), pántis, párkai (skabb, skabbkvalster), plėnc, pjūklas, sieksnis (längdmått över båda utsträckta armarna. En lång fåra av denna bredd på de gemensamma ängarna.), stúls, sáris, sviestas, pláokštas (fiber, slamsa), šáukštas, šáolis, t árps, tilc, tvárc, vėjis, žirmis, žvórblis, žvýnė m.fl. b) Flersstaviga: ántakis, ántkaklis (börda, tyngd), ántkiauštis (ankaägg), atškaras, blakstienc, galąstuvs, gėrims, gyvenims (har också betydelsen gård, hushåll), gyvastis (liv), gyvuolis, gyvuonis (boskapstjuv), ižgąstis, kúpetis, pakaušis, pavasaris, patáls, púsyns, perėjims, prákraic, rūpestis, skiltuvs, vardininks (forntida trollkarl, besvärjare), vieškelaitis (liten landsväg), várjymas (arbete med många moment: bryggning av öl och hembränt, tvätt, malning o.dyl.) m.fl.

Accentklass II. a) Tvåstaviga: aũkšlis (böjd björkbark för att plocka bär), aũkštas (och taũkštas), aũc, bìc (redskap), čėpkis (stickad toffel), ẽntis (anka), ẽlksnis (al), dalgis, dãntis, giñčas (betyder också en person som grälar), glõbis (girig person och själva förmögenheten), grãibštas (håv, triangulärt nät på en lång stång. Med håven fångar man fisk från stranden.), grìžis, kãrčiai (hästens manhår), kãršis, kañštis, kẽlis (del av benet), kẽltis (del av benet på motsatt sida av hälen), kõžync (kummin), lãps, liẽpc (gångbro, bräda eller stock över en flod), mẽc (tid), mẽdžis, miẽstas, mìls (tjockt ylletyg), mìlkc (klunk), mùšis (slag), miẽžis, naščeì, pãc (sula), paũkštis, pelìs, pìrštas, plaũčiai, plõtis, pìžris, rãc, rãkc, rẽtis, sõc (trädgård), skẽrac (ficka), šáltis, sẽnis, sỹris, skỹščei, slẽnkstis, šũzis, tìškas (stänk, själva stänkandet), vãgis (gångjärnsbeslag), vãrtai, žãptai (gap), žãrdis, žõdis, žiñksnis, žiùpsnis m.fl.

b) Flersstaviga. 1) Avledningar med vanligare suffix: -(i)ukas — gaidùks, girãuks; -imas — ejìms, gaudìms; -umas — saldùms (söta maträtter), sūrùms (oftast rökt kokt skinka, korv); -ininkas — kaklinìnks, pakabnìnks och andra avledningar från substantiv med ändelsebetoning; -ikas — kūrìks, vežìks; -elis — karvẽlis, puodẽlis; -ėlis — vakarẽlis, vežimẽlis m.fl. substantivavledningar; -inis — kiaušìnis, panaktìnis (nattvakt), skrandìnis (pälsrock fodrad med vadmal); -uris — mentùris; -utis — kelùtis, lytùtis, lakùtis, -uvai — karštùvai, mestùvai och andra avledningar från kort och cirkumflex betonad rot; -uvis — koštùvis, liežùvis, 2) Vissa avledningar med prefixen pa-, pra-: pavãdis, pagrėpstai, pavỹc, padùr-kai, praskẽps m.fl.

Accentklass III. a) Tvåstaviga: arklỹs, bérnas, dárps, dáikc, dìeks (grodd), drìežas (ödla), grùc, béržas, ožỹs, kẽlmas, kõc, lopšỹs, slìeks, kũoc, láiškas, lãnks (fönster), lùops (bark), mẽšlas, õrs, pẽc (spår), pláuks, ránc (gräns), rỹc, sárks, spìrks, sriẽks (gänga, lim från fiskhud, slem), stóks, súols, šármas, šiáuc (halm), špóks (stare), taũkai, úoc (mygga), vėic (ansikte), vórs, vẽlnes, vežỹs, váistas, žánc (kind), žénc, žìec m.fl.

b) Flersstaviga: akiõc, ábdiegs (vattenmask med ett borstliknande skal), apmatãt, ataudãt, ąžuõls, avìlẏs, ávinė, bùrbuls, gaĩgals, ešerỹs, garlaivỹs, dóbilis, kamuolỹs, kosulỹs, kãminc, kẽvals, kibìris (liten kvist till upptändning), marškinėi, nebylỹs,

⁵Fler exempel på enskilda suffix finns i Mut, §§226, 130, 208, 121, 120, 227, 228, 265, 234, 138 m.fl.

164

pabrolys, patalkys, pašals, pašinc (en sticka), riebals, skiaudulys, stipinc, šnekals (tal, talande), šiupinys (en sådan maträtt), užvalkals, vabal[s], vanaks, vidarys, vėdars, žabars, žiuburys (lyse) med flera.

Fjärde accentklassen. a) Tvåstaviga: balnas, balsas, būrys, daržas, drugys, gail[s], ėžys, garnys, genys, griužas (en avgnagd bit och en liten, hal bäckfisk), gūžys (kräva), jėus (korn), kaklas, kamp[s], korys, kūlys, juok[s], lāks, lāsas, lāks, linc (lin), lōps, māšas, nāks, nāms, rāks (horn), rugys, rišys, sakai, sā̄pnas, smē̄ks, stāls, stulps, skilvys, šernas, šienc, šēskas, slaic, slāks (punkt, fläck), šūls (en väv), šāšas, šer̄ys, tāks, vāks, varč, vārks, vārps, vōks, zuikys (hare) med flera.

b) Flerstaviga förekommer inte i dialekten, med undantag för pluralformer av efternamn (se s. 162).

Särdrag i kasusändelserna hos substantiv med a- och ia-stam

Som paradigmet visar har de flesta substantiven med a- och ia-stam behållit sina stamslut, vilka påverkats av dialektens fonetiska regler för ordslut. Endast diminutiva substantiv med a-stam används genomgående i singularis lokativ med ändelsen hos substantiv med ia-stam, -y ~-yje: daržūky, mazgūky, šulinūky, tvartūky. Detta beror sannolikt på att detta enda diminutiva suffix i dialekten har a-stam, medan alla andra diminutiva substantiv har ia-stam. Därför påverkas möjligen enskilda kasusformer av suffixet -(i)ukas av analogin med andra diminutiva substantiv. Dessutom har alla tvåstaviga substantiv i tredje accentklassen, till skillnad från 1k, alltid betoning på stammen i singularis lokativ: dā́kte, lā́nge, ōre, stōge, vēide. Substantiv med a-stam har två möjliga vokativformer i singularis⁷. I dialekten används också två former av dativ plural: med och utan ändelsen -s: arklēm(s), medžēm(s), nagām(s), men formen med ändelsen -s används oftare. Detsamma gäller dativ plural för maskulina substantiv med alla andra stammar samt dativ plural och inessiv plural för alla feminina substantiv.

b) o- och io-stammar

Alla substantiv med o- och io-stam är feminina. Ett fåtal personnamn med dessa stammar (Dūoba, Byla, Engelėka) är maskulina; några substantiv med o-stam är även av gemensamt genus⁸.

Första accentklassen

Singular

V. Š. gēlda, lentȳna, sāuje, užvējē K. gēldas, lentȳnas, sāujes, užvējēs N. gēldai, lentȳnai, sāujei užvējēi G., Įn. gēlda, lentȳna, sāuje, užvējē Vt. gēldo, lentȳno, sāujo, užvējō

⁶ Se LKK, 1, 151–159, 161–162. Där finns också information om vokalismen i kasusändelserna för andra stamtyper i dialekten.

⁷ Se LKK, 2, 183.

⁸ Se LKK 2, 177.

165

Plural

V., G., Š. gėldas, lentynas, sąjes, pakobės

K. gėldų, lentynų, sąjų, pakobijų

N. In. gėldom(s) || gėldum(s), lentynom(s) || lentynum(s), sąjom(s) || sąjum(s), pakobijom(s) || pakobijum(s)

Vt. gėldos(e), lentynos(e), sąjos(e), pakobijos(e)

II:a accentuering

o-, io--stammar. Betoningen hos substantiv med II:a accentueringen är som i Ik, medan kasusändelserna är som hos substantiv med dialektens I:a accentuering; se paradigmet.

III:e accentuering

Singular

V. skiedrà, skepetà, apačė

K. skiedrõs, skepetõs, apačiõs

N. skiedrai, skepetai, āpačei

G., In., Š. skiedra, skepeta, āpačė

Vt. skiedrõ, skepetõ, apačiõ

Plural

N., G., Ack. skiedras, skepetas, āpačės

Gen. skiedrų, skepetų, apačių

Dat. skiedróm(s), skepetóm(s), apačiom(s)

Ins. skiedróm(s), skepetóm(s), apačiom(s)

Loc. skiedrõs(ė), skepetõs(ė), apačiõs(ė)

IV:e accentueringstypen

o-, io--stam. Betoningen hos substantiv av IV:e accentueringstypen är som i Ik, medan kasusändelserna är som hos substantiv av dialektens III:e accentueringstyp, se paradigmet.

Exempel på substantiv med o-, io-stam

Accentklass I. a) Tvåstaviga: dėlna, girnas, grūoba, gėda, grįova, gūra, jāujė, juōsta, yla, kilpa, kóje, knirva (en som inte talar med karlar och inte tycker om vänskap) kūosa, kūmščė (näve), kvėša, liepa, mälka, pieva, plūmsna (fjäder), smilga, stirna, strėnas, siena, sėkla, šārka, ūoga, vārpa, vīlna med flera. b) Flersstaviga: akiplėša, išdėvas, išvarta (ett träd som fallit omkull), Mituva, motina, nūgara, pākulas, pārsmauga (den tunnare delen av tråden eller tarmen), pelėda, pagėlba, stīpena (en som är mycket utmärglad och stapplar), sānkrýža, šeimyna, šērybas, trāiškanas, užūomirša, vāsara med flera.

Accentklass II. a) Tvåstaviga: brastà, gijė, girė, griščė (en kärve handkammat lin), kaktà, kruopà, kulkà, kuprà, kvietkà, lūbas, plytà, plutà, pradžė, pupà, putà, rankà, rujė, ruknà, skujė (kottekott), šlājes (släde), šūkas, vādzės, valė, viėčà, viztā, vyšnė, vyžā med flera.

166

b) Flersstaviga: badijė (bad as), ganykla, kamarà, lydekà, sveikatà, uošvė (hemmet hos mannens eller hustruns föräldrar), žarijė med flera.

Accentklass III. a) Tvåstaviga: burnà, galvà, naudà, oškà, triobà, žarnà; substantiv med io-stam kunde inte påträffas i dialekten.

b) Flersstaviga: avizà, ašakà, adatà, anhėstarà (inkštiras), gilumà, pava jė (papper eller tygstycke som en boll lindas in i), pabaigà, plaštakà, pašukas, pavažas, prapersà, raganà, šilumà, uodegà, vedegà med flera.

Accentklass IV. a) Tvåstaviga: Alsà (en bäck i dialektområdet), aušrà, bangà, bandà, barzà (skägg), bla usà, dainà, gaujė, dešrà, dienà, džióvà, jiegà (kraft), kamšà (tilltäppning), kasà, kriaūnas, krūvà, mešà, mamà, lankà, lazà (käpp), lentà, ligà, liuobà, luomà (luoma), mergà, marti, meškà, naudà, noglà (djävul, svordom), rasà, salà, sausà, spragà, sriubà, sėjė, sulà, skolà, šakà, šalnà, šeivà, tamsà, tvorà, tetà, vielà, žiemà, žinè, žveję (fiske) med flera.

Det finns inga flersstaviga.

Egenskaper hos kasusändelserna hos substantiv med o- och io-stam

Som paradigmet visar har de flesta substantiv med o- och io-stam bevarat sina stamändelser, påverkade av dialektens fonetiska ordslutsregler. Endast i singularis lokativ har vissa io-stamsubstantiv med rotbetoning, vid sidan av sin stamändelse, också ändelsen -ē ~ ejė hos substantiv med ē-stam (den är mer sällsynt i dialekten): girė (i skogen), griūšė (i päronet), vyš nė (i körsbäret). Singularis vokativ skiljer sig vanligtvis inte till formen från nominativ (med undantag för orden pati: pačė, marti: marčė): oška, višta, ragana; betoningen ligger dock oftast i roten hos dem alla (flersstaviga substantiv med andra accentklassen har betoningen på suffixet: lydekà, aguõna).

I dialekten förekommer substantiv med rotbetoning i pluralis dativ och instrumentalis med två parallellt använda ändelser: ändelsen -om(s) och -um(s): rankom(s) || rankum(s), vištom(s) || vištum(s), varnom(s) || varnum(s). Substantiv med ändelsebetoning har här endast sin egen ändelse: avižom(s), mergom(s), šakom(s); avižom(s), mergom(s), šakom(s).

Ändelsen för pluralis lokativ är också dubbel i dialekten. Äldre dialekttalare använder en fonetiskt förkortad pluralis lokativ: pakulos, strėnos, šakos, vištėsios (denna ändelse är överlag mer sällsynt), medan den bland alla övriga dialekttalare är densamma som i standardspråket: avižose, šakose.

c) ē-stam

Substantiv med ē-stam är vanligtvis alla feminina, endast några få av dem (memė, lojynė⁸) är av gemensamt genus.

Första accentklassen

Singularis

Nom., gen., instr., vok. žylė, mergàtė; ack. žylės, mergàtės; dat. žylei, mergàtei; lok. dróbė, al kūnė

• Se LKK, 2, 177.

167

Plural

N., G., S. žylės, mergatės

Ack. žylių, mergaičių

Dat., instr. žylem(s) || žyliom(s) || žylium(s), alkūnem(s) || alkūniom(s) || alkūnium(s)

Lok. dróbėse(e), alkūnėse(e)

II:a accentueringsklassen

ė-stam. Substantiv med II:a accentueringsklassen har betoning som 1k, medan kasusändelserna är som hos dialektens substantiv med I:a accentueringsklassen; se paradigmet.

III:e accentueringsklassen

Singular

Nom., lok. strupe, lada

Gen. strupes, lador

Dat. strupe, lada

Acc., instr., voc. strupe, lada

Plural

Nom., acc., voc. strupes, lador

Gen. strupor, lador

Dat. strupor || struporna, lador || ladorna

Instr. strupor || struporna, lador || ladorna

Lok. strupes, lador

IV:e accentparadigmet

ė-stam. Substantiv med accentparadigm IV har betoning som 1k, medan kasusändelserna är som hos substantiv med accentparadigm III i dialekten; se paradigmet.

Exempel på substantiv med ė-stam

Accentparadigm I. a) Tvåstaviga: báimė, bùožė, dírsė, dúlkė, dúmplės, gérvė, ímsrė (Mituvās vänstra biflod), kárvė, kérpė, kùrpė (träsko), láimė, láisvė, léndrė (vass), lénkė (ravin, dal), lýsvė || lýse, pélkė, pémpė, rýkštė, rópė, sáulė, séikė, smárvė, žìrklės, žiùrke m.fl.

b) Flersstaviga: 1) Avledningar med vanligare suffix: -ienė (i personnamn) — Jonėnė (Jonos hustru), Kasiulienė (Kasiulios hustru), Mýko- lienė (Mykolos hustru), Petrienė (Petros hustru); -uvienė — kūdliu vienė (en som är tovigt och täckt av tovor), šeiliuvienė (en som dreglar), smiliuvienė (matvrak), Vaitkuvienė (Vaitkaus hustru); -aitė — kumelátė, vėgėlátė¹⁰

¹⁰ Fler exempel på enskilda suffix, se Mut, §§ 158, 159, 232.

168

2) Olika andra substantiv: gyvasnė, lygybė, pakalnė, paklėtė (plats vid visthuset), spanguolė, sausakė, staltiesė, šilovės (skogslund), žėmuogė m.fl.

Accentparadigm II. a) Tvåstaviga: bigė (hand med avskurna fingrar, trubbigt föremål, avbruten kniv), blakė, braškė, brūknė, bōpšė (kvinna, nedsättande), bōbė (kvinna, nedsättande), draugė, gilė, kiaulė, košė, kūdlė, krėgždė, lipkė (en som klibbat ihop), ližė, pienė, pliūržė (gyttjig mark, träsk), pōdė (åld., gudmor), pūsė, rāgė (stolt, som om hon hade horn), rėplės, rōgės, rōžė, sėne, smalkės, sprāgė, skērse (kjol med tvärgående ränder), šilke, smilė (gottegris, matvrak), skraistė, stāklės, šiurlės (dålig spannmål), šliūrė, šūkė, šventė, veislė, žāgrė, žēmė, žėbrė (smutsig kvinna), žūržė (gråterska), žvāke m.fl.

b) Flersstaviga. 1) Avledningar med vanligare suffix: -ybė — galūbybė, neteisybė, tamšybė; -yklė — pustyklė, šaudykėlė; -anė — kamānė, samānė; -ynė — pempynė (träsk där tofsvipor häckar), klampynė; -inė — krūtinė, penkinė (fem rubel), šimtinė (hundra); -(i)ukė — peliūkė, kačiūkė; -ikė — riškė (en som binder), vėlikės (ull som används för att valka vadmal, vanligen kort fårull); -elė — ausėlė (tröskverkets öra, där säden rinner ut), bobėlė (redskap för att knacka lien); -utė — ausūtė, eglūtė; -ytė — mažytė, lūpytės¹¹ m.fl.

2) Enskilda ord: drobūlė, gyvātė, kalādė, kelionė, kepūrė, padraikės, pleškataine (pratmakare), perėklė (ruvande höna), vienbōrės (som har likadana föremål, namn) m.fl.

Accentparadigm III. a) Tvåstaviga: varškė, versmė.

b) Flersstaviga: Antvardė (biflod till Mituva), deder v inė, eketė, giminė, kultuvė, malkinė, meškerė, pamergė, panagės, pikvotė, rupūžė, tinginė, vėgelė m.fl.

Accentparadigm IV. a) Tvåstaviga: budė (bryne och ihopsjunken limpa, rågbröd), dielė (igel), duobė, eilė, ežė, garbė, gelė, gelmė, kabė, kalė, katė, kalvė, kedė, knyslė, kremzlė, kuislė (en som länge pysslar om sig själv), kvailė, kvieslė, laumė, mėnė, pelė, pynė, pislė, rauplė, rėksnė (gråterska), riūglė (gråterska), siūlė, skylė, sterblė, šliūžė, šnervė, viežė, žievė, žvyg lė (en som gnäggar) m.fl.

Särdrag hos kasusändelserna för substantiv med ė-stam

Paradigmet visar att de flesta ė-stams substantiv har bevarat sina stamändelser, påverkade av dialektens fonetiska ljudlagar i ordslutet; i plural dativ och instrumentalis förekommer de vid sidan av sina stamändelser också med andra ändelser. ė-stams substantiv med ändelsebetoning har i dessa kasus dubbla ändelser: den fonetiskt förändrade ė-stamsändelsen -em(s) och, vid sidan av den, möjligen io-stamsändelsen -iom(s) (som i dialekten ibland till och med förekommer oftare): pelėm(s) || peliōm(s), giminėm(s) || gimin iōm(s); žievėm(s) || žiev iōm(s). ė-stams substantiv med rotbetoning används parallellt i dessa kasus med tre slags ändelser: ė-stamsändelsen -em(s) (den är relativt sällsynt i dialekten): drōbėm(s), žāgrėm(s); io-stamsändelsen -iom(s) (den är vanligast): kūrpiom(s), pūsiom(s); och ändelsen -ium(s): bōžium(s), žiūrki um(s).

Förekomsten av ändelsen -ium(s) i plural dativ och instrumentalis hos o-, io- och ė-stams substantiv med rotbetoning samt hos adjektiv, räkneord och pronomen¹², och dess användning vid sidan av de ändelser som normalt hör till respektive stam i dessa kasus, är inte enbart karakteristisk för den dialekt som beskrivs. Framför allt är detta särdrag utbrett

Fler exempel på enskilda suffix, se Mut, §§ 207, 144, 169, 153, 265, 226, 120. 227, 234, 233.¹¹

Se Mut, §§ 382, 389k, 397, 401, 419, 427, 433, 434d.¹²

169

förekommer i motsvarande kasus hos veljuonierna, den undersökta dialektens östra grannar: bób(u)m(s), gírim(s). Det dialektologiska material som samlats in till Litauiska språkets atlas visar att detta särdrag också är karakteristiskt för nästan hela den nordvästliga aukštaitiska dialektgruppen och dess sydöstra žemaitiska grannar¹³. Detta särdrag omfattar alltså ett tämligen stort område av de litauiska dialekterna, där andra särdrag i veljuoniernas dialekt inte förekommer. Därför kan fenomenet inte förklaras med de nuvarande fonetiska särdragen hos de nämnda dialekterna, och det är numera ett morfologiskt särdrag.

Alla ė-stams substantiv vars stamändelse föregås av konsonanterna t, d har också tre slags ändelser i plural dativ och instrumentalis: ė-stamsändelsen -em(s): katēm(s), katēm(s), krēgždēm(s), žvaigždēm(s), žvaigždēm(s); i-stamsändelsen -im(s) (den är sällsynt, men förekommer oftare i ord med rotbetoning): katìm(s), katìm(s), krēgždìm(s); eller ändelsen -iem(s) (det är möjligt att denna kan förklaras med inflytande från den västliga grannmålgruppen žemaitiska dūnininkai): krēgždìem(s), katìem(s), katìem(s).

Plural lokativ har två slags ändelser i dialekten: en fonetiskt förkortad: šliūžės, panagės (den används genomgående av de äldre i dialekten, men förekommer mer sällan) och en sådan som i standardspråket: pradalgės, padrakėse.

d) i-stam

De flesta substantiv med i-stam är feminina, endast några få ord (tand, gadd, liv, rovdjur, tjuv, vilddjur) är maskulina.

III:e accenttypen

Singular

Nominativ

hjärta,

armhåla,

vilddjur

Genitiv

hjärtas,

armhålas,

vilddjurs || vilddjurs

Dativ

hjärta

armhåla

vilddjur

G.

širdì,

pažastì,

žvėrì

Įn.

širdže || širdìm,

pažąščė || pažastìm,

žvėriu || žvėrìm

Vl.

širdy,

pažasty,

danty

Š.

širdìe,

pažastìe,

žvėrìe

Plural

V., Š.

hjärtan,

armhålor,

odjur || odjur

K.

hjärtans,

armhålors,

odjurs

N.

hjärtan

armhålor

odjur || odjur

G.

hjärtan,

armhålor,

žvėris || žvėrius

Įn.

širdìm(s),

pažastìm(s),

žvėrìm(s) || žvėrės

Vt.

širdise,

pažastise,

dantise

¹³ Se Lietuvių kalbos ir literatūros instituto Kalbos istorijos ir dialektologijos sektoriaus 363, 491, 327a 24a, 260a, 390, 393, 429, 464, 326, 359, 360, 361, 362, 325, 327, 391, 463, 466, 398, 389, 259, 328, 295, 294, 225, 21, 49, 292, 257, 265, 396 bostadsortssvar på frågorna 288 och 289 i ”Programmet för insamling av material till Litauens språkatlas”.

170

Accentklasserna I, II och IV

i-stam. Substantiv med accentklass I, II och IV har accenten som i 1k, medan kasusändelserna är som hos dialektens substantiv med accentklass III; se paradigmet.

Exempel på substantiv med i-stam

Accentklass I. a) Tvåstaviga: ántis, ánkštis, kártis, kùlsis, nósis, nýtis, pìntis (en svamp som växer på träd), plókštis (en omogen ärtskida), skìltis, širšìs (geting), plėnis (en brinnande flisa från ett föremål som brinner), šìuys (en stor mängd), tóšis, vàltis m.fl.

b) Det finns inga flerstaviga.

Accentklass II. a) Tvåstaviga: bitìs (bi), dùrys, karšìs (en sådan fisk), plūdìs (fiskblåsa), ùpis (flod), usnìs m.fl.

b) Det finns inga flerstaviga.

Accentklass III. a) Tvåstaviga: biržìs (en bred åkerremsa, vanligen med spannmål, på plöjd mark och liknande), smiltìs, švirtìs, šerdìs, viltìs m.fl.

b) Flerstaviga: debesìs, geležìs, gaišatìs, geluonìs, kamšatìs, grobuonìs (det sistnämnda böjs som žvėris) m.fl.

Accentklass IV. a) Tvåstaviga: akìs, ašìs, ausìs, anglìs, avìs, dalìs, kulnìs (häl), lýtis (isbit), naktìs, pusnìs, pušìs, rūšìs, saktìs, svėrìs (en våg), šaknìs, šalìs, tulžìs, ugnìs, vilnìs, žąsìs, žuvìs, dantìs, vagìs (de två sistnämnda orden har kasusändelser som žvėris) m.fl.

b) Det finns inga flerstaviga.

Särdrag hos kasusändelserna i substantiv med i-stam

De flesta i-stamsubstantiv har bevarat sina stamslut, påverkade av dialektens fonetiska regler för ordslut. Ändelsen -is i singularis nominativ sammanfaller nu med ändelsen hos ia-stam, men dess ursprung är ett annat; dessutom är den betonad i ord med rotaccent. Maskulina substantiv i singularis genitiv förekommer, utöver sin stamändelse (dantìes, vagìes), parallellt även med ändelsen -e ~ -io hos ia-stam: dančè, vàge.

Singularis instrumentalis har också, vid sidan av, ändelser från andra stammar: maskulina ord har ändelsen hos ia-stam vagiù (parallellt, men mer sällan, vagìm); feminina ord har ändelsen hos io-stam: avè (mer sällan avìm).

Maskulina substantiv i singularis vokativ förekommer ibland, vid sidan av sin stamändelse grobuonìe, dantìe, även med ändelsen -y som hör till ia-stam: grobuoný, dantý, medan femininum ibland också påträffas med ändelsen -e som är karakteristisk för ė-stam: ave, ánte. Detta beror troligen på inflytande från de västliga grannarna, samogiterna, eftersom de flesta i-stamsubstantiv där helt har övergått till ė-stam.

Maskulinum i pluralis nominativ förekommer, vid sidan av sin stamändelse (dañys, grobuõnys), parallellt även med ändelsen -ei ~ -iai hos ia-stam: vagėi, dančēi (den är tydligen mer sällsynt).

Det finns i-stamsubstantiv som i pluralis genitiv har bevarat den gamla ändelsen, karakteristisk för konsonantstammar, med en hård slutkonsonant. Sådana substantiv är talrika i dialekten, till exempel: ašų, ausų, dantų, debesų, durų, geležų, kūlių, kulnų, nosų, naktų, pažastų, pušų, šaknų, šlaunų, sąsų. Alla andra i-stamsubstantiv har i detta kasus en mjuk konsonant före ändelsen, till exempel: ankščių, anglių, akių, avių, bičių, karčių, pinčių, smilčių, sakčių, žuvų med flera.

171

Ändelsen i pluralis dativ och instrumentalis är -im(s): akim(s), akim(s); maskulinum i pluralis

instrumentalis har också ändelsen -eis ~ -iais: dančės, vagės (men den är mer sällsynt).

Maskulinum i pluralis genitiv har också ändelsen -ius: dančius (men denna form är mer sällsynt).

Alla substantiv med i-stam har i pluralis lokativ en ändelse med kort i-vokal: -ise— akise, ausise, nosise. Ändelsen med långt y börjar användas av dialektens yngre talare under inflytande av standardspråket. Ursprunget till ändelsen -ise är inte helt klart. Troligen kan den ha uppstått genom kontamination från den gamla ändelsen för pluralis lokativ -isu och den skriftliga formen -yse¹⁴.

e) u, iu-stammar

Alla substantiv med u-, iu--stam är maskulina. I dialekten är de inte lika talrika som de hittills behandlade stammarna; dessutom övergår de snabbt till andra, betydligt mer produktiva stammar (till a, ia).

Andra accentklassen

Vienaskaita

N. turgus, kurpius, miegalius || miegalis G. turgaus, kurpiaus, miegaliaus || miegale D. turgui, kurpiui, miegaliui A. turgu, kurpiu, miegaliu || miegali I. turgum, kurpium, miegali um || miegaliu L. turguj, spiečiuj, aliejųj || aliejų V. lipkau, kurpiau, miegaliau || miegalį

Daugiskaita

N., V. turgai, kurpėi, miegalėi G. turgų, kurpių, miegal(i)ų D. turgam(s), kurpėm(s), miegalėm(s) A. turgus, kurpius, miegalius I. turgais, kurpėis, miegalėis L. turguos, spiečiuos

Första, tredje och fjärde accentklassen

u-, iu--stammarnas substantiv i första, tredje och fjärde accentklassen har samma accent som Ik, medan kasusändelserna är som hos substantiven i dialektens andra accentklass; se paradigmet.

Exempel på substantiv med u- och iu-stam

Första accentklassen. a) Tvåstaviga: amžius, oblius, stalčius.

b) Flersstaviga: ātrajus, rytōjus, vasarōjus.

Andra accentklassen. a) Tvåstaviga: būčius, būlius, kápčius, Márgius (ett hundnamn), Mūrz(i)us (ett hundnamn), klijus (lim), kryžius, lipkus (en som klibbar ihop), midus, pikčius (tvärvigg), pliūrp(k)us (hetsporre), pūodžius, ráčius, rág(i)us (en stolt person, lik en behornad), slánkius (ett berg eller en strand som sluttar nedåt), seilius, smilčius (gottegris,

¹⁴ Jfr. J. Endzelīns, Latviesu valodas gramatika, § 285, Rīga, 1951.

172

andra tån), stalius, šveplius, zurzius (en som gråter och muttrar), žėbrius (en som är smutsig); personnamn: Bėnius (Benediktas), Gėnius (Eugenijus), Prūnius (Pranas), Sėlius (Saliamonas), Saulius, Stasius (Stasys) m.fl.

b) Flersstaviga: aliejus, Elėnius (Elenas man, nedsättande), nuogalius, pampalius (trasig person, klädd i lappar), skarmalius, utėlius.

Tredje accentklassen. a) Tvåstaviga: lytus, sūnūs.

b) Flersstaviga: atlagus (avledning av vatten från en större flod till en mindre).

Fjärde accentklassen. a) Tvåstaviga: alus, dangus, medus, viršus, vidus, pietus.

b) Det finns inga flerstaviga.

Stamklassubstantiv på u-, iu-: särdrag hos kasusändelser

Som paradigmet visar har substantiv med stammen u-, iu- bevarat sina stamändelser endast i singular, påverkade av dialektens ljudlagar i ordslut; men även här kan flerstaviga ord i alla kasus (visserligen mer sällan) också ha ändelser av stammen ia-.

I plural har alla substantiv med stammen u-, iu- helt övergått till stammen a-, ia-, men i dialekten förekommer fortfarande ord med stammen u- som i alla pluralens kasus har bevarat även sina stamändelser, t.ex.: lytùs, pietùs, vidùs, viršùs, pietùm(s), viršùm(s), pietùm(s), viršùm(s), pietusė, vidusė. Pluralens inessivändelse för dessa substantiv är -use, vilken, liksom i-stammens -ise, sannolikt också kan vara kontaminerad; jfr s. 172.

f) Konsonantstammar

Nästan alla substantiv med konsonantstam är maskulina; endast sesuo, dukė, voveris, obelis är feminina. Ord med dessa stammar är fåtaliga i dialekten och tenderar därför starkt att övergå till andra stammar, särskilt ia, ė. De betonas huvudsakligen enligt reglerna för accentklass III, medan exempel på accentklass II inte alls förekommer i dialekten.

Accentklass III

Singular

Nominativ vanduo, duktė, voveris || voverė Genitiv vandens || vandene, duktės || dukteries || duktės, voverės || voverės Dativ vandeniui, dukterei, voverei Ackusativ vandenį, dukterį, voverį Instrumentalis vandeniu, duktere || dukterim, vovere || voverim Lokativ vandeny, obely Vokativ piemenė || piemenys, dukterie, voverie || vover || vovere

Plural

V., Š. vandene || vandenys || vandenai || vandenei, dukters || dukterys, vóders || vóverys || vóveres K. vandenų, dukterų, voverių

173

N. vandénim(s) || vandénam(s) || vandéném(s), dukterím(s) || dukteróm(s), voverím(s)

G. vándenis || vándenius, dúkteris, vóveris || vóveres

In. vandenim(s) || vandenaũs || vandeneĩs, dukterim(s) || dukteróm(s), voverim(s)

Vt. vandenisè || vandenuõs || vandeniuõs, obelisè || obelẽs(ẽ)

I- och IV-typens accentuering

Substantiv med I- och IV-typens accentuering och konsonantstammar böjs som i den litterära litauiskan, medan kasusändelserna är som hos substantiv med dialektens accentuering av typ III; se paradigmet.

Exempel på substantiv med konsonantstammar

Första accentklassen: mėnuo.

Tredje accentklassen: akmenũo (akmuo), juosmuõ, kėpenys (kepenys), krėkenys (krekenys), liemuo, pageluo (en fuktig kyla som tränger in i märgen), raũmuo, riemuo (halsbränna), ruduo, sėmenys (linfrön), skiemenys (stavelser), sesuõ, smėgenys (hjärna), tešmuõ, stuomuo, želmenys (grönskott), žiõmenys (ögonfransar).

Fjärde accentklassen: šuo.

Särdrag hos kasusändelserna i substantiv med konsonantstammar

Som paradigmet visar förekommer substantiv med konsonantstammar i dialekten med flera ändelser från olika stammar. Den första av de former som anges i paradigmet är den vanligaste i dialekten. I singularis har maskulina substantiv, med undantag för in., som genomgående används med ändelsen från ia-stammen (vid sidan av šunių används formen šunim också, men mer sällan), oftare ändelser från sin egen stam; bredvid dem används dock parallellt (kanske något mer sällan) även ändelsen från ia-stammen i genitiv, och i vokativ ändelsen från i-stammen. Dessutom kan ordet piemuo ibland också uttalas piemenys, vilket i detta fall får den nedsättande betydelsen ’tonåring’.

Substantivet mėnuo har genomgående ändelser som tillhör ia-stammens substantiv i alla kasus. Även i singularis nominativ kan, vid sidan av konsonantformen, parallellt förekomma en form med ia-stam: mėnesis.

I pluralis har de konsonantiska stammarnas ändelser bevarats endast i nominativ, genitiv och ackusativ, medan alla övriga kasus används med ändelser som är typiska för i-, a- och ia-stammar. Det bör sägas att den fonetiskt förkortade ändelsen från konsonantstammen ändå är mer karakteristisk, levande och vanligast i pluralis nominativ, till exempel: obels, piemens, raũmens, rūdens, skiemens, smėgens, žiõmens, vóvers; endast för ordet šuo används två olika former i pluralis nominativ: den gamla, bevarade formen med konsonantstam — šunes (oftast) — och formen med i-stam — šunys. Dessutom får även nominativ, genitiv och ackusativ parallellt allt oftare ändelser från i-, a- och ia-stammar (de är naturligtvis något mer sällsynta i dialekten).

Feminina substantiv har i betydligt mindre utsträckning bevarat de särskilda kasusändelser som är typiska för deras stam, både i singularis och pluralis. Här, vid sidan av konsonantstammens

174

av stammen, men oftare har även i- och ē-stammarna karakteristiska ändelser blivit vanligare i dess ställe. Den feminina formen i singularis instrumentalis av första deklinationen dūkterė ~ dūkteria tillhör inte ē-stammen utan io-stammen, liksom alla andra substantiv med i-stam i detta kasus (jfr s. 171), medan formen vōvere ~ vōveria, vōvere vid sidan av io-stammen också kan förstås som ē-stam (jfr singularis nominativ vōverē). Den feminina formen i singularis nominativ och pluralis nominativ av tredje deklinationen vōverē, vōveres ~ vōverēs har ē-stammens ändelser; ē-stammens ändelse har också den feminina formen i pluralis genitiv av andra deklinationen.

SUBSTANTIVET I MITUVAS FLODÄNDSMÅL

Е. И. ГРИНАВЕЦКЕНЕ

Sammanfattning

Ett karakteristiskt drag i substantivens böjning är sammanblandningen av stammar. Stammarna på a, ia, o, io, ē är de mest stabila, men enskilda kasusformer kan ha ändelser från andra stammar. Substantiv med suffixet -(i)ukas har i lokativ singular alltid ändelsen från ia-stammen (daržiūkuje ’i den lilla trädgården’). Vissa substantiv med io-stam har i lokativ singular ändelsen från ē-stammen (girēje ’i skogen’). Substantiv med ē-stam har i dativ och instrumentalis plural, vid sidan av ändelsen -ēms (drōbēms ’till linnedukarna’, vēžēms ’till spåren’), också ändelsen från io-stammen — -ioms (drōbioms, vēžioms). Substantiv på ē med rotbetoning får ibland ändelsen -iūms (giriūms ’åt skogarna’), medan substantiv med t eller d före ändelsen oftast har -ims (krēždims ’åt svalorna, med svalorna’) eller -iems (kātiems ’åt katterna’).

Instabila är stammar på i, u, iu och konsonant. Maskulina substantiv med i-stam har i nästan alla kasus, vid sidan av ändelserna för sin egen stam (danties ’tandens’, dantim ’med tanden’, žvėrys ’vilddjur’), också ändelser från ia-stammen (dančio, dančių, žvėriai). Bland feminina substantiv med samma stam förekommer i singularis instrumentalis endast former med ändelse från io-stammen (akià ’med ögat’), och i vokativ har de, vid sidan av den egna stammens ändelse (aviē ’får’), även ändelsen från ē-stammen (ave). De flesta substantiv med i-stam har i genitiv plural oftast ändelse från konsonantstammen (kūlsų ’lårens’). Vissa substantiv med u- och iu-stam har i singularis instrumentalis och lokativ, vid sidan av ändelserna för sina egna stammar (aliējūm ’med smör’, vasarōjuje ’på vårsådd åker’), också ändelser från ia-stammen (alieju, vasarōjuje). I plural böjs substantiv med dessa stammar oftast enligt a- och ia-stammarnas mönster (nuogāliai ’nakenfisar’, stālčiais ’med små bord’), men viršus, pietūs, vidūs, rytūs, sūnūs har här oftare former av sin egen stam (viršūs ’toppar’, vidūms ’åt mittpartierna’, pietusē ’i södern’). Konsonantstammarna har bevarat sina egna ändelser endast i vissa kasus (piemenį ’herden’, piēmēns ’herdar’, piemenų ’herdarnas’), medan de i alla övriga kasus har ändelserna

175

från substantiv med ia, i-stammar (píemeniu ’med herden’, sėscia ’med systern’). I våra dialekter förekommer fall där en kasusform av substantiv med konsonantstam har ändelser från flera stammar (vándens, vándenys, vandenai, vandeniai ’vatten’; vandenisė, vandenuoš(ė), vandeniuòs(ė) ’i vattnen’).

Stammen i dialekten växlar när numerus ändras. Alla efternamn med stam på o (Byla) böjs i plural enligt typen med stam på a (Bylai). Vissa substantiv med nedsättande betydelse och stam på u (Įpkus ”smutsgris”) övergår i plural till en stam på ia (Įpkiai ”smutsgrisar”).

Vissa substantiv i dialekten följer parallellt den första och den tredje accentparadigmen (kratta och krattor ”kratta”), andra den andra och den fjärde (famntag och famntag ”omfamning”). Vissa substantiv med stam på ė har i nominativ singular, till skillnad från standardspråket, betoning på ändelsen (gran ”gran”, fluga ”fluga”, handske ”handske”). Betoningen i plural av efternamn, när det avser ett gift par, följer alltid den fjärde paradigmen (Adomaičiai, Onušaičius, Balčyčiais).